Under 1700-talet härjades svenska städer ofta av förödande eldsvådor. Ett antal försäkringsbolag grundades med kunglig stadfästelse för att ersätta skadorna, men också för att förebygga och bekämpa bränderna. Bolagen började tidigt dela ut belöningsmedaljer till de som bistått vid släckning eller på annat sett verkat för bättre brandsäkerhet. Dessa så kallade brandmedaljer har delats ut ända in i våra dagar.
Som många medaljer under 1700-talet delades dessa inte ut i band, utan att förvaras. Under 1800-talet blev det vanligare att kungen gav särskilt tillstånd för brandmedaljer att bäras i band ”till heder och uppmuntran”. Detta skedde vanligtvis när mottagaren visat särskilt mod i samband med släckandet av en brand. Den som hade räddat ett människoliv kunde komma ifråga för den kungliga livräddningsmedaljen För berömliga gärningar, men brandmedaljerna täckte upp andra rådiga gärningar.
Detta märks inte minst i biografiska verk där man kunde läsa att någon tilldelats en GMbr eller SMbr, det vill säga en brandmedalj i guld eller silver. I 1938 års adelskalender anges till exempel för Axel Svinhufvud (1867–1939) ”8GMbr”. Han innehade alltså inte mindre än åtta brandmedaljer i guld efter sin långa tid som brandchef i Stockholm. Dessutom innehade han medaljen För tapperhet i fält för tjänstgöring i Kongo. I förteckningen över förkortningar står brandmedaljen efter tapperhetsmedaljen och livräddningsmedaljen, men före kungliga förtjänstmedaljer som För medborgerlig förtjänst och Illis quorum meruere labores. Det antyder att brandmedaljerna hade viss status.
Formellt var brandmedaljerna aldrig kungliga medaljer utan kan närmast ses som en föregångare till kommunala medaljer. När de under 1800-talet försågs med band användes den kommunala murkronan som bäranordning istället för den kungliga kronan.
Brandmedaljerna är för många att avhandlas i ett inlägg. Vi börjar därför med de äldsta:
Brandkontorets medaljer
Stockholms stads brandförsäkringskontor, eller bara Brandkontoret, grundades 1746 av ett antal borgare i Stockholm med Charles Tottie som drivande kraft. Idag är Brandkontoret ett renodlat försäkringsbolag men fram till 1874 ansvarade det även för brandsläckningen i Stockholms stad.
Brandkontorets emblem, Fågel fenix, är en bekant syn för de som rör sig i Gamla stan. Det placerades nämligen ovanför porten på de byggnader som var försäkrade så att Brandkontorets brandmän i händelse av eldsvåda visste vilka hus de skulle undsätta först. Märket blev snart en självklar del av stadsbilden och omsjungs även av Bellman i Fredmans epistel nr 40: ”Fenix sitter full med glitter, ståtligt förgylld.”
Fenix är en mytologisk varelse som dör i eldslågor och återuppstår ur sin egen aska. En mycket lämplig symbol för brandförsäkring. I Brandkontorets emblem sitter den i en glob krönt av en kunglig krona omgiven av två vingar samt eldrök. Emblemet skapades av Gerhard Meijer och fastställdes den 23 april 1746.
Men nu till medaljerna. Redan i Brandkontorets äldsta reglemente, fastställt av kung Fredrik I år 1746, åläggs direktionen att iakttaga om någon deltagit i eldsläckning med ”särdeles flit och oförtrutenhet” eller ”med fara och äfwentyr för sin person” eftersom de då ”måge blifwa af contoiret efter omständigheterna therföre belönte och upmuntrade”. Den vanligaste belöningen till brandmännen var pengar, men 1764 blev det aktuellt att belöna en ”behjärtad och vaksam granne” som förhindrat en eld som kunde ha blivit förödande. Man beslutade därför att instifta en medalj (eller jetong) av 8:e storleken att utdelas till:
hederligare personer, som vid eldsvådor något märkvärdt bidraga till lågans dämpande och de olyckligas räddning.
Medaljen ritades av Jean Eric Rehn och graverades av Gustaf Liungberger under en resa till Rom. Frånsidans motiv är hämtat ur Trojas historia och visar hur Aeneas bär sin far ur den brinnande staden. Omskriften lyder Moesti cupiens solatia casus (”längtande efter tröst för en sorglig händelse”). Åtsidan visar en ros, en symbol hämtad från ett av Stockholms äldre sigill, belagd med fågel Fenix. Tillverkningen försenades och medaljen kunde delas ut först 1767. Den utdelades flitigt i både guld och silver.
1771 lät Brandkontoret gravören Carl Johan Wikman utföra en medalj av 12:e storleken över sin grundare Charles Tottie som då hade styrt bolaget i femton år. Medaljens åtsida visade Totties bröstbild och frånsidan en bild på Trojas borg där stadens beskyddare Minerva står vakt i porten. Den Tottieska medaljen delades ut i guld till Charles Tottie och hans familj, och 20 medaljer av silver sparades för framtida behov. Medaljen kom att bli Brandkontorets mest exklusiva utmärkelse till människor som utmärkt sig vid hämmandet av eldsvådor.
Mot slutet av 1770-talet blev Brandkontoret bestulet på hela sitt lager av medaljer. Därefter delade man under ett antal år endast ut silvermedaljer. Först 1796 lät man beställa guldmedaljer av två storlekar; en större och mindre. Tyvärr går det inte att utläsa av källorna vilka utdelningar som gäller Tottiemedaljen och vilka som gäller Moesti cupiens solatia casus. Brandkontorets reglemente från 1878 anger endast att:
Åt dem, som vid elds släckning eller förekommande af elds utbredning ådalagt synnerligt nit samt sällsynt mod och rådighet, eger Direktionen utdela medaljer, jettoner och penningar. (Art II, § 14)
Åtminstone från mitten av 1800-talet började medaljerna delas ut att bäras ”uti hvitt och rödt band å bröstet”. Bandfärgerna valdes möjligtvis av traditionsskäl, för under slutet av 1700-talet skulle brandmännen i Stockholm bära vita och röda tofsar som igenkänningstecken.
Enligt den praxis som växte fram delades den Tottieska medaljen in i tre versioner: den större guldmedaljen (12:e storleken, bild här) i band som halsen, samt den mindre guldmedaljen (9:e storleken, bild här) och silvermedaljen (8:e storleken, bild här) båda i band på bröstet. De båda guldmedaljerna tycks ha delats ut sparsamt och nästan uteslutande till högre ämbets- och tjänstemän inom Brandkontoret. Den större guldmedaljen delades ut så sent som 2005. Från slutet av 1800-talet till mitten av 1900-talet utdelades årligen ett antal silvermedaljer (i särskilda fall guld) till brandmän för rådighet vid eldsläckning, men det går inte att utläsa om det är Tottiemedaljen eller Moesti cupiens solatia casus (bild här) som avses.
Den sistnämnda medaljen har dock delats ut vid ett par uppmärksammade händelser under 1900-talet. I samband med det s. k. ”stora tunnelraset” i Stockholm den 9 november 1965 utmärkte sig brandingenjör Olle Johansson och vice brandchef Carl-Otto Falk för framstående mod och rådighet vid räddningsarbetet. Året därpå fick de båda motta Moesti cupiens. Så sent som 1990 delades samma medalj ut till den 33-årige rökdykarledaren Denny Wincent. Under en brand på Östermalm hade han befunnit sig i ett trapphus då taket rasade in. Han var först helt fastklämt med lyckades med konststycket att ta sig loss med endast lindrigare brännskador och några frakturer. Brandkontorets VD Jan Ekman som till tidningarna sade att 1990 varit det värsta brandåret i Stockholm sedan Klarabranden 1751 och att medaljen var ett led i arbetet att minska antalet bränder.
Så sent som 2012 beställde Brandkontoret nya medaljer från Svenska Medalj. Jag hoppas att denna gamla och rika medaljtradition lever vidare i många år.
Phaleristica 