Efter att Stockholms stad fått sitt Brandförsäkringskontor 1746 väcktes frågan i Sveriges riksdag om en rikstäckande brandförsäkring. Detta ledde till att Gustav III inrättade Allmänna brandförsäkringsfonden 1782 med hela landet som sitt verksamhetsområde. I likhet med Brandkontoret hade fonden ett kungligt uppdrag och hade därför ett emblem med en kunglig krona. Fonden hade dock inget direkt ansvar för själva brandbekämpningen och därför ingen självklar uppgift att belöna eldsläckare på samma sätt som kontoret hade.
En landsomfattande brandförsäkring visade sig vara en svår uppgift och fonden redovisade snart stora förluster. Kungl. Maj:t instruerade därför direktionen att lämna förslag till åtgärder. Ett förslag blev att uppmuntra släckning eller bärgning vid eldsvådor genom belöningar. Detta godkändes och 1808 utfärdades en kunglig kungörelse i vilken det stadgades:
att belöningar måga få utdelas til dem, som vid eldsvådor mest utmärkt sig genom eldens släckande, så att, när högste befälhavaren i staden eller orten, där huset avbrunnit, hos direktionen anmäler någon, som för särdeles mod och oförtrutenhet vid eldsläckningen gjort sig till belöning förtjänt, äger direktionen att bestämma och utgiva belöningen, antingen i en jeton eller medalj i guld eller silver, eller ock i penningar
Samma år ändrades namnet till Allmänna brandförsäkringsverket med två separata fonder: en för städerna och en för landet i övrigt. 1828 avskildes stadsfonden och verkets namn ändrades till Allmänna brandförsäkringsverket för byggnader å landet, varefter både försäkringsverksamheten och utdelandet av belöningar begränsades till landsbygden. I denna form fanns verket kvar ända till 2008.
Fondens sigill graverades 1797 av Carl Enhörning efter en ritning av arkitekten Erik Palmstedt som var intendent vid fonden. Sigillet visar fondens emblem: en fågel Fenix på en glob krönt av en kunglig krona. Det liknar Brandkontorets emblem med skillnaden att globens övre tredjedel visade Sveriges tre kronor, en symbol för fonden verkade över hela riket, och att globen lades över två korslagda nedvända rykande facklor, en symbol för brandbekämpning.
Under sina 226 år lät Allmänna brandförsäkringsverket dela ut flera olika typer av medaljer. Att beskriva dem är ingen lätt uppgift. Visserligen finns flera av dem beskrivna av Bror Emil Hildebrand i Sveriges och svenska konungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer från 1874–75, och av Karl Åmark i minnesskriften Allmänna brandförsäkringsverket 1782–1932, men flera medaljer saknas i dessa. Denna text är ett försök att fylla luckorna.
1810 års medalj
Sedan verket 1808 fått kunglig tillåtelse att dela ut medaljer dröjde det ett par år innan ett behov uppstod. Efter en brand i Jönköping 1810 rekommenderades viktualiehandlaren Wennberg och hovslagaren Lundqvist av landshövdingen för varsin silvermedalj från Brandförsäkringsverket. Direktionen lät då ta fram sin första medalj och beslutade att den skulle bära samma emblem som verkets sigill.
Eftersom medaljen skulle präglas vid Kungl. myntverket var det nödvändig att först inhämta Kungl. Vitterhetsakademiens godkännande av dess inskription. Uppgiften att utföra medaljen gick sedan till Carl Enhörning. Han tycks dock inte ha följt beslutet särskilt noga och utan istället kopierat sitt sigill rakt av. Runt emblemet graverade han nämligen Allmänna Brandförsäkrings Direction och inte Allmänna Brandförsäkrings-Verket som det stod i akademiens beslut.
1810 års medalj av 11:e storleken (41 mm). Foto: Uppsala universitets myntkabinett.
Åtsidan fick inskriptionen För mod i faror och medborgligt nit. Inte sällan har den korrekta stavningen ”medborgligt” felaktigt återgetts i olika källor som ”medborgerligt”, ”medborgerlig” eller ”medborglig”. Medaljen var ca 41 mm i diameter vilket motsvarar 11:e storleken enligt Berchs skala. Enligt Åmark delades denna medalj ut till de båda nominerade från Jönköping 1811 och ytterligare en gång 1813 till en person från Helsingborg.
1818 års medaljer
1818 års medalj av 11:e storleken i silver i Kungl. Myntkabinettet. Foto: Ann Nordlöf, Statens historiska museer.
Redan 1818 graverade Carl Enhörning nya stampar till Brandförsäkringsverkets medaljer som nu blev två: en av 11:e storleken (41 mm) och en av 7:e storleken (30 mm). Inskriptionen på frånsidan kortades till För medborgligt nit. Man får anta att direktionen ansåg att formuleringen ”För mod i faror” var onödigt begränsande ifall man skulle vilja belöna andra förtjänster (vilket man också snart skulle). Med en mindre storlek blev det dessutom inte lika dyrt att dela ut en medalj i guld. Åmark tycks inte ha känt till dessa medaljer, men de finns upptecknade i Hildebrand.
1818 års medalj av 7:e storleken i silver i Kungl. Myntkabinettet. Utdelad 1847 till Olof Theodor Nyström. Foto: Ann Nordlöf, Statens historiska museer.
I Kungl. Myntkabinettet finns båda storlekarna i silver, varav den mindre i flera exemplar varav ett bär namnet Olof Theodor Nyström. I maj 1847 var han en av fem livgardister som kommenderades till släckningen av en brand vid Pohlsro på Djurgården i Stockholm. Man får anta att egendomen var försäkrad hos Brandförsäkringsverket och inte hos Stockholms brandförsäkringskontor. Överståthållaren vände sig nämligen till verket och nominerades de fem till en belöning. I juni samma år fick de motta verkets ”jetton i silfwer”.
1820 års kungliga medaljer
1819 nominerades de två kofferdikaptenerna S. Roempke och A. Sky till medalj från Brandförsäkringsverket som båda bistått vid besiktningar och eldsläckningar i Göteborg. Direktionen vände sig då till Karl XIV Johan och begärde att verkets medaljer skulle få bäras, förslagsvis i eldrött band. Detta, menade direktionen, skulle förhöja värdet för mottagaren och vara till uppmuntran för andra. Sannolikt var man inspirerad av de bärbara medaljer som sedan några år tillbaka utdelades av Kungl. Patriotiska sällskapet och Kungl. Sällskapet Pro Patria.
I ett brev den 22 april 1819 avslog kungen verkets begäran om ett generellt tillstånd att få utdela medaljer i band. Han ställde sig dock positiv till att godkänna bärbara medaljer i enskilda fall. Direktionen fick i uppgift att anmäla personer som:
genom särdeles mod och oförtrutenhet vid eldsvådor kunna göra sig af någon utmärkt belöning förtjente, då Kongl. Maj:t vill för hvarje särskildt fall pröfva om samma person må belönas med en af Direktionen bekostad jetton i guld försedd med Konungens bild, att bäras på bröstet i eldrödt band.
Direktionen föreslog att emblemet som tidigare prytt åtsidan skulle flyttas till frånsidan på den nya kungliga medaljen vilket godkändes av kungen den 8 februari 1820.
Därefter fick förslaget återigen gå vägen via Vitterhetsakademien, som inte tycks ha känt till att verket redan tidigare kortat ned den av akademin godkända inskriptionen. Den nya kungliga belöningsmedaljen med Karl XIV Johans bild, även kallad Karl Johansmedaljen, graverades 1820 av Lars Grandel och försågs med kunglig krona. Trots att endast guldmedalj nämns i det kungliga brevet har medaljen även delats ut att bäras i silver.
8:e storleken
Kungliga medaljen av 8:e storleken. Utdelad 1822 till Gustaf Melin. Foto: Jana Mäkinen, Göteborgs stadsmuseum.
Den förste att tilldelas Brandförsäkringsverkets kungliga medalj var Johan Severin Sonnenstein, borgmästare i Göteborg, som belönades efter en brand i Masthugget i september 1820.
Ytterligare tre göteborgare mottog medaljen 1822. Traktören Laurentius Segerlind och kofferdiskepparen Gustaf Melin belönades enligt Åmark efter att båda som brandmästare utmärkt sig vid ett flertal eldsvådor. När Melins medalj skänktes till Göteborgs stadsmuseum på 1880-talet uppgavs att han (då kallad skeppsfurnerare) tilldelats den specifikt efter den stora masthuggsbranden 1821 där han skadat sina ben så svårt att han aldrig blev återställd.
Den tredje mottagaren 1822 var bryggaren Johan Olsson Risberg (1778–1823) med en något säregen motivering:
att han med ej ringa uppoffringar och utan allt anspråk på ersättning åt det vid sprutorna anställda manskapet utdelat betydliga partier öl, dricka och andra förfriskningar, under det manskapet varit vid släckningen sysselsatt, samt såmedelst både bidragit därtill att arbetet kunnat med dess mer drift fortsättas och jämväl visat det berömdaste föredöme.
Direktionen verkar dock ha varit missnöjd med att endast undantagsvis få dela ut bärbara medaljer. 1824 ansökte man åter om tillstånd att få utdela samtliga medaljer att bäras i band (och inte ”undangömmas allmänhetens åsyn”) vilket dock avslogs av Karl XIV Johan. Kravet att ansöka i varje enskilt fall bekräftades 1850 i ett nytt reglemente fastställt av Oscar I i vilket det framgick att:
Om någon wid eldswåda utmärkt sig för mod och oförtrutenhet under eldsläckningen eller med egen fara räddat eller bergat egendom samt sålunda främjat Werkets bästa och allmän fördel äge Direktionen att efter omständigheterna gifwa belöning antingen i en jeton af guld eller silfwer eller i penningar eller i begge delarne; äfwensom att derest högre belöning skulle anses böra tilldelas hos Oss i underdånighet hemfälla att berörde jeton må få af den belönade i eldrödt band bäras å bröstet
Kravet att ansöka om kungligt tillstånd kvarstod 1863, 1870, 1879 och 1883, men ströks ut 1889 års reglemente. Efter detta tycks Brandförsäkringsverket, i likhet med Brandkontoret, äntligen haft möjlighet att dela ut sin medalj med band efter eget huvud. Det tycks dock ha skett i begränsad omfattning och ofta till verkets egna tjänstemän eller direktionsmedlemmar. 1920 uppmärksammades till exempel verkets verkställande direktör J. W. Creutz på sin 60-årsdag med en guldmedalj ”att i band med verkets färger bäras å bröstet”.
Kungliga medaljen av 8:e storleken (med krona av Gustaf Adolfs-typ). Utdelad 1968 till Axel Mannerskantz vid dennes avgång från styrelsen. Foto: Dreweatts.
Den kungliga medaljen har i alla år behållit Karl XIV Johans porträtt och inte ändrats vid tronskiften. Enligt Åmark hade den kungliga medaljen fram till 1873 delats ut till femton personer. Bland mottagarna fanns bland annat:
- 1850 G. W. Svanström, inspektör, för mod och rådighet vid brand i Hörlingstorp, silver
- 1851 Carl Josef Söderling, skorstensfejare, för mod och rådighet vid brand i Norrby, valör okänd
- 1873 Carl Johan Pettersson, gårdsdräng, för mod och rådighet vid brand i Rydaholm, silver
- 1877 Carl Otto Overgaard, löjtnant, för mod och rådighet vid brand i Mariestad, guld
Som vi ska se nedan så finns det dock anledning att anta att Åmarks uppgifter är ofullständiga.
12:e storleken
Enligt både Hildebrand och Åmark präglades den kungliga belöningsmedaljen endast i 8:e storleken (33 mm). 1984 lyckades Kungl. Myntkabinettet dock förvärva nedanstående större exemplar av 12:e storleken (43 mm) med rött band. Trots sin storlek skulle den bäras på bröstet i den klassiska svenska U-formade monteringen.
Kungliga medaljen av 12:e storleken. Kungl. Myntkabinettet. Foto: Ann Nordlöf, Statens historiska museer.
Den större medaljen har sannolikt funnits sedan 1820-talet. År 1827 delade verket ut ett antal medaljer efter en större brand i Norrköping. Fabrikören Abraham Arosenius mottog ”en större guldmedalj att i eldrödt band bäras på bröstet” samtidigt som andra mottog ”en mindre guldmedalj”.
- Abraham Arosenius, fabrikör, 1827, att bäras å bröstet
- Kollberg, kofferdiskeppare, 1827, att bäras å bröstet (avliden, överlämnades till hans änka)
1852 års medalj
1852 års medalj. Miniatyr i Kungl. Myntkabinettet (länk). Foto: Ann Nordlöf, Statens historiska museer.
1852 präglades ny version (50 mm) belöningsmedalj. Emblemet är sett till sitt innehåll detsamma som i 1700-talssigillet men har fått en annan stilistisk utformning av en okänd konstnär som ändrade globen till en sköldform. Dessutom har omskriften ändrats till Allmänna Brandförsäkrings Werket på åtsidan och För medborgerligt nit (sic!) inom en eklövskrans på frånsidan. Man får anta att denna medalj ersatte de äldre stora medaljerna från 1818 och 1820. Den mindre kungliga medaljen levde dock kvar.
Under 1800-talet utdelades denna medalj i silver, som 1899 då den tilldelades brandchefen i Norrköping John Engström för visat mod och rådighet vid en brand i Ringstad. Enligt Åmark ska dock under 1900-talet alltid utdelats i guld, som 1906 till J. Carlsson som förhindrat en brand på Ribbingsberg i Västergötland. Åmark redogör även för fem fall mellan 1904 och 1929 då den delats ut att bäras i band om halsen till högt uppsatta funktionärer inom verket.
1929–31 års medaljer
1929 års medalj (31 mm). Ur Åmark (1932).
Som om de många ändringarna av Brandförsäkringsverkets medaljen inte var tillräckligt många ägde en sista ändring rum på 1920-talet. Redan 1921 engagerades medaljgravören Erik Lindberg för att ta fram en ny mindre medalj, som dock blev verklighet först 1929.
Denna medalj (31 mm i diameter) upptog ännu en gång verkets emblem med omskriften Allmänna Brandförsäkringsverket på åtsidan, och För mod och rådighet på frånsidan. Den var avsedd för förtjänster vid eldsläckning och skulle bäras i eldrött band. Endast en utdelning av denna medalj är känd, till ingenjören K. G. Englund.
1931 levererade Lindberg en ny frånsidestamp som bar texten ”För förtjänsten”, avsedd för personal eller andra som gynnat verket. Nu ville man tydligen ha separata medaljer för mod i eldsläckning och för allmänna förtjänster. Denna medalj skulle bäras på samma sätt som den ovannämnda. Den delades ut samma år till värderingsmannen K. A. Kollinius, men inga fler utdelningar är kända.
Sammanfattning
När en organisation låter nytillverka så många medaljer som Allmänna brandförsäkringsverket gjorde under sina två sekel beror det i regel på en av två anledningar. Antingen är medaljutdelningen så omfattande att stamparna slits ut och måste ersättas, eller så är den tvärtom så måttlig att inga rutiner hinner sätta sig och man börjar om på nytt vid de få tillfällen en medalj delas ut. Att döma av de relativt få kända utdelningarna av verkets medaljer lutar jag åt den senare förklaringen.
Av allt att döma är den mindre Karl Johansmedaljen från 1820 den som höll i sig längst starkast tradition. Den första utdelningen ägde rum 1828 och den senast kända 1828.
Med detta sagt så räcker det med att ett exemplar av en medalj med fågel Fenix dyker upp för att nytt ljus ska kastas över hur Allmänna brandförsäkringsverket belönade mod och rådighet vid eldsläckning från 1810 till 2008. Sista ordet är absolut inte skrivet, men
Phaleristica 