Kategoriarkiv: Ordnar

Drottning Victorias uniform och ordnar

Drottning Victoria iförd sin tyska översteuniform med Serafimerorden.

Ikväll sänds det sista avsnittet i serien Drottningarna på TV4. Det handlar om drottning Victoria (1862–1930) och går redan nu att se på nätet. Serien presenteras som en dramatiserad dokumentär men har fått hård kritik för att ta sig friheter med historiska fakta. I gruppfotot på de åtta drottningar som porträtteras sticker Victoria ut eftersom hon till skillnad från de andra bär uniform och ordnar. Det finns en intressant bakgrund till detta som inte utvecklas i programmet.

Drottning Victoria föddes prinssessa av Baden och gifte sig 1881 med kronprins Gustaf (V) av Sverige. Vid Oscar II:s död 1907 blev hon drottning och utnämndes samma år till tysk hedersöverste. Med denna följde en praktfull uniform som drottningen gärna bar. Hon hade ett stort intresse för det militära, innehade många utländska ordnar och var den första svenska drottningen är bära Serafimerorden.

Drottning Victoria i TV:s Drottningarna.

De uniformer och ordnar som visas i serien är dock rena fantasikreationer som inte har något med verkligheten att göra. Drottningen bär en civil uniformsfrack med påsydda epåletter/axeltränsar, en svensk officerskask och ett antal plastiga dekorationer.

Drottningarnas regemente

Hösten 1908 fick det nyblivna kungaparet Gustaf V och Victoria besök av drottningens kusin kejsar Wilhelm II av Tyskland. Ett antal hedersbetygelser utväxlades. Kejsaren, som blivit riddare av Serafimerorden 1878, mottog Vasaordens storkors med kedja. Han utnämnde i sin tur kung Gustaf till amiral i tyska flottan och drottningen till hedersöverste för det 34. Pommerska fysiljärregementet.

Detta regemente var särskilt utvalt eftersom det ursprungligen var svenskt och inrättats i Stralsund i svenska Pommern av drottning Ulrika Eleonora år 1720. Det fick heta Drottningens livregemente till fots efter henne och behöll namnet under fem svenska drottningar. Regementet deltog i flera krig, bland annat mot Preussen. När Sverige avträdde sina tyska besittningar 1815 övergick regementet till det forna motståndarna och förlades till Stettin. Det fortsatte dock att vårda sina svenska kontakter och traditioner vilket 1908 alltså kröntes med Sveriges drottning som hedersöverste.

Regementet bytte därmed namn till Das Füsilier Regiment Königin Viktoria von Schweden, Pommersches nr 34, Stettin och drottningens monogram, ett krönt V med Sveriges tre kronor, blev dess nya förbandstecken. Regementschefen överste von der Beckel som medföljt kejsaren till Stockholm fick med sig en hälsning från drottningen en hälsning till hennes nya regemente:

Sedan h. m:t kejsaren i nåder behagat utnämna mig till chef för Pommerska Fusilierregementet nr 34 hälsar jag med rördt hjärta för första gången mitt regemente. Det uppfyller mig såsom dotterdotter till den store kejsaren, med stolthet och glädje att tillhöra den armé som han fört från seger till seger. Mitt regementes historia förhöjer ytterligare för mig betydelsen af den mig tilldelade utmärkelsen genom de historiska minnen som äro fästa vid regementet, hvilket en gång var de svenska drottningarnas namn.

Mina innerligaste välönskningar till mina tappra, pommerska fusilierer!

Victoria, Drottning af Sverige

Drottningen besökte regementet i Stettin första gången den 17 juni 1909 och bar då regementets paraduniform, särskilt uppsydd för henne av skrädderifirman J. D. W. Lampe i Frankfurt. Den består av en blå vapenrock med röda uppslag och vita axelklaffar (som efter 1908 pryddes av drottningens monogram i guld för officerare och rött tyg för meniga) samt pickelhuva med den tyska örnen. Utöver paraduniformen hade drottningen dessutom en grå vardagsuniform. Sedan 2019 ingår uniformen i Livrustkammarens basutställning.

Vid ett senare besök 1911 spelade regementets musikkår en marsch som flera svenskar fann bekant. Det visade sig att den kallades ”Svenska marschen” och hade spelats vid regementet sedan 1700-talet. Musikdirektören Erik Högberg som var med på resan insåg senare att den var oerhört lik Fredmans epistiel nr 33, Stolta stad. Sannolikt hade Bellman, som gärna lånade musik från olika håll, inspirerats av en svensk militärmarsch som fallit i glömska i Sverige men levt vidare i Pommern. Högberg såg till att åter införliva marschen i svensk repertoar som Drottning Viktorias Präsentiermarsch vilken sedan 1999 är den svenska Försvarsmaktens officiella paradmarsch.

Victorias ordnar och medaljer

Under den senare delen av 1800-talet var de flesta europeiska ordnar enbart för män. Vissa, till exempel franska Hederslegionen, kunde undantagsvis förlänas kvinnor. Däremot fanns det ett antal exklusiva damordnar som kunde tillfalla kungliga och högadliga damer samt ett par renodlat kvinnliga förtjänstordnar och dekorationer.

Ett exempel på det sistnämnda är den preussiska Louiseorden instiftad 1814 av drottning Victorias morfars far Fredrik Vilhelm III för att belöna kvinnor av alla samhällsgrupper efter kriget mot Napoleon. Den tillföll bland annat den judiska salongsvärdinnan Amalie Beer som bidragit till vården av sårade soldater. Efter trolovningen med kronprins Gustaf 1881 tilldelades prinsessan Victoria denna orden av sin morfar kejsar Wilhelm II, något som uppmärksammades i svensk press så till den milda grad att tidningen Arbetaren sarkastiskt kallade det för ”veckans stora politiska tilldragelse”.

Badiska husorden Fidelitas prinsesskors (miniatyr).

Som svensk kronprinsessa mottog Victoria ett antal antal damordnar från olika kunga- och furstehus: portugisiska Isabellaorden (1881), spanska Maria-Lovisaorden (1886) och ryska Katarinaorden med briljanter (1892). 1902 instiftade hennes far storhertig Fredrik I av Baden ett särskilt prinsesskors inom den badiska husorden Fidelitas (Troheten). Detta fick bäras av alla prinsessor inom huset Zähringen. Som drottning mottog hon även österrikiska Elisabethorden (1908) och i Livrustkammarens samlingar finns även österrikiska Stjärnkorsorden och nederländska Oranienhusorden som ska ha tillhört henne.

Drottning Victoria blev även den första svenska kvinnan att bära Serafimerorden. Gustaf V införde nämligen en ny bestämmelse i de svenska ordnarnas stadgar: ”Serafimerorden bäres av Sveriges Drottning”. Den 14 juni samma år bar drottning Victoria orden för första gången. Sannolikt var det Victoria själv som tog initiativ till förändringen. Det vore besynnerligt om Sveriges drottning endast bar utländska ordenstecken. Dock hade hon endast rätt att bära orden och hon togs inte upp i matrikeln, trots att kejsarinnan Katarina II av Ryssland mottagit Serafimerorden redan 1763. Först 1952 lyckades drottning Louise driva igenom att kvinnor kunde göras till fullvärdiga medlemmar av de svenska ordnarna, vilket jag skrivit om här.

1913 blev både Gustaf V och drottning Victoria utnämnda till hedersledamöter av den preussiska Johanniterorden. När orden bildade en separat underavdelning (ridderskap) i Sverige 1920 blev kungaparet gemensamt dess beskyddare. Detta ridderskap utvecklades sedan till den självständiga Johanniterorden i Sverige.

Drottningens uniform utställd i Livrustkammaren.

Drottningens många ordnar och medaljer förvaras idag i Livrustkammaren. Några kan beskådas på den utställda uniformen: Serafimerordens axelband och kraschan. På bröstet bar hon ett spänne med det badiska Prinsesskorset (saknas på bilden ovan), preussiska Louiseorden samt svenska och utländska minnestecken, samt under kraschanen Vilhelm II:s och kejsarinnan Auguste Viktorias silverbröllopsminnestecken (tack Christian för rättelsen!).

Resten är magasinerat men skulle i framtiden kunna utgöra en utmärkt för en utställning om damordnar och kvinnliga dekorationer.

Lämna en kommentar

Under Ordnar

När Karl XII avböjde Strumpebandsorden

Strumpebandsordens tecken föreställande Sankt Göran och draken.

Strumpebandsorden grundades av Edvard III av England år 1348 och är idag en av världens mest prestigefulla ordnar.

Varför strumpebandet fick ge namn åt orden är omtvistat. En vanlig förklaring är att kung Edvard ska ha dansat med grevinnan av Salisbury när hon tappade sitt strumpeband. När omgivningen skrattade lär kungen själv tagit på sig strumpebandet och yttrat orden: Honi soit qui mal y pense. Tel qui s’en rit aujourd’hui, s’honorera de la porter (”Skam den som tycker illa därom. Den som skrattar åt det idag, ska senare med stolthet bära [det].”)

Idag talar det mesta för att detta är en efterhandskonstruktion och att strumpebandet vid ordens grundande sågs som ett manligt attribut. Oavsett hur det ligger till med den saken så har Strumpebandsorden varit hett eftertraktad i snart 700 år. Två av Kalmarunionens kungar, Erik av Pommern och Hans, var Strumpebandsriddare och 1627 blev Gustav II Adolf den förste svenske kung att ta emot orden.

1653 erbjöd Karl II orden till tronföljaren Karl (X) Gustav men detta nekades av drottning Kristina som lär ha sagt ”jag kan ej tåla, att en främmande herre sätter sitt märke på mina får”. Detta var en politisk klok inställning. Att bära en annan furstes orden sågs som ett tecken på ett förbund, och Karl II var vid denna tid landsflyktig i Frankrike medan Oliver Cromwell hade makten i England. Efter att Karl II återtagit den engelska tronen erbjöd han Strumpebandsorden till sin svenske namne den 13-årige Karl XI som accepterade och dubbades till riddare i Rikssalen av den engelske ambassadören Charles Howard den 29 juli 1669.

Efter Karl XI:s död 1697 blev det en av sonen Karl XII:s första uppgifter att återlämna faderns insignier och ordensdräkt till England. Frakten ombesörjdes av Carl Bonde som fått instruktioner att avböja om den engelske kungen skulle få för sig att erbjuda orden till Karl XII, med hänvisning till att kungen planerade att inrätta egen orden. Likt drottning Kristina ville han inte känna sig ”stämplad” av någon utländsk kung.

Det är okänt huruvida någon utnämning var tilltänkt redan då, men 1707 anlände hertigen av Marlborough med ett formellt erbjudande från drottning Anna till Karl XII att få motta Strumpebandsorden. Kungen, som då stod på höjden av sin makt, avböjde. Enligt vissa källor ska det ha varit för att han inte ville underkasta sig en tidsödande dubbningsceremoni. Vi får anta att beskedet framfördes mer diplomatiskt, men det dämpade knappast harmen vid det brittiska hovet där det hela sågs som en grov förolämpning.

Efter nederlaget vid Poltava 1708 verkar kungen ha visat ett visst intresse för att inrätta en egen orden. I ett brev till rådet den 12 december 1712 skrev hans sekreterare Casten Feif från Bender att ”Hans M:t discuterat om Riddare orden och flere heders tecken, hvarmed de skulle kunna benådas, som giorde några särdeles bedrifter, så väl i krigz- som andra beställningar.” Det skulle dock dröja till 1748 innan de svenska ordnarna inrättades.

Strumpebandsriddare iförda den traditionella ordensdräkten.

I London glömde man dock inte oförrätten och det skulle dröja mycket länge innan någon svensk kung erbjöds ta emot Strumpebandsorden. Gustav III lär förgäves ha försökt få till en ordensutväxling med britterna i syfte att få bära strumpebandet. Inom utrikesdepartementet upprättades 1853 en dossier med beteckningen ”Karl XII:s avböjande av Strumpebandsorden” vilket skvallrar om de diplomatiska följderna,

Först 1881 blev Oscar II utnämnd till strumpebandsriddare av drottning Viktoria, 175 år efter att Karl XII avböjt samma ära. Enligt uppgift ska de ha berott på kungens nära vänskapen med den brittiske prins Edvard (VII). Därefter har alla svenska kungar fått motta orden: Gustaf V (1905), Gustaf VI Adolf (1954) och Carl XVI Gustaf (1983).

I sammanhanget kan nämnas att Oscar II:s magnifika strumpebandsordensdräkt fortfarande finns i Livrustkammaren på Stockholms slott och är en av få bevarade kompletta uppsättningar av denna dräkt. Den har tidvis stått utställd i Ordenssalarna.

Lämna en kommentar

Under Ordnar

Kosackens Svärdsorden återskapad för museum

Ett tidigt svenskt ordenstecken har återskapats för att kunna ställas ut på museum. Det rör sig om Gregori Orliks kommendörstecken av Svärdsorden som han mottog 1751. Det ska nu visas i Baturin i Ukraina.

Under tidigt 1700-tal var Baturin huvudstad för zaporizja-kosackerna och deras hetman Ivan Mazepa. Under det Stora nordiska kriget allierade han sig med Sverige och Karl XII vilket fick tsar Peter I att bränna ner Baturin till grunden. Mazepa och hans kosacker stred i slaget vid Poltava och han känns igen från målningen av Gustaf Cederström där han står lutad över Karl XII efter slaget. Han skulle kort därefter avlida i Bender.

Ledarskapet över kosackerna övergick till Filip Orlik (även Pylyp Orlyk). Det första den nye hetmanen gjorde var att fastställa en ny författning baserad på Montesquieus maktdelningsprincip. Den har kallats världens första demokratiska konstitution. I praktiken hade dock zaporizja-kosackerna inte längre något eget land och när Karl XII återvände till Sverige 1715 erbjöd han dem att följa med. Orlik, hans familj och ett 40-tal landsmän accepterade inbjudan och bosatte sig i Kristianstad.

Under tiden i Sverige passade den unge sonen Gregori Orlik (även Hryhor Orlyk) på att skaffa sig en ordentlig utbildning vid Lunds universitet där han studerade musik och filosofi. Han skulle behålla kontakten med Sverige hela livet. Efter att familjen Orlik lämnat landet 1720 gick Gregori i den franske kungens tjänst som diplomatiskt sändebud. Vid faderns död 1742 blev han zaporizja-kosackernas inofficielle ledare. I Frankrike lärde han känna filosofen Voltaire och lär ha bistått denne med boken om Karl XII:s liv – Histoire de Charles XII. Nyligen har man dessutom upptäckt omfattande korrespondens mellan Gregori Orlik och kung Ludvig XV.

Orlik skulle senare bli militär och förde befäl över regementet Royal-Suédois som bestod av svenska officerare. Den 4 december 1751 utnämnde kung Adolf Fredrik fyra höga officerare vid regementet till ”Utländske Commendeurer” av Svärdsorden. Gregori Orlik var en av dem och han skrevs in i ordensmatrikeln med titlarna greve och graden maréchal de camp. Han utmärkte sig senare i strid under Sjuårskriget men stupade i slaget vid Minden 1759.

Under senare år har intresset i Ukraina ökat för Ivan Mazepa och zaporizja-kosackerna. 2009 invigdes ett stort museikomplex i Baturin med bland annat återskapade träfästningar. I samband med detta började man på allvar forska kring familjen Orlik. När man fann att Gregori mottagit Svärdsorden ville man gärna ställa ut ett ordenstecken i det nya museet. Svenska ordenstecken från mitten av 1700-talet är dock oerhört sällsynta.

Man vände sig till museet i Tallinn som i sin tur förmedlade kontakt med Kungl. Maj:ts Orden i Sverige. Utifrån ett bevarat kommendörstecken från 1760-talet och Carl Hårlemans originalritningar kunde Henrik och Fredrik Ingemansson vid Atelier Borgila återskapa Svärdsordens kommendörstecken så som det såg ut när orden instiftades 1748 och när Gregri Orlik tog emot det tre år senare. Det överlämnades under en ceremoni i Tallinn där det ställdes ut en tid innan det fördes vidare till Baturin för att ingå i den permanenta utställningen.

Se bilder på: Order of the Sword for Ukraine.

Lämna en kommentar

Under Ordnar

Ordnar och medaljer i Livrustkammaren

Livrustkammaren har öppnat igen! Ett och ett halvt år har det tagit att sätta upp den nya basutställningen som tar upp sex stora källarvalv på Stockholms slott. Varje valv är fyllt av spännande föremål som får representera en tidsepok i den svenska monarkins historia. Bland det som plockats fram ur samlingarna finns ett stort antal ordenstecken och medaljer som tillhört svenska kungligheter.

Självständighet och maktkamp 1521–1611

Det första valvet fokuserar på Vasaätten. Här kan man bland annat beskåda Karl IX:s Jehovaorden instiftad inför hans kröning 1607. Den var ett av flera försök av Vasakungarna att instifta en svensk kunglig orden. Ingen av dessa blev långlivad, men insignierna är enastående vackra.

Ordenskedjan (till vänster) är utförd av guldsmeden Antonji Groot den äldre. Det gyllene ordenstecknet föreställer en stjärna med åtta spetsar och åtta strålar med gudsnamnet Jehova ingraverat i mitten. Kedjan består av 23 länkar av guld, emalj och är besatt med bergkristall och granater. Tolv av länkarna föreställer grönemaljerade vasar som fattas av två händer – en manlig och en kvinnlig – som kommer fram ur blåa moln.

Ett mindre påkostat ordenstecken (längst ned till vänster) utan kristaller, utfört av Ruprecht Miller, bars sannolikt av en av Karl IX:s söner.

Sverige expanderar – militärt och kulturellt 1611–1654

I detta rum, som bland annat innehåller föremål från drottning Kristina, lyckades jag inte hitta någon orden eller medalj. Frågan om en riddarorden lyftes i rådet under Kristinas tid men ledde inte till något beslut.

De stora krigens tid 1654–1720

Drottning Kristinas kusin och Pfalzättens förste kung Karl X Gustav gjorde även han ett försök att instifta en svensk orden – Jesu namns orden – år 1656. Ordenstecknet, utfört av Gregorius Schick, var ett kors bestående ett fyra vasar och i mitten bokstäverna IHS (Iesus Hominum Salvator).

I utställningen har ordenstecknet fästs i ett ljusblått band på den kolt som den blått fyraårige Karl XI bar när han år 1660 hyllades som kung efter faderns död.

Frihetstid och revolutioner 1720–1818

Det var först under frihetstiden som Sverige fick ett bestående ordensväsende när Fredrik I år 1748 på riksdagens förslag instiftade Serafimerorden, Nordstjärneorden och Svärdsorden. Dessa förtjänstordnar var uppdelade i flera grader och mycket moderna för sin tid.

Bland de utställda föremålen finner vi den kolt som bars av prins Gustav (III) år vid ordnarnas instiftande. Den var en motsvarighet till de ordensdräkter som bars av Serafimerriddarna. Som kung skulle Gustav III själv instifta Vasaorden vid sin kröning 1778.

Utställd är också en av Serafimerordens kedjor av den ursprungliga modellen. Att kedjan pryds med blå patriarkalkors lär ha berott på att man hämtade inspiration från äldre ordenskedjor, till exempel Karl IX:s Jehovaorden. Man utgick dock från en fransk avbildning där konstnären misstolkat kedjans vasar som kors. Serafimerordens härskri IHS som pryder ordenstecknets mitt är på samma sätt hämtat från Karl X Gustavs Jesu namns orden.

Gustav IV Adolfs uniformer visar hur Svärds- och Nordstjärneordens band kunde fästas vid knapparna – en föregångare till dagens släpspännen, samt hur kraschanerna under lång tid broderades direkt på livrocken. Ovanför Serafimerordens kraschan ser vi Malteserordens bröstkors som kungen mottog av den ryske kejsaren Paul I vid ett besök i Sankt Petersburg år 1800. Denne hade blivit ordens beskyddare 1797 och när Napoleon invaderade Malta året därpå lyckades kejsaren bli vald till stormästare. Efter hans död 1801 avvecklades det ryska engagemanget i ordens styre.

Nationalism och nya ideal 1818–1918

1818 kröntes Karl XIV Johan till kung i Sverige och Norge och inledde ätten Bernadottes långa regeringsperiod.

Vid kröningen i Trondheim fick de närvarande riksdagsmännen ta emot en minnesmedalj av guld med kungens bild och kunglig krona avsedd att bäras (till höger). Åskådarna kunde om de hade tur få tag på en kastpenning eller rentav en hästsko av silver från kortegen som avsiktligt satts lös (till vänster).

1800-talet var uniformernas århundrade. År 1860 blev Karl XV den förste att låta sig krönas i uniform och den generalsuniform han använde vid tillfället står utställd med kedjorna för de fyra kungliga riddarordnarna samt Carl XIII:s orden i band om halsen.

Ett senare men lika praktfullt exempel är drottning Victorias uniform komplett med pickelhuva som hedersöverste för tyska 34:e fysiljärregementet i Stettin. Hon hade utnämnts av sin kusin kejsar Vilhelm II då han besökte Sverige 1908. Året därpå inspekterade drottningen sitt regemente iförd denna uniform.

Ännu i början på 1900-talet förlänade de flesta stater inte ordnar till kvinnor. 1908 bestämde visserligen Gustaf V att Sveriges drottning skulle bära Serafimerorden, men det skulle dröja nästan ett halvsekel innan ordnarna började delas ut till kvinnor. I vissa länder fanns dock särskilda ordnar eller ordensgrader för kvinnor. Två sådana bar drottningen på sin uniform: prinsesskorset av badiska husorden Fidelitas (själva dekorationen saknas dock) samt preussiska Louiseorden. Bredvid dem ett antal svenska och tyska minnesmedaljer.

Monarki i demokratins tid

I den sista salen som fokuserar på 1900-talet och framtiden finns den klassiska uniformen för Livregementet till häst som den 3-årige prins Carl Gustaf bar på julafton 1949 hos sin farfarsfar Gustaf V. På bröstet bar han miniatyren av kungens jubileumsminnestecken med anledning av 90-årsdagen året innan. De ytterligare medaljer som kung Carl XVI Gustaf mottagit sedan dess visas av naturliga skäl inte i Livrustkammaren.

Däremot finns ett monter benämnd ”En regent för alla”, med medaljer, föreningsnålar och klubbmärken med mera som mottagits av andra kungligheter, längst bak i utställningen. Bland annat Gustaf V:s olympiska medalj som tillhört drottning Victoria, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbunds guldmedalj som tillhört prinsessan Sibylla, Norrköpings stads Sankt Olofsmedalj som tillhört Gustaf VI Adolf, och mycket annat.

Sammanfattningsvis är faleristiken mycket väl representerad i Livrustkammarens nya basutställning. Besökaren kan följa hur ordenskedjornas utseende utvecklats, hur bärandet av utmärkelser förändrats, samt vilken betydelse ordnar och medaljer haft för kungligheter av alla åldrar i alla tider. Ett besök rekommenderas varmt!

Lämna en kommentar

Under Bärande, Faleristik, Medaljer, Ordnar

Debatt och beslut om ordensöverenskommelsen

Riksdagen

Sveriges riksdag.

I onsdags debatterade riksdagen konstitutionsutskottets förslag om att utreda belöningsväsendet m. m.. Debatten visade den breda uppslutningen bakom förslaget, men också att de olika partierna närmat sig frågan från olika håll.

KU:s ordförande Andreas Norlén (M) hade avsatt en längre del av sitt anförande att tala om belöningsväsendet:

Det handlar om ordnar, medaljer och andra utmärkelser som delas ut å Sveriges vägnar i olika former. Detta är viktiga nationella symboler och också viktiga verktyg för att, som jag var inne på inledningsvis, skapa krafter som för oss samman och som visar att vi ser och uppskattar varandra.

Vice ordförande Björn von Sydow (S) uppehöll sig däremot vid andra delar av förslaget och nämnde inte belöningarna. Inte heller ledamöterna från C och MP gick in på denna del.

Det gjorde däremot Tina Acketoft (L) som, efter att hon försäkrat att hennes parti inte förespråkar en tillbakagång till riddartiden, uttryckte sitt stöd för förslaget. Avsaknaden av ett svensk offentligt belöningssystem har lett till ett ”ett virrvarr av olika och svårbegripliga system” menade hon. Hon lyfte fram internationella insatser som ett område där för få belöningar existerar.

Tuve Skånberg (KD) menade att ett belöningssystem där regeringen beslutar om tilldelning av utmärkelser och kungen överlämnar dem blir ytterligare ett sätt att förtydliga och förankra monarkins symboliska roll, vilket är förslagets övergripande syfte.

Mia Sydow Mölleby (V) presenterade kortfattat sitt partis reservation mot förslagets del om att utreda belöningar med motiveringen: ”Det tycker vi är väl mossigt.”

Dagen därpå blev det dags för omröstning i kammaren och utskottets förslag vann bifall med 277 röster för och 18 emot. Vänsterpartiet stod själva för nej-rösterna medan samtliga andra partier röstade för. Inga ledamöter avstod. Redan samma dag skrev talmannen under en riksdagsskrivelse till regeringen (justitiedepartementet) där riksdagens beslut tillkännagavs. Den parlamentariska utredningen ska sättas samman efter valet.

 

Lämna en kommentar

Under Ordnar, Regeringen

Ordensväsendet ska utredas!

Serafimerorden 2

Serafimerorden.

Sex riksdagspartier (S, M, MP, C, L och KD) tillkännagav idag att en parlamentarisk utredning ska tillsättas för att ”analysera vissa frågor som berör kungahuset, de allmänna flaggdagarna och det offentliga belöningssystemet.”

Detta är många och stora frågor och mycket att smälta på en gång. Ambitionen tycks vara en varsam reform av monarkin och kungahuset, föranledd av att antalet yngre medlemmar vuxit så mycket och att alla flaggdagar inte längre ses som så moderna. Jag förutsätter att utspelet skett med kungens goda minne.

Något som är fantastiskt positivt är att partierna samtidigt är överens om att det offentliga belöningssystemet ska ses över! En mycket genomtänkt och ambitiös agenda har annonserats:

Översynen ska omfatta ordensväsendet, regeringens belöningsmedaljer, utmärkelsen Professors namn, utmärkelsen För nit och redlighet i rikets tjänst, Utrikesdepartementets medalj samt Försvarsmaktens och Polismyndighetens medaljer.

Därutöver ställer man sig dessutom tydligt bakom ett återupptagande av ordnar till svenskar:

Några utgångspunkter är att svenska medborgare ska kunna belönas inom ordensväsendet och att tilldelningar av utmärkelser inom Vasaorden och Svärdsorden ska återupptas.

Serafimerorden, Svärdsorden och Nordstjärneorden instiftades 1748 och Vasaorden instiftades 1772. De utdelades tidigare för långvarig verksamhet inom olika samhällsområden. 1974 avskaffades utdelandet till svenskar helt, eftersom man ansåg att utmärkelserna speglade mottagarnas ställning och tjänsteår mer än något annat.

Sedan dess har många av oss hoppats att ett mindre omfattande men desto mer ändamålsenligt ordensväsende kan tas i bruk. För visst vore de bra för 2000-talets svenskar om de kunde hedras på samma sätt som historiska storheter. Serafimerorden förlänades t. ex. ärkebiskopen och fredspristagaren Nathan Söderblom, Svärdsorden mottogs av Axel von Fersen, Nordstjärneorden tilldelades Carl von Linné och Alfred Nobel, och Vasaorden tillföll Astrid Lindgren.

Partierna som står bakom utredningen representerar en betryggande riksdagsmajoritet. Man har till och med kommit överens om hur organisationen för det framtida belöningsväsendet ska se ut:

Beslut om utmärkelser inom ordnarna ska som tidigare meddelas av Kungl. Maj:ts Orden på förord av regeringen. Principer för tilldelning av belöningar ska inkludera jämställdhets- och mångfaldsaspekter. För att stärka den folkliga förankringen ska möjligheterna för enskilda medborgare att nominera någon för belöning utredas.

Nu följer vi utvecklingen med spänning! Läs hela debattartikeln på SvD Brännpunkt här.

3 kommentarer

Under Ordnar

Cincinnatiorden, Axel von Fersen och Gustav III

Cincinnatiorden 2

Amerikanska Cincinnatiorden.

USA har aldrig haft något ordensväsende av europeiskt snitt. Republikens grundare tog avstånd från vad de ansåg vara rent monarkistiska institutioner och lät sig hellre inspireras av det antika Rom. Vid samma tid bildades dock ett samfund inspirerat av både brittisk och romersk tradition vars medlemmar bar en dekoration i band: The Society of the Cincinnati eller Cincinnatiorden. Den har räknats som en amerikansk orden och existerar än idag. Några av dess första medlemmar var svenskar.

Mot slutet av det amerikanska befrielsekriget beslöt några officerare vid kontinentalarmén att tänka på framtiden. Likt den romerske medborgaren Cincinnatus hade de tagit till vapen när deras land behövde dem, och nu skulle de likt honom återvända hem till sina gårdar. Cincinnatus förkroppsligade de medborgerliga dygder som republiken vilade på och i maj den 1783 grundades Cincinnatiorden (eller Cincinnatusorden) av de officerare som ville fortsätta verka i hans andra. Tillsammans skulle de bevara minnet av kriget och ta vara på de vänskapsband som uppstått dem sinsemellan. I december samma år accepterade George Washington att bli samfundets förste generalpresident. Ett ämbete han innehade till sin död 1799.

Cincinnatiorden

Det äldsta ordenstecknet från 1783.

Medlemmarna bestod av såväl amerikanska som franska officerare. De skulle bära ”en orden” som medlemstecken. Den föreställde en vithövdad havsörn med åtsidan prydd av en glob visande Cincinnatus som tar emot ett svärd av de romerska senatorerna och frånsidan visande honom tillbaka vid plogen. Tecknet var utformat av den franske ingenjören Pierre L’Enfant, som senare skulle rita gatunätet för Washington D. C.  Orden skulle bäras i knapphålet i ljusblått band med vita kanter, symboliserande Amerika och Frankrike.

Ett säreget drag var att både ordenstecknet och medlemskapet skulle gå i arv till äldste sonen generation efter generation. Detta fick snart kritik, bl. a. av Benjamin Franklin som såg det som ett sätt att försöka skapa en amerikansk adel. Washington övervägde att låta upplösa Cincinnatiorden redan det första året, men L’Enfant hade hunnit resa till Frankrike och överlämna ordenstecknet till bl. a. markis Lafayette. Han blev förtjust och fick Ludvig XVI att ta den franska avdelningen under sitt beskydd samt ge medlemmarna tillåtelse att bära dekorationen. Mot denna bakgrund var det inte läge att upplösa orden och kritiken mot det ärftliga inslaget ebbade snart ut.

Cincinnatiorden blev med tiden ett av USA:s mest prestigefulla samfund med livaktiga lokalavdelningar i varje delstat. Allteftersom de ursprungliga medlemmarna gick bort utan att lämna arvingar tunnades dock medlemsskaran ut. 1854 beslöt man att bredda kriterierna för medlemskap genom att tillåta ättlingar till alla officerare under kriget, inte bara de som ursprungligen varit med i orden, samt i vissa fall tillåta arv genom kvinnolinjen. Därefter har orden haft en stabil medlemsbas in i våra dagar.

Den federala staten har aldrig haft någon delaktighet i ordens verksamhet utöver att tillåta ordenstecknet att bäras till militär uniform vid högtidliga tillfällen (vilket gäller än idag). Sådant tillstånd har även andra liknande sammanslutningar, men Cincinnatiordens ålder, kopplingen till George Washington och Ludvig XVI:s beskydd gör sammantaget att orden anses ha en unik närmast halvofficiell status.

Svenska mottagare

Bland Cincinnatiordens första medlemmar fanns två namnkunniga svenska överstar i fransk tjänst: Axel von Fersen och Curt von Stedingk. De hade båda stridit på amerikanernas sida i befrielsekriget och blev mycket stolta över att bli medlemmar i orden vilket i deras ögon framstod som officiell ordensutmärkelse från amerikanska republiken.

Eftersom de båda var riddare av Svärdsorden kunde de inte ta emot och bära en utländsk utmärkelse utan att först inhämta den svenske kungens tillstånd. Där blev det emellertid tvärstopp. Gustav III hade en helt annan inställning än Ludvig XVI och skrev till överstarna om ”denna Amerikanska arméns Orden”:

Detta tecken är instiftadt till åminnelse af en rebellion, som, fast krönt af lyckan, är lika brottslig i en konungs ögon. Det är ej för konungens i England skull, som jag ej vill tillåta mina undersåtar att den bära; det är för min, för alla konungars, hvilkas sak det är. Det är för att ej visa för min nations ögon, att Svenskar kunna pryda sig med ett sådant tecken. Det är i synnerhet för att ej admittera den nyheten att andra än furstar kunna göra riddare, hvilket aldrig förr varit antaget, hvilket aldrig hvarken det mäktiga Venedig eller det högfärdiga Holland i deras välmaktstid trott sig kunna göra.

Svaret är ger en intressant inblick i hur Gustav III och hans europeiska samtid betraktade ordensväsendet. Både von Fersen och von Stedingk blev dock förgrymmade. De såg det som en stor oförrätt att nekas bära det tecken som bars av deras franska officerskollegor. Nu kunde det ju se ut som att de båda svenskarna inte deltagit i det amerikanska kriget. Kompromissen blev att de lovade att aldrig bära tecknet i kungens närhet.

Curt_von_Stedingk

Curt von Stedingk (möjligtvis med Cincinnatiorden på bröstet).

Förbudet kom dock inte att gälla för evigt. Sedan Carl XIII:s tid har Cincinnatiorden från svensk sida räknats som en officiell amerikansk utmärkelse och varit tillåten att bäras. Curt von Stedingks medlemskap gick efter hans död till äldste sonen och vandrade därefter vidare genom generationerna till hans sonsons sonsons son Styrbjörn von Stedingk som idag innehar både medlemskapet och det ursprungliga ordenstecknet.

Axel von Fersen däremot lynchades av en pöbel i Stockholm den 20 juni 1810 och lämnade inte några barn efter sig. Ättens sista medlem var hans brorsdotter Louise von Fersen, gift Gyldenstolpe. Genom hennes ättlingar levde traditionen efter ätten von Fersen vidare, bland annat genom att hennes manliga efterkommande döptes till Fersen i mellannamn. Hennes sonson Nils Gyldenstolpe upptogs 1938 i Cincinnatiorden som Axel von Fersens närmaste manliga släkting. Vid hans död övertogs medlemskapet av dottersonen Gustaf Hamilton.

Även Gustaf VI Adolf och prins Gustaf Adolf var icke-ärftliga hedersledamöter av orden. I svenska matriklar som statskalendern upptogs Cincinnatiorden bland de andra utländska utmärkelserna som AmCO. Tidigare betecknades medlemmar som R för riddare, men numera med det mer rättvisande L för ledamot. De båda nuvarande svenska medlemmarna står upptagna i den senaste adelskalendern som LAmCO.

Om Cincinnatiordens nuvarande verksamhet kan man läsa på: www.societyofthecincinnati.org.

1 kommentar

Under Ordnar

Sankt Olavs orden och kvinnorna

Star_Norwegian_Order_of_St._Olav

Sankt Olavs ordens storkorskraschan.

I Norge har man till skillnad från de andra nordiska länderna inga särskilda dagar då medaljer och ordnar förlänas. Istället sprids dessa ut jämt över året. Igår meddelades att professorerna May-Britt Moser och Edvard Moser tilldelas Sankt Olavs ordens storkors för deras särskilt framstående insatser inom neurovetenskaplig forskning. För sin forskning belönades de med Nobelpriset i medicin 2014 tillsammans med John O’Keefe.

Sankt Olavs orden instiftades 1847 av unionskungen Oscar I efter att norrmännen länge krävt en egen orden istället för att belönas med de svenska Svärds- och Nordstjärneordnarna. Det krönta O-et i korsarmarna syftade ursprungligen på kung Oscar och inte på det norska helgonet. Idag utdelas orden mycket sparsamt och endast 30 till 50 norrmän om året som får den höga utmärkelsen. Storkorset är mycket ovanligt och kan förlänas med en ännu ovanligare kedja som extra utmärkelse.

May-Britt Moser blir den tionde norska kvinnan någonsin att ta emot storkorset, och bara den fjärde om man räknar bort kungafamiljen. Orden delades för första gången ut till en kvinna 1915, vilket är tidigt om man jämför med Sverige och Danmark. Det första kvinnliga storkorset dröjde dock till 1942.

Efter invasionen av Norge 1940 befann sig kung Haakon VII i London tillsammans med kronprins Olav (V) och regeringen. Kronprinsessan Märtha hade tagit tillflykt till USA med sina barn och verkade där flitigt för Norges sak. Till kungens 70-årsdag 1942 tog hon sig i hemlighet till London för att delta i firandet och fick av sin svärfar Sankt Olavs ordens storkors med kedja för ”innsats for Norges sak under krigen”. Kungen lämnade över utmärkelsen med orden ”ikke fordi du er kronprinsesse, men fordi du har fortjent det”.

Författarinnan Sigrid Undset blev den andra kvinnliga mottagaren av storkorset. Även hon hade gått i exil under kriget eftersom hon tagit tydlig ställning mot nazismen och kom att kallas Norges röst i världen. Hon tilldelades storkorset för ”fremragende litterært virke og fortjenester av fedrelandet” 1947. Samma år blev Johanne Dybwad för ”fremragende fortjeneste av norsk skuespillkunst”. Hon hade då verkat som skådespelare i 60 år. Både Undset och Dybwad fick utmärkelsen utan kedja. Nästa kvinnliga icke-kungliga storkors skulle 65 år.

Kronprinsessan Märtha avled 1954 i cancer. Hennes dotter prinsessan Astrid tog då på sig många av hennes representativa uppdrag som ”rikets första dam”. Gamle kung Haakon blev så imponerad över hennes arbete att han överraskade den unga prinsessan genom att tilldela henne storkorset med kedja. Hennes äldre syster prinsessan Ragnhild som gift sig och flyttat till Brasilien några år tidigare, och därför utförde få kungliga uppdrag, fick storkorset först 1982. Att vara prinsessa innebar inte automatiskt att man fick en orden av kung Haakon.

Olav V, som besteg den norska tronen 1957, var inte lika restriktiv som sin far. Sonja Haraldsen fick storkorset med kedja när hon gifte sig med kronprins Harald (V) 1968, och deras äldsta dotter prinsessan Märtha Louise fick även hon storkorset och kedjan på sin 18-årsdag 1989. Mette-Marit fick storkorset vid giftermålet med kronprins Haakon 2001, men kedjan först 2016 som särskild utmärkelse för ”fortjenstfullt virke av Norge”. Det ska tilläggas att de kungliga damerna mycket sällan bär kedjan. Drottning Sonja har bara burit den en enda gång vid en ceremoni i Nidaros katedral vid makens trontillträde.

Först 2012 gick storkorset ännu en gång till en norska utanför kungafamiljen. Det var Berit Tversland som efter 35 år vid det norska hovet, varav tolv som kabinettssekreterare, belönades med den ovanliga utmärkelsen.

Lämna en kommentar

Under Ordnar

Serafimerringningens historia

Riddarholmskyrkans_tornur_2012
Riddarholmskyrkans tornur.

Riddarholmskyrkan i Stockholm har bara en klocka. Enligt en tradition som går tillbaka till 1748 ska den ringa endast då en riddare eller ledamot av Serafimerorden begravs. Detta kallas för serafimerringning och den pågår oavbrutet i en hel timme. Samtidigt sätts en kopparplåt med den avlidnes vapen upp i kyrkan under högtidliga former.

Idag ringer klockan för prins Henrik av Danmark som begravs i Christiansborgs slottskyrka vid en enkel ceremoni i kretsen av de närmaste. Kl. 11:50 förs hans vapen i procession från Stockholms slott och kl. 12:00 inleds serafimerringningen. Riddarholmskyrkan kommer då att vara öppen för den som vill närvara.

I detta lite längre inlägg vill jag beskriva denna gamla och spännande tradition.

Serafimerordens kyrka

Riddarholmskyrkan_juni_2005
Riddarholmskyrkan.

När Serafimerorden instiftades 1748 var den tänkt som en belöning för rikets högsta ämbetsmän, men också som en levande orden vars medlemmar skulle samlas till ett årligt ordenskapitel med föregående gudstjänst och riddardubbning. Enligt de äldsta ordensstatuterna skulle denna ceremoni äga rum i Riddarholmskyrkan ”ther någre Swea och Götha Konungar begrafne äro, hwilke ofta til Swea Rikets förswar och heder med blod färgat sine Wapn och kläder.”

Man trodde att Magnus Ladulås hörde till de kungar som låg begravda i kyrkan, och eftersom man gjorde gällande att Serafimerorden var ett återupplivande av en medeltida riddarorden som han grundat blev det ännu mer passande att ha Riddarholmskyrkan som ordenskyrka. Det fanns bara ett problem: det var väldigt kallt och riddarna var klädda i en tunn ordensdräkt. Efter bara några år flyttades ceremonierna till Slottskyrkan.

Även från bestämmelsen att riddare skulle begravas i Riddarholmskyrkan gjorde man snart undantag. På ordenskapitlet 1754 lyfte den åldrige Herman Cedercreutz frågan då han ”torde blifwa bland de förste af Herrar Riddare som med döden afgå”. Han fick till svar att bestämmelsen var frivillig och att riddarna själva fick råda över sina begravningar. Cedercreutz avled senare på året och begravdes i Sankt Jakobs kyrka.

Själaringning

Ett stadgande i statuterna som kom att åtföljas var den som angav att Riddarholmskyrkans klockor skulle ringa för avlidna riddare på begravningsdagen:

Blifwer inländsk Riddare död å andra orter här i Riket, tå skal jemväl uti Riddareholms Kyrkan för honom ringas, samt ett kort åminnelse Tal af Öfwer-Hofpredikanten, på en ther til utsatt dag hållas.

Detta blev grunden till traditionen med serafimerringning. Eftersom få ville begravas i Riddarholmskyrkan kom man att ringa även för dem som begravdes i Stockholm, och från 1798 började man även ringa för utländska riddare.

Ringning i kyrkklockorna hade länge varit viktigt inslag i adliga begravningar. Det var ett noga reglerat privilegium och den förnämsta tidspunkten kl. 12 (”tolvringning”) var förbehållen kungligheter, biskopar och adeln. Längden på ringningen hade också betydelse. En hel timme var en ansenlig tidsrymd.

Uppsyningsman för Riddarholmskyrkans tornur och klockor när Serafimerorden instiftandes var ingen mindre än hovurmakaren Jean Fredman, känd som förebild för figuren med samma namn i Bellmans sånger och epistlar.

Klockorna

Riddarholmskyrkan hade vid denna tid fem klockor som skänkts av drottning Kristina inför Gustaf II Adolfs begravning i kyrkan 1634. Den största av dessa kallades först för Storklockan, och senare för Serafimerklockan.

Riddarholmsbranden_1835
Riddarholmskyrkans brand 1835 av Anders Lundquist.

Morgonen den 28 juli 1835 slog blixten ner i kyrkans tornspira och startade en brand som härjade tornet i tre dagar. En stockholmare som blev vittne åt brandens förlopp beskrev klockornas öde:

Seraphimerklockan nedföll snart och man wäntade med förskräckelse det ögonblick då de andra klockorna skulle nedfalla, krossa hvalfvet och itända det under warande rummet. Men dessa klockor besinnade sig så länge på farten att det ingen resa blef af, nämligen på en gång; de smälte och nedrunno i flytande form!

Större delen av kyrkan räddades dock från lågorna. Ett nytt torn restes med en karaktäristisk spira i gjutjärn. Uppdraget att utföra en ny klocka gick till skulptören Axel Magnus Fahlcrantz. Han dekorerade den med Serafimerordens kedja av serafer och patriarkalkors samt försåg manteln med en inskription på latin som berättade om dess historia och syfte. Den lyder i översättning:

Först gjuten år 1634 till minne av den store Gustav II Adolf på befallning av hans dotter, drottningen, ljöd jag, än glatt, än sorgset under hela två århundraden för fromma själar, tills jag år 1835 smälte och tillsammans med det höga tornet föll ned och blev till aska.

Men tack vare Karl XIV Johan, svearnas och norrmännens mäktige och gode konung återuppstod jag efter flera år, och liksom under de 17 föregående lustren skall jag gå mot klagan och fest och även i framtiden följa konungens och de främstes liktåg.

Serafimerklockan (2)
1839 års Serafimerklocka.

Klockan göts 1839 av Seipel och Liljendahls gjuteri för 1 410 riksdaler. Det har ibland påståtts att klockan är helt eller delvis av silver, men i själva verket är den gjuten av den smälta klockmalmen från de äldre klockorna och består således av brons och tenn.

Ringarna

Det krävdes ett helt lag med ringare för att sätta den två och ett halvt ton tunga klockan i rörelse. Den hölls i gungning med tramprörelser som krävde både styrka och skicklighet. För att hålla igång en hel timme var man åtta ringare varav hälften trampade medan de andra vilade. Arbetsledaren som ledde det hela med gester eftersom dånet gjorde allt tal omöjligt och ringarna hade bomull i öronen.

Användningen slet på klockans ställning och kläpp. Mot slutet av 1800-talet var den så illa åtgången att den fick tas ur bruk för att repareras. Under en tid fick serafimerringningen istället ske från Storkyrkan.

Malteserorden
Debattartikel om ringandet 1942.

Under 1900-talet gick fler och fler kyrkor över till att ringa sina klockor på maskinell väg och man funderade på att göra det även i Riddarholmskyrkan. Det behövde dock godkännas av Riksantikvarieämbetet som starkt motsatte sig en sådan förändring. Man ville värna traditionen med ringare och ansåg det pietetslöst att lämna över arbetet till en motor. Just den traditionella serafimerringningen ansågs särskilt viktigt att skydda från sådana moderniteter.

Ringarna hade vanligen hämtats från gatukontorets renhållningsavdelning, men med tiden blev det allt svårare att hitta folk som ville och kunde ta på sig uppgiften. 1962 fick man ställa in flera serafimerringningar då man inte lyckades uppbåda ett ringarlag i tid. Detta år gav Riksantikvarieämbetet slutligen med sig och en klockringningsmaskin kunde installeras. Tillverkaren Bergholtz gjuteri var arvtagare till Seipel och Liljendahl som gjutit klockan 1839.

När drottning Wilhelmina av Nederländerna begravdes den 8 december samma år sattes ringningen igång med en knapptryckning.

Besökare

Samtidigt som traditionen med själaringning avtog under 1800-talet blev Serafimerklockans timslånga klingande att bli ett välkänt inslag i Stockholms ljudbild och omskrevs av flera författare och poeter. August Strindberg nämner den i både Röda rummet och Tal till svenska nationen. Bertil Malmberg kallade den i en dikt för ”dödsklockan” och ”spökringningen” som ingen kunde undgå att höra.

Det var vanligt att man besökte Riddarholmskyrkan vid serafimerringningen för att hedra den avlidne. Särskilt om det gällde en svensk serafimerriddare. Kyrkan som annars hölls stängd annat än på sommaren öppnades under den timme som ringningen pågick. När Marcus Wallenberg begravdes 1982 samlades omkring 400 personer i kyrkan.

Några ceremoniella inslag förekom inte. Serafimerordens gudstjänst hade inte hållits sedan tidigt 1800-tal och ordenskapitlen var nu långt mindre högtidliga tillfällen. Den avlidne riddarens vapenplåt som skulle sättas upp i Riddarholmskyrkan fördes dit av en vaktmästare i en för ändamålet specialtillverkad väska. Det kunde ske före eller efter ringningen beroende på när vapenmålaren hade tid att måla dit dödsdatumet.

Nya inslag

Serafimerringning_i_Riddarholmskyrkan_11_februari_2015c
Bord uppställt vid Richard von Weizsäckers serafimerringning.

Det är först på senare år som man börjat ge serafimerringningen en ceremoniell inramning. Ett bord ställdes upp i koret med ett fotografi av den avlidne riddaren eller ledamoten med blommor och levande ljus. Bredvid placerades serafimerskölden på en ställning. Inbjudan att närvara utgick till utvalda gäster, till exempel till ambassadören från det aktuella landet om den avlidne var utlänning.

Den siste svenske icke-kunglige riddaren Sten Rudholm dog 2008. Sedan 1975 utdelas Serafimerorden endast till medlemmar av kungahuset samt utländska statschefer och därmed likställda. Vid Rudholms serafimersköld i kyrkan ställdes en hedersvakt bestående av två livdragoner i liten paraddräkt och dragna sablar. Ytterligare två dragoner stod posterade vid kyrkans ingång. Det var då tänkt som en engångshändelse.

2013 införde man ett nytt ceremoniel för Nelson Mandelas serafimerringning. Hans serafimersköld fördes eskorterad av grenadjärer från Västra valvet på slottet, förbi högvakten som stod uppställd på Yttre borggården och längs Storkyrkobrinken till Riddarholmskyrkan. Grenadjärerna är en honnörsstyrka från Livgardet som känns igen på sina björnskinnsmössor. De paraderar bland annat vid statsbesök och riksmötets öppnande och deras medverkan är en hedersbetygelse.

Serafimerringning_i_Riddarholmskyrkan_11_februari_2015f
Vice ordenskanslern håller ett minnesord.

När Mandelas sköld placerats i koret läste vice ordenskanslern, tillika sekreteraren, upp en kort levnadsbeskrivning över den avlidne riddaren på svenska och engelska vilket gav de närvarande lite välbehövlig kontext. Inslaget utgör också ett återupplivande av det minnesord som överhovpredikanten, och senare ordenssekreteraren, enligt de äldre statuterna skulle hålla över döda riddare.

Försöket föll väl ut och har numera blivit standard. Processionen har utökats med trumslagare som spelar sorgmarsch på förstämda trummor. Det sistnämnda innebär att man spänner loss trumskinnet vilket ger en mjuk och dov klang. Antalet grenadjärer har dessutom fördubblats och bakom dem går nu personal från Kungl. Maj:ts Orden, ofta med inbjudna diplomater och andra gäster.

serafimerringning 2
Kung Bhumibols serafimersköld buren av en grenadjär.

Tack vare att man informerar i god tid är det många som besöker serafimerringningen. Den i särklass mest besökta var den för Thailands kung Bhumibol Adulyadej 2016. Man väntade sig att några hundratal av kungens landsmän skulle sluta upp. Det kom 2 000. Ringningen fick förlängas för att alla skulle kunna ta del av den.

Slutord

När ringningen för avlidna serafimerriddare infördes på 1700-talet var det en fortsättning på en redan gammal tradition. Trots att den ställts inför många utmaningar genom åren är traditionen livaktig än idag och kanske kommer den att utvecklas ännu mer. Jag tror att de som hör klockans klang eller ser processionen gå förbi välkomnar den högtidlighet som tillfälligt tar plats i det offentliga rummet.

Upplägget för tankarna till forna tiders adelsbegravningar, då processioner med den avlidnes vapensköld till ljudet av trummor och kyrkklockor inte var alltför ovanliga. I denna enklare moderna variant får skölden agera som en representation av den avlidne till vilken olika hedersbetygelser kan riktas.

Jag hoppas att många danskar idag kan glädjas åt att prins Henriks minne hedras under dessa former. Prinsen mottog orden som en vänskapsgest, och precis som en vänskap är orden inte endast för festliga tillfällen och utgör även ett åtagande i sorg, vilket dagens ceremoni är ett ett bevis på.

3 kommentarer

Under Ceremonier, Ordnar

Prinsessan av Asturien tog emot Gyllene skinnets orden

Gyllene skinnet 2

Kung Felipe VI och prinsessan Leonor vid gårdagens ceremoni.

Det låter som något från en saga, men igår överlämnade kung Felipe VI av Spanien Gyllene skinnets orden till sin 12-åriga dotter Leonor, prinsessa av Asturien, vid en ceremoni på det kungliga palatset i Madrid. Hela den kungliga familjen, premiärministern och andra dignitärer närvarade.

Prinsessa av Asturien är Spaniens traditionella tronföljartitel. Ska man vara petnoga borde titeln vara furstinna eftersom den anger att bäraren innehar furstendömet Asturien. Den spanska motsvarigheten till ”prinsessa” är infanta. Dåvarande infanta Leonor blev tronföljare när hennes far besteg tronen 2014. Året därpå, på dagen före sin 10-årsdag, förlänades hon officiellt Gyllene skinnets orden. Igår fick hon ta emot och för första gången bära ordenstecknet.

Gyllene skinnet

Ordenskedjan och ordenstecknet som igår tilldelades prinsessan Leonor.

Kung Felipe, som samma dag fyllde 50 år, underströk i ett tal till sin dotter att det finns en lång tradition att förläna tronföljaren orden i unga år för att denne steg för steg ska lära sig de traditioner och plikter som följer med kronan och förstå det ansvar som han eller hon en dag ska ta över.

Gyllene skinnets orden instiftades 1430 av hertig Filip III av Burgund inför sitt giftermål med Isabella av Portugal. Namnet och ordenstecknet är hämtat från den grekiska mytologin. Under 1700-talet tvistade huset Bourbon i Spanien och huset Habsburg i Österrike om vem som hade rätt att styra över orden. Man kom överens om att båda ätterna skulle få utse riddare och man respekterade varandras förläningar.

Idag räknas de i praktiken som två olika ordnar. Den spanska orden är landets högsta och mest exklusiva och förlänas numera med få undantag endast till regerande monarker eller presidenter i länder som står Spanien nära. Idag har orden endast 18 innehavare varav kung Carl XVI Gustaf är en.

Leonor räknas som den 1 201:e innehavaren, men är bara den fjärde kvinnan. Drottning Beatrix av Nederländerna blev den första kvinnan att förlänas orden 1985. Därpå följde drottning Margrethe II av Danmark 1986 och drottning Elizabeth II av Storbritannien 1989.

Lämna en kommentar

Under Ordnar