Hur stor är en medalj?

När man säger att en medalj är av den och den ”storleken” så använder man en gammal svensk skala enligt vilken en medalj utifrån sin diameter placeras i en storlek mellan den 1:a (minst) och den 26:e (störst). Trots indelningar i storlekar är till synes godtycklig har den använts från 1700-talet ända in i våra dagar.

I det här fördjupande inlägget ska jag skriva något om hur skalan skapades och hur den har använts dels deskriptivt inom den numismatiska litteraturen för att beskriva hur stor en medalj är, dels normativt i officiella handlingar för att fastställa hur stor en medalj ska vara. Avslutningsvis ska jag nämna ett par problem att se upp för när skalan används.

Medaljernas Linné

Det var riksantikvarien och numismatikern Carl Reinhold Berch (1706–1777) som lanserade skalan 1773 i sitt verk Beskrifning öfwer swenska mynt och kongl. skåde-penningar. Den kallas efter honom ofta för Berchs skala (uttalas berks). Själv betecknade han den Mensura magnitudinis Nummorum vilket är latin och kan uttydas ungefär ‘mätning av storleken på mynt’. Skalan består av 26 numrerade cirklar utan tillhörande mått eller beskrivningar. Kanske tänkte Berch att det var enklast läsaren själv placerade sina mynt och medaljer på boksidan för att bestämma storleken.

Vi vet inte hur han tog fram sin skala eller varför de olika storlekarna ser ut som de gör. På medaljBlogg finns en intressant teori, att Berch likt den samtide Linné helt enkelt systematiserade det material han kunde hitta och att de 26 storlekarna avspeglar de mynt och medaljer han beskrev i sitt verk. Oavsett så blev skalan snart etablerad inom den svenska numismatiken.

När Gustav III återupplivade Vitterhetsakademien 1786 gav han den i uppdrag att ha översyn över medaljerna som präglades vid Myntverket. 1791 gav akademin ut en instruktion för hur minnesmedaljer skulle utformas författad av dess sekreterare och Berchs efterträdare som riksantikvarie Gudmund Jöran Adlerbeth (1751–1818). I den angavs att en minnesmedalj borde vara mellan 11:e till 22:a storleken och att mindre storlekar skulle reserveras för räknepenningar och jetonger. Dock har långt ifrån alla svenska medaljer präglats utifrån en viss storlek i Berchs skala.

1860 var det dags för en ny riksantikvarie att fatta pennan. Denna gång Bror Emil Hildebrand (1806–1884) som detta år gav ut sitt nya översiktsverk Minnespenningar öfver enskilda svenska män och qvinnor. I förordet skrev författaren angående skalan:

Då denna godtyckliga måttstock är känd endast af dem, som kunna rådfråga Berchs omnämnda arbete, har författaren ansett ändamålsenligare att angifva minnespenningarnes diameter i Svenska decimal linier. Af undseende för samlare, som ännu hänga fast vid gamla vanor, anföres likväl, inom parenthes, storleken efter Berchs skala.

En decimallinje motsvarar 2,969 millimeter och Hildebrand angav måtten med en fjärdedels linjes exakthet. I vissa fall där en medalj befann sig mittemellan två storlekar använde han halvstorlekar till exempel 7½ storleken. Ovala medaljer mättes på höjden.

Mellan 1874 och 1875 gav Hildebrand ut Sveriges och svenska konungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer i två band. Det omfattar bland annat de svenska kungliga belöningsmedaljerna från Fredrik I till Oscar II. Liksom i det tidigare verket angavs måtten i decimallinjer (dock endast med en halv linjes exakthet) med Berchs storlek inom parentes. I detta verk förekommer dock halvstorlekar betydligt oftare.

Hildebrands användning av Berchs skala är ett resultat av hans egna mätningar, avrundningar och tolkning av skalan. Inte nödvändigtvis att medaljerna tillverkats för att passa in i respektive storlek. Medaljernas faktiska mått varierar, och det är möjligt att andra metoder skulle ha resulterat i att vissa medaljer placerats i andra storleksgrupper. Vissa av de 26 storlekarna ligger bara ett par millimeter från varandra. Hildebrands klassificering är dock mycket etablerad.

1892 fortsatte Bror Edvard Hyckert (1848–1910) på Hildebrands arbete i Numismatiska meddelanden nr XIII. Han övergick dock till att ange diametern i millimeter och brydde sig inte om att försöka placera in medaljerna i Berchs olika storlekar. Under 1900-talet har medaljer mätts nästan uteslutande i millimeter och hänvisningar till Berchs skala skett endast sporadiskt.

Måttstock för kungliga medaljer

1785 instiftade Gustav III den nya belöningsmedaljen Illis quorum meruere labores och bestämde att den skulle delas ut i 18:e och 12:e storlekarna. Redan innan Vitterhetsakademien återuppväckts kunde alltså Berchs skala användas för att bestämma storleken på nya medaljer. De kungliga belöningsmedaljerna delades ofta ut i dessa storlekar kallade den större och den mindre storleken. Huruvida de bars om halsen eller på bröstet, med kedja eller band varierade.

1842 beslutade Karl XIV Johan att alla de kungliga belöningsmedaljerna som huvudregel skulle delas ut i den mindre 5:e storleken och bäras på bröstet i högblått band med gula kanter. 1860 infördes även den en 8:e storleken av Oscar I. På 1880-talet återinförde Oscar II de 18:e och 12:e storlekarna och sedan dess har i stort sett alla officiella belöningsmedalj präglads i någon av dessa fyra storlekar och följt samma praxis för hur de ska bäras:

• 18:e storleken i kedja om halsen
• 12:e storleken i band om halsen
• 8:e och 5:e storlekarna i band på bröstet

Det finns undantag. 8:e storleken av H.M. Konungens medalj kunde länge delas ut att bäras om halsen och 12:e storleken av samma medalj kan numera delas ut i kedja (se tidigare inlägg). Sedan 1947 delas medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst endast ut i 6:e storleken. Man ville att samtliga mottagare skulle få medaljen i samma storlek och valör och valde en storlek mellan de tidigare 8:e och 5:e.

Sedan 1923 delar Kungl. Patriotiska sällskapet in sina medaljer i 1:a, 2:a och 3:e storleken. Detta har inget att göra med Berchs skala utan är ett sätt att beskriva medaljerna i fallande storleksordning. 1:a storleken är störst, till skillnad från i Berchs skala där den är minst.

Några mätproblem

Jag har hittills undvikt att skriva ut vad varje storlek motsvarar för diamteter i millimeter. Skälet är att Berchs skala inte är utformad utifrån några exakta mått och att tolkningarna skiljer sig år. I boken De nordiska ländernas officiella belöningsmedaljer (1938) av Ernst Areen (1882–1943) finns en millimetertabell för 1:a till 18:e storleken. När det gäller de storlekar som använts för de officiella belöningsmedaljerna så stämmer tabellen väl överens med den ”industristandard” som använts vid Myntverket:

• 18:e storleken = 56 mm.
• 12:e storleken = 43 mm.
• 6:e storleken = 27,5 mm.
• 5:e storleken = 24 mm.

8:e storleken är lite mer komplicerad. Den var ursprungligen 33 mm. men under 1800-talet minskades den till 32 mm. för att sedan tidigt 1900-tal präglas i 31 mm. vilket enligt Berchs skala egentligen borde motsvara 7½ storleken. Numera anses dock 8:e storleken vara 31 mm. i diameter.

Gällande övriga storlekar är det mindre säkert att en storlek alltid motsvarar måtten enligt Areens tabell. Patriotiska sällskapets och Pro Patrias största medaljer brukar utifrån Hildebrands klassificering placeras i den 11:e storleken. Denna mäter 41 mm. i diameter enligt Areen. Under större delen av 1900-talet har dessa medaljer dock präglats med drygt 42 mm. i diameter, alltså närmare 11½ eller rentav 12:e storleken.

Det är inte alltid enkelt att göra rätt. När medaljgravören Erik Lindberg skulle utföra frånsidorna till Patriotiska sällskapets nya hantverksmedaljer i 11:e och 9:e storlekarna följde han de exakta måtten i Areens tabell: 41 mm. respektive 35,5 mm. När de färdiga medaljerna kom från Myntverket var de dock 42 respektive 36 mm. Till frånsidan hade man nämligen använt Adolf Lindbergs något porträtt av Gustaf V som var någon mm. större.

Det finns givetvis inget som hindrar att man fortsätter att beskriva äldre medaljer med de storlekar som traditionellt använts, så länge man är medveten om den inte nödvändigtvis säger något om deras exakta mått.

Sammanfattningsvis

Även om Berchs 1700-talsskala är både godtycklig och svåranvänd så är den en del av vår rika medaljtradition. Om man instiftar en ny medalj kan man med fördel fortsätta traditionen och välja en storlek ur skalan. Som metod för att klassificera medaljer i efterhand var den dock anakronistisk redan vid 1800-talets mitt och det finns ingen anledning att pressa in en medalj i skalan som inte hör hemma där. När man beskriver en medaljs mått så bör man göra det i millimeter.