Uppdatering från Förtjänstutredningen

Medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst, en av många utmärkelser som Förtjänstutredningen utreder.

Senast den 15 juni 2021 ska vi få ett förslag om det svenska ordensväsendet ska återinföras och ingå i ett reformerat offentligt belöningssystem. Den parlamentariska kommitté med representanter från alla riksdagspartier som jobbar med frågan har tagit namnet Förtjänstutredningen. Dess arbete går framåt och jag får många positiva signaler!

I slutet på förra året fick vi veta vilka riksdagsledamöter som ingår i utredningen. I januari utsågs Nils Fransson till sekreterare och i februari knöts sex person till utredningen som experter: advokat Jan-Mikael Bexhed, statsvetaren Hans Hegeland, förvaltare Patrik Laestadius vid Högkvarteret, överintendent Jan Lindman vid Hovstaterna, rättssakunnige Petter Löfdahl och f. d. vice ordenskansler Staffan Rosén. De borgar för att såväl konstitutionella som praktiska frågor kommer att bli väl utredda. Sedan april är Frida-Louise Göransson kommitténs huvudsekreterare.

En av utredningens uppgifter är att ”kartlägga formerna för tilldelande av regeringens och förvaltningsmyndigheternas olika offentliga belöningar och ta ställning till om dessa bör ändras”. Kommittén har därför bett ett stort antal myndigheter att redogöra för om de har egna utmärkelser och hur dessa i så fall är utformade och på vilka grunder de delas ut. Denna kartläggning kommer att bli en guldgruva för framtida forskning inom svensk faleristik.

Detta grundliga förarbetet ger en fingervisning om hur omfattande det framtida belöningsväsendet kan komma att bli. Det vore mycket positivt om myndigheterna i framtiden inte behöver förvalta egna utmärkelser, vilket på många håll visat sig vara en svår uppgift, utan istället kan skicka nomineringar till lämpliga medaljer på statschefs- eller regeringsnivå.

Något som utredningen verkar fundera över är medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst som delas ut i guld till statligt anställda efter 30 år. Här kan förändringar vara på sin plats eftersom det numera är mindre vanligt att arbeta så länge för samma arbetsgivare. Med det sagt så tycker jag givetvis att medaljen, som instiftades 1803, ska finnas kvar men den kanske sak delas ut i en mindre storlek redan efter 20 år?

Den som har sådana förslag eller synpunkter på vad Förtjänstutredningens förslag ska bli kan i god demokratisk anda kontakta dess ledamöter som finns listade här och vars kontaktuppgifter finns på Riksdagen.se. Man kan också med fördel göra offentliga inlägg i diskussionen. Det ämnar jag göra.

Lämna en kommentar

Under Förtjänstutredningen

Sveriges främsta tapperhetsdekorationer

Det svenska ordens- och medaljväsendet grundades år 1748. Den då instiftade Svärdsorden var avsedd att tilldelas officerare både för tapperhet i krig och långvarig tjänst i fred. Senare under 1700-talet skapades våra första renodlade krigsdekorationer för såväl officerare som manskap som uppvisat tapperhet, mod eller ledarskap. Dessa utmärkelser fortsatte att utvecklas och delas ut under de krig som Sverige deltog i fram till 1814 och ett antal delades även ut i fredstid ända in på 1900-talet.

Eftersom Sverige sedan 1956 skickat trupper till olika fredsbevarande insatser har det införts nya utmärkelser avsedda för insatser strid eller under krigsliknande situationer. Det har diskuterats om inte de anrika krigsdekorationerna, som delats ut kontinuerligt under 1700-, 1800- och 1900-talen, kunde anpassas för moderna behov och åter tas i bruk för detta ändamål.

Med anledning av den pågående Förtjänstutredningen är frågan mer aktuell än någonsin.

1788 –1790 års krigsdekorationer

Under kriget mot Ryssland 1788–1790 instiftades inte mindre än fyra nya utmärkelser. Två av dem skulle utgöra kärnan bland svenska krigsdekorationer under lång tid framöver.

Riddare med stora korset av Svärdsorden

Strax före krigsutbrottet på midsommarafton den 23 juni 1788 sammankallade Gustav III ordenskapitlet och förklarade att han beslutat att inrätta en den nya ordensvärdigheten – riddare med stora korset av Svärdsorden (RmstkSO) ämnad som:

en ypperlig belöning för utmärkt tapperhet, aldrig må utdelas utan då Sveriges Rike uti örlog stadt är, eller kunna vinnas utan genom värkeliga Krigs bedrifter uti rikets tjänst.

Samma dag avseglade kungen mot den blivande krigsskådeplatsen Finland. Enligt de närmare bestämmelser som senare meddelades skulle värdigheten förlänas som ”ett hedrande bewis af mannamod” och den belönade skulle vara regementsofficer samt riddare av Svärdsorden sedan tidigare.

Ordenstecknen utgjordes av Svärdsordens riddartecken i samma storlek som kommendörstecknet att bäras i band om halsen, samt ett enkelt eller ett par korslagda svärd av silver som skulle bäras på bröstet under kraschanen om mottagaren blev upphöjd till högre grader inom Svärdsorden eller Serafimerorden. Senare skulle dessa bäras oavsett.

Efter segern vid Hogland 1788 blev hertig Carl (XIII) och sex sjöofficerare de första att upphöjas till riddare med stora korset av Svärdsorden. Efter slaget vid Valkeala 1790 anlade Gustav III själv ordenstecknet. Totalt 25 svenskar fick utmärkelsen under kriget.

Medaljer och distinktionstecken

För underofficerare och manskap vid armén och arméns flotta instiftade Gustav III den 28 maj 1789 medaljerna För tapperhet i fält respektive För tapperhet till sjöss. De var av silver med kungens porträtt och bars på bröstet i blått (senare gul-blått) band. Beslut om utdelning fattades av kungen själv.

Den 18 juni samma år instiftades storamiralen hertig Carl (XIII) med kungens tillstånd en motsvarande utmärkelse inom örlogsflottan nämligen distinktionstecknet För tapperhet till sjöss. Tecknet var av silver och delades ut i en högre och en lägre grad som båda bars på bröstet i ett gult och svart band vilket var hertigens vapenfärger. Tecknet var knutet till storamiralsämbetet och upphörde att delas ut när ämbetet avskaffades 1797. Formellt distinktionstecknet inte avskaffats och finns upptaget i Försvarsmaktens uniformsbestämmelser som Örlogsflottans hederstecken.

Slutligen kan nämnas de särskilda tapperhetsmedaljer för segrarna vid Svensksund och Fredrikshamn som delades ut till såväl officerare som underofficerare.

Sveriges sista krig

Under Sveriges fem återstående större krig utdelades ett stort antal tapperhetsmedaljer. Dessa kunde sedan 1808 även utdelas i guld för officerare vilket innebar att Svärdsordens ordinarie riddargrad inte utdelades lika ofta som krigsdekoration. Även värdigheten riddare med stora korset delades flitigt ut:

  • Pommerska kriget, 1805–1807: 5 RmstkSO
  • Dansk-svenska kriget, 1808–1809: 2 RmstkSO
  • Finska kriget, 1808–1809: 30 RmstkSO, varav 3 utlänningar
  • Sjätte koalitionskriget, 1813–1814: 26 RmstkSO, varav 14 utlänningar
  • Fälttåget mot Norge, 1814: 0 RmstkSO
Georg Carl von Döbeln.

Bland mottagarna finns såväl svenska legendarer som Curt von Stedingk (segern vid Porrassalmi 1789), Gustaf Mauritz Armfelt (segern vid Savitaipal 1790) och Georg Carl von Döbeln (segern vid Lappo 1808), som utländska t.ex. hertigen av Wellington, Arthur Wellesley (1814).

Eftersom värdigheten på kronprins Karl (XIV) Johans initiativ tilldelats ett antal allierade fältherrar beslutades 1814 att graden skulle delas i en första och en andra klass. För första klassen krävdes generalmajors grad och för den andra majors. Förändringen blev till många mottagares stora förtret retroaktiv. Riddare av första klassen fick bära det upprätta silversvärdet på bröstet och riddare av andra klassen (sedan 1844) de korslagda silversvärden.

Medan RmstkSO endast kunde tillfalla högre officerare så var tilldelningen av tapperhetsmedaljer friare. Bland de som fick ta emot den finns civila, kvinnor, och till och med barn som utmärkt sig för tapperhet i krig.

De tre kända kvinnorna är pigan Anna Maria Engsten som belönades med medaljen För tapperhet till sjöss för sitt mod under Viborgska gatloppet 1790, Brita Hagberg som tog värvning under namnet Petter och mottog samma medalj efter att ha sårats under slaget vid Svensksund, samt Elisa Servenius som följde med sin man till Finska kriget och bland annat vårdade sjuka och samlade ihop ammunition under slaget vid Ratan varefter hon mottog För tapperhet i fält.

Åtminstone sex 16-åringar har mottagit tapperhetsmedalj men rekordet innehas av 13-åringen Karl Annerstedt fick medalj som frivillig vid slaget vid Bornhöft 1813. Skeppsgossen Karl Johan af Wirsén hade fått ta emot tapperhetsmedalj redan som 10-åring (!) efter slaget vid Svensksund men det avstyrdes av hans far. Han mottog den dock 1809 efter att ha utmärkt sig själv i vuxen ålder.

Exemplen ovan illustrerar varför För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss kallats våra mest demokratiska medaljer.

I fredstid

Efter freden 1814 utdelades värdigheten riddare med Svärdsordens stora kors ett till hertig Eugen av Leuchtenberg (1823) och kejsar Napoleon III av Frankrike (1861). Dessa förläningar var inte helt enligt regelboken så 1902 infördes möjligheten att dela ut graden till ”utländska fältherrar och befälhavares, som på synnerligen framstående sätt utmärkt sig under krig”. Denna utnyttjades 1942 den finske marskalken Gustaf Mannerheim tilldelades värdigheten.

Marksalk Gustaf Mannerheim iförd halstecken och svärd för RmstkSO1kl.

Tapperhetsmedaljerna har perioden 1814 till 1915 utdelats inte mindre än 43 gånger till svenska officerare och soldater, med vederbörligt tillstånd, tjänstgjort hos andra stater. När de dekorerats av sitt värdland tilldelades de även svensk tapperhetsmedalj. Dessa medaljer har vunnits över hela världen, t.ex. under Amerikanska inbördeskriget 1861–1865, Andra Opiumkriget 1856–1860 och senast till medlemmar av det persiska gendarmeriet i början av 1900-talet. Tapperhetsmedalj har dock inte förlänats när krigsdeltagandet inte varit sanktionerat som i fallet med Robert Wållgren.

På 60-talet nominerades ett antal svenskar som tjänstgjort i Kongo till tapperhetsmedalj. Frågan utreddes inom regeringskansliet som sade nej. Sent omsider fick de istället Vasamedaljen.

Krigsdekorationskommittéer

Mellan 1940 och 1952 utredde tre olika kommittéer hur Sveriges krigsdekorationerna skulle se ut i framtiden. Dessa var 1940 års militära ordenskommitté, 1944 års utredning (ej bevarad) och 1951 års krigsdekorationskommitté. Deras förslag innebar att vissa äldre utmärkelser skulle anpassas och att ett antal nya skulle instiftas. Trots att förslagen var genomtänkta så genomförde se endast i liten omfattning.

Ett resultat av utredningarna var att man helt skilde på krigs- och fredsdekorationer. Genom 1952 års ordensstadgar gjordes Svärdsordens riddartecken (för officerare), Svärdstecknet (för underofficerare) och Svärdsmedaljen (för manskap) till utmärkelser för långvarig tjänst i fred. Tidigare hade dessa i teorin även kunnat förlänas för tapperhet och andra förtjänster i krigstid.

Tapperhetsmedaljer

Utredningarna kunde konstatera att begreppet tapperhet utvecklats sedan 1700-talet. De var då ett brett begrepp som omfattade bland annat krigsskador, rådighet i farliga situationer, erövrande av segertecken med mera. I modern tid hade det dock kommit att innebära mod under strid. Kommittéerna var överens om att det skulle finnas särskilda utmärkelser för sådan tapperhet och att 1789 års kungliga medaljer För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss skulle anpassas för ändamålet. Den tidigare uppdelningen med guldmedalj till officerare och silvermedalj för underofficerare och manskap skulle tas bort.

1940 års kommitté föreslog att medaljerna skulle sammanfogas till medaljen För tapperhet att utdelas av kungen i guld eller silver på förslag av överbefälhavaren ”till svenska män och kvinnor såsom belöning för utmärkt mod och rådighet mot rikets fiender”. Medaljens gamla utseende med Svärdsordens riddarkors på åtsidan och lagerkrans på frånsidan skulle behållas och den skulle bäras i gul-blått band som tidigare.

Den förslagna medaljen För tapperhet i krig. Teckning av Sven Sköld.

1951 års kommitté var inne på en annan linje och föreslog inskriptionen För tapperhet i krig att utdelas i guld ”utomordentlig personlig tapperhet under direkt stridskontakt med risk för eget liv samt utöver vad normal pliktuppfyllelse fordrar”. Bedriften borde även bidra till stridskrafternas framgång eller uthållighet i striden. Medaljen skulle utdelas av Kungl. Maj:t (regeringen). Den skulle likt de andra kungliga belöningsmedaljerna förses med kunglig krona och visa kungens porträtt på åtsidan. Det gul-blåa bandet skulle dock behållas.

Medaljen För tapperhet i krig skulle kompletteras med en ny medalj Mod och vilja inför fienden i silver. Även den för personlig tapperhet (inte ”utomordentlig”) men utan kravet på att ha påverkat striden. Även denna medalj skulle ha kunglig krona och porträtt men bäras i mellanblått band. Utdelandet skulle delegeras av Kungl. Maj:t till överbefälhavaren.

Riddare med stora korset av Svärdsorden

Varken 1940 års eller 1951 års kommitté föreslog några förändringar gällande RmstkSO. Första och andra klassen skulle även fortsättningsvis vara knuten till generalmajors respektive regementsofficers grad och endast kunna vinnas av den som med heder kommenderat en större trupp mot fienden.

1951 års kommitté undvek på ett elegant sätt frågan om tapperhetsmedaljen eller RmstkSO skulle anses finast och bäras främst. Till paraddräkt skulle Svärdsorden bäras om halsen och tapperhetsmedaljen på bröstet, och till daglig dräkt skulle tapperhetsmedaljens band bäras på släpspänne medan riddare av Svärdsordens stora kors endast skulle bära sitt silversvärd på bröstet.

Oviljan att anpassa RmstkSO skulle dock kritiseras vilket jag återkommer till.

Utmärkelser för välförhållande och förtjänst

I och med att tapperhet gavs en snävare betydelse och Svärdsordens dekorationer reserverades för fredstid uppstod ett behov av utmärkelser för mer generella förtjänster under krigstid som inte innebar mod under strid. Sådana skulle ha vagare kriterier för att kunna anpassas efter krigets verklighet. För detta ändamål föreslog 1940 års kommitté en försvarsmedalj med inskriptionen För Sverige. 1951 års kommittés förslog istället ett krigskors inom Svärdsorden i tre klasser (guld, silver och brons) vilket faktiskt kom att införas i 1952 års ordensstadgar.

En vanlig missuppfattning är att det var tänkt som en tapperhetsutmärkelse, eller rentav som Sveriges högsta krigsdekoration. Det var det inte. Krigskorset var avsett som belöning för ”välförhållande och förtjänst” med vilket kommittén avsåg:

sådan berömvärd bedrift, som utföres inom ramen för väl fullgjorda plikter. Detta vare sig bedriften utförts inför fienden eller på grund av andra av kriget påkallade förhållanden och vare sig den utförts med risk för eget liv eller icke.

Till skillnad från tapperhetsmedaljerna och ordnarna skulle utdelandet av krigskorset delegeras till militära befälhavare. Det har därför betraktats som en fristående del av Svärdsorden. Krigskorset var alltså en underordnad utmärkelse och dess första klass i guld skulle bäras efter silvermedalj för tapperhet.

Framtiden

I skrivande stund arbetar en parlamentarisk utredning med brett mandat för att se över Sveriges offentliga ordens- och medaljväsende. En uttalad ambition är att ta i bruk de ordnar och medaljer som lagts vilande, särskilt med avseende på internationella insatser.

Något som konstaterades redan för 80 år sedan är att gränsen mellan krig och fred inte längre är skarp och att en utmärkelse för tapperhet eller dylikt inte nödvändigtvis behöver vara beroende av att en formell krigsförklaring utfärdats. Flera länder delar idag ut samma utmärkelser för internationella insatser som de gjort under krig, och den svenska Försvarsmakten räknar numera sina förtjänstmedaljer som krigsdekorationer om de delas ut för insatser under strid eller under krigsliknande situationer.

Det finns alltså ingen anledning att lägga undan utmärkelser för ”riktiga krig”. Skulle ett sådant bryta ut kommer vi oavsett behöva anpassa krigsdekorationerna, vilket utredningarna konstaterade redan för 80 år sedan. Det är lönlöst att förutspå krigstida behov i det avseendet. Det är vår tids modiga handlingar som bör ligga till grund för hur utmärkelser utformas.

Förslag

Något som jag tycker borde vara en självklarhet är att 1789 års tapperhetsmedaljer i guld och silver återinförs. Dessa kan enkelt ersätta Försvarsmaktens förtjänstmedaljer med svärd i samma valörer. Tapperhet ska belönas med en kunglig utmärkelse, inte en myndighetsmedalj. Proveniensen hos denna medalj som utdelats under 1700-, 1800- och 1900-talen ska utnyttjas och komma vår tids hjältar till del.

Uppdelningen guldmedalj till officerare och silvermedalj till soldater har spelat ut sin roll, och man kan fundera på om inte samma princip ska tillämpas på riddare med stora korset av Svärdsorden. Även om denna utmärkelse i praktiken delats ut till höga officerare så har talar dess urkunder redan vid stiftandet om ”utmärkt tapperhet” och i 1952 års ordensstadgar och ”tapperhet eller framstående tjänster”. De flesta länders högsta krigsutmärkelse har formen av ett kors eller liknande: USA:s hedersmedalj, Storbritanniens Victoriakors, Norges Krigskors, Danmarks Tapperhetskors och så vidare. Kunde inte RmstkSO bli Sveriges?

Tanken har kastats fram tidigare av Leif Påhlsson som föreslog att värdigheten kunde användas på samma sätt som finska Mannerheimkorset med den högre graden reserverad för fältherrar och den lägre utdelas för tapperhet oavsett grad. De närmare kriterierna kan diskuteras, men RmstkSO är onekligen passande som högsta krigsdekoration utifrån sitt ursprungliga syfte, sin proveniens och inte minst sin form: halstecken i form av ett kors vid högtidligheter och Gustav III:s lilla silversvärd på bröstet till vardags.

Jag vet att flera vill se att Svärdsordens krigskors tas i bruk, men det är inte en åsikt jag delar. När det finns utmärkelser med kontinuitet tillbaka till 1700-talet menar jag att man ska använda dem, inte oanvända skrivbordsprodukter från 50-talet. Kanske kan den fylla sin tänkte funktion som belöning för ”välförhållande och förtjänst”, men då finns det flera andra utmärkelser som kan anpassas för ändamålet. Då tänker jag till exempel på den kungliga medaljen För mod och rådighet till sjöss under farofylld tid som i praktiken delades ut som en civil krigsdekoration under andra världskriget. Man kan också tänka sig att återuppta hertig Carls distinktionstecken för marinen med nya motsvarigheter för armén och flygvapnet.

Sammanfattningsvis så har Sverige många historiska utmärkelser som delats ut för stort personligt mod under krigssituationer till militärer och civila, kvinnor och män, unga och gamla. Dessa ordnar och medaljer är båda vackra och praktiska. Det värde som de representerar genom alla de som fått ta emot dem sedan 1700-talet borde få komma våra moderna hjältar till del.

3 kommentarer

Under Förtjänstutredningen, Krigsdekorationer

Krigsdekorationer i teori och praktik

Firandet av Veterandagen den 29 maj fick i år genomföras i en nedskalad version. Den medaljceremoni som brukar ingå ägde rum dagen innan på Karlbergs slott. Major Anders Westberg mottog då Försvarsmaktens medalj För sårade i strid. Westberg var FN-observatör i Kuwait 1992 när han träffades av ett skott i vaden vid ett besök till gränszonen mot Irak. Dessutom medaljerades fyra personer på hemlig tjänsteförteckning.

Försvarsmaktens medaljer För förtjänstfull insats (med svärd) och För sårade i strid räknas till kategorin krigsdekorationer. De instiftades 2008 respektive 2011 som ett led i regeringens nya veteranpolitik. Krigsdekorationerna har nu blivit ämnet för en doktorsavhandling: Personligt mod – Om krigsdekorationer som mjuk normstyrning under insatsen i Afghanistan åren 2008–2012 av Magna Robertsson.

Officiellt har 72 svenska soldater och officerare mottagit Försvarsmaktens medalj För förtjänstfull insats med anledning av insatsen i Afghanistan 2008–2012. Det är dessa förläningar som Robertsson har studerat.

Varför är medaljen så intressant för dig som forskare?
– Just krigsdekorationer är principiellt intressanta eftersom de bygger på en känslomässigt grundad och värdebaserad logik, till skillnad från klassiska belöningssystem med produktionsmål och ekonomiska ersättningar som ofta används inom det privata näringslivet. Den här logiken kan säga oss något om hur värdesystem och institutioner utvecklas.

Avhandlingen är skriven på en akademisk nivå som inte är alldeles lättillgänglig. Det är dock glädjande att en såpass ny utmärkelse blivit föremål för vetenskapliga studier. Förhoppningsvis kan det leda till mer forskning om utmärkelser.

Avhandlingen presenteras här och kan läsas i sin helhet här.

Lämna en kommentar

Under Krigsdekorationer

Serafimerorden och sjukvården

Porten till Serafimerlasarettet.

Svenska folket följer varje dag det viktiga arbete som bedrivs inom hälso- och sjukvården under den rådande corona-epidemin. Vården om sjuka har varit en riksangelägenhet sedan mitten av 1700-talet och då sågs det som en uppgift för ordensväsendet. En tradition som går tillbaka till medeltiden.

Ordensväsendets ursprung har ett nära samband med sjukvården. Den medeltida Johanniterorden uppstod runt år 1180 kring ett hospital i Jerusalem där pilgrimer kunde söka vård hos munkarna. Även efter att orden blivit riddarorden med en huvudsakligen militär funktion fortsatte dess medlemmar att kallas hospitaliter (engelska: Knights Hospitaller). Idag bedriver Johanniterordens olika grenar ett omfattande humanitärt arbete, bland annat inom svenska Johanniterhjälpen.

Kungl. Serafimerordens kedja.

När den svenska Serafimerorden instiftades år 1748 var syftet att skapa ett i första hand symboliskt ordenssamfud genom vilken riddarna kunde förenas i en gemenskap med den svenske kungen. Seraferna som återfinns i ordens namn och emblem är ett bibliskt änglaväsen som markerar närhet till Gud. Redan Erik XIV och hans bröder prydde sina ordenskedjor med serafer. Det ljusblå ordensbandet anspelade på himmelen och ordensmedaljen bar devisen Proceres cum principe nectit (‘den förenar de främste med fursten’). Allt för att markera vilken upphöjd skara riddarna tillhörde.

Den historiska ordensuppgiften att måna om fattiga och sjuka var dock inte bortglömt vid ordens grundande. Ordensstadgarnas 30 § angav att:

Riddares plikt ware, at sielfmante åtaga sig öfwerinseende wid Siuk- och Fattighus …

Serafimerorden var inte en helt symbolisk sammanslutning. Riddarna samlades regelbundet till ordenskapitel i Riddarsalen på Stockholms slott och redan vid kapitlet den 21 november 1748 tog man sig an uppdraget att värna om sjuka och fattiga.

Olof Ström med sin Serafimermedalj i kedja i knapphålet.

För det första beslutade man att dela ut Serafimermedaljen till bryggaren Olof Ström som under många år nitiskt skött fattighuset i Katarina församling. Det beslutades samtidigt att medaljen hädanefter skulle tilldelas personer som oegennyttigt och framgångsrikt verkat i den praktiska människokärlekens tjänst. Alltså inom sjuk- och fattigvård eller annan välgörenhet. Detta blev första gången en svensk medalj fick en specifik uppgift. Efterföljarna skulle bli många.

För det andra bestämde sig ordenskapitlet denna dag att stödja det pågående projektet att anlägga ett sjukhus i Stockholm. Åtta serafimerriddare, varav fyra riksråd och fyra presidenter, uppdrogs att ansvara för sjukhusets anläggning. Året därpå köpte man en tomt på Kungsholmen och den 30 oktober 1752 öppnades Sveriges nya rikssjukhus – Serafimerordenslasarettet. Visserligen hade sjukhuset vid starten endast åtta bäddar men dess betydelse för den svenska sjukvårdens utveckling ska inte underskattas. Med hjälp av Linné anlades en trädgård för medicinalväxter och sedan Karolinska institutet grundades 1810 förlades den praktiska utbildningen av läkare till det växande lasarettet som kom att kallas ”den svenska medicinens högborg”.

Gustav III såg till att formalisera serafimerriddarnas ansvar för sjukvården genom att 1773 överlåta överstyrelsen över rikets alla hospital och barnhus till två serafimerriddare. I ordenskapitlet den 25 november 1787 gick kungen ett steg längre och inrättade

ett Gille, som å Serahimer Ordens vägnar har öfverinseendet och förer styrelsen af Barnhus, Hospitaler och Lazaretter i riket.

Det nya Serafimerordensgillet bestod av ordens kansler, vice kansler, de nya ordensfunktionärerna översteskattmästare och översteombudsman, samt två ytterligare serafimerriddare. Gillet verkade fram till 1877 då dess uppgifter för den alltmer omfattande sjukvården i riket överfördes till Sundhetskollegium som då bytte namn till Medicinalstyrelsen. Styrelsen för Serafimerlasarettet utövades av två serafimerriddare ända fram till 1888 då en direktion inrättades och de båda riddarna blev ordförande och vice ordförande. Därmed var Serafimerordens 100-åriga band till sjukvården formellt klippta. Vid Serafimerlasarettet bedrevs vård inne i centrala Stockholm ända fram till 1980.

Före 1975 kunde svenskar utnämnas till riddare av Serafimerorden, eller Riddare och Kommendör av Kungl. Maj:ts Orden titeln officiellt lyder, som ”belöning för dem, vilka genom sina tjänster till konung och fädernesland gjort sig högst förtjänta och således blivit värdiga att bekläda rikets högsta ämbeten”. Sedan dess har den endast förlänats inom kungahuset, till utländska statschefer och därmed jämställda. Den sista icke-kunglige serafimerriddaren var hovrättspresidenten och riksmarskalken Sten Rudholm som avled 2008.

Det finns idag en bred politisk majoritet som stöder att det svenska ordnarna åter ska kunna tilldelas svenskar och den parlamentariska Förtjänstutredningen arbetar i skrivande stund med att ta fram ett förslag. Tyvärr har man redan på förhand räknat bort Serafimerorden. I KU:s betänkande står:

Serafimerorden ska dock fortsatt vara förbehållen medlemmar av kungahuset samt utländska statschefer.

Jag tror att detta beror på att man missförstått vad Serafimerorden är. Den grundades inte exklusivt för statschefer och kungligheter utan för att ”förena de främsta”. Tidigare har det knutits till höga ämbeten, men med Serafimerordens långa tradition av att värna om fattiga och sjuka kunde den lika gärna vara en belöning extraordinära humanitära insatser. Det skulle bli en oerhört sällsynt utmärkelse och det är svårt att föreställa sig vilka som skulle kunna komma i fråga. Just därför bör vi inte utesluta något.

Vid ordensreformen 1974 uteslöts alla svenska medborgare från att motta Serafimerorden och Nordstjärneorden. Regeringen fick därför skyndsamt ändra ordenskungörelsen inför kronprinsessans myndighetsdag när man insåg att Sveriges blivande drottning inte var behörig att ta emot de ordnar hon en dag själv skulle dela ut. Sådana problem skapar man när man är för kategorisk och bygger formella hinder i onödan.

Vi bör vara öppna för att en dag kunna fortsätta Serafimerordens humanitära tradition genom att förläna den till en förtjänt svensk medborgare.

Lämna en kommentar

Under Serafimerorden

Kosackens Svärdsorden återskapad för museum

Ett tidigt svenskt ordenstecken har återskapats för att kunna ställas ut på museum. Det rör sig om Gregori Orliks kommendörstecken av Svärdsorden som han mottog 1751. Det ska nu visas i Baturin i Ukraina.

Under tidigt 1700-tal var Baturin huvudstad för zaporizja-kosackerna och deras hetman Ivan Mazepa. Under det Stora nordiska kriget allierade han sig med Sverige och Karl XII vilket fick tsar Peter I att bränna ner Baturin till grunden. Mazepa och hans kosacker stred i slaget vid Poltava och han känns igen från målningen av Gustaf Cederström där han står lutad över Karl XII efter slaget. Han skulle kort därefter avlida i Bender.

Ledarskapet över kosackerna övergick till Filip Orlik (även Pylyp Orlyk). Det första den nye hetmanen gjorde var att fastställa en ny författning baserad på Montesquieus maktdelningsprincip. Den har kallats världens första demokratiska konstitution. I praktiken hade dock zaporizja-kosackerna inte längre något eget land och när Karl XII återvände till Sverige 1715 erbjöd han dem att följa med. Orlik, hans familj och ett 40-tal landsmän accepterade inbjudan och bosatte sig i Kristianstad.

Under tiden i Sverige passade den unge sonen Gregori Orlik (även Hryhor Orlyk) på att skaffa sig en ordentlig utbildning vid Lunds universitet där han studerade musik och filosofi. Han skulle behålla kontakten med Sverige hela livet. Efter att familjen Orlik lämnat landet 1720 gick Gregori i den franske kungens tjänst som diplomatiskt sändebud. Vid faderns död 1742 blev han zaporizja-kosackernas inofficielle ledare. I Frankrike lärde han känna filosofen Voltaire och lär ha bistått denne med boken om Karl XII:s liv – Histoire de Charles XII. Nyligen har man dessutom upptäckt omfattande korrespondens mellan Gregori Orlik och kung Ludvig XV.

Orlik skulle senare bli militär och förde befäl över regementet Royal-Suédois som bestod av svenska officerare. Den 4 december 1751 utnämnde kung Adolf Fredrik fyra höga officerare vid regementet till ”Utländske Commendeurer” av Svärdsorden. Gregori Orlik var en av dem och han skrevs in i ordensmatrikeln med titlarna greve och graden maréchal de camp. Han utmärkte sig senare i strid under Sjuårskriget men stupade i slaget vid Minden 1759.

Under senare år har intresset i Ukraina ökat för Ivan Mazepa och zaporizja-kosackerna. 2009 invigdes ett stort museikomplex i Baturin med bland annat återskapade träfästningar. I samband med detta började man på allvar forska kring familjen Orlik. När man fann att Gregori mottagit Svärdsorden ville man gärna ställa ut ett ordenstecken i det nya museet. Svenska ordenstecken från mitten av 1700-talet är dock oerhört sällsynta.

Man vände sig till museet i Tallinn som i sin tur förmedlade kontakt med Kungl. Maj:ts Orden i Sverige. Utifrån ett bevarat kommendörstecken från 1760-talet och Carl Hårlemans originalritningar kunde Henrik och Fredrik Ingemansson vid Atelier Borgila återskapa Svärdsordens kommendörstecken så som det såg ut när orden instiftades 1748 och när Gregri Orlik tog emot det tre år senare. Det överlämnades under en ceremoni i Tallinn där det ställdes ut en tid innan det fördes vidare till Baturin för att ingå i den permanenta utställningen.

Se bilder på: Order of the Sword for Ukraine.

Lämna en kommentar

Under Ordnar

Efterlängtad bok om patriotiska medaljer

Från 1700-talet och framåt har Sverige en rik flora av belöningsmedaljer som delats ut för olika ändamål. De officiella som delats ut av kungen har ofta behandlats i litteraturen, men om de halvofficiella som delas ut av enskilda organisationer med kungligt tillstånd finns inte mycket skrivet. Detta trots att hundratusentals svenskar fått ta emot dem.

Därför är Kungl. Patriotiska Sällskapets medaljer och hedersbelöningar (2019) författad av Bengt Gustaf Jonshult och formgiven av Lisa Lanning ett oerhört välkommet tillskott. Kungl. Patriotiska Sällskapet (KPS) som givit ut denna vackra bok har haft godheten att skicka ett recensionsexemplar och efter några dagars trivsam läsning vill jag dela med mig av mina intryck.

Författaren redogör inledningsvis för hur Kung. Patriotiska Sällskapet uppstod ur upplysningsfilosofin, och hur dess idéer och tankesätt satte sina spår i medaljkonsten under 1700-talet. Detta var en tid då fler män och kvinnor tog plats i samhällsbyggandet. Med ordet ”patriot” avsågs någon som med sin verksamhet gynnade samhällsnyttan snarare än sig själv och medaljkonstens bilder och inskriptioner blev ett sätt att gestalta sådana ideal. Det är tänkvärda perspektiv som kan appliceras på hela den svenska medaljtraditionen.

Kung. Patriotiska Sällskapet fick 1772 kungligt uppdrag att främja utvecklingen i riket, främst gällande lantbruket, till exempel genom att belöna och uppmuntra hårt arbetande människor utanför städerna med gåvor. Sällskapet lät samma år prägla sin första medalj och fick 1802 tillstånd att dela ut den i ett gult och grönt band. Det var i första hand husbonden som fick ansöka om och bekosta medaljerna till sina pigor och drängar. I och med industrialiseringen på 1800-talet ville fler arbetsgivare belöna sina anställda vilket ledde till att medaljutdelningen ökade explosionsartat. Under andra halvan av 1900-talet avtog intresset vilket fick KPS att modifiera sina medaljer och införa armbandsur som alternativ.

Återkommande genom hela boken är tidningsurklipp, fotografier och korta texter som beskriver de människor som fick ta emot en medalj eller gåva från KPS. De är allt från lantbrukare och industriarbetare till sjömän och barnmorskor. I de flesta fall belönas de för långvarig och trogen tjänst men även för andra nyttiga verksamheter som odlingsflit, hantverksskicklighet eller fostrargärning. KPS medaljer motsvarade för ”vanligt folk” vad ordensväsendet var för statliga ämbetsmän.

Som författaren framhåller så är boken i första hand är ett numismatiskt referensverk. Huvuddelen utgörs av beskrivningar av de fysiska medaljer som präglats från Gustav III till Carl XVI Gustaf enligt samma principer som Hildebrands och Hyckerts standardverk. Det är en fröjd för ögat att bläddra mellan de rikligt illustrerade sidorna där Sveriges främsta medaljgravörer från 1700-talet till våra dagar passerar i revy: Ljungberger, Fehrman, Enhörning, Enegren, Persson Lundgren, Ahlborn, Lindberg (far och son), Holmgren och Nordin. Med tacksamhet noteras att sådant som vanligtvis förbises, nämligen tillhörande etuier, diplom och stampar, har fått plats i boken.

Alla hedersbelöningar var inte medaljer. Det så kallade belöningssilvret bestående av hattkedjor, halsband, skedar, bägare och dosor delades ut från sent 1700-tal fram till 1859. Dessa graverades likt medaljerna med mottagarens namn och en motivering till gåvan. 1970 beslutade KPS att åter komplettera sina medaljer med andra gåvor i form av armbandsur och ett damarmband utformat som 1700-talets hattkedja. Ett bra exempel på hur man tar historien med sig in i framtiden!

Med ett så omfångsrikt ämne är det oundvikligt att boken på sina ställen lämnar utrymmen för rättelser och förtydliganden. Till exempel anges det att Emmerymedaljen skulle förekomma i en större (11:e) och en mindre (9:e) storlek. Någon mindre storlek förekommer inte tidigare i litteraturen, men däremot har Emmerymedaljen av 11:e storleken burits både i band på bröstet (PatrSEmGM/SM) och i band om halsen (PatrSEmGM/SMmhb) vilket kan ha gett upphov till missförstånd.

Detta förtar givetvis inte bokens värde. Omfattningen och ambitionsnivån kan inte nog berömmas! I framtiden får man hoppas att någon med samma noggrannhet tar sig ann även medaljerna från Pro Patria, Hushållningssällskapen, Brand- och försäkringsbolagen med mera. Hos mig har boken väckt ett ökat intresse för Patriotiska Sällskapets medaljer och jag ser fram emot att nöta bokens pärmar den kommande tiden. Kanske blir det några egna rader i ämnet.

Kungl. Patriotiska Sällskapets medaljer och hedersbelöningar är en utomordentlig genomgång av svenskt medaljväsende i allmänhet och Kungl. Patriotiska Sällskapet i synnerhet. Den rekommenderas varmt för alla med intresse för historia, livsöden och medaljkonst. Boken kan införskaffas genom Kungl. Patriotiska Sällskapet.

1 kommentar

Under Belöningsmedaljer

Illis quorum med Svärdsordens band

Medaljen Illis quorum meruere labores instiftades 1785 av Gustav III och är en av Sveriges främsta belöningsmedaljer. Idag delas den ut av regeringen för ”insatser för kulturella, vetenskapliga och andra allmännyttiga ändamål”. Senaste utdelningen skedde i september 2018 till Katarina Johansson och Alexandra Charles von Hofsten.

Ursprungligen förlänades medaljen i guld- eller silverkedja att bäras om halsen eller i knapphålet. Senare började medaljen delas ut i blått, grönt eller vitt band. Den 22 december 1841 bestämde kung Karl XIV Johan att alla svenska belöningsmedaljer skulle delas ut att bäras i högblått band med gula kanter och detta har med ytterst få undantag gällt sedan dess. Det mest kända undantaget är Illis quorum av 12:e storleken i Serafimerordens band som Selma Lagerlöf fick motta 1926. Ett desto mindre känt undantag gjordes 1882.

Schwedenstein.

Den 6 november 1882 högtidlighölls 250-årsdagen av slaget vid Lützen vid minnesmärket Schwedenstein som markerar platsen där Gustaf II Adolf stupade. 1837 hade kronprins Fredrik Vilhelm (IV) av Preussen anlagt en minnesplats där och låtit anställa en krigsinvalid att sköta om den. 1882 innehades den sysslan av fältväbeln Ludwig Wilhelm Müller som skadats i det tyska enhetskriget 1866. När det uppmärksammades i svenska tidningar att Müller hade magra inkomster och en familj att försörja så samlades det in pengar till hans understöd. De överlämnades på minnesdagen av den svenske generalkonsuln i Leipzig som samtidigt dekorerade Müller med en medalj från kung Oscar II – Illis quorum meruere labores i guld av 5:e storleken med Svärdsordens band.

Kanske ville man ge Müller en militär dekoration utan att använda de som var avsedda för svenska krigsmän. Endast ett par tillfällen då Illis quorum delats ut med Svärdsordens band är kända. 1815 hade den holländske kaptenen von Kellner mottagit medaljen av 12:e storleken i guld med Svärdsordens band för brobyggnader och andra ingenjörsbefattningar under tyska fälttåget. En ytterst sällsynt medalj således.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Krona eller kraschan? En spännande faleristisk gåta

Sankt Sanislausordens kraschan.

Faleristiska gåtor är spännande! Särskilt när lösningen är svår att hitta. Man hittar så mycket intressant i jakten på svaret.

När bloggen Silvermedaljen skrev ett inlägg om Kustartilleriets chefer och deras utmärkelser dök det upp en fråga om hur förkortningen RRS:tSt2klmkr skulle tolkas. Sådana förkortningar är vanliga i biografiska artiklar, i det här fallet den Herman Wrangel (1859–1938), och rymmer information om land, grad och utmärkelse. I detta fall riddare (R) av ryska (R) Sankt Stanislausorden (S:tSt) av andra klassen (2kl). Det sista ledet (mkr) vållade dock huvudbry. Det kan nämligen tolkas på två sätt: med krona eller med kraschan.

Vid första anblicken borde kraschan kunna uteslutas. Det är osannolikt att en sådan skulle ingå för en riddare av andra klassen. Krona vore mer sannolikt. Ett tidningsurklipp från 1909 i samband med att orden förlänades angav dock att riddartecknet faktiskt kom med en kraschan. Rörde det sig möjligtvis om ett missförstånd?

Sankt Stanislausorden instiftades den 7 maj 1765 av kung Stanisław (Stanislaus) II August av Polen till minne av nationalhelgonet Stanislaus av Kraków (och till minne av kungen själv får man anta). Efter att Polen misslyckats med att slå sig fria från ryskt övervälde genom Novemberupproret 1830–31 blev Stanislausorden en rysk kejserlig orden med fyra grader. Den andra graden bars om halsen och borde kanske kallas kommendör på svenska. 1921 instiftade republiken Polen den nya orden Polonia Restituta inspirerad av den äldre orden.

Ur Staats- und Adreß-Handbuch des Herzogthums Nassau (1866).

På stående fot kunde jag inte hitta något tryckta referensverk om de ryska kejserliga ordnarna på 1800-talet. Enligt ett verk, Staats- und Adreß-Handbuch des Herzogthums Nassau (1866), kunde dock Stanislausordens andra klass förlänas både med krona och med kraschan. Mäkta förvirrande för en svensk! Enligt ryska Wikipedia har dock alla ordenstecken krona sedan 1874.

Ytterligare en ledtråd fann jag i Anton Tjechovs novell ”Sjuksalen N:o 6” från 1892 i översättning av Walborg Hedberg. En av sjuksalens patienter, den f. d. posttjänstemannen, är nämligen mycket intresserad av ordnar:

”Gratulera mig,” säger han ofta till Ivan Dmititsch, ”Jag har blifvit föreslagen till Stanislaus-ordens andra klass med kraschan. Andra klassen med kraschan ges endast åt utlänningar, men af något skäl vill man göra ett undantag för mig,” småler han, i det han tviflande rycker på axlarna. ”Jag får bekänna, att det väntade jag mig inte!”

”Jag förstår ingenting af sådana där saker,” svarar Ivan Dmitritsch dystert.

Nu är inte denne romanfigur någon trovärdig källa, inte minst för att han inlagd på mentalsjukhus med vanföreställningar. Men om det stämmer kan det förklara en del. Tjechovs posttjänsteman fäller även några uppskattande ord om svenska Nordstjärneorden:

”Det är en orden, som lönar mödan att göra sig besvär för. Hvit stjärna och svart band. Det är utmärkt vackert.”

Och det har han ju alldeles rätt i. Tjechov skulle själv få ta emot Stanislausordens tredje klass av tsar Nikolaj II år 1899.

Herman Wrangel (1859–1938).

Åter till Herman Wrangel. Via Krigsarkivets porträttsamlingar går det att hitta foton på svenska officerare från 1800- och 1900-talen och där finns flera på Wrangel. På bilden ovan bär han många utmärkelser varav två kraschaner. Även om den nedre delvis täcks av hans signatur tycker jag att den är mycket lik Sankt Stanislausordens. Jämför med bilden överst.

Någon läsare med större kunskaper om de ryska ordnarna kan ge en mycket bättre bild av Herman Wrangels utmärkelse än den jag pusslat ihop. Jag ville dock visa allt vad man kan hitta när man gräver efter svaret på en faleristisk gåta: tidningsurklipp, porträttfotografier, polska helgon, ryska noveller och mycket mer!

2 kommentarer

Under Övrigt, Riddarordnar

Jägareförbundets kungliga belöningsmedalj

I Sverige är det möjligt för enskilda organisationer att ansöka hos kungen om att få pryda sina belöningsmedaljer med hans porträtt och kunglig krona. Sådana medaljer räknas som halvofficiella och bärs före medaljer utan kungligt tillstånd. Svenska Jägareförbundet delar ut en sådan halvofficiell belöningsmedalj sedan 1857 och är bland de organisationer som innehaft sitt tillstånd längst.

Svenska Jägareförbundet grundades 1830 med kronprins Oscar (I) som beskyddare. 1833 instiftade förbundet en prismedalj utan band som kunde vinnas av goda skyttar. Den var av 11:e storleken (41 mm i diameter) visade på frånsidan kronprinsens bild och titel, och på åtsidan en eklövskrans på samt texten BELÖNINGS MEDAILLE AF SVENSKA JÄGARE FÖRBUNDET STIFT. D. 3 APRIL 1830. Efter Oscar II:s trontillträde 1844 uppdaterades medaljen med hans nya porträtt och kungatitel som den skulle behålla länge. Det var först under Gustaf V som medaljen började visa den regerande kungens porträtt.

Den 24 mars 1857 ansökte Jägareförbundet hos kung Oscar att få dela ut en medalj som kunde bäras i silver om halsen eller i brons på bröstet till:

personer som genom rofdjurs och roffoglars utdödande eller för serdeles nit i jagtlagarnes stränga efterlefvnad och jagtens vård gjort sig förtjänte av belöning och uppmuntran.

Kungen svarade inom några dagar. Förbundet fick tillstånd att dela ut silver- och bronsmedaljer i grönt band med gula kanter men med ändringen att båda skulle bäras på bröstet. Den nya belöningsmedaljer blev likadan som prismedaljen men minskad till 8½:e storleken (34 mm i diameter) samt försedd med kunglig krona.

Den 6 juli samma år blev hovjägmästaren Herman Adolph Falk den förste att motta silvermedaljen. Han var en av sin tids mest framstående jägare och Bengt Hildebrands beskrivning av honom i Svensk Biografiskt Lexikon belyser inte bara mannen utan även jakten i Sverige under tidigt 1800-tal:

I jakttraditioner var han uppfödd på faderns och farfaderns gård Risäter i Värmland. Det anges, att redan på farfaderns tid åt man i detta hus huvudsakligen kött av älg och björn. När F. tröttnat på militärtjänsten och blivit överjägmästare efter sin far, bosatte han sig 1817 på Risäter, där fadern (d. 1823) då ännu levde. Här fick han också tillfälle till jägarliv och satte sig framför allt grundligt in i björnens levnadsvanor. Vid denna tid voro rovdjuren, särskilt björn och varg, ännu en landsplåga, och utrotandet av dem blev således ej blott ett jaktnöje utan också en gärning i odlingens tjänst.

Silvermedaljen blev en sällsynt utmärkelse som endast tilldelades framstående jägare Oscar Dickson 1875, Tage Tott 1895, Herman af Petersens och Patrick Seton 1896 samt Oscar II 1889. Kronprins Gustaf (V) som var förbundets förste hedersledamot fick den 13 november 1889 ta emot medaljen i ett specialutförande av 11:e storleken att bäras på bröstet. Bronsmedaljen delades ut mer frikostigt och kunde tillfalla förtjänta jägare och skogvaktare för vilka det var en uppskattad utmärkelse.

1941 beslutade Jägarförbundet att börja dela ut medaljen i guld för utomordentligt riksgagnande jaktvårdsinsatser. Samtidigt upphörde bronsmedaljen att delas ut medan silvermedaljen behölls som en hög utmärkelse. Kanske tyckte man inte att det var passande för en medalj med kunglig krona och porträtt att delas ut i brons. Synd kan jag tycka. En bronsmedalj är ett gott komplement till medaljer i guld och silver och halvofficiella bronsmedaljer är mycket ovanliga.

Svenska Jägareförbundets medalj delas idag ut med kung Carl XVI Gustafs porträtt. Under sin historia har man även delat ut jubileumsmedaljer med kungliga porträtt samt hedersmärken. Dessa får jag återkomma till.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Ledamöterna i ordensutredningen

Torsdagen den 19 december tillsattes ledamöterna i den parlamentariska kommitté (Ju 2019:09) som ska utreda det offentliga belöningssystemet, de allmänna flaggdagarna och utformningen av anslaget till hovet. I brist på bättre benämning har jag kallat den för ordensutredningen, vilket antyder vilken del av kommitténs arbete som intresserar mig mest.

Tidigare talmannen Björn von Sydow (S) är kommitténs ordförande. Ledamöterna är: Tobias Billström (M), Hans Ekström (S), Karin Enström (M), Jonas Eriksson (MP), Ida Karkiainen (S), Kristoffer Löfblad (SD), Caroline Nordengrip (SD), Tuve Skånberg (KD), Helena Vilhelmsson (C), Jessica Wetterling (V) och Allan Widman (L). Tove Axelsson och Anna Åström ingår som sakkunniga.

Ledamöterna representerar riksdagens samtliga partier efter storleksordning och många sitter i antingen konstitutionsutskottet (KU) eller försvarsutskottet. Flera av dem har tidigare lagt förslag som vittnar om ett engagemang för ett statligt belöningssystem med ordnar och medaljer.

Konstitutionsutskottets ordförande, förre försvarsministern Karin Enström, representerar Moderaterna. Hon har en bakgrund som kapten i Amfibiekåren och har motionerat tillsammans med Allan Widman om införandet av en belöningsmedalj för internationella insatser. Hon har sällskap av gruppledare Tobias Billström. Ett återinförande av ordensväsendet har nämnts som en av hans käraste frågor och han motionerade 2003 och 2004 om en reform av Svärdsorden.

Liberalernas Allan Widman, ledamot av Försvarsutskottet (tidigare ordförande), har ett starkt engagemang i frågan om en särskild medalj för internationella insatser. Han har motionerat i frågan tio gånger sedan 2006 vilket 2018 resulterade i ett tillkännagivande till regeringen som nu ska behandlas av kommittén. Han var även en av dem som skrev under Liberalernas motion om att återinföra ordensväsendet 2017.

Från Kristdemokraterna kommer KU-veteranen Tuve Skånberg. Han var den av de som skrev under den ursprungliga ordensuppgörelsen och har tidigare ställt en skriftlig fråga till statsminister Fredrik Reinfeldt om Synliggörande av regeringens belöningsmedaljer.

Om ordföranden, tidigare talmannen, Björn von Sydow har jag skrivit här. Socialdemokraterna representeras dessutom av Hans Ekström, vice ordförande i KU, och Ida Karkiainen, ledamot i samma utskott.

Ledamoten av Försvarsutskottet Caroline Nordengrip är Sverigedemokraternas representant tillsammans med Kristoffer Löfblad. Centerpartiets representant är Helena Vilhelmsson som är suppleant i justitie- och skatteutskotten. Vänsterpartiets är Jessica Wetterling som är suppleant i KU. Miljöpartiet representeras av tidigare gruppledaren Jonas Eriksson som nyligen lämnade riksdagen.

Detta är bara en snabb översikt som visar att kommittén består av flera representanter med förkunskaper och tidigare engagemang i frågan om det offentliga belöningssystemet. Givetvis kommer alla ledamöter att bidra med sina perspektiv i kommitténs arbete vilket förhoppningsvis resulterar i ett väl genomtänkt och förankrat slutresultat.

1 kommentar

Under Förtjänstutredningen