Serafimerorden och sjukvården

Porten till Serafimerlasarettet.

Svenska folket följer varje dag det viktiga arbete som bedrivs inom hälso- och sjukvården under den rådande corona-epidemin. Vården om sjuka har varit en riksangelägenhet sedan mitten av 1700-talet och då sågs det som en uppgift för ordensväsendet. En tradition som går tillbaka till medeltiden.

Ordensväsendets ursprung har ett nära samband med sjukvården. Den medeltida Johanniterorden uppstod runt år 1180 kring ett hospital i Jerusalem där pilgrimer kunde söka vård hos munkarna. Även efter att orden blivit riddarorden med en huvudsakligen militär funktion fortsatte dess medlemmar att kallas hospitaliter (engelska: Knights Hospitaller). Idag bedriver Johanniterordens olika grenar ett omfattande humanitärt arbete, bland annat inom svenska Johanniterhjälpen.

Kungl. Serafimerordens kedja.

När den svenska Serafimerorden instiftades år 1748 var syftet att skapa ett i första hand symboliskt ordenssamfud genom vilken riddarna kunde förenas i en gemenskap med den svenske kungen. Seraferna som återfinns i ordens namn och emblem är ett bibliskt änglaväsen som markerar närhet till Gud. Redan Erik XIV och hans bröder prydde sina ordenskedjor med serafer. Det ljusblå ordensbandet anspelade på himmelen och ordensmedaljen bar devisen Proceres cum principe nectit (‘den förenar de främste med fursten’). Allt för att markera vilken upphöjd skara riddarna tillhörde.

Den historiska ordensuppgiften att måna om fattiga och sjuka var dock inte bortglömt vid ordens grundande. Ordensstadgarnas 30 § angav att:

Riddares plikt ware, at sielfmante åtaga sig öfwerinseende wid Siuk- och Fattighus …

Serafimerorden var inte en helt symbolisk sammanslutning. Riddarna samlades regelbundet till ordenskapitel i Riddarsalen på Stockholms slott och redan vid kapitlet den 21 november 1748 tog man sig an uppdraget att värna om sjuka och fattiga.

Olof Ström med sin Serafimermedalj i kedja i knapphålet.

För det första beslutade man att dela ut Serafimermedaljen till bryggaren Olof Ström som under många år nitiskt skött fattighuset i Katarina församling. Det beslutades samtidigt att medaljen hädanefter skulle tilldelas personer som oegennyttigt och framgångsrikt verkat i den praktiska människokärlekens tjänst. Alltså inom sjuk- och fattigvård eller annan välgörenhet. Detta blev första gången en svensk medalj fick en specifik uppgift. Efterföljarna skulle bli många.

För det andra bestämde sig ordenskapitlet denna dag att stödja det pågående projektet att anlägga ett sjukhus i Stockholm. Åtta serafimerriddare, varav fyra riksråd och fyra presidenter, uppdrogs att ansvara för sjukhusets anläggning. Året därpå köpte man en tomt på Kungsholmen och den 30 oktober 1752 öppnades Sveriges nya rikssjukhus – Serafimerordenslasarettet. Visserligen hade sjukhuset vid starten endast åtta bäddar men dess betydelse för den svenska sjukvårdens utveckling ska inte underskattas. Med hjälp av Linné anlades en trädgård för medicinalväxter och sedan Karolinska institutet grundades 1810 förlades den praktiska utbildningen av läkare till det växande lasarettet som kom att kallas ”den svenska medicinens högborg”.

Gustav III såg till att formalisera serafimerriddarnas ansvar för sjukvården genom att 1773 överlåta överstyrelsen över rikets alla hospital och barnhus till två serafimerriddare. I ordenskapitlet den 25 november 1787 gick kungen ett steg längre och inrättade

ett Gille, som å Serahimer Ordens vägnar har öfverinseendet och förer styrelsen af Barnhus, Hospitaler och Lazaretter i riket.

Det nya Serafimerordensgillet bestod av ordens kansler, vice kansler, de nya ordensfunktionärerna översteskattmästare och översteombudsman, samt två ytterligare serafimerriddare. Gillet verkade fram till 1877 då dess uppgifter för den alltmer omfattande sjukvården i riket överfördes till Sundhetskollegium som då bytte namn till Medicinalstyrelsen. Styrelsen för Serafimerlasarettet utövades av två serafimerriddare ända fram till 1888 då en direktion inrättades och de båda riddarna blev ordförande och vice ordförande. Därmed var Serafimerordens 100-åriga band till sjukvården formellt klippta. Vid Serafimerlasarettet bedrevs vård inne i centrala Stockholm ända fram till 1980.

Före 1975 kunde svenskar utnämnas till riddare av Serafimerorden, eller Riddare och Kommendör av Kungl. Maj:ts Orden titeln officiellt lyder, som ”belöning för dem, vilka genom sina tjänster till konung och fädernesland gjort sig högst förtjänta och således blivit värdiga att bekläda rikets högsta ämbeten”. Sedan dess har den endast förlänats inom kungahuset, till utländska statschefer och därmed jämställda. Den sista icke-kunglige serafimerriddaren var hovrättspresidenten och riksmarskalken Sten Rudholm som avled 2008.

Det finns idag en bred politisk majoritet som stöder att det svenska ordnarna åter ska kunna tilldelas svenskar och den parlamentariska ordensutredningen arbetar i skrivande stund med att ta fram ett förslag. Tyvärr har man redan på förhand räknat bort Serafimerorden. I KU:s betänkande står:

Serafimerorden ska dock fortsatt vara förbehållen medlemmar av kungahuset samt utländska statschefer.

Jag tror att detta beror på att man missförstått vad Serafimerorden är. Den grundades inte exklusivt för statschefer och kungligheter utan för att ”förena de främsta”. Tidigare har det knutits till höga ämbeten, men med Serafimerordens långa tradition av att värna om fattiga och sjuka kunde den lika gärna vara en belöning extraordinära humanitära insatser. Det skulle bli en oerhört sällsynt utmärkelse och det är svårt att föreställa sig vilka som skulle kunna komma i fråga. Just därför bör vi inte utesluta något.

Vid ordensreformen 1974 uteslöts alla svenska medborgare från att motta Serafimerorden och Nordstjärneorden. Regeringen fick därför skyndsamt ändra ordenskungörelsen inför kronprinsessans myndighetsdag när man insåg att Sveriges blivande drottning inte var behörig att ta emot de ordnar hon en dag själv skulle dela ut. Sådana problem skapar man när man är för kategorisk och bygger formella hinder i onödan.

Vi bör vara öppna för att en dag kunna fortsätta Serafimerordens humanitära tradition genom att förläna den till en förtjänt svensk medborgare.

Lämna en kommentar

Under Serafimerorden

Kosackens Svärdsorden återskapad för museum

Ett tidigt svenskt ordenstecken har återskapats för att kunna ställas ut på museum. Det rör sig om Gregori Orliks kommendörstecken av Svärdsorden som han mottog 1751. Det ska nu visas i Baturin i Ukraina.

Under tidigt 1700-tal var Baturin huvudstad för zaporizja-kosackerna och deras hetman Ivan Mazepa. Under det Stora nordiska kriget allierade han sig med Sverige och Karl XII vilket fick tsar Peter I att bränna ner Baturin till grunden. Mazepa och hans kosacker stred i slaget vid Poltava och han känns igen från målningen av Gustaf Cederström där han står lutad över Karl XII efter slaget. Han skulle kort därefter avlida i Bender.

Ledarskapet över kosackerna övergick till Filip Orlik (även Pylyp Orlyk). Det första den nye hetmanen gjorde var att fastställa en ny författning baserad på Montesquieus maktdelningsprincip. Den har kallats världens första demokratiska konstitution. I praktiken hade dock zaporizja-kosackerna inte längre något eget land och när Karl XII återvände till Sverige 1715 erbjöd han dem att följa med. Orlik, hans familj och ett 40-tal landsmän accepterade inbjudan och bosatte sig i Kristianstad.

Under tiden i Sverige passade den unge sonen Gregori Orlik (även Hryhor Orlyk) på att skaffa sig en ordentlig utbildning vid Lunds universitet där han studerade musik och filosofi. Han skulle behålla kontakten med Sverige hela livet. Efter att familjen Orlik lämnat landet 1720 gick Gregori i den franske kungens tjänst som diplomatiskt sändebud. Vid faderns död 1742 blev han zaporizja-kosackernas inofficielle ledare. I Frankrike lärde han känna filosofen Voltaire och lär ha bistått denne med boken om Karl XII:s liv – Histoire de Charles XII. Nyligen har man dessutom upptäckt omfattande korrespondens mellan Gregori Orlik och kung Ludvig XV.

Orlik skulle senare bli militär och förde befäl över regementet Royal-Suédois som bestod av svenska officerare. Den 4 december 1751 utnämnde kung Adolf Fredrik fyra höga officerare vid regementet till ”Utländske Commendeurer” av Svärdsorden. Gregori Orlik var en av dem och han skrevs in i ordensmatrikeln med titlarna greve och graden maréchal de camp. Han utmärkte sig senare i strid under Sjuårskriget men stupade i slaget vid Minden 1759.

Under senare år har intresset i Ukraina ökat för Ivan Mazepa och zaporizja-kosackerna. 2009 invigdes ett stort museikomplex i Baturin med bland annat återskapade träfästningar. I samband med detta började man på allvar forska kring familjen Orlik. När man fann att Gregori mottagit Svärdsorden ville man gärna ställa ut ett ordenstecken i det nya museet. Svenska ordenstecken från mitten av 1700-talet är dock oerhört sällsynta.

Man vände sig till museet i Tallinn som i sin tur förmedlade kontakt med Kungl. Maj:ts Orden i Sverige. Utifrån ett bevarat kommendörstecken från 1760-talet och Carl Hårlemans originalritningar kunde Henrik och Fredrik Ingemansson vid Atelier Borgila återskapa Svärdsordens kommendörstecken så som det såg ut när orden instiftades 1748 och när Gregri Orlik tog emot det tre år senare. Det överlämnades under en ceremoni i Tallinn där det ställdes ut en tid innan det fördes vidare till Baturin för att ingå i den permanenta utställningen.

Se bilder på: Order of the Sword for Ukraine.

Lämna en kommentar

Under Ordnar

Efterlängtad bok om patriotiska medaljer

Från 1700-talet och framåt har Sverige en rik flora av belöningsmedaljer som delats ut för olika ändamål. De officiella som delats ut av kungen har ofta behandlats i litteraturen, men om de halvofficiella som delas ut av enskilda organisationer med kungligt tillstånd finns inte mycket skrivet. Detta trots att hundratusentals svenskar fått ta emot dem.

Därför är Kungl. Patriotiska Sällskapets medaljer och hedersbelöningar (2019) författad av Bengt Gustaf Jonshult och formgiven av Lisa Lanning ett oerhört välkommet tillskott. Kungl. Patriotiska Sällskapet (KPS) som givit ut denna vackra bok har haft godheten att skicka ett recensionsexemplar och efter några dagars trivsam läsning vill jag dela med mig av mina intryck.

Författaren redogör inledningsvis för hur Kung. Patriotiska Sällskapet uppstod ur upplysningsfilosofin, och hur dess idéer och tankesätt satte sina spår i medaljkonsten under 1700-talet. Detta var en tid då fler män och kvinnor tog plats i samhällsbyggandet. Med ordet ”patriot” avsågs någon som med sin verksamhet gynnade samhällsnyttan snarare än sig själv och medaljkonstens bilder och inskriptioner blev ett sätt att gestalta sådana ideal. Det är tänkvärda perspektiv som kan appliceras på hela den svenska medaljtraditionen.

Kung. Patriotiska Sällskapet fick 1772 kungligt uppdrag att främja utvecklingen i riket, främst gällande lantbruket, till exempel genom att belöna och uppmuntra hårt arbetande människor utanför städerna med gåvor. Sällskapet lät samma år prägla sin första medalj och fick 1802 tillstånd att dela ut den i ett gult och grönt band. Det var i första hand husbonden som fick ansöka om och bekosta medaljerna till sina pigor och drängar. I och med industrialiseringen på 1800-talet ville fler arbetsgivare belöna sina anställda vilket ledde till att medaljutdelningen ökade explosionsartat. Under andra halvan av 1900-talet avtog intresset vilket fick KPS att modifiera sina medaljer och införa armbandsur som alternativ.

Återkommande genom hela boken är tidningsurklipp, fotografier och korta texter som beskriver de människor som fick ta emot en medalj eller gåva från KPS. De är allt från lantbrukare och industriarbetare till sjömän och barnmorskor. I de flesta fall belönas de för långvarig och trogen tjänst men även för andra nyttiga verksamheter som odlingsflit, hantverksskicklighet eller fostrargärning. KPS medaljer motsvarade för ”vanligt folk” vad ordensväsendet var för statliga ämbetsmän.

Som författaren framhåller så är boken i första hand är ett numismatiskt referensverk. Huvuddelen utgörs av beskrivningar av de fysiska medaljer som präglats från Gustav III till Carl XVI Gustaf enligt samma principer som Hildebrands och Hyckerts standardverk. Det är en fröjd för ögat att bläddra mellan de rikligt illustrerade sidorna där Sveriges främsta medaljgravörer från 1700-talet till våra dagar passerar i revy: Ljungberger, Fehrman, Enhörning, Enegren, Persson Lundgren, Ahlborn, Lindberg (far och son), Holmgren och Nordin. Med tacksamhet noteras att sådant som vanligtvis förbises, nämligen tillhörande etuier, diplom och stampar, har fått plats i boken.

Alla hedersbelöningar var inte medaljer. Det så kallade belöningssilvret bestående av hattkedjor, halsband, skedar, bägare och dosor delades ut från sent 1700-tal fram till 1859. Dessa graverades likt medaljerna med mottagarens namn och en motivering till gåvan. 1970 beslutade KPS att åter komplettera sina medaljer med andra gåvor i form av armbandsur och ett damarmband utformat som 1700-talets hattkedja. Ett bra exempel på hur man tar historien med sig in i framtiden!

Med ett så omfångsrikt ämne är det oundvikligt att boken på sina ställen lämnar utrymmen för rättelser och förtydliganden. Till exempel anges det att Emmerymedaljen skulle förekomma i en större (11:e) och en mindre (9:e) storlek. Någon mindre storlek förekommer inte tidigare i litteraturen, men däremot har Emmerymedaljen av 11:e storleken burits både i band på bröstet (PatrSEmGM/SM) och i band om halsen (PatrSEmGM/SMmhb) vilket kan ha gett upphov till missförstånd.

Detta förtar givetvis inte bokens värde. Omfattningen och ambitionsnivån kan inte nog berömmas! I framtiden får man hoppas att någon med samma noggrannhet tar sig ann även medaljerna från Pro Patria, Hushållningssällskapen, Brand- och försäkringsbolagen med mera. Hos mig har boken väckt ett ökat intresse för Patriotiska Sällskapets medaljer och jag ser fram emot att nöta bokens pärmar den kommande tiden. Kanske blir det några egna rader i ämnet.

Kungl. Patriotiska Sällskapets medaljer och hedersbelöningar är en utomordentlig genomgång av svenskt medaljväsende i allmänhet och Kungl. Patriotiska Sällskapet i synnerhet. Den rekommenderas varmt för alla med intresse för historia, livsöden och medaljkonst. Boken kan införskaffas genom Kungl. Patriotiska Sällskapet.

1 kommentar

Under Belöningsmedaljer

Illis quorum med Svärdsordens band

Medaljen Illis quorum meruere labores instiftades 1785 av Gustav III och är en av Sveriges främsta belöningsmedaljer. Idag delas den ut av regeringen för ”insatser för kulturella, vetenskapliga och andra allmännyttiga ändamål”. Senaste utdelningen skedde i september 2018 till Katarina Johansson och Alexandra Charles von Hofsten.

Ursprungligen förlänades medaljen i guld- eller silverkedja att bäras om halsen eller i knapphålet. Senare började medaljen delas ut i blått, grönt eller vitt band. Den 22 december 1841 bestämde kung Karl XIV Johan att alla svenska belöningsmedaljer skulle delas ut att bäras i högblått band med gula kanter och detta har med ytterst få undantag gällt sedan dess. Det mest kända undantaget är Illis quorum av 12:e storleken i Serafimerordens band som Selma Lagerlöf fick motta 1926. Ett desto mindre känt undantag gjordes 1882.

Schwedenstein.

Den 6 november 1882 högtidlighölls 250-årsdagen av slaget vid Lützen vid minnesmärket Schwedenstein som markerar platsen där Gustaf II Adolf stupade. 1837 hade kronprins Fredrik Vilhelm (IV) av Preussen anlagt en minnesplats där och låtit anställa en krigsinvalid att sköta om den. 1882 innehades den sysslan av fältväbeln Ludwig Wilhelm Müller som skadats i det tyska enhetskriget 1866. När det uppmärksammades i svenska tidningar att Müller hade magra inkomster och en familj att försörja så samlades det in pengar till hans understöd. De överlämnades på minnesdagen av den svenske generalkonsuln i Leipzig som samtidigt dekorerade Müller med en medalj från kung Oscar II – Illis quorum meruere labores i guld av 5:e storleken med Svärdsordens band.

Kanske ville man ge Müller en militär dekoration utan att använda de som var avsedda för svenska krigsmän. Endast ett par tillfällen då Illis quorum delats ut med Svärdsordens band är kända. 1815 hade den holländske kaptenen von Kellner mottagit medaljen av 12:e storleken i guld med Svärdsordens band för brobyggnader och andra ingenjörsbefattningar under tyska fälttåget. En ytterst sällsynt medalj således.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Krona eller kraschan? En spännande faleristisk gåta

Sankt Sanislausordens kraschan.

Faleristiska gåtor är spännande! Särskilt när lösningen är svår att hitta. Man hittar så mycket intressant i jakten på svaret.

När bloggen Silvermedaljen skrev ett inlägg om Kustartilleriets chefer och deras utmärkelser dök det upp en fråga om hur förkortningen RRS:tSt2klmkr skulle tolkas. Sådana förkortningar är vanliga i biografiska artiklar, i det här fallet den Herman Wrangel (1859–1938), och rymmer information om land, grad och utmärkelse. I detta fall riddare (R) av ryska (R) Sankt Stanislausorden (S:tSt) av andra klassen (2kl). Det sista ledet (mkr) vållade dock huvudbry. Det kan nämligen tolkas på två sätt: med krona eller med kraschan.

Vid första anblicken borde kraschan kunna uteslutas. Det är osannolikt att en sådan skulle ingå för en riddare av andra klassen. Krona vore mer sannolikt. Ett tidningsurklipp från 1909 i samband med att orden förlänades angav dock att riddartecknet faktiskt kom med en kraschan. Rörde det sig möjligtvis om ett missförstånd?

Sankt Stanislausorden instiftades den 7 maj 1765 av kung Stanisław (Stanislaus) II August av Polen till minne av nationalhelgonet Stanislaus av Kraków (och till minne av kungen själv får man anta). Efter att Polen misslyckats med att slå sig fria från ryskt övervälde genom Novemberupproret 1830–31 blev Stanislausorden en rysk kejserlig orden med fyra grader. Den andra graden bars om halsen och borde kanske kallas kommendör på svenska. 1921 instiftade republiken Polen den nya orden Polonia Restituta inspirerad av den äldre orden.

Ur Staats- und Adreß-Handbuch des Herzogthums Nassau (1866).

På stående fot kunde jag inte hitta något tryckta referensverk om de ryska kejserliga ordnarna på 1800-talet. Enligt ett verk, Staats- und Adreß-Handbuch des Herzogthums Nassau (1866), kunde dock Stanislausordens andra klass förlänas både med krona och med kraschan. Mäkta förvirrande för en svensk! Enligt ryska Wikipedia har dock alla ordenstecken krona sedan 1874.

Ytterligare en ledtråd fann jag i Anton Tjechovs novell ”Sjuksalen N:o 6” från 1892 i översättning av Walborg Hedberg. En av sjuksalens patienter, den f. d. posttjänstemannen, är nämligen mycket intresserad av ordnar:

”Gratulera mig,” säger han ofta till Ivan Dmititsch, ”Jag har blifvit föreslagen till Stanislaus-ordens andra klass med kraschan. Andra klassen med kraschan ges endast åt utlänningar, men af något skäl vill man göra ett undantag för mig,” småler han, i det han tviflande rycker på axlarna. ”Jag får bekänna, att det väntade jag mig inte!”

”Jag förstår ingenting af sådana där saker,” svarar Ivan Dmitritsch dystert.

Nu är inte denne romanfigur någon trovärdig källa, inte minst för att han inlagd på mentalsjukhus med vanföreställningar. Men om det stämmer kan det förklara en del. Tjechovs posttjänsteman fäller även några uppskattande ord om svenska Nordstjärneorden:

”Det är en orden, som lönar mödan att göra sig besvär för. Hvit stjärna och svart band. Det är utmärkt vackert.”

Och det har han ju alldeles rätt i. Tjechov skulle själv få ta emot Stanislausordens tredje klass av tsar Nikolaj II år 1899.

Herman Wrangel (1859–1938).

Åter till Herman Wrangel. Via Krigsarkivets porträttsamlingar går det att hitta foton på svenska officerare från 1800- och 1900-talen och där finns flera på Wrangel. På bilden ovan bär han många utmärkelser varav två kraschaner. Även om den nedre delvis täcks av hans signatur tycker jag att den är mycket lik Sankt Stanislausordens. Jämför med bilden överst.

Någon läsare med större kunskaper om de ryska ordnarna kan ge en mycket bättre bild av Herman Wrangels utmärkelse än den jag pusslat ihop. Jag ville dock visa allt vad man kan hitta när man gräver efter svaret på en faleristisk gåta: tidningsurklipp, porträttfotografier, polska helgon, ryska noveller och mycket mer!

1 kommentar

Under Övrigt, Riddarordnar

Jägareförbundets kungliga belöningsmedalj

I Sverige är det möjligt för enskilda organisationer att ansöka hos kungen om att få pryda sina belöningsmedaljer med hans porträtt och kunglig krona. Sådana medaljer räknas som halvofficiella och bärs före medaljer utan kungligt tillstånd. Svenska Jägareförbundet delar ut en sådan halvofficiell belöningsmedalj sedan 1857 och är bland de organisationer som innehaft sitt tillstånd längst.

Svenska Jägareförbundet grundades 1830 med kronprins Oscar (I) som beskyddare. 1833 instiftade förbundet en prismedalj utan band som kunde vinnas av goda skyttar. Den var av 11:e storleken (41 mm i diameter) visade på frånsidan kronprinsens bild och titel, och på åtsidan en eklövskrans på samt texten BELÖNINGS MEDAILLE AF SVENSKA JÄGARE FÖRBUNDET STIFT. D. 3 APRIL 1830. Efter Oscar II:s trontillträde 1844 uppdaterades medaljen med hans nya porträtt och kungatitel som den skulle behålla länge. Det var först under Gustaf V som medaljen började visa den regerande kungens porträtt.

Den 24 mars 1857 ansökte Jägareförbundet hos kung Oscar att få dela ut en medalj som kunde bäras i silver om halsen eller i brons på bröstet till:

personer som genom rofdjurs och roffoglars utdödande eller för serdeles nit i jagtlagarnes stränga efterlefvnad och jagtens vård gjort sig förtjänte av belöning och uppmuntran.

Kungen svarade inom några dagar. Förbundet fick tillstånd att dela ut silver- och bronsmedaljer i grönt band med gula kanter men med ändringen att båda skulle bäras på bröstet. Den nya belöningsmedaljer blev likadan som prismedaljen men minskad till 8½:e storleken (34 mm i diameter) samt försedd med kunglig krona.

Den 6 juli samma år blev hovjägmästaren Herman Adolph Falk den förste att motta silvermedaljen. Han var en av sin tids mest framstående jägare och Bengt Hildebrands beskrivning av honom i Svensk Biografiskt Lexikon belyser inte bara mannen utan även jakten i Sverige under tidigt 1800-tal:

I jakttraditioner var han uppfödd på faderns och farfaderns gård Risäter i Värmland. Det anges, att redan på farfaderns tid åt man i detta hus huvudsakligen kött av älg och björn. När F. tröttnat på militärtjänsten och blivit överjägmästare efter sin far, bosatte han sig 1817 på Risäter, där fadern (d. 1823) då ännu levde. Här fick han också tillfälle till jägarliv och satte sig framför allt grundligt in i björnens levnadsvanor. Vid denna tid voro rovdjuren, särskilt björn och varg, ännu en landsplåga, och utrotandet av dem blev således ej blott ett jaktnöje utan också en gärning i odlingens tjänst.

Silvermedaljen blev en sällsynt utmärkelse som endast tilldelades framstående jägare Oscar Dickson 1875, Tage Tott 1895, Herman af Petersens och Patrick Seton 1896 samt Oscar II 1889. Kronprins Gustaf (V) som var förbundets förste hedersledamot fick den 13 november 1889 ta emot medaljen i ett specialutförande av 11:e storleken att bäras på bröstet. Bronsmedaljen delades ut mer frikostigt och kunde tillfalla förtjänta jägare och skogvaktare för vilka det var en uppskattad utmärkelse.

1941 beslutade Jägarförbundet att börja dela ut medaljen i guld för utomordentligt riksgagnande jaktvårdsinsatser. Samtidigt upphörde bronsmedaljen att delas ut medan silvermedaljen behölls som en hög utmärkelse. Kanske tyckte man inte att det var passande för en medalj med kunglig krona och porträtt att delas ut i brons. Synd kan jag tycka. En bronsmedalj är ett gott komplement till medaljer i guld och silver och halvofficiella bronsmedaljer är mycket ovanliga.

Svenska Jägareförbundets medalj delas idag ut med kung Carl XVI Gustafs porträtt. Under sin historia har man även delat ut jubileumsmedaljer med kungliga porträtt samt hedersmärken. Dessa får jag återkomma till.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Ledamöterna i ordensutredningen

Torsdagen den 19 december tillsattes ledamöterna i den parlamentariska kommitté (Ju 2019:09) som ska utreda det offentliga belöningssystemet, de allmänna flaggdagarna och utformningen av anslaget till hovet. I brist på bättre benämning har jag kallat den för ordensutredningen, vilket antyder vilken del av kommitténs arbete som intresserar mig mest.

Tidigare talmannen Björn von Sydow (S) är kommitténs ordförande. Ledamöterna är: Tobias Billström (M), Hans Ekström (S), Karin Enström (M), Jonas Eriksson (MP), Ida Karkiainen (S), Kristoffer Löfblad (SD), Caroline Nordengrip (SD), Tuve Skånberg (KD), Helena Vilhelmsson (C), Jessica Wetterling (V) och Allan Widman (L). Tove Axelsson och Anna Åström ingår som sakkunniga.

Ledamöterna representerar riksdagens samtliga partier efter storleksordning och många sitter i antingen konstitutionsutskottet (KU) eller försvarsutskottet. Flera av dem har tidigare lagt förslag som vittnar om ett engagemang för ett statligt belöningssystem med ordnar och medaljer.

Konstitutionsutskottets ordförande, förre försvarsministern Karin Enström, representerar Moderaterna. Hon har en bakgrund som kapten i Amfibiekåren och har motionerat tillsammans med Allan Widman om införandet av en belöningsmedalj för internationella insatser. Hon har sällskap av gruppledare Tobias Billström. Ett återinförande av ordensväsendet har nämnts som en av hans käraste frågor och han motionerade 2003 och 2004 om en reform av Svärdsorden.

Liberalernas Allan Widman, ledamot av Försvarsutskottet (tidigare ordförande), har ett starkt engagemang i frågan om en särskild medalj för internationella insatser. Han har motionerat i frågan tio gånger sedan 2006 vilket 2018 resulterade i ett tillkännagivande till regeringen som nu ska behandlas av ordensutredningen. Han var även en av dem som skrev under Liberalernas motion om att återinföra ordensväsendet 2017.

Från Kristdemokraterna kommer KU-veteranen Tuve Skånberg. Han var den av de som skrev under den ursprungliga ordensuppgörelsen och har tidigare ställt en skriftlig fråga till statsminister Fredrik Reinfeldt om Synliggörande av regeringens belöningsmedaljer.

Om ordföranden, tidigare talmannen, Björn von Sydow har jag skrivit här. Socialdemokraterna representeras dessutom av Hans Ekström, vice ordförande i KU, och Ida Karkiainen, ledamot i samma utskott.

Ledamoten av Försvarsutskottet Caroline Nordengrip är Sverigedemokraternas representant tillsammans med Kristoffer Löfblad. Centerpartiets representant är Helena Vilhelmsson som är suppleant i justitie- och skatteutskotten. Vänsterpartiets är Jessica Wetterling som är suppleant i KU. Miljöpartiet representeras av tidigare gruppledaren Jonas Eriksson som nyligen lämnade riksdagen.

Detta är bara en snabb översikt som visar att ordensutredningen består av flera representanter med förkunskaper och tidigare engagemang i frågan om det offentliga belöningssystemet. Givetvis kommer alla ledamöter att bidra med sina perspektiv i kommitténs arbete vilket förhoppningsvis resulterar i ett väl genomtänkt och förankrat slutresultat.

Lämna en kommentar

Under Ordensutredningen

Stig Möllerswärd – med järnkorset i Jerusalem

Stig Möllerswärd (1900–1967).

På Armémuseum finns en samling kläder och utmärkelser som tillhört en av svenska arméns ”mest legendariska officerare”. Han var dekorerad med Svärdsorden, finska Frihetskorset, tyska Järnkorset och flera FN-medaljer. I hans garderob fanns röda ridbyxor för en major i det finska kavalleriet, vita paradbyxor för en svensk generalkonsul samt en kappa för riddare av den Heliga gravens orden. Officeren i fråga hette Stig Möllerswärd.

Stig Möllerswärds miniatyrspänne.
Stig Möllerswärds bandspänne.

Stig Mauritz Möllerswärd föddes den 5 augusti 1900 i Uppsala. Han inledde sin militära bana i småländska Eksjö där han blev en av de sista officerarna att utbildas vid Smålands husarregemente (K 4) under överste Gilbert Hamilton. Redan som ung löjtnant gjorde han sig känd för sin färgstarka personlighet och originalitet. Författarinnan Birgit Th. Sparre som kände honom under Eksjötiden skrev: ”Ingen tillställning i Eksjö ansågs lyckad om inte Stig Möllerswärd var närvarande och med sin slagfärdighet gav extra krydda åt samvaron.” Efter att ha lämnat Eksjö tjänstgjorde han vid Norrlands dragoner (K 4) och Livregementets husarer (K 3).

Frivillig i Finland

Stig Möllerswärd var bland de många svenskar som stred frivilligt på den finska sidan under både vinterkriget 1939–40 och fortsättningskriget 1941–43.

1942 blev Möllerswärd chef för det svenska frivilligkompaniet vid Svirfronten där han gjorde sig känd för att orädd rida längsmed fronten på sin häst Putte iförd de röda ridbyxor som idag finns på Armémuseum. I december samma år dekorerades han med Frihetskorsets 4:e klass med svärd och eklöv för ”visat personligt mod vid avvärjandet av fientliga anfall på sitt avsnitt”. När han lämnade chefskapet 1943 belönades han med Frihetskorsets 3:e klass.

Frihetskorsets orden hade instiftats 1918 under finska inbördeskriget på initiativ av Gustaf Mannerheim. Utdelandet upphörde 1919 men återupptogs igen 1939. Militärer förlänas frihetskorset med svärd. Eklöven utgjorde en särskild utmärkelse. Stig Möllerswärd mottog frihetskorset tre gånger vilket i rullorna förkortades: FFrK3klmsv o. 4klmsv o. ekl. Han mottog även ett antal finska minneskors och -medaljer.

Efter att ha lämnat Finland skrev han till sin gamle chef och vän Gilbert Hamilton i syfte att få till stånd några tyska utmärkelser till de frivilliga svenskarna. Hamilton hade varit frivillig på den tyska sidan under första världskriget och sedermera blivit hedersgeneral i tyska reservarmén. I sitt brev skrev Möllerswärd:

Det svenska frivilligkompaniet, är som sagt, mycket litet, une quantité négligeable militärt sett, ehuruväl dess tapperhet ofta omvittnas och dess förluster ingalunda äro få, men symboliskt besitter det likväl en viss betydelse såsom ett synligt tecken på, att ”mandom mod och morske män finns i gamla Sverige än” – trots allt.

Det vore därför dessa helhjärtade svenska soldater av oskattbart värde, om även bland den lilla svenska truppenhet, som kämpar på Finlands och därmed även på Tysklands sida, detta senare land ville utdela ett antal av den tyska arméns hederstecken.

När Möllerswärd skrev om förluster visste han vad han talade om. Under hans chefskap hade brodern Carl-Johan stupat vid fronten och begravts i Uppsala med militära hedersbetygelser. Brevet resulterade i att tre svenska frivilliga dekorerade med tyska Järnkorset av 2:a klass. Sannolikt var det i samband med detta som Möllerswärd själv mottog sitt eget järnkors.

Vid denna tid pryddes Järnkorset av den förhatliga svastikan, men det tåls att påminnas att utmärkelsen instiftades redan 1813 under Napoleonkrigen av kung Fredrik Vilhelm III. 1957 fick Järnkorsets mottagare byta in sina kors mot nya där hakkorset bytts ut motett eklöv. Möllerswärds blev dock aldrig ersatt.

Medlare i farozoner

Eter hemkomsten till Sverige utnämndes Möllerswärd till riddare av Svärdsorden för sina 20 år som officer. Han gick snart i FN-tjänst och påbörjade en karriär som framgångsrik medlare och observatör. Det första uppdraget gick tillsammans med Folke Bernadotte till Palestina 1948–51, därefter till Kashmir 1951–54, till Korea 1954–56, åter till Palestina 1956–59 med avstickare till Libanon och slutligen 1960–61 i Kongo bland annat som stabschef hos general Carl von Horn.

Dessa uppdrag har kallats hans främsta livsinsats och det har sagts att:

Få var som han skickade att medla i tillspetsade situationer. Han förenade den borne truppofficerens resoluta handlag och praktiska syn på problemen med diplomatisk takt och koncilians jämte en personlig pondus, som inte kunde undgå att göra intryck.

1955 instiftade FN en bronsmedalj att delas ut till dem som tjänstgjort i FN-operationer. Stig Möllerswärd måste ha varit bland de första mottagarna och fick sammanlagt fyra, varav en för tjänstgöring i Pakistan (UNMOGIP) och en för tjänstgöring Kongo (ONUC).

Det finns spridda notiser i svensk och internationell press om Möllerswärds medlaruppdrag. Inte sällan meddelas det att han är en få kvarvarande befäl sedan huvuddelen av styrkan evakuerats från en farozon av säkerhetsskäl. Det hade varit intressant att läsa en mer djupgående skildring av hans internationella uppdrag men någon sådan har jag inte hittat.

Diplomat i Jerusalem

Som pensionerad överste återvände Stig Möllerswärd till Jerusalem som Sveriges generalkonsul. Tjänsten var nog mestadels symbolisk, men Möllerswärd såg ändå till att skaffa sig en diplomatuniform komplett med vita byxor, paradvärja och hatt med strutsplym. Det är en skrämmande tanke Järnkorset av 1939 års modell burits till denna uniform i Jerusalem av alla platser!

Den tidigare så omskrivne Möllerswärd levde ett tillbakadraget liv i Jersusalem men förekom då och då i tidningarna, bland annat berättades att han brukade vandra utanför sitt hus på Via Dolorosa i en ”egenhändigt komponerad vit uniform”. Denna uppgift berodde sannolikt på okunskap. Även om Möllerswärd hade en fäbless för uniformer rör det sig knappast om hans egen komposition utan snarare om äkta riddarmantel. I unga år hade Möllerswärd konverterat till katolicismen och kom att upptas i den Heliga Gravens Orden. Den 3 augusti 1958 meddelade Svenska Dagbladet:

Till riddare av Heliga Gravens Orden har dubbats överstelöjtnanten Stig Maurtiz Möllerswärd […]. Investituren ägde rum 30 juli i den Heliga Gravens Kyrka. Officiant var den latinske patriarken i Jerusalem Alberto Gori. Dubbningen skedde med Gottfrids av Bouillon svärd.

Slutligen kan nämnas att Stig Möllerswärd hade kontakter även med Suveräna Malteserorden. 1967 tilldelades han nämligen dess förtjänstorden med svärd. Vid denna tid var han dock mycket sjuk och förberedde sin hemresa till Sverige där han avled den 10 oktober samma år.

Malteserordens förtjänstkors med svärd.

Stig Möllerswärd var mytomspunnen i sin samtid. Svenska Dagbladet fick in så många ”Möllerswärds-historier” att de fick spridas ut över flera veckor. Jan von Konow, sedermera chef för Armémuseum, skrev att Möllerswärd:

gestaltade en säregen blandning av krävt disciplinerad karolin och levnadsglad musketör, en nordisk gascognare. I en tid av tilltagande slätstrukenhet var han en personlighet av inspirerande mått.

En bok om den originelle Stig Möllerswärd och hans äventyr världen över skulle vara oerhört intressant läsning. Tills en sådan skrivs får vi nöja oss med hans kvarlåtenskap på Armémuseum som kan beskådas här.

3 kommentarer

Under Finland, Personer

Leif Påhlsson 1935–2019

En av Sveriges mest kunniga och produktiva faleristiker Leif Påhlsson har avlidit i en ålder av 84 år. Han delade med sig av sitt vetande i en stor mängd artiklar i olika tidskrifter. Omfattande kunskaper, ett förfinat språk och en bergfast noggrannhet var hans kännetecken.

1957 skrev den 22-årige Leif Påhlsson en insändare till Svenska Dagbladet med ett bidrag till en pågående diskussion om en serafimerskraschan som påträffats i Kanada. Hans återkom ofta som skribent i SvD och efterträdde så småningom Karl Löfström (1881–1964) som tidningens ordensexpert under vinjetten ”Bakom stjärnorna” vilket han var ända in på 70-talet. Han skrev även om ordnar och medaljer för Svensk Numismatisk Tidskrift, Meddelande från Armémuseum, Skandinavisk Numismatik, Heraldisk Tidsskrift med mera.

Hans arbete Europas ordnar i färger, en utvidgad och omarbetad version av Europæiske ordner i farver (1966) av P. O. Hieronymussen, publicerades dessvärre aldrig. Text- och bildmaterialet har dock kunnat utnyttjas i andra sammanhang. För sitt idoga arbete att sprida information om ordnar tilldelades han Malteserordens förtjänstkors år 1981.

Författaren till dessa rader hade tyvärr aldrig möjligheten att träffa Leif Påhlsson personligen. Vår kontakt begränsades till en handfull utbyten över e-post. Jag är glad att jag då utnyttjade möjligheten att uttrycka min djupa tacksamhet för hans ovärderliga bidrag till den svenska faleristiken. Phaleristica hade varit ett mycket svårare och fattigare projekt utan hans skrifter i ämnet.

För ett mer utförlig beskrivning av Leif Påhlssons livsgärning se Jonas Arnells minnesord.

Frid över hans minne!

Lämna en kommentar

Under Personer

Björn von Sydow leder ordensutredningen

Björn von Sydow.

Idag publicerades de utredningsdirektiv som regeringen fastställde igår för utredningen om det offentliga belöningssystemet, de allmänna flaggdagarna och anslaget till hovet. Samtidigt meddelades det att tidigare talmannen Björn von Sydow kommer att vara ordförande för den parlamentariska kommitté som ska utreda frågorna. Han var vice ordförande i Konstitutionsutskottet när ordensuppgörelsen tog form och är en mycket respekterad och omtyckt politiker.

I direktiven, som går att läsa här, står bland annat:

Regeringen anser att det finns ett behov av att göra en bred och samlad översyn av det offentliga belöningssystemet med inriktningen att Sverige ska få ett modernt och sammanhängande system för belöning av såväl svenska som utländska medborgare för bl.a. viktiga samhällsinsatser. En
parlamentariskt sammansatt kommitté bör ges i uppdrag att göra en sådan översyn.

Kommittén ska redovisa sitt arbete senast den 15 juni 2021.

1 kommentar

Under Regeringen