Månadsarkiv: oktober 2019

August Béen – den okände tapperhetsmedaljören

August Béen 18551893.

Medaljerna För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss anses numera endast kunna utdelas då Sverige är i krig. Mellan 1814 och 1915 har dock flera av dessa medaljer utdelats till svenskar i utländsk tjänst. Den främsta källan till information om dessa mottagare är Karl Löfströms artikel Tapperhetsmedaljen efter 1814 i Meddelanden från armémuseum 1953 som upptar 40 av dem. Artikeln är emellertid inte komplett vilket visade sig när jag hittade en hittills ouppmärksammad mottagare av sjömedaljen: August Béen.

August Béen föddes 1855 i Stockholm och var son till grosshandlare C. A. Béen och Nicoline Béen. Han blev löjtnant i flottan och fick 1881 tjänstledigt för att utbilda sig i fransk tjänst. Han genomgick minskolan i Boyardville (känd för Fort Boyard där ”Fångarna på fortet” spelas in) och tjänstgjorde sedan i den franska Medelhavsflottan. 1883 reste han till Tonkin i nuvarande Vietnam och blev där ordonnans vid den franske överbefälhavaren amiral Courbets stab. När det fransk-kinesiska kriget bröt ut i augusti 1884 befann sig Béen mitt i händelsernas centrum.

Konflikten handlade om huruvida Kina eller Frankrike skulle kontrollera Tonkin. Béen deltog i striderna både till land och till sjöss. I slaget vid Futscheu kommenderade han förbatteriet på pansarkryssaren Triomphante och efter intagningen av Sontay 1884 blev han på amiral Courbets rekommendation utnämnd till riddare av Hederslegionen. Samma år påbörjade han sin resa hem till Sverige och återvände till Stockholm på faderns 70-årsdag. Han hade då varit i fransk tjänst i fyra år och ådragit sig stora skador.

Den franska pansarkryssaren Triomphante.

Kriget, som pågick till april 1885, skulle August Béen skildra med egna ord efter hemkomsten. En föreläsning om hans upplevelser i den ”yttersta östern” refererades såhär:

Talaren framställde ämnet konicist och med lefvande färger, som endast den kan måla, hvilken sjelf varit en af de handlande personerna. Efter en kort politisk inledning beskrefvos alla de olika skeden den franska flottan hade att genomgå under den så hufvudlöst uttänkta ockupationen af Formosa. Först segrarne vid Kelung, sedan nederlaget vid Tam-Sui, »denna point noir på amiral Courbets annars så ärorika väg», så alla de lidanden, den franska flottan hade hatt genomgå, dels genom stormar och brist på skyddande hamnar, då oftast enda räddningen var att bege sig till sjös, dels genom usel och skämd proviant, så väl för officerare som manskap, dels genom kolera och andra svåra sjukdomar. Ungefär hälften af den franska styrka dukade under för alla dessa hemsökelser, och när freden ändtligen slöts och den franska trikoloren ströks på Formosa, lemnades der endast qvar »en vidsträckt kyrkogård».

Tonkinmedaljen.

I februari 1886 meddelade regeringen att två löjtnanter som tjänstgjort utomlands skulle belönas med medaljen För tapperhet till sjöss i guld. Den ene var Gustaf Dyrssen som utmärkt sig i brittisk tjänst vid bombardemanget av Alexandria 1882. Den andre var August Béen. Detta är den senast kända utdelningen av sjömedaljen. Samma år utdelades en fransk fälttågsmedalj, Tonkinmedaljen, för alla som deltagit i kriget och dessutom instiftades annamitiska Drakorden, formellt tillhörande det franska protektoratet Annam söder om Tonkin, men i praktiken en fransk kolonial utmärkelse. August Béen mottog både medaljen och Drakordens riddartecken.

Annamitiska Drakorden.

August Béen befordrades till kapten och placerades vid Karlskrona station. Han var en kunnig officer, särskilt när det kom till minkrigföring. Han plågades dock av sina skador från kriget och under en vistelse på Växjö hotell den 13 mars 1893 avled han hastigt och oväntat bara 37 år gammal. Vid hans militärbegravning i Amiralitetskyrkan i Karlskrona paraderade 100 sjömän och det sköts sorgesalut från Kungsholms batteri med nio skott. Vissa vapen han hade med sig som minnen från kriget ingår idag i Livrustkammarens samlingar.

2 kommentarer

Under Personer

Förändringar inom kungahuset

Riksmarskalken har idag släppt en kommuniké gällande förändringar inom kungahuset:

H.M. Konungen har beslutat om förändringar i Det Kungl. Huset. Syftet med dessa förändringar är att klargöra vilka personer inom Den Kungl. Familjen som kan förväntas tas i anspråk för sådana officiella uppdrag som åligger statschefen eller anknyter till statschefsämbetet.

Resultatet är att prins Carl Philips och prinsessan Madeleines barn inte längre kommer att räknas till Kungl. Huset och bära titeln Kunglig Höghet. Istället räknas de till Kungl. Familjen och behåller titeln prins/prinsessa samt sina hertig- och hertiginnetitlar.

Med detta beslut föregriper kungen en fråga som diskuterats av riksdagen. I det betänkande från maj 2018 där Konstitutionsutskottet slog fast att ordensväsendet skulle utredas stod även:

I flera andra monarkier i Europa har förts och förs en diskussion om ifall det är motiverat att på något sätt avgränsa den krets av personer av kunglig börd som förväntas utföra officiella uppdrag för landet och som därmed kan göra anspråk på att få tillgång till åtgärder finansierade via statsbudgeten. Det är rimligt att en sådan diskussion även förs i Sverige.

Den parlamentariska kommittén ska därför, i samråd med hovet, överväga hur utformningen av riksdagens anslag till hovet kan bidra till att det Kungliga Husets officiella åtaganden främst utförs av ett begränsat antal av dess medlemmar samt med avseende på denna fråga utarbeta principer för anslagets utformning.

Den parlamentariska utredning som ska utreda dessa frågor har ännu inte tillsatts. Kanske kan kungens beslut underlätta för en utredning att komma till stånd.

Lämna en kommentar

Under Övrigt

”En stor förbistring synes råda” – boutoner och rosetter

Vid tillfällen då ordnar och medaljer inte bärs kan man istället bära en liten bouton eller rosett i utmärkelsens band. Vid vid riksmötets öppnande bar till exempel kungen och prinsarna Serafimerordens ljusblå bouton på kavajen för att markera att det var en särskild händelse.

Bouton med norska Lejonordens kraschan i mitten som tillhört en svensk kunglighet. Tidigt 1900-tal.

Under 1800-talet, och en bra bit in på 1900-talet, var boutonerna och rosetterna inte officiella utan något man beställde privat. I regel markerade bouton kommendörsgrad inom en orden medan rosett visade riddargrad, minnestecken eller medalj. Inom dessa ramar kunde de konstrueras tämligen fritt och kunde sättas ihop av banden från flera olika utmärkelser. En kraschan eller ett ordenstecken i miniatyrformat kunde fästas på dem för att visa vilken som var den högsta ordensgraden.

Robert Wållgrens medaljrosetter, läs mer om dem här.

1943 skrev Ernst Areen och Sten Lewenhaupt ett förslag om systematisering ”[e]när en stor förbistring synes råda med avseende å dessa knappars utseende och färgsammansättning” i andra upplagan av deras bok När och hur böra ordnar bäras. Ett reviderat förslag presenterades i den tredje upplagan från 1953. Inget av dem slog igenom helt. Under andra halvan av 1900-talet upphörde bruket med sammansatta boutoner och rosetter.

Bouton med silvervingar för kommendör av rumänska Kronorden, läs mer här.

Efter 1975 började Nordstjärneorden förlänas med tillhörande bouton enligt ett internationellt system. Kommendör med stora korset får en bouton med två underliggande tvärband (”vingar”) av guld, kommendör av 1. klass en bouton med en guld- och en silvervinge, kommendör en bouton med silvervingar, riddare av 1. klass en enkel bouton och riddare ett ”clips” (se bild nedan).

2,35 millimeter brett band, ”clips”, för riddare av franska Hederslegionen.

För riddare av Serafimerorden användes tidigare en bouton motsvarande den för kommendör med stora korset, men 2015 övergick man till en äldre större modell utan vingar och med ett gyllene serafhuvud. Riddare av Carl XIII:s orden har haft olika slags boutoner, bland annat en med silvervingar. Ordens insignier är halskors och bröstkors så den kan sägas motsvara kommendör av 1. klass. Samma typ av insignier har svenska Johanniterorden vars rättsriddare bär bouton med silvervingar medan riddaren bär en enkel bouton.

H. M. Konungens medalj i guld av 12:e storleken med Serafimerordens band med tillhörande (enkel) rosett.

Med H. M. Konungens medalj följer en liten rosett i antingen serafimerblått eller högblått band. Jag tycker mig ha sett en särskild rosett med de bakre bandändarna kluvna och utstickande för medalj av 12:e storleken om halsen, till skillnad från den enkla rosett som hör till medaljerna av 8:e och 5:e storlekarna som bärs på bröstet. Även med Prins Carl- och Prins Eugen-medaljerna följer en enkel rosett i medaljbandet.

Med de kungliga utmärkelserna som förebild hade man kunnat tro att ett system stabiliserat sig för alla svenska utmärkelser: boutoner för ordnar (clips för riddargraden) och rosetter för medaljer. I verkligheten råder dock det omvända:

Den som innehar medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst kan köpa en en bouton hos Svenska Medalj eller en butong (sic!) av Sporrong. Även innehavarna av Försvarets materielverks förtjänstmedalj kan bära bouton, medan de som fått Säkerhetspolisens förtjänstmedalj får bära clips. Kungl. Patriotiska sällskapets medaljer har även de clips som man kan läsa mer om i Jonar242:s inlägg här.

1 kommentar

Under Bärande