Försvarsmakten belönar insatser i Mali, Boden och Uganda

medaljer

Försvarsmaktens medaljer. Foto: Försvarsmakten.

Överbefälhavaren har beslutat om utdelning av Försvarsmaktens medaljer till tretton mottagare, varav merparten kommer att överlämnas vid medaljceremonin på Veterandagen den 29 maj.

Fem personer medaljeras för insatser i Mali under 2017. Tre tilldelas medaljen För förtjänstfull insats (Försvarsmaktens förtjänstmedalj) i silver med svärd. Svärdet anger att insatsen skett under strid eller under krigsliknande situationer. Det rör sig om en som ”under pågående strid bistått civila att sätta sig i säkerhet”, en som ”snabbt och rådigt genomfört livräddande åtgärder på liberiansk kollega samt bekämpat och begränsat en eldsvåda under pågående beskjutning”, samt en för ”sitt förtjänstfulla ledarskap vid svåra förhållanden”. Ytterligare en som bidragit till att rädda liv och materiel vid en brand på ett fältsjukhus tilldelas medaljen utan svärd, och en annan tilldelas medaljen För sårade i strid.

Försvarsmaktens_förtjänstmedalj_i_silver_med_svärd

Försvarsmaktens förtjänstmedalj i silver med svärd.

I mars 2017 ägde en bandvagnsolycka rum i Boden som krävde en soldats liv. Denne tilldelas nu medaljen För förtjänstfull insats i guld (postumt) för dödsfall i tjänsten. Två personer som ”med stort personligt mod samt med fara för eget liv kämpat i det iskalla vattnet under trettio minuter i den gemensamma ansträngningen att försöka rädda liv” tilldelas samma medalj. Tre andra som också kämpat i vattnet samt en som ”med stor sinnesnärvaro tagit ett ledande ansvar” tilldelas medaljen i silver.

Slutligen tillfaller För förtjänstfull insats i silver en person för ”stort personligt mod, med fara för eget liv samt för mycket förtjänstfull insats under svåra förhållanden” 2012 i Uganda.

Det är bra att Försvarsmakten inte dröjt med att belöna dessa viktiga insatser!

Lämna en kommentar

Filed under Belöningsmedaljer, Krigsdekorationer

Ordensväsendet ska utredas!

Serafimerorden 2

Serafimerorden.

Sex riksdagspartier (S, M, MP, C, L och KD) tillkännagav idag att en parlamentarisk utredning ska tillsättas för att ”analysera vissa frågor som berör kungahuset, de allmänna flaggdagarna och det offentliga belöningssystemet.”

Detta är många och stora frågor och mycket att smälta på en gång. Ambitionen tycks vara en varsam reform av monarkin och kungahuset, föranledd av att antalet yngre medlemmar vuxit så mycket och att flaggdagar inte längre ses som så moderna. Jag förutsätter att utspelet skett med kungens goda minne.

Något som är fantastiskt positivt är att partierna samtidigt är överens om att det offentliga belöningssystemet ska ses över! En mycket genomtänkt och ambitiös agenda har annonserats:

Översynen ska omfatta ordensväsendet, regeringens belöningsmedaljer, utmärkelsen Professors namn, utmärkelsen För nit och redlighet i rikets tjänst, Utrikesdepartementets medalj samt Försvarsmaktens och Polismyndighetens medaljer.

Därutöver är ställer man sig dessutom tydligt bakom ett återupptagande av ordnar till svenskar:

Några utgångspunkter är att svenska medborgare ska kunna belönas inom ordensväsendet och att tilldelningar av utmärkelser inom Vasaorden och Svärdsorden ska återupptas.

Serafimerorden, Svärdsorden och Nordstjärneorden instiftades 1748 och Vasaorden instiftades 1772. De utdelades tidigare för långvarig verksamhet inom olika samhällsområden. 1974 avskaffades utdelandet till svenskar helt, eftersom man ansåg att utmärkelserna speglade mottagarnas ställning och tjänsteår mer än något annat.

Sedan dess har många av oss hoppats att ett mindre omfattande men desto mer ändamålsenligt ordensväsende kan tas i bruk. För visst vore de hedrande för 2000-talets svenskar om de kunde hedras på samma sätt som historiska storheter. Serafimerorden förlänades t. ex. ärkebiskopen och fredspristagaren Nathan Söderblom, Svärdsorden mottogs av Axel von Fersen, Nordstjärneorden tilldelades Carl von Linné och Alfred Nobel, och Vasaorden tillföll Astrid Lindgren.

Partierna som står bakom utredningen representerar en betryggande riksdagsmajoritet. Man har till och med kommit överens om hur organisationen för det framtida belöningsväsendet ska se ut:

Beslut om utmärkelser inom ordnarna ska som tidigare meddelas av Kungl. Maj:ts Orden på förord av regeringen. Principer för tilldelning av belöningar ska inkludera jämställdhets- och mångfaldsaspekter. För att stärka den folkliga förankringen ska möjligheterna för enskilda medborgare att nominera någon för belöning utredas.

Nu följer vi utvecklingen med spänning! Läs hela debattartikeln på SvD Brännpunkt här.

1 kommentar

Filed under Ordnar

Morsdagmedaljer

SVR-M-I-kr

Medalj av I klass med guldkors av Finlands Vita Ros orden.

Igår var det Mors dag i Finland vilket firades med den nationella morsdagsfesten i Helsingfors anordnad av Mannerheims barnskyddsförbund i samarbete Social- och hälsovårdsministeriet. En av höjdpunkterna var när 30 mödrar fick ta emot en medalj av president Sauli Niinistö under en ceremoni i Ständerhuset.

Morsdagsmedaljerna som de kallas är inte en särskild medalj utan medaljen av I klass med guldkors av Finlands Vita Ros orden som vid detta tillfälle delas ut till särskilt förtjänta mödrar. Om medaljen kan man läsa på ministeriets hemsida att den:

tilldelas för meriter som en exemplarisk fostrare av barn och ungdomar och främjare av familjeliv och föräldraskap samt i en vidare betydelse för verksamhet som på ett solidariskt sätt tryggat omsorg om andra. Även andra allmännare meriter kan beaktas vid sidan av föräldraskapet.

Medaljkandidaten ska ha fyllt 40 år. Syftet är att de som får morsdagsmedaljen representerar så många olika grupper som möjligt, till exempel förvärvsarbetande mammor, ensamförsörjare, lantbrukarhustrur osv. samt olika minoritetsgrupper, såsom romer och samer.

Traditionen att hedra Finlands mödrar går tillbaka till fortsättningskriget. På Mors dag 1942 beslutade fältmarskalk Gustaf Mannerheim att tilldela Finlands alla mödrar Frihetskorset. Det lämnades över till riksdagens talman med hela riksdagen närvarande och hängdes sedan upp i rikssalen. Den av Mannerheim utfärdade dagordern sattes även den upp i Riksdagen samt i alla kyrkor i landet. I den tackade marskalken alla mödrar för deras uppoffringar under kriget, och särskilt de som förlorat en käresta.

Efter kriget blev det aktuellt att belöna de individuella mödrar som ensamma skött om stora familjer under kriget. Antalet barn var inledningsvis en faktor som vägdes in, inte olikt svenska Patriotiska Sällskapets silverkors. Snart blev det tradition att dessa medaljer skulle lämnas över på Mors dag och kriterierna anpassades efterhand.

KOMPLETTERING

Antti Matikkala har vänligt bistått med rättelse och kompletterande information:

Traditionen att hedra Finlands mödrar med utmärkelsetecken av Finlands Vita Ros’ orden började år 1946. Först förlänade man Finlands Vita Ros’ tecken (24 juni 1946), medalj av I klass med guldkors (6 december 1946) eller medalj av I klass (6 december 1947). Sedan blev det kutym att medaljer av I klass med guldkors förlänades till mödrar på självständighetsdagen, men överlämnades först på morsdagen följande år. Först år 1992 förlänades dessa på morsdagen.

Lämna en kommentar

Filed under Belöningsmedaljer

Cincinnatiorden, Axel von Fersen och Gustav III

Cincinnatiorden 2

Amerikanska Cincinnatiorden.

USA har aldrig haft något ordensväsende av europeiskt snitt. Republikens grundare tog avstånd från vad de ansåg vara rent monarkistiska institutioner och lät sig hellre inspireras av det antika Rom. Vid samma tid bildades dock ett samfund inspirerat av både brittisk och romersk tradition vars medlemmar bar en dekoration i band: The Society of the Cincinnati eller Cincinnatiorden. Den har räknats som en amerikansk orden och existerar än idag. Några av dess första medlemmar var svenskar.

Mot slutet av det amerikanska befrielsekriget beslöt några officerare vid kontinentalarmén att tänka på framtiden. Likt den romerske medborgaren Cincinnatus hade de tagit till vapen när deras land behövde dem, och nu skulle de likt honom återvända hem till sina gårdar. Cincinnatus förkroppsligade de medborgerliga dygder som republiken vilade på och i maj den 1783 grundades Cincinnatiorden (eller Cincinnatusorden) av de officerare som ville fortsätta verka i hans andra. Tillsammans skulle de bevara minnet av kriget och ta vara på de vänskapsband som uppstått dem sinsemellan. I december samma år accepterade George Washington att bli samfundets förste generalpresident. Ett ämbete han innehade till sin död 1799.

Cincinnatiorden

Det äldsta ordenstecknet från 1783.

Medlemmarna bestod av såväl amerikanska som franska officerare. De skulle bära ”en orden” som medlemstecken. Den föreställde en vithövdad havsörn med åtsidan prydd av en glob visande Cincinnatus som tar emot ett svärd av de romerska senatorerna och frånsidan visande honom tillbaka vid plogen. Tecknet var utformat av den franske ingenjören Pierre L’Enfant, som senare skulle rita gatunätet för Washington D. C.  Orden skulle bäras i knapphålet i ljusblått band med vita kanter, symboliserande Amerika och Frankrike.

Ett säreget drag var att både ordenstecknet och medlemskapet skulle gå i arv till äldste sonen generation efter generation. Detta fick snart kritik, bl. a. av Benjamin Franklin som såg det som ett sätt att försöka skapa en amerikansk adel. Washington övervägde att låta upplösa Cincinnatiorden redan det första året, men L’Enfant hade hunnit resa till Frankrike och överlämna ordenstecknet till bl. a. markis Lafayette. Han blev förtjust och fick Ludvig XVI att ta den franska avdelningen under sitt beskydd samt ge medlemmarna tillåtelse att bära dekorationen. Mot denna bakgrund var det inte läge att upplösa orden och kritiken mot det ärftliga inslaget ebbade snart ut.

Med tiden blev Cincinnatiorden blev med tiden ett av USA:s mest prestigefulla samfund med livaktiga lokalavdelningar i varje delstat. Allteftersom de ursprungliga medlemmarna gick bort utan att lämna arvingar tunnades dock medlemsskaran ut. 1854 beslöt man att bredda kriterierna för medlemskap genom att tillåta ättlingar till alla officerare under kriget, inte bara de som ursprungligen varit med i orden, samt i vissa fall tillåta arv genom kvinnolinjen. Därefter har orden haft en stabil medlemsbas in i våra dagar.

Den federala staten har aldrig haft någon delaktighet i ordens verksamhet utöver att tillåta ordenstecknet att bäras till militär uniform vid högtidliga tillfällen (vilket gäller än idag). Sådant tillstånd har även andra liknande sammanslutningar, men Cincinnatiordens ålder, kopplingen till George Washington och Ludvig XVI:s beskydd gör sammantaget att orden anses ha en unik närmast halvofficiell status.

Svenska mottagare

Bland Cincinnatiordens första medlemmar fanns två namnkunniga svenska överstar i fransk tjänst: Axel von Fersen och Curt von Stedingk. De hade båda stridit på amerikanernas sida i befrielsekriget och blev mycket stolta över att bli medlemmar i orden vilket i deras ögon framstod som officiell ordensutmärkelse från amerikanska republiken.

Eftersom de båda var riddare av Svärdsorden kunde de inte ta emot och bära en utländsk utmärkelse utan att först inhämta den svenske kungens tillstånd. Där blev det emellertid tvärstopp. Gustav III hade en helt annan inställning än Ludvig XVI och skrev till överstarna om ”denna Amerikanska arméns Orden”:

Detta tecken är instiftadt till åminnelse af en rebellion, som, fast krönt af lyckan, är lika brottslig i en konungs ögon. Det är ej för konungens i England skull, som jag ej vill tillåta mina undersåtar att den bära; det är för min, för alla konungars, hvilkas sak det är. Det är för att ej visa för min nations ögon, att Svenskar kunna pryda sig med ett sådant tecken. Det är i synnerhet för att ej admittera den nyheten att andra än furstar kunna göra riddare, hvilket aldrig förr varit antaget, hvilket aldrig hvarken det mäktiga Venedig eller det högfärdiga Holland i deras välmaktstid trott sig kunna göra.

Svaret är ger en intressant inblick i hur Gustav III och hans europeiska samtid betraktade ordensväsendet. Både von Fersen och von Stedingk blev dock förgrymmade. De såg det som en stor oförrätt att nekas bära det tecken som bars av deras franska officerskollegor. Nu kunde det ju se ut som att de båda svenskarna inte deltagit i det amerikanska kriget. Kompromissen blev att de lovade att aldrig bära tecknet i kungens närhet.

Curt_von_Stedingk

Curt von Stedingk (möjligtvis med Cincinnatiorden på bröstet).

Förbudet kom dock inte att gälla för evigt. Sedan Carl XIII:s tid har Cincinnatiorden från svensk sida räknats som en officiell amerikansk utmärkelse och varit tillåten att bäras. Curt von Stedingks medlemskap gick efter hans död till äldste sonen och vandrade därefter vidare genom generationerna till hans sonsons sonsons son Styrbjörn von Stedingk som idag innehar både medlemskapet och det ursprungliga ordenstecknet.

Axel von Fersen däremot lynchades av en pöbel i Stockholm den 20 juni 1810 och lämnade inte några barn efter sig. Ättens sista medlem var hans brorsdotter Louise von Fersen, gift Gyldenstolpe. Genom hennes ättlingar levde traditionen efter ätten von Fersen vidare, bland annat genom att hennes manliga efterkommande döptes till Fersen i mellannamn. Hennes sonson Nils Gyldenstolpe upptogs 1938 i Cincinnatiorden som Axel von Fersens närmaste manliga släkting. Vid hans död övertogs medlemskapet av dottersonen Gustaf Hamilton.

Även Gustaf VI Adolf och prins Gustaf Adolf var icke-ärftliga hedersledamöter av orden. I svenska matriklar som statskalendern upptogs Cincinnatiorden bland de andra utländska utmärkelserna som AmCO. Tidigare betecknades medlemmar som R för riddare, men numera med det mer rättvisande L för ledamot. De båda nuvarande svenska medlemmarna står upptagna i den senaste adelskalendern som LAmCO.

Om Cincinnatiordens nuvarande verksamhet kan man läsa på: www.societyofthecincinnati.org.

Lämna en kommentar

Filed under Ordnar

Malteserorden har valt ny stormästare

FraGiacomoDallaTorre

Malteserordens nye stormästare Giacomo dalla Torre del Tempio di Sanguinetto.

Giacomo dalla Torre del Tempio di Sanguinetto har idag valts till Malteserordens 80:e stormästare vid det s. k. fullständiga statsrådets sammanträde i Rom. I ett år har han tjänat som stormästarens ställföreträdare och är nu vald till ämbetet på livstid. Imorgon avlägger han den högtidliga eden inför påvens representant och tar över styret över den 900-åriga katolska riddarorden.

Den nye stormästaren är italienare, 73 år gammal och konsthistoriker. 1985 blev han medlem av Malteserorden och 1993 avlade han löftena för att ingå i ordens religiösa kärna – rättsriddarna. Därefter har han innehaft flera höga positioner, bland annat som storkommendör d. v. s. rättsriddarnas ledare och stormästarens ställföreträdare.

Det blir nu Giacomos uppdrag att fortsätta det förnyelsearbete av orden som påve Franciskus initierat. Det talas bland annat om att släppa kravet på adelskap för höga grader och ämbeten. Kanske blir han den siste stormästaren att behöva uppfylla de högt ställda kravet på adliga anor för att vara valbar till stormästare. Andra reformer som övervägs är det styrande rådet ska få större inflytande och att insynen ska bli bättre.

Stormästaren ska också leda det viktiga biståndsarbetet, inte minst i Medelhavsområdet där orden t. ex. bistår många flyktingar från Syrien. Trots de konflikter som skakat ordens inre liv de senaste året har dess utåtriktade verksamheter inte påverkats nämnvärt. Förra året inledde man dessutom diplomatiska förbindelser med Tyskland.

Bland statsrådets 54 ledamöter har det för första gången ingått kvinnor. Två kvinnliga presidenter för nationella associationer, varav en från Asien, deltog i överläggningarna. Det kan nämnas att den skandinaviska associationen sedan förra året leds av en kvinnlig president, Benedicta Lindberg från Sverige.

1 kommentar

Filed under Riddarordnar

För mod och rådighet till sjöss i farofull tid

Mod och rådighet - kopia

Medaljen För mod och rådighet till sjöss i farofull tid.

För mod och rådighet är det föreslagna namnet på den medalj för berömvärda internationella insatser som riksdagen uppmanat regeringen att införa. För den som är bevandrad i svensk medaljhistoria klingar det bekant, det har nämligen funnits en regeringsmedalj med ett snarlikt namn. Den sällsynta För mod och rådighet till sjöss i farofull tid.

I maj 1940 hade andra världskriget ännu inte pågått ett helt år. Ändå hade 49 svenska handelsfartyg hunnit gå förlorade och med dem 321 sjömän. Sjömännens viktiga och riskfyllda arbete var viktigt för Sverige. Därför vände sig Sveriges allmänna sjöfartsförening till regeringen med ett förslag om en särskild medalj till förtjänta sjömän. ”Hjältemod och pliktuppfyllelse karaktäriserar sjömannens gärning av idag” anförde föreningen.

Man hade flera gånger haft fall där en medalj som erkännande för mod till sjöss hade varit lämpligt, men där den befintliga medaljen För berömliga gärningar inte varit aktuell. Praxis krävde att man räddat en människa i omedelbar livsfara. Sjömännens situation krävde en medalj med mer anpassningsbara kriterier. Medaljen föreslogs även kunna delas ut till förolyckade sjömäns mödrar och änkor. För ovanlighetens skull förordade Handelsdepartementet idén och i augusti 1940 gav Kungl. Maj:t år Riksheraldikerämbetet att utforma medaljen.

Allan Widman

Riksheraldikerämbetets förslag.

Ämbetets förslag var en traditionell kunglig medalj med Gustaf V:s porträtt med samma band som övriga regeringsmedaljer; blått med gula ränder. För att utmärka medaljens särart dekorerade man bandet med ett guldankare och en bård i den nedre kanten i form av ett guldrep. På frånsidan syntes inskriptionen inom en tross istället för den traditionella kransen och ett band på vilket mottagarens namn och årtalet skulle graveras.

Mod och rådighet 2

Erik Lindbergs frånsida.

Myntverkets gravör, professorn vid Konstakademien Erik Lindberg (mest känd för att ha utfört Nobelmedaljerna), såg skissen i tidningen och tyckte både att den var ”tämligen tafatt som komposition”. Han såg till att Myntverket fick förslaget på remiss och skickade in fyra motförslag. Själv ville han att frånsidan skulle prydas av ett figurativt motiv: en viking vid rodret på ett drakskepp under blixtrande moln, men det ansågs vara ett för radikalt avsteg från traditionen. Lindberg fick igenom några av sina synpukter nämligen att inskriptionen skulle löpa längs medaljens kant. Han bytte också hållarens ornament från ett rep till våglinjer.

Ordens- och medaljexperten Karl Löfström kritiserade bandet som han tyckte skulle skilja sig från de andra regeringsmedaljerna. Han föreslog tapperhetsmedaljernas gul-blå band, dock utan att få gehör för sina synpunkter.

Medaljen För mod och rådighet till sjöss i farofull tid fastställdes av Kungl. Maj:t den 10 januari 1941. Beslutet löd:

Kungl. Maj:t finner gott instifta ett utmärkelsetecken i form av medalj i guld av femte storleken att utdelas som belöning åt sjömän, vilka – utan att sådana särskilda förhållanden förelegat, som enligt hittills tillämpad praxis motiverar tilldelande av medaljen »För berömliga gärningar» – genom ådagalagt synnerligt mod i allmänhet i sin tjänsteutövning eller eljest genom hedrande pliktuppfyllelse under särskilt riskfyllda omständigheter eller genom någon behjärtad och rådig handling verksamt bidragit till räddande av svenskt fartyg och last samt därigenom i framträdande grad gjort sig förtjänta om allmänna intressen.

Kriterierna lämnades avsiktligt vaga för omfatta så många typer av bragder som möjligt. Ändå delades endast sexton medaljer ut vid åtta tillfällen från juni 1941 till februari 1945. Samtliga mottagare tillhörde modiga och rådiga sjömän och befäl inom handelsflottan. Tom Bergroth och Torbjörn Dalnäs har gjort en sammanställning av dem och deras bragder som kan läsas här. Den nya medaljen ersatte inte För berömliga gärningar som fortsattes att delas ut jämte medaljen Sui memores alios fecere merendo till utlänningar för motsvarande gärningar.

Trots att inget i bestämmelserna, annat än namnet ”i farofylld tid”, angav att medaljen endast skulle delas ut i krigstid blev medaljen i praktiken vilande efter krigsslutet. För mod och rådighet till sjöss i farofull tid var en av de medaljer vars utseende fastställdes vid Gustaf VI Adolfs trontillträde 1951. Medan de andra medaljerna fick ett delvis nytt utseende behölls Lindbergs modell. På 60-talet utreddes huruvida medaljen skulle utdelas även i fredstid vilket dock inte ledde till något resultat.

4 kommentarer

Filed under Belöningsmedaljer

Riksdagen föreslår medalj för internationella insatser

Allan Widman

Allan Widman visar upp 2010 års medaljförslag i debatten.

Allan Widman stod i riksdagens kammare den 21 mars med en skiss på en officiell medalj avsedd för svenskar som utmärkt sig i internationell tjänst. En sådan medalj har planerats sedan 2010 utan att regeringen fattat beslut. Nu kunde Widman berätta att ett enigt försvarsutskott vill föreslå att regeringen kommer till skott. Han anförde bland annat:

Det är inget mindre än vad jag menar att vi är skyldiga de veteraner – både militära och civila – som än i dag gör hjältemodiga insatser på svenska statens uppdrag, långt borta från sina hem och ofta under mycket riskabla omständigheter.

Jag hoppas, fru talman, att jag ska vara närvarande i politiken den dag då ett antal i mitt tycke viktiga personer kan komma att tilldelas denna medalj. Om jag börjar på den militära sidan hade jag gärna sett att översten av första graden Ulf Henricsson, chef för BA01, hade fått den. På den civila sidan anser jag att det finns flera värdiga företrädare, till exempel Zaida Catalán och Anders Kompass, som har gjort hjältemodiga insatser på det civila området.

Dagen därpå beslutade riksdagen att anta utskottets förslag och ett tillkännagivande skickades till regeringen med en uppmaning att nu införa medaljen.

Redan 1994 hade regeringen Bildt planer på en medalj till svenskar som har gjort berömvärda insatser vid internationella fredsbevarande eller humanitära uppdrag. Ett förslag, medaljen Mod och vilja, togs fram av Statens försvarshistoriska museer (SFHM) men det skrinlades efter valet av regeringen Carlsson. Försvarsmakten fick istället instifta egna belöningsmedaljer.

2008 föreslog Veteransoldatutredningen återigen att en medalj skulle införas och 2010 tillkännagav regeringen Reinfeldt att man ämnade följa utredningens rekommendation. Ännu än gång fick SFHM ta fram ett förslag. Denna gång som en fortsättning på Gustav III:s tapperhetsmedaljer från 1789. Dessutom föreslogs en särskild medaljberedning inom Regeringskansliet. Förslaget fick stöd bland annat av Försvarsmakten men ledde ändå inte till beslut.

Nu återstår att se vad regeringen vidtar för åtgärder efter riksdagens beslut.

1 kommentar

Filed under Belöningsmedaljer

Carl-Gustaf Andrén 1922–2018

CarlGustafAndren_FotoAndersAndren-800x600

Carl-Gustaf Andrén 1922–2018.

Professor Carl-Gustaf Andrén avled den 18 april vid en ålder av 95 år. Han blev  vid Lunds universitet 1967 och var 1977–1980 även universitetets rektor. 1980 utnämndes han till universitetskansler och gjorde stora insatser för svenskt universitetsväsende.

Andrén tillhörde den krympande skaran av ledamöter av Nordstjärneorden vilket han utnämnts till 1968. 1982 förlänades han dessutom Konungens medalj av 12:e storleken med Serafimerordens band.

Allra finast var dock den sällsynta Serafimermedaljen som Andrén tilldelades 2002. Den instiftades 1748 och delas idag ut av kungen till ”person som genom humanitär eller allmänt samhällsgagnande gärning gjort sig synnerligen förtjänt”. Andréns motivering löd ”för synnerligen förtjänstfull samhällsgagnande gärning”. Han var en av endast fyra levande innehavare.

Lämna en kommentar

Filed under Personer

Kjerstin Dellert 1925-2018

Kjerstin Dellert

Kjerstin Dellert 1925-2018.

Operasångerskan och teaterchefen Kjerstin Häggbom Dellert har idag avlidit vid en ålder av 92 år. Hon var verksam som sopran vid Stora Teatern i Göteborg och vid Kungl. Operan i Stockholm. Mest känd är hon för sitt brinnande och långvariga engagemang för Ulriksdals slottsteater, Confidencen.

Inför kungaparets bröllop 1976 anordnade  Dellert den stora galaföreställningen på Kungl. Operan inför kungaparets bröllop där bland annat ABBA uppträdde med Dancing Queen och Dellert själv sjöng O, min Carl Gustaf. Hösten samma år belönades hon med H. M. Konungens medalj av 8:e storleken i Serafimerordens band.

1976 var också året hon engagerade sig i Confidencen som byggts 1753 efter ritningar av arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz. Efter mordet på Gustav III förföll byggnaden men under 1900-talet återuppstod intresset för den nedgångna rokokoteatern. Det var dock först med Kjerstin Dellert som arbetet med att samla in pengar och rusta upp byggnaden tog fart. Idag har den återfått stora delar av sin forna glans och kunnat hysa stora teaterproduktioner under Kjerstin Dellers chefskap.

1992 tilldelades hon medaljen För tonkonstens främjande av Kungl. Musikaliska akademien och 1992 medaljen Illis quorum meruere labores av 8:e storleken av regeringen för ”mångåriga och betydelsefulla insatser för svenskt musikliv”. Så sent som den 1 december förra året fick hon ta emot Kungl. Patriotiska Sällskapets medalj För svenskt kulturarv (”Kulturarvsmedaljen”) för sitt mångåriga arbete med Confidencen.

Med anledning av Kjerstin Dellerts bortgång skriver Confidencen i ett pressmeddelande:

Vi kommer att minnas hennes brinnande engagemang, oräddhet och den värme och kärlek hon alltid visat sin omgivning.

Kjerstin Häggbom Dellerts utmärkelser:

  • H. M. Konungens medalj av 8:e storleken i Serafimerordens band (1976)
  • Medaljen Illis quorum meruere labores av 8:e storleken (1994)
  • Medaljen För tonkonstens främjande (1992)
  • Kungl. Patriotiska Sällskapets medalj För svenskt kulturarv (”Kulturarvsmedaljen”, 2017)
  • Drottningholmsteaterns vänners hederstecken (se bild ovan, 1984)

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Oscar II:s franska räddningsmedalj

Oscar_II_of_Sweden_painted_by_Oscar_Björck_in_1893

Oscar II målad av Oscar Björck 1893.

På så gott som alla porträtt och fotografier av Oscar II i uniform kan man se en liten guldmedalj med de franska färgerna. Den är inte en av de utmärkelser vi vanligen ser på svenska kungligheter. Faktum är att det inte är en medalj kungen erhållit på grund av sin ställning, utan som belöning för en modig gärning. Det rör sig nämligen om den franska livräddningsmedaljen.

Historien om hur Oscar gjorde sig förtjänt av medaljen finns i flera olika versioner. Som alltid när det kommer till kungligheter får man se upp för överdrifter och skrönor. I det här fallet skiljer sig de olika versionerna inte så mycket från den som återgavs i en fransk tidning kort efter händelsen 1862 och som senare refererades i svenska tidningar:

Det var den 23 mars då en vagn med tre passagerare färdades på landsvägen från Ventimiglia i Italien mot Nice i södra Frankrike. På väg upp för berget Mont Gros sluttning brast tömmen, varpå hästen skenade och kusken slängdes av. Vagnen störtade ned i ett tre meter djupt dike där den förskräckta hästen började sparka vilt omkring sig. Då störtade en främmande herre fram och ryckte åt sig tyglarna, lugnade hästen och hjälpte sedan passagerarna, en mor och två barn, att sätta sig i säkerhet. Mannen försvann sedan lika snabbt som han kommit.

Médaille_d_honneur_pour_acte_de_courage_et_de_dévouement

Franska räddningsmedaljen i guld.

En tidning i Nice kunde kort därefter avslöja att hjälten inte var någon mindre än prins Oscar av Sverige som befunnit sig på resa i området. Tidningen skrev att han borde tilldelas medalj för sitt ingripande, vilket skedde senare samma år. Prinsen utnämndes dessutom till hederspresident i den franska livräddarföreningen Société des Sauveteurs de France.

Medaljen ifråga var Médaille d’honneur pour actes de Dévouement et faits de Sauvetage, ‘hedersmedaljen för hängivna handlingar och räddningsgärningar’, vanligtvis endast kallad Médaille de Sauvetage, ‘räddningsmedaljen’. Den instiftades av Ludvig XVIII 1820, först som en icke-bärbar räddningsmedalj i guld och silver främst avsedd för sjömän, men av Ludvig Filip I försedd med trikolorens band år 1831. Prins Oscar blev alltså en av de allra första att får bära denna medalj.

Det påstås ofta att Oscar II ansåg att medaljen var den enda han verkligen förtjänat. Om han verkligen tyckt och sagt så är svårt att veta. Däremot är det mycket tydligt att han värdesatte medaljen högt. Det framgår dels av att han alltid bar den tillsammans med sina ordnar, och när han bar fler brösttecken fick räddningsmedaljen oftast hedersplatsen närmas hjärtat.

GM_18188_4

Oscar II:s bouton.

På en bouton (ordensknapp) som tillhört Oscar II finns de fem svenska ordnarnas band och den franska livräddningsmedaljen. Denna bar kungen för att i informella sammanhang visa delar sitt ordensinnehav. Rent protokollärt borde medaljen hamnat långt ner i rangordning efter kungens olika utländska ordnar, men har här hamnat bredvid Serafimerorden.

Anders Zorn-727878

Porträtt målat av Anders Zorn.

Det finns dessutom ett porträtt målat av Anders Zorn där kungen sitter i en länsstol iklädd frack och endast Serafimerordens axelband. På frackens vänstra sida som är vänd bortåt skymtar man räddningsmedaljens blå-vit-röda band. Bakgrunden till målningen har ofta skildrats som en dragkamp mellan kungen som ville porträtteras med uniform och ordnar och Zorn som föredrog att måla kungen i en enklare klädsel. Att kungen bar endast denna medalj har ofta beskrivits som ett estetiskt val av Zorn, exempelvis i filmen Zorn från 1994, men för den som känner till kungens förhållande till sin räddningsmedalj är det självklart vem som tog beslutet.

Medaljen ingår idag i kung Carl Gustafs privata samling.

6 kommentarer

Filed under Belöningsmedaljer