Gustaf V:s olympiska medalj

Vinter-OS gick inte till Sverige den här gången heller. De olympiska sommarspelen i Stockholm 1912, ”solskensolympiaden”, förblir de hittills enda som hållits på svensk mark. Den uppmärksammades med en särskild kunglig medalj: Gustaf V:s olympiska medalj.

Vid den tredje olympiaden 1904 i Saint Louis infördes prismedaljer i guld silver och brons, och från och med den fjärde i London 1908 försökte man införa traditionen att åtsidan av medaljerna skulle vara densamma men att frånsidan skulle göras ny inför varje olympiad. Medaljgravören Erik Lindberg fick uppdraget att göra den svenska varianten och ritade en härold med Sveriges tre kronor på bröstet som utropar spelen bredvid en staty av Pehr Henrik Ling – den svenska gymnastikens fader. Prismedaljerna var inte så stora, endast 8:e storleken (33 mm i diameter), och började inte bäras förrän 1960.

Som komplement till dessa ville Gustaf V även ha en bärbar medalj att dela ut till utländska dignitärer, de olympiska kommittéernas ledamöter, representanter för landslagen samt till de svenska deltagarna som vunnit medalj.

Erik Lindberg fick även detta uppdrag och kallades till audiens hos Gustaf V. Lindberg tänkte sig att medaljens åtsida skulle visa entrén till Stockholms nybyggda Olympiastadion och presenterade flera förslag. Kungen föredrog dock ett enklare motiv och ritade själv en grov skiss på två korsade kvistar av palm och oliv (inte lager som ofta påstås) mellan Sveriges tre kronor. Lindberg tog med skissen och ritade medaljen utifrån den. Som fästanordning användes för första gången den så kallade ”Gustafskronan”.

Medaljen instiftades formellt den 26 juli 1912 och utdelades i samband med spelens avslutande dagen därpå. Medaljen på bilderna har tillhört gymnasten Sven Landberg som tog guldmedalj både 1908 och 1912.

Se även: Fler medaljer till olympier?

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Ordnar och medaljer i Livrustkammaren

Livrustkammaren har öppnat igen! Ett och ett halvt år har det tagit att sätta upp den nya basutställningen som tar upp sex stora källarvalv på Stockholms slott. Varje valv är fyllt av spännande föremål som får representera en tidsepok i den svenska monarkins historia. Bland det som plockats fram ur samlingarna finns ett stort antal ordenstecken och medaljer som tillhört svenska kungligheter.

Självständighet och maktkamp 1521–1611

Det första valvet fokuserar på Vasaätten. Här kan man bland annat beskåda Karl IX:s Jehovaorden instiftad inför hans kröning 1607. Den var ett av flera försök av Vasakungarna att instifta en svensk kunglig orden. Ingen av dessa blev långlivad, men insignierna är enastående vackra.

Ordenskedjan (till vänster) är utförd av guldsmeden Antonji Groot den äldre. Det gyllene ordenstecknet föreställer en stjärna med åtta spetsar och åtta strålar med gudsnamnet Jehova ingraverat i mitten. Kedjan består av 23 länkar av guld, emalj och är besatt med bergkristall och granater. Tolv av länkarna föreställer grönemaljerade vasar som fattas av två händer – en manlig och en kvinnlig – som kommer fram ur blåa moln.

Ett mindre påkostat ordenstecken (längst ned till vänster) utan kristaller, utfört av Ruprecht Miller, bars sannolikt av en av Karl IX:s söner.

Sverige expanderar – militärt och kulturellt 1611–1654

I detta rum, som bland annat innehåller föremål från drottning Kristina, lyckades jag inte hitta någon orden eller medalj. Frågan om en riddarorden lyftes i rådet under Kristinas tid men ledde inte till något beslut.

De stora krigens tid 1654–1720

Drottning Kristinas kusin och Pfalzättens förste kung Karl X Gustav gjorde även han ett försök att instifta en svensk orden – Jesu namns orden – år 1656. Ordenstecknet, utfört av Gregorius Schick, var ett kors bestående ett fyra vasar och i mitten bokstäverna IHS (Iesus Hominum Salvator).

I utställningen har ordenstecknet fästs i ett ljusblått band på den kolt som den blått fyraårige Karl XI bar när han år 1660 hyllades som kung efter faderns död.

Frihetstid och revolutioner 1720–1818

Det var först under frihetstiden som Sverige fick ett bestående ordensväsende när Fredrik I år 1748 på riksdagens förslag instiftade Serafimerorden, Nordstjärneorden och Svärdsorden. Dessa förtjänstordnar var uppdelade i flera grader och mycket moderna för sin tid.

Bland de utställda föremålen finner vi den kolt som bars av prins Gustav (III) år vid ordnarnas instiftande. Den var en motsvarighet till de ordensdräkter som bars av Serafimerriddarna. Som kung skulle Gustav III själv instifta Vasaorden vid sin kröning 1778.

Utställd är också en av Serafimerordens kedjor av den ursprungliga modellen. Att kedjan pryds med blå patriarkalkors lär ha berott på att man hämtade inspiration från äldre ordenskedjor, till exempel Karl IX:s Jehovaorden. Man utgick dock från en fransk avbildning där konstnären misstolkat kedjans vasar som kors. Serafimerordens härskri IHS som pryder ordenstecknets mitt är på samma sätt hämtat från Karl X Gustavs Jesu namns orden.

Gustav IV Adolfs uniformer visar hur Svärds- och Nordstjärneordens band kunde fästas vid knapparna – en föregångare till dagens släpspännen, samt hur kraschanerna under lång tid broderades direkt på livrocken. Ovanför Serafimerordens kraschan ser vi Malteserordens bröstkors som kungen mottog av den ryske kejsaren Paul I vid ett besök i Sankt Petersburg år 1800. Denne hade blivit ordens beskyddare 1797 och när Napoleon invaderade Malta året därpå lyckades kejsaren bli vald till stormästare. Efter hans död 1801 avvecklades det ryska engagemanget i ordens styre.

Nationalism och nya ideal 1818–1918

1818 kröntes Karl XIV Johan till kung i Sverige och Norge och inledde ätten Bernadottes långa regeringsperiod.

Vid kröningen i Trondheim fick de närvarande riksdagsmännen ta emot en minnesmedalj av guld med kungens bild och kunglig krona avsedd att bäras (till höger). Åskådarna kunde om de hade tur få tag på en kastpenning eller rentav en hästsko av silver från kortegen som avsiktligt satts lös (till vänster).

1800-talet var uniformernas århundrade. År 1860 blev Karl XV den förste att låta sig krönas i uniform och den generalsuniform han använde vid tillfället står utställd med kedjorna för de fyra kungliga riddarordnarna samt Carl XIII:s orden i band om halsen.

Ett senare men lika praktfullt exempel är drottning Victorias uniform komplett med pickelhuva som hedersöverste för tyska 34:e fysiljärregementet i Stettin. Hon hade utnämnts av sin kusin kejsar Vilhelm II då han besökte Sverige 1908. Året därpå inspekterade drottningen sitt regemente iförd denna uniform.

Ännu i början på 1900-talet förlänade de flesta stater inte ordnar till kvinnor. 1908 bestämde visserligen Gustaf V att Sveriges drottning skulle bära Serafimerorden, men det skulle dröja nästan ett halvsekel innan ordnarna började delas ut till kvinnor. I vissa länder fanns dock särskilda ordnar eller ordensgrader för kvinnor. Två sådana bar drottningen på sin uniform: prinsesskorset av badiska husorden Fidelitas (själva dekorationen saknas dock) samt preussiska Louiseorden. Bredvid dem ett antal svenska och tyska minnesmedaljer.

Monarki i demokratins tid

I den sista salen som fokuserar på 1900-talet och framtiden finns den klassiska uniformen för Livregementet till häst som den 3-årige prins Carl Gustaf bar på julafton 1949 hos sin farfarsfar Gustaf V. På bröstet bar han miniatyren av kungens jubileumsminnestecken med anledning av 90-årsdagen året innan. De ytterligare medaljer som kung Carl XVI Gustaf mottagit sedan dess visas av naturliga skäl inte i Livrustkammaren.

Däremot finns ett monter benämnd ”En regent för alla”, med medaljer, föreningsnålar och klubbmärken med mera som mottagits av andra kungligheter, längst bak i utställningen. Bland annat Gustaf V:s olympiska medalj som tillhört drottning Victoria, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbunds guldmedalj som tillhört prinsessan Sibylla, Norrköpings stads Sankt Olofsmedalj som tillhört Gustaf VI Adolf, och mycket annat.

Sammanfattningsvis är faleristiken mycket väl representerad i Livrustkammarens nya basutställning. Besökaren kan följa hur ordenskedjornas utseende utvecklats, hur bärandet av utmärkelser förändrats, samt vilken betydelse ordnar och medaljer haft för kungligheter av alla åldrar i alla tider. Ett besök rekommenderas varmt!

Lämna en kommentar

Under Bärande, Faleristik, Medaljer, Ordnar

Jean av Luxemburg 1921–2019

Storhertig Jean av Luxemburg.

Storhertig Jean av Luxemburg avled idag vid en ålder av 98 år. Han regerade i Luxemburg från 1964 fram till 2000 då han abdikerade till förmån för sin äldste son Henri.

Jean föddes 1921 på Bergs slott. Han var son till regerande storhertiginnan Charlotte och prins Felix av Bourbon-Parma. När Luxemburg ockuperades av Tyskland 1940 var familjen tvungen att fly till USA. Jean anmälde sig frivillig till den brittiska armén, utbildade sig till officer vid Sandhurst och deltog i landstigningen i Normandie. Efter krigsslutet erhöll han krigsdekorationer från Luxemburg, Belgien, Nederländerna, Frankrike, Storbritannien och USA, varav flera för tapperhet.

Storhertig Jean mottog även flera höga ordnar. 1951 utnämndes han och hans far till riddare av Serafimerorden av Gustaf VI Adolf. Ordenstecknen överlämnades av den svenske ministern i Belgien och Luxemburg. När storhertigen 1983 tog emot Carl XVI Gustaf på statsbesök fick han motta Serafimerordens kedja som särskild utmärkelse. Han var även riddare av brittiska Strumpebandsorden, danska Elefantorden samt såväl den spanska som den österrikiska Gyllene skinnets orden.

Påvliga Gyllene sporrens orden.

Hans mest ovanliga utmärkelse var nog Gyllene sporrens orden, den näst högsta av de påvliga riddarordnarna. Vad jag kunnat utröna utnämndes han 1965 vid ett officiellt besök hos påve Paulus VI. Ett år senare utfärdades nya bestämmelser varigenom de båda högsta påvliga ordnarna, varav Kristusorden är den högre, endast förlänas kristna statsöverhuvuden ”i samband med händelser av största världsomfattande betydelse”. Tidigare hade de protokollärt förlänats statschefer som besökte påven. Efter 1966 blev de mycket sällsynta och vid sin död var Jean den ende riddaren av Gyllene sporren. Idag saknar båda ordnarna levande innehavare.

Premiärminister Xavier Bettel har meddelat att storhertigens statsbegravning kommer att äga rum den 4 maj. Samma dag kommer Serafimerringning att äga rum i Riddarholmskyrkan.

Lämna en kommentar

Under Personer

Sådan får du kors, bånd og stjerner

Ur programmet I audiens hos Dronningen – sådan får du kors, bånd og stjerner.

Den som tilldelas en kunglig orden eller medalj i Danmark har rätt att delta i en audiens hos drottningen för att tacka och tala en stund med henne i enrum. Dansk TV har gjort ett program om detta: I audiens hos Dronningen – sådan får du kors, bånd og stjerner. Till största delen är det mottagarna själva som får berätta vilka de är, vad de gjort och hur det kändes att bli belönad och träffa drottningen. Det är en timme fullpackad med glädje och stolthet.

Drottning Margrethe själv intervjuas och som vanligt bjuder hon på både insikter och kvickheter. Man får dessutom en inblick i det praktiska arbetet vid ordenskanslier och ett par historiska nedslag. Programmet rekommenderas varmt. Det kan ses här.

1 kommentar

Under Danmark

Ny kunglig medalj för idrottsförtjänster


OS-guldmedaljörerna i curling: Anna Hasselborg, Sara McManus, Agnes Knochenhauer och Sofia Maberg.

På Karldagen den 28 januari offentliggörs vilka som kungen beslutat tilldela Serafimermedaljen, H.M. Konungens medalj och medaljen Litteris et artibus. I år tillkännagavs en nyhet, nämligen att 14 idrottare tilldelats den nyinförda H.M. Konungens medalj för förtjänster om svensk idrott i guld av 5:e storleken. Dessa medaljer, som skiljer sig från den vanliga Konungens medalj genom att det högblå bandet pryds av en lagerkvist, överlämnades för första gången igår vid en ceremoni på Stockholm slott.

Internationellt är det vanligt att idrottare eller hela idrottslag belönas med en orden eller medalj efter särskilda framgångar. Vanligtvis efter VM- och OS-guld eller motsvarande. I vissa länder finns särskilda utmärkelser eller tilläggstecken för detta ändamål. I Finland kan t. ex. riddartecknet av Finlands Lejons orden förses med ett spänne föreställande de olympiska ringarna som förlänas den finländare som vinner en olympisk guld- eller silvermedalj.

För svenskt vidkommande har jag skrivit tidigare om när det svenska herrlandslaget i fotboll fick medaljen För berömliga gärningar av regeringen efter silvret 1958 . Ett märkligt beslut eftersom den medaljen vanligtvis belönar livräddning men det skedde på initiativ av handelsministern Gunnar Lange som dessutom var ordförande i Svenska Fotbollförbundet och illustrerar närmast att någon tradition att dekorera idrottare då ännu inte etablerats i Sverige.

En ny tradition inleddes 1975 när H.M. Konungens medalj gavs en ny roll som allmän kunglig belöningsmedalj för att till viss del ersätta ordensväsendet som precis lagts i träda. Bland mottagarna detta år fanns bordtennisspelarna Stellan Bengtsson och Kjell Johansson, samt ishockeyspelaren Leif ”Honken” Holmqvist som alla fick medaljen av 8:e storleken i högblått band. Året därpå gick samma medalj till simhopparen Ulrika Knape och till de fem tennisspelare som vunnit Davis Cup. Året därefter fick de nio svenskar som tagit guldmedalj i OS i Montréal motta medaljen.

Sedan dess har medaljen tillfallit svenska idrottare i princip varje år. Ofta med motiveringen ”för idrottsbragd”. Denna tradition har nu formaliserats i den nya medaljen. Den är visserligen något mindre, 5:e storleken (24 mm.) istället för 8:e storleken (33 mm.), men får istället ett eget utdelningstillfälle och ett eget kännetecken: segrarens lager. Med medaljen kommer dessutom en liten rosett som kan bäras vid mindre formella sammanhang. Förhoppningsvis får vi se fler sådana på Idrottsgalan.

Namnen på mottagarna och bild på medaljen finns här.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Svensk Bergsmans Hedersmärke

Svensk bergsmans hedersmärke för snille och flit (frånsida).

Sveriges geologiska undersökning (SGU) är den statliga myndighet som ansvarar för frågor om berg, jord och grundvatten. SGU delar också ut en av Sveriges äldsta belöningsmedaljer: Svensk bergsmans hedersmärke för snille och flit som instiftades redan 1756. På 1700-talet betydde ”snille” ungefär uppfinningsrikedom och nytänkande och så sent som i förra veckan delades medaljen ut för att belöna just detta:

Hans [Wahlquist] och Mikael [Nyström] har med nytänkande, affärsmässighet och starkt engagemang drivit fram innovativa och högteknologiska lösningar som bidragit till märkbart ökad säkerhet och höjd effektivitet i gruvorna.

Dessa båda blev de senaste av det dryga 80-tal som fått ta emot hedersmärket för insatser inom gruvnäringen. Gruvmedaljen som den numera kallas är en anrik, exklusiv och intressant utmärkelse. Den härrör från det svenska medaljväsendets allra tidigaste år och är en av få medaljer som har delats ut kontinuerligt sedan denna tid.

Det var i ett kungligt brev den 19 november 1756 som Bergskollegium fick uppdraget att främja gruvdriften genom dela ut medaljer till dem som kunde ”wisa någon ny upfinning eller werkelig förbättring”. Kungaparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika hade själva instiftat flera medaljer för olika näringar de ville uppmuntra, allt från spinnslöjd till mullbärsodling, men detta var första gången som ett statligt verk fick uppdraget att ta fram en belöningsmedalj och själv dela ut den.


Svensk bergsmans hedersmärke för snille och flit (åtsida).

Kollegiet gav uppdraget att utforma medaljen åt gravören Daniel Fehrman som tidigare utfört kungaparets näringsmedaljer. Den medalj han formgav åt Bergskollegium har kallats en av Sveriges bästa. Åtsidan visar ett ymnighetshorn ur vilket olika mineraler faller. Den är omgiven av olika bergsmansverktyg som blåsbälg, gruvbloss, hammare, slägga och bergjärn. En urna ur vilken det strömmar vatten och en avbruten gran visar vattnets respektive kolets betydelse för gruvdriften.

Enligt det kungliga brevet skulle medaljen delas ut i silver till ”Arbetare wid Grufwedriften” och skulle alltså tillfalla lägre befattningshavare vid gruvorna. Dessa bestämmelser följdes oftast men redan 1769 gjordes ett undantag då man lät prägla en medalj i guld och dela ut den till vetenskapsmannen Sven Rinman, känd som den svenska bergshanteringens fader. Endast fyra medaljer av guld har delats ut.

I allmänhet delade Bergskollegium ut medalj till den som under lång tid i gruvorna visat sig vara särskilt skickliga i sitt yrke efter nomineringar från bergsmännen. Det krävdes att meriterna var tillräckligt styrkta annars kunde det bli avslag. Mottagarna hade titlar som spiksmedsmästare, översmältare eller gruvfogde. Från den första utdelningen 1767 till att Bergskollegium lades ned 1857 känner man till drygt ett 60-tal utdelningar.

Därefter överfördes medaljen till Bergsbyrån på Kommerskollegium som inte delade ut den lika flitigt. Det kunde dröja decennier mellan utdelningarna. 1973 överfördes medaljen till Mineralbyrån på Statens Industriverk där den blev utdelad ett par gånger. 1982 fördes den vidare till SGU där fyra medaljer delades ut 1991 till 2004. Därefter föll den i glömska.

2012 återfanns det kungliga brevet tillsammans med några medaljer i ett kassaskåp på SGU i Uppsala. Myndigheten såg en möjlighet att utnyttja den till fullo som belöning inom gruvsektorn. Kriterierna uppdaterades, en jury tillsattes och allmänheten uppmuntrades att lämna förslag. Redan samma år kunde generaldirektören dela ut två medaljer.

Vi ser hedersmärket som ett sätt att belysa och belöna enskilda personers goda insatser för en näring i stark utveckling. Det kan handla om innovationer, entreprenörskap, samverkan eller utvecklingsarbete i vid bemärkelse.

Det hedrar myndigheten att man så grundligt tar till vara på denna historiska och uppskattade utmärkelse. Fler myndigheter och privata samfund borde leta igenom sina kassaskåp efter medaljer att återuppväcka.


Byggmästaren Gustaf Hjalmar Jansson tilldelades medaljen 1942 och bär den korrekt i knapphålet.

Svensk bergsmans hedersmärke har den säregen bäranordning. Den bärs inte i band utan i så kallad dubbellänk eller knapphålskedja vilket var det vanliga sättet att bära medaljer under 1700-talet. I ett litet fåtal medaljer har detta skick bevarats in i våra dagar. Mer om detta i kommande inlägg.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Svenska Faleristiska Föreningen

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Nordstjärnan, en vetenskaplig och faleristisk symbol. Den vet ej av nedgång.

Den 6 mars 2018 samlades en handfull faleristiskt intresserade i Gamla stan för att bilda en förening som inte har återinförandet av de svenska riddarordnarna som syfte, utan att lyfta fram faleristiken i sig.

Föreningen har haft en långsam och försiktig start, men är nu mer stabilt grundlagd. Målsättningen är att vara en mötesplats för alla som är intresserade av ordnar och medaljer.

I föreningen finns bland annat personerna bakom medalj.nu, samt bloggarna Phaleristica, Silvermedaljen och medaljBlogg. Bloggaren Jonar242 är revisor.

Mer information kommer att följa på http://www.faleristik.se som i skrivande stund är under uppbyggnad.

1 kommentar

Under Övrigt

Värmlands läns förtjänstmedalj

Värmlands läns förtjänstmedalj

En av mottagarna visar upp sin medalj.

Medaljer delas inte bara ut på statlig och kommunal nivå – även län kan ha egna medaljer. Till exempel Värmlands läns förtjänstmedalj som instiftades den 20 februari 1992 av landshövding Ingemar Eliasson och delas ut till personer ”vilka gjort förtjänstfulla insatser av bestående värde för Värmlands län”. Även Uppsala och Södermanlands län har egna medaljer instiftade på 2000-talet.

Medaljen är av förgyllt silver, bärs i ljusblått band och har två storlekar. Den större (35 mm) bärs om halsen och delas ut till personer som under lång tid gjort synnerligen förtjänstfulla insatser. Den mindre bärs på (28 mm) bröstet och delas ut till personer som gjort mycket förtjänstfulla insatser. Åtsidan visar Värmlands landskapsvapen och texten omskriften ”Värmlands läns förtjänstmedalj” medan frånsidan är slät.

I måndags fick tre personer ta emot medaljen av mindre storleken vid en ceremoni på residenset i Karlstad. Antalet mottagare är därmed uppe i 44. Lokaltidningarna var på plats och skrev och SVT Värmland gjorde ett mindre reportage.

Lämna en kommentar

Under Länsmedaljer

Polisen delar ut Medborgarmedalj i guld

Size1000

Karl Göran Hallqvist mottar Medborgarmedaljen av rikspolischefen. Foto: Polisen.

Polisen har inte bara till uppgift att bekämpa brott och hålla ordning. Enligt en särskild förordning (1988:842) ska polisen dessutom belöna privatpersoner som med särskild rådighet bistår polisen. Som ett led i detta instiftade den nya Polismyndigheten tre nya medaljer 2017. En av dessa, medaljen För rådigt ingripande eller Medborgarmedaljen, är avsedd som belöning för sådan rådighet.

För guldmedalj krävs synnerlig rådighet och utdelning sker endast efter beslut av rikspolischefen. Igår ägde den första utdelningen rum och rikspolischef Anders Thornberg överlämnade medaljen till Karl Göran Hallqvist med följande motivering:

Karl Göran Hallqvist har visat synnerlig rådighet genom att snabbt överta styrningen av en buss i hög hastighet när chauffören svimmat. Bussen, med flera passagerare, färdades på motorvägen när den okontrollerat började åka mot en rastplats. Med stor skicklighet manövrerade Hallqvist bussen och stannade den utan att någon kom till skada. Tack vare sin rådighet räddade Hallqvist flera liv och värdefull egendom i Uppsala den 22 oktober 2017.

Sveriges sju regionpolischefer kan fatta beslut om utdelning av medaljen i silver. Den första utdelningen ägde rum i september i polisregion Väst då fem personer mottog silvermedaljen efter olika typer av ingripanden.

Universitas regia Upsaliensis

Polismyndighetens medalj För rådigt ingripande i guld.

Utdelningen av polisens nya medaljer har fått vänta lite eftersom tillverkningen upphandlats. Under tiden har man sett till att medaljerna För förtjänstfulla insatser och För rådigt ingripande fått bärandetillstånd till militär uniform. De har upptagits i bestämmelserna med förkortningarna PolismGM och PolismMedborgGM.

Som alltid när någon välförtjänt medaljeras för att ha räddat någon annans liv påpekar jag och andra att vi har en mycket förnäm medalj för detta ändamål i Sverige nämligen regeringens belöningsmedalj För berömliga gärningar, instiftad 1832 och avsedd för personer ”som rådigt och modigt räddat en människa i livsfara”. 1991 delades den ut för en närmast identisk händelse där en passagerare förhindrade en bussolycka sedan chauffören somnat:

Hõbeankur

Notis i SvD den 17 augusti 1991.

Tyvärr har medaljen inte delats ut sedan 1998. Kriterierna har inte förändrats. Inte heller har polisens uppdrag att belöna enligt förordningen utökats. Exemplet illustrerar hur ansvaret att belöna privatpersoners hjältedåd flyttats utan att något egentlig beslut verkar ha fattats. Myndighetsmedaljer som borde vara ett komplement till regeringsmedaljerna riskerar att ersätta dem.

Denna utveckling kan dock stoppas. Den parlamentariska utredning, som bland annat ska se över ordensväsendet, ska även omfatta regeringens och Polismyndighetens medaljer. En övergripande översyn vore mycket välkommet och skulle resultera i att fler kan få medalj för modiga och rådiga ingripanden.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Till lågans dämpande och de olyckligas räddning

Brandkontoret.
Brandkontorets emblem på en byggnad i Gamla stan i Stockholm.

Under 1700-talet härjades svenska städer ofta av förödande eldsvådor. Ett antal försäkringsbolag grundades med kunglig stadfästelse för att ersätta skadorna, men också för att förebygga och bekämpa bränderna. Bolagen började tidigt dela ut belöningsmedaljer till de som bistått vid släckning eller på annat sett verkat för bättre brandsäkerhet. Dessa så kallade brandmedaljer har delats ut ända in i våra dagar.

Som många medaljer under 1700-talet delades dessa inte ut i band, utan att förvaras. Under 1800-talet blev det vanligare att kungen gav särskilt tillstånd för brandmedaljer att bäras i band ”till heder och uppmuntran”. Detta skedde vanligtvis när mottagaren visat särskilt mod i samband med släckandet av en brand. Den som hade räddat ett människoliv kunde komma ifråga för den kungliga livräddningsmedaljen För berömliga gärningar, men brandmedaljerna täckte upp andra rådiga gärningar.

Detta märks inte minst i biografiska verk där man kunde läsa att någon tilldelats en GMbr eller SMbr, det vill säga en brandmedalj i guld eller silver. I 1938 års adelskalender anges till exempel för Axel Svinhufvud (1867–1939) ”8GMbr”. Han innehade alltså inte mindre än åtta brandmedaljer i guld efter sin långa tid som brandchef i Stockholm. Dessutom innehade han medaljen För tapperhet i fält för tjänstgöring i Kongo. I förteckningen över förkortningar står brandmedaljen efter tapperhetsmedaljen och livräddningsmedaljen, men före kungliga förtjänstmedaljer som För medborgerlig förtjänst och Illis quorum meruere labores. Det antyder att brandmedaljerna hade viss status.

Formellt var brandmedaljerna aldrig kungliga medaljer utan kan närmast ses som en föregångare till kommunala medaljer. När de under 1800-talet försågs med band användes den kommunala murkronan som bäranordning istället för den kungliga kronan.

Brandmedaljerna är för många att avhandlas i ett inlägg. Vi börjar därför med de äldsta:

Brandkontorets medaljer

Stockholms stads brandförsäkringskontor, eller bara Brandkontoret, grundades 1746 av ett antal borgare i Stockholm med Charles Tottie som drivande kraft. Idag är Brandkontoret ett renodlat försäkringsbolag men fram till 1874 ansvarade det även för brandsläckningen i Stockholms stad.

Brandkontorets emblem, Fågel fenix, är en bekant syn för de som rör sig i Gamla stan. Det placerades nämligen ovanför porten på de byggnader som var försäkrade så att Brandkontorets brandmän i händelse av eldsvåda visste vilka hus de skulle undsätta först. Märket blev snart en självklar del av stadsbilden och omsjungs även av Bellman i Fredmans epistel nr 40: ”Fenix sitter full med glitter, ståtligt förgylld.”

Fenix är en mytologisk varelse som dör i eldslågor och återuppstår ur sin egen aska. En mycket lämplig symbol för brandförsäkring. I Brandkontorets emblem sitter den i en glob krönt av en kunglig krona omgiven av två vingar samt eldrök. Emblemet skapades av Gerhard Meijer och fastställdes den 23 april 1746.

pic_UUM_201068_rev_org
Medaljen Moesti cupiens solatia casus (avslag i brons).

Men nu till medaljerna. Redan i Brandkontorets äldsta reglemente, fastställt av kung Fredrik I år 1746, åläggs direktionen att iakttaga om någon deltagit i eldsläckning med ”särdeles flit och oförtrutenhet” eller ”med fara och äfwentyr för sin person” eftersom de då ”måge blifwa af contoiret efter omständigheterna therföre belönte och upmuntrade”. Den vanligaste belöningen till brandmännen var pengar, men 1764 blev det aktuellt att belöna en ”behjärtad och vaksam granne” som förhindrat en eld som kunde ha blivit förödande. Man beslutade därför att instifta en medalj (eller jetong) av 8:e storleken att utdelas till:

hederligare personer, som vid eldsvådor något märkvärdt bidraga till lågans dämpande och de olyckligas räddning.

Medaljen ritades av Jean Eric Rehn och graverades av Gustaf Liungberger under en resa till Rom. Frånsidans motiv är hämtat ur Trojas historia och visar hur Aeneas bär sin far ur den brinnande staden. Omskriften lyder Moesti cupiens solatia casus (”längtande efter tröst för en sorglig händelse”). Åtsidan visar en ros, en symbol hämtad från ett av Stockholms äldre sigill, belagd med fågel Fenix. Tillverkningen försenades och medaljen kunde delas ut först 1767. Den utdelades flitigt i både guld och silver.

1771 lät Brandkontoret gravören Carl Johan Wikman utföra en medalj av 12:e storleken över sin grundare Charles Tottie som då hade styrt bolaget i femton år. Medaljens åtsida visade Totties bröstbild och frånsidan en bild på Trojas borg där stadens beskyddare Minerva står vakt i porten. Den Tottieska medaljen delades ut i guld till Charles Tottie och hans familj, och 20 medaljer av silver sparades för framtida behov. Medaljen kom att bli Brandkontorets mest exklusiva utmärkelse till människor som utmärkt sig vid hämmandet av eldsvådor.

Mot slutet av 1770-talet blev Brandkontoret bestulet på hela sitt lager av medaljer. Därefter delade man under ett antal år endast ut silvermedaljer. Först 1796 lät man beställa guldmedaljer av två storlekar; en större och mindre. Tyvärr går det inte att utläsa av källorna vilka utdelningar som gäller Tottiemedaljen och vilka som gäller Moesti cupiens solatia casus. Brandkontorets reglemente från 1878 anger endast att:

Åt dem, som vid elds släckning eller förekommande af elds utbredning ådalagt synnerligt nit samt sällsynt mod och rådighet, eger Direktionen utdela medaljer, jettoner och penningar. (Art II, § 14)

Åtminstone från mitten av 1800-talet började medaljerna delas ut att bäras ”uti hvitt och rödt band å bröstet”. Bandfärgerna valdes möjligtvis av traditionsskäl, för under slutet av 1700-talet skulle brandmännen i Stockholm bära vita och röda tofsar som igenkänningstecken.

Enligt den praxis som växte fram delades den Tottieska medaljen in i tre versioner: den större guldmedaljen (12:e storleken, bild här) i band som halsen, samt den mindre guldmedaljen (9:e storleken, bild här) och silvermedaljen (8:e storleken, bild här) båda i band på bröstet. De båda guldmedaljerna tycks ha delats ut sparsamt och nästan uteslutande till högre ämbets- och tjänstemän inom Brandkontoret. Den större guldmedaljen delades ut så sent som 2005. Från slutet av 1800-talet till mitten av 1900-talet utdelades årligen ett antal silvermedaljer (i särskilda fall guld) till brandmän för rådighet vid eldsläckning, men det går inte att utläsa om det är Tottiemedaljen eller Moesti cupiens solatia casus (bild här) som avses.

Den sistnämnda medaljen har dock delats ut vid ett par uppmärksammade händelser under 1900-talet. I samband med det s. k. ”stora tunnelraset” i Stockholm den 9 november 1965 utmärkte sig brandingenjör Olle Johansson och vice brandchef Carl-Otto Falk för framstående mod och rådighet vid räddningsarbetet. Året därpå fick de båda motta Moesti cupiens. Så sent som 1990 delades samma medalj ut till den 33-årige rökdykarledaren Denny Wincent. Under en brand på Östermalm hade han befunnit sig i ett trapphus då taket rasade in. Han var först helt fastklämt med lyckades med konststycket att ta sig loss med endast lindrigare brännskador och några frakturer. Brandkontorets VD Jan Ekman som till tidningarna sade att 1990 varit det värsta brandåret i Stockholm sedan Klarabranden 1751 och att medaljen var ett led i arbetet att minska antalet bränder.

Så sent som 2012 beställde Brandkontoret nya medaljer från Svenska Medalj. Jag hoppas att denna gamla och rika medaljtradition lever vidare i många år.

Lämna en kommentar

Under Brandmedaljer, Okategoriserade