Månadsarkiv: december 2020

Gustav III:s medalj åt ättlingarna till bonden som räddade Gustav Vasa

Gustaf Wasa hos Sven Elfsson i Isala by år 1520. Målning från 1831 av Johan Gustaf Sandberg.

Det är nu 500 år sedan den unge Gustav Vasa återvände till Sverige för att göra uppror mot Kristian Tyrann. Generationer av svenska skolbarn har fått läsa om den blivande kungens öden och äventyr i Dalarna. Även om sanningshalten i berättelserna får betvivlas så går det inte att förneka att de varit inflytelserika. Redan Gustav III slukade alla historier om sin namne och 1787 gav han en medalj åt ättlingarna till ett bondepar som ska ha räddat den unge Gustav undan danskarna år 1520.

Enligt berättelsen, som var välkänd redan under 1700-talet, befann sig Gustav Vasa på bonden Svens gård i Isala i Svärdsjö socken när den danske kungens män kom och letade efter honom. Han utgav sig då för att vara dräng. För att skingra alla misstankar gav bondens hustru honom ett slag med brödspaden och skickade ut honom i ladan för att tröska hö.

Lada i Isala som alltjämt står kvar.

Bonden Sven i Isala har funnits på riktigt. Han nämns flera gånger i Gustav Vasas brevväxling och kallas långt senare för Sven Elfsson. Huruvida det ligger någon sanning i berättelsen om brödspaden är omöjligt att avgöra. Den bygger på en muntlig tradition som nedtecknades av den lokala prosten först 1667. Då levde Svens sonsons son Anders Hansson. På gården i Isala finns en lada som sägs vara den som den blivande kungen en gång tröskade i. Timret har daterats till sent 1400-tal, så vem vet. Ladan upphöjdes tidigt till historiskt minnesmärke och besöktes av Karl XI redan 1684.

Gustav III vurmade för vasatiden och var mycket stolt över att härstamma från Gustav Vasa och dela hans namn. När han fick veta att den gamla ladan i Isala förfallit skred han omedelbart till verket. Den 16 januari 1787 utfärdade kungen ett brev varigenom bonden Svens ättling i åttonde led Hans Jansson (1728–1808) skulle få medel till att rusta upp den betydelsefulla ladan. Dessutom skulle han få ta emot den unik utmärkelse: en medalj med Gustav Vasas bild som skulle bäras av honom och hans ättlingar så länge gården var i deras ägo. Frånsidan visade texten:

Till
Sven Elfssons heder
som frälste
Gamle K. GUSTAF
Bär dess afkomma
i Isala by
Denna penning
Gifven af
GUSTAF III
1787

För Gustav Vasas bild användes en äldre medaljstamp av Johann Carl Hedlinger. Medaljen präglades i tio exemplar varav en skulle överlämnas till Hans Jansson tillsammans med en avskrift av det kungliga brevet och de övriga nio skickas till olika samlingar. Några bestämmelser om hur medaljen skulle bäras utfärdades inte. Det hela har beskrivits som ett impulsivt beslut typiskt för Gustav III.

På 1820-talet inspekterads ladan av Vitterhetsakademien som till sin förvåning fick veta att vare sig Hans Jansson eller hans son Jan Hansson (1765–1823) fått ta emot eller bära den utlovande medaljen. Den dåvarande ägaren, sonsonen Saras Hans Jansson (1802–1847), kände inte ens till den. Akademien ansökte då om att han skulle få ett av de övriga nio exemplaren. Detta beviljades av Kungl. Maj:t den 29 oktober 1831 och den 22 december samma år bestämdes att medaljen skulle bäras i blått band. Landshövdingen i Kopparbergs län uppdrogs att hålla reda på medaljens framtida innehavare.

1847 övergick gården till Saras Jan Hansson vars rätt att bära medaljen bekräftades Kungl. Maj:t på landshövdingens begäran 1850. Året därpå övergick gården till den yngre brodern Saras Hans Hansson. Denne sålde gården 1885 och därmed upphörde också rätten att bära medaljen. Eftersom Saras Hans Hansson var barnlös testamenterade han medaljen och brevet till Svartsjö kommun. Vid hans död 1906 ansåg sig kommunen inte kunna ta emot dessa familjeklenoder utan lämnade dem till brorsonen Mattis Johan Svensson i Boda som 1917 tog namnet Elfsson.

Inom familjen Elfsson i Boda kom medaljen och kungabrevet att förvaras bakom glas och ram. Från Mattis Johan (1865–1949) till sonen Sven (1901–1983) till sonsonen Sven Erik (1935–) som fortfarande har den.

Lämna en kommentar

Under Övrigt

Kransen – den antika förtjänstsymbolen

I Nordisk familjebok från 1905 har uppslagsordet corona en helt annan innebörd än den vi blivit vana vid. Här handlar det istället om de hederstecken i form av olika kransar som romarna delade ut för militära bedrifter. Än idag är kransen en välkänd symbol för förtjänst som används flitigt inom medaljkonsten.

En belöningsmedalj har vanligtvis bild och inskrift både på åtsidan och frånsidan. Åtsidan brukar representera givaren, till exempel kungens porträtt i fråga om officiella medaljer, medan frånsidan illustrerar det som mottagaren belönas för. En mycket vanlig bild på frånsidan är en krans av lager eller ek, motiv som väl fyller ut en rund medalj. Historiskt har även kransar och kvistar av ett eller flera andra träslag använts. Det är omöjligt att beskriva alla, men jag hoppas att de exempel jag valt ska ge en översiktlig bild.

Redan de gamla grekerna

Atenskt mynt från andra århundradet före Kristus.

Romarnas hederskransar hade som så mycket annat i romersk kultur grekiska förebilder. En krans av oliv var den ursprungliga belöningen för segrarna i de Olympiska spelen. Det första olivträdet sades ha planterats av visdomsgudinnan Athena i utbyte mot att bli Atens beskyddare och få ge staden sitt namn. Redan 500 före Kristus pryddes de atenska mynten av gudinnans uggla och en olivkvist. Kvisten blev senare en krans.

Ännu mer känd är lagern som var helgad åt skaldekonstens gud Apollon. Han ska enligt legenden ha förälskat sig i nymfen Dafne, men då kärleken inte var besvarad förföljde han henne till dess hennes far flodguden inte såg någon annan utväg än att förvandla henne till ett lagerträd. Om detta berättar den romerske skalden Ovidius i sina Metamorfoser:

Då sade guden: ”Nåväl, om du aldrig får vara min maka,

skall du dock bliva mitt träd, jag städse lagern skall bära,

evigt mig smycka med dig mitt hår, min lyra, mitt koger.”

Lagerkransen blev på så vis Apollons och skaldernas attribut. Den gavs åt segrarna i de Pythiska spelen i Delfi som innehöll tävlingar i musik och poesi. Ovidius bar själv en lagerkrans.

Andra träd och växter i den grekiska mytologin var Zeus ek, skördegudinnan Demeters sädesax, kärleksgudinnan Afrodites myrten, samt palmen som också den var ett segertecken som förknippades med Apollon.

Romarnas kransar

Så till romarnas corona. Under det första århundradet efter Kristus beskrev Plinius den äldre i Naturalis Historia hur segerrika fältherrar och soldater kunde bekransas vid återkomsten till Rom enligt ett särskilt system. Här förekommer de grekiska gudarnas heliga träd, men inte på ett sätt som verkar anknyta till deras olika domäner. Några av dessa kransar eller kronor var:

  • Triumfkronan (corona triumphalis) som tillföll en segrande befälhavare i form av en lagerkrans vid stora triumfer och en myrtenkrans vid mindre.
  • Gräskronan (corona graminea) av gräs och vilda blommor som var den förnämsta och tillföll den som räddat en hel legion, till exempel genom att bryta en belägring.
  • Medborgarkronan (corona civica) av eklöv var näst finast och gavs åt den som räddat livet på en annan medborgare.
  • Sjökronan (corona navalis) var prydd med båtstävar och gavs åt den soldat som först bordat ett fiendeskepp.
  • Murkronan (corona muralis) utgjordes av en stadsmur och tillföll den som först bestigit muren under belägringen av en stad.

Flera romerska kejsare känns igen på de bladkronor de bar. Julis Caesar bar ständigt den lagerkrans han förtjänat som segerrik fältherre (skälet sägs vara att han var tunnhårig). Detta bidrog till lagerkransens status som symbol för framgång. Augustus bar medborgarkronan av eklöv för de liv han räddat genom att avsluta inbördeskrigen.

Symboler för krig och fred

Efter romarrikets fall levde vissa blad vidare som symboler inom den kristna konsten. Kristus och martyrerna avbildades med Apollons palmblad som fick representera seger över döden. Olivkvisten, som duvan bar tillbaka till Noas ark efter syndafloden, blev en symbol för fred.

Med renässansens intresse för antiken kom kransarna tillbaka med både grekisk och romersk innebörd. Apollons lager användes som symbol för framgång i krig, Gustav II Adolf avbildades till exempel med lagerkrans, men också som lärdomssymbol. Än idag mottar filosofie doktorer i Sverige och Finland en lagerkrans när de promoveras. Zeus ek, som romarna hade i sin medborgarkrona, kom att bli en symbol för statsmakten och för medborgerliga förtjänster. Afrodites myrten blev en vanlig dekoration vid bröllop.

Vapnet för friherrliga ätten Adelcrantz nr 274.

Som symboler för olika slags förtjänster kom kransar till användning i svenska adliga namn och vapen. Adelsnamn som Myrtengren, Olivecrona, Lagercrantz, Palmqvist och Ekehielm skvallrar om detta. Det bästa heraldiska exemplet är nog det vapen som Carl Fredrik Adelcrantz fick när han upphöjdes till friherre år 1766. Det innehåller fyra ädla kransar var olika innebörd beskrivs i sköldebrevet:

  • murgröna: ”såsom Trogne Undersåtares Sinnebild”,
  • eklöv: ”såsom Gode Medborgares Hedersmärke”,
  • lager: ”inwigd åt Lärdom, Wetenskaper och fria Konster”,
  • palm: ”Belönings Krantzen af Palmqvistar, som ofelbart fölljer uppå Trohet, Redelighet och Flit”.

I medaljkonsten

Bladsymboliken användes också inom medaljkonsten. Jag ska här begränsa mig till belöningsmedaljer vars ändamål illustrerades av en krans eller en kvist. Särskilda kungliga belöningsmedaljer infördes i Sverige under 1700-talets andra hälft och hade ursprungligen mycket specifika ändamål vilka illustrerades av konkreta illustrationer. En medalj för att uppmuntra kvinnlig spinnslöjd visade en spinnande kvinna på frånsidan, en medalj för förbättringar inom jordbruket illustrerades av en bonde på åkern, och så vidare.

Medaljen Illis quorum meruere labores instiftad av Gustav III år 1785.

1785 instiftade Gustav III en allmän belöningsmedalj ”hvilken enkom kunde nyttjas at såsom nåde-teckn utdelas åt dem, Kong. Maj:t dertil finner förtjente”. Den fick inskriptionen Illis quorum meruere labores (”åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det”) vilken omgavs av en enkel lagerkrans. Därmed hade denna symbol gjort entré bland de kungliga belöningsmedaljerna. Medaljen delas än idag ut av regeringen för att belöna insatser för kulturella, vetenskapliga och andra allmännyttiga ändamål vilket anknyter väl till medaljens ursprungliga symbol.

Medaljen För tapperhet till sjöss med en lagerkrans belagd med antika båtstävar. En variant av romarnas corona navalis.

1789 instiftade Gustav III även medaljerna För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss. Även till dessa användes lagerkransen men med dess romerska, militära konnotationer. Den förstnämnda visade triumfkronan (lagerkransen) och den sistnämnda sjökronan (en lagerkrans belagd med antika båtstävar).

Finska hushållningssällskapets medalj Kunskap och drift (1799) med en krans av eklöv, ax och blommor.

På många medaljer som instiftats med kungligt tillstånd förekom kransar med blandade blommor och blad: oliv och rosor i För ömsint vård av torftiga barn (1791), eklöv, sädesax och blommor i Finska hushållningssällskapets Kunskap och drift (1799), samt eklöv och sädesax i Pro Patrias Trohet och flit (1826). Några förklaringar av motivvalen har tyvärr sällan bevarats för eftervärlden, men det framstår onekligen som att man ville anknyta till medaljernas ändamål och samtidigt uppnå en viss differentiering mellan dem.

Kungliga kransar av lager och ek

1805 lämnade Vitterhetsakademien en skrivelse till Gustaf IV Adolf med en genomgång av de belöningsmedaljer som delades ut av Kungl. Maj:t. Dessa medaljer utgör idag regeringsmedaljerna. Skrivelsen innehöll ett antal förslag på inskriptioner och bilder till nya medaljer. Bland annat föreslogs en jordbruksmedalj prydd med en plog, en bergsbruksmedalj prydd av ett städ samt en handelsmedalj prydd av olivkvistar eftersom detta träd var ”en sinnebild af friden, nyttig och äfwen oumbärlig för handeln”.

Av förslagen var det bara ett som förverkligades. En medalj för berömliga gärningar med inskriptionen Sui memores alios fecere merendo inom en eklövskrans. Här har nog både inskriptionen och kransen dubbel betydelse. Dels goda goda gärningar i allmänhet representerade av eklöven som symbol för medborgerliga dygder, men också för den främsta av alla goda gärningar – att rädda en annan människas liv – vilket romarna belönat med en eklövskrans. Redan den 1 oktober 1805 år gavs medaljen åt skeppsgossen Johan Emanuel Wissberg i Karlskrona som ”med fara för eget liv räddat ett i sjön fallet tre års gammalt barn från att drunkna”.

1832 beslutade Karl XIV Johan att medaljernas latinska inskriptioner skulle översättas till svenska. Illis quorum blev För medborgerlig förtjänst och Sui memores blev För berömliga gärningar. Det hade varit naturligt att dessa svenska medaljer hade samma utseende som sina latinska motsvarigheter, men istället fick För medborgerlig förtjänst en eklövskrans och För berömliga gärningar en krans till hälften av lager och hälften av ek. Ekens koppling till det ”medborgerliga” var nog så etablerad att man inte gärna kunde pryda med medalj för medborgerliga förtjänster med något annat. Varför den antika livräddarsymbolen på För berömliga gärningar byttes mot en blandkrans är svårare att förstå.

Karl XIV Johans kröningsmedalj från 1818 visade kungens valspråk inom en krans hälften av ek häften av oliv. Medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst som präglades första gången 1830 hade både lager och ek, men dessa blad var blandade i kransen.

Två medaljreformer

Karl XIV Johans nya medaljformat.

Variationsrikedomen skulle inte bli långvarig. Genom ett kungligt brev den 22 december 1841 beslutade Karl XIV Johan om ett antal förändringar för de kungliga belöningsmedaljerna. Bland annat en ny frånsida:

att med olikhet i övrigt mot de nu brukliga medaljerna inskriften anbringas i en cirkel närmas reversens ytterkant om på mitten lämnas tillräckligt rum för att där insätta den belönades namn och stånd under en eklöfskrans

Genom denna bestämmelse blev eklövskransen allenarådande och endast inskriptionen skilde de olika medaljerna åt. Kransen avbildades nu svävande över mottagarens namn till skillnad från det tidigare heraldiska ovanifrånperspektivet. Förändringen gällde inte kungens enskilda medaljer, till exempel Litteris et Artibus.

Detta utseende behöll medaljerna fram till Gustaf VI Adolfs trontillträde. I februari 1951 fastställdes en helt ny frånsida till regeringsmedaljerna utförd av Léo Holmberg. 1800-talets lilla eklövskrans ersattes av en två kraftigare eklövskvistar. Detta utseende har regeringsmedaljerna än idag. I sammanhanget kan nämnas även de båda bladornament som på de mindre medaljerna går upp från kronan till bygeln som banden träs över.

Kanske är en tredje medaljrevolution att vänta efter att Förtjänstutredningens översyn av det statliga medaljväsendet är genomförd. Det kungen vara ett lämpligt sätt att markera förändringen, och en möjlighet att återgå till en emblematisk differentiering av medaljerna. Här är ger både frånsidans krans och bärstångens ornament en möjlighet till symbolisk bladdekor.

Kransar och kvistar

Här är några vanligaste bladen som man kan finna på svenska medaljer.

Lager

Apollons lagerkrans är fortfarande en symbol för framgång och lärdom. Bladen är avlånga, något ojämna och bären är runda.

Lagerkransen pryder den kungliga medaljen Litteris et artibus vars inskription betyder ”vitterhet och konst” och delas ut för konstnärliga insatser inom främst musik, scenisk framställning och litteratur. Flera kungliga akademier pryder sina medaljer med lagerkvistar.

Ek

Eken är en symbol för beständighet och styrka. Eklöv utgör bland annat gradbeteckning för armégeneraler och är ett vanligt tilläggstecken, till exempel på Polismyndighetens medaljer. Bladen och ollonen är mycket karakteristiska och är svåra att ta miste på.

Utöver regeringsmedaljerna är en eklövskrans mycket vanlig på medaljer, till exempel Hushållningssällskapens. I Sverige kopplas eken även till skogsbruket. Som livräddningssymbol förekommer eken i Svenska livräddningssällskapets medalj i form av två eklövskvistar under en livboj.

Oliv

Oliven förväxlas ofta med lagern men känns igen på sina släta blad och avlånga olivfrukter. Eftersom Minerva, Roms motsvarighet till Athena, var konsthantverkarnas beskyddare har oliven förknippats med de bildande konsterna. Prins Eugen-medaljen, instiftad 1945 för framstående konstnärlig verksamhet, pryds på frånsidan av en olivkvist. De franska akademiernas uniform, som nämndes i samband med Valéry Giscard d’Estaings bortgång, är dekorerade med olivkvistar.

Som idrottsymbol förekommer oliven i Gustaf V:s olympiska medalj från 1912 i form av en olivkvist korsad med en palmkvist.

Myrten

Myrten var helgad åt kärleksgudinnan Afrodite och är utseendemässigt svårt att skilja från lager och oliv. Den får ofta symbolisera äktenskap. Under 1900-talets början talade unga kvinnliga studenter om valet mellan ”myrten och lager” det vill säga mellan familj och akademiska studier.

Myrten används vanligen i minnesmedaljer för bröllop. Till exempel tillsammans med lagern på Oscar II och drottning Sofias silverbröllopsmedalj (1882), som delades ut i ett fåtal bärbara exemplar, och tillsammans med blommor i den desto mer utdelade Kronprins Gustafs (V) och Kronprinsessan Victorias silverbröllopsmedalj (1906).

Det tecken som drottning Victoria bar på sin uniform, och som i Livrustkammarens katalog anges vara ett preussiskt tecken för officerstjänst, är i själva verket ett silverbröllopsminnestecken för kejsarparet Wilhelm II och Auguste Viktoria (1906) med XXV inom en myrtenkrans. Jag tackar Christian för den värdefulla upplysningen!

Palm

Palmen avbildas oftare som en kvist än som krans och är nog mest känd för den franska orden Akademiska palmen (Ordre des Palmes académiques) med anor från 1808. I Sverige har den, utöver den ovannämnda olympiska medaljen, dekorerat Gustaf V:s Världspostjubileumsmedalj från 1924 tillsammans med ett posthorn.

Tall

Slutligen ska nämnas ett träd som saknar koppling till antiken, nämligen tallen. En tallkvistkrans pryder bland annat Nordiska museets medalj För hembygdsvårdande gärning. Den utgör en nordisk variant av det klassiska antika motivet.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

I väntan på baler och banketter

Nobelbanketten 2019.

Klockan 16.30 idag äger en nerskalad nobelprisceremoni rum i Gyllene salen på Stockholms stadshus. Tal kommer att hållas av företrädare från de utdelande institutionerna och kungen, som inte missat en enda prisutdelning sedan 1973, kommer att skicka en digital hälsning. Pristagarna har redan fått ta emot sina medaljer på svenska ambassader runt om i världen.

Nobelfesten är vanligtvis ett tillfälle då mängder av utmärkelser plockas fram ur byrålådorna för att bäras. Klänningar och tiaror i all ära, men inget slår den rika floran av medaljer och ordenstecken från hela världen som kan beundras på Nobeldagen. Vi får hoppas på ett traditionsenligt firande nästa år.

Helt tomt på högtider har 2020 inte varit. Kungl. Krigsvetenskapsakademiens 24:e högtidssammankomst med bland annat medaljering hölls den 12 november och kan beskådas på YouTube. Den 18 december kommer Uppsala universitet att anordna ett högtidligt rektorsskifte som även det kan följas digitalt.

Vissa har förutspått att corona-pandemin kommer bli dödsstöten för denna typ av ceremoniella högtidligheter. Att vi efter alla inställda festligheter, möten på distans och informellt hemmaarbete vant oss av med sådant formellt umgänge och inte kommer att orka ta fram långklänningen och fracken ur garderoben igen.

Jag tror och hoppas på det motsatta. Att vi inte längre kommer att ta möjligheten att samlas till ett firande för given, och därmed kommer att vilja markera det högtidliga och det festliga ännu mer. Vem vet, tiden efter corona blir kanske de stora balernas och banketternas återintåg!

En sak är säker – det kommer en tid efter corona. Den som längtar efter det högtidliga kan passa på att förbereda sig redan nu.

Varför inte slå sig till ro under julhelgen med Fredrik Löwenhielms bok Svenska ordnar och medaljer? Det är en utmärkt och kortfattad introduktion till svenska utmärkelser och hur de ska bäras. Fler litteraturtips finns ovan under fliken Faleristik och dessutom är phaleristica@gmail.com alltid öppen för den som har frågor.

Den som har egna utmärkelser kan passa på att skicka in dem för montering. Det finns ett antal leverantörer att välja mellan under fliken Länkar som utför allt från klassiska raka band, till traditionell preussisk montering och rosetter. Det kan också vara läge att skaffa sig den miniatyr, bouton, rosett eller clips som man för tillfället saknar.

Även om man (än så länge) inte tagit emot någon utmärkelse kan man passa på att ägna lite tid åt sina högtidskläder för att se vad som behöver lagas eller bytas ut. För den som bär frack, smoking eller mässdräkt ska jag dela med mig av ett hett tips – lär dig att knyta rosetten (”flugan”) själv. Det kräver bara lite övning, och resultatet blir ett oerhört lyft!

Nästa år i Blå hallen!

Lämna en kommentar

Under Övrigt, Bärande

Valéry Giscard d’Estaing 1926–2020

Valéry Giscard d’Estaing iförd de franska akademiernas uniform med Malteserorden om halsen och miniatyrordnar i kedja.

Frankrikes tidigare president Valéry Giscard d’Estaing har avlidit i en ålder av 94. Han begravs idag vid en mindre ceremoni i Authon, Loir-et-Cher. Eftersom han var riddare av Serafimerorden kommer hans serafimersköld att föras från Stockholms slott till Riddarholmskyrkan där klockan ringer en timslång serafimerringning idag mellan klockan 12 och 13.

Valéry Giscard d’Estaing föddes den 2 februari 1926 i tyska Koblenz där hans far var stationerad. Under andra världskriget deltog han redan som 17-åring i motståndsrörelsen mot den tyska ockupationen och under de sista krigsåren tjänstgjorde han i armén. För sin tapperhet dekorerades han med franska Krigskorset (franska: Croix de Guerre).

Han gjorde karriär inom finansdepartementet och blev 1952 finansminister under Charles de Gaulle. 1974 valdes han till Frankrikes president endast 48 år gammal. Med ämbetet medföljde även titeln furste av Andorra (som delas med biskopen av Urgell) och stormästarskapet över Hederslegionen och Nationalförtjänstorden.

I juni 1980 tog han emot kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia på statsbesök i Versailles. Vid detta tillfälle mottog han Serafimerorden som riddare nr 791. Fjorton franska presidenter har mottagit den högsta svenska orden. På hans serafimersköld målades det franska nationalemblemet (se bild längst ned).

Efter att ha lämnat presidentskapet deltog Valéry Giscard d’Estaing aktivt i det franska samhällslivet. 2003 blev han invald i på stol 16 i Franska akademien och fick rätt att bära den karaktäristiska gröna uniformen (franska: L’habit vert). Till denna bar han sina miniatyrordnar i en mycket elegant kedja. Inom Suveräna Malteserorden var han riddare av ära och hängivenhet.

Frid över hans minne!

1 kommentar

Under Personer

Drottning Victorias uniform och ordnar

Drottning Victoria iförd sin tyska översteuniform med Serafimerorden.

Ikväll sänds det sista avsnittet i serien Drottningarna på TV4. Det handlar om drottning Victoria (1862–1930) och går redan nu att se på nätet. Serien presenteras som en dramatiserad dokumentär men har fått hård kritik för att ta sig friheter med historiska fakta. I gruppfotot på de åtta drottningar som porträtteras sticker Victoria ut eftersom hon till skillnad från de andra bär uniform och ordnar. Det finns en intressant bakgrund till detta som inte utvecklas i programmet.

Drottning Victoria föddes prinssessa av Baden och gifte sig 1881 med kronprins Gustaf (V) av Sverige. Vid Oscar II:s död 1907 blev hon drottning och utnämndes samma år till tysk hedersöverste. Med denna följde en praktfull uniform som drottningen gärna bar. Hon hade ett stort intresse för det militära, innehade många utländska ordnar och var den första svenska drottningen är bära Serafimerorden.

Drottning Victoria i TV:s Drottningarna.

De uniformer och ordnar som visas i serien är dock rena fantasikreationer som inte har något med verkligheten att göra. Drottningen bär en civil uniformsfrack med påsydda epåletter/axeltränsar, en svensk officerskask och ett antal plastiga dekorationer.

Drottningarnas regemente

Hösten 1908 fick det nyblivna kungaparet Gustaf V och Victoria besök av drottningens kusin kejsar Wilhelm II av Tyskland. Ett antal hedersbetygelser utväxlades. Kejsaren, som blivit riddare av Serafimerorden 1878, mottog Vasaordens storkors med kedja. Han utnämnde i sin tur kung Gustaf till amiral i tyska flottan och drottningen till hedersöverste för det 34. Pommerska fysiljärregementet.

Detta regemente var särskilt utvalt eftersom det ursprungligen var svenskt och inrättats i Stralsund i svenska Pommern av drottning Ulrika Eleonora år 1720. Det fick heta Drottningens livregemente till fots efter henne och behöll namnet under fem svenska drottningar. Regementet deltog i flera krig, bland annat mot Preussen. När Sverige avträdde sina tyska besittningar 1815 övergick regementet till det forna motståndarna och förlades till Stettin. Det fortsatte dock att vårda sina svenska kontakter och traditioner vilket 1908 alltså kröntes med Sveriges drottning som hedersöverste.

Regementet bytte därmed namn till Das Füsilier Regiment Königin Viktoria von Schweden, Pommersches nr 34, Stettin och drottningens monogram, ett krönt V med Sveriges tre kronor, blev dess nya förbandstecken. Regementschefen överste von der Beckel som medföljt kejsaren till Stockholm fick med sig en hälsning från drottningen en hälsning till hennes nya regemente:

Sedan h. m:t kejsaren i nåder behagat utnämna mig till chef för Pommerska Fusilierregementet nr 34 hälsar jag med rördt hjärta för första gången mitt regemente. Det uppfyller mig såsom dotterdotter till den store kejsaren, med stolthet och glädje att tillhöra den armé som han fört från seger till seger. Mitt regementes historia förhöjer ytterligare för mig betydelsen af den mig tilldelade utmärkelsen genom de historiska minnen som äro fästa vid regementet, hvilket en gång var de svenska drottningarnas namn.

Mina innerligaste välönskningar till mina tappra, pommerska fusilierer!

Victoria, Drottning af Sverige

Drottningen besökte regementet i Stettin första gången den 17 juni 1909 och bar då regementets paraduniform, särskilt uppsydd för henne av skrädderifirman J. D. W. Lampe i Frankfurt. Den består av en blå vapenrock med röda uppslag och vita axelklaffar (som efter 1908 pryddes av drottningens monogram i guld för officerare och rött tyg för meniga) samt pickelhuva med den tyska örnen. Utöver paraduniformen hade drottningen dessutom en grå vardagsuniform. Sedan 2019 ingår uniformen i Livrustkammarens basutställning.

Vid ett senare besök 1911 spelade regementets musikkår en marsch som flera svenskar fann bekant. Det visade sig att den kallades ”Svenska marschen” och hade spelats vid regementet sedan 1700-talet. Musikdirektören Erik Högberg som var med på resan insåg senare att den var oerhört lik Fredmans epistiel nr 33, Stolta stad. Sannolikt hade Bellman, som gärna lånade musik från olika håll, inspirerats av en svensk militärmarsch som fallit i glömska i Sverige men levt vidare i Pommern. Högberg såg till att åter införliva marschen i svensk repertoar som Drottning Viktorias Präsentiermarsch vilken sedan 1999 är den svenska Försvarsmaktens officiella paradmarsch.

Victorias ordnar och medaljer

Under den senare delen av 1800-talet var de flesta europeiska ordnar enbart för män. Vissa, till exempel franska Hederslegionen, kunde undantagsvis förlänas kvinnor. Däremot fanns det ett antal exklusiva damordnar som kunde tillfalla kungliga och högadliga damer samt ett par renodlat kvinnliga förtjänstordnar och dekorationer.

Ett exempel på det sistnämnda är den preussiska Louiseorden instiftad 1814 av drottning Victorias morfars far Fredrik Vilhelm III för att belöna kvinnor av alla samhällsgrupper efter kriget mot Napoleon. Den tillföll bland annat den judiska salongsvärdinnan Amalie Beer som bidragit till vården av sårade soldater. Efter trolovningen med kronprins Gustaf 1881 tilldelades prinsessan Victoria denna orden av sin morfar kejsar Wilhelm II, något som uppmärksammades i svensk press så till den milda grad att tidningen Arbetaren sarkastiskt kallade det för ”veckans stora politiska tilldragelse”.

Badiska husorden Fidelitas prinsesskors (miniatyr).

Som svensk kronprinsessa mottog Victoria ett antal antal damordnar från olika kunga- och furstehus: portugisiska Isabellaorden (1881), spanska Maria-Lovisaorden (1886) och ryska Katarinaorden med briljanter (1892). 1902 instiftade hennes far storhertig Fredrik I av Baden ett särskilt prinsesskors inom den badiska husorden Fidelitas (Troheten). Detta fick bäras av alla prinsessor inom huset Zähringen. Som drottning mottog hon även österrikiska Elisabethorden (1908) och i Livrustkammarens samlingar finns även österrikiska Stjärnkorsorden och nederländska Oranienhusorden som ska ha tillhört henne.

Drottning Victoria blev även den första svenska kvinnan att bära Serafimerorden. Gustaf V införde nämligen en ny bestämmelse i de svenska ordnarnas stadgar: ”Serafimerorden bäres av Sveriges Drottning”. Den 14 juni samma år bar drottning Victoria orden för första gången. Sannolikt var det Victoria själv som tog initiativ till förändringen. Det vore besynnerligt om Sveriges drottning endast bar utländska ordenstecken. Dock hade hon endast rätt att bära orden och hon togs inte upp i matrikeln, trots att kejsarinnan Katarina II av Ryssland mottagit Serafimerorden redan 1763. Först 1952 lyckades drottning Louise driva igenom att kvinnor kunde göras till fullvärdiga medlemmar av de svenska ordnarna, vilket jag skrivit om här.

1913 blev både Gustaf V och drottning Victoria utnämnda till hedersledamöter av den preussiska Johanniterorden. När orden bildade en separat underavdelning (ridderskap) i Sverige 1920 blev kungaparet gemensamt dess beskyddare. Detta ridderskap utvecklades sedan till den självständiga Johanniterorden i Sverige.

Drottningens uniform utställd i Livrustkammaren.

Drottningens många ordnar och medaljer förvaras idag i Livrustkammaren. Några kan beskådas på den utställda uniformen: Serafimerordens axelband och kraschan. På bröstet bar hon ett spänne med det badiska Prinsesskorset (saknas på bilden ovan), preussiska Louiseorden samt svenska och utländska minnestecken, samt under kraschanen Vilhelm II:s och kejsarinnan Auguste Viktorias silverbröllopsminnestecken (tack Christian för rättelsen!).

Resten är magasinerat men skulle i framtiden kunna utgöra en utmärkt för en utställning om damordnar och kvinnliga dekorationer.

Lämna en kommentar

Under Ordnar

Förtjänstutredningen förlängs

Förtjänstutredningen, eller Kommittén för det offentliga belöningssystemet, de allmänna flaggdagarna och utformningen av anslaget till hovet, skulle ursprungligen redovisa sitt betänkande senast den 15 juni 2021. I torsdags fastställde regeringen ett tilläggsdirektiv med innebörden att detta datum ändras till den 15 september 2021. Därmed får kommittén ytterligare tre månader på sig att slutföra sitt uppdrag.

Denna förlängning, som kommittén själv begärt, ska bara ses som ett tecken på att Förtjänstutredningens arbete med att utreda Sveriges framtida ordens- och medaljväsende bedrivs mycket grundlig och noggrant. Bland annat har samtliga (ca 240) svenska myndigheter uppmanats inkomma med underlag om sina respektive belöningsmedaljer.

Alla signaler från utredningen är mycket positiva och allt talar för att det blir ett genomgripande och välavvägt förslag som läggs fram i september 2021.

För tidigare inlägg i ämnet, se taggen Förtjänstutredningen.

Lämna en kommentar

Under Förtjänstutredningen