Kategoriarkiv: Belöningsmedaljer

Efterlängtad bok om patriotiska medaljer

Från 1700-talet och framåt har Sverige en rik flora av belöningsmedaljer som delats ut för olika ändamål. De officiella som delats ut av kungen har ofta behandlats i litteraturen, men om de halvofficiella som delas ut av enskilda organisationer med kungligt tillstånd finns inte mycket skrivet. Detta trots att hundratusentals svenskar fått ta emot dem.

Därför är Kungl. Patriotiska Sällskapets medaljer och hedersbelöningar (2019) författad av Bengt Gustaf Jonshult och formgiven av Lisa Lanning ett oerhört välkommet tillskott. Kungl. Patriotiska Sällskapet (KPS) som givit ut denna vackra bok har haft godheten att skicka ett recensionsexemplar och efter några dagars trivsam läsning vill jag dela med mig av mina intryck.

Författaren redogör inledningsvis för hur Kung. Patriotiska Sällskapet uppstod ur upplysningsfilosofin, och hur dess idéer och tankesätt satte sina spår i medaljkonsten under 1700-talet. Detta var en tid då fler män och kvinnor tog plats i samhällsbyggandet. Med ordet ”patriot” avsågs någon som med sin verksamhet gynnade samhällsnyttan snarare än sig själv och medaljkonstens bilder och inskriptioner blev ett sätt att gestalta sådana ideal. Det är tänkvärda perspektiv som kan appliceras på hela den svenska medaljtraditionen.

Kung. Patriotiska Sällskapet fick 1772 kungligt uppdrag att främja utvecklingen i riket, främst gällande lantbruket, till exempel genom att belöna och uppmuntra hårt arbetande människor utanför städerna med gåvor. Sällskapet lät samma år prägla sin första medalj och fick 1802 tillstånd att dela ut den i ett gult och grönt band. Det var i första hand husbonden som fick ansöka om och bekosta medaljerna till sina pigor och drängar. I och med industrialiseringen på 1800-talet ville fler arbetsgivare belöna sina anställda vilket ledde till att medaljutdelningen ökade explosionsartat. Under andra halvan av 1900-talet avtog intresset vilket fick KPS att modifiera sina medaljer och införa armbandsur som alternativ.

Återkommande genom hela boken är tidningsurklipp, fotografier och korta texter som beskriver de människor som fick ta emot en medalj eller gåva från KPS. De är allt från lantbrukare och industriarbetare till sjömän och barnmorskor. I de flesta fall belönas de för långvarig och trogen tjänst men även för andra nyttiga verksamheter som odlingsflit, hantverksskicklighet eller fostrargärning. KPS medaljer motsvarade för ”vanligt folk” vad ordensväsendet var för statliga ämbetsmän.

Som författaren framhåller så är boken i första hand är ett numismatiskt referensverk. Huvuddelen utgörs av beskrivningar av de fysiska medaljer som präglats från Gustav III till Carl XVI Gustaf enligt samma principer som Hildebrands och Hyckerts standardverk. Det är en fröjd för ögat att bläddra mellan de rikligt illustrerade sidorna där Sveriges främsta medaljgravörer från 1700-talet till våra dagar passerar i revy: Ljungberger, Fehrman, Enhörning, Enegren, Persson Lundgren, Ahlborn, Lindberg (far och son), Holmgren och Nordin. Med tacksamhet noteras att sådant som vanligtvis förbises, nämligen tillhörande etuier, diplom och stampar, har fått plats i boken.

Alla hedersbelöningar var inte medaljer. Det så kallade belöningssilvret bestående av hattkedjor, halsband, skedar, bägare och dosor delades ut från sent 1700-tal fram till 1859. Dessa graverades likt medaljerna med mottagarens namn och en motivering till gåvan. 1970 beslutade KPS att åter komplettera sina medaljer med andra gåvor i form av armbandsur och ett damarmband utformat som 1700-talets hattkedja. Ett bra exempel på hur man tar historien med sig in i framtiden!

Med ett så omfångsrikt ämne är det oundvikligt att boken på sina ställen lämnar utrymmen för rättelser och förtydliganden. Till exempel anges det att Emmerymedaljen skulle förekomma i en större (11:e) och en mindre (9:e) storlek. Någon mindre storlek förekommer inte tidigare i litteraturen, men däremot har Emmerymedaljen av 11:e storleken burits både i band på bröstet (PatrSEmGM/SM) och i band om halsen (PatrSEmGM/SMmhb) vilket kan ha gett upphov till missförstånd.

Detta förtar givetvis inte bokens värde. Omfattningen och ambitionsnivån kan inte nog berömmas! I framtiden får man hoppas att någon med samma noggrannhet tar sig ann även medaljerna från Pro Patria, Hushållningssällskapen, Brand- och försäkringsbolagen med mera. Hos mig har boken väckt ett ökat intresse för Patriotiska Sällskapets medaljer och jag ser fram emot att nöta bokens pärmar den kommande tiden. Kanske blir det några egna rader i ämnet.

Kungl. Patriotiska Sällskapets medaljer och hedersbelöningar är en utomordentlig genomgång av svenskt medaljväsende i allmänhet och Kungl. Patriotiska Sällskapet i synnerhet. Den rekommenderas varmt för alla med intresse för historia, livsöden och medaljkonst. Boken kan införskaffas genom Kungl. Patriotiska Sällskapet.

1 kommentar

Under Belöningsmedaljer

Illis quorum med Svärdsordens band

Medaljen Illis quorum meruere labores instiftades 1785 av Gustav III och är en av Sveriges främsta belöningsmedaljer. Idag delas den ut av regeringen för ”insatser för kulturella, vetenskapliga och andra allmännyttiga ändamål”. Senaste utdelningen skedde i september 2018 till Katarina Johansson och Alexandra Charles von Hofsten.

Ursprungligen förlänades medaljen i guld- eller silverkedja att bäras om halsen eller i knapphålet. Senare började medaljen delas ut i blått, grönt eller vitt band. Den 22 december 1841 bestämde kung Karl XIV Johan att alla svenska belöningsmedaljer skulle delas ut att bäras i högblått band med gula kanter och detta har med ytterst få undantag gällt sedan dess. Det mest kända undantaget är Illis quorum av 12:e storleken i Serafimerordens band som Selma Lagerlöf fick motta 1926. Ett desto mindre känt undantag gjordes 1882.

Schwedenstein.

Den 6 november 1882 högtidlighölls 250-årsdagen av slaget vid Lützen vid minnesmärket Schwedenstein som markerar platsen där Gustaf II Adolf stupade. 1837 hade kronprins Fredrik Vilhelm (IV) av Preussen anlagt en minnesplats där och låtit anställa en krigsinvalid att sköta om den. 1882 innehades den sysslan av fältväbeln Ludwig Wilhelm Müller som skadats i det tyska enhetskriget 1866. När det uppmärksammades i svenska tidningar att Müller hade magra inkomster och en familj att försörja så samlades det in pengar till hans understöd. De överlämnades på minnesdagen av den svenske generalkonsuln i Leipzig som samtidigt dekorerade Müller med en medalj från kung Oscar II – Illis quorum meruere labores i guld av 5:e storleken med Svärdsordens band.

Kanske ville man ge Müller en militär dekoration utan att använda de som var avsedda för svenska krigsmän. Endast ett par tillfällen då Illis quorum delats ut med Svärdsordens band är kända. 1815 hade den holländske kaptenen von Kellner mottagit medaljen av 12:e storleken i guld med Svärdsordens band för brobyggnader och andra ingenjörsbefattningar under tyska fälttåget. En ytterst sällsynt medalj således.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Jägareförbundets kungliga belöningsmedalj

I Sverige är det möjligt för enskilda organisationer att ansöka hos kungen om att få pryda sina belöningsmedaljer med hans porträtt och kunglig krona. Sådana medaljer räknas som halvofficiella och bärs före medaljer utan kungligt tillstånd. Svenska Jägareförbundet delar ut en sådan halvofficiell belöningsmedalj sedan 1857 och är bland de organisationer som innehaft sitt tillstånd längst.

Svenska Jägareförbundet grundades 1830 med kronprins Oscar (I) som beskyddare. 1833 instiftade förbundet en prismedalj utan band som kunde vinnas av goda skyttar. Den var av 11:e storleken (41 mm i diameter) visade på frånsidan kronprinsens bild och titel, och på åtsidan en eklövskrans på samt texten BELÖNINGS MEDAILLE AF SVENSKA JÄGARE FÖRBUNDET STIFT. D. 3 APRIL 1830. Efter Oscar II:s trontillträde 1844 uppdaterades medaljen med hans nya porträtt och kungatitel som den skulle behålla länge. Det var först under Gustaf V som medaljen började visa den regerande kungens porträtt.

Den 24 mars 1857 ansökte Jägareförbundet hos kung Oscar att få dela ut en medalj som kunde bäras i silver om halsen eller i brons på bröstet till:

personer som genom rofdjurs och roffoglars utdödande eller för serdeles nit i jagtlagarnes stränga efterlefvnad och jagtens vård gjort sig förtjänte av belöning och uppmuntran.

Kungen svarade inom några dagar. Förbundet fick tillstånd att dela ut silver- och bronsmedaljer i grönt band med gula kanter men med ändringen att båda skulle bäras på bröstet. Den nya belöningsmedaljer blev likadan som prismedaljen men minskad till 8½:e storleken (34 mm i diameter) samt försedd med kunglig krona.

Den 6 juli samma år blev hovjägmästaren Herman Adolph Falk den förste att motta silvermedaljen. Han var en av sin tids mest framstående jägare och Bengt Hildebrands beskrivning av honom i Svensk Biografiskt Lexikon belyser inte bara mannen utan även jakten i Sverige under tidigt 1800-tal:

I jakttraditioner var han uppfödd på faderns och farfaderns gård Risäter i Värmland. Det anges, att redan på farfaderns tid åt man i detta hus huvudsakligen kött av älg och björn. När F. tröttnat på militärtjänsten och blivit överjägmästare efter sin far, bosatte han sig 1817 på Risäter, där fadern (d. 1823) då ännu levde. Här fick han också tillfälle till jägarliv och satte sig framför allt grundligt in i björnens levnadsvanor. Vid denna tid voro rovdjuren, särskilt björn och varg, ännu en landsplåga, och utrotandet av dem blev således ej blott ett jaktnöje utan också en gärning i odlingens tjänst.

Silvermedaljen blev en sällsynt utmärkelse som endast tilldelades framstående jägare Oscar Dickson 1875, Tage Tott 1895, Herman af Petersens och Patrick Seton 1896 samt Oscar II 1889. Kronprins Gustaf (V) som var förbundets förste hedersledamot fick den 13 november 1889 ta emot medaljen i ett specialutförande av 11:e storleken att bäras på bröstet. Bronsmedaljen delades ut mer frikostigt och kunde tillfalla förtjänta jägare och skogvaktare för vilka det var en uppskattad utmärkelse.

1941 beslutade Jägarförbundet att börja dela ut medaljen i guld för utomordentligt riksgagnande jaktvårdsinsatser. Samtidigt upphörde bronsmedaljen att delas ut medan silvermedaljen behölls som en hög utmärkelse. Kanske tyckte man inte att det var passande för en medalj med kunglig krona och porträtt att delas ut i brons. Synd kan jag tycka. En bronsmedalj är ett gott komplement till medaljer i guld och silver och halvofficiella bronsmedaljer är mycket ovanliga.

Svenska Jägareförbundets medalj delas idag ut med kung Carl XVI Gustafs porträtt. Under sin historia har man även delat ut jubileumsmedaljer med kungliga porträtt samt hedersmärken. Dessa får jag återkomma till.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

”Små löften av silver”

Mynt präglat av Olof Skötkonung.

Mynt och medaljer är nära släktingar med en gemensam historia. De är runda eller kantiga metallstycken som präglats med bild och text vilket ger dem ett symbolisk värde. Syftet skiljer dem åt. Myntet används som betalningsmedel och dess åtsida anger dess värde. Medaljen däremot är avsedd som en hedersbelöning eller som minnestecken och åtsidan bär en inskription eller en sinnebild som illustrerar detta. I Sverige har vi en lång tradition av att officiella mynt och medaljer pryds av den regerande kungens porträtt, namn och titel på åtsidan.

Båda sidorna av Olof Skötkonungs mynt.

Denna tradition går tillbaka till de allra första mynt som präglades av Olof Skötkonung i Sigtuna år 995. De hade kungens bild på ena sidan och ett kors på den andra. Om dessa kan man läsa om i Maja Hagermans bok Spåren av kungens män (Prisma 1999). Jag har alltid utgått från att de första mynten var uteslutande betalningsmedel, men Hagerman nyanserar den bilden. Hon visar att även om myntproduktionen var hög så visar arkeologiska att mynten inte cirkulerade på det sätt man kan vänta sig i en penningekonomi. Under rubriken ”Små löften av silver” skriver hon:

När kungarna hanterade dessa mynt kan det alltså tänkas ha varit i andra sammanhang. Det kristna korset och kungabilden var symboliska framställningar med en inneboende kraft som är svår att förstå för oss idag. Men på sin tid var dessa mynt så pass märkvärdiga att de antagligen kunde användas som hjälpmedel i de skandinaviska kungarnas maktpolitiska strävanden. Med deras hjälp kunde trogna män belönas, ingångna allianser få sin bekräftelse, och den kungliga auktoriteten visas upp inför imponerade skaror.

Detta är visserligen Hagermans egna spekulationer, men det är en kittlande tanke att Olof Skötkonung delade ut en rund metallbricka med sin bild, namn och titel som belöning på samma sätt som vår kung mer än tusen år senare överlämnar kungliga belöningsmedaljer till framstående svenskar.

H.M. Konungens medalj. En belöning med tusenåriga anor?

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Uppsala universitets medaljer

Uppsala universitet har en lång tradition av att prägla medaljer till minne över sina välgörare och mest framstående forskare. I den förstnämnda kategorin dominerar Gustav II Adolf som på 1620-talet donerade stora egendomar till universitetet och fastställde dess nya privilegier. Flera av dessa minnesmedaljer har under 1900-talet försetts med band och är idag bärbara belöningsmedaljer för förtjänster om universitetet och olika vetenskapsområden. De delas vanligtvis ut av rektor under promotionshögtiden i januari.

Historien bakom de olika medaljerna är lite snårig, de äldre medaljerna förväxlas ofta, och inte ens på universitetet har man en klar överblick över sina utmärkelser. Detta är ett försök att kronologiskt beskriva hur Uppsala universitets medaljer uppstått.

Först kan nämnas att sedan Nordstjärneorden instiftades 1748, bland annat som belöning för ”vittra, lärda och nyttiga arbeten”, så har den förlänats professorerna i Uppsala. Från Carl von Linné som blev riddare 1753, till Stig Strömholm som blev det 1974. Universitetskanslern, som var gemensam för landets universitet, hörde till dem som förlänades Serafimerorden.

Uppsala universitets förtjänstmedalj

Den äldsta bärbara medaljen är den minst kända, nämligen medaljen För trohet och nit. Den instiftades den 16 oktober 1928 av Kungl. Maj:t och är den enda som tillkommit genom regeringsbeslut. Vid denna tid räknades inte universiteten till statsmyndigheterna och dess anställda kunde inte få medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst. Därför ansökte universitetet om en särskild medalj att utdelas av kanslern till lägre tjänstemän efter 25 års tjänst.

Medaljgravören Erik Lindberg tog fram olika förslag som granskades av Vitterhetsakademien och Riksheraldikerämbetet. Man valde Gustav II Adolfs bild till åtsidan och på frånsidan en vase och inskriptionen För trohet och nit. Medaljkronan var särskilt formgiven för att likna den som kungen själv använt. Medaljen är av guld av 8:e storleken (33 millimeter i diameter) med ett band kluvet i blått och gult. Det senare kom att kritiseras eftersom det liknade bandet för medaljerna För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss.

Tre trotjänare som mottog medaljen För trohet och nit 1942.

När universitetet från 1964 började räknas till de statliga myndigheterna fick de universitetsanställda motta För nit och redlighet istället för För trohet och flit. Medaljen fortsattes dock att delas till universitetets arrendatorer – alltså de bönder som arrenderar egendomar som en gång skänktes av Gustav II Adolf.

Medaljens status idag är okänd, men den upptas fortfarande i officiella listor som Kungl. Universitetets i Uppsala förtjänstmedalj (UUGM). Kanske hör den fortfarande till Universitetskanslersämbetet (UKÄ).

Gustaf Adolfsmedaljer

Den äldre Gustaf Adolf-medaljen

Var ursprungligen en minnesmedalj utan band. Den graverades 1733 av den framstående gravören Johann Carl Hedlinger och kallas därför även för Hedlinger-medaljen. Den är av 8:e storleken och visar kungens lagerkrönta huvud på frånsidan och en kvinnofigur med en lyra och ett ymnighetshorn på frånsidan med texten: FELICITAS MVSARVM VPSAL, vilket betyder ”de upsaliensiska musernas lycka”. 

Den 19 december 1966 beslutade man att åter ta medaljen i bruk. Den skulle tilldelas ”person som genom betydande gåvor till Uppsala universitet eller genom sådan tjänstgöring vid universitetet, som varit förenad med särskilt ansvar och förtroende, eller eljest inlagt utomordentliga förtjänster om universitetet”. Medaljen skulle delas ut i guld, silver och brons och verkar inte ha varit avsedd att bäras.

1990 beslutades att medaljen skulle utdelas mer flitigt. Det betonades att den inte skulle vara en belöning för insatser inom vetenskap eller pedagogik, utan snarare för de ”ganska otacksamma administrativa och ledande insatser”. Medaljen utdelas idag i guld och silver i samma band som medaljen För trohet och nit.

1924 års Gustav Adolfs-medalj

Vid 300-årsminnet av Gustav II Adolfs donation lät universitetet Erik Lindberg gravera denna medalj av 15:e storleken (51 millimeter i diameter). Den är tydligt inspirerad av Hedlingers medalj med kungen krönt av en lagerkrans. Kvinnofiguren på åtsidan sitter denna gång på en tron.

Den 13 mars 1990 inrättades den särskilda värdigheten om hedersledamot av Uppsala universitet. Tecknet för denna värdighet skulle vara 1924 års Gustav Adolfs-medalj i guld, krönt med kunglig krona och buren i dubbel kedja. Antalet hedersledamöter får högst vara tio åt gången, och bland dess räknas Carl XVI Gustaf, kejsar Akihito av Japan och Anders Wall.

Medaljen delas även ut att bäras i blå-gult band om halsen. Några särskilda bestämmelser tycks inte vara utfärdade, men av praxis tilldelas den avgående rektorer, prorektorer, universitetsdirektörer och andra höga befattningshavare.

Man får anta att universitetet inhämtat vederbörligt tillstånd för att förse och dela ut denna medalj med kunglig krona.

Övriga medaljer

Den sista kategorin utgörs av sådana medaljer som instiftats för vetenskapliga framsteg, som fått namn efter framstående professorer vid Uppsala universitet och som bärs i universitets eget band – rött med gula kantränder. Dessa är universitetets vapenfärger sedan 1990.

Segerstedt-medaljen

Instiftad den 2 maj 1988 och uppkallad efter professor Torgny Segerstedt som var rektor i hela 23 år. Medaljen utdelas vartannat år ”för särskilt framstående insatser inom humaniora och samhällsvetenskaperna”. Fram till sin död fick Segerstedt själv delta i beslutet om tilldelning.

Medaljen togs fram till Segerstedts 75-årsdag (då utan band av 16:e storleken) och blev en bärbar utmärkelse av 8:e storleken till hans 80-årsdag. Gravör var Léo Holmgren som prydde frånsidan med Segerstedts porträtt och frånsidan med universitetets sigill. Bäranordningen utgörs av en lagerkrans. En mycket elegant och stilren medalj.

Rudbeck-medaljen

Instiftad den 17 september 2002 och uppkallad efter professor Olof Rudbeck d.ä. som avlidit på dagen 300 år tidigare. Den utdelas årligen ”för utomordentligt framstående insatser inom vetenskapen” i första hand för sådana förtjänster eller resultat vunna vid Uppsala universitet.

Medaljen är av guld av 8:e storleken. Porträtter är utfört av Ernst Nordin efter förlaga av Jean Cavailler som var samtida med Rudbeck. Frånsidan är det gamla universitetshuset Carolina Rediviva som domineras av Rudbecks anatomiska teater. I samma hus tillkännagavs på instiftansdagen de första mottagarna av medaljen.

Linné-medaljen

Instiftad den 23 maj 2006 och uppkallad efter professor Carl von Linné, universitetets och kanske Sveriges mest kände vetenskapsman. Medaljen delas ut i guld för ”utomordentligt framstående vetenskaplig gärning särskilt inom de linneanska vetenskapsområdena men också för synnerligt befrämjande av Linnéminnet eller Uppsala universitet”, och i silver ”för synnerliga administrativa förtjänster i anslutning till Linnéjubileet”. Den första utdelningen ägde rum den 23 maj 2007 – på dagen 300 år efter Linnés födelse.

Även denna medalj är av 8:e storleken och utförd av Ernst Nordin. Frånsidan visar orangeriet i Linnéträdgården efter förlaga från 1700-talet med en linnéablomma ovanför.

Sammanfattning

Uppsala universitet har under de senaste 100 åren delat ut olika medaljer med Gustav II Adolf bild att bäras i blå-gult band för insatser inom universitetets administration, medan insatser inom vetenskaperna belönats med medaljer visande bilder av framstående professorer att bäras i rött band med gula kantränder. En variationsrikedom som man vanligtvis inte finner inom en och samma organisation.

Det vore önskvärt att det togs ett samlat grepp vad gäller de tre medaljerna med Gustav Adolfs bild. Enligt bärandeordningen är det endast den 1928 instiftade medaljen För trohet och nit som räknas till de officiella medaljerna (kategori I.), men denna medalj tycks inte längre utdelas. De båda medaljer som faktiskt utdelas räknas inte om officiella, trots att de bärs i samma band, har kunglig bild och i ett fall kunglig krona. Traditionen och det historiska värdet bakom dessa medaljer borde kunna utnyttjas till fullo.

Förslagsvis kunde universitetet utfärda gemensamma bestämmelser för de tre Gustav Adolf-medaljerna där varje medalj har sitt eget ändamål. Man borde få deras officiella status bekräftade av Riksmarskalksämbetet och samtidigt ansöka om tillstånd att den av Erik Lindberg särskilt utformade Gustav Adolfs-kronan kunde användas på samtliga Gustav Adolf-medaljer. På så vis skulle de få ett formellt och synligt tecken på att medaljerna hör i ihop i samma tradition, samtidigt som variationsrikedomen bejakas.

För de nya medaljer som kan komma att instiftats i universitetets band för framstående forskning kan man hoppas att den vackra akademiska lagerkransen åter kommer i bruk som bäranordning.

3 kommentarer

Under Belöningsmedaljer

Gustaf V:s olympiska medalj

Vinter-OS gick inte till Sverige den här gången heller. De olympiska sommarspelen i Stockholm 1912, ”solskensolympiaden”, förblir de hittills enda som hållits på svensk mark. Den uppmärksammades med en särskild kunglig medalj: Gustaf V:s olympiska medalj.

Vid den tredje olympiaden 1904 i Saint Louis infördes prismedaljer i guld silver och brons, och från och med den fjärde i London 1908 försökte man införa traditionen att åtsidan av medaljerna skulle vara densamma men att frånsidan skulle göras ny inför varje olympiad. Medaljgravören Erik Lindberg fick uppdraget att göra den svenska varianten och ritade en härold med Sveriges tre kronor på bröstet som utropar spelen bredvid en staty av Pehr Henrik Ling – den svenska gymnastikens fader. Prismedaljerna var inte så stora, endast 8:e storleken (33 mm i diameter), och började inte bäras förrän 1960.

Som komplement till dessa ville Gustaf V även ha en bärbar medalj att dela ut till utländska dignitärer, de olympiska kommittéernas ledamöter, representanter för landslagen samt till de svenska deltagarna som vunnit medalj.

Erik Lindberg fick även detta uppdrag och kallades till audiens hos Gustaf V. Lindberg tänkte sig att medaljens åtsida skulle visa entrén till Stockholms nybyggda Olympiastadion och presenterade flera förslag. Kungen föredrog dock ett enklare motiv och ritade själv en grov skiss på två korsade kvistar av palm och oliv (inte lager som ofta påstås) mellan Sveriges tre kronor. Lindberg tog med skissen och ritade medaljen utifrån den. Som fästanordning användes för första gången den så kallade ”Gustafskronan”.

Medaljen instiftades formellt den 26 juli 1912 och utdelades i samband med spelens avslutande dagen därpå. Medaljen på bilderna har tillhört gymnasten Sven Landberg som tog guldmedalj både 1908 och 1912.

Se även: Fler medaljer till olympier?

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Ny kunglig medalj för idrottsförtjänster


OS-guldmedaljörerna i curling: Anna Hasselborg, Sara McManus, Agnes Knochenhauer och Sofia Maberg.

På Karldagen den 28 januari offentliggörs vilka som kungen beslutat tilldela Serafimermedaljen, H.M. Konungens medalj och medaljen Litteris et artibus. I år tillkännagavs en nyhet, nämligen att 14 idrottare tilldelats den nyinförda H.M. Konungens medalj för förtjänster om svensk idrott i guld av 5:e storleken. Dessa medaljer, som skiljer sig från den vanliga Konungens medalj genom att det högblå bandet pryds av en lagerkvist, överlämnades för första gången igår vid en ceremoni på Stockholm slott.

Internationellt är det vanligt att idrottare eller hela idrottslag belönas med en orden eller medalj efter särskilda framgångar. Vanligtvis efter VM- och OS-guld eller motsvarande. I vissa länder finns särskilda utmärkelser eller tilläggstecken för detta ändamål. I Finland kan t. ex. riddartecknet av Finlands Lejons orden förses med ett spänne föreställande de olympiska ringarna som förlänas den finländare som vinner en olympisk guld- eller silvermedalj.

För svenskt vidkommande har jag skrivit tidigare om när det svenska herrlandslaget i fotboll fick medaljen För berömliga gärningar av regeringen efter silvret 1958 . Ett märkligt beslut eftersom den medaljen vanligtvis belönar livräddning men det skedde på initiativ av handelsministern Gunnar Lange som dessutom var ordförande i Svenska Fotbollförbundet och illustrerar närmast att någon tradition att dekorera idrottare då ännu inte etablerats i Sverige.

En ny tradition inleddes 1975 när H.M. Konungens medalj gavs en ny roll som allmän kunglig belöningsmedalj för att till viss del ersätta ordensväsendet som precis lagts i träda. Bland mottagarna detta år fanns bordtennisspelarna Stellan Bengtsson och Kjell Johansson, samt ishockeyspelaren Leif ”Honken” Holmqvist som alla fick medaljen av 8:e storleken i högblått band. Året därpå gick samma medalj till simhopparen Ulrika Knape och till de fem tennisspelare som vunnit Davis Cup. Året därefter fick de nio svenskar som tagit guldmedalj i OS i Montréal motta medaljen.

Sedan dess har medaljen tillfallit svenska idrottare i princip varje år. Ofta med motiveringen ”för idrottsbragd”. Denna tradition har nu formaliserats i den nya medaljen. Den är visserligen något mindre, 5:e storleken (24 mm.) istället för 8:e storleken (33 mm.), men får istället ett eget utdelningstillfälle och ett eget kännetecken: segrarens lager. Med medaljen kommer dessutom en liten rosett som kan bäras vid mindre formella sammanhang. Förhoppningsvis får vi se fler sådana på Idrottsgalan.

Namnen på mottagarna och bild på medaljen finns här.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Svensk Bergsmans Hedersmärke

Svensk bergsmans hedersmärke för snille och flit (frånsida).

Sveriges geologiska undersökning (SGU) är den statliga myndighet som ansvarar för frågor om berg, jord och grundvatten. SGU delar också ut en av Sveriges äldsta belöningsmedaljer: Svensk bergsmans hedersmärke för snille och flit som instiftades redan 1756. På 1700-talet betydde ”snille” ungefär uppfinningsrikedom och nytänkande och så sent som i förra veckan delades medaljen ut för att belöna just detta:

Hans [Wahlquist] och Mikael [Nyström] har med nytänkande, affärsmässighet och starkt engagemang drivit fram innovativa och högteknologiska lösningar som bidragit till märkbart ökad säkerhet och höjd effektivitet i gruvorna.

Dessa båda blev de senaste av det dryga 80-tal som fått ta emot hedersmärket för insatser inom gruvnäringen. Gruvmedaljen som den numera kallas är en anrik, exklusiv och intressant utmärkelse. Den härrör från det svenska medaljväsendets allra tidigaste år och är en av få medaljer som har delats ut kontinuerligt sedan denna tid.

Det var i ett kungligt brev den 19 november 1756 som Bergskollegium fick uppdraget att främja gruvdriften genom dela ut medaljer till dem som kunde ”wisa någon ny upfinning eller werkelig förbättring”. Kungaparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika hade själva instiftat flera medaljer för olika näringar de ville uppmuntra, allt från spinnslöjd till mullbärsodling, men detta var första gången som ett statligt verk fick uppdraget att ta fram en belöningsmedalj och själv dela ut den.


Svensk bergsmans hedersmärke för snille och flit (åtsida).

Kollegiet gav uppdraget att utforma medaljen åt gravören Daniel Fehrman som tidigare utfört kungaparets näringsmedaljer. Den medalj han formgav åt Bergskollegium har kallats en av Sveriges bästa. Åtsidan visar ett ymnighetshorn ur vilket olika mineraler faller. Den är omgiven av olika bergsmansverktyg som blåsbälg, gruvbloss, hammare, slägga och bergjärn. En urna ur vilken det strömmar vatten och en avbruten gran visar vattnets respektive kolets betydelse för gruvdriften.

Enligt det kungliga brevet skulle medaljen delas ut i silver till ”Arbetare wid Grufwedriften” och skulle alltså tillfalla lägre befattningshavare vid gruvorna. Dessa bestämmelser följdes oftast men redan 1769 gjordes ett undantag då man lät prägla en medalj i guld och dela ut den till vetenskapsmannen Sven Rinman, känd som den svenska bergshanteringens fader. Endast fyra medaljer av guld har delats ut.

I allmänhet delade Bergskollegium ut medalj till den som under lång tid i gruvorna visat sig vara särskilt skickliga i sitt yrke efter nomineringar från bergsmännen. Det krävdes att meriterna var tillräckligt styrkta annars kunde det bli avslag. Mottagarna hade titlar som spiksmedsmästare, översmältare eller gruvfogde. Från den första utdelningen 1767 till att Bergskollegium lades ned 1857 känner man till drygt ett 60-tal utdelningar.

Därefter överfördes medaljen till Bergsbyrån på Kommerskollegium som inte delade ut den lika flitigt. Det kunde dröja decennier mellan utdelningarna. 1973 överfördes medaljen till Mineralbyrån på Statens Industriverk där den blev utdelad ett par gånger. 1982 fördes den vidare till SGU där fyra medaljer delades ut 1991 till 2004. Därefter föll den i glömska.

2012 återfanns det kungliga brevet tillsammans med några medaljer i ett kassaskåp på SGU i Uppsala. Myndigheten såg en möjlighet att utnyttja den till fullo som belöning inom gruvsektorn. Kriterierna uppdaterades, en jury tillsattes och allmänheten uppmuntrades att lämna förslag. Redan samma år kunde generaldirektören dela ut två medaljer.

Vi ser hedersmärket som ett sätt att belysa och belöna enskilda personers goda insatser för en näring i stark utveckling. Det kan handla om innovationer, entreprenörskap, samverkan eller utvecklingsarbete i vid bemärkelse.

Det hedrar myndigheten att man så grundligt tar till vara på denna historiska och uppskattade utmärkelse. Fler myndigheter och privata samfund borde leta igenom sina kassaskåp efter medaljer att återuppväcka.


Byggmästaren Gustaf Hjalmar Jansson tilldelades medaljen 1942 och bär den korrekt i knapphålet.

Svensk bergsmans hedersmärke har den säregen bäranordning. Den bärs inte i band utan i så kallad dubbellänk eller knapphålskedja vilket var det vanliga sättet att bära medaljer under 1700-talet. I ett litet fåtal medaljer har detta skick bevarats in i våra dagar. Mer om detta i kommande inlägg.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Polisen delar ut Medborgarmedalj i guld

Size1000

Karl Göran Hallqvist mottar Medborgarmedaljen av rikspolischefen. Foto: Polisen.

Polisen har inte bara till uppgift att bekämpa brott och hålla ordning. Enligt en särskild förordning (1988:842) ska polisen dessutom belöna privatpersoner som med särskild rådighet bistår polisen. Som ett led i detta instiftade den nya Polismyndigheten tre nya medaljer 2017. En av dessa, medaljen För rådigt ingripande eller Medborgarmedaljen, är avsedd som belöning för sådan rådighet.

För guldmedalj krävs synnerlig rådighet och utdelning sker endast efter beslut av rikspolischefen. Igår ägde den första utdelningen rum och rikspolischef Anders Thornberg överlämnade medaljen till Karl Göran Hallqvist med följande motivering:

Karl Göran Hallqvist har visat synnerlig rådighet genom att snabbt överta styrningen av en buss i hög hastighet när chauffören svimmat. Bussen, med flera passagerare, färdades på motorvägen när den okontrollerat började åka mot en rastplats. Med stor skicklighet manövrerade Hallqvist bussen och stannade den utan att någon kom till skada. Tack vare sin rådighet räddade Hallqvist flera liv och värdefull egendom i Uppsala den 22 oktober 2017.

Sveriges sju regionpolischefer kan fatta beslut om utdelning av medaljen i silver. Den första utdelningen ägde rum i september i polisregion Väst då fem personer mottog silvermedaljen efter olika typer av ingripanden.

Universitas regia Upsaliensis

Polismyndighetens medalj För rådigt ingripande i guld.

Utdelningen av polisens nya medaljer har fått vänta lite eftersom tillverkningen upphandlats. Under tiden har man sett till att medaljerna För förtjänstfulla insatser och För rådigt ingripande fått bärandetillstånd till militär uniform. De har upptagits i bestämmelserna med förkortningarna PolismGM och PolismMedborgGM.

Som alltid när någon välförtjänt medaljeras för att ha räddat någon annans liv påpekar jag och andra att vi har en mycket förnäm medalj för detta ändamål i Sverige nämligen regeringens belöningsmedalj För berömliga gärningar, instiftad 1832 och avsedd för personer ”som rådigt och modigt räddat en människa i livsfara”. 1991 delades den ut för en närmast identisk händelse där en passagerare förhindrade en bussolycka sedan chauffören somnat:

Hõbeankur

Notis i SvD den 17 augusti 1991.

Tyvärr har medaljen inte delats ut sedan 1998. Kriterierna har inte förändrats. Inte heller har polisens uppdrag att belöna enligt förordningen utökats. Exemplet illustrerar hur ansvaret att belöna privatpersoners hjältedåd flyttats utan att något egentlig beslut verkar ha fattats. Myndighetsmedaljer som borde vara ett komplement till regeringsmedaljerna riskerar att ersätta dem.

Denna utveckling kan dock stoppas. Den parlamentariska utredning, som bland annat ska se över ordensväsendet, ska även omfatta regeringens och Polismyndighetens medaljer. En övergripande översyn vore mycket välkommet och skulle resultera i att fler kan få medalj för modiga och rådiga ingripanden.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Hassan Zubier får Georgsmedaljen

Georgemedaljen

Georgemedaljen.

Hassan Zubier som tidigare tilldelats den finska Livräddningsmedaljen av president Sauli Niinistö för sitt modiga ingripande under knivattacken i Åbo i augusti 2017 hedras nu av ytterligare en statschef. Han har nämligen tilldelats brittiska Georgsmedaljen av drottning Elizabeth II för sitt hjältedåd. Zubier, som är född i Storbritannien, var en av fyra mottagare i årets Civilian Gallantry List. I motiveringen anges bland annat att:

Hassan Zubier was aware of the danger to others and to himself, as he knew the attacker was armed when he went to help. But he was determined to assist the victim, despite the attacker returning and attacking him several times.

Georgsmedaljen instiftades 1940 av kung George VI under de pågående bombningarna av London och var främst avsedd för civilister av alla slag som utmärkt sig ”not in the face of the enemy”. Vid samma tillfälle instiftades det högre Georgskorset. Sedan instiftandet har medaljen delats ut uppskattningsvis 2 100 gånger.

Zubier tar emot medaljen vid en ceremoni i höst. På sin Facebook-sida har han skrivit att han tar emot medaljen med stor ödmjukhet. Läs hela motiveringen här.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer