Robert Wållgren – den krigsdekorerade stinsen

Foto: Järnvägsmuseet.

Svenska museer har fotograferat stora delar av sina samlingar och publicerat dem på portaler som DigitaltMuseum. Tur är det, för vem hade kommit på tanken att leta på Järnvägsmuseet efter ordnar och medaljer? Av en händelse fick jag syn på flera foton och porträtt av stinsen Robert Wållgren (1840–1930) som bär såväl Vasaorden som en dansk fälttågsmedalj och ett tyskt riddartecken. Dessutom finns etuiet med hans dekorationer bevarat. Vem var han?

Robert Wållgren växte upp under en tid då skandinavismens vindar blåste starka och enighet mellan de nordiska folken hölls högt. Inför en stundande konflikt mellan Danmark och de tyska rikena om det omtvistade hertigdömet Slesvig hade Karl XV lovat danskarna sitt stöd, men när kriget väl bröt ut 1864 hade kungen inte regeringen med sig och det svenska stödet uteblev. 434 svenskar beslutade då att delta frivilligt i kriget på danskarnas sida. En av dem var Wållgren som 24 år gammal tog värvning i Femte infanteriregementet. Han deltog i flera av de viktigaste drabbningarna, däribland det avgörande slaget vid Als den 29 juni där han sårades i benet och togs tillfånga. Wållgrens tid i fångenskap blev dock kort. Efter nederlaget vid Als såg Danmark kriget förlorat och fredsförhandlingar inleddes.

Dannebrogmännens hederstecken. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.

Den 26 september 1864 förlänades Robert Wållgren Dannebrogmännens hederstecken, den lägsta graden inom Dannebrogorden. Den har kallats värdens mest demokratiska ordensgrad eftersom den kunde tilldelas alla ”från kungen ner till den enklaste undersåte”. Endast sex svenskar som deltog i det dansk-tyska kriget 1864 fick ta emot hederstecknet som idag benämns Dannebrogordens hederstecken.

Erindringsmedaljen for Krigen 1864. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.

Vid hemkomsten till Sverige började Wållgren arbeta vid Statens Järnvägar och blev så småningom stationsinspektör (stins) i den viktiga järnvägsknytpunkten Falköping. När det instiftades en särskild fälttågsmedalj för de som deltagit i kriget (Erindringsmedaljen for Krigen 1864) ansökte Wållgren om den och mottog den 1877. Det måste varit anmärkningsvärt att en ung järnvägstjänsteman kunde stoltsera med danska ordenstecken och krigsutmärkelser på SJ:s paraduniform med det bevingade hjulet.

Mecklenburgska Griporden. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.

Wållgrens tyska ordensutmärkelse, riddartecknet av Mecklenburgska Griporden, är svårare att förklara. Har den också att göra med kriget? Svaret är ett annat. Enligt en tidningsnotis från 1895 förlänade storhertig Fredrik Frans III av Mecklenburg-Schwerin Griporden till två tjänstemän vid statsbanorna med anledning av änkehertiginnans besök i Sverige. En av dem var Wållgren. Kanske hade änkehertiginnan passerat genom Falköping på sin resa och övernattat där som de svenska kungarna brukade göra?

Robert Wållgren i SJ:s paraduniform med utmärkelser i originalmontering. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.

Slutligen utnämndes Wållgren på Oscarsdagen den 1 december 1899 till riddare av Vasaorden för sina många år vid järnvägarna och därmed var hans samling dekorationer komplett. Men faleristik är inte bära vilka utmärkelser som tilldelats vem, det handlar också om hur de bärs.

Robert Wållgren i stinsuniform med utmärkelserna i preussisk montering.

För det första kan det noteras att Wållgren bar sina utmärkelser på olika sätt. I ett tidigt porträtt (bild X.) bär han sina båda danska utmärkelser såsom han tilldelats dem. Hederstecknet i dansk kryssband och fälttågsmedaljen i rakt band (bild Y.). På ett senare fotografi har han låtit montera dem båda i U-formad så kallad preussisk montering som var den rådande i Sverige. Slutligen är han porträtterad i civil klädsel med sina fyra utmärkelser i kryssband. Det är i denna montering som de bevarats. Kanske var den danska monteringen ett sätt att hedra de danska kamrater han ofta träffade på minnesfester. Kanske tyckte han bara att det såg snyggt ut.

Wållgren hade dessutom två uppsättningar miniatyrer för de tillfällen då originalen inte skulle bäras. En med utmärkelserna i raka band och en hängande på en guldkedja. Dessa båda är likställda i formalitetsgrad och det finns egentligen inget skäl att ha båda, såvida man inte vill variera sig.

Bandrosetter. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.

Dessutom ägde Wållgren flera små bandrosetter som kunde bäras på rockslaget vid informella tillfällen. Två stycken med Danneborgordens band, och två med alla de fyra utmärkelsernas band. På den ena är Vasaordens band på hedersplatsen i mitten, vilket är korrekt eftersom man bär det egna landets ordnar främst, men på den andra har Gripordens gula band satts i första rummet. Hade Wållberg vid något tillfälle anledning att lyfta fram Mecklenburg särskilt?

Robert Wållgrens ordensetui. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.

Slutligen får man rikta ett par uppskattande ord till själva etuiet som bär initialerna R.W. på utsidan av locket och på insidan har ett broderat vapen med SJ:s bevingade hjul, ett posthorn och en blixtrande stjärna. Under finns Dannebrogsmännens hederstecken och mottot: Des charges unies. Bakgrunden är oklar men Wållgren var medlem i bland annat Frimurarorden.

Lämna en kommentar

Under Personer

Uppsala universitets medaljer

Uppsala universitet har en lång tradition av att prägla minnesmedaljer över sina välgörare och mest framstående forskare. I den förstnämnda kategorin dominerar Gustav II Adolf som på 1620-talet donerade stora egendomar till universitetet och fastställde dess nya privilegier. Flera av dessa medaljer har under 1900-talet försetts med band och är idag bärbara belöningsmedaljer för förtjänster om universitetet och olika vetenskapsområden. De delas vanligtvis ut av rektor under promotionshögtiden i januari.

Historien bakom de olika medaljerna är lite snårig, de äldre medaljerna förväxlas ofta, och inte ens på universitetet har man en klar överblick över sina medaljer. Detta är ett försök att kronologiskt beskriva hur belöningsmedaljer uppstått i Uppsala.

Först kan nämnas att sedan Nordstjärneorden instiftades 1748, bland annat som belöning för ”vittra, lärda och nyttiga arbeten”, så har den förlänats professorerna i Uppsala. Från Carl von Linné som blev riddare 1753, till Stig Strömholm som blev det 1974. Universitetskanslern, som var gemensam för landets universitet, hörde till dem som förlänades Serafimerorden.

Uppsala universitets förtjänstmedalj

Den äldsta bärbara medaljen är den minst kända, nämligen medaljen För trohet och nit. Den instiftades den 16 oktober 1928 av Kungl. Maj:t och är den enda som tillkommit genom regeringsbeslut. Vid denna tid räknades inte universiteten till statsmyndigheterna och dess anställda kunde inte få medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst. Därför ansökte universitetet om en särskild medalj att utdelas av kanslern till lägre tjänstemän efter 25 års tjänst, samt arrendatorer.

Medaljgravören Erik Lindberg tog fram olika förslag som granskades av Vitterhetsakademien och Riksheraldikerämbetet. Man valde Gustav II Adolfs bild till åtsidan och på frånsidan en vase och inskriptionen För trohet och nit. Medaljkronan var särskilt formgiven för att likna den som kungen själv använt. Medaljen är av guld av 8:e storleken (33 millimeter i diameter) med ett band kluvet i blått och gult. Det senare kom att kritiseras eftersom det liknade bandet för medaljerna För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss.

Tre trotjänare som mottog medaljen För trohet och nit 1942.

När universitetet från 1964 började räknas till de statliga myndigheterna fick de universitetsanställda motta För nit och redlighet istället för För trohet och flit. Medaljen fortsattes dock att delas till universitetets arrendatorer – alltså de bönder som arrenderar egendomar som en gång skänktes av Gustav II Adolf.

Medaljens status idag är okänd, men den upptas fortfarande i officiella listor som Kungl. Universitetets i Uppsala förtjänstmedalj (UUGM). Sannolikt hör den fortfarande till Universitetskanslersämbetet (UKÄ).

Gustaf Adolfsmedaljer

Den äldre Gustaf Adolf-medaljen

Var ursprungligen en minnesmedalj inte avsedd att bäras. Den graverades 1733 av den framstående gravören Johann Carl Hedlinger och kallas därför även för Hedlinger-medaljen. Den är av 8:e storleken och visar kungens lagerkrönta huvud på frånsidan och en kvinnofigur med en lyra och ett ymnighetshorn på frånsidan med texten: FELICITAS MVSARVM VPSAL, vilket betyder ”de upsaliensiska musernas lycka”. 

Den 19 december 1966 beslutade man att åter ta medaljen i bruk. Den skulle tilldelas ”person som genom betydande gåvor till Uppsala universitet eller genom sådan tjänstgöring vid universitetet, som varit förenad med särskilt ansvar och förtroende, eller eljest inlagt utomordentliga förtjänster om universitetet”. Medaljen skulle delas ut i guld, silver och brons och verkar inte ha varit avsedd att bäras.

1990 beslutades att medaljen skulle utdelas mer flitigt. Det betonades att den inte skulle vara en belöning för insatser inom vetenskap eller pedagogik, utan snarare för de ”ganska otacksamma administrativa och ledande insatser”. Medaljen utdelas idag i guld och silver i samma band som medaljen För trohet och nit.

1924 års Gustav Adolfs-medalj

Vid 300-årsminnet av Gustav II Adolfs donation lät universitetet Erik Lindberg gravera denna medalj av 15:e storleken (51 millimeter i diameter). Den är tydligt inspirerad av Hedlingers medalj med kungen krönt av en lagerkrans. Kvinnofiguren på åtsidan sitter denna gång på en tron.

Den 13 mars 1990 inrättades den särskilda värdigheten om hedersledamot av Uppsala universitet. Tecknet för denna värdighet skulle vara 1924 års Gustav Adolfs-medalj i guld, krönt med kunglig krona och buren i dubbel kedja. Antalet hedersledamöter får högst vara tio åt gången, och bland dess räknas Carl XVI Gustaf, kejsar Akihito av Japan och Anders Wall.

Medaljen delas även ut att bäras i blå-gult band om halsen. Några särskilda bestämmelser tycks inte vara utfärdade, men av praxis tilldelas den avgående rektorer, prorektorer, universitetsdirektörer och andra höga befattningshavare.

Man får anta att universitetet inhämtat vederbörligt tillstånd för att förse och dela ut denna medalj med kunglig krona.

Övriga medaljer

Den sista kategorin utgörs av sådana medaljer som instiftats för vetenskapliga framsteg, som fått namn efter framstående professorer vid Uppsala universitet och som bärs i universitets eget band – rött med gula kantränder. Dessa är universitetets vapenfärger sedan 1990.

Segerstedt-medaljen

Instiftad den 2 maj 1988 och uppkallad efter professor Torgny Segerstedt som var rektor i hela 23 år. Medaljen utdelas vartannat år ”för särskilt framstående insatser inom humaniora och samhällsvetenskaperna”. Fram till sin död fick Segerstedt själv delta i beslutet om tilldelning.

Medaljen togs fram till Segerstedts 75-årsdag (då utan band av 16:e storleken) och blev en bärbar utmärkelse av 8:e storleken till hans 80-årsdag. Gravör var Léo Holmgren som prydde frånsidan med Segerstedts porträtt och frånsidan med universitetets sigill. Bäranordningen utgörs av en lagerkrans. En mycket elegant och stilren medalj.

Rudbeck-medaljen

Instiftad den 17 september 2002 och uppkallad efter professor Olof Rudbeck d.ä. som avlidit på dagen 300 år tidigare. Den utdelas årligen ”för utomordentligt framstående insatser inom vetenskapen” i första hand för sådana förtjänster eller resultat vunna vid Uppsala universitet.

Medaljen är av guld av 8:e storleken. Porträtter är utfört av Ernst Nordin efter förlaga av Jean Cavailler som var samtida med Rudbeck. Frånsidan är det gamla universitetshuset Carolina Rediviva som domineras av Rudbecks anatomiska teater. I samma hus tillkännagavs på instiftansdagen de första mottagarna av medaljen.

Linné-medaljen

Instiftad den 23 maj 2006 och uppkallad efter professor Carl von Linné, universitetets och kanske Sveriges mest kände vetenskapsman. Medaljen delas ut i guld för ”utomordentligt framstående vetenskaplig gärning särskilt inom de linneanska vetenskapsområdena men också för synnerligt befrämjande av Linnéminnet eller Uppsala universitet”, och i silver ”för synnerliga administrativa förtjänster i anslutning till Linnéjubileet”. Den första utdelningen ägde rum den 23 maj 2007 – på dagen 300 år efter Linnés födelse.

Även denna medalj är av 8:e storleken och utförd av Ernst Nordin. Frånsidan visar orangeriet i Linnéträdgården efter förlaga från 1700-talet med en linnéablomma ovanför.

Sammanfattning

Uppsala universitet har under de senaste 100 åren delat ut olika medaljer med Gustav II Adolf bild att bäras i blå-gult band för insatser inom universitetets administration, medan insatser inom vetenskaperna belönats med medaljer visande bilder av framstående professorer att bäras i rött band med gula kantränder. En variationsrikedom som man vanligtvis inte finner inom en och samma organisation.

Det vore önskvärt att det togs ett samlat grepp vad gäller de tre medaljerna med Gustav Adolfs bild. Enligt bärandeordningen är det endast den 1928 instiftade medaljen För trohet och nit som räknas till de officiella medaljerna i kategori I., men denna medalj tycks inte längre utdelas. De båda medaljer som faktiskt utdelas räknas inte om officiella, trots att de bärs i samma band, har kunglig bild och i ett fall kunglig krona. Traditionen och det historiska värdet bakom dessa medaljer borde kunna utnyttjas till fullo.

Förslagsvis kunde universitetet utfärda gemensamma bestämmelser för de tre Gustav Adolf-medaljerna där varje medalj har sitt eget ändamål. Man borde få deras officiella status bekräftade av Riksmarskalksämbetet och samtidigt ansöka om nådigt tillstånd att den av Erik Lindberg särskilt utformade Gustav Adolfs-kronan kunde användas på samtliga medaljer. På så vis skulle de få ett formellt och synligt tecken på att medaljerna hör i ihop i samma tradition, samtidigt som variationsrikedomen bejakas.

För de nya medaljer som kan komma att instiftats i universitetets band för framstående forskning kan man hoppas att den vackra akademiska lagerkransen åter kommer i bruk som bäranordning.

3 kommentarer

Under Belöningsmedaljer

Rolf Carlman 1932–2019

Hov- och ordensjuveleraren Rolf Carlman har avlidit vid en ålder av 87 år. Han drev firman C F Carlman som tillverkade de svenska kungliga ordenstecknen från 1800-talet, då hans farfars far Carl Fredrik Carlman utnämndes till ordensjuvelerare, ända fram till 1993. Kungl. Maj:ts Orden skriver på Kungahusets webbplats:

Tack vare den Carlmanska firmans konstskicklighet har de svenska ordenstecknens utförande alltid stått på ett högt plan, och de gör så även idag.

Utöver ordenstillverkningen hade Rolf Carlman en omfattande juvelerarverksamhet och han var dessutom en av de som kontrollerade riksregaliernas skick inför Riksdagens högtidliga öppnande varje år fram till 1974. Den 11 november 1972 utnämndes Rolf Carlman till riddare 1. klass av Vasaorden och fick själv rätt att bära ett av sina vackra ordenstecken. 1982 mottog han även H.M. Konungens medalj i 8:e storleken av guld med högblått band.

Jag ska återkomma till firman C F Carlman och deras betydande verksamhet för det svenska ordensväsendet i framtida inlägg.

2 kommentarer

Under Personer

Gustaf V:s olympiska medalj

Vinter-OS gick inte till Sverige den här gången heller. De olympiska sommarspelen i Stockholm 1912, ”solskensolympiaden”, förblir de hittills enda som hållits på svensk mark. Den uppmärksammades med en särskild kunglig medalj: Gustaf V:s olympiska medalj.

Vid den tredje olympiaden 1904 i Saint Louis infördes prismedaljer i guld silver och brons, och från och med den fjärde i London 1908 försökte man införa traditionen att åtsidan av medaljerna skulle vara densamma men att frånsidan skulle göras ny inför varje olympiad. Medaljgravören Erik Lindberg fick uppdraget att göra den svenska varianten och ritade en härold med Sveriges tre kronor på bröstet som utropar spelen bredvid en staty av Pehr Henrik Ling – den svenska gymnastikens fader. Prismedaljerna var inte så stora, endast 8:e storleken (33 mm i diameter), och började inte bäras förrän 1960.

Som komplement till dessa ville Gustaf V även ha en bärbar medalj att dela ut till utländska dignitärer, de olympiska kommittéernas ledamöter, representanter för landslagen samt till de svenska deltagarna som vunnit medalj.

Erik Lindberg fick även detta uppdrag och kallades till audiens hos Gustaf V. Lindberg tänkte sig att medaljens åtsida skulle visa entrén till Stockholms nybyggda Olympiastadion och presenterade flera förslag. Kungen föredrog dock ett enklare motiv och ritade själv en grov skiss på två korsade kvistar av palm och oliv (inte lager som ofta påstås) mellan Sveriges tre kronor. Lindberg tog med skissen och ritade medaljen utifrån den. Som fästanordning användes för första gången den så kallade ”Gustafskronan”.

Medaljen instiftades formellt den 26 juli 1912 och utdelades i samband med spelens avslutande dagen därpå. Medaljen på bilderna har tillhört gymnasten Sven Landberg som tog guldmedalj både 1908 och 1912.

Se även: Fler medaljer till olympier?

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Ordnar och medaljer i Livrustkammaren

Livrustkammaren har öppnat igen! Ett och ett halvt år har det tagit att sätta upp den nya basutställningen som tar upp sex stora källarvalv på Stockholms slott. Varje valv är fyllt av spännande föremål som får representera en tidsepok i den svenska monarkins historia. Bland det som plockats fram ur samlingarna finns ett stort antal ordenstecken och medaljer som tillhört svenska kungligheter.

Självständighet och maktkamp 1521–1611

Det första valvet fokuserar på Vasaätten. Här kan man bland annat beskåda Karl IX:s Jehovaorden instiftad inför hans kröning 1607. Den var ett av flera försök av Vasakungarna att instifta en svensk kunglig orden. Ingen av dessa blev långlivad, men insignierna är enastående vackra.

Ordenskedjan (till vänster) är utförd av guldsmeden Antonji Groot den äldre. Det gyllene ordenstecknet föreställer en stjärna med åtta spetsar och åtta strålar med gudsnamnet Jehova ingraverat i mitten. Kedjan består av 23 länkar av guld, emalj och är besatt med bergkristall och granater. Tolv av länkarna föreställer grönemaljerade vasar som fattas av två händer – en manlig och en kvinnlig – som kommer fram ur blåa moln.

Ett mindre påkostat ordenstecken (längst ned till vänster) utan kristaller, utfört av Ruprecht Miller, bars sannolikt av en av Karl IX:s söner.

Sverige expanderar – militärt och kulturellt 1611–1654

I detta rum, som bland annat innehåller föremål från drottning Kristina, lyckades jag inte hitta någon orden eller medalj. Frågan om en riddarorden lyftes i rådet under Kristinas tid men ledde inte till något beslut.

De stora krigens tid 1654–1720

Drottning Kristinas kusin och Pfalzättens förste kung Karl X Gustav gjorde även han ett försök att instifta en svensk orden – Jesu namns orden – år 1656. Ordenstecknet, utfört av Gregorius Schick, var ett kors bestående ett fyra vasar och i mitten bokstäverna IHS (Iesus Hominum Salvator).

I utställningen har ordenstecknet fästs i ett ljusblått band på den kolt som den blått fyraårige Karl XI bar när han år 1660 hyllades som kung efter faderns död.

Frihetstid och revolutioner 1720–1818

Det var först under frihetstiden som Sverige fick ett bestående ordensväsende när Fredrik I år 1748 på riksdagens förslag instiftade Serafimerorden, Nordstjärneorden och Svärdsorden. Dessa förtjänstordnar var uppdelade i flera grader och mycket moderna för sin tid.

Bland de utställda föremålen finner vi den kolt som bars av prins Gustav (III) år vid ordnarnas instiftande. Den var en motsvarighet till de ordensdräkter som bars av Serafimerriddarna. Som kung skulle Gustav III själv instifta Vasaorden vid sin kröning 1778.

Utställd är också en av Serafimerordens kedjor av den ursprungliga modellen. Att kedjan pryds med blå patriarkalkors lär ha berott på att man hämtade inspiration från äldre ordenskedjor, till exempel Karl IX:s Jehovaorden. Man utgick dock från en fransk avbildning där konstnären misstolkat kedjans vasar som kors. Serafimerordens härskri IHS som pryder ordenstecknets mitt är på samma sätt hämtat från Karl X Gustavs Jesu namns orden.

Gustav IV Adolfs uniformer visar hur Svärds- och Nordstjärneordens band kunde fästas vid knapparna – en föregångare till dagens släpspännen, samt hur kraschanerna under lång tid broderades direkt på livrocken. Ovanför Serafimerordens kraschan ser vi Malteserordens bröstkors som kungen mottog av den ryske kejsaren Paul I vid ett besök i Sankt Petersburg år 1800. Denne hade blivit ordens beskyddare 1797 och när Napoleon invaderade Malta året därpå lyckades kejsaren bli vald till stormästare. Efter hans död 1801 avvecklades det ryska engagemanget i ordens styre.

Nationalism och nya ideal 1818–1918

1818 kröntes Karl XIV Johan till kung i Sverige och Norge och inledde ätten Bernadottes långa regeringsperiod.

Vid kröningen i Trondheim fick de närvarande riksdagsmännen ta emot en minnesmedalj av guld med kungens bild och kunglig krona avsedd att bäras (till höger). Åskådarna kunde om de hade tur få tag på en kastpenning eller rentav en hästsko av silver från kortegen som avsiktligt satts lös (till vänster).

1800-talet var uniformernas århundrade. År 1860 blev Karl XV den förste att låta sig krönas i uniform och den generalsuniform han använde vid tillfället står utställd med kedjorna för de fyra kungliga riddarordnarna samt Carl XIII:s orden i band om halsen.

Ett senare men lika praktfullt exempel är drottning Victorias uniform komplett med pickelhuva som hedersöverste för tyska 34:e fysiljärregementet i Stettin. Hon hade utnämnts av sin kusin kejsar Vilhelm II då han besökte Sverige 1908. Året därpå inspekterade drottningen sitt regemente iförd denna uniform.

Ännu i början på 1900-talet förlänade de flesta stater inte ordnar till kvinnor. 1908 bestämde visserligen Gustaf V att Sveriges drottning skulle bära Serafimerorden, men det skulle dröja nästan ett halvsekel innan ordnarna började delas ut till kvinnor. I vissa länder fanns dock särskilda ordnar eller ordensgrader för kvinnor. Två sådana bar drottningen på sin uniform: prinsesskorset av badiska husorden Fidelitas (själva dekorationen saknas dock) samt preussiska Louiseorden. Bredvid dem ett antal svenska och tyska minnesmedaljer.

Monarki i demokratins tid

I den sista salen som fokuserar på 1900-talet och framtiden finns den klassiska uniformen för Livregementet till häst som den 3-årige prins Carl Gustaf bar på julafton 1949 hos sin farfarsfar Gustaf V. På bröstet bar han miniatyren av kungens jubileumsminnestecken med anledning av 90-årsdagen året innan. De ytterligare medaljer som kung Carl XVI Gustaf mottagit sedan dess visas av naturliga skäl inte i Livrustkammaren.

Däremot finns ett monter benämnd ”En regent för alla”, med medaljer, föreningsnålar och klubbmärken med mera som mottagits av andra kungligheter, längst bak i utställningen. Bland annat Gustaf V:s olympiska medalj som tillhört drottning Victoria, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbunds guldmedalj som tillhört prinsessan Sibylla, Norrköpings stads Sankt Olofsmedalj som tillhört Gustaf VI Adolf, och mycket annat.

Sammanfattningsvis är faleristiken mycket väl representerad i Livrustkammarens nya basutställning. Besökaren kan följa hur ordenskedjornas utseende utvecklats, hur bärandet av utmärkelser förändrats, samt vilken betydelse ordnar och medaljer haft för kungligheter av alla åldrar i alla tider. Ett besök rekommenderas varmt!

Lämna en kommentar

Under Bärande, Faleristik, Medaljer, Ordnar

Jean av Luxemburg 1921–2019

Storhertig Jean av Luxemburg.

Storhertig Jean av Luxemburg avled idag vid en ålder av 98 år. Han regerade i Luxemburg från 1964 fram till 2000 då han abdikerade till förmån för sin äldste son Henri.

Jean föddes 1921 på Bergs slott. Han var son till regerande storhertiginnan Charlotte och prins Felix av Bourbon-Parma. När Luxemburg ockuperades av Tyskland 1940 var familjen tvungen att fly till USA. Jean anmälde sig frivillig till den brittiska armén, utbildade sig till officer vid Sandhurst och deltog i landstigningen i Normandie. Efter krigsslutet erhöll han krigsdekorationer från Luxemburg, Belgien, Nederländerna, Frankrike, Storbritannien och USA, varav flera för tapperhet.

Storhertig Jean mottog även flera höga ordnar. 1951 utnämndes han och hans far till riddare av Serafimerorden av Gustaf VI Adolf. Ordenstecknen överlämnades av den svenske ministern i Belgien och Luxemburg. När storhertigen 1983 tog emot Carl XVI Gustaf på statsbesök fick han motta Serafimerordens kedja som särskild utmärkelse. Han var även riddare av brittiska Strumpebandsorden, danska Elefantorden samt såväl den spanska som den österrikiska Gyllene skinnets orden.

Påvliga Gyllene sporrens orden.

Hans mest ovanliga utmärkelse var nog Gyllene sporrens orden, den näst högsta av de påvliga riddarordnarna. Vad jag kunnat utröna utnämndes han 1965 vid ett officiellt besök hos påve Paulus VI. Ett år senare utfärdades nya bestämmelser varigenom de båda högsta påvliga ordnarna, varav Kristusorden är den högre, endast förlänas kristna statsöverhuvuden ”i samband med händelser av största världsomfattande betydelse”. Tidigare hade de protokollärt förlänats statschefer som besökte påven. Efter 1966 blev de mycket sällsynta och vid sin död var Jean den ende riddaren av Gyllene sporren. Idag saknar båda ordnarna levande innehavare.

Premiärminister Xavier Bettel har meddelat att storhertigens statsbegravning kommer att äga rum den 4 maj. Samma dag kommer Serafimerringning att äga rum i Riddarholmskyrkan.

Lämna en kommentar

Under Personer

Sådan får du kors, bånd og stjerner

Ur programmet I audiens hos Dronningen – sådan får du kors, bånd og stjerner.

Den som tilldelas en kunglig orden eller medalj i Danmark har rätt att delta i en audiens hos drottningen för att tacka och tala en stund med henne i enrum. Dansk TV har gjort ett program om detta: I audiens hos Dronningen – sådan får du kors, bånd og stjerner. Till största delen är det mottagarna själva som får berätta vilka de är, vad de gjort och hur det kändes att bli belönad och träffa drottningen. Det är en timme fullpackad med glädje och stolthet.

Drottning Margrethe själv intervjuas och som vanligt bjuder hon på både insikter och kvickheter. Man får dessutom en inblick i det praktiska arbetet vid ordenskanslier och ett par historiska nedslag. Programmet rekommenderas varmt. Det kan ses här.

1 kommentar

Under Danmark

Ny kunglig medalj för idrottsförtjänster


OS-guldmedaljörerna i curling: Anna Hasselborg, Sara McManus, Agnes Knochenhauer och Sofia Maberg.

På Karldagen den 28 januari offentliggörs vilka som kungen beslutat tilldela Serafimermedaljen, H.M. Konungens medalj och medaljen Litteris et artibus. I år tillkännagavs en nyhet, nämligen att 14 idrottare tilldelats den nyinförda H.M. Konungens medalj för förtjänster om svensk idrott i guld av 5:e storleken. Dessa medaljer, som skiljer sig från den vanliga Konungens medalj genom att det högblå bandet pryds av en lagerkvist, överlämnades för första gången igår vid en ceremoni på Stockholm slott.

Internationellt är det vanligt att idrottare eller hela idrottslag belönas med en orden eller medalj efter särskilda framgångar. Vanligtvis efter VM- och OS-guld eller motsvarande. I vissa länder finns särskilda utmärkelser eller tilläggstecken för detta ändamål. I Finland kan t. ex. riddartecknet av Finlands Lejons orden förses med ett spänne föreställande de olympiska ringarna som förlänas den finländare som vinner en olympisk guld- eller silvermedalj.

För svenskt vidkommande har jag skrivit tidigare om när det svenska herrlandslaget i fotboll fick medaljen För berömliga gärningar av regeringen efter silvret 1958 . Ett märkligt beslut eftersom den medaljen vanligtvis belönar livräddning men det skedde på initiativ av handelsministern Gunnar Lange som dessutom var ordförande i Svenska Fotbollförbundet och illustrerar närmast att någon tradition att dekorera idrottare då ännu inte etablerats i Sverige.

En ny tradition inleddes 1975 när H.M. Konungens medalj gavs en ny roll som allmän kunglig belöningsmedalj för att till viss del ersätta ordensväsendet som precis lagts i träda. Bland mottagarna detta år fanns bordtennisspelarna Stellan Bengtsson och Kjell Johansson, samt ishockeyspelaren Leif ”Honken” Holmqvist som alla fick medaljen av 8:e storleken i högblått band. Året därpå gick samma medalj till simhopparen Ulrika Knape och till de fem tennisspelare som vunnit Davis Cup. Året därefter fick de nio svenskar som tagit guldmedalj i OS i Montréal motta medaljen.

Sedan dess har medaljen tillfallit svenska idrottare i princip varje år. Ofta med motiveringen ”för idrottsbragd”. Denna tradition har nu formaliserats i den nya medaljen. Den är visserligen något mindre, 5:e storleken (24 mm.) istället för 8:e storleken (33 mm.), men får istället ett eget utdelningstillfälle och ett eget kännetecken: segrarens lager. Med medaljen kommer dessutom en liten rosett som kan bäras vid mindre formella sammanhang. Förhoppningsvis får vi se fler sådana på Idrottsgalan.

Namnen på mottagarna och bild på medaljen finns här.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Svensk Bergsmans Hedersmärke

Svensk bergsmans hedersmärke för snille och flit (frånsida).

Sveriges geologiska undersökning (SGU) är den statliga myndighet som ansvarar för frågor om berg, jord och grundvatten. SGU delar också ut en av Sveriges äldsta belöningsmedaljer: Svensk bergsmans hedersmärke för snille och flit som instiftades redan 1756. På 1700-talet betydde ”snille” ungefär uppfinningsrikedom och nytänkande och så sent som i förra veckan delades medaljen ut för att belöna just detta:

Hans [Wahlquist] och Mikael [Nyström] har med nytänkande, affärsmässighet och starkt engagemang drivit fram innovativa och högteknologiska lösningar som bidragit till märkbart ökad säkerhet och höjd effektivitet i gruvorna.

Dessa båda blev de senaste av det dryga 80-tal som fått ta emot hedersmärket för insatser inom gruvnäringen. Gruvmedaljen som den numera kallas är en anrik, exklusiv och intressant utmärkelse. Den härrör från det svenska medaljväsendets allra tidigaste år och är en av få medaljer som har delats ut kontinuerligt sedan denna tid.

Det var i ett kungligt brev den 19 november 1756 som Bergskollegium fick uppdraget att främja gruvdriften genom dela ut medaljer till dem som kunde ”wisa någon ny upfinning eller werkelig förbättring”. Kungaparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika hade själva instiftat flera medaljer för olika näringar de ville uppmuntra, allt från spinnslöjd till mullbärsodling, men detta var första gången som ett statligt verk fick uppdraget att ta fram en belöningsmedalj och själv dela ut den.


Svensk bergsmans hedersmärke för snille och flit (åtsida).

Kollegiet gav uppdraget att utforma medaljen åt gravören Daniel Fehrman som tidigare utfört kungaparets näringsmedaljer. Den medalj han formgav åt Bergskollegium har kallats en av Sveriges bästa. Åtsidan visar ett ymnighetshorn ur vilket olika mineraler faller. Den är omgiven av olika bergsmansverktyg som blåsbälg, gruvbloss, hammare, slägga och bergjärn. En urna ur vilken det strömmar vatten och en avbruten gran visar vattnets respektive kolets betydelse för gruvdriften.

Enligt det kungliga brevet skulle medaljen delas ut i silver till ”Arbetare wid Grufwedriften” och skulle alltså tillfalla lägre befattningshavare vid gruvorna. Dessa bestämmelser följdes oftast men redan 1769 gjordes ett undantag då man lät prägla en medalj i guld och dela ut den till vetenskapsmannen Sven Rinman, känd som den svenska bergshanteringens fader. Endast fyra medaljer av guld har delats ut.

I allmänhet delade Bergskollegium ut medalj till den som under lång tid i gruvorna visat sig vara särskilt skickliga i sitt yrke efter nomineringar från bergsmännen. Det krävdes att meriterna var tillräckligt styrkta annars kunde det bli avslag. Mottagarna hade titlar som spiksmedsmästare, översmältare eller gruvfogde. Från den första utdelningen 1767 till att Bergskollegium lades ned 1857 känner man till drygt ett 60-tal utdelningar.

Därefter överfördes medaljen till Bergsbyrån på Kommerskollegium som inte delade ut den lika flitigt. Det kunde dröja decennier mellan utdelningarna. 1973 överfördes medaljen till Mineralbyrån på Statens Industriverk där den blev utdelad ett par gånger. 1982 fördes den vidare till SGU där fyra medaljer delades ut 1991 till 2004. Därefter föll den i glömska.

2012 återfanns det kungliga brevet tillsammans med några medaljer i ett kassaskåp på SGU i Uppsala. Myndigheten såg en möjlighet att utnyttja den till fullo som belöning inom gruvsektorn. Kriterierna uppdaterades, en jury tillsattes och allmänheten uppmuntrades att lämna förslag. Redan samma år kunde generaldirektören dela ut två medaljer.

Vi ser hedersmärket som ett sätt att belysa och belöna enskilda personers goda insatser för en näring i stark utveckling. Det kan handla om innovationer, entreprenörskap, samverkan eller utvecklingsarbete i vid bemärkelse.

Det hedrar myndigheten att man så grundligt tar till vara på denna historiska och uppskattade utmärkelse. Fler myndigheter och privata samfund borde leta igenom sina kassaskåp efter medaljer att återuppväcka.


Byggmästaren Gustaf Hjalmar Jansson tilldelades medaljen 1942 och bär den korrekt i knapphålet.

Svensk bergsmans hedersmärke har den säregen bäranordning. Den bärs inte i band utan i så kallad dubbellänk eller knapphålskedja vilket var det vanliga sättet att bära medaljer under 1700-talet. I ett litet fåtal medaljer har detta skick bevarats in i våra dagar. Mer om detta i kommande inlägg.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Svenska Faleristiska Föreningen

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Nordstjärnan, en vetenskaplig och faleristisk symbol. Den vet ej av nedgång.

Den 6 mars 2018 samlades en handfull faleristiskt intresserade i Gamla stan för att bilda en förening som inte har återinförandet av de svenska riddarordnarna som syfte, utan att lyfta fram faleristiken i sig.

Föreningen har haft en långsam och försiktig start, men är nu mer stabilt grundlagd. Målsättningen är att vara en mötesplats för alla som är intresserade av ordnar och medaljer.

I föreningen finns bland annat personerna bakom medalj.nu, samt bloggarna Phaleristica, Silvermedaljen och medaljBlogg. Bloggaren Jonar242 är revisor.

Mer information kommer att följa på http://www.faleristik.se som i skrivande stund är under uppbyggnad.

1 kommentar

Under Övrigt