En underlig episod i svensk militärhistoria slutade med en ännu underligare medalj: Drottningholmsmedaljen eller Hederstecknet för grenadjärer från 1799.
Den 24 september 1798 utfärdade kung Gustav IV Adolf ett brev genom vilket han beordrade 13 regementen att skicka honom det ”längsta, wackraste och hurtigaste manskapet” att tjänstgöra vid Drottningholms slott som kungens eget palatsgarde. Två månader senare hade ett manskap om 250 samlats ihop och ”Konungens Egen Grenadier Batallion” tog över vakttjänsten vid slottet.
Grenadjärerna försågs med särskilda uniformer och tilläts odla mustascher, vilket var ett militärt privilegium. Under det knappa år som bataljonen var i tjänst visade kungen den stort intresse och stannade längre än vanligt på Drottningholm för att ta aktiv del i dess uppsättande. Under kungens eget chefskap tjänstgjorde bataljonen under tornerspel och paraderade i Stockholm.
Inrättandet av bataljonen sågs i vida kretsar som ytterst slösaktigt även om kungen stod för de flesta kostnaderna. Till slut insåg kungen själv detta och upplöste bataljonen den 30 september 1799. Till de hemförlovade grenadjärerna lät kungen prägla fyrkantiga medaljer av silver ”som tack för trogen tjänst att bäras i mörkrött band på venstra sidan av bröstet”. De tilläts även bära sina särskilda livplagg ytterligare ett par år och dessutom behålla mustascherna.
Den kvadratiska formen är mycket sällsynt på medaljer, samt även det förhållande att medaljen skulle lämnas i arv och bäras av mottagarnas äldsta söner och deras söner o.s.v. Georgskorset och det mörkröda bandet syftar på frimurarorden. En på alla sätt underlig medalj som soldaterna fick med sig från året vid Drottningholm.
De förmåner kungen gett sina grenadjärer uppvägde dock inte den vanära han ådrog sig efter statskuppen 1809. Det var inte längre önskvärt att bära en medaljen med den avsatte kungens namn, och nya medaljer präglades med namnet Gustav Adolf utbytt mot det anonyma ”konungen”.
Phaleristica 