Ordenstecken på korkåpa

Ärkebiskop Nathan Söderblom tilldelades Nobels fredspris 1930 för hans långtgående arbete att öka samarbetet mellan världens kyrkosamfund. En vacker representation av hans strävanden utgörs av den korkåpa han lät ta fram till det stora ekumeniska mötet i Stockholm 1925. I kåpan har tre av han utmärkelser inkorporerats.

1915, samma år som Söderblom blev ärkebiskop, fick han en vacker gåva av ärkebiskopen av Canterbury, Randall Thomas Davidson, i form av ett gyllene Canterburykors. Någon gång under 1920-talet mottog han även grekiska Frälsarordens storkors, vilket Söderblom själv tolkade som en utmärkelse från den grekisk-ortodoxe patriarken i Konstantinopel, även om det var en grekisk kunglig orden. Möjligtvis mottog han orden i samband med att patriarkens sändebud Germanos besökte Sverige hösten 1920.

1924 mottog Söderblom abessinska (etiopiska) Stjärnordens storkors av regenten Ras Teferi, senare känd som Haile Selassie I, som han bjudit till Sverige. Med orden följde även en penninggåva. Denna använde Söderblom för att sy upp en särskild korkåpa att användas för det viktiga ekumeniska mötet. Han fattade själv pennan för att beskriva för sömmerskan Agnes Branting hur kåpan skulle utföras.

Söderblom ville att kåpan skulle symbolisera hans enhetssträvanden, och lät därför viktiga kyrkliga platser broderas in för att forma en karta över den kristna världen. Till detta använde han sina utmärkelser! Guldkorset fästes på högra brämet för att symbolisera ärkebiskopssätet Canterbury. På motsatta sidan fästes en frälsarbild (tagen från Frälsarordens kraschan) för att symbolisera patriarkatet i Konstantinopel. För att hedra givaren fästes även den abessinska kraschanen på ryggstycket.

Att använda ordenstecken på detta sätt är vad jag vet helt utan motstycke. Den som sett skruden i Uppsala domkyrkas skattkammare kan inte känna annat än beundran över hur väl den fyller sitt syfte. Mer om skruden kan man läsa i Klas Hanssons Fridens och kärlekens ord : Nathan Söderbloms gestaltning av ärkebiskopsämbetet 1914–1931, sid. 74–82.