Månadsarkiv: januari 2020

Krona eller kraschan? En spännande faleristisk gåta

Sankt Sanislausordens kraschan.

Faleristiska gåtor är spännande! Särskilt när lösningen är svår att hitta. Man hittar så mycket intressant i jakten på svaret.

När bloggen Silvermedaljen skrev ett inlägg om Kustartilleriets chefer och deras utmärkelser dök det upp en fråga om hur förkortningen RRS:tSt2klmkr skulle tolkas. Sådana förkortningar är vanliga i biografiska artiklar, i det här fallet den Herman Wrangel (1859–1938), och rymmer information om land, grad och utmärkelse. I detta fall riddare (R) av ryska (R) Sankt Stanislausorden (S:tSt) av andra klassen (2kl). Det sista ledet (mkr) vållade dock huvudbry. Det kan nämligen tolkas på två sätt: med krona eller med kraschan.

Vid första anblicken borde kraschan kunna uteslutas. Det är osannolikt att en sådan skulle ingå för en riddare av andra klassen. Krona vore mer sannolikt. Ett tidningsurklipp från 1909 i samband med att orden förlänades angav dock att riddartecknet faktiskt kom med en kraschan. Rörde det sig möjligtvis om ett missförstånd?

Sankt Stanislausorden instiftades den 7 maj 1765 av kung Stanisław (Stanislaus) II August av Polen till minne av nationalhelgonet Stanislaus av Kraków (och till minne av kungen själv får man anta). Efter att Polen misslyckats med att slå sig fria från ryskt övervälde genom Novemberupproret 1830–31 blev Stanislausorden en rysk kejserlig orden med fyra grader. Den andra graden bars om halsen och borde kanske kallas kommendör på svenska. 1921 instiftade republiken Polen den nya orden Polonia Restituta inspirerad av den äldre orden.

Ur Staats- und Adreß-Handbuch des Herzogthums Nassau (1866).

På stående fot kunde jag inte hitta något tryckta referensverk om de ryska kejserliga ordnarna på 1800-talet. Enligt ett verk, Staats- und Adreß-Handbuch des Herzogthums Nassau (1866), kunde dock Stanislausordens andra klass förlänas både med krona och med kraschan. Mäkta förvirrande för en svensk! Enligt ryska Wikipedia har dock alla ordenstecken krona sedan 1874.

Ytterligare en ledtråd fann jag i Anton Tjechovs novell ”Sjuksalen N:o 6” från 1892 i översättning av Walborg Hedberg. En av sjuksalens patienter, den f. d. posttjänstemannen, är nämligen mycket intresserad av ordnar:

”Gratulera mig,” säger han ofta till Ivan Dmititsch, ”Jag har blifvit föreslagen till Stanislaus-ordens andra klass med kraschan. Andra klassen med kraschan ges endast åt utlänningar, men af något skäl vill man göra ett undantag för mig,” småler han, i det han tviflande rycker på axlarna. ”Jag får bekänna, att det väntade jag mig inte!”

”Jag förstår ingenting af sådana där saker,” svarar Ivan Dmitritsch dystert.

Nu är inte denne romanfigur någon trovärdig källa, inte minst för att han inlagd på mentalsjukhus med vanföreställningar. Men om det stämmer kan det förklara en del. Tjechovs posttjänsteman fäller även några uppskattande ord om svenska Nordstjärneorden:

”Det är en orden, som lönar mödan att göra sig besvär för. Hvit stjärna och svart band. Det är utmärkt vackert.”

Och det har han ju alldeles rätt i. Tjechov skulle själv få ta emot Stanislausordens tredje klass av tsar Nikolaj II år 1899.

Herman Wrangel (1859–1938).

Åter till Herman Wrangel. Via Krigsarkivets porträttsamlingar går det att hitta foton på svenska officerare från 1800- och 1900-talen och där finns flera på Wrangel. På bilden ovan bär han många utmärkelser varav två kraschaner. Även om den nedre delvis täcks av hans signatur tycker jag att den är mycket lik Sankt Stanislausordens. Jämför med bilden överst.

Någon läsare med större kunskaper om de ryska ordnarna kan ge en mycket bättre bild av Herman Wrangels utmärkelse än den jag pusslat ihop. Jag ville dock visa allt vad man kan hitta när man gräver efter svaret på en faleristisk gåta: tidningsurklipp, porträttfotografier, polska helgon, ryska noveller och mycket mer!

2 kommentarer

Under Övrigt, Riddarordnar

Jägareförbundets kungliga belöningsmedalj

I Sverige är det möjligt för enskilda organisationer att ansöka hos kungen om att få pryda sina belöningsmedaljer med hans porträtt och kunglig krona. Sådana medaljer räknas som halvofficiella och bärs före medaljer utan kungligt tillstånd. Svenska Jägareförbundet delar ut en sådan halvofficiell belöningsmedalj sedan 1857 och är bland de organisationer som innehaft sitt tillstånd längst.

Svenska Jägareförbundet grundades 1830 med kronprins Oscar (I) som beskyddare. 1833 instiftade förbundet en prismedalj utan band som kunde vinnas av goda skyttar. Den var av 11:e storleken (41 mm i diameter) visade på frånsidan kronprinsens bild och titel, och på åtsidan en eklövskrans på samt texten BELÖNINGS MEDAILLE AF SVENSKA JÄGARE FÖRBUNDET STIFT. D. 3 APRIL 1830. Efter Oscar II:s trontillträde 1844 uppdaterades medaljen med hans nya porträtt och kungatitel som den skulle behålla länge. Det var först under Gustaf V som medaljen började visa den regerande kungens porträtt.

Den 24 mars 1857 ansökte Jägareförbundet hos kung Oscar att få dela ut en medalj som kunde bäras i silver om halsen eller i brons på bröstet till:

personer som genom rofdjurs och roffoglars utdödande eller för serdeles nit i jagtlagarnes stränga efterlefvnad och jagtens vård gjort sig förtjänte av belöning och uppmuntran.

Kungen svarade inom några dagar. Förbundet fick tillstånd att dela ut silver- och bronsmedaljer i grönt band med gula kanter men med ändringen att båda skulle bäras på bröstet. Den nya belöningsmedaljer blev likadan som prismedaljen men minskad till 8½:e storleken (34 mm i diameter) samt försedd med kunglig krona.

Den 6 juli samma år blev hovjägmästaren Herman Adolph Falk den förste att motta silvermedaljen. Han var en av sin tids mest framstående jägare och Bengt Hildebrands beskrivning av honom i Svensk Biografiskt Lexikon belyser inte bara mannen utan även jakten i Sverige under tidigt 1800-tal:

I jakttraditioner var han uppfödd på faderns och farfaderns gård Risäter i Värmland. Det anges, att redan på farfaderns tid åt man i detta hus huvudsakligen kött av älg och björn. När F. tröttnat på militärtjänsten och blivit överjägmästare efter sin far, bosatte han sig 1817 på Risäter, där fadern (d. 1823) då ännu levde. Här fick han också tillfälle till jägarliv och satte sig framför allt grundligt in i björnens levnadsvanor. Vid denna tid voro rovdjuren, särskilt björn och varg, ännu en landsplåga, och utrotandet av dem blev således ej blott ett jaktnöje utan också en gärning i odlingens tjänst.

Silvermedaljen blev en sällsynt utmärkelse som endast tilldelades framstående jägare Oscar Dickson 1875, Tage Tott 1895, Herman af Petersens och Patrick Seton 1896 samt Oscar II 1889. Kronprins Gustaf (V) som var förbundets förste hedersledamot fick den 13 november 1889 ta emot medaljen i ett specialutförande av 11:e storleken att bäras på bröstet. Bronsmedaljen delades ut mer frikostigt och kunde tillfalla förtjänta jägare och skogvaktare för vilka det var en uppskattad utmärkelse.

1941 beslutade Jägarförbundet att börja dela ut medaljen i guld för utomordentligt riksgagnande jaktvårdsinsatser. Samtidigt upphörde bronsmedaljen att delas ut medan silvermedaljen behölls som en hög utmärkelse. Kanske tyckte man inte att det var passande för en medalj med kunglig krona och porträtt att delas ut i brons. Synd kan jag tycka. En bronsmedalj är ett gott komplement till medaljer i guld och silver och halvofficiella bronsmedaljer är mycket ovanliga.

Svenska Jägareförbundets medalj delas idag ut med kung Carl XVI Gustafs porträtt. Under sin historia har man även delat ut jubileumsmedaljer med kungliga porträtt samt hedersmärken. Dessa får jag återkomma till.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer