Med Svärdsorden i standaret

Ett av Mörnerska husarregementets hedersstandar från 1815.

Internationellt förlänas ordnar inte bara till individer. Under vissa förutsättningar kan även organisationer motta en orden. Ett exempel är militära förband som utmärkt sig på slagfältet. Detta markeras med att ordenstecknet på något sätt infogas i förbandets fana eller standar.

Exempel på detta är franska regementen som fått ta emot Hederslegionen, eller nederländska förband som förlänats militära Wilhelmsorden. Det sistnämnda inträffade så sent som 2016 då specialförbandet Korps Commandotroepen belönades för sin tjänstgöring i Afghanistan. Kung Willem-Alexander fäste själv ordenstecknet på förbandets fana vid en högtidlig ceremoni.

I Sverige finns ingen motsvarande tradition med kollektiva ordensförläningar. Däremot har det vid ett tillfälle hänt att ett regemente fått motta hedersstandar prytt med insignierna för riddare med Stora korset av Svärdsorden.

Det var den 7 december 1813 under andra napoleonkriget då svenskt kavalleri vann en överraskande seger mot Danmark vid Bornhöft (idag Bornhöved i Schleswig-Holstein). Det skulle bli den sista gången som svenska och danska trupper drabbade samman på slagfältet. Bland de svenska förband som deltog i drabbningen utmärkte sig det Mörnerska husarregementet under befäl av överste Bror Cederström. Han blev själv sårad i armen och fick omhändertas av sin 13-årige ordonnans Karl Annerstedt.

Husarerna blev rikligt belönade efter slaget. Cederström dubbades till riddare av Svärdsordens stora kors av 2:a klass. Till husarerna förlänades två riddartecken av Svärdsorden, sju guldmedaljer och 85 silvermedaljer För tapperhet i fält. En av mottagarna var Annerstedt som därigenom blev tapperhetsmedaljens genom tiderna yngste mottagare. Från det allierade Ryssland förlänades Sankt Georgskors av 5:e klass.

Genom generalorder den 28 mars 1815 fick husarerna sin främsta honnör: två hedersstandar broderade med texten ”Bornhöft 7 december 1813” och de till värdigheten riddare av stora korset av Svärdsorden hörande halstecknet och bröstdekorationen. Ena sidan av duken visade halstecknets åtsida, den andra dess frånsida. 1845 tillverkades nya likadana standar för att ersätta de gamla. Idag finns de på Armémuseum.

Regementet bytte senare namn till Kronprinsens husarregemente och fanns kvar till 1927. Den 7 december var regementets högtidsdag. Vid 100-årsminnet 1913 ägde firandet rum på det gamla slagfältet vid Bornhöft. Det sades då om Bror Cederström och hans husarer:

Truppens skicklighet är öfverstens heder. Båda fingo till minne af dagen Svärdsordens stora kors; truppen på sina standar, översten på sitt bröst.

Lämna en kommentar

Under Övrigt

Mannerheimkorset – Finlands högsta tapperhetsdekoration

Frihetskorsets Mannerheimkors av 2:a klass. Foto: Vapaudenristin ritarikunta.

Idag flaggar den finska Försvarsmakten på halv stång för att hedra Tuomas Gerdt, den siste Mannerheimriddaren, som avled igår i en ålder av 98 år.

Finlands högsta tapperhetsutmärkelse Mannerheimkorset, vars innehavare kallas Mannerheimriddare, kan tilldelas militärer oberoende av grad ”såsom belöning för utmärkt tapperhet, uppnådda särskilt viktiga kamphandlingar eller synnerligen förtjänstfullt ledda operationer”. Det infördes den 16 december 1940 som en del av Frihetskorsets orden på initiativ av marskalk Carl Gustaf Mannerheim. Samtidigt bestämdes han skulle vara ordens stormästare under sin livstid.

Trots att Mannerheimkorset kom till kort efter vinterkrigets slut så var det under fortsättningskriget 1941–1944 som det kom att förlänas. Den 20-årige Tuomas Gerdt tjänstgjorde som stridsbud under kriget och sårades inte mindre än tre gånger. På sjukhuset fick han motta Mannerheimkorsets 2:a klass. I motiveringen stod:

I många svåra situationer har han kallblodigt, och utan att spara på sig själv, genomfört uppdrag vars värde endast en sådan person kan förstå som själv har tvingats leda trupper i lägen då alla förbindelser varit brutna och då endast manskapets kondition och tapperhet kunnat förmedla de givna meddelandena och uppmaningarna.

Mannerheimkorset har inte delats ut sedan 1945. Däremot har Frihetskorset fortfarande förlänas för tapperhet under fredstida insatser.

Ordenstecken

1:a klassen av Mannerheimkorset har endast förlänats två gånger: till Mannerheim själv (1941) och till general Erik Heinrichs (1944). Ordenstecknet består av ett svaremaljerat georgskors med ett innefattat hakkors av guld en blå mittglob med en vit ros. Det bärs om halsen i ett rött band med vita kantränder. Bäranordningen har formen av två svärdsbärande händer inom en lagerkrans.

2:a klassen av Mannerheimkorset har förlänats 191 personer. Ordenstecknet liknar 1:a klassens men bärs på bröstet utan band likt en kraschan. Kransen med de svärdsbärande armarna omsluter mittgloben. De som belönats två gånger bär även ett par korslagda marskalksstavar ovanför brösttecknet. Endast fyra personer har blivit dubbelt dekorerade med Mannerheimkorset.

Sveriges närmsta motsvarighet till Mannerheimkorset är riddarvärdigheten med stora korset av Svärdsorden. Även denna utmärkelse har halstecken och bröstdekoration utan band, är indelad i två grader och har tilldelats marskalk Mannerheim. Den stora skillnaden är att Svärdsorden varit knuten till grad, vilket Mannerheimkorset inte är. Enligt mig vore det dock en naturlig utveckling om Svärdsorden justerades enligt finsk förebild vilket jag utvecklat här.

Mannerheimriddarna

Vid Mannerheims begravning i februari 1951 var 143 av Mannerheimriddarna i livet och hela 117 av dem deltog vid jordfästningen. Det var första gången de samlades och de beslutade att bilda en kamratförening som senare blev en stiftelse med uppgift att understöda riddarna och deras anhöriga, att hålla traditionerna levande och att belöna tapperhet både inom det militära och det civila.

1994 beslutade president Martti Ahtisaari att samtliga Mannerheimriddare skulle bjudas till presidentens årliga bal. När portarna öppnades var de de första att gå in till tonerna av Jägarmarschen. Tuomas Gerdt var sedan 2004 den siste kvarlevande Mannerheimriddaren och hade privilegiet att vara den förste att tas emot av presidentparet.

Vila i frid.

Lämna en kommentar

Under Krigsdekorationer

Argt och läsvärt om historia

Drottning Kristina som barn. Porträtt på Nationalmuseum.

Får man tumma på fakta för att väcka intresse och förståelse för historia? Frågan har seglat upp till diskussion sedan TV4:s ”historiska dokumentärserie” Drottningarna fått hård kritik och anklagats för att ge en felaktig och snedvriden bild av historien, bland annat om Karin Månsdotter och drottning Kristina. Flera medier har tyvärr utmålat detta som ett gräl mellan historiker och produktionsbolaget utan att gå djupare in på problemen med dålig historieskrivning.

Därför vill jag slå ett slag för Den arga historikern som drivs kollektivt av en grupp forskare verksamma inom historia och ekonomisk historia. Tre historiker har i varsitt inlägg belyst de frågor som Drottningarna väcker:

I inlägget Därför är historia på TV så dålig (och hur den kan bli bra igen) lyfter Christopher Pihl fram både goda förebilder och avskräckande exempel inom historia på TV och avslutar med goda uppmaningar.

John Edman Ansell redogör för de historiska källor som berättar om 1500-talets Sverige, hur dessa kan tolkas och värderas, samt granskar både Drottningarnas och kritikernas påståenden i Hur många berättelser tål Karin Månsdotter?

Slutligen resonerar Brita Planck kring frågan Varför blir historiker alltid arga när det är historia på TV? och visar att vreden inte sällan är befogad när det historiska hantverket varken värderas eller respekteras.

Allt är mycket sakligt och välskrivet. Rekommenderas varmt!

Lämna en kommentar

Under Övrigt

Sparbankernas kungliga förtjänstmedalj

Idag firar den svenska sparbanksrörelsen 200 år. Den 28 oktober 1820 grundades nämligen Sveriges första sparbank i Göteborg av den tysk-svenske köpmannen Eduard Ludendorff. Sparbanksidén var att alla människor skulle ha möjlighet att spara pengar inför framtiden. Eventuell vinst skulle återinvesteras i lokalsamhället. Som mest fanns det 498 sparbanker i Sverige.

År 1900 grundades Svenska sparbanksföreningen som samarbetsorgan för landets då 300 sparbanker. 1911 blev borgmästare Victor Schneider från Landskrona vald till ordförande. Inför hans avgång efter 25 år beslutade föreningens styrelse den 19 juni 1936 att instifta en förtjänstmedalj ”för nitisk och förtjänstfull verksamhet inom sparbanksväsendet”. När Victor Schneider avtackades på årsmötet den 2 oktober 1936 blev han den förste mottagaren.

Sparbanksföreningen fick nådigt tillstånd av Gustaf V att förse medaljen med hans porträtt och kunglig krona. Medaljen räknas alltså som halvofficiell. På frånsidan syns eken, sparbankernas gemensamma symbol sedan 1920-talet, mellan fyra sexuddiga stjärnor. Vad stjärnorna symboliserar vet jag inte. De verkar inte ha använts av sparbankerna på andra ställen och nämns inte heller i medaljens stadgar. Kanske var det konstnären Erik Lindberg som lade dit dem på eget bevåg.

Medaljen präglades i guld i två storlekar: den större medaljen (41 millimeter) att bäras om halsen, avsedd för styrelseordföranden och direktörer, och den mindre medaljen (31 millimeter) att bäras på bröstet, avsedd för tjänstemän som till exempel kamrerare och siffergranskare. Enligt stadgarna skulle medaljen bäras i ljusblått band, men bandet har i verkligheten delats ut med svarta kanter. Kanske låg det ursprungliga bandet för nära Serafimerordens.

Medaljen fortsatte att delas ut fram till 1992 då Sparbanksföreningen slogs ihop med Sparbankernas bank och de elva största regionala sparbankerna och bildade Sparbanken Sverige. Den slogs i sin tur samman med Föreningsbanken 1997 och bildade Föreningssparbanken som 2006 bytte namn till Swedbank.

Idag har de flesta av de knappt 60 kvarvarande sparbankerna ett nära samarbete med Swedbank och i teorin borde medaljen fortfarande kunna delas ut för nitisk och förtjänstfull verksamhet inom sparbanksväsendet.

Lämna en kommentar

Under Halvofficiella medaljer

Joe Biden och Frihetsmedaljen

Amerikanska presidentens frihetsmedalj. Halstecken, miniatyr, släpspänne och clip.

Det är mindre än tre veckor kvar till det amerikanska presidentvalet. Om Joe Biden blir vald så skulle han bli den första sittande president som fått motta landets högsta civila utmärkelse: Frihetsmedaljen.

Eftersom USA inte har något ordensväsende är vi vana att se presidenten i slät frack vid till exempel statsbesök. President Biden skulle istället kunna uppträda med det axelband och den kraschan som hör till Frihetsmedaljens högre grad.

Amerikanska utmärkelser

USA har flera militära utmärkelser som bärs i band på bröstet. Purpurhjärtats medalj (Purple Heart) för sårade i strid är en av de mest kända. Under inbördeskriget instiftade kongressen 1861 det som fortfarande är USA:s främsta tapperhetsdekoration: Hedersmedaljen (Medal of Honor) som först utdelades av Abraham Lincoln. Det är den enda militära utmärkelsen som bärs om halsen.

Under andra världskriget instiftades Förtjänstlegionen (Legion of Merit) i fyra grader som kan liknas vid en militär orden. Den högsta graden bärs som kraschan och den näst högsta som halstecken, men amerikaner kan endast motta den lägsta graden.

Frihetsmedaljen

Först 1963 när John F. Kennedy instiftade Presidentens frihetsmedalj (Presidential Medal of Freedom) med två grader fick USA en utmärkelse som kan liknas vid en civil orden. Den skulle delas ut till:

any person who has made an especially meritorious contribution to the security or national interest of the United States, to world peace or to cultural or other significant public or private endeavors.

Medaljen, som till formen inte är en medalj utan ett tecken, består av en vit femuddig stjärna med gyllene örnar på röda postament i vinklarna samt med en blå mittglob prydd av 13 stjärnor. Enligt min egen åsikt är det en av världens vackraste republikanska utmärkelser.

Mottagarna av den lägre graden (Medal of Freedom) bär tecknet om halsen i ett blått band med vita kanter. För kvinnor finns även möjlighet att bära den i rosett invid axeln. Så mottogs den av Margaret Thatcher 1991. Idag är det dock vanligast att även kvinnor tar emot tecknet om halsen.

Illustration av hur medaljens högre grad bärs till frack.

Den högre graden (Medal of Freedom with Distinction) har ett större tecken som bärs som en kraschan på bröstet, samt ett bredare band över axeln med ett tecken liknande mittglobens på höften. Alltså som ett storkors. Förvirrande nog är medaljens högre grad monterad på samma sätt som den lägre vid själva överlämningen. Sannolikt för att presidenten själv velat hänga det kring halsen på mottagaren.

Till medaljen hör miniatyrtecken, släpspänne och clips prydda med en örn som är av guld för den högre graden och av silver för den lägre.

Joe Biden

En rörd Joe Biden tar emot Frihetsmedaljen 2017.

Det är den ovanliga högre graden som Joe Biden fick motta 2017 av Barack Obama ”for his lifetime of service on behalf of the United States of America” kort före att de båda lämnade Vita huset. Endast 26 personer har fått motta den högre graden och av de 123 medaljer som Obama delade ut var Bidens den enda.

Högtidsdräkt är ovanligt i USA, men förekommer vid t.ex. statsbesök. Om Biden blir president så kommer han då att kunna bära sin Frihetsmedalj. Miniatyren kan bäras till den desto mer vanligt förekommande smokingen.

Donald Trump

Donald Trump har hittills endast delat ut 16 frihetsmedaljer varav den första tillföll Elvis Presley postumt (!). Den 23 mars i år skulle den svenska golfspelaren Annika Sörenstam ha fått motta medaljen tillsammans med kollegan Gary J. Player men det har fått skjutas upp på grund av pandemin. I motiveringen stod: ”Annika is an athlete, philanthropist, and entrepreneur who has committed her life to winning.”

Valet i USA äger rum den 3 november.

Lämna en kommentar

Under Övrigt

Kungl. Myntkabinettet blir Ekonomiska museet

Historiska museet i Stockholm.

2018 inleddes flytten av Kungl. Myntkabinettet från Slottbacken till Historiska museets lokaler på Narvavägen. Två år senare är museet redo att ta emot besökare igen och återlanserar sig med ett namnbyte. Kungliga myntkabinettet – Sveriges ekonomiska museum blir:

Ekonomiska museet – Kungliga myntkabinettet

Därmed betonar museet sitt ekonomiska fokus ytterligare. En stor basutställning om Sveriges ekonomiska historia väntas kunna öppna först mot slutet av 2022. Från och med den 20 november i år kommer besökarna att kunna se en utställning om hyperinflation. Ett ekonomiskt museum har givetvis sin självklara plats – jag hoppas bara att medaljkonsten inte glöms bort.

Kungl. Myntkabinettet leder sin historia tillbaka till åren kring 1572 då kung Johan III var i tvist med Danmark om vilket land som hade rätt att använda symbolen tre kronor. Det kungliga kansliet samlade in mynt som bevismaterial. Dessa blev de första i den svenska statens mynt- och medaljsamling som skulle komma att växa till dagens 650 000 föremål.

1786 bestämde Gustav III att Vitterhetsakademien skulle ta över myntkabinettet. Akademien fick även överinseende över alla nya medaljer som präglades vid Myntverket. 1793 blev myntsamlingen en del av det nya Kongl. Museum och akademiens sekreterare, som tillika var riksantikvarie, fick titeln garde des médailles (medaljvårdare). Som framgår av min text om medaljstorlekar var många riksantikvarier framstående mynt- och medaljkännare. 1846 såg Bror Emil Hildebrand till att samlingen visades för allmänheten för första gången. Efter att Nationalmuseums nya byggnad på Blasieholmen stod färdig 1866 fanns myntkabinettet där.

Medaljsalen 1942.

År 1930 beslutades att en ny byggnad skulle uppföras på Narvavägen för Statens historiska museum och myntkabinettet. Huset ritat av Bengt Romare och Georg Scherman stod färdigt 1940 men kunde inte tas i bruk på grund av kriget. Först den 12 maj 1942 invigdes den första permanenta utställningen i det nya huset: medaljsalen. Denna utställning bestod av 18 montrar: sju för medaljens konsthistoria i världen, sju för Sveriges medaljhistoria och fyra för svenska belöningsmedaljer. Denna utställning av Bengt Thordeman, Nils Ludvig Rasmussen och Carl Gösta Hesselblad gav en utmärkt översikt över det svenska medaljväsendet.

Museet samlingar växte stadigt och museet växte ur sina tre salar på Narvavägen. 1985 föddes tanken på ett ”ekonomiskt museum” i samarbete med sparbankerna och man började se sig om efter nya lokaler. 1997 invigdes de nya utställningarna på Slottsbacken och museet bytte namn från Kungl. Myntkabinettet – Statens museum för mynt-, medalj- och penninghistoria till Kungl. Myntkabinettet – Sveriges ekonomiska museum. Man glömde dock inte bort sina rötter. Från 1997 till 2016 visades den permanenta utställningen Medaljkonsten.

De senaste åren har myntkabinettet skakats dels av det kontroversiella beslutet att flytta från lokalerna på Slottsbacken, dels av de hårresande stölderna ur myntsamlingen som skildrats i den fenomenala SVT-dokumentären Guldfeber. Med nyinvigningen i november får museet en välbehövlig nystart.

Som konstaterades inledningsvis så visar namnbytet att museet kommer att fokusera ännu mer på den ekonomiska vetenskapen. Jag hoppas som sagt att även mynten och medaljerna får en framträdande plats i det nya museet. De är viktiga kulturbärande föremål som har fyllt en funktion i samhället i över 1 000 år. Få ämnen innehåller sådan glädje över skönheten i metallföremål som numismatiken och jag hoppas att Kungl. Myntkabinettet även i framtiden kommer att vara en samlingspunkt för oss intresserade.

Lämna en kommentar

Under Övrigt

Riksdagens medalj – ett onödigt förslag

Riksdagens medalj monterad i rosett.

I juni 2019 tillsatte riksdagsstyrelsen en parlamentarisk kommitté under talmannens ledning med uppdrag att utreda olika praktiska frågor kring riksdagens arbete. Förra veckan lämnade kommittén sitt betänkande: 2019 års riksdagsöversyn.

Bland de många förslagen finns ett som förvånade mig. Riksdagens medalj föreslås nämligen utökas för att kunna delas ut till ledamöterna i två storlekar beroende på tjänstgöringstid och uppdrag, samt även till personer utanför riksdagen. Därmed föregår man på ett olyckligt sätt den översyn av det offentliga belöningssystemet som riksdagen beslutade om i maj 2018 och som just nu utreds av Förtjänstutredningen.

Utmärkelser till riksdagsledamöter

Sedan 2010 får avgående riksdagsledamöter som suttit motsvarande en hel mandatperiod ta emot Riksdagens medalj av förgyllt silver att bäras på bröstet i blått och gult band. Åtsidans motiv är riksdagshusets karakteristiska runda fönster med de tre kronorna. Medaljen verkar vara uppskattad att döma av de foton på leende medaljbehängda ledamöter som läggs upp i sociala medier varje gång det är avtackning i riksdagen.

Medaljen ersatte de minnesgåvor som givits till avgående ledamöter sedan 70-talet. Det är knappast en slump att dessa gåvor infördes kort efter ordensreformen 1975 som innebar att svenska medborgare inte längre kunde tilldelas kungliga ordnar. Tidigare kunde en riksdagsledamot efter sin tredje påbörjade mandatperiod få motta Nordstjärneorden. Riksdagsöversynen tar upp reformen och dess konsekvenser men utan att nämna att det var riksdagen själv som tog initiativ till den och att det slutliga beslutet fattades i kammaren.

Mellan 1986 och 2018 avslog riksdagen närmast rutinmässigt alla motioner med förslag om att utreda ett mer omfattande belöningssystem som kunde täcka in fler förtjänta människor. Det ligger därför nära till hands att tala om hyckleri när att riksdagen 2010 fick en egen medalj att delas ut till avgående ledamöter efter minst fyra års tjänstgöringstid. Det kan jämföras med de 25 till 30 år som en statligt anställd måste arbeta för att få medalj.

Vill man vara välvilligt inställd kan man istället tänka att riksdagsmedaljen fick ledamöterna att få upp ögonen för det stora värdet i en utmärkelse som man får bära, vilket kanske bidrog till den breda majoriteten bakom 2018 års beslut att se över det offentliga belöningssystemet.

Förtjänstutredningens uppdrag

1975 upphörde utdelningen av de kungliga ordnarna till svenska medborgare. Kungen och regeringen fortsatte visserligen att dela ut vissa medaljer men i betydligt mindre omfattning. För att uppmärksamma sådana insatser som tidigare belönats med en orden eller en medalj instiftades flera nya utmärkelser av myndigheter och andra. Resultatet är att Sverige idag har ett stort lapptäcke av halvofficiella och inofficiella utmärkelser vilket innebär stora inkonsekvenser i hur olika samhällsinsatser belönas.

2018 beslutade riksdagen om en översyn av det offentliga belöningssystemet med ett återupptagande av de kungliga ordnarna. En allmän utgångspunkt skulle vara ”att statligt anställda inte bör tilldelas belöning på det automatiska sätt som skedde före 1974”. Detta är viktigt. Frånvaron av automatik är en förutsättning för att ordnarna och medaljerna ska kunna upprätthålla ett högt anseende och en bred förankring.

Riksdagen tillkännagav sitt beslut för regeringen som 2019 tillsatte Förtjänstutredningen med uppdrag att utreda hur ett modernt och sammanhängande offentligt belöningssystem skulle se ut. Arbetet ska redovisas senast den 15 juni 2021. Det finns mycket goda förutsättningar för att skapa ett ordens- och medaljväsende som omfattar människor från alla samhällsområden.

En naturlig konsekvens av ett sådant system är att många av de utmärkelser som tillkommit efter 1975 blir obsoleta ersätts med möjligheten att nominera till officiella ordnar och medaljer. Det är inte alltid lätt att göra sig av med bestämmanderätten över något, särskilt inte en utmärkelse. Det kommer att krävas en hel del arbete för att alla ska bli nöjda med systemet, men i slutändan är jag övertygad om att det kommer bli bra.

En förutsättning för att det nya belöningssystemet ska kunna fylla sin funktion är givetvis att det backas upp av den centrala statsledningen – kungen, talmannen och statsministern med flera. Om inte de utnyttjar möjligheten att nominera till utmärkelser och respekterar de beslut som fattas, vem ska då göra det?

Därför tog jag för givet att riksdagen, som tagit initiativ till reformen, skulle rätta sig efter sitt eget ställningstagande, förklara sin egen medalj vilande och sluta upp bakom det nya belöningssystemet. Oj, så fel jag hade! Det finns tydligen inga planer på att de förmånliga regler som gäller för riksdagens ledamöter ska läggas åt sidan. Tvärtom.

Riksdagsöversynens förslag

Förslaget om riksdagens medaljer lämnades på direkt uppdrag av riksdagsstyrelsen enligt ett tilläggsdirektiv från december 2019. I riksdagsöversynens betänkande tar förslaget upp sidorna 246 till 268. Kommittén inleder:

Att vara ledamot av Sveriges riksdag är det viktigaste förtroendeuppdrag man kan ha i Sverige. Det är rimligt att den som lämnar riksdagen efter förrättat värv uppmärksammas med en riksdagens medalj.

Uppgiften att uppmärksamma dessa Sveriges viktigaste förtroendevalda är alltså för viktig att anförtro åt det offentliga belöningssystem som ska gälla för resten av samhället. Den måste skötas av riksdagen själv.

Förslaget lyder i korthet:

Riksdagens medalj i åttonde storleken tilldelas en ledamot som lämnar riksdagen efter minst sex års tjänstgöring i följd. Medaljen i tolfte storleken tilldelas en ledamot som lämnar riksdagen efter minst tolv års tjänstgöring i följd. Medalj i tolfte storleken tilldelas också en ledamot som tjänstgjort minst sex år i följd men inte tolv år, och som under minst fyra år av denna tid varit gruppledare, utskottsordförande, talman eller vice talman. Riksdagens medalj kan också tilldelas andra än ledamöter som har gjort särskilt eller synnerligen förtjänstfulla insatser för riksdagen.

En automatik i utdelandet eller gradering utifrån uppdrag är alltså inget som riksdagen är främmande för när det kommer till de egna ledamöterna. Att det ska krävas sex års tjänstgöring som ledamot för att kunna ta emot riskdagens medalj motiveras med att det är minimigränsen för att en gåva från arbetsgivaren ska vara skattefri enligt Skatteverkets regler.

När det kommer till möjligheten att belöna andra personer än ledamöter så skriver kommittén att detta förvisso kan ske på annat sätt (min fetning):

Om Förtjänstutredningen kommer fram till att talmannen bör kunna nominera personer till utmärkelser inom ordensväsendet bör en utgångspunkt vara att personer som gjort riksdagen synnerligen stora tjänster föreslås få en sådan utmärkelse. Skulle en person – mot förmodan – i något fall inte tilldelas en ordensutmärkelse, trots talmannens nominering, bör personen i stället kunna tilldelas riksdagens medalj.

Jag var tvungen att läsa stycket fler gånger innan det sjönk in. Skulle riksdagen kringgå det officiella belöningssystemet om detta fattar fel beslut!?

För att nämna en sista märklig del av förslaget så vill riksdagsöversynen att talmannens rätt att dela ut medalj ska skrivas in i Riksdagsordningen. Det skulle i så fall vara första gången som någon kommit på tanken att lagstifta om behörigheten att dela ut en medalj.

Risker med förslaget

Jag anser att förslaget om riksdagens medalj riskerar att undergräva det offentliga belöningssystem som just nu utreds. En medalj som utdelas av riksdagens talman med stöd av lag skulle utgöra ett separat offentligt belöningssystem i direkt strid mot den uttalade ambitionen att svenska officiella belöningar ska vara sammanhängande.

Enligt de förslagna reglerna skulle riksdagens ledamöter få ta emot medalj enligt förmånligare principer än andra, vilket inte är ägnat att skapa förtroendet för statens belöningssystem som helhet. Riksdagen har dessutom uttalat att utmärkelser inte ska delas ut per automatik. Då måste riksdagens medalj som en konsekvens av detta läggas vilande. Man kan dock diskutera om inte ledamöterna borde kunna tillgodoräkna sig åren i riksdagen för medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst enligt samma villkor som statsanställda.

Behovet att belöna lång tjänstgöring, tunga uppdrag och särskilda insatser kommer med säkerhet att kunna tillgodoses av det framtida belöningsväsendet. Självklart kommer talmannen att kunna nominera till officiella utmärkelser för samhällsinsatser som sker inom och för riksdagen. Redan idag är talmannen involverad i nomineringsprocessen för H.M. Konungens medalj. Behovet av en särskild riksdagsmedalj av 12:e storleken finns alltså inte.

Givetvis ska det även fortsättningsvis finnas olika typer av utmärkelser vid sidan av det officiella systemet. Till exempel gåvor till avgående riksdagsledamöter eller andra när en officiell utmärkelse inte kan komma ifråga. Men om riksdagen har ett eget belöningssystem med samma former som de offentliga belöningarna, det vill säga med bärbara utmärkelser, varför ska då inte myndigheter, regioner och kommuner göra likadant?

Uppmaning

Jag vädjar till Sveriges riksdag att inte gå vidare med förslaget om riksdagens medaljer utan istället invänta det förslag till modernt, sammanhängande offentligt belöningssystem som Förtjänstutredningen kommer att presentera i juni.

Phaleristica

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Patriotiska sällskapets trädgårds- och odlingsmedaljer

Medaljörer John Taylor, Inger Palmstierna, Birgitta Svensson. Fotomontage. Utdelningarna skedde vid två olika tillfällen. Foto: Anna-Karin Fallheden

Den årliga utdelningen av Kungl. Patriotiska sällskapets trädgårdsmedaljer ägde rum förra veckan. På fredagen tog hortonomen Birgitta Svensson emot sin medalj vid Läckö slott och på lördagen fick trädgårdsmästaren John Taylor samt hortonomen och författaren Inger Palmstierna sina medaljer på Sofiero.

Det är Riksförbundet Svensk Trädgård som delar ut medaljerna på uppdrag av Patriotiska sällskapet och de hanterar uppgiften föredömligt. Överlämningsceremonierna i slottsträdgårdarna sändes direkt med videolänk och efteråt släpptes ett pressmeddelande med utförliga presentationer av medaljörerna och deras meriter samt foton från ceremonierna. Andra organisationer borde låta sig inspireras och bli lika duktiga på att berätta om sina utmärkelser och de som får ta emot dem.

Vad jag kan sakna är information om själva medaljerna och deras historia. Under Medaljer på Patriotiska sällskapets webbplats står endast:

Medalj för odlingsflit och för förtjänster om trädgårdsodling eller biodling

Dessa medaljer präglas vanligen i silver och utdelas efter förslag av hushållningssällskap eller berörd intresseorganisation.

Bakom denna rubrik döljer sig i själva verket tre olika medaljer som delats ut av Patriotiska sällskapet:

  1. För berömvärd odlingsflit
  2. För förtjänster om biodling
  3. För förtjänster om trädgårdsodling

Var och en av dessa medaljer har en egen historia och jag tycker att de är värda presenteras för sig.

För berömvärd odlingsflit

Kungl. Patriotiska sällskapet fick kunglig stadfästelse 1772 för att främja jordbruk, näringsliv och annan samhällsnyttig verksamhet. Samma år fick sällskapet rätt att prägla en belöningsmedalj med kungens bild och från 1802 får denna medalj delas ut att bäras i grönt och gult band.

Till skillnad från andra svenska belöningsmedaljer hade Patriotiska sällskapets medalj inte någon bestämd inskription. Sällskapet bestämde för varje enskild utdelning vad som skulle graveras på medaljens frånsida. Det kunde se ut såhär:

Till

MICHAEL SAMUELSON

i Blåsmark

för nyttiga

Landtmanna företag

1811

Variationsrikedomen var stor under hela 1800-talet men mot slutet av seklet hade en praxis utvecklat sig så att sällskapets medaljer vanligen delades ut med en av tre handgraverade inskriptioner: För långvarig och trogen tjänst (till arbetare i enskild tjänst), För långvarig gagnande verksamhet (för arbete inom allmän eller kommunal verksamhet), samt För berömvärd odlingsflit (till lantbrukare). Andra inskrifter förekom undantagsvis.

I början medaljerade Patriotiska sällskapet främst lantbrukare och jordbruksarbetare. Mot slutet av 1800-talet började många medaljer delas ut till industriarbetare och fokus skiftades från jordbruket till industrin. Runt år 1900 hade medaljerna För långvarig och trogen tjänst blivit så många att man lät prägla in inskriptionen direkt på medaljen. Först på 1950-talet gjordes likadant med För långvarig gagnande verksamhet.

Medaljerna för berömlig odlingsflit, som förekommit i olika former åtminstone sedan 1800-talets första decennium, verkar inte varit så många att inskriptionen inte kunde fortsätta att graveras in för hand. De delades på förslag av länens hushållningssällskap, ofta till bönder som uppodlat ny åkermark i skogstäta län i norra och mellersta Sverige. Fram till första världskriget delades 20 till 30 medaljer ut årligen. Efter kriget sjönk antalet utdelningar kraftigt.

Odlingsmedaljen kanske hade upphört helt om det inte varit för ett testamente av överste Pehr Alexander Rudbeck som donerade en summa till sällskapet för att vart tredje år kunna dela ut en medalj för odlingsflit till en jordbrukare i Skaraborgs län. Det garanterade medaljen även delades ut under 1900-talets andra hälft, så sent som 1993.

För förtjänster om biodling

Patriotiska sällskapet har främjat biodling sedan 1700-talet. År 1775 gav sällskapet ut en liten handbok ”Om bi”. Huruvida biodling under 1700- eller 1800-talet ingick i inskriptionen på en belöningsmedalj vet jag inte, men under 1900-talet tillkom en egen biodlarmedalj.

Exakt hur medaljen kom till vet jag inte. En kvalificerad gissning är att den första överlämnades till ”bikungen” Alexander Lundgren (1874–1948) som var en pionjär inom svensk biodling. När han fyllde 60 år 1934 utnämndes han till riddare av Vasaorden och mottog en medalj från Patriotiska sällskapet med inskriften För förtjänster om svensk biodling. Jag tror att detta blev starten på biodlarmedaljen.

Denna medalj blev aldrig vanlig och utdelades efter 1934 ungefär vartannat år. Den har bland annat tillfallit Arthur Lundblom 1959 och Gustaf Högsjö 1958.

För förtjänster om trädgårdsodling

Trädgårdsmedaljens historia förtjänar ett eget inlägg, så jag ska bara redogöra för den i korthet.

Svenska Trädgårdsföreningen grundades 1831 och år 1846 började föreningen dela ut en icke-bärbar medalj till personer som verkat för dess ändamål. Dessa bekostades av en givare som ville vara anonym. 1870 gick Hans Adolf Brander bort och det visade sig då att han var den okände välgöraren. I sitt testamente skänkte han 5 000 riksdaler till Patriotiska sällskapet bland annat i syfte att bekosta Trädgårdsföreningens fortsatta utdelning av medaljer.

1911 upplöstes Svenska Trädgårdsföreningen på grund av sviktande ekonomi och dess kvarvarande medel tillföll Patriotiska sällskapet med förhoppningen att medaljutdelningen kunde fortsätta. 1917 instiftade därför sällskapet den nya medaljen För förtjänster om trädgårdsodling. Medaljens frånsida utfördes av gravören Erik Lindgren som satte inskriptionen inom en krans av äppelblom.

Medaljen var ursprungligen 35,5 mm i diameter och bars på bröstet. 1960 infördes även en större medalj (41 mm) att bäras om halsen.

Sammanfattning

Kungl. Patriotiska sällskapet har historiskt delat ut en odlingsmedalj, en trädgårdsmedalj och en biodlarmedalj. Idag sköts utdelningen av Riksförbundet Svensk Trädgård. Huruvida åtskillnaden mellan dessa medaljer fortfarande upprätthålls, eller om de slagits ihop till en ny medalj, går inte att utläsa av den knapphändiga informationen.

Jag hoppas förstås att medaljernas historiska karaktär har bevarats och att belöningarna inom dessa tre olika områden får behålla sin mer än 200 år gamla kontinuitet.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Gustav Vasa, riddare av Mikaelsorden

Porträtt av Gustav Vasa med franska Sankt Mikaelsordens kedja.

Idag den 29 september är Den helige Mikaels dag eller Mickelsmäss som den kallades i det gamla bondesamhället. Denna gamla helgdag som avslutade skördetiden och inledde vinterhalvåret har nästan helt fallit bort ur vårt moderna medvetande. På sina håll firas ärkeängeln Mikael på detta datum, inte minst av de ordnar som bär hans namn.

En sådan orden var franska Sankt Mikaelsorden (Ordre de Saint-Michel) som instiftades 1469 av kung Ludvig XI. Han behövde en motvikt till Gyllene skinnets orden som grundats 1429 av Filip den gode av Burgund. Denna lär i sin tur ha uppstått som reaktion mot engelska Strumpebandsorden som Edvard III lät bilda år 1348. Dessa exklusiva riddarordnar var ett sätt för Europas kungar att knyta viktiga vänskapsband med höga adelsmän både inom och utanför det egna rikets gränser, samt med andra monarker.

Medlemskapet i en sådan orden var inte bara symboliskt. Att acceptera en ordensförläning var att ingå en form av allians. De årliga ordenskapitlen där riddarna samlades och avhandlade världsliga frågor har beskrivits som medeltida motsvarigheter till G7-möten. En egen orden var nödvändig för alla monarker med storpolitiska ambitioner.

Änglar håller upp Sankt Mikaelsordens kedja runt det franska kungavapnet. Bild från medeltida manuskript.

Allt detta hade kung Ludvig i åtanke när han den 1 augusti 1469 grundade Sankt Mikaelsorden. Ordenstecknet utgjordes av ärkeängeln Mikael i strid mot en drake vilket bars i en kedja prydd med snäckor (ett attribut för Sankt Jakob). Senare bars ordenstecknet i svart band.

Mont-Saint-Michel.

Ludvigs tanke var att de 31 riddarna skulle samlas till kapitel varje år den 29 september i det spektakulärt belägna kapellet på ön Mont-Saint-Michel där ärkeängeln Mikael lär ha uppenbarat sig år 708. Mikaelsordens motto Immensi tremor oceani betyder ungefär ‘det enorma havets skälvning’ och skulle frammana bilden av Mikael stående på öns klippor vänd mot Atlanten. I praktiken låg Mont-Saint-Michel för avsides för att ordenskapitlet skulle kunna samlas där.

Så till Gustav Vasa. Runt 1540 reste det franska sändebudet Christophe Richer till Sverige för att inleda förhandlingar om bland annat handel. I Kalmar träffade Richer kung Gustav som beslutade att 1542 skicka sin rikskansler Conrad von Pyhy med en stor beskickning till Frans I. I Regny förhandlade von Pyhy fram ett handelsavtal med den franske kungen och vid avresan fick han bland annat med sig Sankt Mikaelsordens kedja till kungen. Hemma i Sverige 1543 lämnades kedjan till Richer som under högtidliga former överlämnade den till Gustav Vasa som en bekräftelse på de goda relationerna mellan Frankrike och Sverige.

Vad vi vet var detta första gången som en svensk kung mottog en riddarorden. Än idag utväxlas ordnar som artighetstecken mellan länder. De franska presidenterna Mitterrand, Chirac och Hollande har mottagit svenska Serafimerorden och kung Carl XVI Gustaf har i sin tur mottagit den högsta graden av franska Hederslegionen. Kungen bär den bland annat när en ny fransk ambassadör till Sverige mottas vid en högtidlig audiens. Även denna tradition går tillbaka till Gustav Vasa. I ett brev till drottning Margaretha bad kungen henne skicka Mikaelsordens kedja så att han kunde bära den när han tog emot det franska sändebudet på Gripsholm.

I ett porträttgalleri på slottet Beauregard har Gustav Vasa avbildats med ordenskedjan. Det är dock en sentida målning vilket avslöjas bland annat av att kungen bär en krona av den slutna typen som infördes först under Erik XIV. Även Tobias Sergel har avbildat kungen med ordenstecknet på en byst beställd av Ludvig XVI. Den verkliga ordenskedjan verkar dessvärre inte vara bevarad.

Gustav Vasa instiftade själv ingen riddarorden men hans sönder Erik XIV, Johan III och Karl IX gjorde alla försök att införa en svensk orden. När ett svenskt ordensväsende infördes 1748 så var det starkt inspirerat av det franska och en av förebilderna för Nordstjärneordens svarta band var franska Sankt Mikaelsorden.

Lämna en kommentar

Under Riddarordnar

Utmärkelser till mässdräkt

Kung Carl Gustaf vid prins Carl Philips bröllop 2015 iklädd flottans stora mässdräkt modell 1878.

Mässdräkten är uppskattad inom flera uniformerade yrkeskårer. Den är ursprungligen en sjöofficersuniform som spridit sig till andra försvarsgrenar såväl som polisen, handelsflottan och olika segelsällskap.

För att förstå hur ordnar och medaljer bärs, och har burits, till mässdräkt behöver man känna till dess historia.

Mässdräktens historia

Marinen

Enligt 1878 års uniform för svenska flottan utgjordes officerarnas paraddräkt av rock med guldepåletter, byxor med guldgaloner samt stärkskjorta med svart rosett. Kvällstid kunde rocken bytas mot frack, även den med epåletter. Denna paraddräkt används idag endast vid kungaslupen Vasaorden och finns beskriven i gällande uniformsbestämmelser kapitel 7.3.

Officerarna, som till vardags rörde sig lätt och smidigt i kavaj, klagade på att rocken och fracken var tunga, varma och dyra plagg. Det blev därför tillåtet att vid mindre högtidliga tillfällen kvällstid använda en lättare jacka utan epåletter på samma sätt som i den brittiska flottan. Den nya sällskapsdräkten fastställdes officiellt som mässdräkt genom generalorder nr 152 den 8 mars 1902:

Mässdräkt nr 1, bestående af jacka, mässväst och långbyxor af mörkblått kläde, skall i allmänhet användas ombord af till middagsmåltid i kajut inbjudna samt vid intagande af middagsmåltid i gunrum vid större högtidligheter och då gunrummet inbjudit gäster samt i land, med undantag för hufvudstaden utom flottans stations område eller annan ort såvida konungen där är närvarande, vid deltagande i motsvarande samkväm i militära mässar, allt såvida ej paraddräkt är anbefalld.

Mässdräkt nr 2, bestående af jacka, väst hvit eller blå samt långbyxor af mörkblått kläde, skall i allmänhet användas, ombord vid intagande af middagsmåltid i kajuter och gunrum vid andra än ofvan anförda undantag, vid inbjudning till mindre middagar och aftonsamkväm i militära mässar.

Mässdräkt nr 1 eller 2 bör i allmänhet användas, med iakttagande af ofvan nämnda undantag, då uniform begagnas vid enskilda samkväm, besök å teatrar, konserter m. m. såvida ej samkvämets högtidlighet iordrar paraddräkts användande.

Mässdräkt nr 1 och 2 kom senare att utvecklas till stor mässdräkt (vit väst, byxor med galoner) respektive liten mässdräkt (vit eller blå väst, byxor utan galoner) vilket är de benämningar som gäller idag. Varianten med blå väst betecknades ibland som daglig mässdräkt.

Alla varianterna räknades som informell aftonklädsel. De närmsta civila motsvarigheterna var ”frack med svart halsduk” och smoking. Jämför Utmärkelser till smoking. Vid högtider som bröllop skulle rock eller frack fortfarande användas. I praktiken började dessa plagg försvinna med mässdräktens intåg och när de formellt avskaffades 1950 användes de knappt längre.

Segelsällskapen och handelsflottan

Gustaf V i seglarparad år 1913.

Den civila sjöfarten var inte sen att följa marinens exempel. Kungl. Svenska Segel Sällskapet (KSSS) och Göteborgs Kungl. Segelsällskap (GKSS) införde egna paraduniformer i stort sett överensstämmande med flottans mässdräkt men med egna sällskapens egna knappar och egna svarta gradbeteckningar. Kungligheter som Oscar II, Gustaf V, Gustaf VI Adolf och prins Bertil klädde sig gärna i ”seglarparad” som uniformen kallades.

Seglarparad kan fortfarande bäras av medlemmarna i KSSS och GKSS och är en vanlig och uppskattad syn vid Kungliga Klubbarnas Fest.

På samma sätt som segelsällskapen har svenska rederier uniformer som utgår från flottans med rederiets egna märken, knappar och gradbeteckningar. Detta gäller även mässdräkter.

Flygvapnet

Flygvapnet bildades 1926 av officerare från både armén och flottan. Dessa fick under en övergångsperiod fortsätta bära sina gamla uniformer. När flygvapnets eget uniformssystem växte fram tog man inspiration från flottan och införde en egen modell av mässdräkt. Den betecknades dock sällskapsdräkt eftersom man ville tona ned det marina inslaget. På samma sätt kallades båtkappa för rundskuren krage inom flygvapnet.

Flygvapnets stora sällskapsdräkt motsvarade marinens stora mässdräkt och lilen sällskapsdräkt motsvarade liten mässdräkt. Till den stora sällskapsdräkten kunde bäras stickert med portépe samt utmärkelser i original och kallades då sällskapsparaddräkt. Det är det enda fallet i de svenska mässdräkternas historia som sidogevär burits. I övrigt gällde samma regler för utmärkelser som till marinens uniformer.

Armén

Arméns väg till en egen mässdräkt var längre. Den stora officerskåren gjorde att införandet av en ny uniform var en större ekonomisk fråga. Armén hade inte heller flottans tradition med olika uniformsdräkter utan vårdade ett enhetligare karolinskt ideal. Under en period bars dock särskilda mässvästar vid samkväm. Ett antal finns bevarade och kan beskådas på DigitaltMuseum.

Under 1900-talet tog uniformsutredningar fram förslag på en särskild högtidsdräkt för armén utan att något beslut fattades. 1945 presenterades tre modeller i blått kläde: enkelknäppt kavaj, dubbelknäppt kavaj, samt mässjacka. Förslaget strandade tidigt i processen eftersom meningarna var mycket delade. 1952 var man mer inne på rock med ståndkrage och lade fram sex varianter utan resultat. 1958 återkom man till mässdräkten och enades en modell med sex olika varianter. Denna gång var det nära, man presenterade till och med den föreslagna uniformen för allmänheten, men förslaget stupade på mållinjen.

Först 1986 fastställdes till slut en mässdräkt för armén liknande marinens och flygvapnets modeller. Eftersom de kvinnliga officerarna då hade gjort sitt intåg infördes även kjol och blus till mässdräkten.

1992 infördes polisens högtidsuniform som i stort sett överensstämmer med arméns mässdräkt (enligt vissa källor är det dock flygvapnets modell).

Utmärkelser till mässdräkt

Äldre bestämmelser

Även sättet att bära utmärkelser till mässdräkt har förändrats över tid. När den fastställdes 1902 gällde äldre principer för hur ordnar och medaljer bars till militär uniform som skilde sig från de som gällde för civil uniform:

  1. Ordnar och medaljer som förlänats av kungen skulle alltid bäras.
  2. Uniformsreglementet, och i vissa fall ansvarig chef, avgorde om utmärkelser skulle bäras i original, miniatyr eller band (släpspänne). Det var inte upp till individen.
  3. Miniatyrer och band skulle bäras samma plats som originalen, nämligen på bröstet. Inte på slaget.
  4. Kraschaner kunde bäras samtidigt med miniatyrer eller band. En kvarleva från den tid då de var fastsydda på livplagget. Utmärkelser representerade av kraschan behövde inte bäras som miniatyr eller band.

Eftersom mässdräkten var en informell klädsel skulle original inte bäras. De första bestämmelserna om utmärkelser löd:

Svenska och norska ordensteckens och medaljers band eller miniatyrtecken skola och kraschaner må bäras till mässdräkt af därtill berättigade (ordenskors i band om halsen bäras icke till mässdräkt).

I praktiken bars miniatyrer och eventuell kraschan till stor mässdräkt och släpspänne till liten mässdräkt.

Prins Bertil med miniatyrerna på mässjackans bröst 1955.

Ganska snart blev det vanligt att bära miniatyrerna på mässjackans slag på samma sätt som till den civila fracken. 1923 skrev signaturen B till Tidskrift i sjöväsendet och ondgjorde sig över officerare som bar ”miniatyrorden som en kotiljongsdekoration i jackans uppslag”. Det ansåg B vara ”helt enkelt fult”. Kotiljong var en dans där de uppbjudande delade ut lustiga dekorationer till varandra. B kämpade i motvind och det blev snart regel att bära miniatyrerna på slaget. Det har dock förekommit ända in på 2000-talet att miniatyrer burits på bröstet.

Nu gällande bestämmelser

Mässdräktens anseende växte med tiden. Vid 1900-talets mitt var det möjligt att bära stor mässdräkt när övriga sällskapet bar frack, till exempel vid bröllop och ordenssammankomster vilket tidigare ansetts opassande.

Därmed ändrades också bestämmelserna för vilka utmärkelser som kunde bäras. Med 1945 års Tjänstereglemente för Krigsmakten (TjRK), utfärdat av regeringen genom försvarsministern, blev det tillåtet att till stor mässdräkt bära ordenstecken i band över axeln eller om halsen precis som till den civila fracken.

Till stor mässdräkt är det tillåtet att bära originalutmärkelser på bröstet istället för miniatyrer på slaget. Sedan 2012 gäller att original ska bäras när kungen och drottningen är närvarande.

Flygvapnets mässjacka med reglementsenligt släpspänne på bröstet.

Till liten mässdräkt var släpspänne huvudregel ända till 1996 då det ändrades till miniatyrer. Sedan dess bärs släpspänne inte till mässdräkt. 2012 blev det även tillåtet att bära kraschan till liten mässdräkt, dock inte utmärkelser i band om halsen. Därmed skiljer sig den lilla mässdräkten från sin civila motsvarighet smoking till vilken man kan bära halstecken men inte kraschan.

Till mässdräkt bärs alltid utmärkelser i raka band, även om den utdelats i rosett eller annan montering.

Mässdräkten idag

Idag har mässdräkten fler användningsområden än någonsin tidigare. Den ansågs länge vara för informell för kyrkbröllop, men efter att kungen och prins Carl Philip burit mässdräkt vid de senaste kungliga bröllopen kan den uppfattningen läggas åt sidan.

Enligt Försvarsmaktens nu gällande uniformsbestämmelserna, som får anses vara vägledande även för civila mässdräkter, motsvarar stor mässdräkt (B1) frack enligt civilt bruk. Det ska poängteras att mässdräkt inte kan bäras istället för militär högtidsdräkt (A1) som bärs vid ceremoniella tillfällen. När sällskapet i övrigt bär svart väst, exempelvis vid akademiska högtider eller ordenssammankomster, kan mörkblå väst även bäras till mässdräkt.

Liten mässdräkt (B2) bärs med vit väst när civila bär smoking. Inom marinen och flygvapnet bärs liten mässdräkt med blå väst (daglig mässdräkt) ”i regel vid sammankomst internt på förband eller fartyg”.

Lämna en kommentar

Under Bärande