H. M. Konungens medalj

Konungens medalj, och några andra.

I tisdags var det medaljutdelning på kungliga slottet. I Lovisa Ulrikas matsal samlades mottagarna som skulle belönas för sina insatser på skilda områden. Medan fotoblixtarna smattrade fick de ta emot en medalj av kungen och ett diplom av drottningen. De flesta hade tilldelats H. M. Konungens medalj. Denna medalj finns i olika band och storlekar och delas ut till dem som utmärkt sig på olika sätt inom samhället. Idag ska jag gå igenom medaljens historia.

Medaljen, som länge kallade Hovmedaljen, instiftades under tidigt 1800-tal av Karl XIII som belöning för trotjänare som arbetat vid hovet i 30 år eller längre. Medaljen bar kungens bild och på frånsidan mottagarens namn och tjänstetid. Detta var den första svenska medalj som regelbundet kom att bära mottagarens namn. Även Karl XIV Johan och Oscar I delade ut medaljen. Vid sitt silverbröllop sänkte Oscar I kvalifikationstiden till 25 år, men ändå kom medaljen inte att delas ut så ofta. Något strikt regelverk fanns heller inte.

Under Karl XV kom medaljen vid några tillfällen även att ges till personer utanför hovet samt till utlänningar, t. ex. en tysk professor på besök i Stockholm. Redan som kronprins hade han inrättat konstnärsmedaljen Litteris et Artibus som vid trontillträdet kom att bli den andra av kungens enskilda medaljer, d. v. s. som han själv beslutade om och betalade för.

Oscar II.

Med Oscar II fick medaljen fasta former och började utdelas flitigt. Den 13 november 1876 utfärdades ett regelverk för ”H. M. Konungens medalj”. Bandet ändrades till högblått för att skilja den från regeringsmedaljerna. 20 års anställning vid hovstaterna skulle krävas för att få en av medaljens fem klasser:

1. I guld av 8:e storleken med krona
2. I guld av 5:e storleken med krona
3. I guld av 5:e storleken
4. I silver av 8:e storleken med krona
5. I silver av 8:e storleken

Åldfruar och hovfurirer hörde till den finaste personalkategorin och fick den högsta klassen. Slottets vedbärare utgjorde tillsammans den lägsta, men kunde efter ett ytterligare antal år få sin medalj försedd med krona. Också här bröt hovmedaljen ny mark. Inom en orden var det vanligt att avancera till en högre grad, men att få en finare variant av en medalj man redan fått var mycket ovanligt.

Utöver dessa delade Oscar II även ut ett antal unika varianter vid särskilda tillfällen inom och utanför hovet: 12:e och 8:e storlekarna i kedja, 8:e storleken i högblått band om halsen, samt i Serafimerordens band på bröstet. Samtliga i guld.

Gustaf V förenklade faderns system så att medaljen kom i tre standardutföranden, samtliga i guld med krona. För 20 års hovtjänst fick man 5:e storleken, efter 30 år 8:e storleken, och efter 40 år 8:e storleken om halsen i smalt band. Dessa regler gällde dock endast vid hovstaterna. När kungen var på resa var han mycket generös med sin medalj till betjänter, chaufförer och andra. Medaljen fick nästan dubbelt så många utländska mottagare som svenska. De fick den dock endast i förgyllt silver.

Gustaf V och Torsten Nothin (mitten).

För insatser utanför hovet delade Gustaf V ut ett fåtal specialvarianter: 12:e och 8:e storlekarna i kedja, samt ett antal i Serafimerordens band. Av de sistnämnda delades en ut med briljanterad krona till överståthållare Torsten Nothin. Denne socialdemokrat kunde av politiska skäl inte ta emot ordnar, även om han gärna velat. Därav specialmedaljen. Först vid pensioneringen kunde han ta emot Serafimerorden. En specialmedalj i andra änden av skalan var 8:e storleken i silver som 1942 tilldelades hovillusionisten Max Hofzinser.

Gustaf VI Adolf började dela ut 8:e storleken i guld till framgångsrika idrottare. Under hans sista år påbörjade riksdagen processen att Sverige helt skulle sluta att förläna ordnar till de egna medborgarna. Då delades cirka 1 300 ordnar ut varje år. Genom ordenskanslersämbetet lämnade kungen ett kompromissförslag. Inga ordnar skulle förlänas för statlig anställning, men tre grader av Vasaorden skulle behållas för att delas ut till förtjänta svenskar efter en fri prövning. Förslagsvis runt 200 om året. Det välavvägda förslaget fick kalla handen från riksdagen. Från politiskt håll sågs inget behov av att fylla det tomrum ordensväsendet skulle lämna efter sig.

Medaljutdelning 2007.

Den gamla ordensväsendet hann leva kvar ett drygt år under Carl XVI Gustaf innan det slutligen upphörde med utgången av 1974. Den 14 februari 1975 beslutade kungen om nya bestämmelser för Konungens medalj som nu skulle ta ordnarnas plats och regelbundet delas ut för insatser för det svenska samhället. Tre äldre varianter återinfördes:

• I guld av 12:e storleken med kedja
• I guld av 12:e storleken med Serafimerordens band
• I guld av 8:e storleken med Serafimerordens band

Sedan 1975 delas medaljen ut till omkring 5o personer årligen, hovstaternas personal medräknad. Bland mottagarna kan nämnas Ingvar Kamprad (12:e storleken i Serafimerordens band 2004), Anne Ramberg (12:e storleken i högblått band 2006), Helge Skoog (8:e storleken i Serafimerordens band 2008) och Alice Bah Kuhnke (8:e storleken i högblått band 2013).

Vissa likheter med ordnarna kan anas. De som får 12:e storleken i kedja är nästan uteslutande de som tidigare skulle ha fått Serafimerorden, och de som får 12:e storleken i Serafimerordens band hade nog före 1975 kunnat bli kommendörer med stora korset av Nordstjärneorden. Detta till trots är medaljen mycket uppskattad. Socialdemokratiska statsministrar, som tidigare kategoriskt avböjt ordnar, infinner sig nu mangrant för att ta emot den. Detsamma gäller liberaler, miljöpartister och t. o. m. vänsterpartister.

Några mindre justeringar ägt rum. Sedan 1981 delas 8:e storleken i högblått band om halsen inte längre ut. Samtidigt fasades 5:e storleken ut för att senare återkomma under 2000-talet, och 1997 infördes 12:e storleken i högblått band. Tidigare gjordes åtskillnad mellan medaljen ”av guld” och ”gyllene” (alltså förgyllt finsilver). Idag är alla medaljer utom den i kedja förgyllda. En enda gång har medaljen delats ut med briljanterad krona. Till prins Bertil på hans 75-årsdag 1987.

Med Konungens medalj har kung Carl Gustaf visat hur en gammal utmärkelse, tvärtemot vad man trodde på 70-talet, kan fylla en uppskattad funktion även idag. Som jag tidigare skrivit har jag förslag på hur ett ännu bättre belöningssystem kunde se ut, men det får bli ett annat inlägg.