August Béen – den okände tapperhetsmedaljören

August Béen 18551893.

Medaljerna För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss anses numera endast kunna utdelas då Sverige är i krig. Mellan 1814 och 1915 har dock flera av dessa medaljer utdelats till svenskar i utländsk tjänst. Den främsta källan till information om dessa mottagare är Karl Löfströms artikel Tapperhetsmedaljen efter 1814 i Meddelanden från armémuseum 1953 som upptar 40 av dem. Artikeln är emellertid inte komplett vilket visade sig när jag hittade en hittills ouppmärksammad mottagare av sjömedaljen: August Béen.

August Béen föddes 1855 i Stockholm och var son till grosshandlare C. A. Béen och Nicoline Béen. Han blev löjtnant i flottan och fick 1881 tjänstledigt för att utbilda sig i fransk tjänst. Han genomgick minskolan i Boyardville (känd för Fort Boyard där ”Fångarna på fortet” spelas in) och tjänstgjorde sedan i den franska Medelhavsflottan. 1883 reste han till Tonkin i nuvarande Vietnam och blev där ordonnans vid den franske överbefälhavaren amiral Courbets stab. När det fransk-kinesiska kriget bröt ut i augusti 1884 befann sig Béen mitt i händelsernas centrum.

Konflikten handlade om huruvida Kina eller Frankrike skulle kontrollera Tonkin. Béen deltog i striderna både till land och till sjöss. I slaget vid Futscheu kommenderade han förbatteriet på pansarkryssaren Triomphante och efter intagningen av Sontay 1884 blev han på amiral Courbets rekommendation utnämnd till riddare av Hederslegionen. Samma år påbörjade han sin resa hem till Sverige och återvände till Stockholm på faderns 70-årsdag. Han hade då varit i fransk tjänst i fyra år och ådragit sig stora skador.

Den franska pansarkryssaren Triomphante.

Kriget, som pågick till april 1885, skulle August Béen skildra med egna ord efter hemkomsten. En föreläsning om hans upplevelser i den ”yttersta östern” refererades såhär:

Talaren framställde ämnet konicist och med lefvande färger, som endast den kan måla, hvilken sjelf varit en af de handlande personerna. Efter en kort politisk inledning beskrefvos alla de olika skeden den franska flottan hade att genomgå under den så hufvudlöst uttänkta ockupationen af Formosa. Först segrarne vid Kelung, sedan nederlaget vid Tam-Sui, »denna point noir på amiral Courbets annars så ärorika väg», så alla de lidanden, den franska flottan hade hatt genomgå, dels genom stormar och brist på skyddande hamnar, då oftast enda räddningen var att bege sig till sjös, dels genom usel och skämd proviant, så väl för officerare som manskap, dels genom kolera och andra svåra sjukdomar. Ungefär hälften af den franska styrka dukade under för alla dessa hemsökelser, och när freden ändtligen slöts och den franska trikoloren ströks på Formosa, lemnades der endast qvar »en vidsträckt kyrkogård».

Tonkinmedaljen.

I februari 1886 meddelade regeringen att två löjtnanter som tjänstgjort utomlands skulle belönas med medaljen För tapperhet till sjöss i guld. Den ene var Gustaf Dyrssen som utmärkt sig i brittisk tjänst vid bombardemanget av Alexandria 1882. Den andre var August Béen. Detta är den senast kända utdelningen av sjömedaljen. Samma år utdelades en fransk fälttågsmedalj, Tonkinmedaljen, för alla som deltagit i kriget och dessutom instiftades annamitiska Drakorden, formellt tillhörande det franska protektoratet Annam söder om Tonkin, men i praktiken en fransk kolonial utmärkelse. August Béen mottog både medaljen och Drakordens riddartecken.

Annamitiska Drakorden.

August Béen befordrades till kapten och placerades vid Karlskrona station. Han var en kunnig officer, särskilt när det kom till minkrigföring. Han plågades dock av sina skador från kriget och under en vistelse på Växjö hotell den 13 mars 1893 avled han hastigt och oväntat bara 37 år gammal. Vid hans militärbegravning i Amiralitetskyrkan i Karlskrona paraderade 100 sjömän och det sköts sorgesalut från Kungsholms batteri med nio skott. Vissa vapen han hade med sig som minnen från kriget ingår idag i Livrustkammarens samlingar.

2 kommentarer

Under Personer

Förändringar inom kungahuset

Riksmarskalken har idag släppt en kommuniké gällande förändringar inom kungahuset:

H.M. Konungen har beslutat om förändringar i Det Kungl. Huset. Syftet med dessa förändringar är att klargöra vilka personer inom Den Kungl. Familjen som kan förväntas tas i anspråk för sådana officiella uppdrag som åligger statschefen eller anknyter till statschefsämbetet.

Resultatet är att prins Carl Philips och prinsessan Madeleines barn inte längre kommer att räknas till Kungl. Huset och bära titeln Kunglig Höghet. Istället räknas de till Kungl. Familjen och behåller titeln prins/prinsessa samt sina hertig- och hertiginnetitlar.

Med detta beslut föregriper kungen en fråga som diskuterats av riksdagen. I det betänkande från maj 2018 där Konstitutionsutskottet slog fast att ordensväsendet skulle utredas stod även:

I flera andra monarkier i Europa har förts och förs en diskussion om ifall det är motiverat att på något sätt avgränsa den krets av personer av kunglig börd som förväntas utföra officiella uppdrag för landet och som därmed kan göra anspråk på att få tillgång till åtgärder finansierade via statsbudgeten. Det är rimligt att en sådan diskussion även förs i Sverige.

Den parlamentariska kommittén ska därför, i samråd med hovet, överväga hur utformningen av riksdagens anslag till hovet kan bidra till att det Kungliga Husets officiella åtaganden främst utförs av ett begränsat antal av dess medlemmar samt med avseende på denna fråga utarbeta principer för anslagets utformning.

Den parlamentariska utredning som ska utreda dessa frågor har ännu inte tillsatts. Kanske kan kungens beslut underlätta för en utredning att komma till stånd.

Lämna en kommentar

Under Övrigt

”En stor förbistring synes råda” – boutoner och rosetter

Vid tillfällen då ordnar och medaljer inte bärs kan man istället bära en liten bouton eller rosett i utmärkelsens band. Vid vid riksmötets öppnande bar till exempel kungen och prinsarna Serafimerordens ljusblå bouton på kavajen för att markera att det var en särskild händelse.

Bouton med norska Lejonordens kraschan i mitten som tillhört en svensk kunglighet. Tidigt 1900-tal.

Under 1800-talet, och en bra bit in på 1900-talet, var boutonerna och rosetterna inte officiella utan något man beställde privat. I regel markerade bouton kommendörsgrad inom en orden medan rosett visade riddargrad, minnestecken eller medalj. Inom dessa ramar kunde de konstrueras tämligen fritt och kunde sättas ihop av banden från flera olika utmärkelser. En kraschan eller ett ordenstecken i miniatyrformat kunde fästas på dem för att visa vilken som var den högsta ordensgraden.

Robert Wållgrens medaljrosetter, läs mer om dem här.

1943 skrev Ernst Areen och Sten Lewenhaupt ett förslag om systematisering ”[e]när en stor förbistring synes råda med avseende å dessa knappars utseende och färgsammansättning” i andra upplagan av deras bok När och hur böra ordnar bäras. Ett reviderat förslag presenterades i den tredje upplagan från 1953. Inget av dem slog igenom helt. Under andra halvan av 1900-talet upphörde bruket med sammansatta boutoner och rosetter.

Bouton med silvervingar för kommendör av rumänska Kronorden, läs mer här.

Efter 1975 började Nordstjärneorden förlänas med tillhörande bouton enligt ett internationellt system. Kommendör med stora korset får en bouton med två underliggande tvärband (”vingar”) av guld, kommendör av 1. klass en bouton med en guld- och en silvervinge, kommendör en bouton med silvervingar, riddare av 1. klass en enkel bouton och riddare ett ”clips” (se bild nedan).

2,35 millimeter brett band, ”clips”, för riddare av franska Hederslegionen.

För riddare av Serafimerorden användes tidigare en bouton motsvarande den för kommendör med stora korset, men 2015 övergick man till en äldre större modell utan vingar och med ett gyllene serafhuvud. Riddare av Carl XIII:s orden har haft olika slags boutoner, bland annat en med silvervingar. Ordens insignier är halskors och bröstkors så den kan sägas motsvara kommendör av 1. klass. Samma typ av insignier har svenska Johanniterorden vars rättsriddare bär bouton med silvervingar medan riddaren bär en enkel bouton.

H. M. Konungens medalj i guld av 12:e storleken med Serafimerordens band med tillhörande (enkel) rosett.

Med H. M. Konungens medalj följer en liten rosett i antingen serafimerblått eller högblått band. Jag tycker mig ha sett en särskild rosett med de bakre bandändarna kluvna och utstickande för medalj av 12:e storleken om halsen, till skillnad från den enkla rosett som hör till medaljerna av 8:e och 5:e storlekarna som bärs på bröstet. Även med Prins Carl- och Prins Eugen-medaljerna följer en enkel rosett i medaljbandet.

Med de kungliga utmärkelserna som förebild hade man kunnat tro att ett system stabiliserat sig för alla svenska utmärkelser: boutoner för ordnar (clips för riddargraden) och rosetter för medaljer. I verkligheten råder dock det omvända:

Den som innehar medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst kan köpa en en bouton hos Svenska Medalj eller en butong (sic!) av Sporrong. Även innehavarna av Försvarets materielverks förtjänstmedalj kan bära bouton, medan de som fått Säkerhetspolisens förtjänstmedalj får bära clips. Kungl. Patriotiska sällskapets medaljer har även de clips som man kan läsa mer om i Jonar242:s inlägg här.

1 kommentar

Under Bärande

Svensktillverkade ordensband – sedan 1833

Almgrens bandvävmaskin som kan väva sex sidenband samtidigt.

På Repslagargatan i Stockholm har K. A. Almgren sidenväveri funnits i över 170 år. De remdrivna vävstolarna används fortfarande för att göra sidenband, bland annat till Kungl. Patriotiska Sällskapets medaljer och Stockholms stads Sankt Eriksmedalj. Men produktionen är en bråkdel av vad den varit. Här tillverkades en gång i tiden nästan alla ordensband i Norden.

K. A. Almgren blev själv kommendör av Vasaorden och riddare av Nordstjärneorden.

1833 fick Knut August Almgren tillstånd att öppna ett sidenväveri i Stockholm. Som ung gesäll hade han hade lärt sig hantverket i Lyon. Därifrån hade han lyckats smuggla med sig en jacquardvävstol som effektiviserade produktionen. Almgrens sidenväveri blev mycket framgångsrikt. 1844 blev han kunglig hovleverantör av siden och två år senare flyttade väveriet in i de nya lokalerna på Repslagargatan.

Under väveriets storhetstid sysselsattes 288 arbetare på 196 vävstolar och sidentyg tillverkades för allt från möbeltyg och tapeter till schalar och slipsar. Bland de sidentyger som vävts hos Almgrens finns bland de som klätt möblerna i Serafimerordens sal på Stockholms slott. Vävning var ett kvinnoyrke och under några år var Almgrens Skandinaviens största arbetsplats för kvinnor.

Diverse gradband för ordenssällskap.

Vattrade sidenband för ordnar och medaljer utgjorde tidigt en stor del av verksamheten. Almgrens tillverkade banden för de kungliga riddarordnarna, men också gradband för de många ordenssällskapen samt senare för universitetens nationer, kårer och sektioner. Efter att de sista sidentyget vävts 1943 försörjde sig Almgrens helt på dessa band fram till att fabriken stängde 1974. På hyllorna i verkmästarkontoret står fortfarande kataloger över alla de sidenband som Almgrens tillverkat. En guldgruva för forskningen!

1991 beslutade Knut Almgrens barnbarns barnbarn att öppna upp sidenväveriet som museum och några år senare togs även några vävstolar åter i bruk. Förutom de ovan nämnda medaljbanden för KPS tillverkas band för olika studentföreningar. Idag är Almgrens det enda sidenväveriet i norra Europa och verksamheten drivs som en stiftelse. Det rekommenderas varmt att besöka museet med dess utställning och bevarade industrimiljö som är öppet måndag till lördag.

Den som är i behov av sidenband och kan tänka sig att lägga en extra slant för kvalitet och samtidigt vill göra en kulturgärning kan med fördel vända sig till K. A. Almgren sidenväveri.

Länk till väveriet: www.kasiden.se

Lämna en kommentar

Under Tillverkning

Robert Wållgren – den krigsdekorerade stinsen

Foto: Järnvägsmuseet.

Svenska museer har fotograferat stora delar av sina samlingar och publicerat dem på portaler som DigitaltMuseum. Tur är det, för vem hade kommit på tanken att leta på Järnvägsmuseet efter ordnar och medaljer? Av en händelse fick jag syn på flera foton och porträtt av stinsen Robert Wållgren (1840–1930) som bär såväl Vasaorden som en dansk fälttågsmedalj och ett tyskt riddartecken. Dessutom finns etuiet med hans dekorationer bevarat. Vem var han?

Robert Wållgren växte upp under en tid då skandinavismens vindar blåste starka och enighet mellan de nordiska folken hölls högt. Inför en stundande konflikt mellan Danmark och de tyska rikena om det omtvistade hertigdömet Slesvig hade Karl XV lovat danskarna sitt stöd, men när kriget väl bröt ut 1864 hade kungen inte regeringen med sig och det svenska stödet uteblev. 434 svenskar beslutade då att delta frivilligt i kriget på danskarnas sida. En av dem var Wållgren som 24 år gammal tog värvning i Femte infanteriregementet. Han deltog i flera av de viktigaste drabbningarna, däribland det avgörande slaget vid Als den 29 juni där han sårades i benet och togs tillfånga. Wållgrens tid i fångenskap blev dock kort. Efter nederlaget vid Als såg Danmark kriget förlorat och fredsförhandlingar inleddes.

Dannebrogmännens hederstecken. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.

Den 26 september 1864 förlänades Robert Wållgren Dannebrogmännens hederstecken, den lägsta graden inom Dannebrogorden. Den har kallats värdens mest demokratiska ordensgrad eftersom den kunde tilldelas alla ”från kungen ner till den enklaste undersåte”. Endast sex svenskar som deltog i det dansk-tyska kriget 1864 fick ta emot hederstecknet som idag benämns Dannebrogordens hederstecken.

Erindringsmedaljen for Krigen 1864. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.

Vid hemkomsten till Sverige började Wållgren arbeta vid Statens Järnvägar och blev så småningom stationsinspektör (stins) i den viktiga järnvägsknytpunkten Falköping. När det instiftades en särskild fälttågsmedalj för de som deltagit i kriget (Erindringsmedaljen for Krigen 1864) ansökte Wållgren om den och mottog den 1877. Det måste varit anmärkningsvärt att en ung järnvägstjänsteman kunde stoltsera med danska ordenstecken och krigsutmärkelser på SJ:s paraduniform med det bevingade hjulet.

Mecklenburgska Griporden. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.

Wållgrens tyska ordensutmärkelse, riddartecknet av Mecklenburgska Griporden, är svårare att förklara. Har den också att göra med kriget? Svaret är ett annat. Enligt en tidningsnotis från 1895 förlänade storhertig Fredrik Frans III av Mecklenburg-Schwerin Griporden till två tjänstemän vid statsbanorna med anledning av änkehertiginnans besök i Sverige. En av dem var Wållgren. Kanske hade änkehertiginnan passerat genom Falköping på sin resa och övernattat där som de svenska kungarna brukade göra?

Robert Wållgren i SJ:s paraduniform med utmärkelser i originalmontering. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.

Slutligen utnämndes Wållgren på Oscarsdagen den 1 december 1899 till riddare av Vasaorden för sina många år vid järnvägarna och därmed var hans samling dekorationer komplett. Men faleristik är inte bära vilka utmärkelser som tilldelats vem, det handlar också om hur de bärs.

Robert Wållgren i stinsuniform med utmärkelserna i preussisk montering.

För det första kan det noteras att Wållgren bar sina utmärkelser på olika sätt. I ett tidigt porträtt (bild X.) bär han sina båda danska utmärkelser såsom han tilldelats dem. Hederstecknet i dansk kryssband och fälttågsmedaljen i rakt band (bild Y.). På ett senare fotografi har han låtit montera dem båda i U-formad så kallad preussisk montering som var den rådande i Sverige. Slutligen är han porträtterad i civil klädsel med sina fyra utmärkelser i kryssband. Det är i denna montering som de bevarats. Kanske var den danska monteringen ett sätt att hedra de danska kamrater han ofta träffade på minnesfester. Kanske tyckte han bara att det såg snyggt ut.

Wållgren hade dessutom två uppsättningar miniatyrer för de tillfällen då originalen inte skulle bäras. En med utmärkelserna i raka band och en hängande på en guldkedja. Dessa båda är likställda i formalitetsgrad och det finns egentligen inget skäl att ha båda, såvida man inte vill variera sig.

Bandrosetter. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.

Dessutom ägde Wållgren flera små bandrosetter som kunde bäras på rockslaget vid informella tillfällen. Två stycken med Danneborgordens band, och två med alla de fyra utmärkelsernas band. På den ena är Vasaordens band på hedersplatsen i mitten, vilket är korrekt eftersom man bär det egna landets ordnar främst, men på den andra har Gripordens gula band satts i första rummet. Hade Wållberg vid något tillfälle anledning att lyfta fram Mecklenburg särskilt?

Robert Wållgrens ordensetui. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.

Slutligen får man rikta ett par uppskattande ord till själva etuiet som bär initialerna R.W. på utsidan av locket och på insidan har ett broderat vapen med SJ:s bevingade hjul, ett posthorn och en blixtrande stjärna. Under finns Dannebrogsmännens hederstecken och mottot: Des charges unies. Bakgrunden är oklar men Wållgren var medlem i bland annat Frimurarorden.

1 kommentar

Under Personer

Uppsala universitets medaljer

Uppsala universitet har en lång tradition av att prägla medaljer till minne över sina välgörare och mest framstående forskare. I den förstnämnda kategorin dominerar Gustav II Adolf som på 1620-talet donerade stora egendomar till universitetet och fastställde dess nya privilegier. Flera av dessa minnesmedaljer har under 1900-talet försetts med band och är idag bärbara belöningsmedaljer för förtjänster om universitetet och olika vetenskapsområden. De delas vanligtvis ut av rektor under promotionshögtiden i januari.

Historien bakom de olika medaljerna är lite snårig, de äldre medaljerna förväxlas ofta, och inte ens på universitetet har man en klar överblick över sina utmärkelser. Detta är ett försök att kronologiskt beskriva hur Uppsala universitets medaljer uppstått.

Först kan nämnas att sedan Nordstjärneorden instiftades 1748, bland annat som belöning för ”vittra, lärda och nyttiga arbeten”, så har den förlänats professorerna i Uppsala. Från Carl von Linné som blev riddare 1753, till Stig Strömholm som blev det 1974. Universitetskanslern, som var gemensam för landets universitet, hörde till dem som förlänades Serafimerorden.

Uppsala universitets förtjänstmedalj

Den äldsta bärbara medaljen är den minst kända, nämligen medaljen För trohet och nit. Den instiftades den 16 oktober 1928 av Kungl. Maj:t och är den enda som tillkommit genom regeringsbeslut. Vid denna tid räknades inte universiteten till statsmyndigheterna och dess anställda kunde inte få medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst. Därför ansökte universitetet om en särskild medalj att utdelas av kanslern till lägre tjänstemän efter 25 års tjänst.

Medaljgravören Erik Lindberg tog fram olika förslag som granskades av Vitterhetsakademien och Riksheraldikerämbetet. Man valde Gustav II Adolfs bild till åtsidan och på frånsidan en vase och inskriptionen För trohet och nit. Medaljkronan var särskilt formgiven för att likna den som kungen själv använt. Medaljen är av guld av 8:e storleken (33 millimeter i diameter) med ett band kluvet i blått och gult. Det senare kom att kritiseras eftersom det liknade bandet för medaljerna För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss.

Tre trotjänare som mottog medaljen För trohet och nit 1942.

När universitetet från 1964 började räknas till de statliga myndigheterna fick de universitetsanställda motta För nit och redlighet istället för För trohet och flit. Medaljen fortsattes dock att delas till universitetets arrendatorer – alltså de bönder som arrenderar egendomar som en gång skänktes av Gustav II Adolf.

Medaljens status idag är okänd, men den upptas fortfarande i officiella listor som Kungl. Universitetets i Uppsala förtjänstmedalj (UUGM). Kanske hör den fortfarande till Universitetskanslersämbetet (UKÄ).

Gustaf Adolfsmedaljer

Den äldre Gustaf Adolf-medaljen

Var ursprungligen en minnesmedalj utan band. Den graverades 1733 av den framstående gravören Johann Carl Hedlinger och kallas därför även för Hedlinger-medaljen. Den är av 8:e storleken och visar kungens lagerkrönta huvud på frånsidan och en kvinnofigur med en lyra och ett ymnighetshorn på frånsidan med texten: FELICITAS MVSARVM VPSAL, vilket betyder ”de upsaliensiska musernas lycka”. 

Den 19 december 1966 beslutade man att åter ta medaljen i bruk. Den skulle tilldelas ”person som genom betydande gåvor till Uppsala universitet eller genom sådan tjänstgöring vid universitetet, som varit förenad med särskilt ansvar och förtroende, eller eljest inlagt utomordentliga förtjänster om universitetet”. Medaljen skulle delas ut i guld, silver och brons och verkar inte ha varit avsedd att bäras.

1990 beslutades att medaljen skulle utdelas mer flitigt. Det betonades att den inte skulle vara en belöning för insatser inom vetenskap eller pedagogik, utan snarare för de ”ganska otacksamma administrativa och ledande insatser”. Medaljen utdelas idag i guld och silver i samma band som medaljen För trohet och nit.

1924 års Gustav Adolfs-medalj

Vid 300-årsminnet av Gustav II Adolfs donation lät universitetet Erik Lindberg gravera denna medalj av 15:e storleken (51 millimeter i diameter). Den är tydligt inspirerad av Hedlingers medalj med kungen krönt av en lagerkrans. Kvinnofiguren på åtsidan sitter denna gång på en tron.

Den 13 mars 1990 inrättades den särskilda värdigheten om hedersledamot av Uppsala universitet. Tecknet för denna värdighet skulle vara 1924 års Gustav Adolfs-medalj i guld, krönt med kunglig krona och buren i dubbel kedja. Antalet hedersledamöter får högst vara tio åt gången, och bland dess räknas Carl XVI Gustaf, kejsar Akihito av Japan och Anders Wall.

Medaljen delas även ut att bäras i blå-gult band om halsen. Några särskilda bestämmelser tycks inte vara utfärdade, men av praxis tilldelas den avgående rektorer, prorektorer, universitetsdirektörer och andra höga befattningshavare.

Man får anta att universitetet inhämtat vederbörligt tillstånd för att förse och dela ut denna medalj med kunglig krona.

Övriga medaljer

Den sista kategorin utgörs av sådana medaljer som instiftats för vetenskapliga framsteg, som fått namn efter framstående professorer vid Uppsala universitet och som bärs i universitets eget band – rött med gula kantränder. Dessa är universitetets vapenfärger sedan 1990.

Segerstedt-medaljen

Instiftad den 2 maj 1988 och uppkallad efter professor Torgny Segerstedt som var rektor i hela 23 år. Medaljen utdelas vartannat år ”för särskilt framstående insatser inom humaniora och samhällsvetenskaperna”. Fram till sin död fick Segerstedt själv delta i beslutet om tilldelning.

Medaljen togs fram till Segerstedts 75-årsdag (då utan band av 16:e storleken) och blev en bärbar utmärkelse av 8:e storleken till hans 80-årsdag. Gravör var Léo Holmgren som prydde frånsidan med Segerstedts porträtt och frånsidan med universitetets sigill. Bäranordningen utgörs av en lagerkrans. En mycket elegant och stilren medalj.

Rudbeck-medaljen

Instiftad den 17 september 2002 och uppkallad efter professor Olof Rudbeck d.ä. som avlidit på dagen 300 år tidigare. Den utdelas årligen ”för utomordentligt framstående insatser inom vetenskapen” i första hand för sådana förtjänster eller resultat vunna vid Uppsala universitet.

Medaljen är av guld av 8:e storleken. Porträtter är utfört av Ernst Nordin efter förlaga av Jean Cavailler som var samtida med Rudbeck. Frånsidan är det gamla universitetshuset Carolina Rediviva som domineras av Rudbecks anatomiska teater. I samma hus tillkännagavs på instiftansdagen de första mottagarna av medaljen.

Linné-medaljen

Instiftad den 23 maj 2006 och uppkallad efter professor Carl von Linné, universitetets och kanske Sveriges mest kände vetenskapsman. Medaljen delas ut i guld för ”utomordentligt framstående vetenskaplig gärning särskilt inom de linneanska vetenskapsområdena men också för synnerligt befrämjande av Linnéminnet eller Uppsala universitet”, och i silver ”för synnerliga administrativa förtjänster i anslutning till Linnéjubileet”. Den första utdelningen ägde rum den 23 maj 2007 – på dagen 300 år efter Linnés födelse.

Även denna medalj är av 8:e storleken och utförd av Ernst Nordin. Frånsidan visar orangeriet i Linnéträdgården efter förlaga från 1700-talet med en linnéablomma ovanför.

Sammanfattning

Uppsala universitet har under de senaste 100 åren delat ut olika medaljer med Gustav II Adolf bild att bäras i blå-gult band för insatser inom universitetets administration, medan insatser inom vetenskaperna belönats med medaljer visande bilder av framstående professorer att bäras i rött band med gula kantränder. En variationsrikedom som man vanligtvis inte finner inom en och samma organisation.

Det vore önskvärt att det togs ett samlat grepp vad gäller de tre medaljerna med Gustav Adolfs bild. Enligt bärandeordningen är det endast den 1928 instiftade medaljen För trohet och nit som räknas till de officiella medaljerna (kategori I.), men denna medalj tycks inte längre utdelas. De båda medaljer som faktiskt utdelas räknas inte om officiella, trots att de bärs i samma band, har kunglig bild och i ett fall kunglig krona. Traditionen och det historiska värdet bakom dessa medaljer borde kunna utnyttjas till fullo.

Förslagsvis kunde universitetet utfärda gemensamma bestämmelser för de tre Gustav Adolf-medaljerna där varje medalj har sitt eget ändamål. Man borde få deras officiella status bekräftade av Riksmarskalksämbetet och samtidigt ansöka om tillstånd att den av Erik Lindberg särskilt utformade Gustav Adolfs-kronan kunde användas på samtliga Gustav Adolf-medaljer. På så vis skulle de få ett formellt och synligt tecken på att medaljerna hör i ihop i samma tradition, samtidigt som variationsrikedomen bejakas.

För de nya medaljer som kan komma att instiftats i universitetets band för framstående forskning kan man hoppas att den vackra akademiska lagerkransen åter kommer i bruk som bäranordning.

3 kommentarer

Under Belöningsmedaljer

Rolf Carlman 1932–2019

Hov- och ordensjuveleraren Rolf Carlman har avlidit vid en ålder av 87 år. Han drev firman C F Carlman som tillverkade de svenska kungliga ordenstecknen från 1800-talet, då hans farfars far Carl Fredrik Carlman utnämndes till ordensjuvelerare, ända fram till 1993. Kungl. Maj:ts Orden skriver på Kungahusets webbplats:

Tack vare den Carlmanska firmans konstskicklighet har de svenska ordenstecknens utförande alltid stått på ett högt plan, och de gör så även idag.

Utöver ordenstillverkningen hade Rolf Carlman en omfattande juvelerarverksamhet och han var dessutom en av de som kontrollerade riksregaliernas skick inför Riksdagens högtidliga öppnande varje år fram till 1974. Den 11 november 1972 utnämndes Rolf Carlman till riddare 1. klass av Vasaorden och fick själv rätt att bära ett av sina vackra ordenstecken. 1982 mottog han även H.M. Konungens medalj i 8:e storleken av guld med högblått band.

Jag ska återkomma till firman C F Carlman och deras betydande verksamhet för det svenska ordensväsendet i framtida inlägg.

2 kommentarer

Under Personer

Gustaf V:s olympiska medalj

Vinter-OS gick inte till Sverige den här gången heller. De olympiska sommarspelen i Stockholm 1912, ”solskensolympiaden”, förblir de hittills enda som hållits på svensk mark. Den uppmärksammades med en särskild kunglig medalj: Gustaf V:s olympiska medalj.

Vid den tredje olympiaden 1904 i Saint Louis infördes prismedaljer i guld silver och brons, och från och med den fjärde i London 1908 försökte man införa traditionen att åtsidan av medaljerna skulle vara densamma men att frånsidan skulle göras ny inför varje olympiad. Medaljgravören Erik Lindberg fick uppdraget att göra den svenska varianten och ritade en härold med Sveriges tre kronor på bröstet som utropar spelen bredvid en staty av Pehr Henrik Ling – den svenska gymnastikens fader. Prismedaljerna var inte så stora, endast 8:e storleken (33 mm i diameter), och började inte bäras förrän 1960.

Som komplement till dessa ville Gustaf V även ha en bärbar medalj att dela ut till utländska dignitärer, de olympiska kommittéernas ledamöter, representanter för landslagen samt till de svenska deltagarna som vunnit medalj.

Erik Lindberg fick även detta uppdrag och kallades till audiens hos Gustaf V. Lindberg tänkte sig att medaljens åtsida skulle visa entrén till Stockholms nybyggda Olympiastadion och presenterade flera förslag. Kungen föredrog dock ett enklare motiv och ritade själv en grov skiss på två korsade kvistar av palm och oliv (inte lager som ofta påstås) mellan Sveriges tre kronor. Lindberg tog med skissen och ritade medaljen utifrån den. Som fästanordning användes för första gången den så kallade ”Gustafskronan”.

Medaljen instiftades formellt den 26 juli 1912 och utdelades i samband med spelens avslutande dagen därpå. Medaljen på bilderna har tillhört gymnasten Sven Landberg som tog guldmedalj både 1908 och 1912.

Se även: Fler medaljer till olympier?

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Ordnar och medaljer i Livrustkammaren

Livrustkammaren har öppnat igen! Ett och ett halvt år har det tagit att sätta upp den nya basutställningen som tar upp sex stora källarvalv på Stockholms slott. Varje valv är fyllt av spännande föremål som får representera en tidsepok i den svenska monarkins historia. Bland det som plockats fram ur samlingarna finns ett stort antal ordenstecken och medaljer som tillhört svenska kungligheter.

Självständighet och maktkamp 1521–1611

Det första valvet fokuserar på Vasaätten. Här kan man bland annat beskåda Karl IX:s Jehovaorden instiftad inför hans kröning 1607. Den var ett av flera försök av Vasakungarna att instifta en svensk kunglig orden. Ingen av dessa blev långlivad, men insignierna är enastående vackra.

Ordenskedjan (till vänster) är utförd av guldsmeden Antonji Groot den äldre. Det gyllene ordenstecknet föreställer en stjärna med åtta spetsar och åtta strålar med gudsnamnet Jehova ingraverat i mitten. Kedjan består av 23 länkar av guld, emalj och är besatt med bergkristall och granater. Tolv av länkarna föreställer grönemaljerade vasar som fattas av två händer – en manlig och en kvinnlig – som kommer fram ur blåa moln.

Ett mindre påkostat ordenstecken (längst ned till vänster) utan kristaller, utfört av Ruprecht Miller, bars sannolikt av en av Karl IX:s söner.

Sverige expanderar – militärt och kulturellt 1611–1654

I detta rum, som bland annat innehåller föremål från drottning Kristina, lyckades jag inte hitta någon orden eller medalj. Frågan om en riddarorden lyftes i rådet under Kristinas tid men ledde inte till något beslut.

De stora krigens tid 1654–1720

Drottning Kristinas kusin och Pfalzättens förste kung Karl X Gustav gjorde även han ett försök att instifta en svensk orden – Jesu namns orden – år 1656. Ordenstecknet, utfört av Gregorius Schick, var ett kors bestående ett fyra vasar och i mitten bokstäverna IHS (Iesus Hominum Salvator).

I utställningen har ordenstecknet fästs i ett ljusblått band på den kolt som den blått fyraårige Karl XI bar när han år 1660 hyllades som kung efter faderns död.

Frihetstid och revolutioner 1720–1818

Det var först under frihetstiden som Sverige fick ett bestående ordensväsende när Fredrik I år 1748 på riksdagens förslag instiftade Serafimerorden, Nordstjärneorden och Svärdsorden. Dessa förtjänstordnar var uppdelade i flera grader och mycket moderna för sin tid.

Bland de utställda föremålen finner vi den kolt som bars av prins Gustav (III) år vid ordnarnas instiftande. Den var en motsvarighet till de ordensdräkter som bars av Serafimerriddarna. Som kung skulle Gustav III själv instifta Vasaorden vid sin kröning 1778.

Utställd är också en av Serafimerordens kedjor av den ursprungliga modellen. Att kedjan pryds med blå patriarkalkors lär ha berott på att man hämtade inspiration från äldre ordenskedjor, till exempel Karl IX:s Jehovaorden. Man utgick dock från en fransk avbildning där konstnären misstolkat kedjans vasar som kors. Serafimerordens härskri IHS som pryder ordenstecknets mitt är på samma sätt hämtat från Karl X Gustavs Jesu namns orden.

Gustav IV Adolfs uniformer visar hur Svärds- och Nordstjärneordens band kunde fästas vid knapparna – en föregångare till dagens släpspännen, samt hur kraschanerna under lång tid broderades direkt på livrocken. Ovanför Serafimerordens kraschan ser vi Malteserordens bröstkors som kungen mottog av den ryske kejsaren Paul I vid ett besök i Sankt Petersburg år 1800. Denne hade blivit ordens beskyddare 1797 och när Napoleon invaderade Malta året därpå lyckades kejsaren bli vald till stormästare. Efter hans död 1801 avvecklades det ryska engagemanget i ordens styre.

Nationalism och nya ideal 1818–1918

1818 kröntes Karl XIV Johan till kung i Sverige och Norge och inledde ätten Bernadottes långa regeringsperiod.

Vid kröningen i Trondheim fick de närvarande riksdagsmännen ta emot en minnesmedalj av guld med kungens bild och kunglig krona avsedd att bäras (till höger). Åskådarna kunde om de hade tur få tag på en kastpenning eller rentav en hästsko av silver från kortegen som avsiktligt satts lös (till vänster).

1800-talet var uniformernas århundrade. År 1860 blev Karl XV den förste att låta sig krönas i uniform och den generalsuniform han använde vid tillfället står utställd med kedjorna för de fyra kungliga riddarordnarna samt Carl XIII:s orden i band om halsen.

Ett senare men lika praktfullt exempel är drottning Victorias uniform komplett med pickelhuva som hedersöverste för tyska 34:e fysiljärregementet i Stettin. Hon hade utnämnts av sin kusin kejsar Vilhelm II då han besökte Sverige 1908. Året därpå inspekterade drottningen sitt regemente iförd denna uniform.

Ännu i början på 1900-talet förlänade de flesta stater inte ordnar till kvinnor. 1908 bestämde visserligen Gustaf V att Sveriges drottning skulle bära Serafimerorden, men det skulle dröja nästan ett halvsekel innan ordnarna började delas ut till kvinnor. I vissa länder fanns dock särskilda ordnar eller ordensgrader för kvinnor. Två sådana bar drottningen på sin uniform: prinsesskorset av badiska husorden Fidelitas (själva dekorationen saknas dock) samt preussiska Louiseorden. Bredvid dem ett antal svenska och tyska minnesmedaljer.

Monarki i demokratins tid

I den sista salen som fokuserar på 1900-talet och framtiden finns den klassiska uniformen för Livregementet till häst som den 3-årige prins Carl Gustaf bar på julafton 1949 hos sin farfarsfar Gustaf V. På bröstet bar han miniatyren av kungens jubileumsminnestecken med anledning av 90-årsdagen året innan. De ytterligare medaljer som kung Carl XVI Gustaf mottagit sedan dess visas av naturliga skäl inte i Livrustkammaren.

Däremot finns ett monter benämnd ”En regent för alla”, med medaljer, föreningsnålar och klubbmärken med mera som mottagits av andra kungligheter, längst bak i utställningen. Bland annat Gustaf V:s olympiska medalj som tillhört drottning Victoria, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbunds guldmedalj som tillhört prinsessan Sibylla, Norrköpings stads Sankt Olofsmedalj som tillhört Gustaf VI Adolf, och mycket annat.

Sammanfattningsvis är faleristiken mycket väl representerad i Livrustkammarens nya basutställning. Besökaren kan följa hur ordenskedjornas utseende utvecklats, hur bärandet av utmärkelser förändrats, samt vilken betydelse ordnar och medaljer haft för kungligheter av alla åldrar i alla tider. Ett besök rekommenderas varmt!

Lämna en kommentar

Under Bärande, Faleristik, Medaljer, Ordnar

Jean av Luxemburg 1921–2019

Storhertig Jean av Luxemburg.

Storhertig Jean av Luxemburg avled idag vid en ålder av 98 år. Han regerade i Luxemburg från 1964 fram till 2000 då han abdikerade till förmån för sin äldste son Henri.

Jean föddes 1921 på Bergs slott. Han var son till regerande storhertiginnan Charlotte och prins Felix av Bourbon-Parma. När Luxemburg ockuperades av Tyskland 1940 var familjen tvungen att fly till USA. Jean anmälde sig frivillig till den brittiska armén, utbildade sig till officer vid Sandhurst och deltog i landstigningen i Normandie. Efter krigsslutet erhöll han krigsdekorationer från Luxemburg, Belgien, Nederländerna, Frankrike, Storbritannien och USA, varav flera för tapperhet.

Storhertig Jean mottog även flera höga ordnar. 1951 utnämndes han och hans far till riddare av Serafimerorden av Gustaf VI Adolf. Ordenstecknen överlämnades av den svenske ministern i Belgien och Luxemburg. När storhertigen 1983 tog emot Carl XVI Gustaf på statsbesök fick han motta Serafimerordens kedja som särskild utmärkelse. Han var även riddare av brittiska Strumpebandsorden, danska Elefantorden samt såväl den spanska som den österrikiska Gyllene skinnets orden.

Påvliga Gyllene sporrens orden.

Hans mest ovanliga utmärkelse var nog Gyllene sporrens orden, den näst högsta av de påvliga riddarordnarna. Vad jag kunnat utröna utnämndes han 1965 vid ett officiellt besök hos påve Paulus VI. Ett år senare utfärdades nya bestämmelser varigenom de båda högsta påvliga ordnarna, varav Kristusorden är den högre, endast förlänas kristna statsöverhuvuden ”i samband med händelser av största världsomfattande betydelse”. Tidigare hade de protokollärt förlänats statschefer som besökte påven. Efter 1966 blev de mycket sällsynta och vid sin död var Jean den ende riddaren av Gyllene sporren. Idag saknar båda ordnarna levande innehavare.

Premiärminister Xavier Bettel har meddelat att storhertigens statsbegravning kommer att äga rum den 4 maj. Samma dag kommer Serafimerringning att äga rum i Riddarholmskyrkan.

Lämna en kommentar

Under Personer