Månadsarkiv: februari 2018

Oscar II:s franska räddningsmedalj

Oscar_II_of_Sweden_painted_by_Oscar_Björck_in_1893

Oscar II målad av Oscar Björck 1893.

På så gott som alla porträtt och fotografier av Oscar II i uniform kan man se en liten guldmedalj med de franska färgerna. Den är inte en av de utmärkelser vi vanligen ser på svenska kungligheter. Faktum är att det inte är en medalj kungen erhållit på grund av sin ställning, utan som belöning för en modig gärning. Det rör sig nämligen om den franska livräddningsmedaljen.

Historien om hur Oscar gjorde sig förtjänt av medaljen finns i flera olika versioner. Som alltid när det kommer till kungligheter får man se upp för överdrifter och skrönor. I det här fallet skiljer sig de olika versionerna inte så mycket från den som återgavs i en fransk tidning kort efter händelsen 1862 och som senare refererades i svenska tidningar:

Det var den 23 mars då en vagn med tre passagerare färdades på landsvägen från Ventimiglia i Italien mot Nice i södra Frankrike. På väg upp för berget Mont Gros sluttning brast tömmen, varpå hästen skenade och kusken slängdes av. Vagnen störtade ned i ett tre meter djupt dike där den förskräckta hästen började sparka vilt omkring sig. Då störtade en främmande herre fram och ryckte åt sig tyglarna, lugnade hästen och hjälpte sedan passagerarna, en mor och två barn, att sätta sig i säkerhet. Mannen försvann sedan lika snabbt som han kommit.

Médaille_d_honneur_pour_acte_de_courage_et_de_dévouement

Franska räddningsmedaljen i guld.

En tidning i Nice kunde kort därefter avslöja att hjälten inte var någon mindre än prins Oscar av Sverige som befunnit sig på resa i området. Tidningen skrev att han borde tilldelas medalj för sitt ingripande, vilket skedde senare samma år. Prinsen utnämndes dessutom till hederspresident i den franska livräddarföreningen Société des Sauveteurs de France.

Medaljen ifråga var Médaille d’honneur pour actes de Dévouement et faits de Sauvetage, ‘hedersmedaljen för hängivna handlingar och räddningsgärningar’, vanligtvis endast kallad Médaille de Sauvetage, ‘räddningsmedaljen’. Den instiftades av Ludvig XVIII 1820, först som en icke-bärbar räddningsmedalj i guld och silver främst avsedd för sjömän, men av Ludvig Filip I försedd med trikolorens band år 1831. Prins Oscar blev alltså en av de allra första att får bära denna medalj.

Det påstås ofta att Oscar II ansåg att medaljen var den enda han verkligen förtjänat. Om han verkligen tyckt och sagt så är svårt att veta. Däremot är det mycket tydligt att han värdesatte medaljen högt. Det framgår dels av att han alltid bar den tillsammans med sina ordnar, och när han bar fler brösttecken fick räddningsmedaljen oftast hedersplatsen närmas hjärtat.

GM_18188_4

Oscar II:s bouton.

På en bouton (ordensknapp) som tillhört Oscar II finns de fem svenska ordnarnas band och den franska livräddningsmedaljen. Denna bar kungen för att i informella sammanhang visa delar sitt ordensinnehav. Rent protokollärt borde medaljen hamnat långt ner i rangordning efter kungens olika utländska ordnar, men har här hamnat bredvid Serafimerorden.

Anders Zorn-727878

Porträtt målat av Anders Zorn.

Det finns dessutom ett porträtt målat av Anders Zorn där kungen sitter i en länsstol iklädd frack och endast Serafimerordens axelband. På frackens vänstra sida som är vänd bortåt skymtar man räddningsmedaljens blå-vit-röda band. Bakgrunden till målningen har ofta skildrats som en dragkamp mellan kungen som ville porträtteras med uniform och ordnar och Zorn som föredrog att måla kungen i en enklare klädsel. Att kungen bar endast denna medalj har ofta beskrivits som ett estetiskt val av Zorn, exempelvis i filmen Zorn från 1994, men för den som känner till kungens förhållande till sin räddningsmedalj är det självklart vem som tog beslutet.

Medaljen ingår idag i kung Carl Gustafs privata samling.

6 kommentarer

Under Belöningsmedaljer

Sankt Olavs orden och kvinnorna

Star_Norwegian_Order_of_St._Olav

Sankt Olavs ordens storkorskraschan.

I Norge har man till skillnad från de andra nordiska länderna inga särskilda dagar då medaljer och ordnar förlänas. Istället sprids dessa ut jämt över året. Igår meddelades att professorerna May-Britt Moser och Edvard Moser tilldelas Sankt Olavs ordens storkors för deras särskilt framstående insatser inom neurovetenskaplig forskning. För sin forskning belönades de med Nobelpriset i medicin 2014 tillsammans med John O’Keefe.

Sankt Olavs orden instiftades 1847 av unionskungen Oscar I efter att norrmännen länge krävt en egen orden istället för att belönas med de svenska Svärds- och Nordstjärneordnarna. Det krönta O-et i korsarmarna syftade ursprungligen på kung Oscar och inte på det norska helgonet. Idag utdelas orden mycket sparsamt och endast 30 till 50 norrmän om året som får den höga utmärkelsen. Storkorset är mycket ovanligt och kan förlänas med en ännu ovanligare kedja som extra utmärkelse.

May-Britt Moser blir den tionde norska kvinnan någonsin att ta emot storkorset, och bara den fjärde om man räknar bort kungafamiljen. Orden delades för första gången ut till en kvinna 1915, vilket är tidigt om man jämför med Sverige och Danmark. Det första kvinnliga storkorset dröjde dock till 1942.

Efter invasionen av Norge 1940 befann sig kung Haakon VII i London tillsammans med kronprins Olav (V) och regeringen. Kronprinsessan Märtha hade tagit tillflykt till USA med sina barn och verkade där flitigt för Norges sak. Till kungens 70-årsdag 1942 tog hon sig i hemlighet till London för att delta i firandet och fick av sin svärfar Sankt Olavs ordens storkors med kedja för ”innsats for Norges sak under krigen”. Kungen lämnade över utmärkelsen med orden ”ikke fordi du er kronprinsesse, men fordi du har fortjent det”.

Författarinnan Sigrid Undset blev den andra kvinnliga mottagaren av storkorset. Även hon hade gått i exil under kriget eftersom hon tagit tydlig ställning mot nazismen och kom att kallas Norges röst i världen. Hon tilldelades storkorset för ”fremragende litterært virke og fortjenester av fedrelandet” 1947. Samma år blev Johanne Dybwad för ”fremragende fortjeneste av norsk skuespillkunst”. Hon hade då verkat som skådespelare i 60 år. Både Undset och Dybwad fick utmärkelsen utan kedja. Nästa kvinnliga icke-kungliga storkors skulle 65 år.

Kronprinsessan Märtha avled 1954 i cancer. Hennes dotter prinsessan Astrid tog då på sig många av hennes representativa uppdrag som ”rikets första dam”. Gamle kung Haakon blev så imponerad över hennes arbete att han överraskade den unga prinsessan genom att tilldela henne storkorset med kedja. Hennes äldre syster prinsessan Ragnhild som gift sig och flyttat till Brasilien några år tidigare, och därför utförde få kungliga uppdrag, fick storkorset först 1982. Att vara prinsessa innebar inte automatiskt att man fick en orden av kung Haakon.

Olav V, som besteg den norska tronen 1957, var inte lika restriktiv som sin far. Sonja Haraldsen fick storkorset med kedja när hon gifte sig med kronprins Harald (V) 1968, och deras äldsta dotter prinsessan Märtha Louise fick även hon storkorset och kedjan på sin 18-årsdag 1989. Mette-Marit fick storkorset vid giftermålet med kronprins Haakon 2001, men kedjan först 2016 som särskild utmärkelse för ”fortjenstfullt virke av Norge”. Det ska tilläggas att de kungliga damerna mycket sällan bär kedjan. Drottning Sonja har bara burit den en enda gång vid en ceremoni i Nidaros katedral vid makens trontillträde.

Först 2012 gick storkorset ännu en gång till en norska utanför kungafamiljen. Det var Berit Tversland som efter 35 år vid det norska hovet, varav tolv som kabinettssekreterare, belönades med den ovanliga utmärkelsen.

Lämna en kommentar

Under Ordnar

Serafimerringningens historia

Riddarholmskyrkans_tornur_2012

Riddarholmskyrkans tornur.

Riddarholmskyrkan i Stockholm har bara en klocka. Enligt en tradition som går tillbaka till 1748 ska den ringa endast då en riddare eller ledamot av Serafimerorden begravs. Detta kallas för serafimerringning och den pågår oavbrutet i en hel timme. Samtidigt sätts en kopparplåt med den avlidnes vapen upp i kyrkan under högtidliga former.

Idag ringer klockan för prins Henrik av Danmark som begravs i Christiansborgs slottskyrka vid en enkel ceremoni i kretsen av de närmaste. Kl. 11:50 förs hans vapen i procession från Stockholms slott och kl. 12:00 inleds serafimerringningen. Riddarholmskyrkan kommer då att vara öppen för den som vill närvara.

I detta lite längre inlägg vill jag beskriva denna gamla och spännande tradition.

Serafimerordens kyrka

Riddarholmskyrkan_juni_2005

Riddarholmskyrkan.

När Serafimerorden instiftades 1748 var den tänkt som en belöning för rikets högsta ämbetsmän, men också som en levande orden vars medlemmar skulle samlas till ett årligt ordenskapitel med föregående gudstjänst och riddardubbning. Enligt de äldsta ordensstatuterna skulle denna ceremoni äga rum i Riddarholmskyrkan ”ther någre Swea och Götha Konungar begrafne äro, hwilke ofta til Swea Rikets förswar och heder med blod färgat sine Wapn och kläder.”

Man trodde att Magnus Ladulås hörde till de kungar som låg begravda i kyrkan, och eftersom man gjorde gällande att Serafimerorden var ett återupplivande av en medeltida riddarorden som han grundat blev det ännu mer passande att ha Riddarholmskyrkan som ordenskyrka. Det fanns bara ett problem: det var väldigt kallt och riddarna var klädda i en tunn ordensdräkt. Efter bara några år flyttades ceremonierna till Slottskyrkan.

Även från bestämmelsen att riddare skulle begravas i Riddarholmskyrkan gjorde man snart undantag. På ordenskapitlet 1754 lyfte den åldrige Herman Cedercreutz frågan då han ”torde blifwa bland de förste af Herrar Riddare som med döden afgå”. Han fick till svar att bestämmelsen var frivillig och att riddarna själva fick råda över sina begravningar. Cedercreutz avled senare på året och begravdes i Sankt Jakobs kyrka.

Själaringning

Ett stadgande i statuterna som kom att åtföljas var den som angav att Riddarholmskyrkans klockor skulle ringa för avlidna riddare på begravningsdagen:

Blifwer inländsk Riddare död å andra orter här i Riket, tå skal jemväl uti Riddareholms Kyrkan för honom ringas, samt ett kort åminnelse Tal af Öfwer-Hofpredikanten, på en ther til utsatt dag hållas.

Detta blev grunden till traditionen med serafimerringning. Eftersom få ville begravas i Riddarholmskyrkan kom man att ringa även för dem som begravdes i Stockholm, och från 1798 började man även ringa för utländska riddare.

Ringning i kyrkklockorna hade länge varit viktigt inslag i adliga begravningar. Det var ett noga reglerat privilegium och den förnämsta tidspunkten kl. 12 (”tolvringning”) var förbehållen kungligheter, biskopar och adeln. Längden på ringningen hade också betydelse. En hel timme var en ansenlig tidsrymd.

Uppsyningsman för Riddarholmskyrkans tornur och klockor när Serafimerorden instiftandes var ingen mindre än hovurmakaren Jean Fredman, känd som förebild för figuren med samma namn i Bellmans sånger och epistlar.

Klockorna

Riddarholmskyrkan hade vid denna tid fem klockor som skänkts av drottning Kristina inför Gustaf II Adolfs begravning i kyrkan 1634. Den största av dessa kallades först för Storklockan, och senare för Serafimerklockan.

Riddarholmsbranden_1835

Riddarholmskyrkans brand 1835 av Anders Lundquist.

Morgonen den 28 juli 1835 slog blixten ner i kyrkans tornspira och startade en brand som härjade tornet i tre dagar. En stockholmare som blev vittne åt brandens förlopp beskrev klockornas öde:

Seraphimerklockan nedföll snart och man wäntade med förskräckelse det ögonblick då de andra klockorna skulle nedfalla, krossa hvalfvet och itända det under warande rummet. Men dessa klockor besinnade sig så länge på farten att det ingen resa blef af, nämligen på en gång; de smälte och nedrunno i flytande form!

Större delen av kyrkan räddades dock från lågorna. Ett nytt torn restes med en karaktäristisk spira i gjutjärn. Uppdraget att utföra en ny klocka gick till skulptören Axel Magnus Fahlcrantz. Han dekorerade den med Serafimerordens kedja av serafer och patriarkalkors samt försåg manteln med en inskription på latin som berättade om dess historia och syfte. Den lyder i översättning:

Först gjuten år 1634 till minne av den store Gustav II Adolf på befallning av hans dotter, drottningen, ljöd jag, än glatt, än sorgset under hela två århundraden för fromma själar, tills jag år 1835 smälte och tillsammans med det höga tornet föll ned och blev till aska.

Men tack vare Karl XIV Johan, svearnas och norrmännens mäktige och gode konung återuppstod jag efter flera år, och liksom under de 17 föregående lustren skall jag gå mot klagan och fest och även i framtiden följa konungens och de främstes liktåg.

Serafimerklockan (2)

1839 års Serafimerklocka.

Klockan göts 1839 av Seipel och Liljendahls gjuteri för 1 410 riksdaler. Det har ibland påståtts att klockan är helt eller delvis av silver, men i själva verket är den gjuten av den smälta klockmalmen från de äldre klockorna och består således av brons och tenn.

Ringarna

Det krävdes ett helt lag med ringare för att sätta den två och ett halvt ton tunga klockan i rörelse. Den hölls i gungning med tramprörelser som krävde både styrka och skicklighet. För att hålla igång en hel timme var man åtta ringare varav hälften trampade medan de andra vilade. Arbetsledaren som ledde det hela med gester eftersom dånet gjorde allt tal omöjligt och ringarna hade bomull i öronen.

Användningen slet på klockans ställning och kläpp. Mot slutet av 1800-talet var den så illa åtgången att den fick tas ur bruk för att repareras. Under en tid fick serafimerringningen istället ske från Storkyrkan.

Malteserorden

Debattartikel om ringandet 1942.

Under 1900-talet gick fler och fler kyrkor över till att ringa sina klockor på maskinell väg och man funderade på att göra det även i Riddarholmskyrkan. Det behövde dock godkännas av Riksantikvarieämbetet som starkt motsatte sig en sådan förändring. Man ville värna traditionen med ringare och ansåg det pietetslöst att lämna över arbetet till en motor. Just den traditionella serafimerringningen ansågs särskilt viktigt att skydda från sådana moderniteter.

Ringarna hade vanligen hämtats från gatukontorets renhållningsavdelning, men med tiden blev det allt svårare att hitta folk som ville och kunde ta på sig uppgiften. 1962 fick man ställa in flera serafimerringningar då man inte lyckades uppbåda ett ringarlag i tid. Detta år gav Riksantikvarieämbetet slutligen med sig och en klockringningsmaskin kunde installeras. Tillverkaren Bergholtz gjuteri var arvtagare till Seipel och Liljendahl som gjutit klockan 1839.

När drottning Wilhelmina av Nederländerna begravdes den 8 december samma år sattes ringningen igång med en knapptryckning.

Besökare

Samtidigt som traditionen med själaringning avtog under 1800-talet blev Serafimerklockans timslånga klingande att bli ett välkänt inslag i Stockholms ljudbild och omskrevs av flera författare och poeter. August Strindberg nämner den i både Röda rummet och Tal till svenska nationen. Bertil Malmberg kallade den i en dikt för ”dödsklockan” och ”spökringningen” som ingen kunde undgå att höra.

Det var vanligt att man besökte Riddarholmskyrkan vid serafimerringningen för att hedra den avlidne. Särskilt om det gällde en svensk serafimerriddare. Kyrkan som annars hölls stängd annat än på sommaren öppnades under den timme som ringningen pågick. När Marcus Wallenberg begravdes 1982 samlades omkring 400 personer i kyrkan.

Några ceremoniella inslag förekom inte. Serafimerordens gudstjänst hade inte hållits sedan tidigt 1800-tal och ordenskapitlen var nu långt mindre högtidliga tillfällen. Den avlidne riddarens vapenplåt som skulle sättas upp i Riddarholmskyrkan fördes dit av en vaktmästare i en för ändamålet specialtillverkad väska. Det kunde ske före eller efter ringningen beroende på när vapenmålaren hade tid att måla dit dödsdatumet.

Nya inslag

Serafimerringning_i_Riddarholmskyrkan_11_februari_2015c

Bord uppställt vid Richard von Weizsäckers serafimerringning.

Det är först på senare år som man börjat ge serafimerringningen en ceremoniell inramning. Ett bord ställdes upp i koret med ett fotografi av den avlidne riddaren eller ledamoten med blommor och levande ljus. Bredvid placerades serafimerskölden på en ställning. Inbjudan att närvara utgick till utvalda gäster, till exempel till ambassadören från det aktuella landet om den avlidne var utlänning.

Den siste svenske icke-kunglige riddaren Sten Rudholm dog 2008. Sedan 1975 utdelas Serafimerorden endast till medlemmar av kungahuset samt utländska statschefer och därmed likställda. Vid Rudholms serafimersköld i kyrkan ställdes en hedersvakt bestående av två livdragoner i liten paraddräkt och dragna sablar. Ytterligare två dragoner stod posterade vid kyrkans ingång. Det var då tänkt som en engångshändelse.

2013 införde man ett nytt ceremoniel för Nelson Mandelas serafimerringning. Hans serafimersköld fördes eskorterad av grenadjärer från Västra valvet på slottet, förbi högvakten som stod uppställd på Yttre borggården och längs Storkyrkobrinken till Riddarholmskyrkan. Grenadjärerna är en honnörsstyrka från Livgardet som känns igen på sina björnskinnsmössor. De paraderar bland annat vid statsbesök och riksmötets öppnande och deras medverkan är en hedersbetygelse.

Serafimerringning_i_Riddarholmskyrkan_11_februari_2015f

Vice ordenskanslern håller ett minnesord.

När Mandelas sköld placerats i koret läste vice ordenskanslern, tillika sekreteraren, upp en kort levnadsbeskrivning över den avlidne riddaren på svenska och engelska vilket gav de närvarande lite välbehövlig kontext. Inslaget utgör också ett återupplivande av det minnesord som överhovpredikanten, och senare ordenssekreteraren, enligt de äldre statuterna skulle hålla över döda riddare.

Försöket föll väl ut och har numera blivit standard. Processionen har utökats med trumslagare som spelar sorgmarsch på förstämda trummor. Det sistnämnda innebär att man spänner loss trumskinnet vilket ger en mjuk och dov klang. Antalet grenadjärer har dessutom fördubblats och bakom dem går nu personal från Kungl. Maj:ts Orden, ofta med inbjudna diplomater och andra gäster.

serafimerringning 2

Kung Bhumibols serafimersköld buren av en grenadjär.

Tack vare att man informerar i god tid är det många som besöker serafimerringningen. Den i särklass mest besökta var den för Thailands kung Bhumibol Adulyadej 2016. Man väntade sig att några hundratal av kungens landsmän skulle sluta upp. Det kom 2 000. Ringningen fick förlängas för att alla skulle kunna ta del av den.

Slutord

När ringningen för avlidna serafimerriddare infördes på 1700-talet var det en fortsättning på en redan gammal tradition. Trots att den ställts inför många utmaningar genom åren är traditionen livaktig än idag och kanske kommer den att utvecklas ännu mer. Jag tror att de som hör klockans klang eller ser processionen gå förbi välkomnar den högtidlighet som tillfälligt tar plats i det offentliga rummet.

Upplägget för tankarna till forna tiders adelsbegravningar, då processioner med den avlidnes vapensköld till ljudet av trummor och kyrkklockor inte var alltför ovanliga. I denna enklare moderna variant får skölden agera som en representation av den avlidne till vilken olika hedersbetygelser kan riktas.

Jag hoppas att många danskar idag kan glädjas åt att prins Henriks minne hedras under dessa former. Prinsen mottog orden som en vänskapsgest, och precis som en vänskap är orden inte endast för festliga tillfällen och utgör även ett åtagande i sorg, vilket dagens ceremoni är ett ett bevis på.

1 kommentar

Under Ceremonier, Ordnar

Prins Henrik 1934-2018

Prins Henrik

Prins Henrik. Foto: Kongehuset

Prins Henrik av Danmark somnade in natten till idag på Fredensborgs slott efter en tids sjukdom. Vid hans sida fanns hans hustru drottning Margrethe och deras båda söner kronprins Frederik och prins Joachim. Prinsen blev 83 år gammal.

Prinsen föddes Henri de Laborde de Monpezat i Talence i Frankrike och träffade dåvarande prinsessan Margrethe när han arbetade som diplomat. De gifte sig 1967 i Köpenhamn och han tog namnet Henrik. Sedan dess har han varit en färgstark medlem av det danska kungahuset.

1970 utnämndes han till av Fredrik IX till ordenskansler och fick ansvaret för det danska ordensväsendet. Han skulle inneha ämbetet i mer än 40 år. Först 2009 lämnade han över det till prins Joachim. 1978 blev prins Henrik dessutom beskyddare för danska Ordenshistorisk Selskab och har deltagit flitigt i dess aktiviteter. Det fick viss uppmärksamhet när prinsen valde bort kung Carl Gustafs 70-årsfirande för att istället delta i sällskapets 50-årsjubileum.

Enligt danska hovet hemsida innehade prins Henrik 20 danska utmärkelser och närmare 50 utländska. På hans högtidsdräkt och uniformer bilade dessa ansenliga rader. Bland ordnarna fanns Serafimerorden som han utnämndes till den 21 december 1972. Den allra siste att utnämnas av Gustaf VI Adolf.

På prinsens begravningsdag kommer hans serafimersköld att bäras i procession till Riddarholmskyrkan där serafimerklockan ringer en timmes serafimerringning.

UPPDATERING:

Det har tillkännagivits att prins Henrik kommer att kremeras. Hälften av askan ska spridas i havet och hälften begravas i Fredensborgs slottspark. En enkel begravningsceremoni kommer att äga Christiansborgs slottskyrka tisdagen den 21 februari. Med anledning av detta ställer det svenska kungaparet in sin planerade resa till vinter-OS i Pyeongchang.

 

Lämna en kommentar

Under Personer

Ätten Bernadotte 200 år på tronen

unnamed

Minnesmedaljen. Foto: Svenska Medalj AB / Manu Heiskanen

Igår den 5 februari var det 200 år sedan Karl XIII dog och efterträddes av sin adoptivson Karl XIV Johan som inledde ätten Bernadottes tid på tronen. Detta högtidlighölls med ett seminarium i Rikssalen på Stockholms slott i närvaro av kungaparet, kronprinsessparet och 300 gäster. Ett program bestående av musik och föredrag om Bernadotterna avslutades med några ord från kungen. Han sade bland annat:

Min önskan är att slottet också ska vara en levande plats; en plats för samtal. En länk mellan vår historia och vår samtid. Jag vågar tro att det också skulle ha varit min förfader Karl XIV Johans önskan.

En symbol för jubileumsåret, som bland annat dekorerade talarstolen under seminariet, är den särskilt präglade minnesmedaljen. Inte en bärbar sådan, utan en bordsmedalj av 12:e storleken (43 mm. i diameter) med Karl XIV Johans och Carl XVI Gustafs bilder vända mot varandra. Medaljen har skulpterats av Ernst Nordin och tillverkats av Svenska Medalj. Från och med idag kan man köpa den i Slottsboden.

Karl Johan medalj

1818 års medalj.

Minnesmedaljen är inspirerad av den medalj som Rikets ständer lät prägla 1818 över både den avlidne kungen och den nytillträdde. Den utfördes av Carl Enhörning och Gustaf Adolf Enegren. Väldigt roligt och passande val som knyter an till kungens ord om historia och samtid. Mer om medaljen står att läsa i Svensk Numismatisk Tidskrift som jag tyvärr inte haft tillfälle att bläddra i än.

Under jubileumsåret hålls flera aktiviteter för att uppmärksamma Bernadotterna på olika sätt spelat roller i Sveriges historia. Ett föredrag som man inte får missa är Tom Bergroths med titeln Från fransk marskalk till kung av Sverige – Ordnar och medaljer till belöning som handlar om hur Karl XIV Johan utvecklade det svenska belöningsväsendet. Föredraget hålls den 12 september på Stockholms slott. Mer information och biljetter här.

Lämna en kommentar

Under Minnestecken, Personer