Månadsarkiv: september 2020

Patriotiska sällskapets trädgårds- och odlingsmedaljer

Medaljörer John Taylor, Inger Palmstierna, Birgitta Svensson. Fotomontage. Utdelningarna skedde vid två olika tillfällen. Foto: Anna-Karin Fallheden

Den årliga utdelningen av Kungl. Patriotiska sällskapets trädgårdsmedaljer ägde rum förra veckan. På fredagen tog hortonomen Birgitta Svensson emot sin medalj vid Läckö slott och på lördagen fick trädgårdsmästaren John Taylor samt hortonomen och författaren Inger Palmstierna sina medaljer på Sofiero.

Det är Riksförbundet Svensk Trädgård som delar ut medaljerna på uppdrag av Patriotiska sällskapet och de hanterar uppgiften föredömligt. Överlämningsceremonierna i slottsträdgårdarna sändes direkt med videolänk och efteråt släpptes ett pressmeddelande med utförliga presentationer av medaljörerna och deras meriter samt foton från ceremonierna. Andra organisationer borde låta sig inspireras och bli lika duktiga på att berätta om sina utmärkelser och de som får ta emot dem.

Vad jag kan sakna är information om själva medaljerna och deras historia. Under Medaljer på Patriotiska sällskapets webbplats står endast:

Medalj för odlingsflit och för förtjänster om trädgårdsodling eller biodling

Dessa medaljer präglas vanligen i silver och utdelas efter förslag av hushållningssällskap eller berörd intresseorganisation.

Bakom denna rubrik döljer sig i själva verket tre olika medaljer som delats ut av Patriotiska sällskapet:

  1. För berömvärd odlingsflit
  2. För förtjänster om biodling
  3. För förtjänster om trädgårdsodling

Var och en av dessa medaljer har en egen historia och jag tycker att de är värda presenteras för sig.

För berömvärd odlingsflit

Kungl. Patriotiska sällskapet fick kunglig stadfästelse 1772 för att främja jordbruk, näringsliv och annan samhällsnyttig verksamhet. Samma år fick sällskapet rätt att prägla en belöningsmedalj med kungens bild och från 1802 får denna medalj delas ut att bäras i grönt och gult band.

Till skillnad från andra svenska belöningsmedaljer hade Patriotiska sällskapets medalj inte någon bestämd inskription. Sällskapet bestämde för varje enskild utdelning vad som skulle graveras på medaljens frånsida. Det kunde se ut såhär:

Till

MICHAEL SAMUELSON

i Blåsmark

för nyttiga

Landtmanna företag

1811

Variationsrikedomen var stor under hela 1800-talet men mot slutet av seklet hade en praxis utvecklat sig så att sällskapets medaljer vanligen delades ut med en av tre handgraverade inskriptioner: För långvarig och trogen tjänst (till arbetare i enskild tjänst), För långvarig gagnande verksamhet (för arbete inom allmän eller kommunal verksamhet), samt För berömvärd odlingsflit (till lantbrukare). Andra inskrifter förekom undantagsvis.

I början medaljerade Patriotiska sällskapet främst lantbrukare och jordbruksarbetare. Mot slutet av 1800-talet började många medaljer delas ut till industriarbetare och fokus skiftades från jordbruket till industrin. Runt år 1900 hade medaljerna För långvarig och trogen tjänst blivit så många att man lät prägla in inskriptionen direkt på medaljen. Först på 1950-talet gjordes likadant med För långvarig gagnande verksamhet.

Medaljerna för berömlig odlingsflit, som förekommit i olika former åtminstone sedan 1800-talets första decennium, verkar inte varit så många att inskriptionen inte kunde fortsätta att graveras in för hand. De delades på förslag av länens hushållningssällskap, ofta till bönder som uppodlat ny åkermark i skogstäta län i norra och mellersta Sverige. Fram till första världskriget delades 20 till 30 medaljer ut årligen. Efter kriget sjönk antalet utdelningar kraftigt.

Odlingsmedaljen kanske hade upphört helt om det inte varit för ett testamente av överste Pehr Alexander Rudbeck som donerade en summa till sällskapet för att vart tredje år kunna dela ut en medalj för odlingsflit till en jordbrukare i Skaraborgs län. Det garanterade medaljen även delades ut under 1900-talets andra hälft, så sent som 1993.

För förtjänster om biodling

Patriotiska sällskapet har främjat biodling sedan 1700-talet. År 1775 gav sällskapet ut en liten handbok ”Om bi”. Huruvida biodling under 1700- eller 1800-talet ingick i inskriptionen på en belöningsmedalj vet jag inte, men under 1900-talet tillkom en egen biodlarmedalj.

Exakt hur medaljen kom till vet jag inte. En kvalificerad gissning är att den första överlämnades till ”bikungen” Alexander Lundgren (1874–1948) som var en pionjär inom svensk biodling. När han fyllde 60 år 1934 utnämndes han till riddare av Vasaorden och mottog en medalj från Patriotiska sällskapet med inskriften För förtjänster om svensk biodling. Jag tror att detta blev starten på biodlarmedaljen.

Denna medalj blev aldrig vanlig och utdelades efter 1934 ungefär vartannat år. Den har bland annat tillfallit Arthur Lundblom 1959 och Gustaf Högsjö 1958.

För förtjänster om trädgårdsodling

Trädgårdsmedaljens historia förtjänar ett eget inlägg, så jag ska bara redogöra för den i korthet.

Svenska Trädgårdsföreningen grundades 1831 och år 1846 började föreningen dela ut en icke-bärbar medalj till personer som verkat för dess ändamål. Dessa bekostades av en givare som ville vara anonym. 1870 gick Hans Adolf Brander bort och det visade sig då att han var den okände välgöraren. I sitt testamente skänkte han 5 000 riksdaler till Patriotiska sällskapet bland annat i syfte att bekosta Trädgårdsföreningens fortsatta utdelning av medaljer.

1911 upplöstes Svenska Trädgårdsföreningen på grund av sviktande ekonomi och dess kvarvarande medel tillföll Patriotiska sällskapet med förhoppningen att medaljutdelningen kunde fortsätta. 1917 instiftade därför sällskapet den nya medaljen För förtjänster om trädgårdsodling. Medaljens frånsida utfördes av gravören Erik Lindgren som satte inskriptionen inom en krans av äppelblom.

Medaljen var ursprungligen 35,5 mm i diameter och bars på bröstet. 1960 infördes även en större medalj (41 mm) att bäras om halsen.

Sammanfattning

Kungl. Patriotiska sällskapet har historiskt delat ut en odlingsmedalj, en trädgårdsmedalj och en biodlarmedalj. Idag sköts utdelningen av Riksförbundet Svensk Trädgård. Huruvida åtskillnaden mellan dessa medaljer fortfarande upprätthålls, eller om de slagits ihop till en ny medalj, går inte att utläsa av den knapphändiga informationen.

Jag hoppas förstås att medaljernas historiska karaktär har bevarats och att belöningarna inom dessa tre olika områden får behålla sin mer än 200 år gamla kontinuitet.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Gustav Vasa, riddare av Mikaelsorden

Porträtt av Gustav Vasa med franska Sankt Mikaelsordens kedja.

Idag den 29 september är Den helige Mikaels dag eller Mickelsmäss som den kallades i det gamla bondesamhället. Denna gamla helgdag som avslutade skördetiden och inledde vinterhalvåret har nästan helt fallit bort ur vårt moderna medvetande. På sina håll firas ärkeängeln Mikael på detta datum, inte minst av de ordnar som bär hans namn.

En sådan orden var franska Sankt Mikaelsorden (Ordre de Saint-Michel) som instiftades 1469 av kung Ludvig XI. Han behövde en motvikt till Gyllene skinnets orden som grundats 1429 av Filip den gode av Burgund. Denna lär i sin tur ha uppstått som reaktion mot engelska Strumpebandsorden som Edvard III lät bilda år 1348. Dessa exklusiva riddarordnar var ett sätt för Europas kungar att knyta viktiga vänskapsband med höga adelsmän både inom och utanför det egna rikets gränser, samt med andra monarker.

Medlemskapet i en sådan orden var inte bara symboliskt. Att acceptera en ordensförläning var att ingå en form av allians. De årliga ordenskapitlen där riddarna samlades och avhandlade världsliga frågor har beskrivits som medeltida motsvarigheter till G7-möten. En egen orden var nödvändig för alla monarker med storpolitiska ambitioner.

Änglar håller upp Sankt Mikaelsordens kedja runt det franska kungavapnet. Bild från medeltida manuskript.

Allt detta hade kung Ludvig i åtanke när han den 1 augusti 1469 grundade Sankt Mikaelsorden. Ordenstecknet utgjordes av ärkeängeln Mikael i strid mot en drake vilket bars i en kedja prydd med snäckor (ett attribut för Sankt Jakob). Senare bars ordenstecknet i svart band.

Mont-Saint-Michel.

Ludvigs tanke var att de 31 riddarna skulle samlas till kapitel varje år den 29 september i det spektakulärt belägna kapellet på ön Mont-Saint-Michel där ärkeängeln Mikael lär ha uppenbarat sig år 708. Mikaelsordens motto Immensi tremor oceani betyder ungefär ‘det enorma havets skälvning’ och skulle frammana bilden av Mikael stående på öns klippor vänd mot Atlanten. I praktiken låg Mont-Saint-Michel för avsides för att ordenskapitlet skulle kunna samlas där.

Så till Gustav Vasa. Runt 1540 reste det franska sändebudet Christophe Richer till Sverige för att inleda förhandlingar om bland annat handel. I Kalmar träffade Richer kung Gustav som beslutade att 1542 skicka sin rikskansler Conrad von Pyhy med en stor beskickning till Frans I. I Regny förhandlade von Pyhy fram ett handelsavtal med den franske kungen och vid avresan fick han bland annat med sig Sankt Mikaelsordens kedja till kungen. Hemma i Sverige 1543 lämnades kedjan till Richer som under högtidliga former överlämnade den till Gustav Vasa som en bekräftelse på de goda relationerna mellan Frankrike och Sverige.

Vad vi vet var detta första gången som en svensk kung mottog en riddarorden. Än idag utväxlas ordnar som artighetstecken mellan länder. De franska presidenterna Mitterrand, Chirac och Hollande har mottagit svenska Serafimerorden och kung Carl XVI Gustaf har i sin tur mottagit den högsta graden av franska Hederslegionen. Kungen bär den bland annat när en ny fransk ambassadör till Sverige mottas vid en högtidlig audiens. Även denna tradition går tillbaka till Gustav Vasa. I ett brev till drottning Margaretha bad kungen henne skicka Mikaelsordens kedja så att han kunde bära den när han tog emot det franska sändebudet på Gripsholm.

I ett porträttgalleri på slottet Beauregard har Gustav Vasa avbildats med ordenskedjan. Det är dock en sentida målning vilket avslöjas bland annat av att kungen bär en krona av den slutna typen som infördes först under Erik XIV. Även Tobias Sergel har avbildat kungen med ordenstecknet på en byst beställd av Ludvig XVI. Den verkliga ordenskedjan verkar dessvärre inte vara bevarad.

Gustav Vasa instiftade själv ingen riddarorden men hans sönder Erik XIV, Johan III och Karl IX gjorde alla försök att införa en svensk orden. När ett svenskt ordensväsende infördes 1748 så var det starkt inspirerat av det franska och en av förebilderna för Nordstjärneordens svarta band var franska Sankt Mikaelsorden.

Lämna en kommentar

Under Riddarordnar

Utmärkelser till mässdräkt

Kung Carl Gustaf vid prins Carl Philips bröllop 2015 iklädd flottans stora mässdräkt modell 1878.

Mässdräkten är uppskattad inom flera uniformerade yrkeskårer. Den är ursprungligen en sjöofficersuniform som spridit sig till andra försvarsgrenar såväl som polisen, handelsflottan och olika segelsällskap.

För att förstå hur ordnar och medaljer bärs, och har burits, till mässdräkt behöver man känna till dess historia.

Mässdräktens historia

Marinen

Enligt 1878 års uniform för svenska flottan utgjordes officerarnas paraddräkt av rock med guldepåletter, byxor med guldgaloner samt stärkskjorta med svart rosett. Kvällstid kunde rocken bytas mot frack, även den med epåletter. Denna paraddräkt används idag endast vid kungaslupen Vasaorden och finns beskriven i gällande uniformsbestämmelser kapitel 7.3.

Officerarna, som till vardags rörde sig lätt och smidigt i kavaj, klagade på att rocken och fracken var tunga, varma och dyra plagg. Det blev därför tillåtet att vid mindre högtidliga tillfällen kvällstid använda en lättare jacka utan epåletter på samma sätt som i den brittiska flottan. Den nya sällskapsdräkten fastställdes officiellt som mässdräkt genom generalorder nr 152 den 8 mars 1902:

Mässdräkt nr 1, bestående af jacka, mässväst och långbyxor af mörkblått kläde, skall i allmänhet användas ombord af till middagsmåltid i kajut inbjudna samt vid intagande af middagsmåltid i gunrum vid större högtidligheter och då gunrummet inbjudit gäster samt i land, med undantag för hufvudstaden utom flottans stations område eller annan ort såvida konungen där är närvarande, vid deltagande i motsvarande samkväm i militära mässar, allt såvida ej paraddräkt är anbefalld.

Mässdräkt nr 2, bestående af jacka, väst hvit eller blå samt långbyxor af mörkblått kläde, skall i allmänhet användas, ombord vid intagande af middagsmåltid i kajuter och gunrum vid andra än ofvan anförda undantag, vid inbjudning till mindre middagar och aftonsamkväm i militära mässar.

Mässdräkt nr 1 eller 2 bör i allmänhet användas, med iakttagande af ofvan nämnda undantag, då uniform begagnas vid enskilda samkväm, besök å teatrar, konserter m. m. såvida ej samkvämets högtidlighet iordrar paraddräkts användande.

Mässdräkt nr 1 och 2 kom senare att utvecklas till stor mässdräkt (vit väst, byxor med galoner) respektive liten mässdräkt (vit eller blå väst, byxor utan galoner) vilket är de benämningar som gäller idag. Varianten med blå väst betecknades ibland som daglig mässdräkt.

Alla varianterna räknades som informell aftonklädsel. De närmsta civila motsvarigheterna var ”frack med svart halsduk” och smoking. Jämför Utmärkelser till smoking. Vid högtider som bröllop skulle rock eller frack fortfarande användas. I praktiken började dessa plagg försvinna med mässdräktens intåg och när de formellt avskaffades 1950 användes de knappt längre.

Segelsällskapen och handelsflottan

Gustaf V i seglarparad år 1913.

Den civila sjöfarten var inte sen att följa marinens exempel. Kungl. Svenska Segel Sällskapet (KSSS) och Göteborgs Kungl. Segelsällskap (GKSS) införde egna paraduniformer i stort sett överensstämmande med flottans mässdräkt men med egna sällskapens egna knappar och egna svarta gradbeteckningar. Kungligheter som Oscar II, Gustaf V, Gustaf VI Adolf och prins Bertil klädde sig gärna i ”seglarparad” som uniformen kallades.

Seglarparad kan fortfarande bäras av medlemmarna i KSSS och GKSS och är en vanlig och uppskattad syn vid Kungliga Klubbarnas Fest.

På samma sätt som segelsällskapen har svenska rederier uniformer som utgår från flottans med rederiets egna märken, knappar och gradbeteckningar. Detta gäller även mässdräkter.

Flygvapnet

Flygvapnet bildades 1926 av officerare från både armén och flottan. Dessa fick under en övergångsperiod fortsätta bära sina gamla uniformer. När flygvapnets eget uniformssystem växte fram tog man inspiration från flottan och införde en egen modell av mässdräkt. Den betecknades dock sällskapsdräkt eftersom man ville tona ned det marina inslaget. På samma sätt kallades båtkappa för rundskuren krage inom flygvapnet.

Flygvapnets stora sällskapsdräkt motsvarade marinens stora mässdräkt och lilen sällskapsdräkt motsvarade liten mässdräkt. Till den stora sällskapsdräkten kunde bäras stickert med portépe samt utmärkelser i original och kallades då sällskapsparaddräkt. Det är det enda fallet i de svenska mässdräkternas historia som sidogevär burits. I övrigt gällde samma regler för utmärkelser som till marinens uniformer.

Armén

Arméns väg till en egen mässdräkt var längre. Den stora officerskåren gjorde att införandet av en ny uniform var en större ekonomisk fråga. Armén hade inte heller flottans tradition med olika uniformsdräkter utan vårdade ett enhetligare karolinskt ideal. Under en period bars dock särskilda mässvästar vid samkväm. Ett antal finns bevarade och kan beskådas på DigitaltMuseum.

Under 1900-talet tog uniformsutredningar fram förslag på en särskild högtidsdräkt för armén utan att något beslut fattades. 1945 presenterades tre modeller i blått kläde: enkelknäppt kavaj, dubbelknäppt kavaj, samt mässjacka. Förslaget strandade tidigt i processen eftersom meningarna var mycket delade. 1952 var man mer inne på rock med ståndkrage och lade fram sex varianter utan resultat. 1958 återkom man till mässdräkten och enades en modell med sex olika varianter. Denna gång var det nära, man presenterade till och med den föreslagna uniformen för allmänheten, men förslaget stupade på mållinjen.

Först 1986 fastställdes till slut en mässdräkt för armén liknande marinens och flygvapnets modeller. Eftersom de kvinnliga officerarna då hade gjort sitt intåg infördes även kjol och blus till mässdräkten.

1992 infördes polisens högtidsuniform som i stort sett överensstämmer med arméns mässdräkt (enligt vissa källor är det dock flygvapnets modell).

Utmärkelser till mässdräkt

Äldre bestämmelser

Även sättet att bära utmärkelser till mässdräkt har förändrats över tid. När den fastställdes 1902 gällde äldre principer för hur ordnar och medaljer bars till militär uniform som skilde sig från de som gällde för civil uniform:

  1. Ordnar och medaljer som förlänats av kungen skulle alltid bäras.
  2. Uniformsreglementet, och i vissa fall ansvarig chef, avgorde om utmärkelser skulle bäras i original, miniatyr eller band (släpspänne). Det var inte upp till individen.
  3. Miniatyrer och band skulle bäras samma plats som originalen, nämligen på bröstet. Inte på slaget.
  4. Kraschaner kunde bäras samtidigt med miniatyrer eller band. En kvarleva från den tid då de var fastsydda på livplagget. Utmärkelser representerade av kraschan behövde inte bäras som miniatyr eller band.

Eftersom mässdräkten var en informell klädsel skulle original inte bäras. De första bestämmelserna om utmärkelser löd:

Svenska och norska ordensteckens och medaljers band eller miniatyrtecken skola och kraschaner må bäras till mässdräkt af därtill berättigade (ordenskors i band om halsen bäras icke till mässdräkt).

I praktiken bars miniatyrer och eventuell kraschan till stor mässdräkt och släpspänne till liten mässdräkt.

Prins Bertil med miniatyrerna på mässjackans bröst 1955.

Ganska snart blev det vanligt att bära miniatyrerna på mässjackans slag på samma sätt som till den civila fracken. 1923 skrev signaturen B till Tidskrift i sjöväsendet och ondgjorde sig över officerare som bar ”miniatyrorden som en kotiljongsdekoration i jackans uppslag”. Det ansåg B vara ”helt enkelt fult”. Kotiljong var en dans där de uppbjudande delade ut lustiga dekorationer till varandra. B kämpade i motvind och det blev snart regel att bära miniatyrerna på slaget. Det har dock förekommit ända in på 2000-talet att miniatyrer burits på bröstet.

Nu gällande bestämmelser

Mässdräktens anseende växte med tiden. Vid 1900-talets mitt var det möjligt att bära stor mässdräkt när övriga sällskapet bar frack, till exempel vid bröllop och ordenssammankomster vilket tidigare ansetts opassande.

Därmed ändrades också bestämmelserna för vilka utmärkelser som kunde bäras. Med 1945 års Tjänstereglemente för Krigsmakten (TjRK), utfärdat av regeringen genom försvarsministern, blev det tillåtet att till stor mässdräkt bära ordenstecken i band över axeln eller om halsen precis som till den civila fracken.

Till stor mässdräkt är det tillåtet att bära originalutmärkelser på bröstet istället för miniatyrer på slaget. Sedan 2012 gäller att original ska bäras när kungen och drottningen är närvarande.

Flygvapnets mässjacka med reglementsenligt släpspänne på bröstet.

Till liten mässdräkt var släpspänne huvudregel ända till 1996 då det ändrades till miniatyrer. Sedan dess bärs släpspänne inte till mässdräkt. 2012 blev det även tillåtet att bära kraschan till liten mässdräkt, dock inte utmärkelser i band om halsen. Därmed skiljer sig den lilla mässdräkten från sin civila motsvarighet smoking till vilken man kan bära halstecken men inte kraschan.

Till mässdräkt bärs alltid utmärkelser i raka band, även om den utdelats i rosett eller annan montering.

Mässdräkten idag

Idag har mässdräkten fler användningsområden än någonsin tidigare. Den ansågs länge vara för informell för kyrkbröllop, men efter att kungen och prins Carl Philip burit mässdräkt vid de senaste kungliga bröllopen kan den uppfattningen läggas åt sidan.

Enligt Försvarsmaktens nu gällande uniformsbestämmelserna, som får anses vara vägledande även för civila mässdräkter, motsvarar stor mässdräkt (B1) frack enligt civilt bruk. Det ska poängteras att mässdräkt inte kan bäras istället för militär högtidsdräkt (A1) som bärs vid ceremoniella tillfällen. När sällskapet i övrigt bär svart väst, exempelvis vid akademiska högtider eller ordenssammankomster, kan mörkblå väst även bäras till mässdräkt.

Liten mässdräkt (B2) bärs med vit väst när civila bär smoking. Inom marinen och flygvapnet bärs liten mässdräkt med blå väst (daglig mässdräkt) ”i regel vid sammankomst internt på förband eller fartyg”.

Lämna en kommentar

Under Bärande

Återkallade ordnar

I fredags meddelades att drottning Elizabeth II har återkallat den brittiska Imperieorden som 2004 förlänades Harvey Weinstein sedan den amerikanske regissören blev dömd för våldtäkt tidigare i år. Sådana fall är ovanliga men förekommer. Bara det senaste året har det inträffat tre uppmärksammade fall i vart och ett av de skandinaviska länderna. I samtliga fall har en kunglig orden återkallats sedan mottagaren dömts för brott.

Till skillnad från en medalj, som oftast utgör en gåva till mottagaren och blir dennes egendom, är en ordensvärdighet närmast att jämföra vid ett symboliskt medlemskap i ett samfund med statschefen som överhuvud i vilket förtjänta medborgare ingår. Skulle någon som utnämnts till en ordenvärdighet visa sig ovärdig, genom att t.ex. dömas för brott, återkallas utnämningen. Det synliga tecknet på värdigheten, ordenstecknet, tillhör orden och ska då lämnas tillbaka. Det är också fallet när mottagaren avlider.

En orden återkallas inte som straff. Den återkallas för att värna om den utmärkelse som den utgör och som kommer av att de som ingår i orden är ansedda människor. Som det heter i Pyttans A–B och C–D-lära från 1896: ”Vasens värde såsom orden, det beror på den, som får den.”

Jean-Claude Arnault

I samband med att Jean-Claude Arnault åtalades för våldtäkt 2018 väcktes frågan: Kan man återkalla en orden? Arnault hade nämligen utnämnts till riddare av 1:a klass av Nordstjärneorden 2015 på förord av regeringen och mottagit ordenstecknet ur kulturministerns hand. Ministern själv verkade inte veta hur det låg till med ett eventuellt återkallande.

Det visste dock kungen. Samma dag som den fällande domen mot Arnault vann laga kraft i maj 2019 meddelade kungen sitt beslut att återkalla orden med hänvisning till ordensstadgarnas 5§ enligt vilken ordenskapitlet ”äger förklara innehavaren av orden densamma förlustig”. Denna paragraf hade inte åberopats sedan ordensreformen trädde ikraft 1975. Tidigare hade bland annat den spiondömde Stig Wennerström blivit av med sinar ordnar.

Tillämpningen av möjligheten att dra tillbaka en ordensförläning är en av de frågor som Förtjänstutredningen har i uppdrag att undersöka.

Christian Kjær

Samma år blev den danske advokaten Christian Kjær dömd till fängelse i 30 dagar för att ha kört på en volontär under ett cykellopp. Domen ledde till drog tillbaka Kjærs titlar som kammarherre och hovjägmästare, samt riddarvärdigheten av Dannebrogorden 1:a klass som han innehaft sedan 2000. Experten Nils Bartholdy förklarade i en intervju med DR:

Det er nemlig normen, at den slags hædersbevisninger bliver inddraget, når indehaveren overtræder landets love i en grad, så det ikke længere ligger under bagatelgrænsen, forklarer Nils Bartholdy.

Sådan må det være. Han skal godt nok ikke bag tremmer, men han har fået en betinget fængselsstraf, og det synes dronningen altså var nok til at tage det hele fra ham, siger han.

Av intervjun framgår också att domstolarna är skyldiga att underrätta ordenskapitlet om en innehavare av Dannebrogorden åtalas för något brott. Tidigare gällde detta även i Sverige.

Dannebrogorden har återkallats ytterligare ett par gånger sedan 1990-talet samt efter andra världskriget då godsägaren Jørgen Sehested dömdes för landsförräderi i samband med den tyska ockupationen under andra världskriget.

Svein Ludvigsen

Kort efter rättegången mot Christian Kjær avslutats så åtalades den norske politikern Svein Ludvigsen för att ha begått övergrepp när han var fylkesman i Troms. Han hade utnämnts till kommendör av Sankt Olavs orden under sin tid som minister i den norska regeringen. Enligt ordensstatuternas 16 § kan utnämningen upphävas ”på grunn av uverdige forhold”.

Sedan domen i början av 2020 vunnit laga kraft meddelades att kungen formellt återkalla Ludvigsens. Hans advokat meddelade då att ordentecknen skickats tillbaka redan under hösten.

I Norge är det även möjligt att upphäva förläningen av medaljer. Detta visade sig 2012 när Trond Ali Linstad skulle motta kungens förtjänstmedalj. Sedan flera antisemitiska uttalanden uppmärksammats beslutades att medaljen inte skulle delas ut.

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Hur stor är en medalj?

Berchs ursprungliga skala från 1773.

När man säger att en medalj är av den och den ”storleken” så använder man en gammal svensk skala enligt vilken en medalj utifrån sin diameter placeras i en storlek mellan den 1:a (minst) och den 26:e (störst). Trots att skalan är till synes godtycklig har den använts från 1700-talet ända in i våra dagar.

I det här fördjupande inlägget ska jag skriva något om hur skalan skapades och hur den har använts dels deskriptivt inom den numismatiska litteraturen för att beskriva hur stor en medalj är, dels normativt i officiella handlingar för att fastställa hur stor en medalj ska vara. Avslutningsvis ska jag nämna ett par problem att se upp för när skalan används.

Medaljernas Linné

Det var riksantikvarien och numismatikern Carl Reinhold Berch (1706–1777) som lanserade skalan 1773 i sitt stora översiktsverk Beskrifning öfwer swenska mynt och kongl. skåde-penningar. Den kallas efter honom ofta för Berchs skala (uttalas berks). Själv betecknade han den Mensura magnitudinis Nummorum vilket är latin och kan uttydas ungefär ‘mätning av storleken på mynt’. I verket presenterades skalan helt enkelt av 26 numrerade cirklar utan tillhörande mått eller beskrivning. Kanske tänkte Berch att det var enklast läsaren själv placerade sina mynt och medaljer på boksidan för att bestämma storleken.

Vi vet inte hur han tog fram sin skala eller varför de olika storlekarna ser ut som de gör. På medaljBlogg finns en intressant teori, att Berch likt den samtide Linné helt enkelt systematiserade det material han kunde hitta och att de 26 storlekarna avspeglar de mynt och medaljer han beskrev i sitt verk. Oavsett så blev skalan snart etablerad inom den svenska numismatiken.

När Gustav III återupplivade Vitterhetsakademien 1786 gav han den i uppdrag att ha översyn över medaljerna som präglades vid Myntverket. 1791 gav akademin ut en instruktion för hur minnesmedaljer skulle utformas författad av dess sekreterare och Berchs efterträdare som riksantikvarie Gudmund Jöran Adlerbeth (1751–1818). I den angavs att en minnesmedalj borde vara mellan 11:e till 22:a storleken och att mindre storlekar skulle reserveras för räknepenningar och jetonger. Dock har långt ifrån alla svenska medaljer präglats utifrån en viss storlek i Berchs skala.

1860 var det dags för en ny riksantikvarie att fatta pennan. Denna gång Bror Emil Hildebrand (1806–1884) som detta år gav ut sitt nya översiktsverk Minnespenningar öfver enskilda svenska män och qvinnor. I förordet skrev författaren angående skalan:

Då denna godtyckliga måttstock är känd endast af dem, som kunna rådfråga Berchs omnämnda arbete, har författaren ansett ändamålsenligare att angifva minnespenningarnes diameter i Svenska decimal linier. Af undseende för samlare, som ännu hänga fast vid gamla vanor, anföres likväl, inom parenthes, storleken efter Berchs skala.

En decimallinje motsvarar 2,969 millimeter och Hildebrand angav måtten med angav diametern med en fjärdedels linjes exakthet. I vissa fall där en medalj befann sig mittemellan två storlekar använde han halvstorlekar t.ex. 7½ storleken. Ovala medaljer mättes på höjden.

Sonen (1842–1916) blev även han riksantikvarie och numismatiker. Efter samma principer som fadern gav han ut Sveriges och svenska konungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer i två band mellan 1874 och 1875. Det omfattar bland annat de svenska kungliga belöningsmedaljerna från Fredrik I till Oscar II. Liksom sin far använde Hans decimallinjer (dock endast med en halv linjes exakthet) och angav Berchs storlek inom parentes. Han angav dock halvstorlekar betydligt oftare.

Man ska vara medveten om att medaljernas placering i storlekar i dessa båda verk inte nödvändigtvis anger att de tillverkats utifrån denna storlek. Snarare är placeringen en produkt av de båda författarnas egna mätningar och avrundningar samt deras tolkning av skalan. Medaljernas faktiska storlek varierar, och det är möjligt att andra metoder skulle ha resulterat i att vissa medaljer placerats i andra storleksgrupper. Vissa av de 26 storlekarna ligger bara ett par millimeter från varandra. Hans Hildebrands klassificering är dock mycket etablerad.

1892 fortsatte Bror Edvard Hyckert (1848–1910) på Hans Hildebrands arbete i Numismatiska meddelanden nr XIII. Han övergick dock till att ange diametern i millimeter och brydde sig inte om att försöka placera in medaljerna i Berchs olika storlekar. Under 1900-talet har medaljer mätts uteslutande i millimeter och hänvisningar till Berchs skala skett endast sporadiskt.

Måttstock för kungliga medaljer

1785 instiftade Gustav III den nya belöningsmedaljen Illis quorum meruere labores och bestämde att den skulle delas ut i 18:e och 12:e storlekarna, i dagligt tal den större och den mindre storleken. Redan innan Vitterhetsakademien återuppväckts kunde alltså Berchs skala användas för att bestämma storleken på nya medaljer.

Under 1800-talet genomfördes flera ändringar gällande Illis quorum: 1842 bestämde Karl XIV Johan att den endast skulle utdelas i 5:e storleken, 1850 införde Oscar I även den 8:e storleken, 1881 återinförde Oscar II den 12:e storleken samt 1883 även den 18:e. Det blev senare standard att alla officiella belöningsmedaljer präglades i någon av dessa fyra storlekar med tillhörande praxis för hur de skulle bäras:

  • 18:e storleken i kedja om halsen,
  • 12:e storleken i band om halsen,
  • 8:e storleken i band på bröstet,
  • 5:e storleken i band på bröstet.

Det finns undantag. 8:e storleken av H.M. Konungens medalj kunde länge delas ut att bäras om halsen och 12:e storleken av samma medalj kan numera delas ut i kedja (se tidigare inlägg). Medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst utdelas endast ut i 6:e storleken. 1947 bestämdes nämligen att medaljen skulle delas ut i samma storlek till samtliga mottagare, och då valdes en storlek mellan de tidigare 8:e och 5:e.

Sedan 1923 delar Kungl. Patriotiska sällskapet in sina medaljer i 1:a, 2:a och 3:e storleken. Detta har inget att göra med Berchs skala utan är ett sätt att beskriva medaljerna i fallande storleksordning. 1:a storleken är här störst, till skillnad från i Berchs skala där den är minst.

Några mätproblem

Jag har hittills undvikt att skriva ut vad varje storlek motsvarar för diamteter i millimeter. Skälet är att Berchs skala inte är utformad utifrån några exakta mått och har tolkats på lite olika sätt. Sedan tidigt 1900-tal finns dock millimetertabell för 1:a till 18:e storleken, publicerad i De nordiska ländernas officiella belöningsmedaljer (1938) av Ernst Areen (1882–1943). Man får dock använda den med viss försiktighet.

Ett försök att översätta Berchs skala till decimallinjer (vänster) och millimeter (höger).

När det gäller de storlekar som använts för de officiella belöningsmedaljerna så stämmer tabellen väl överens med den ”industristandard” som använts vid Myntverket:

  • 18:e storleken = 56 mm.
  • 12:e storleken = 43 mm.
  • 6:e storleken = 27,5 mm.
  • 5:e storleken = 24 mm.

8:e storleken är lite mer komplicerad. Den var ursprungligen 33 mm. men under 1800-talet minskades den till 32 mm. för att sedan tidigt 1900-tal präglas i 31 mm. vilket enligt Berch skala egentligen borde motsvara 7½ storleken. Numera anses dock 8:e storleken vara 31 mm. i diameter.

Gällande övriga storlekar är det mindre säkert att en hävdvunnen storlek alltid motsvarar måtten enligt Areens tabell. Patriotiska sällskapets och Pro Patrias största medaljer brukar t.ex. beskrivas som av 11:e storleken, det vill säga 41 mm. enligt Areens tabell. Under större delen av 1900-talet har dessa medaljer dock varit präglats med drygt 42 mm. i diameter, alltså snarare 11½ eller rentav 12:e storleken. Det finns olika skäl till denna variation.

När medaljgravören Erik Lindberg skulle utföra frånsidorna till Patriotiska sällskapets nya hantverksmedaljer utgick han från 11:e och 9:e storlekarna – de som sällskapets medaljer traditionellt haft. Frånsidorna blev följaktligen 41 respektive 35,5 mm. i diameter, vilket är de exakta måtten enligt Areens tabell. När de färdiga medaljerna kom från Myntverket var de dock 42 respektive 36 mm. Till frånsidan hade man nämligen använt Adolf Lindbergs något större porträtt av Gustaf V.

Det finns givetvis inget som hindrar att man fortsätter att beskriva äldre medaljer med de storlekar som traditionellt använts, så länge man är medveten om den inte nödvändigtvis säger något om deras exakta mått.

Sammanfattningsvis

Även om Berchs 1700-talsskala är både godtycklig och svåranvänd så är den en del av vår rika medaljtradition. Om man instiftar en ny medalj kan man med fördel fortsätta traditionen och välja en storlek ur skalan. Som metod för att klassificera medaljer i efterhand var den dock anakronistisk redan vid 1800-talets mitt och det finns ingen anledning att pressa in en medalj i skalan som inte hör hemma där. När man beskriver en medaljs mått så bör man göra det i millimeter.

1 kommentar

Under Övrigt

Adliga jungfrustift och deras dekorationer

Vadstena adliga jungfrustifts tecken.

Ett spännande inslag i ordensvärlden är stiftskorsen som bärs som tecken på medlemskap i ett adligt jungfrustift. Dessa inrättningar var tänkta att ersätta de katolska nunnekloster som lagts ned efter reformationen och ge ogifta adliga kvinnor utbildning, bostad och försörjning. När jungfrustiftet i Joachimstein invigdes år 1728 av August den starke av Sachsen lär de första korsen ha delats ut att bäras av medlemmarna. Bruket spred sig snabbt och snart hade andra stift egna stiftskors och stiftsband. Idag lever jungfrustiften kvar som pensionsstiftelser och några delar fortfarande ut stiftskors till de som är inskrivna. Ett exempel är det svenska Vadstena adliga jungfrustift (VAJS).

Sverige saknade länge egna jungfrustift men sådana fanns i flera av de svenska besittningarna i Nordtyskland. 1726 fick adeln i Barth i Svenska Pommern tillstånd av Fredrik I att inrätta ett jungfrustift i stadens nedgångna slott. Projektet hade drottning Ulrika Eleonoras stöd och efter omfattande renoveringar kunde abbedissan och de tio stiftsfröknarna flytta in i slottet år 1733.

Kort därefter 1734 väckte Carl Wilhelm Cederhielm ett förslag i riksdagen om att ett jungfrustift skulle inrättas även i Sverige. 1739 upplät Fredrik I Vadstena slott för ändamålet och Vadstena adliga jungfrustift kunde formellt bildas och en direktion tillsattes. Slottet var emellertid mycket nedgånget och intresset bland adeln för att finansiera dess upprustning var svalt. Planerna stannade på pappret till 1744 då Sverige fick en ny kronprinsessa, Lovisa Ulrika av Preussen, som engagerade sig i projektet och blev stiftets beskyddarinna. Hon hade storslagna planer på att 200 stiftsfröknar skulle inhysas i Vadstena slott tillsammans med en stor personalstyrka. Detta ska jämföras med jungfrustiften på kontinenten där i genomsnitt 20–30 adelskvinnor bodde samtidigt.

Vadstenas stiftskors fick formen av ett ankarkors i vit emalj med eldslågor i korsarmarna och Lovisa Ulrikas monogram i en krönt blå glob på korsmitten. Det skulle bäras i ett vitt band med blå kanter. Inspirationen kom från Heliga Birgitta. I 1600-talsverket Suecia antiqua et hodierna finns en avbildning av ett ordenstecken för en riddarorden grundad av Heliga Birgitta år 1396. Det består av ett ankarkors med en eldslåga på nedersta korsarmen. Någon sådan orden har aldrig existerat och bilden bygger på missförstånd, men på 1700-talet tog man det för sanning och för jungfrustiftet var det naturligt att hämta inspiration hos det svenska kvinnliga helgonet och klostergrundaren.

Fredrika Charlotta Fredrika CharlottaFredrika Charlotta Insenstierna (1757–1811) med stiftskorset över axeln.

Jungfrustiftets föreståndare, abbedissan, skulle bära stiftskorset i band om halsen och de stiftsfröknar som åtnjöt pension skulle bära det i band över axeln. Lovisa Ulrika tillät dock tidigt även adelsdamerna på väntelistan att bära tecknet i rosett invid axeln då hon ”av åtskilliga förnummit mycken åtrå att bära dessa kors strax efter deras inskrivning”. Reglerna för hur korsen skulle bäras tycks dock inte har tillämpats helt konsekvent.

Lovisa Ulrika vände därefter blicken mot Barths adliga jungfrustift som ännu saknade ett eget stiftskors. Den 30 januari 1749 fastställdes ett sådant i Stockholm enligt samma tre grader i Vadstena. Även Barthtecknet var ett ankarkors med eldsflammor men detta var märkbart påverkat av det svenska riddarordnar som grundats året innan. Jungfrustiftet levde vidare efter att Barth övergått till Preussen 1836 och är idag en välgörenhetsstiftelse. Den sista stiftsjungfrun bar sitt tecken över axeln vid söndagsgudstjänsterna fram till sin död 1982.

Jungfrustiftet i Vadstena kom däremot aldrig i närheten av att infria Lovisa Ulrikas högtflygande ambitioner. 1783 till 1796 existerade dock Norrköpings adliga jungfrustift i betydligt mer blygsam skala. Det verkar som att Vadstenas dekoration utnyttjades även där. Stiftsjungfrurna skulle nämligen vara immatrikulerade i Vadstena, betalat sina avgifter samt ”där löst Ordens Korset”.

Idag finns Vadstena adliga jungfrustift kvar som en pensionsstiftelse förvaltad av Riddarhuset. Ogifta adliga kvinnor kan bli inskrivna och de hundra som varit med längst får en årlig penningsumma. Medlemmarna får bära stiftskorset i rosett (kan köpas här), numera även efter att de gift sig och formellt utträtt. Det är roligt att traditionen lever vidare och bärarna av stiftskorset kan vara stolta över att bära en ordensdekoration som burits av kvinnor under längre tid än de kungliga riddarordnarna.

Lämna en kommentar

Under Övrigt

Amiralen, kavassen och dragomanen

Alexandria bombarderas 1882.

Den kungliga medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst är Sveriges vanligaste medalj. Den tilldelas alla som varit anställda hos staten i 30 år (eller 25 år vid pensionering). Medaljen instiftades av Karl XIII år 1803 och var då avsedd för Tullverkets anställda, men den delades först ut av Karl XIV Johan år 1830. Först började den användas inom andra statliga verk.

Under Oscar II:s regeringstid ville man ett par gånger använda medaljen för tjänst i utlandet, men då stötte man på problem. Oscar II var kung över både Sverige och Norge och även om de båda länderna hade egna statsapparater så sköttes diplomatin gemensamt. Ville man belöna någon som tjänstgjort vid en ambassad eller ett konsulat så kunde det inte göras bara för det ena ”rikets tjänst”. Detta ledde till ett par speciallösningar som lade grunden för en långlivad tradition.

I juli 1882 bombarderades Alexandria av den brittiska flottan under Urabiupproret. De svenska och norska medborgare som fanns i staden fick skydd ombord på den amerikanske amiralen James W. Nicholsons flaggskepp USS Lancaster. Som tack lät Oscar II prägla en särskild medalj som överlämnades till amiralen av den svensk-norske ministern i Rom i december samma år. Den var av 18:e storleken med inskriften:

OSCAR II KING OF SWEDEN AND NORWAY TO J. W. A. NICHOLSON REAR ADMIRAL U. S. NAVY IN ACKNOWLEDGMENT OF SERVICES RENDERED TO SWEDISH AND NORWEGIAN SUBJECTS DURING THE BOMBARDMENT OF ALEXANDRIA JULY 1882.

Ett par år senare vändes blickarna åter mot Alexandria. Denna gång var det kavassen vid det svensk-norska konsulatet Ali Aga Salah som skulle belönas. Om denna typ av funktionär skriver Nordisk familjebok (1910):

Dessvärre har jag inte lyckats ta reda på någon mer om Ali Aga Salah och varför han fick medalj, men 1884 belönades han i alla fall med en silvermedalj av 8:e storleken med inskriften:

TILL ALI AGA SALAH KAVASS VID KONGL. SVENSKA OCH NORSKA GENERALKONSULATET I ALEXANDRIA FÖR TROGEN TJENST.

Mer om dessa båda medaljer kan man läsa i artikeln Engelska flottans bombardemang av Alexandria 11 juli 1882 av Thomas Hernqvist i Svensk Numismatisk Tidskrift nr 5/2010.

Kavass var dock inte den enda exotiska titeln inom den svensk-norska utrikesförvaltningen. Man anställde även dragomaner:

Georg Timoni (1811–1886) blev endast femton år gammal anställd vid den svensk-norska beskickningen i Konstantinopel som biträdande tolk. 1838 befordrades han till dragoman, en tjänst han skulle inneha till sin död. Under sin långa tjänstgöring utnämndes han till riddare av Vasaorden (1851), Nordstjärneorden (1880) och Sankt Olavsorden.

Den 28 april 1886 skulle Georg Timoni ha tjänstgjort vid beskickningen i 60 år och för detta tillfälle tog ytterligare en särskild medalj fram. En guldmedalj av 18:e storleken att bäras i kedja om halsen med inskriften:

FÖR NIT OCH REDLIGHET I KONUNGENS TJÄNST TILL GEORG TIMONI DROGMAN

Timoni gick dessvärre bort en kort tid före överlämningen.

Medaljerna till Ali Aga Salah och Georg Timoni blev början på en ny tradition. Nämligen den kungliga medaljen För långvarig och trogen tjänst som mellan 1893 och 1961 utdelades tolv gånger i särskilda fall de som varit anställda inom staten i 50 år och då ingen annan belöning kunde komma i fråga. Denna sällsynta medalj har jag tidigare skrivit om här.

Sedan 1976 belönas lokal anställda vid svenska beskickningar med Utrikesdepartementets medalj För förtjänster om utrikesförvaltningen.

1 kommentar

Under Belöningsmedaljer