Leif Påhlsson 1935–2019

En av Sveriges mest kunniga och produktiva faleristiker Leif Påhlsson har avlidit i en ålder av 84 år. Han delade med sig av sitt vetande i en stor mängd artiklar i olika tidskrifter. Omfattande kunskaper, ett förfinat språk och en bergfast noggrannhet var hans kännetecken.

1957 skrev den 22-årige Leif Påhlsson en insändare till Svenska Dagbladet med ett bidrag till en pågående diskussion om en serafimerskraschan som påträffats i Kanada. Hans återkom ofta som skribent i SvD och efterträdde så småningom Karl Löfström (1881–1964) som tidningens ordensexpert under vinjetten ”Bakom stjärnorna” vilket han var ända in på 70-talet. Han skrev även om ordnar och medaljer för Svensk Numismatisk Tidskrift, Meddelande från Armémuseum, Skandinavisk Numismatik, Heraldisk Tidsskrift med mera.

Hans arbete Europas ordnar i färger, en utvidgad och omarbetad version av Europæiske ordner i farver (1966) av P. O. Hieronymussen, publicerades dessvärre aldrig. Text- och bildmaterialet har dock kunnat utnyttjas i andra sammanhang. För sitt idoga arbete att sprida information om ordnar tilldelades han Malteserordens förtjänstkors år 1981.

Författaren till dessa rader hade tyvärr aldrig möjligheten att träffa Leif Påhlsson personligen. Vår kontakt begränsades till en handfull utbyten över e-post. Jag är glad att jag då utnyttjade möjligheten att uttrycka min djupa tacksamhet för hans ovärderliga bidrag till den svenska faleristiken. Phaleristica hade varit ett mycket svårare och fattigare projekt utan hans skrifter i ämnet.

För ett mer utförlig beskrivning av Leif Påhlssons livsgärning se Jonas Arnells minnesord.

Frid över hans minne!

Lämna en kommentar

Under Personer

Björn von Sydow leder ordensutredningen

Björn von Sydow.

Idag publicerades de utredningsdirektiv som regeringen fastställde igår för utredningen om det offentliga belöningssystemet, de allmänna flaggdagarna och anslaget till hovet. Samtidigt meddelades det att tidigare talmannen Björn von Sydow kommer att vara ordförande för den parlamentariska kommitté som ska utreda frågorna. Han var vice ordförande i Konstitutionsutskottet när ordensuppgörelsen tog form och är en mycket respekterad och omtyckt politiker.

I direktiven, som går att läsa här, står bland annat:

Regeringen anser att det finns ett behov av att göra en bred och samlad översyn av det offentliga belöningssystemet med inriktningen att Sverige ska få ett modernt och sammanhängande system för belöning av såväl svenska som utländska medborgare för bl.a. viktiga samhällsinsatser. En
parlamentariskt sammansatt kommitté bör ges i uppdrag att göra en sådan översyn.

Kommittén ska redovisa sitt arbete senast den 15 juni 2021.

Lämna en kommentar

Under Regeringen

Direktiven klara – ordensväsendet utreds

Idag togs ett viktigt steg på vägen mot ett reformerat svenskt ordens- och medaljväsende. Regeringen fastställde direktiv för utredningen om det offentliga belöningssystemet, de allmänna flaggdagarna och utformningen av anslaget till hovet. Därmed kan den parlamentariska kommitté som behandla dessa frågor snart inleda sitt arbete.

Bakgrunden är den överenskommelse som träffades i maj 2018 mellan sex partier och som resulterade i ett tillkännagivande från riksdagen med bred majoritet. Redan från början har det stått klart att Svärdsorden, Nordstjärneorden och Vasaorden återigen ska kunna förlänas till svenska medborgare för samhällsinsatser. Därutöver får kommittén ett brett mandat att ta ett helhetsgrepp om statens hedersbelöningar, vilket är mycket glädjande.

Uppdatering 2019-11-08: Det står nu klart att tidigare talmannen Björn von Sydow blir ordförande i den parlamentariska kommittén. Den ska redovisa sitt arbete senast den 15 juni 2021. Direktiven går att läsa här.

Lämna en kommentar

Under Regeringen

Utmärkelser till smoking

Kung Carl XVI Gustaf i smoking och utmärkelser vid statsbesök till Australien 2005.

Det är inte ofta man ser någon bära utmärkelser till smoking, men det förekommer och är fullt korrekt förutsatt att det angetts på inbjudan. Så har det inte alltid varit.

Först några ord om smokingens historia. Den kom till Sverige från England mot slutet av 1800-talet som en alternativ aftonklädsel till fracken. En tidig bild finns att beskåda på Tullgarns slott där Oscar Björck målat ett stiligt porträtt av kronprins Gustaf (V) iförd smoking. Om kronprinsens hovliv vid Tullgarns slott berättades att:

herrarna vid större middagar uppträda i frack och hvit halsduk, vid mindre i svart halsduk och i djupaste hvardagslag i smoking. Ordenstecken begagnas aldrig.

Tidigare hade man alltså varierat frackens beståndsdelar utifrån formalitetsgrad. Svart väst och fluga var mindre högtidliga än vita. Om ordenstecken bars till ”frack med svart halsduk” så var det utan band, d.v.s. att innehavare av högre ordensgrader endast bar kraschan. Under början av 1900-talet tog smokingen över de svarta persedlarna och än idag idag hör vit väst och vit fluga till frack, samt svart väst och svart fluga till smoking.

Professor Erik Lundberg leder ett sammanträde i Vetenskapsakademien 1973 iförd frack med svart väst och Nordstjärneordens kommendörskraschan.

Inom universitetsvärlden kom frack med svart väst (och ibland även svart fluga) att leva kvar, vilket ibland lett till förvirring. 1947 ledde Archibald Douglas ett sammanträde inom Krigsvetenskapsakademien, och som akademiens styresman bar han traditionsenligt svart väst och svart fluga samt Svärdsordens storkorskraschan. Tidningarna skrev att generalen uppträtt i smoking med ordnar, vilket ansågs mycket lustigt eftersom smokingen fortfarande ansågs mycket informell. Idag har den svarta flugan till frack så gott som försvunnit. Kungl. Fysiografiska Sällskapet i Lund är det enda undantaget jag känner till.

Men åter till smokingen. Den sågs länge som ett vardagsplagg olämpligt för ex. kyrkbröllop och än mindre att bära ordnar på. Det var först 1948 i smokingens hemland som Georg VI beslutade att miniatyrordnar kunde bäras till smoking av den som inte ägde en högtidsdräkt. Halskors eller kraschan tilläts ännu inte. Bestämmelsen var tillfällig och sågs nog som ett nödvändigt ont mot bakgrund av krigsransoneringen. Den bidrog dock till att höja smokingens status och öka acceptansen för ordnar till andra kläder än frack och uniform. 1964 gjorde drottning Elizabeth II faderns bestämmelser permanenta och tillät utöver miniatyrerna en halsdekoration och en kraschan. Detta gäller än idag inom det brittiska samväldet.

I Sverige ansågs det länge onödigt att bära utmärkelser till något annat än högtidsdräkt annat än utomlands. Det var först 1998 som Riksmarskalksämbetet meddelade att utmärkelser i form av miniatyrer kunde bäras till smoking i högtidliga sammanhang. Denna möjlighet utnyttjas i flera privata kretsar, men dock inte av kungafamiljen. Vid smokingmiddagar på slottet nöjer sig kungen och prinsarna med bouton, och drottningen och prinsessorna porträttagraff. Det finns dock ett par undantag som är värda att belysa.

När kungaparet var på statsbesök i Australien 2005 bars smoking till statsbanketten. Kungen bar då sina utmärkelser enligt samma principer som de brittiska, en kraschan (Serafimerorden), ett halskors (Nordstjärneorden) samt fyra kungliga minnestecken i miniatyr. Se bilden överst. Samma utmärkelser som kungen brukar bära till frack tillsammans med Serafimerordens axelband och Vasaordens kraschan. En stilig anpassning efter lokala förhållanden.

Kungen i USA 2013.

2013 deltog kungaparet på en galamiddag i USA med vicepresident Biden närvarande. Denna gång valde kungen en mer informell variant med endast miniatyrer: två svenska minnestecken, Serafimerorden, Svärdsorden, Nordstjärneorden och Vasaorden. Inte desto mindre stiligt.

Så vad gäller för en smokingmiddag i Sverige när ”dekorationer” har angetts på inbjudan? Enligt Kungl. Maj:ts Ordens anvisningar från 2019 kan man bära en utmärkelse i band om halsen och miniatyrer på slaget. Kraschan nämns inte. Till den militära motsvarigheten liten mässdräkt bars ursprungligen släpspänne, men från 1996 miniatyrer och från 2012 även kraschan. Dock ej halstecken. Här finns alltså en civil variant och en militär variant. Eftersom smokingen verkar vara på frammarsch som högtidsplagg kunde det kanske vara lämpligt att i framtiden gå över helt till den brittiska modellen och tillåta både kraschan och halsdekoration.

Historien har visat att ordnar och smoking är en värdig och elegant kombination!

2 kommentarer

Under Bärande

”Små löften av silver”

Mynt präglat av Olof Skötkonung.

Mynt och medaljer är nära släktingar med en gemensam historia. De är runda eller kantiga metallstycken som präglats med bild och text vilket ger dem ett symbolisk värde. Syftet skiljer dem åt. Myntet används som betalningsmedel och dess åtsida anger dess värde. Medaljen däremot är avsedd som en hedersbelöning eller som minnestecken och åtsidan bär en inskription eller en sinnebild som illustrerar detta. I Sverige har vi en lång tradition av att officiella mynt och medaljer pryds av den regerande kungens porträtt, namn och titel på åtsidan.

Båda sidorna av Olof Skötkonungs mynt.

Denna tradition går tillbaka till de allra första mynt som präglades av Olof Skötkonung i Sigtuna år 995. De hade kungens bild på ena sidan och ett kors på den andra. Om dessa kan man läsa om i Maja Hagermans bok Spåren av kungens män (Prisma 1999). Jag har alltid utgått från att de första mynten var uteslutande betalningsmedel, men Hagerman nyanserar den bilden. Hon visar att även om myntproduktionen var hög så visar arkeologiska att mynten inte cirkulerade på det sätt man kan vänta sig i en penningekonomi. Under rubriken ”Små löften av silver” skriver hon:

När kungarna hanterade dessa mynt kan det alltså tänkas ha varit i andra sammanhang. Det kristna korset och kungabilden var symboliska framställningar med en inneboende kraft som är svår att förstå för oss idag. Men på sin tid var dessa mynt så pass märkvärdiga att de antagligen kunde användas som hjälpmedel i de skandinaviska kungarnas maktpolitiska strävanden. Med deras hjälp kunde trogna män belönas, ingångna allianser få sin bekräftelse, och den kungliga auktoriteten visas upp inför imponerade skaror.

Detta är visserligen Hagermans egna spekulationer, men det är en kittlande tanke att Olof Skötkonung delade ut en rund metallbricka med sin bild, namn och titel som belöning på samma sätt som vår kung mer än tusen år senare överlämnar kungliga belöningsmedaljer till framstående svenskar.

H.M. Konungens medalj. En belöning med tusenåriga anor?

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

August Béen – den okände tapperhetsmedaljören

August Béen 18551893.

Medaljerna För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss anses numera endast kunna utdelas då Sverige är i krig. Mellan 1814 och 1915 har dock flera av dessa medaljer utdelats till svenskar i utländsk tjänst. Den främsta källan till information om dessa mottagare är Karl Löfströms artikel Tapperhetsmedaljen efter 1814 i Meddelanden från armémuseum 1953 som upptar 40 av dem. Artikeln är emellertid inte komplett vilket visade sig när jag hittade en hittills ouppmärksammad mottagare av sjömedaljen: August Béen.

August Béen föddes 1855 i Stockholm och var son till grosshandlare C. A. Béen och Nicoline Béen. Han blev löjtnant i flottan och fick 1881 tjänstledigt för att utbilda sig i fransk tjänst. Han genomgick minskolan i Boyardville (känd för Fort Boyard där ”Fångarna på fortet” spelas in) och tjänstgjorde sedan i den franska Medelhavsflottan. 1883 reste han till Tonkin i nuvarande Vietnam och blev där ordonnans vid den franske överbefälhavaren amiral Courbets stab. När det fransk-kinesiska kriget bröt ut i augusti 1884 befann sig Béen mitt i händelsernas centrum.

Konflikten handlade om huruvida Kina eller Frankrike skulle kontrollera Tonkin. Béen deltog i striderna både till land och till sjöss. I slaget vid Futscheu kommenderade han förbatteriet på pansarkryssaren Triomphante och efter intagningen av Sontay 1884 blev han på amiral Courbets rekommendation utnämnd till riddare av Hederslegionen. Samma år påbörjade han sin resa hem till Sverige och återvände till Stockholm på faderns 70-årsdag. Han hade då varit i fransk tjänst i fyra år och ådragit sig stora skador.

Den franska pansarkryssaren Triomphante.

Kriget, som pågick till april 1885, skulle August Béen skildra med egna ord efter hemkomsten. En föreläsning om hans upplevelser i den ”yttersta östern” refererades såhär:

Talaren framställde ämnet konicist och med lefvande färger, som endast den kan måla, hvilken sjelf varit en af de handlande personerna. Efter en kort politisk inledning beskrefvos alla de olika skeden den franska flottan hade att genomgå under den så hufvudlöst uttänkta ockupationen af Formosa. Först segrarne vid Kelung, sedan nederlaget vid Tam-Sui, »denna point noir på amiral Courbets annars så ärorika väg», så alla de lidanden, den franska flottan hade hatt genomgå, dels genom stormar och brist på skyddande hamnar, då oftast enda räddningen var att bege sig till sjös, dels genom usel och skämd proviant, så väl för officerare som manskap, dels genom kolera och andra svåra sjukdomar. Ungefär hälften af den franska styrka dukade under för alla dessa hemsökelser, och när freden ändtligen slöts och den franska trikoloren ströks på Formosa, lemnades der endast qvar »en vidsträckt kyrkogård».

Tonkinmedaljen.

I februari 1886 meddelade regeringen att två löjtnanter som tjänstgjort utomlands skulle belönas med medaljen För tapperhet till sjöss i guld. Den ene var Gustaf Dyrssen som utmärkt sig i brittisk tjänst vid bombardemanget av Alexandria 1882. Den andre var August Béen. Detta är den senast kända utdelningen av sjömedaljen. Samma år utdelades en fransk fälttågsmedalj, Tonkinmedaljen, för alla som deltagit i kriget och dessutom instiftades annamitiska Drakorden, formellt tillhörande det franska protektoratet Annam söder om Tonkin, men i praktiken en fransk kolonial utmärkelse. August Béen mottog både medaljen och Drakordens riddartecken.

Annamitiska Drakorden.

August Béen befordrades till kapten och placerades vid Karlskrona station. Han var en kunnig officer, särskilt när det kom till minkrigföring. Han plågades dock av sina skador från kriget och under en vistelse på Växjö hotell den 13 mars 1893 avled han hastigt och oväntat bara 37 år gammal. Vid hans militärbegravning i Amiralitetskyrkan i Karlskrona paraderade 100 sjömän och det sköts sorgesalut från Kungsholms batteri med nio skott. Vissa vapen han hade med sig som minnen från kriget ingår idag i Livrustkammarens samlingar.

2 kommentarer

Under Personer

Förändringar inom kungahuset

Riksmarskalken har idag släppt en kommuniké gällande förändringar inom kungahuset:

H.M. Konungen har beslutat om förändringar i Det Kungl. Huset. Syftet med dessa förändringar är att klargöra vilka personer inom Den Kungl. Familjen som kan förväntas tas i anspråk för sådana officiella uppdrag som åligger statschefen eller anknyter till statschefsämbetet.

Resultatet är att prins Carl Philips och prinsessan Madeleines barn inte längre kommer att räknas till Kungl. Huset och bära titeln Kunglig Höghet. Istället räknas de till Kungl. Familjen och behåller titeln prins/prinsessa samt sina hertig- och hertiginnetitlar.

Med detta beslut föregriper kungen en fråga som diskuterats av riksdagen. I det betänkande från maj 2018 där Konstitutionsutskottet slog fast att ordensväsendet skulle utredas stod även:

I flera andra monarkier i Europa har förts och förs en diskussion om ifall det är motiverat att på något sätt avgränsa den krets av personer av kunglig börd som förväntas utföra officiella uppdrag för landet och som därmed kan göra anspråk på att få tillgång till åtgärder finansierade via statsbudgeten. Det är rimligt att en sådan diskussion även förs i Sverige.

Den parlamentariska kommittén ska därför, i samråd med hovet, överväga hur utformningen av riksdagens anslag till hovet kan bidra till att det Kungliga Husets officiella åtaganden främst utförs av ett begränsat antal av dess medlemmar samt med avseende på denna fråga utarbeta principer för anslagets utformning.

Den parlamentariska utredning som ska utreda dessa frågor har ännu inte tillsatts. Kanske kan kungens beslut underlätta för en utredning att komma till stånd.

Lämna en kommentar

Under Övrigt

”En stor förbistring synes råda” – boutoner och rosetter

Vid tillfällen då ordnar och medaljer inte bärs kan man istället bära en liten bouton eller rosett i utmärkelsens band. Vid vid riksmötets öppnande bar till exempel kungen och prinsarna Serafimerordens ljusblå bouton på kavajen för att markera att det var en särskild händelse.

Bouton med norska Lejonordens kraschan i mitten som tillhört en svensk kunglighet. Tidigt 1900-tal.

Under 1800-talet, och en bra bit in på 1900-talet, var boutonerna och rosetterna inte officiella utan något man beställde privat. I regel markerade bouton kommendörsgrad inom en orden medan rosett visade riddargrad, minnestecken eller medalj. Inom dessa ramar kunde de konstrueras tämligen fritt och kunde sättas ihop av banden från flera olika utmärkelser. En kraschan eller ett ordenstecken i miniatyrformat kunde fästas på dem för att visa vilken som var den högsta ordensgraden.

Robert Wållgrens medaljrosetter, läs mer om dem här.

1943 skrev Ernst Areen och Sten Lewenhaupt ett förslag om systematisering ”[e]när en stor förbistring synes råda med avseende å dessa knappars utseende och färgsammansättning” i andra upplagan av deras bok När och hur böra ordnar bäras. Ett reviderat förslag presenterades i den tredje upplagan från 1953. Inget av dem slog igenom helt. Under andra halvan av 1900-talet upphörde bruket med sammansatta boutoner och rosetter.

Bouton med silvervingar för kommendör av rumänska Kronorden, läs mer här.

Efter 1975 började Nordstjärneorden förlänas med tillhörande bouton enligt ett internationellt system. Kommendör med stora korset får en bouton med två underliggande tvärband (”vingar”) av guld, kommendör av 1. klass en bouton med en guld- och en silvervinge, kommendör en bouton med silvervingar, riddare av 1. klass en enkel bouton och riddare ett ”clips” (se bild nedan).

2,35 millimeter brett band, ”clips”, för riddare av franska Hederslegionen.

För riddare av Serafimerorden användes tidigare en bouton motsvarande den för kommendör med stora korset, men 2015 övergick man till en äldre större modell utan vingar och med ett gyllene serafhuvud. Riddare av Carl XIII:s orden har haft olika slags boutoner, bland annat en med silvervingar. Ordens insignier är halskors och bröstkors så den kan sägas motsvara kommendör av 1. klass. Samma typ av insignier har svenska Johanniterorden vars rättsriddare bär bouton med silvervingar medan riddaren bär en enkel bouton.

H. M. Konungens medalj i guld av 12:e storleken med Serafimerordens band med tillhörande (enkel) rosett.

Med H. M. Konungens medalj följer en liten rosett i antingen serafimerblått eller högblått band. Jag tycker mig ha sett en särskild rosett med de bakre bandändarna kluvna och utstickande för medalj av 12:e storleken om halsen, till skillnad från den enkla rosett som hör till medaljerna av 8:e och 5:e storlekarna som bärs på bröstet. Även med Prins Carl- och Prins Eugen-medaljerna följer en enkel rosett i medaljbandet.

Med de kungliga utmärkelserna som förebild hade man kunnat tro att ett system stabiliserat sig för alla svenska utmärkelser: boutoner för ordnar (clips för riddargraden) och rosetter för medaljer. I verkligheten råder dock det omvända:

Den som innehar medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst kan köpa en en bouton hos Svenska Medalj eller en butong (sic!) av Sporrong. Även innehavarna av Försvarets materielverks förtjänstmedalj kan bära bouton, medan de som fått Säkerhetspolisens förtjänstmedalj får bära clips. Kungl. Patriotiska sällskapets medaljer har även de clips som man kan läsa mer om i Jonar242:s inlägg här.

2 kommentarer

Under Bärande

Svensktillverkade ordensband – sedan 1833

Almgrens bandvävmaskin som kan väva sex sidenband samtidigt.

På Repslagargatan i Stockholm har K. A. Almgren sidenväveri funnits i över 170 år. De remdrivna vävstolarna används fortfarande för att göra sidenband, bland annat till Kungl. Patriotiska Sällskapets medaljer och Stockholms stads Sankt Eriksmedalj. Men produktionen är en bråkdel av vad den varit. Här tillverkades en gång i tiden nästan alla ordensband i Norden.

K. A. Almgren blev själv kommendör av Vasaorden och riddare av Nordstjärneorden.

1833 fick Knut August Almgren tillstånd att öppna ett sidenväveri i Stockholm. Som ung gesäll hade han hade lärt sig hantverket i Lyon. Därifrån hade han lyckats smuggla med sig en jacquardvävstol som effektiviserade produktionen. Almgrens sidenväveri blev mycket framgångsrikt. 1844 blev han kunglig hovleverantör av siden och två år senare flyttade väveriet in i de nya lokalerna på Repslagargatan.

Under väveriets storhetstid sysselsattes 288 arbetare på 196 vävstolar och sidentyg tillverkades för allt från möbeltyg och tapeter till schalar och slipsar. Bland de sidentyger som vävts hos Almgrens finns bland de som klätt möblerna i Serafimerordens sal på Stockholms slott. Vävning var ett kvinnoyrke och under några år var Almgrens Skandinaviens största arbetsplats för kvinnor.

Diverse gradband för ordenssällskap.

Vattrade sidenband för ordnar och medaljer utgjorde tidigt en stor del av verksamheten. Almgrens tillverkade banden för de kungliga riddarordnarna, men också gradband för de många ordenssällskapen samt senare för universitetens nationer, kårer och sektioner. Efter att de sista sidentyget vävts 1943 försörjde sig Almgrens helt på dessa band fram till att fabriken stängde 1974. På hyllorna i verkmästarkontoret står fortfarande kataloger över alla de sidenband som Almgrens tillverkat. En guldgruva för forskningen!

1991 beslutade Knut Almgrens barnbarns barnbarn att öppna upp sidenväveriet som museum och några år senare togs även några vävstolar åter i bruk. Förutom de ovan nämnda medaljbanden för KPS tillverkas band för olika studentföreningar. Idag är Almgrens det enda sidenväveriet i norra Europa och verksamheten drivs som en stiftelse. Det rekommenderas varmt att besöka museet med dess utställning och bevarade industrimiljö som är öppet måndag till lördag.

Den som är i behov av sidenband och kan tänka sig att lägga en extra slant för kvalitet och samtidigt vill göra en kulturgärning kan med fördel vända sig till K. A. Almgren sidenväveri.

Länk till väveriet: www.kasiden.se

Lämna en kommentar

Under Tillverkning

Robert Wållgren – den krigsdekorerade stinsen

Foto: Järnvägsmuseet.

Svenska museer har fotograferat stora delar av sina samlingar och publicerat dem på portaler som DigitaltMuseum. Tur är det, för vem hade kommit på tanken att leta på Järnvägsmuseet efter ordnar och medaljer? Av en händelse fick jag syn på flera foton och porträtt av stinsen Robert Wållgren (1840–1930) som bär såväl Vasaorden som en dansk fälttågsmedalj och ett tyskt riddartecken. Dessutom finns etuiet med hans dekorationer bevarat. Vem var han?

Robert Wållgren växte upp under en tid då skandinavismens vindar blåste starka och enighet mellan de nordiska folken hölls högt. Inför en stundande konflikt mellan Danmark och de tyska rikena om det omtvistade hertigdömet Slesvig hade Karl XV lovat danskarna sitt stöd, men när kriget väl bröt ut 1864 hade kungen inte regeringen med sig och det svenska stödet uteblev. 434 svenskar beslutade då att delta frivilligt i kriget på danskarnas sida. En av dem var Wållgren som 24 år gammal tog värvning i Femte infanteriregementet. Han deltog i flera av de viktigaste drabbningarna, däribland det avgörande slaget vid Als den 29 juni där han sårades i benet och togs tillfånga. Wållgrens tid i fångenskap blev dock kort. Efter nederlaget vid Als såg Danmark kriget förlorat och fredsförhandlingar inleddes.

Dannebrogmännens hederstecken. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.

Den 26 september 1864 förlänades Robert Wållgren Dannebrogmännens hederstecken, den lägsta graden inom Dannebrogorden. Den har kallats värdens mest demokratiska ordensgrad eftersom den kunde tilldelas alla ”från kungen ner till den enklaste undersåte”. Endast sex svenskar som deltog i det dansk-tyska kriget 1864 fick ta emot hederstecknet som idag benämns Dannebrogordens hederstecken.

Erindringsmedaljen for Krigen 1864. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.

Vid hemkomsten till Sverige började Wållgren arbeta vid Statens Järnvägar och blev så småningom stationsinspektör (stins) i den viktiga järnvägsknytpunkten Falköping. När det instiftades en särskild fälttågsmedalj för de som deltagit i kriget (Erindringsmedaljen for Krigen 1864) ansökte Wållgren om den och mottog den 1877. Det måste varit anmärkningsvärt att en ung järnvägstjänsteman kunde stoltsera med danska ordenstecken och krigsutmärkelser på SJ:s paraduniform med det bevingade hjulet.

Mecklenburgska Griporden. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.

Wållgrens tyska ordensutmärkelse, riddartecknet av Mecklenburgska Griporden, är svårare att förklara. Har den också att göra med kriget? Svaret är ett annat. Enligt en tidningsnotis från 1895 förlänade storhertig Fredrik Frans III av Mecklenburg-Schwerin Griporden till två tjänstemän vid statsbanorna med anledning av änkehertiginnans besök i Sverige. En av dem var Wållgren. Kanske hade änkehertiginnan passerat genom Falköping på sin resa och övernattat där som de svenska kungarna brukade göra?

Robert Wållgren i SJ:s paraduniform med utmärkelser i originalmontering. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.

Slutligen utnämndes Wållgren på Oscarsdagen den 1 december 1899 till riddare av Vasaorden för sina många år vid järnvägarna och därmed var hans samling dekorationer komplett. Men faleristik är inte bära vilka utmärkelser som tilldelats vem, det handlar också om hur de bärs.

Robert Wållgren i stinsuniform med utmärkelserna i preussisk montering.

För det första kan det noteras att Wållgren bar sina utmärkelser på olika sätt. I ett tidigt porträtt (bild X.) bär han sina båda danska utmärkelser såsom han tilldelats dem. Hederstecknet i dansk kryssband och fälttågsmedaljen i rakt band (bild Y.). På ett senare fotografi har han låtit montera dem båda i U-formad så kallad preussisk montering som var den rådande i Sverige. Slutligen är han porträtterad i civil klädsel med sina fyra utmärkelser i kryssband. Det är i denna montering som de bevarats. Kanske var den danska monteringen ett sätt att hedra de danska kamrater han ofta träffade på minnesfester. Kanske tyckte han bara att det såg snyggt ut.

Wållgren hade dessutom två uppsättningar miniatyrer för de tillfällen då originalen inte skulle bäras. En med utmärkelserna i raka band och en hängande på en guldkedja. Dessa båda är likställda i formalitetsgrad och det finns egentligen inget skäl att ha båda, såvida man inte vill variera sig.

Bandrosetter. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.

Dessutom ägde Wållgren flera små bandrosetter som kunde bäras på rockslaget vid informella tillfällen. Två stycken med Danneborgordens band, och två med alla de fyra utmärkelsernas band. På den ena är Vasaordens band på hedersplatsen i mitten, vilket är korrekt eftersom man bär det egna landets ordnar främst, men på den andra har Gripordens gula band satts i första rummet. Hade Wållberg vid något tillfälle anledning att lyfta fram Mecklenburg särskilt?

Robert Wållgrens ordensetui. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.

Slutligen får man rikta ett par uppskattande ord till själva etuiet som bär initialerna R.W. på utsidan av locket och på insidan har ett broderat vapen med SJ:s bevingade hjul, ett posthorn och en blixtrande stjärna. Under finns Dannebrogsmännens hederstecken och mottot: Des charges unies. Bakgrunden är oklar men Wållgren var medlem i bland annat Frimurarorden.

1 kommentar

Under Personer