Månadsarkiv: september 2020

Återkallade ordnar

I fredags meddelades att drottning Elizabeth II har återkallat den brittiska Imperieorden som 2004 förlänades Harvey Weinstein sedan den amerikanske regissören blev dömd för våldtäkt tidigare i år. Sådana fall är ovanliga men förekommer. Bara det senaste året har det inträffat tre uppmärksammade fall i vart och ett av de skandinaviska länderna. I samtliga fall har en kunglig orden återkallats sedan mottagaren dömts för brott.

Till skillnad från en medalj, som oftast utgör en gåva till mottagaren och blir dennes egendom, är en ordensvärdighet närmast att jämföra vid ett symboliskt medlemskap i ett samfund med statschefen som överhuvud i vilket förtjänta medborgare ingår. Skulle någon som utnämnts till en ordenvärdighet visa sig ovärdig, genom att t.ex. dömas för brott, återkallas utnämningen. Det synliga tecknet på värdigheten, ordenstecknet, tillhör orden och ska då lämnas tillbaka. Det är också fallet när mottagaren avlider.

En orden återkallas inte som straff. Den återkallas för att värna om den utmärkelse som den utgör och som kommer av att de som ingår i orden är ansedda människor. Som det heter i Pyttans A–B och C–D-lära från 1896: ”Vasens värde såsom orden, det beror på den, som får den.”

Jean-Claude Arnault

I samband med att Jean-Claude Arnault åtalades för våldtäkt 2018 väcktes frågan: Kan man återkalla en orden? Arnault hade nämligen utnämnts till riddare av 1:a klass av Nordstjärneorden 2015 på förord av regeringen och mottagit ordenstecknet ur kulturministerns hand. Ministern själv verkade inte veta hur det låg till med ett eventuellt återkallande.

Det visste dock kungen. Samma dag som den fällande domen mot Arnault vann laga kraft i maj 2019 meddelade kungen sitt beslut att återkalla orden med hänvisning till ordensstadgarnas 5§ enligt vilken ordenskapitlet ”äger förklara innehavaren av orden densamma förlustig”. Denna paragraf hade inte åberopats sedan ordensreformen trädde ikraft 1975. Tidigare hade bland annat den spiondömde Stig Wennerström blivit av med sinar ordnar.

Tillämpningen av möjligheten att dra tillbaka en ordensförläning är en av de frågor som Förtjänstutredningen har i uppdrag att undersöka.

Christian Kjær

Samma år blev den danske advokaten Christian Kjær dömd till fängelse i 30 dagar för att ha kört på en volontär under ett cykellopp. Domen ledde till drog tillbaka Kjærs titlar som kammarherre och hovjägmästare, samt riddarvärdigheten av Dannebrogorden 1:a klass som han innehaft sedan 2000. Experten Nils Bartholdy förklarade i en intervju med DR:

Det er nemlig normen, at den slags hædersbevisninger bliver inddraget, når indehaveren overtræder landets love i en grad, så det ikke længere ligger under bagatelgrænsen, forklarer Nils Bartholdy.

Sådan må det være. Han skal godt nok ikke bag tremmer, men han har fået en betinget fængselsstraf, og det synes dronningen altså var nok til at tage det hele fra ham, siger han.

Av intervjun framgår också att domstolarna är skyldiga att underrätta ordenskapitlet om en innehavare av Dannebrogorden åtalas för något brott. Tidigare gällde detta även i Sverige.

Dannebrogorden har återkallats ytterligare ett par gånger sedan 1990-talet samt efter andra världskriget då godsägaren Jørgen Sehested dömdes för landsförräderi i samband med den tyska ockupationen under andra världskriget.

Svein Ludvigsen

Kort efter rättegången mot Christian Kjær avslutats så åtalades den norske politikern Svein Ludvigsen för att ha begått övergrepp när han var fylkesman i Troms. Han hade utnämnts till kommendör av Sankt Olavs orden under sin tid som minister i den norska regeringen. Enligt ordensstatuternas 16 § kan utnämningen upphävas ”på grunn av uverdige forhold”.

Sedan domen i början av 2020 vunnit laga kraft meddelades att kungen formellt återkalla Ludvigsens. Hans advokat meddelade då att ordentecknen skickats tillbaka redan under hösten.

I Norge är det även möjligt att upphäva förläningen av medaljer. Detta visade sig 2012 när Trond Ali Linstad skulle motta kungens förtjänstmedalj. Sedan flera antisemitiska uttalanden uppmärksammats beslutades att medaljen inte skulle delas ut.

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Hur stor är en medalj?

Berchs ursprungliga skala från 1773.

När man säger att en medalj är av den och den ”storleken” så använder man en gammal svensk skala enligt vilken en medalj utifrån sin diameter placeras i en storlek mellan den 1:a (minst) och den 26:e (störst). Trots att skalan är till synes godtycklig har den använts från 1700-talet ända in i våra dagar.

I det här fördjupande inlägget ska jag skriva något om hur skalan skapades och hur den har använts dels deskriptivt inom den numismatiska litteraturen för att beskriva hur stor en medalj är, dels normativt i officiella handlingar för att fastställa hur stor en medalj ska vara. Avslutningsvis ska jag nämna ett par problem att se upp för när skalan används.

Medaljernas Linné

Det var riksantikvarien och numismatikern Carl Reinhold Berch (1706–1777) som lanserade skalan 1773 i sitt stora översiktsverk Beskrifning öfwer swenska mynt och kongl. skåde-penningar. Den kallas efter honom ofta för Berchs skala (uttalas berks). Själv betecknade han den Mensura magnitudinis Nummorum vilket är latin och kan uttydas ungefär ‘mätning av storleken på mynt’. I verket presenterades skalan helt enkelt av 26 numrerade cirklar utan tillhörande mått eller beskrivning. Kanske tänkte Berch att det var enklast läsaren själv placerade sina mynt och medaljer på boksidan för att bestämma storleken.

Vi vet inte hur han tog fram sin skala eller varför de olika storlekarna ser ut som de gör. På medaljBlogg finns en intressant teori, att Berch likt den samtide Linné helt enkelt systematiserade det material han kunde hitta och att de 26 storlekarna avspeglar de mynt och medaljer han beskrev i sitt verk. Oavsett så blev skalan snart etablerad inom den svenska numismatiken.

När Gustav III återupplivade Vitterhetsakademien 1786 gav han den i uppdrag att ha översyn över medaljerna som präglades vid Myntverket. 1791 gav akademin ut en instruktion för hur minnesmedaljer skulle utformas författad av dess sekreterare och Berchs efterträdare som riksantikvarie Gudmund Jöran Adlerbeth (1751–1818). I den angavs att en minnesmedalj borde vara mellan 11:e till 22:a storleken och att mindre storlekar skulle reserveras för räknepenningar och jetonger. Dock har långt ifrån alla svenska medaljer präglats utifrån en viss storlek i Berchs skala.

1860 var det dags för en ny riksantikvarie att fatta pennan. Denna gång Bror Emil Hildebrand (1806–1884) som detta år gav ut sitt nya översiktsverk Minnespenningar öfver enskilda svenska män och qvinnor. I förordet skrev författaren angående skalan:

Då denna godtyckliga måttstock är känd endast af dem, som kunna rådfråga Berchs omnämnda arbete, har författaren ansett ändamålsenligare att angifva minnespenningarnes diameter i Svenska decimal linier. Af undseende för samlare, som ännu hänga fast vid gamla vanor, anföres likväl, inom parenthes, storleken efter Berchs skala.

En decimallinje motsvarar 2,969 millimeter och Hildebrand angav måtten med angav diametern med en fjärdedels linjes exakthet. I vissa fall där en medalj befann sig mittemellan två storlekar använde han halvstorlekar t.ex. 7½ storleken. Ovala medaljer mättes på höjden.

Sonen (1842–1916) blev även han riksantikvarie och numismatiker. Efter samma principer som fadern gav han ut Sveriges och svenska konungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer i två band mellan 1874 och 1875. Det omfattar bland annat de svenska kungliga belöningsmedaljerna från Fredrik I till Oscar II. Liksom sin far använde Hans decimallinjer (dock endast med en halv linjes exakthet) och angav Berchs storlek inom parentes. Han angav dock halvstorlekar betydligt oftare.

Man ska vara medveten om att medaljernas placering i storlekar i dessa båda verk inte nödvändigtvis anger att de tillverkats utifrån denna storlek. Snarare är placeringen en produkt av de båda författarnas egna mätningar och avrundningar samt deras tolkning av skalan. Medaljernas faktiska storlek varierar, och det är möjligt att andra metoder skulle ha resulterat i att vissa medaljer placerats i andra storleksgrupper. Vissa av de 26 storlekarna ligger bara ett par millimeter från varandra. Hans Hildebrands klassificering är dock mycket etablerad.

1892 fortsatte Bror Edvard Hyckert (1848–1910) på Hans Hildebrands arbete i Numismatiska meddelanden nr XIII. Han övergick dock till att ange diametern i millimeter och brydde sig inte om att försöka placera in medaljerna i Berchs olika storlekar. Under 1900-talet har medaljer mätts uteslutande i millimeter och hänvisningar till Berchs skala skett endast sporadiskt.

Måttstock för kungliga medaljer

1785 instiftade Gustav III den nya belöningsmedaljen Illis quorum meruere labores och bestämde att den skulle delas ut i 18:e och 12:e storlekarna, i dagligt tal den större och den mindre storleken. Redan innan Vitterhetsakademien återuppväckts kunde alltså Berchs skala användas för att bestämma storleken på nya medaljer.

Under 1800-talet genomfördes flera ändringar gällande Illis quorum: 1842 bestämde Karl XIV Johan att den endast skulle utdelas i 5:e storleken, 1850 införde Oscar I även den 8:e storleken, 1881 återinförde Oscar II den 12:e storleken samt 1883 även den 18:e. Det blev senare standard att alla officiella belöningsmedaljer präglades i någon av dessa fyra storlekar med tillhörande praxis för hur de skulle bäras:

  • 18:e storleken i kedja om halsen,
  • 12:e storleken i band om halsen,
  • 8:e storleken i band på bröstet,
  • 5:e storleken i band på bröstet.

Det finns undantag. 8:e storleken av H.M. Konungens medalj kunde länge delas ut att bäras om halsen och 12:e storleken av samma medalj kan numera delas ut i kedja (se tidigare inlägg). Medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst utdelas endast ut i 6:e storleken. 1947 bestämdes nämligen att medaljen skulle delas ut i samma storlek till samtliga mottagare, och då valdes en storlek mellan de tidigare 8:e och 5:e.

Sedan 1923 delar Kungl. Patriotiska sällskapet in sina medaljer i 1:a, 2:a och 3:e storleken. Detta har inget att göra med Berchs skala utan är ett sätt att beskriva medaljerna i fallande storleksordning. 1:a storleken är här störst, till skillnad från i Berchs skala där den är minst.

Några mätproblem

Jag har hittills undvikt att skriva ut vad varje storlek motsvarar för diamteter i millimeter. Skälet är att Berchs skala inte är utformad utifrån några exakta mått och har tolkats på lite olika sätt. Sedan tidigt 1900-tal finns dock millimetertabell för 1:a till 18:e storleken, publicerad i De nordiska ländernas officiella belöningsmedaljer (1938) av Ernst Areen (1882–1943). Man får dock använda den med viss försiktighet.

Ett försök att översätta Berchs skala till decimallinjer (vänster) och millimeter (höger).

När det gäller de storlekar som använts för de officiella belöningsmedaljerna så stämmer tabellen väl överens med den ”industristandard” som använts vid Myntverket:

  • 18:e storleken = 56 mm.
  • 12:e storleken = 43 mm.
  • 6:e storleken = 27,5 mm.
  • 5:e storleken = 24 mm.

8:e storleken är lite mer komplicerad. Den var ursprungligen 33 mm. men under 1800-talet minskades den till 32 mm. för att sedan tidigt 1900-tal präglas i 31 mm. vilket enligt Berch skala egentligen borde motsvara 7½ storleken. Numera anses dock 8:e storleken vara 31 mm. i diameter.

Gällande övriga storlekar är det mindre säkert att en hävdvunnen storlek alltid motsvarar måtten enligt Areens tabell. Patriotiska sällskapets och Pro Patrias största medaljer brukar t.ex. beskrivas som av 11:e storleken, det vill säga 41 mm. enligt Areens tabell. Under större delen av 1900-talet har dessa medaljer dock varit präglats med drygt 42 mm. i diameter, alltså snarare 11½ eller rentav 12:e storleken. Det finns olika skäl till denna variation.

När medaljgravören Erik Lindberg skulle utföra frånsidorna till Patriotiska sällskapets nya hantverksmedaljer utgick han från 11:e och 9:e storlekarna – de som sällskapets medaljer traditionellt haft. Frånsidorna blev följaktligen 41 respektive 35,5 mm. i diameter, vilket är de exakta måtten enligt Areens tabell. När de färdiga medaljerna kom från Myntverket var de dock 42 respektive 36 mm. Till frånsidan hade man nämligen använt Adolf Lindbergs något större porträtt av Gustaf V.

Det finns givetvis inget som hindrar att man fortsätter att beskriva äldre medaljer med de storlekar som traditionellt använts, så länge man är medveten om den inte nödvändigtvis säger något om deras exakta mått.

Sammanfattningsvis

Även om Berchs 1700-talsskala är både godtycklig och svåranvänd så är den en del av vår rika medaljtradition. Om man instiftar en ny medalj kan man med fördel fortsätta traditionen och välja en storlek ur skalan. Som metod för att klassificera medaljer i efterhand var den dock anakronistisk redan vid 1800-talets mitt och det finns ingen anledning att pressa in en medalj i skalan som inte hör hemma där. När man beskriver en medaljs mått så bör man göra det i millimeter.

Lämna en kommentar

Under Övrigt

Adliga jungfrustift och deras dekorationer

Vadstena adliga jungfrustifts tecken.

Ett spännande inslag i ordensvärlden är stiftskorsen som bärs som tecken på medlemskap i ett adligt jungfrustift. Dessa inrättningar var tänkta att ersätta de katolska nunnekloster som lagts ned efter reformationen och ge ogifta adliga kvinnor utbildning, bostad och försörjning. När jungfrustiftet i Joachimstein invigdes år 1728 av August den starke av Sachsen lär de första korsen ha delats ut att bäras av medlemmarna. Bruket spred sig snabbt och snart hade andra stift egna stiftskors och stiftsband. Idag lever jungfrustiften kvar som pensionsstiftelser och några delar fortfarande ut stiftskors till de som är inskrivna. Ett exempel är det svenska Vadstena adliga jungfrustift (VAJS).

Sverige saknade länge egna jungfrustift men sådana fanns i flera av de svenska besittningarna i Nordtyskland. 1726 fick adeln i Barth i Svenska Pommern tillstånd av Fredrik I att inrätta ett jungfrustift i stadens nedgångna slott. Projektet hade drottning Ulrika Eleonoras stöd och efter omfattande renoveringar kunde abbedissan och de tio stiftsfröknarna flytta in i slottet år 1733.

Kort därefter 1734 väckte Carl Wilhelm Cederhielm ett förslag i riksdagen om att ett jungfrustift skulle inrättas även i Sverige. 1739 upplät Fredrik I Vadstena slott för ändamålet och Vadstena adliga jungfrustift kunde formellt bildas och en direktion tillsattes. Slottet var emellertid mycket nedgånget och intresset bland adeln för att finansiera dess upprustning var svalt. Planerna stannade på pappret till 1744 då Sverige fick en ny kronprinsessa, Lovisa Ulrika av Preussen, som engagerade sig i projektet och blev stiftets beskyddarinna. Hon hade storslagna planer på att 200 stiftsfröknar skulle inhysas i Vadstena slott tillsammans med en stor personalstyrka. Detta ska jämföras med jungfrustiften på kontinenten där i genomsnitt 20–30 adelskvinnor bodde samtidigt.

Vadstenas stiftskors fick formen av ett ankarkors i vit emalj med eldslågor i korsarmarna och Lovisa Ulrikas monogram i en krönt blå glob på korsmitten. Det skulle bäras i ett vitt band med blå kanter. Inspirationen kom från Heliga Birgitta. I 1600-talsverket Suecia antiqua et hodierna finns en avbildning av ett ordenstecken för en riddarorden grundad av Heliga Birgitta år 1396. Det består av ett ankarkors med en eldslåga på nedersta korsarmen. Någon sådan orden har aldrig existerat och bilden bygger på missförstånd, men på 1700-talet tog man det för sanning och för jungfrustiftet var det naturligt att hämta inspiration hos det svenska kvinnliga helgonet och klostergrundaren.

Fredrika Charlotta Fredrika CharlottaFredrika Charlotta Insenstierna (1757–1811) med stiftskorset över axeln.

Jungfrustiftets föreståndare, abbedissan, skulle bära stiftskorset i band om halsen och de stiftsfröknar som åtnjöt pension skulle bära det i band över axeln. Lovisa Ulrika tillät dock tidigt även adelsdamerna på väntelistan att bära tecknet i rosett invid axeln då hon ”av åtskilliga förnummit mycken åtrå att bära dessa kors strax efter deras inskrivning”. Reglerna för hur korsen skulle bäras tycks dock inte har tillämpats helt konsekvent.

Lovisa Ulrika vände därefter blicken mot Barths adliga jungfrustift som ännu saknade ett eget stiftskors. Den 30 januari 1749 fastställdes ett sådant i Stockholm enligt samma tre grader i Vadstena. Även Barthtecknet var ett ankarkors med eldsflammor men detta var märkbart påverkat av det svenska riddarordnar som grundats året innan. Jungfrustiftet levde vidare efter att Barth övergått till Preussen 1836 och är idag en välgörenhetsstiftelse. Den sista stiftsjungfrun bar sitt tecken över axeln vid söndagsgudstjänsterna fram till sin död 1982.

Jungfrustiftet i Vadstena kom däremot aldrig i närheten av att infria Lovisa Ulrikas högtflygande ambitioner. 1783 till 1796 existerade dock Norrköpings adliga jungfrustift i betydligt mer blygsam skala. Det verkar som att Vadstenas dekoration utnyttjades även där. Stiftsjungfrurna skulle nämligen vara immatrikulerade i Vadstena, betalat sina avgifter samt ”där löst Ordens Korset”.

Idag finns Vadstena adliga jungfrustift kvar som en pensionsstiftelse förvaltad av Riddarhuset. Ogifta adliga kvinnor kan bli inskrivna och de hundra som varit med längst får en årlig penningsumma. Medlemmarna får bära stiftskorset i rosett (kan köpas här), numera även efter att de gift sig och formellt utträtt. Det är roligt att traditionen lever vidare och bärarna av stiftskorset kan vara stolta över att bära en ordensdekoration som burits av kvinnor under längre tid än de kungliga riddarordnarna.

Lämna en kommentar

Under Övrigt

Amiralen, kavassen och dragomanen

Alexandria bombarderas 1882.

Den kungliga medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst är Sveriges vanligaste medalj. Den tilldelas alla som varit anställda hos staten i 30 år (eller 25 år vid pensionering). Medaljen instiftades av Karl XIII år 1803 och var då avsedd för Tullverkets anställda, men den delades först ut av Karl XIV Johan år 1830. Först började den användas inom andra statliga verk.

Under Oscar II:s regeringstid ville man ett par gånger använda medaljen för tjänst i utlandet, men då stötte man på problem. Oscar II var kung över både Sverige och Norge och även om de båda länderna hade egna statsapparater så sköttes diplomatin gemensamt. Ville man belöna någon som tjänstgjort vid en ambassad eller ett konsulat så kunde det inte göras bara för det ena ”rikets tjänst”. Detta ledde till ett par speciallösningar som lade grunden för en långlivad tradition.

I juli 1882 bombarderades Alexandria av den brittiska flottan under Urabiupproret. De svenska och norska medborgare som fanns i staden fick skydd ombord på den amerikanske amiralen James W. Nicholsons flaggskepp USS Lancaster. Som tack lät Oscar II prägla en särskild medalj som överlämnades till amiralen av den svensk-norske ministern i Rom i december samma år. Den var av 18:e storleken med inskriften:

OSCAR II KING OF SWEDEN AND NORWAY TO J. W. A. NICHOLSON REAR ADMIRAL U. S. NAVY IN ACKNOWLEDGMENT OF SERVICES RENDERED TO SWEDISH AND NORWEGIAN SUBJECTS DURING THE BOMBARDMENT OF ALEXANDRIA JULY 1882.

Ett par år senare vändes blickarna åter mot Alexandria. Denna gång var det kavassen vid det svensk-norska konsulatet Ali Aga Salah som skulle belönas. Om denna typ av funktionär skriver Nordisk familjebok (1910):

Dessvärre har jag inte lyckats ta reda på någon mer om Ali Aga Salah och varför han fick medalj, men 1884 belönades han i alla fall med en silvermedalj av 8:e storleken med inskriften:

TILL ALI AGA SALAH KAVASS VID KONGL. SVENSKA OCH NORSKA GENERALKONSULATET I ALEXANDRIA FÖR TROGEN TJENST.

Mer om dessa båda medaljer kan man läsa i artikeln Engelska flottans bombardemang av Alexandria 11 juli 1882 av Thomas Hernqvist i Svensk Numismatisk Tidskrift nr 5/2010.

Kavass var dock inte den enda exotiska titeln inom den svensk-norska utrikesförvaltningen. Man anställde även dragomaner:

Georg Timoni (1811–1886) blev endast femton år gammal anställd vid den svensk-norska beskickningen i Konstantinopel som biträdande tolk. 1838 befordrades han till dragoman, en tjänst han skulle inneha till sin död. Under sin långa tjänstgöring utnämndes han till riddare av Vasaorden (1851), Nordstjärneorden (1880) och Sankt Olavsorden.

Den 28 april 1886 skulle Georg Timoni ha tjänstgjort vid beskickningen i 60 år och för detta tillfälle tog ytterligare en särskild medalj fram. En guldmedalj av 18:e storleken att bäras i kedja om halsen med inskriften:

FÖR NIT OCH REDLIGHET I KONUNGENS TJÄNST TILL GEORG TIMONI DROGMAN

Timoni gick dessvärre bort en kort tid före överlämningen.

Medaljerna till Ali Aga Salah och Georg Timoni blev början på en ny tradition. Nämligen den kungliga medaljen För långvarig och trogen tjänst som mellan 1893 och 1961 utdelades tolv gånger i särskilda fall de som varit anställda inom staten i 50 år och då ingen annan belöning kunde komma i fråga. Denna sällsynta medalj har jag tidigare skrivit om här.

Sedan 1976 belönas lokal anställda vid svenska beskickningar med Utrikesdepartementets medalj För förtjänster om utrikesförvaltningen.

1 kommentar

Under Belöningsmedaljer