H. M. Konungens medalj i guld av 12:e storleken med kedja och briljanter. Foto: Jonas Borg/Kungl. Hovstaterna.
Igår mottog prinsessan Christina, fru Magnusson H. M. Konungens medalj i guld av 12:e storleken med kedja och briljanter ”för stora ideella samhällsinsatser på flera områden”. Denna utmärkelse har endast utdelats en gång tidigare, till prins Bertil med anledning av hans 75-årsdag 1987.
I ett tidigare inlägg har jag redogjort för hur olika kungliga minnesmedaljer delats ut att bäras med briljanterad krona i ett fåtal exemplar under 1870- och 80-talen. Det kan nu vara på sin plats att berätta om de briljanterade belöningsmedaljer som började delas ut vid samma tid. De flesta mottagarna var kvinnor som på den tiden inte kunde förlänas ordnar.
In sui memoriam
Den kung som delat ut flest briljanterade medaljer var Oscar II. Redan som prins delade han ut en enskild belöningsmedalj med inskriften In sui memoriam (”Till dess [givarens] minne”). Den var då av 10:e storleken och delades ut i silver utan att bäras. Först 1873, året efter hans tronbestigning, försågs medaljen med band och bäranordning och började delas ut i guld. Kungen brukade överlämna den personligen till olika utländska kulturutövare. Två briljanterade exemplar är kända.
Christina Nilssons In sui memoriam med briljanter. Foto: Greta Lindström / Nationalmuseum.
Den första delades ut till den svenskfödda världsberömda operasångerskan Christina Nilsson. I samband med en turné i Stockholm 1876 mottogs hon på slottet av kungen och tog emot In sui memoriam med både krona och medaljhållare i briljanter samt med en rosett av blå och gula band. Detta var en av hennes många utmärkelser varav flera var briljanterade. Medaljen finns idag på Nationalmuseum.
Också den andra briljanterade In sui memoriam tillföll en svensk sångerska, ingen mindre än Jenny Lind. Det var vid ett besök i London 1881 som Oscar II överlämnade medaljen med briljanter att bäras i Serafimerordens band om halsen. Redan samma år förekom den felaktiga uppgiften i tidningarna att Lind mottagit medaljen Litteris et artibus (mer om den nedan) men detta stämmer alltså inte. Jenny Linds medalj förvaras idag på Kungl. Myntkabinettet.
Lars O. Lagerqvist har skrivit en utförlig artikel om de briljanterade exemplaren av In sui memoriam i Svensk Numismatisk Tidskrift nr 2000:6 som kan läsas här.
Litteris et artibus
Litteris et artibus i guld av 8:e storleken i högblått band.
Medaljen Litteris et artibus (”Vitterhet och konst”) började delas ut av kronprins Karl (XV) på 1850-talet och blev efter dennes trontillträde 1859 en kunglig bärbar medalj och delades vanligtvis ut i den mindre 8:e storleken i högblått band. Ofta ägde överlämnandet rum i anslutning till en föreställning. Vid ett tillfälle ska Oscar II rentav delat ut den under en mellanakt.
Oscar II delade även ut Litteris et artibus med briljanter. Karl Löfström som 1935 gav ut en liten skrift om medaljen har identifierat åtta av dem varav samtliga kvinnor:
Adelaide Ristori, italiensk skådespelare (1879)
Mathilda Grabow, svensk operasångare (1885)
Ellen Hartman, svensk skådespelare (1886)
Gina Oselio, norsk operasångare (1891)
Sigrid Arnoldson, svensk operasångare (1891)
Wilma Neruda, tysk operasångare (1897)
Adelina Patti, italiensk operasångare (1900)
Carolina Östberg, svensk operasångare (1900)
Med hjälp av tidningsnotiser har jag lyckats spåra upp ytterligare fyra. Däribland det tidigaste kända exemplaret från 1878, samt en manlig mottagare 1885:
Zelia Trebelli, fransk operasångerska (1878)
Sarah Bernhardt, fransk skådespelare (1883)
August Wilhelmj, tysk violinist (1885)
Pauline Lucca, österrikisk operasångerska (1887)
Än idag delas medaljen ut av kungen för framstående konstnärliga insatser inom främst musik, scenisk framställning och litteratur. Senast igår till Mattias Andersson, Jill Johnson och Sofia Jupither Adrian.
H. M. Konungens medalj
Med Gustaf V upphörde utdelningen av In sui memoriam och han delade heller inte ut Litteris et artibus i briljanterat skick. För honom tycks Hovmedaljen med Serafimerordens band (en gång i kedja) ha fyllt motsvarande funktion.
Vid ett tillfälle delades denna medalj ut med både serafimerbandet och briljanterad krona nämligen till överståthållaren Torsten Nothin 1938. Nothin var socialdemokrat och kunde därför inte ta emot ordnar varför denna unika medalj fick delas ut som substitut. Han blev serafimerriddare kort efter att han lämnat politiken 1949.
I teorin kan kungen idag närsomhelst beslut att en medalj ska delas ut med briljanter. Under Carl XVI Gustaf har det dock endast skett för prins Bertil och prinsessan Christina.
Kung Christian och drottning Alexandrine välkomnar de skeppsbrutna svenska sjömännen.
I år är det hundra år sedan den svenska ångaren S/S Bele strandade utanför Grönlands ostkust. Det var den 14 juli 1921 då fartyget slog i klipporna och började ta in vatten. Befälhavaren kapten Sahlström såg genast till att sätta passagerare och besättning i land och skickade en nödsignal över radio, dock utan att få svar.
Vad Sahlström inte visste var att nödsignalen tagits emot av S/S Island på vilket den danska kungafamiljen befann sig under sin Grönlandsresa. Kung Kristian X beordrade omedelbart att man skulle börja söka efter Bele, men på grund av den tjocka dimman dröjde det till den 18 juli innan man fann det grundstötta fartyget och dess skeppsbrutna passagerare i ett improviserat lägger vid stranden. Kung Kristian och drottning Alexandrine gick genast i land för att förhöra sig om deras hälsa.
Eftersom dansk TV var ombord har räddningsinsatsen blivit väldokumenterad. I journalfilmen Kongeparrets Grønlandsrejse (30:36) kan man se såväl den strandade Bele som när den svenska besättningen kommer ombord och välkomnas av kungen och drottningen. Samtliga kunde oskadda föras i säkerhet på det danska kungaskeppet.
Att svenska sjömän blivit undsatta av det danska kungaparet väckte förstås stor uppmärksamhet i Sverige. När Gustaf V besökte Köpenhamn i oktober samma år överlämnade han räddningsmedaljen För berömliga gärningar av 8:e storleken i guld till kung Christian. Han är en av mycket få som mottagit medaljen i detta större format i guld. Vanligtvis delades medaljen ut av 8:e storleken i silver, eller i sällsynta fall av 5:e storleken i guld.
Christian X.
Andra kungligheter som belönats med medalj för personligt mod är Oscar II som var mycket stolt över sin franska räddningsmedalj.
Idag på Sveriges nationaldag tillkännages traditionellt vilka som tilldelas H. M. Konungens medalj och medaljen Litteris et Artibus. En av dem som dekoreras är kungens syster prinsessan Christina, fru Magnuson som får ta emot Konungens medalj av 12:e storleken med briljanter i kedja för ”stora ideella samhällsinsatser på flera områden”. Denna förnäma utmärkelse har endast utdelats en gång tidigare. Prinsessan har bland annat varit Svenska Röda Korsets ordförande 1993–2002.
Ett ordenstecken eller en medalj som försetts med briljanter (alltså slipade ädelstenar) är mycket sällsynt och utgör ett personlig tack från monarken till synnerligen förtjänta mottagare. Den som senast mottog en briljanterad utmärkelse i Sverige var prins Bertil som fick samma medalj på sin 75-årsdag den 28 februari 1987. Medlemmar av kungahuset erhåller de svenska riddarordnarna vid födseln, men mottar kungliga medaljer endast för särskilda förtjänster.
Bland de övriga 32 mottagarna idag märks justitiekansler Mari Heidenborg (Konungens medalj av 12:e storleken i Serafimerordens band), professorBo Rothstein (Konungens medalj av 8:e storleken i Serafimerordens band) samt sångarna Jill Johnson och Peter Jöback (Litteris et Artibus).
Hela listan över medaljörer finns här. Överlämningsceremonin planeras äga rum till hösten.
En av Sveriges mindre kända medaljer är Sui memores alios fecere merendo, vilket är latin och betyder ”åt dem som genom välgärningar befästat sitt minne hos andra”. Denna medalj instiftades 1805 som en belöning för goda gärningar, särskild till de som räddat människoliv. 1832 översattes devisen till För berömliga gärningar, men den äldre latinska medaljen behölls och kom att ges till utlänningar. Formellt så ingår Sui memores fortfarande i regeringens belöningsmedaljer. Den delades senast ut 1973.
I februari 1805 gav Gustav IV Adolf i uppgift åt Vitthetsakademien att ta fram förslag på nya belöningsmedaljer då ”tjenlige Medailler icke finnas för att därmed kunna hugna och upmuntra dem, hvilka utmärka sig på hvarjehanda sätt”. Formuleringen är lite märklig. Vid denna tid fanns ett stort antal kungliga belöningsmedaljer. Både sådana med ett mycket specifikt syfte, till exempel medaljen Till heder för den qvinna som fint och snält kan spinna, och mer generella användningsområden som Illis quorum meruere labores vars latinska devis är hämtad från Propertius elegier och betyder ”åt dem vilkas verksamhet gjort dem därav förtjänta”.
Akademin lämnade den 21 maj en redogörelse över det befintliga medaljväsendet och gav förslag på ett antal nya medaljer, bland annat medaljen för berömliga gärningar med inskriften Sui memores alios fecere merendo inom en eklövskrans. Devisen var hämtad ur Aeneiden av Vergilius. Som jag beskrivit i ett tidigare inlägg användes eklövskransen under antiken som belöning till den som räddat liv. Medaljen godkändes av kungen den 30 maj 1805 och präglades i 12:e storleken avsedd att bäras på bröstet i kedja eller band.
Medaljens första tid
Den förste att få motta den nya medaljen var skeppsgossen Johan Emanuel Wissberg i Karlskrona. Han fick medaljen i silver den 1 oktober 1805 efter att han ”med fara för eget liv räddat ett i sjön fallet tre års gammalt barn från att drunkna”. Wissberg var född 1788 och borde alltså inte varit äldre än 18 år gammal. Just räddningsinsatser för människor i drunkningsfara eller sjönöd kom att löpa som en röd tråd i medaljens historia.
Nästa förläning skedde 1806 till skepparen Olof Hammarsten. Om denne skrev Karl Löfström att han medaljerats för att ha ”överfört en del gevär och bajonetter som under kriget mot Napoleon varit i franska arméns våld, alltså meriter av en helt annan art”. Denna beskrivning gör dock inte Hammarstens bragd rättvisa. I hård vind och under beskjutning av såväl preussare som fransmän hade han försökt rädda de retirerande svenska trupperna ur Lübeck på sitt skepp Wänskapen. Försöket misslyckades, svenskarna blev krigsfångar och Hammarsten fick sitt skepp sönderskjutet, plundrat och sålt. Han lyckades dock köpa tillbaka det och efter några nödtorftiga reparationer seglade han mot Sverige i skydd av mörkret med hela lasten av krigsmateriel ombord. Väl hemma hyllades han som hjälte och mottog medaljen Sui memores i guld.
1830 belönades två kvinnor, bondhustrun Anna Jonsdotter Tjernlund och protonotarien Sadélens änka (något annat namn står dessvärre inte), med medaljen i guld att bäras i vitt band på bröstet efter att de räddat livet på tio barnhusbarn i sjönöd. Medaljen överlämnades av landshövdingen efter söndagsgudstjänsten i Hässjö kyrka i Medelpad. Samma år gavs medaljen åt uppsalastudenten Sven Johan Lindgren som vid två tillfällen räddat människor från att drunkna. Året därpå belönades bonden Hans Larsson i Näsby som räddat en man och två barn undan en brand.
Svenska vs latin
Karl XIV Johan blev den förste kung som delade ut Sui memores både i 18:e och 12:e storlekarna i likhet med Illis quorum. 1832 beslutade han också att de medaljer som hittills delats ut med latinsk inskrift nu skulle få en svensk sådan. Illis quorum blev För medborgerlig förtjänst och Sui memores blev För berömliga gärningar. De gamla stamparna med latinsk skrift skulle dock bevaras för att användas i särskilda fall. De äldre latinska medaljerna blev därmed inte avskaffade utan räknades som separata utmärkelser.
En tradition som levt vidare in i våra dagar är att en medalj med latinsk inskrift även har kungens namn och titel på latin. På medaljen Illis quorum bär åtsidan med kungens bild texten Carolus XVI Gustavus Rex Sveciae medan medaljen För medborgerlig förtjänst bär texten Carl XVI Gustaf Sveriges Konung.
1841 införde Karl XIV Johan en ny utformning av de kungliga belöningsmedaljerna. De skulle som huvudregel delas ut i den mindre 5:e storleken med krona och högblått band med gula kantränder. På frånsidan skulle mottagarens namn graveras in under en liten eklövskrans (som blev likadan för samtliga medaljer). Denna förändring tycks dock inte ha genomförts avseende Sui memores före kungens död 1844.
Nya ändamål
Efter att den nya För berömliga gärningar införts 1832 och börjat delas ut till livräddare så var det inte självklart vad Sui memores skulle användas till. I praktiken tycks den ha använts som tackgåva till utländska vetenskapsmän och författare som skänkt gåvor till Sverige. 1840 mottog professor Ciampi i Florsen den mindre medaljen i guld efter att ha skänkt en samling brev och manuskript rörande den svenska historien till Kungl. Biblioteket och Vitterhetsakademin. 1841 fick den danske greve Sponnek den större medaljen i guld för sitt arbete Om tullväsendet i allmänhet och det danska i synnerhet. 1847 fick den preussiske hovtandläkaren medaljen för en odontoplastisk modellsamling till Karolinska institutet.
1852 ansökte guvernören för den svenska kolonin Saint-Barthélemy i Karibien om en medalj för handelsmannen Joseph de Gout från ön Saint-Thomas som bistått nödlidande efter en förödande brand i huvudstaden Gustavia. Han belönades av Oscar I med medaljen Sui memores i guld av 8:e storleken, vilket är det tidigaste exemplet jag känner till av att medaljen delats ut i en mindre storlek i enlighet med Karl XIV:s nya utformning. Detta innebar ett skifte tillbaka mot medaljens ursprungliga syfte att belöna räddningsbragder, nu med inriktning mot utlänningar.
Ett undantag är den svenske skådespelaren Wilhelm Svenson som fick medaljen av 8:e storleken i guld 1873 efter en lång karriär vid de kungliga teatrarna där han bland annat varit bibliotekarie vid dramatiska biblioteket utan att uppbära lön. Dessutom testamenterade han sina tillgångar till en fond till förmån för skådespelares änkor och barn. Här var det behjärtansvärda gärningar snarare än personligt mod som låg till grund för belöningen. Det finns flera exempel. 1890 motto Jenny Meijer medaljen i guld av 5:e storleken för att hon under många år bespisat fattiga skolbarn i Stockholm.
Räddningsmedalj för utlänningar
Från och med 1880-talet användes Sui memores ofta som räddningsmedalj till utlänningar som räddat svenskar. I de allra flesta fall rör det sig om de som kommit till undsättning när svenska handelsfartyg råkat i sjönöd i olika delar av världen. Medaljen delades då vanligt ut i 5:e storleken i guld eller 8:e storleken i silver. Undantagsvis kunde 8:e storleken av guld förlänas. Det är alltså samma principer som gällde För berömliga gärningar. Uppgiften att medaljen delats ut i 6:e storleken, som uppges i boken Utmärkelsetecken på militära uniformer (2007) av Christian Braunstein, är felaktig.
Under 1900-talet minskade antalet förläningar. Sista gången silvermedaljen av 8:e storleken var till den ryske högbåtsmannen Vjatjeslav Sergejev som under ett örlogsbesök i Stockholm sommaren 1965 räddade en man som fallit i Strömmen. Samma höst mottogs Sergejev på den svenska ambassaden i Moskva där han fick motta medaljen av Sveriges ambassadör. I november 1973 ägde den allra senaste förläningen rum. Efter att maskinchefen på ett svenskt fartyg 1972 drabbats av en hjärtattack skickades sergeanterna i amerikanska sjöräddningen Gerald J Kipp och Joseph E Moore till fartyget för att ge vårt. På grund av hårt väder kunde de inte använda helikopter utan de fick istället hoppa fallskärm till en livräddningsbåt för att komma fram. De fick medaljen av guld av 5:e storleken.
Trots att det snart gått 50 år sedan den senaste förläningen är medaljen Sui memores alios fecere merendo fortfarande formellt aktiv. Dess utseende fastställdes senast 1974 tillsammans med de andra kungliga medaljerna. Ändå saknas den i regeringens förteckning över sina belöningsmedaljer (SB PM 2006:1) en brist som påpekades så sent som 2011 av Statens försvarshistoriska muséer. En förhoppning är att medaljen som resultat av Förtjänstutredningens arbete snart kommer att börja delas ut igen.
1987 utkom boken Svenska ordnar och medaljer på Atlantis förlag. Den är en god introduktion till det svenska ordens- och medaljväsendet och bland det bästa som skrivits i ämnet.
Författaren var den svenska faleristikens nestor Fredrik Löwenhielm (1916–2008). Bakom sig hade han en lång karriär inom försvaret vilken han avslutat som generalmajor och rikshemvärnschef. Han var ceremonimästare vid hovet 1979–1987, sekreterare vid Kungl. Maj:ts Orden 1981–1996, samt från 1982 även vice ordenskansler. Dessutom var han kommendator för svenska Johanniterorden 1972–1994. Han visste med andra ord vad han skrev om.
Än idag ligger Löwenhielm bok till grund för hur hur vi ser på svenska utmärkelsers officiella status och därmed också ordningen i vilken de ska bäras. I bilagan Översikt över de svenska ordnarna, viktigare svenska medaljer och andra utmärkelsetecken har han redovisat ett stort antal utmärkelser indelade i tolv grupper från A (Serafimerorden) till L (övriga medaljer och förtjänsttecken). Även om denna förteckning inte är officiellt fastställd, och heller inte gör anspråk på att vara fullständig, så utgör den en av den svenska faleristikens viktigaste källor.
Det har emellertid visat sig svårt att tolka de principer som Löwenhielm använde sig av i sin kategorisering. Detta har lett till problem för de som vidare bygga vidare på den, till exempel i den ambitiösa databasen Medalj.nu. Otydligheter rör bland annat gränsdragningen mellan officiella, halvofficiella och inofficiella utmärkelser, något som nyligen uppmärksammats av Jonar242.
Historisk bakgrund
Efter att de svenska kungliga ordnarna och medaljerna införts vid 1700-talets mitt dröjde det länge innan det uppstod något behov av att reglera i vilken ordning de skulle bäras. Endast en utmärkelse som delats ut av kungen ansågs som officiell och det var ovanligt att ta emot mer än en sådan. Dekorationer som delades ut inom enskilda sällskap fick endast bäras vid de egna sammankomsterna. Gränsen mellan officiellt och privat var skarp.
Under 1800-talet instiftade olika organisationer egna belöningsmedaljer. För att dessa skulle få bäras offentligt krävdes kunglig tillåtelse. Vissa, som till exempel Kungl. Patriotiska sällskapet och Kungl. Sällskapet Pro Patria, fick en generell rätt att dela ut bärbara medaljer. Andra, som vissa hushållningssällskap, var tvungna att ansöka hos kungen i varje enskilt fall innan en bärbar medalj fick delas ut. Dessa kom att kallas ”halvofficiella” och var oftast avsedda för specifika samhällsgrupper som inte kunde komma ifråga för de officiella kungliga medaljerna. Under 1800-talets första hälft var det fortfarande ovanligt att bära mer än en medalj.
Mot seklets slut hade antalet officiella och halvofficiella belöningsmedaljer ökat så mycket att man från centralt håll ansåg sig behöva utöva viss tillsyn. Kungliga och enskilda medaljer skulle inte få blandas hursomhelst på kronans uniform. I september 1891 beslutade Kungl. Maj:t att:
då någon af arméns personal, med eller utan tillstånd, af enskilt sällskap eller förening inom riket tilldelas medalj och önskar bära densamma äfven till uniform, särskildt tillstånd skall sökas dertill.
Dervid äfvensom för sådan medaljs bärande skola i tillämpliga dela länd till efterrättelse bestämmelserna angående utländskt ordenstecken, som icke erhållits för bevistadt fälttåg.
Dylika medaljer skola bäras efter norska och framför utländska medaljer och ordenstecken.
Därmed var alla officerare och soldater tvungna att vända sig direkt till Kungl. Maj:t för att får bärandetillstånd för sina halvofficiella medaljer. Därefter kunde tidningarna innehålla notiser som denna:
Notis i Svenska Dagbladet den 16 april 1912.
Under 1900-talet övergick Kungl. Maj:t till att utfärda generella bärandetillstånd för vissa medaljer så att dessa kunde bäras på uniform utan särskild ansökan. De frivilliga försvarsorganisationernas halvofficiella medaljer, exempelvis Röda korsets eller landstormens, fick alltid bäras. Mer civila medaljer, som jägareförbundets och kennelklubbens, samt försvarsorganisationernas förtjänsttecken, fick endast bäras till paraddräkt och utom tjänsten samt med vissa andra begränsningar. Vissa medaljer fick överhuvudtaget inte bäras till uniform trots att de hade kungens bild, exempelvis Sparbanksföreningens kungliga förtjänstmedalj.
De militära bestämmelserna blev även vägledande för vad civila ansågs kunna bära i offentliga sammanhang, även om det knappast följdes slaviskt. Ernst Areen och Sten Lewenhaupt redovisade vilka medaljer som Kungl. Maj:t tillåtit till uniform i boken När och hur böra ordnar bäras? (1943 och 1953) som riktade sig till en civil läsekrets. 1947 skrev kanslisten vid KMO Karl Löfström om ett inofficiellt minnestecken:
I avsaknad av officiell karaktär får tecknet icke bäras till uniform och ej heller till frack vid officiella tillfällen. Däremot kan det bäras till frack vid inofficiella tillfällen och då även tillsammans med ordnar.
Vilka utmärkelser som fick bäras till uniform framgick av Tjänstereglemente för krigsmakten (TjRK) som fastställdes av Kungl. Maj:t, efter 1975 av regeringen, ända fram till 1983. Den 28 april detta år fastställde regeringen Förordning med tjänsteföreskrifter för försvarsmaktens personal (FFS 1983:31) varigenom det stadgades att:
Till uniform får bäras ordenstecken, medaljer och andra utmärkelsetecken enligt överbefälhavarens bestämmande.
6 kap. 11 §
Sedan dess har beslut om bärandetillstånd till uniform fattats internt inom Försvarsmakten. Överbefälhavarens föreskrifter om utmärkelsetecken till uniform (FFS 1990:37) som trädde ikraft 1991 anslöt sig i huvudsak till den indelning som Löwenhielm publicerat i sin bok några år tidigare. Den är dock inte identisk och ett stort antal nya utmärkelser hade lagts till i den lägsta gruppen L som sedan dess vuxit lavinartat med medaljer från organisationsenheter, försvarsanknutna föreningar med mera. Därigenom har bestämmelserna blivit en intern myndighetsangelägenhet som inte med självklarhet kan översättas till civila förhållanden.
Löwenhielms grupper
Löwenhielms bok riktade sig dock till civila läsare, så hur såg hans förteckning över utmärkelser ut? Som sagt är den indelad i tolv grupper från A till L, men den innehåller även rubriker så att den fullständiga listan ser ut såhär:
1. Officiella utmärkelser A – Kungl Serafimerorden B – Krigsdekorationer C – Kungl Minnestecken D – I hovprotokollet förlänade Kungl Medaljer E – De Kungl Riddarordnarna F – Ordensmedaljer G – Av regeringen utdelade Kungl Medaljer H – I hovprotokollet förlänade medaljer (av engångskaraktär) I – Övriga officiella medaljer
2. Halvofficiella utmärkelser J – Halvofficiell orden K – Ett antal halvofficiella medaljer (flertalet med Konungens bild och kungl krona) L – Några övriga medaljer och förtjänsttecken, som inte har Konungens bild och kungl krona
Utmärkelserna i grupp A till H är sådana som förlänas av kungen i ordenskapitel (ordensvärdigheter) eller i hovprotokoll (kungliga minnestecken och medaljer), samt av regeringen (regeringsmedaljer). Dessa utmärkelser utgör rikets främsta och deras inbördes ordning fastställdes 1978 av kungen. I det följande bortser jag från dessa grupper. Grupp I, J, K och L är en brokigare skara och indelningen av dem bygger på Löwenhielms eget urval.
Grupp I (Övriga officiella medaljer) har beskrivits som ”medaljer som är instiftade eller godkända av Kungl. Maj:t, från 1975 av regeringen, och delas ut av statliga myndigheter och akademier”. Som jag visat i ett tidigare inlägg har emellertid Löwenhielm i denna kategori placerat både medaljer som fastställts av Kungl. Maj:t/regeringen, och medaljer som instiftats med nådigt tillstånd genom Riksmarskalksämbetet. Därutöver tycks kriterierna för denna kategori vara att utdelaren är statlig myndighet (Uppsala universitet), kunglig akademi (Vitterhetsakademin) eller annat offentligt organ (Standardiseringskommissionen). De myndighets- och akademimedaljer som delas ut utan tillstånd från vare sig kungen eller regeringen har utelämnats.
Svenska Röda korsets förtjänsttecken, instiftat 1944 och utfört av Léo Holmgren (grupp L).
Så till grupp J, K och L som ryms under den gemensamma rubriken Halvofficiella utmärkelser. Grupp J består endast av Johanniterorden i Sverige och grupp K består av en nära nog komplett lista över medaljer som fått nådigt tillstånd att förses med kungens bild och kunglig krona ordnade efter instiftansdatum.
I grupp L återfinns ett antal övriga utmärkelser, bland annat Friluftsfrämjandets förtjänstmedalj och Röda korsets förtjänsttecken. Ansåg Löwenhielm att även de var halvofficiella och i så fall varför då? I boken tycks han använda ”halvofficiella medaljer” som ett bredare begrepp än endast grupp K. En plansch som visar medaljer ur grupp K och L beskrivs som ”Några halvofficiella medaljer” och om bärande står att:
Som allmän regel gäller att »halvofficiella» medaljer företrädesvis bärs under förhållanden som har samband med den verksamhet medaljen erhållits för. Medalj med Konungens bild bärs före annan medalj [min kursivering].
För att förstå grupp L måste vi hålla oss till de utmärkelser som Löwenhielm själv placerat i denna grupp och bortse från alla de som lagts till efteråt av Försvarsmakten eller Medalj.nu. Den ursprungliga grupp L innehåller nämligen nästan uteslutande sådana medaljer och förtjänsttecken som före 1983 erhållit Kungl. Maj:ts eller regeringens tillstånd att bäras på uniform. Med denna insikt framstår Löwenhielms indelning till tolv kategorier som mycket konsekvent genomförd. Samtliga upptagna utmärkelser har någon form av sanktion från kungen eller regeringen och därmed ett visst mått av officiell prägel. Denna version av grupp L kan med fog kallas halvofficiell.
Sammanfattande kommentarer
Fredrik Löwenhielms system visar hur en central instans är nödvändig för att kunna skapa ett tydligt och enhetligt system av officiella (och halvofficiella) utmärkelser. Före 1975 var kungen den sammanhållande gestalten som i statsrådet (Kungl. Maj:t), i ordenskapitlet, eller i hovprotokollet gav utmärkelser deras officiella status. En fortsättning på den princip som gällt sedan 1700-talet. Efter den nya regeringsformen och ordensreformen trädde i kraft 1975 gick samordningen förlorad samtidigt som många av de officiella utmärkelserna upphörde att delas ut. Det ledde till en ymnig och alltjämt växande flora av halvofficiella och inofficiella medaljer vars status inte alltid är lätt att bedöma. Förslaget om riksdagens medalj skulle göra systemet ännu spretigare och otydligare.
I samband med att Förtjänstutredningen i höst presenterar sitt förslag på ett sammanhängande offentligt belöningssystem är det angeläget att återfå en överordnad instans under vilken de statliga ordnarna och medaljerna samlas. På så vis blir det tydligt vilka utmärkelser som utgör Sveriges officiella tacksamhetsbevis åt förtjänta människor för viktiga samhällsinsatser. En uppgift för denna instans bör vara att utfärda en uppdaterad förteckning över svenska officiella och halvofficiella utmärkelser, förslagsvis med ny kategorisering som ersätter grupperna A till L. Det är en krånglig indelning som beskriver ett krånglig lägesbild, men snart får vi förhoppningsvis ett system som är enklare och bättre.
Vid en ceremoni idag fick golfspelarna Annika Sörenstam och Gary J. Player ta emot Presidentens frihetsmedalj av Donald Trump. Det bekräftar Vita huset i ett pressmeddelande. Samtidigt tilldelades Babe Zaharias (1911–1956) medaljen postumt, även hon en framstående golfare. Utdelningen var inplanerad sedan länge, men gårdagens angrepp mot den amerikanska kongressbyggnaden som skakat USA och hela världen kastade onekligen sin skugga över ceremonin. Pressen fick inte närvara.
När tilldelningen tillkännagavs i mars 2020 skrev Vita huset i ett pressmeddelande att:
The world knows Annika on a first-name basis after her legendary 15-year professional golf career that broke world records and forever changed the way women’s golf is played. […] Annika is an athlete, philanthropist, and entrepreneur who has committed her life to winning.
Sörenstam, som har både svenskt och amerikanskt medborgarskap, är den första svensk att motta Frihetsmedaljen sedan den instiftades 1963 av John F. Kennedy. Den är USA:s högsta civila utmärkelse och utdelas på beslut av presidenten för bland annat insatser för säkerhet, fred och kultur.
Medaljen har formen av en vit femuddig stjärna. I vinklarna står gyllene örnar på röda postament och i mitten finns en blå mittglob prydd av 13 stjärnor. Den bärs om halsen i ett blått band med vita kanter. Med följer även miniatyrtecken, släpspänne och clips prydda med en silverörn. Enligt min egen åsikt är medaljen en av världens vackraste republikanska utmärkelser.
Efter tillkännagivandet skrev Sörenstam i ett uttalande att:
Jag är stolt över att vara den första LPGA-spelaren och den första kvinnliga idrottaren som är assimilerad amerikansk medborgare som får den här utmärkelsen. Det är en överväldigande känsla.
Bland Sörenstams tidigare utmärkelser finns H.M. Konungens medalj i guld av 8:e storleken med högblått band som hon tog emot av Carl XVI Gustaf 2009 för ”mycket framstående insatser som golfspelare”.
Andra golfare som tagit emot Frihetsmedaljen är Arnold Palmer och Jack Nicklaus som fick den av George W. Bush 2004 respektive 2005, Charlie Sifford som fick den av Barack Obama 2014 samt Tiger Woods som fick den 2019 av Donald Trump. De tre presidenterna är alla entusiastiska golfare.
Trump har än så länge inte delat ut medaljen lika flitigt som sina företrädare. I skrivande stund har han delat ut 23 medaljer och före dagens utdelning var endast en av mottagarna kvinna. Antalet medaljer kan jämföras med Obamas 118, Bushs 85 och Clintons 110. Enligt uppgifter i media planeras dock ett antal utdelningar under presidentens sista två veckor. Så sent som i måndags fick kongressledamoten Devin Nunes ta emot medaljen. Hans meriter tycks i första hans ha utgjorts av att ofta och ljudligt uttala sitt stöd för presidenten.
Utmärkelser som Frihetsmedaljen kan aldrig vara helt opolitiska. Utdelarens syn på samhället är avgörande för att välja ut de samhällsinsatser som ska belönas. Däremot kan och bör medaljen stå över dagspolitiken och aldrig användas som ett partipolitiskt verktyg. Genom att belöna sina politiska bundsförvanter riskerar Trump att dra ner medaljens anseende. Att hans första offentliga framträdande efter gårdagens upplopp sker på medaljceremonin är också ett särdeles dåligt beslut.
För snart fyra års sedan delade avgående president Obama ut Frihetsmedaljens högre grad till sin vicepresident Joe Biden som därmed kommer att blir den första sittande president att själv inneha medaljen (se tidigare inlägg). Vi får hoppas att han delar ut Frihetsmedaljen med större omdöme.
UPPDATERING 2021-01-12
Vita huset meddelade igår att även kongressledamoten Jim Jordan, en nära allierad till president Trump kommer att tilldelas Frihetsmedaljen. NFL-tränaren Bill Belichick meddelade samtidigt att han erbjudits medaljen men avböjt med hänvisning till veckans uppslitande händelser i Washington.
I Nordisk familjebok från 1905 har uppslagsordet corona en helt annan innebörd än den vi blivit vana vid. Här handlar det istället om de hederstecken i form av olika kransar som romarna delade ut för militära bedrifter. Än idag är kransen en välkänd symbol för förtjänst som används flitigt inom medaljkonsten.
En belöningsmedalj har vanligtvis bild och inskrift både på åtsidan och frånsidan. Åtsidan brukar representera givaren, till exempel kungens porträtt i fråga om officiella medaljer, medan frånsidan illustrerar det som mottagaren belönas för. En mycket vanlig bild på frånsidan är en krans av lager eller ek, motiv som väl fyller ut en rund medalj. Historiskt har även kransar och kvistar av ett eller flera andra träslag använts. Det är omöjligt att beskriva alla, men jag hoppas att de exempel jag valt ska ge en översiktlig bild.
Redan de gamla grekerna
Atenskt mynt från andra århundradet före Kristus.
Romarnas hederskransar hade som så mycket annat i romersk kultur grekiska förebilder. En krans av oliv var den ursprungliga belöningen för segrarna i de Olympiska spelen. Det första olivträdet sades ha planterats av visdomsgudinnan Athena i utbyte mot att bli Atens beskyddare och få ge staden sitt namn. Redan 500 före Kristus pryddes de atenska mynten av gudinnans uggla och en olivkvist. Kvisten blev senare en krans.
Ännu mer känd är lagern som var helgad åt skaldekonstens gud Apollon. Han ska enligt legenden ha förälskat sig i nymfen Dafne, men då kärleken inte var besvarad förföljde han henne till dess hennes far flodguden inte såg någon annan utväg än att förvandla henne till ett lagerträd. Om detta berättar den romerske skalden Ovidius i sina Metamorfoser:
Då sade guden: ”Nåväl, om du aldrig får vara min maka,
skall du dock bliva mitt träd, jag städse lagern skall bära,
evigt mig smycka med dig mitt hår, min lyra, mitt koger.”
Lagerkransen blev på så vis Apollons och skaldernas attribut. Den gavs åt segrarna i de Pythiska spelen i Delfi som innehöll tävlingar i musik och poesi. Ovidius bar själv en lagerkrans.
Andra träd och växter i den grekiska mytologin var Zeus ek, skördegudinnan Demeters sädesax, kärleksgudinnan Afrodites myrten, samt palmen som också den var ett segertecken som förknippades med Apollon.
Romarnas kransar
Så till romarnas corona. Under det första århundradet efter Kristus beskrev Plinius den äldre i Naturalis Historia hur segerrika fältherrar och soldater kunde bekransas vid återkomsten till Rom enligt ett särskilt system. Här förekommer de grekiska gudarnas heliga träd, men inte på ett sätt som verkar anknyta till deras olika domäner. Några av dessa kransar eller kronor var:
Triumfkronan (corona triumphalis) som tillföll en segrande befälhavare i form av en lagerkrans vid stora triumfer och en myrtenkrans vid mindre.
Gräskronan (corona graminea) av gräs och vilda blommor som var den förnämsta och tillföll den som räddat en hel legion, till exempel genom att bryta en belägring.
Medborgarkronan (corona civica) av eklöv var näst finast och gavs åt den som räddat livet på en annan medborgare.
Sjökronan (corona navalis) var prydd med båtstävar och gavs åt den soldat som först bordat ett fiendeskepp.
Murkronan (corona muralis) utgjordes av en stadsmur och tillföll den som först bestigit muren under belägringen av en stad.
Flera romerska kejsare känns igen på de bladkronor de bar. Julis Caesar bar ständigt den lagerkrans han förtjänat som segerrik fältherre (skälet sägs vara att han var tunnhårig). Detta bidrog till lagerkransens status som symbol för framgång. Augustus bar medborgarkronan av eklöv för de liv han räddat genom att avsluta inbördeskrigen.
Symboler för krig och fred
Efter romarrikets fall levde vissa blad vidare som symboler inom den kristna konsten. Kristus och martyrerna avbildades med Apollons palmblad som fick representera seger över döden. Olivkvisten, som duvan bar tillbaka till Noas ark efter syndafloden, blev en symbol för fred.
Med renässansens intresse för antiken kom kransarna tillbaka med både grekisk och romersk innebörd. Apollons lager användes som symbol för framgång i krig, Gustav II Adolf avbildades till exempel med lagerkrans, men också som lärdomssymbol. Än idag mottar filosofie doktorer i Sverige och Finland en lagerkrans när de promoveras. Zeus ek, som romarna hade i sin medborgarkrona, kom att bli en symbol för statsmakten och för medborgerliga förtjänster. Afrodites myrten blev en vanlig dekoration vid bröllop.
Vapnet för friherrliga ätten Adelcrantz nr 274.
Som symboler för olika slags förtjänster kom kransar till användning i svenska adliga namn och vapen. Adelsnamn som Myrtengren, Olivecrona, Lagercrantz, Palmqvist och Ekehielm skvallrar om detta. Det bästa heraldiska exemplet är nog det vapen som Carl Fredrik Adelcrantz fick när han upphöjdes till friherre år 1766. Det innehåller fyra ädla kransar var olika innebörd beskrivs i sköldebrevet:
murgröna: ”såsom Trogne Undersåtares Sinnebild”,
eklöv: ”såsom Gode Medborgares Hedersmärke”,
lager: ”inwigd åt Lärdom, Wetenskaper och fria Konster”,
palm: ”Belönings Krantzen af Palmqvistar, som ofelbart fölljer uppå Trohet, Redelighet och Flit”.
I medaljkonsten
Bladsymboliken användes också inom medaljkonsten. Jag ska här begränsa mig till belöningsmedaljer vars ändamål illustrerades av en krans eller en kvist. Särskilda kungliga belöningsmedaljer infördes i Sverige under 1700-talets andra hälft och hade ursprungligen mycket specifika ändamål vilka illustrerades av konkreta illustrationer. En medalj för att uppmuntra kvinnlig spinnslöjd visade en spinnande kvinna på frånsidan, en medalj för förbättringar inom jordbruket illustrerades av en bonde på åkern, och så vidare.
Medaljen Illis quorum meruere labores instiftad av Gustav III år 1785.
1785 instiftade Gustav III en allmän belöningsmedalj ”hvilken enkom kunde nyttjas at såsom nåde-teckn utdelas åt dem, Kong. Maj:t dertil finner förtjente”. Den fick inskriptionen Illis quorum meruere labores (”åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det”) vilken omgavs av en enkel lagerkrans. Därmed hade denna symbol gjort entré bland de kungliga belöningsmedaljerna. Medaljen delas än idag ut av regeringen för att belöna insatser för kulturella, vetenskapliga och andra allmännyttiga ändamål vilket anknyter väl till medaljens ursprungliga symbol.
Medaljen För tapperhet till sjöss med en lagerkrans belagd med antika båtstävar. En variant av romarnas corona navalis.
1789 instiftade Gustav III även medaljerna För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss. Även till dessa användes lagerkransen men med dess romerska, militära konnotationer. Den förstnämnda visade triumfkronan (lagerkransen) och den sistnämnda sjökronan (en lagerkrans belagd med antika båtstävar).
Finska hushållningssällskapets medalj Kunskap och drift (1799) med en krans av eklöv, ax och blommor.
På många medaljer som instiftats med kungligt tillstånd förekom kransar med blandade blommor och blad: oliv och rosor i För ömsint vård av torftiga barn (1791), eklöv, sädesax och blommor i Finska hushållningssällskapets Kunskap och drift (1799), samt eklöv och sädesax i Pro Patrias Trohet och flit (1826). Några förklaringar av motivvalen har tyvärr sällan bevarats för eftervärlden, men det framstår onekligen som att man ville anknyta till medaljernas ändamål och samtidigt uppnå en viss differentiering mellan dem.
Kungliga kransar av lager och ek
1805 lämnade Vitterhetsakademien en skrivelse till Gustaf IV Adolf med en genomgång av de belöningsmedaljer som delades ut av Kungl. Maj:t. Dessa medaljer utgör idag regeringsmedaljerna. Skrivelsen innehöll ett antal förslag på inskriptioner och bilder till nya medaljer. Bland annat föreslogs en jordbruksmedalj prydd med en plog, en bergsbruksmedalj prydd av ett städ samt en handelsmedalj prydd av olivkvistar eftersom detta träd var ”en sinnebild af friden, nyttig och äfwen oumbärlig för handeln”.
Av förslagen var det bara ett som förverkligades. En medalj för berömliga gärningar med inskriptionen Sui memores alios fecere merendo inom en eklövskrans. Här har nog både inskriptionen och kransen dubbel betydelse. Dels goda goda gärningar i allmänhet representerade av eklöven som symbol för medborgerliga dygder, men också för den främsta av alla goda gärningar – att rädda en annan människas liv – vilket romarna belönat med en eklövskrans. Redan den 1 oktober 1805 år gavs medaljen åt skeppsgossen Johan Emanuel Wissberg i Karlskrona som ”med fara för eget liv räddat ett i sjön fallet tre års gammalt barn från att drunkna”.
1832 beslutade Karl XIV Johan att medaljernas latinska inskriptioner skulle översättas till svenska. Illis quorum blev För medborgerlig förtjänst och Sui memores blev För berömliga gärningar. Det hade varit naturligt att dessa svenska medaljer hade samma utseende som sina latinska motsvarigheter, men istället fick För medborgerlig förtjänst en eklövskrans och För berömliga gärningar en krans till hälften av lager och hälften av ek. Ekens koppling till det ”medborgerliga” var nog så etablerad att man inte gärna kunde pryda med medalj för medborgerliga förtjänster med något annat. Varför den antika livräddarsymbolen på För berömliga gärningar byttes mot en blandkrans är svårare att förstå.
Karl XIV Johans kröningsmedalj från 1818 visade kungens valspråk inom en krans hälften av ek häften av oliv. Medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst som präglades första gången 1830 hade både lager och ek, men dessa blad var blandade i kransen.
Två medaljreformer
Karl XIV Johans nya medaljformat.
Variationsrikedomen skulle inte bli långvarig. Genom ett kungligt brev den 22 december 1841 beslutade Karl XIV Johan om ett antal förändringar för de kungliga belöningsmedaljerna. Bland annat en ny frånsida:
att med olikhet i övrigt mot de nu brukliga medaljerna inskriften anbringas i en cirkel närmas reversens ytterkant om på mitten lämnas tillräckligt rum för att där insätta den belönades namn och stånd under en eklöfskrans
Genom denna bestämmelse blev eklövskransen allenarådande och endast inskriptionen skilde de olika medaljerna åt. Kransen avbildades nu svävande över mottagarens namn till skillnad från det tidigare heraldiska ovanifrånperspektivet. Förändringen gällde inte kungens enskilda medaljer, till exempel Litteris et Artibus.
Detta utseende behöll medaljerna fram till Gustaf VI Adolfs trontillträde. I februari 1951 fastställdes en helt ny frånsida till regeringsmedaljerna utförd av Léo Holmberg. 1800-talets lilla eklövskrans ersattes av en två kraftigare eklövskvistar. Detta utseende har regeringsmedaljerna än idag. I sammanhanget kan nämnas även de båda bladornament som på de mindre medaljerna går upp från kronan till bygeln som banden träs över.
Kanske är en tredje medaljrevolution att vänta efter att Förtjänstutredningens översyn av det statliga medaljväsendet är genomförd. Det kungen vara ett lämpligt sätt att markera förändringen, och en möjlighet att återgå till en emblematisk differentiering av medaljerna. Här är ger både frånsidans krans och bärstångens ornament en möjlighet till symbolisk bladdekor.
Kransar och kvistar
Här är några vanligaste bladen som man kan finna på svenska medaljer.
Lager
Apollons lagerkrans är fortfarande en symbol för framgång och lärdom. Bladen är avlånga, något ojämna och bären är runda.
Lagerkransen pryder den kungliga medaljen Litteris et artibus vars inskription betyder ”vitterhet och konst” och delas ut för konstnärliga insatser inom främst musik, scenisk framställning och litteratur. Flera kungliga akademier pryder sina medaljer med lagerkvistar.
Ek
Eken är en symbol för beständighet och styrka. Eklöv utgör bland annat gradbeteckning för armégeneraler och är ett vanligt tilläggstecken, till exempel på Polismyndighetens medaljer. Bladen och ollonen är mycket karakteristiska och är svåra att ta miste på.
Utöver regeringsmedaljerna är en eklövskrans mycket vanlig på medaljer, till exempel Hushållningssällskapens. I Sverige kopplas eken även till skogsbruket. Som livräddningssymbol förekommer eken i Svenska livräddningssällskapets medalj i form av två eklövskvistar under en livboj.
Oliv
Oliven förväxlas ofta med lagern men känns igen på sina släta blad och avlånga olivfrukter. Eftersom Minerva, Roms motsvarighet till Athena, var konsthantverkarnas beskyddare har oliven förknippats med de bildande konsterna. Prins Eugen-medaljen, instiftad 1945 för framstående konstnärlig verksamhet, pryds på frånsidan av en olivkvist. De franska akademiernas uniform, som nämndes i samband med Valéry Giscard d’Estaings bortgång, är dekorerade med olivkvistar.
Som idrottsymbol förekommer oliven i Gustaf V:s olympiska medalj från 1912 i form av en olivkvist korsad med en palmkvist.
Myrten
Myrten var helgad åt kärleksgudinnan Afrodite och är utseendemässigt svårt att skilja från lager och oliv. Den får ofta symbolisera äktenskap. Under 1900-talets början talade unga kvinnliga studenter om valet mellan ”myrten och lager” det vill säga mellan familj och akademiska studier.
Myrten används vanligen i minnesmedaljer för bröllop. Till exempel tillsammans med lagern på Oscar II och drottning Sofias silverbröllopsmedalj (1882), som delades ut i ett fåtal bärbara exemplar, och tillsammans med blommor i den desto mer utdelade Kronprins Gustafs (V) och Kronprinsessan Victorias silverbröllopsmedalj (1906).
Det tecken som drottning Victoria bar på sin uniform, och som i Livrustkammarens katalog anges vara ett preussiskt tecken för officerstjänst, är i själva verket ett silverbröllopsminnestecken för kejsarparet Wilhelm II och Auguste Viktoria (1906) med XXV inom en myrtenkrans. Jag tackar Christian för den värdefulla upplysningen!
Palm
Palmen avbildas oftare som en kvist än som krans och är nog mest känd för den franska orden Akademiska palmen (Ordre des Palmes académiques) med anor från 1808. I Sverige har den, utöver den ovannämnda olympiska medaljen, dekorerat Gustaf V:s Världspostjubileumsmedalj från 1924 tillsammans med ett posthorn.
Tall
Slutligen ska nämnas ett träd som saknar koppling till antiken, nämligen tallen. En tallkvistkrans pryder bland annat Nordiska museets medalj För hembygdsvårdande gärning. Den utgör en nordisk variant av det klassiska antika motivet.
I juni 2019 tillsatte riksdagsstyrelsen en parlamentarisk kommitté under talmannens ledning med uppdrag att utreda olika praktiska frågor kring riksdagens arbete. Förra veckan lämnade kommittén sitt betänkande: 2019 års riksdagsöversyn.
Bland de många förslagen finns ett som förvånade mig. Riksdagens medalj föreslås nämligen utökas för att kunna delas ut till ledamöterna i två storlekar beroende på tjänstgöringstid och uppdrag, samt även till personer utanför riksdagen. Därmed föregår man på ett olyckligt sätt den översyn av det offentliga belöningssystemet som riksdagen beslutade om i maj 2018 och som just nu utreds av Förtjänstutredningen.
Utmärkelser till riksdagsledamöter
Sedan 2010 får avgående riksdagsledamöter som suttit motsvarande en hel mandatperiod ta emot Riksdagens medalj av förgyllt silver att bäras på bröstet i blått och gult band. Åtsidans motiv är riksdagshusets karakteristiska runda fönster med de tre kronorna. Medaljen verkar vara uppskattad att döma av de foton på leende medaljbehängda ledamöter som läggs upp i sociala medier varje gång det är avtackning i riksdagen.
Medaljen ersatte de minnesgåvor som givits till avgående ledamöter sedan 70-talet. Det är knappast en slump att dessa gåvor infördes kort efter ordensreformen 1975 som innebar att svenska medborgare inte längre kunde tilldelas kungliga ordnar. Tidigare kunde en riksdagsledamot efter sin tredje påbörjade mandatperiod få motta Nordstjärneorden. Riksdagsöversynen tar upp reformen och dess konsekvenser men utan att nämna att det var riksdagen själv som tog initiativ till den och att det slutliga beslutet fattades i kammaren.
Mellan 1986 och 2018 avslog riksdagen närmast rutinmässigt alla motioner med förslag om att utreda ett mer omfattande belöningssystem som kunde täcka in fler förtjänta människor. Det ligger därför nära till hands att tala om hyckleri när att riksdagen 2010 fick en egen medalj att delas ut till avgående ledamöter efter minst fyra års tjänstgöringstid. Det kan jämföras med de 25 till 30 år som en statligt anställd måste arbeta för att få medalj.
Vill man vara välvilligt inställd kan man istället tänka att riksdagsmedaljen fick ledamöterna att få upp ögonen för det stora värdet i en utmärkelse som man får bära, vilket kanske bidrog till den breda majoriteten bakom 2018 års beslut att se över det offentliga belöningssystemet.
Förtjänstutredningens uppdrag
1975 upphörde utdelningen av de kungliga ordnarna till svenska medborgare. Kungen och regeringen fortsatte visserligen att dela ut vissa medaljer men i betydligt mindre omfattning. För att uppmärksamma sådana insatser som tidigare belönats med en orden eller en medalj instiftades flera nya utmärkelser av myndigheter och andra. Resultatet är att Sverige idag har ett stort lapptäcke av halvofficiella och inofficiella utmärkelser vilket innebär stora inkonsekvenser i hur olika samhällsinsatser belönas.
2018 beslutade riksdagen om en översyn av det offentliga belöningssystemet med ett återupptagande av de kungliga ordnarna. En allmän utgångspunkt skulle vara ”att statligt anställda inte bör tilldelas belöning på det automatiska sätt som skedde före 1974”. Detta är viktigt. Frånvaron av automatik är en förutsättning för att ordnarna och medaljerna ska kunna upprätthålla ett högt anseende och en bred förankring.
Riksdagen tillkännagav sitt beslut för regeringen som 2019 tillsatte Förtjänstutredningen med uppdrag att utreda hur ett modernt och sammanhängande offentligt belöningssystem skulle se ut. Arbetet ska redovisas senast den 15 juni 2021. Det finns mycket goda förutsättningar för att skapa ett ordens- och medaljväsende som omfattar människor från alla samhällsområden.
En naturlig konsekvens av ett sådant system är att många av de utmärkelser som tillkommit efter 1975 blir obsoleta ersätts med möjligheten att nominera till officiella ordnar och medaljer. Det är inte alltid lätt att göra sig av med bestämmanderätten över något, särskilt inte en utmärkelse. Det kommer att krävas en hel del arbete för att alla ska bli nöjda med systemet, men i slutändan är jag övertygad om att det kommer bli bra.
En förutsättning för att det nya belöningssystemet ska kunna fylla sin funktion är givetvis att det backas upp av den centrala statsledningen – kungen, talmannen och statsministern med flera. Om inte de utnyttjar möjligheten att nominera till utmärkelser och respekterar de beslut som fattas, vem ska då göra det?
Därför tog jag för givet att riksdagen, som tagit initiativ till reformen, skulle rätta sig efter sitt eget ställningstagande, förklara sin egen medalj vilande och sluta upp bakom det nya belöningssystemet. Oj, så fel jag hade! Det finns tydligen inga planer på att de förmånliga regler som gäller för riksdagens ledamöter ska läggas åt sidan. Tvärtom.
Riksdagsöversynens förslag
Förslaget om riksdagens medaljer lämnades på direkt uppdrag av riksdagsstyrelsen enligt ett tilläggsdirektiv från december 2019. I riksdagsöversynens betänkande tar förslaget upp sidorna 246 till 268. Kommittén inleder:
Att vara ledamot av Sveriges riksdag är det viktigaste förtroendeuppdrag man kan ha i Sverige. Det är rimligt att den som lämnar riksdagen efter förrättat värv uppmärksammas med en riksdagens medalj.
Uppgiften att uppmärksamma dessa Sveriges viktigaste förtroendevalda är alltså för viktig att anförtro åt det offentliga belöningssystem som ska gälla för resten av samhället. Den måste skötas av riksdagen själv.
Förslaget lyder i korthet:
Riksdagens medalj i åttonde storleken tilldelas en ledamot som lämnar riksdagen efter minst sex års tjänstgöring i följd. Medaljen i tolfte storleken tilldelas en ledamot som lämnar riksdagen efter minst tolv års tjänstgöring i följd. Medalj i tolfte storleken tilldelas också en ledamot som tjänstgjort minst sex år i följd men inte tolv år, och som under minst fyra år av denna tid varit gruppledare, utskottsordförande, talman eller vice talman. Riksdagens medalj kan också tilldelas andra än ledamöter som har gjort särskilt eller synnerligen förtjänstfulla insatser för riksdagen.
En automatik i utdelandet eller gradering utifrån uppdrag är alltså inget som riksdagen är främmande för när det kommer till de egna ledamöterna. Att det ska krävas sex års tjänstgöring som ledamot för att kunna ta emot riskdagens medalj motiveras med att det är minimigränsen för att en gåva från arbetsgivaren ska vara skattefri enligt Skatteverkets regler.
När det kommer till möjligheten att belöna andra personer än ledamöter så skriver kommittén att detta förvisso kan ske på annat sätt (min fetning):
Om Förtjänstutredningen kommer fram till att talmannen bör kunna nominera personer till utmärkelser inom ordensväsendet bör en utgångspunkt vara att personer som gjort riksdagen synnerligen stora tjänster föreslås få en sådan utmärkelse. Skulle en person – mot förmodan – i något fall inte tilldelas en ordensutmärkelse, trots talmannens nominering, bör personen i stället kunna tilldelas riksdagens medalj.
Jag var tvungen att läsa stycket fler gånger innan det sjönk in. Skulle riksdagen kringgå det officiella belöningssystemet om detta fattar fel beslut!?
För att nämna en sista märklig del av förslaget så vill riksdagsöversynen att talmannens rätt att dela ut medalj ska skrivas in i Riksdagsordningen. Det skulle i så fall vara första gången som någon kommit på tanken att lagstifta om behörigheten att dela ut en medalj.
Risker med förslaget
Jag anser att förslaget om riksdagens medalj riskerar att undergräva det offentliga belöningssystem som just nu utreds. En medalj som utdelas av riksdagens talman med stöd av lag skulle utgöra ett separat offentligt belöningssystem i direkt strid mot den uttalade ambitionen att svenska officiella belöningar ska vara sammanhängande.
Enligt de förslagna reglerna skulle riksdagens ledamöter få ta emot medalj enligt förmånligare principer än andra, vilket inte är ägnat att skapa förtroendet för statens belöningssystem som helhet. Riksdagen har dessutom uttalat att utmärkelser inte ska delas ut per automatik. Då måste riksdagens medalj som en konsekvens av detta läggas vilande. Man kan dock diskutera om inte ledamöterna borde kunna tillgodoräkna sig åren i riksdagen för medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst enligt samma villkor som statsanställda.
Behovet att belöna lång tjänstgöring, tunga uppdrag och särskilda insatser kommer med säkerhet att kunna tillgodoses av det framtida belöningsväsendet. Självklart kommer talmannen att kunna nominera till officiella utmärkelser för samhällsinsatser som sker inom och för riksdagen. Redan idag är talmannen involverad i nomineringsprocessen för H.M. Konungens medalj. Behovet av en särskild riksdagsmedalj av 12:e storleken finns alltså inte.
Givetvis ska det även fortsättningsvis finnas olika typer av utmärkelser vid sidan av det officiella systemet. Till exempel gåvor till avgående riksdagsledamöter eller andra när en officiell utmärkelse inte kan komma ifråga. Men om riksdagen har ett eget belöningssystem med samma former som de offentliga belöningarna, det vill säga med bärbara utmärkelser, varför ska då inte myndigheter, regioner och kommuner göra likadant?
Uppmaning
Jag vädjar till Sveriges riksdag att inte gå vidare med förslaget om riksdagens medaljer utan istället invänta det förslag till modernt, sammanhängande offentligt belöningssystem som Förtjänstutredningen kommer att presentera i juni.
Medaljörer John Taylor, Inger Palmstierna, Birgitta Svensson. Fotomontage. Utdelningarna skedde vid två olika tillfällen. Foto: Anna-Karin Fallheden
Den årliga utdelningen av Kungl. Patriotiska sällskapets trädgårdsmedaljer ägde rum förra veckan. På fredagen tog hortonomen Birgitta Svensson emot sin medalj vid Läckö slott och på lördagen fick trädgårdsmästaren John Taylor samt hortonomen och författaren Inger Palmstierna sina medaljer på Sofiero.
Det är Riksförbundet Svensk Trädgård som delar ut medaljerna på uppdrag av Patriotiska sällskapet och de hanterar uppgiften föredömligt. Överlämningsceremonierna i slottsträdgårdarna sändes direkt med videolänk och efteråt släpptes ett pressmeddelande med utförliga presentationer av medaljörerna och deras meriter samt foton från ceremonierna. Andra organisationer borde låta sig inspireras och bli lika duktiga på att berätta om sina utmärkelser och de som får ta emot dem.
Vad jag kan sakna är information om själva medaljerna och deras historia. Under Medaljer på Patriotiska sällskapets webbplats står endast:
Medalj för odlingsflit och för förtjänster om trädgårdsodling eller biodling
Dessa medaljer präglas vanligen i silver och utdelas efter förslag av hushållningssällskap eller berörd intresseorganisation.
Bakom denna rubrik döljer sig i själva verket tre olika medaljer som delats ut av Patriotiska sällskapet:
För berömvärd odlingsflit
För förtjänster om biodling
För förtjänster om trädgårdsodling
Var och en av dessa medaljer har en egen historia och jag tycker att de är värda presenteras för sig.
För berömvärd odlingsflit
Kungl. Patriotiska sällskapet fick kunglig stadfästelse 1772 för att främja jordbruk, näringsliv och annan samhällsnyttig verksamhet. Samma år fick sällskapet rätt att prägla en belöningsmedalj med kungens bild och från 1802 får denna medalj delas ut att bäras i grönt och gult band.
Till skillnad från andra svenska belöningsmedaljer hade Patriotiska sällskapets medalj inte någon bestämd inskription. Sällskapet bestämde för varje enskild utdelning vad som skulle graveras på medaljens frånsida. Det kunde se ut såhär:
Till
MICHAEL SAMUELSON
i Blåsmark
för nyttiga
Landtmanna företag
1811
Variationsrikedomen var stor under hela 1800-talet men mot slutet av seklet hade en praxis utvecklat sig så att sällskapets medaljer vanligen delades ut med en av tre handgraverade inskriptioner: För långvarig och trogen tjänst (till arbetare i enskild tjänst), För långvarig gagnande verksamhet (för arbete inom allmän eller kommunal verksamhet), samt För berömvärd odlingsflit (till lantbrukare). Andra inskrifter förekom undantagsvis.
I början medaljerade Patriotiska sällskapet främst lantbrukare och jordbruksarbetare. Mot slutet av 1800-talet började många medaljer delas ut till industriarbetare och fokus skiftades från jordbruket till industrin. Runt år 1900 hade medaljerna För långvarig och trogen tjänst blivit så många att man lät prägla in inskriptionen direkt på medaljen. Först på 1950-talet gjordes likadant med För långvarig gagnande verksamhet.
Medaljerna för berömlig odlingsflit, som förekommit i olika former åtminstone sedan 1800-talets första decennium, verkar inte varit så många att inskriptionen inte kunde fortsätta att graveras in för hand. De delades på förslag av länens hushållningssällskap, ofta till bönder som uppodlat ny åkermark i skogstäta län i norra och mellersta Sverige. Fram till första världskriget delades 20 till 30 medaljer ut årligen. Efter kriget sjönk antalet utdelningar kraftigt.
Odlingsmedaljen kanske hade upphört helt om det inte varit för ett testamente av överste Pehr Alexander Rudbeck som donerade en summa till sällskapet för att vart tredje år kunna dela ut en medalj för odlingsflit till en jordbrukare i Skaraborgs län. Det garanterade medaljen även delades ut under 1900-talets andra hälft, så sent som 1993.
För förtjänster om biodling
Patriotiska sällskapet har främjat biodling sedan 1700-talet. År 1775 gav sällskapet ut en liten handbok ”Om bi”. Huruvida biodling under 1700- eller 1800-talet ingick i inskriptionen på en belöningsmedalj vet jag inte, men under 1900-talet tillkom en egen biodlarmedalj.
Exakt hur medaljen kom till vet jag inte. En kvalificerad gissning är att den första överlämnades till ”bikungen” Alexander Lundgren (1874–1948) som var en pionjär inom svensk biodling. När han fyllde 60 år 1934 utnämndes han till riddare av Vasaorden och mottog en medalj från Patriotiska sällskapet med inskriften För förtjänster om svensk biodling. Jag tror att detta blev starten på biodlarmedaljen.
Denna medalj blev aldrig vanlig och utdelades efter 1934 ungefär vartannat år. Den har bland annat tillfallit Arthur Lundblom 1959 och Gustaf Högsjö 1958.
För förtjänster om trädgårdsodling
Trädgårdsmedaljens historia förtjänar ett eget inlägg, så jag ska bara redogöra för den i korthet.
Svenska Trädgårdsföreningen grundades 1831 och år 1846 började föreningen dela ut en icke-bärbar medalj till personer som verkat för dess ändamål. Dessa bekostades av en givare som ville vara anonym. 1870 gick Hans Adolf Brander bort och det visade sig då att han var den okände välgöraren. I sitt testamente skänkte han 5 000 riksdaler till Patriotiska sällskapet bland annat i syfte att bekosta Trädgårdsföreningens fortsatta utdelning av medaljer.
1911 upplöstes Svenska Trädgårdsföreningen på grund av sviktande ekonomi och dess kvarvarande medel tillföll Patriotiska sällskapet med förhoppningen att medaljutdelningen kunde fortsätta. 1917 instiftade därför sällskapet den nya medaljen För förtjänster om trädgårdsodling. Medaljens frånsida utfördes av gravören Erik Lindgren som satte inskriptionen inom en krans av äppelblom.
Medaljen var ursprungligen 35,5 mm i diameter och bars på bröstet. 1960 infördes även en större medalj (41 mm) att bäras om halsen.
Sammanfattning
Kungl. Patriotiska sällskapet har historiskt delat ut en odlingsmedalj, en trädgårdsmedalj och en biodlarmedalj. Idag sköts utdelningen av Riksförbundet Svensk Trädgård. Huruvida åtskillnaden mellan dessa medaljer fortfarande upprätthålls, eller om de slagits ihop till en ny medalj, går inte att utläsa av den knapphändiga informationen.
Jag hoppas förstås att medaljernas historiska karaktär har bevarats och att belöningarna inom dessa tre olika områden får behålla sin mer än 200 år gamla kontinuitet.
Den kungliga medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst är Sveriges vanligaste medalj. Den tilldelas alla som varit anställda hos staten i 30 år (eller 25 år vid pensionering). Medaljen instiftades av Gustav IV Adolf år 1803 och var då avsedd för Tullverkets anställda, men den delades först ut av Karl XIV Johan år 1830. Först började den användas inom andra statliga verk.
Under Oscar II:s regeringstid ville man ett par gånger använda medaljen för tjänst i utlandet, men då stötte man på problem. Oscar II var kung över både Sverige och Norge och även om de båda länderna hade egna statsapparater så sköttes diplomatin gemensamt. Ville man belöna någon som tjänstgjort vid en ambassad eller ett konsulat så kunde det inte göras bara för det ena ”rikets tjänst”. Detta ledde till ett par speciallösningar som lade grunden för en långlivad tradition.
I juli 1882 bombarderades Alexandria av den brittiska flottan under Urabiupproret. De svenska och norska medborgare som fanns i staden fick skydd ombord på den amerikanske amiralen James W. Nicholsons flaggskepp USS Lancaster. Som tack lät Oscar II prägla en särskild medalj som överlämnades till amiralen av den svensk-norske ministern i Rom i december samma år. Den var av 18:e storleken med inskriften:
OSCAR II KING OF SWEDEN AND NORWAY TO J. W. A. NICHOLSON REAR ADMIRAL U. S. NAVY IN ACKNOWLEDGMENT OF SERVICES RENDERED TO SWEDISH AND NORWEGIAN SUBJECTS DURING THE BOMBARDMENT OF ALEXANDRIA JULY 1882.
Ett par år senare vändes blickarna åter mot Alexandria. Denna gång var det kavassen vid det svensk-norska konsulatet Ali Aga Salah som skulle belönas. Om denna typ av funktionär skriver Nordisk familjebok (1910):
Dessvärre har jag inte lyckats ta reda på någon mer om Ali Aga Salah och varför han fick medalj, men 1884 belönades han i alla fall med en silvermedalj av 8:e storleken med inskriften:
TILL ALI AGA SALAH KAVASS VID KONGL. SVENSKA OCH NORSKA GENERALKONSULATET I ALEXANDRIA FÖR TROGEN TJENST.
Kavass var dock inte den enda exotiska titeln inom den svensk-norska utrikesförvaltningen. Man anställde även dragomaner:
Georg Timoni (1811–1886) blev endast femton år gammal anställd vid den svensk-norska beskickningen i Konstantinopel som biträdande tolk. 1838 befordrades han till dragoman, en tjänst han skulle inneha till sin död. Under sin långa tjänstgöring utnämndes han till riddare av Vasaorden (1851), Nordstjärneorden (1880) och Sankt Olavsorden.
Den 28 april 1886 skulle Georg Timoni ha tjänstgjort vid beskickningen i 60 år och för detta tillfälle tog ytterligare en särskild medalj fram. En guldmedalj av 18:e storleken att bäras i kedja om halsen med inskriften:
FÖR NIT OCH REDLIGHET I KONUNGENS TJÄNST TILL GEORG TIMONI DROGMAN
Timoni gick dessvärre bort en kort tid före överlämningen.
Medaljerna till Ali Aga Salah och Georg Timoni blev början på en ny tradition. Nämligen den kungliga medaljen För långvarig och trogen tjänst som mellan 1893 och 1961 utdelades tolv gånger i särskilda fall de som varit anställda inom staten i 50 år och då ingen annan belöning kunde komma i fråga. Denna sällsynta medalj har jag tidigare skrivit om här.
Sedan 1976 belönas lokal anställda vid svenska beskickningar med Utrikesdepartementets medalj För förtjänster om utrikesförvaltningen.
Phaleristica 