Igår firades kung Carl XVI Gustafs 75-årsdag under enkla med högtidliga former. Vid en mottagning på slottet presenterade förste vice talman Åsa Lindestam och statsminister Stefan Löfven en gåva från riksdag och regering: en porträttmedaljong som ska hänga i riksdagshuset. Den överlämnades med orden:
Kungen har idag inte bara uppnått den aktningsvärda åldern av 75 år utan är även den svenska regent som har suttit längst på tronen. Det känns därför naturligt att vi från riksdag och regering ger en gåva som knyter an både till kungens tillträde till tronen 1973 och till de nära relationer som finns mellan statschefen och riksdagen.
I riksdagshuset hänger sedan tidigare en medaljong av Gustaf VI Adolf. När den behövde flyttas i samband med en ombyggnation väcktes tanken att komplettera den med en liknande av Carl XVI Gustaf. Nu ska de båda kungaporträtten placeras bredvid varandra.
Den nya medaljongen är tillverkad i gips med en diameter på 65 centimeter med en pärlstav som kantdekor. Kungens porträtt är utfört av Ernst Nordin och medaljongen har tillverkats vid Herman Bergman Konstgjuteri. Nordin är en mycket framstående konstnär och upphovsman till ett stort antal medaljer. Mest känd är han nog som formgivaren bakom de svenska mynten. Om porträttet på medaljongen ser bekant ut för den medaljintresserade så är det för att samma porträtt pryder de kungliga belöningsmedaljerna.
I och med Carl XVI Gustafs trontillträde 1973 fick de kungliga medaljerna ett nytt kungaporträtt utfört av Léo Holmgren. Inför kungens 25-årsjubileum som regent ansåg han att det var dags för ett nytt porträtt och valet föll på Ernst Nordin. Dennes förslag blev färdigt jubileumsåret 1998 och granskades noga av kungaparet innan det godkändes den 20 september samma år. Beslutet gällde då endast de av kungen personligen utdelade medaljerna, men idag används porträttet på i stort sett alla officiella och halvofficiella medaljer. Genom Ernst Nordins skicklighet har medaljernas konstnärliga värde höjts ytterligare.
Rikssalsstiftelsens kungliga medalj Till gagn för ett levande slott.
Ett förslag om att utveckla området kring Uppsala slott har väckt starka känslor. Det har kritiserats för att vara ett alltför stort ingrepp i den historiska miljön. Slottet grundlades av Gustav Vasa 1549 och har spelat en skådeplats får många viktiga händelser i svensk historia. Det finns faktiskt en särskild medalj som kan tilldelas den som på olika sätt aktivt stött ”tillvaratagandet av Uppsala slotts kulturhistoriska värde i sig själv och som en del av stadens, slottslänets och rikets historiska arv”. Medaljen instiftades 1992 med kungligt tillstånd, är försedd med kunglig krona och har halvofficiell status.
Medaljen är utformad av uppsalakonstnären Bengt Olof Kälde. Åtsidan visar slottet och en vase med texten UPPSALA SLOTT – VASABORGEN. Frånsidan visar Bengt Erlands Fogelbergs byst av Gustav Vasa som står på borggården med årtalet 1549. Under bysten finns plats för mottagarens namn och runt kanten löper texten: FÖR GAGN OM ETT LEVANDE SLOTT. Bandet är rött, guld och svart – landskapet Upplands och ätten Vasas färger.
Medaljen delas idag ut av Rikssalsstiftelsen (eller Stiftelsen för omhänderhavande av Rikssalen å Uppsala slott). Den bildades i samband med att rikssalen, i vilken sju kröningsfester och drottning Kristinas abdikation ägt rum, renoverades på 1930-talet. 1943 fastställde Kungl. Maj:t stiftelsens stadgar enligt vilken landshövdingen skulle vara självskriven ordförande med Uppsala universitets rektor samt ordföranden i stadsfullmäktige som ledamöter. Än idag bestämmer stiftelsen vem som får hyra salen.
Bengt Olof Käldes ritning till medaljen.
Inför Uppsalas 700-årsjubileum 1985 inledde stiftelsen ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt med fyra experter (Kommitterade för Uppsala slotts historia) under ledning av slottsarkitekten Hans Matell. Projektet fick aktivt stöd av landshövdingeparet Hans och Karin Alsén och resulterade in ett bokverk och flera viktiga upprustningar av slottet och dess omgivningar. Tanken på en medalj väcktes 1992 inför parets avflyttning från landshövdingebostaden på slottet då Hans Alsén skulle avgå. Hans Montell vände sig till Bengt Olof Kälde, då vapenmålare vid Kungl. Maj:s Orden, för att få hjälp med utformningen, statuter och ansökan om kungligt tillstånd.
Den 10 april meddelade Riksmarskalksämbetet att kungen medgivit att den föreslagna medaljen skulle få förses med kunglig krona och samma dag fastställdes medaljens statuter av de fyra kommitterade samt de båda ledamöterna i stiftelsen utöver Hans Alsén. Den 13 maj överlämnade prinsessan Christina medaljen till det överraskade landshövdingeparet i samband med en invigning av Vasarummet på slottet. Enligt statuterna skulle medaljen delas ut av de kommitterade men övergå till Rikssalsstiftelsen när de upplöstes. Så tycks ha skett redan samma år. Den 18 december överlämnade den nye landshövdingen Jan-Erik Wikström medaljen till de fyra ledamöterna.
Denna ”Uppsala slottsmedalj” förtjänar att lyftas fram som exempel på en väl projekterad utmärkelse. Själva utformningen är både originell och stilfull. Det går bra att söka tillstånd att få använda den kungliga kronan utan att samtidigt be att få pryda medaljen med kungens porträtt. Medaljen beställdes från HB Triller i Tobo utanför Uppsala som även tog fram en miniatyrmedalj. Samtidigt beställdes en särskild matrikel för medaljörerna från Lundequistska bokhandeln (LundeQ) även den i Uppsala.
Mottagare
(Se medaljBloggs kommentar nedan för en fullständig lista.)
1992
Överlämnade den 13 maj av prinsessan Christina:
Hans Alsén
Karin Alsén
Överlämnade den 18 december av landshövding Jan-Erik Wikström:
Lars-Otto Berg, landsantikvarie
Bernt Douhan, fil. dr
Lars Gezelius, arkivarie
Hans Matell, slottsarkitekt
1997
Överlämnade den 17 juni av H. M. Konungen:
Jan-Erik Wikström, landshövding
Stig Strömholm, rector magnificus
Erik Nilsson, kommunfullmäktiges ordförande
Anders Wall, direktör
1999
Överlämnad den 15 januari av landshövding Ann-Cathrine Haglund:
Gunvor Andersson, restauratör
Lars Söderström, restauratör
2014
Överlämnad den 12 december av landshövding Peter Egardt:
Lars Bäcklund, kommunfullmäktiges ordförande
Statuter
STATUTER
för medaljen till gagn för Uppsala slott
§ 1
Medaljen är instiftad av kommitterade efter nådigt tillstånd av H M Konungen den 10 april 1992.
§ 2
Medaljen, som är rund, präglas i förgyllt silver i 8:e storleken (33 mm) och är ovan försedd med kunglig krona. Framsidan prydes med en bild av slottet, nedan åtföljd av en vase och omgiven av texten ”UPPSALA SLOTT – VASABORGEN”. Baksidan prydes med Konung Gustaf I:s byst (efter B E Fogelbergs byst från borggården) åtföljd av årtalet för slottets grundande ”1549” fördelat på ömse sidor av huvudet. Under bysten skall den tilldelades namn graveras samt datum för överlämnandet. Runt kanten anbringas texten ”TILL GAGN FÖR ETT LEVANDE SLOTT”. Enligt ovanstående ritning.
§ 3
Medaljen bäres på väster sida av bröstet i ett 35 mm brett vattrat gult sidenband med en bred röd rand på mitten och en svart rand på vardera sidan (4+4+4+11+4+4+4 mm).
§ 4
Medaljen kan som belöning tilldelas person som på olika sätt aktivt sött kommitterades syften, nämligen tillvaratagandet av Uppsala slotts kulturhistoriska värde i sig själv och som en del av stadens, slottslänets och rikets historiska arv.
§ 5
Kommitterade utdelar medaljen i samråd med Uppsala slotts rikssalsstiftelse och fattar beslut därom när så är påkallat.
§ 6
Förslag till utdelning kan förutom av kommitterade och rikssalsstiftelsen även ställas till kommitterade av annan person eller institution.
§ 7
Som bevis på tilldelningen erhåller medaljören ett diplom samt ett exemplar att kommitterades publikation Uppsala slott – Vasaborgen.
§ 8
En matrikel över tilldelade medaljer förs av kommitterade och förvaras av rikssalsstiftelsens kansli på Länsstyrelsen.
§ 9
Miniatyr av medaljen och miniatyrband skall kunna bäras av den tilldelade.
§ 10
Upplöses kommitterade, utan att någon annan organisation e d tar över dess verksamhet, övergår förvaltning och utdelande till Rikssalsstiftelsen
Statuterna fastställda vid möte den 19 april 1992 med omedelbart ikraftträdande.
Kungl. Vitterhetsakademiens antikvariska prismedalj instiftad 1786 och sedan 1986 utdelad att bäras i band om halsen.
Akademier är lärda samfund under kungligt beskydd som främjar vetenskaplig eller konstnärlig verksamhet inom sina respektive områden. De svenska kungliga akademierna har sedan 1700-talet låtit prägla och dela ut ett stort antal medaljer. Före mitten av 1900-talet var det mycket sällsynt att någon akademimedalj utdelades att bäras i band. På 1940-talet instiftades dock ett par nya bärbara akademimedaljer och efter ordensreformen 1974 har flera akademier börjat förse gamla medaljer med band. Dessa medaljer har ofta kungligt porträtt och kunglig krona och räknas som officiella.
För att få en översikt över svenska officiella utmärkelser vänder man sig vanligtvis till böckerna Svenska ordnar och medaljer (1987 och 1998) av vice ordenskansler Fredrik Löwenhielm och Utmärkelsetecken på militära uniformer (2007) av Christian Braunstein, samt till de förteckningar över utmärkelser som upprättats av Försvarsmakten. Dessa utgår från en indelning med tolv grupper från A till L. Vissa akademimedaljer finns upptagna i grupp I (övriga officiella medaljer) men många saknas. Frågan om deras status är snårigare än man kan tro.
Exemplet Vitterhetsakademien
För att visa hur den formella hanteringen av de akademiska medaljerna förändrats över tid är Kungl. Vitterhetsakademien (grundad 1735) ett bra exempel. Bilder på akademiens bärbara medaljerna finns här.
1949 ansökte Vitterhetsakademien hos Kungl. Maj:t (regeringen) om att få inrätta en bärbar medalj – För vaksam vård om svenska minnen (Gustaf Adolfsmedaljen). Vid den här tiden fastställdes akademiernas stadgar av regeringen och instiftandet av en ny bärbar medalj var ett regeringsärende. Efter sedvanlig behandling i departementen kunde medaljen instiftas av Gustaf V i statsrådet den 30 juni 1949. På samma sätt hade Kungl. Musikaliska akademiens medalj För tonkonstens främjande instiftats 1944.
1967 ville Vitterhetsakademien instifta ytterligare en bärbar medalj – För berömvärd gärning. Denna gång ansökte man direkt hos Gustaf VI Adolf via Riksmarskalksämbetet om så kallat ”nådigt tillstånd” att förse medaljen med kungens porträtt och kunglig krona vilket beviljades. Det sågs alltså inte längre som nödvändigt att regeringen fattade beslut i frågan.
1986 firade Vitterhetsakademien att de gått 200 år sedan akademien återuppväckts av Gustav III. Akademin hade ursprungligen grundats av hans mor Lovisa Ulrika. Man beslutade att de båda prismedaljerna från 1786, med Gustav III och Lovisa Ulrikas gemensamma porträtt, nu skulle förses med kunglig krona och band.
Den antikvariska medaljen skulle delas ut i originalstorlek (12:e storleken) och bäras om halsen som Akademiens stora guldmedalj. Den skulle även förminskas till 8:e storleken och delas ut i silver på bröstet som den nya antikvariska medaljen. Även inskriftsmedaljen skulle förminskas och delas ut på samma sätt. Medaljerna överlämnades första gången av Carl XVI Gustaf vid en högtidssammankomst i Rikssalen samma år.
Officiella eller inte?
Vitterhetsakademiens bärbara medaljer har alltså instiftats i tre omgångar, under tre olika kungar och på tre olika sätt. Hur påverkar detta deras status? Fredrik Löwenhielm har i sin bok endast tagit med Vitterhetsakademiens medaljer från 1949 och 1967. Medaljerna från 1786/1986 saknas och de förekommer inte heller i andra officiella förteckningar, till exempel Försvarsmaktens.
Det är förstås möjligt att Löwenhielm förbisett dem. Han har däremot tagit med Krigsvetenskapsakademiens båda belöningsmedaljer: den större av 15:e storleken som från 1827 och den mindre av 8:e storleken från 1829. De visar Karl XIV Johan på åtsidan och Minerva med akademiens motto Ingenio et Fortitudine på frånsidan. 1987 gjordes den mindre medaljen bärbar och 1995 även den större. Vid det senare tillfället ansökte akademien hos kungen om nådigt tillstånd. 1995 är också de år som Löwenhielm anger i sin förteckning, även om de båda medaljerna placerats utifrån när de instiftats.
Det verkar alltså som att Löwenhielm i sin förteckning endast tagit upp de bärbara akademimedaljer för vilka tillstånd sökts och medgivits av antingen Kungl. Maj:t (regeringen) eller av Riksmarskalksämbetet. Till skillnad från vad som ibland hävdas gör han dock inte skillnad mellan dessa två tillstånd. Båda berättigar till placering i grupp I.
Andra akademier som gjort äldre medaljer bärbara är Ingenjörsvetenskapsakademien (1987 eller 1989), Vetenskapsakademien (1990 och 1995), Skogs- och lantbruksakademien (1995). Örlogsmannasällskapet (1999) och Gustaf Adolfs akademien (okänt). Av dessa är det bara Örlogsmannasällskapet som jag med säkerhet vet har sökt tillstånd från Riksmarskalksämbetet. Tillsammans med Ingenjörsvetenskapsakademiens medaljer är de enda som finns upptagna i Försvarsmaktens förteckning. Resten saknas.
Slutord
Att tilldelas en medalj av en kunglig akademi är en stor ära. Medaljerna är anrika och mycket vackra. Vanligtvis är det kungen eller någon medlem av kungahuset som överlämnar dem personligen. De är utan tvekan officiella.
Det är önskvärt att luckan beträffande dessa medaljer i officiella förteckningar fylls igen. Webbplatsen Medalj.nu var ett försök att åstadkomma en sådan förteckning med ideella krafter. Den drogs dessvärre med ett antal problem och är numera nedlagd.
Kung Carl XVI Gustaf i smoking och utmärkelser vid statsbesök till Australien 2005.
Det är inte ofta man ser någon bära utmärkelser till smoking, men det förekommer och är fullt korrekt förutsatt att det angetts på inbjudan. Så har det inte alltid varit.
Först några ord om smokingens historia. Den kom till Sverige från England mot slutet av 1800-talet som en alternativ aftonklädsel till fracken. En tidig bild finns att beskåda på Tullgarns slott där Oscar Björck målat ett stiligt porträtt av kronprins Gustaf (V) iförd smoking. Om kronprinsens hovliv vid Tullgarns slott berättades att:
herrarna vid större middagar uppträda i frack och hvit halsduk, vid mindre i svart halsduk och i djupaste hvardagslag i smoking. Ordenstecken begagnas aldrig.
Tidigare hade man alltså varierat frackens beståndsdelar utifrån formalitetsgrad. Svart väst och fluga var mindre högtidliga än vita. Om ordenstecken bars till ”frack med svart halsduk” så var det utan band, d.v.s. att innehavare av högre ordensgrader endast bar kraschan. Under början av 1900-talet tog smokingen över de svarta persedlarna och än idag idag hör vit väst och vit fluga till frack, samt svart väst och svart fluga till smoking.
Professor Erik Lundberg leder ett sammanträde i Vetenskapsakademien 1973 iförd frack med svart väst och Nordstjärneordens kommendörskraschan.
Inom universitetsvärlden kom frack med svart väst (och ibland även svart fluga) att leva kvar, vilket ibland lett till förvirring. 1947 ledde Archibald Douglas ett sammanträde inom Krigsvetenskapsakademien, och som akademiens styresman bar han traditionsenligt svart väst och svart fluga samt Svärdsordens storkorskraschan. Tidningarna skrev att generalen uppträtt i smoking med ordnar, vilket ansågs mycket lustigt eftersom smokingen fortfarande ansågs mycket informell. Idag har den svarta flugan till frack så gott som försvunnit. Kungl. Fysiografiska Sällskapet i Lund är det enda undantaget jag känner till.
Men åter till smokingen. Den sågs länge som ett vardagsplagg olämpligt för ex. kyrkbröllop och än mindre att bära ordnar på. Det var först 1948 i smokingens hemland som Georg VI beslutade att miniatyrordnar kunde bäras till smoking av den som inte ägde en högtidsdräkt. Halskors eller kraschan tilläts ännu inte. Bestämmelsen var tillfällig och sågs nog som ett nödvändigt ont mot bakgrund av krigsransoneringen. Den bidrog dock till att höja smokingens status och öka acceptansen för ordnar till andra kläder än frack och uniform. 1964 gjorde drottning Elizabeth II faderns bestämmelser permanenta och tillät utöver miniatyrerna en halsdekoration och en kraschan. Detta gäller än idag inom det brittiska samväldet.
I Sverige ansågs det länge onödigt att bära utmärkelser till något annat än högtidsdräkt annat än utomlands. Det var först 1998 som Riksmarskalksämbetet meddelade att utmärkelser i form av miniatyrer kunde bäras till smoking i högtidliga sammanhang. Denna möjlighet utnyttjas i flera privata kretsar, men dock inte av kungafamiljen. Vid smokingmiddagar på slottet nöjer sig kungen och prinsarna med bouton, och drottningen och prinsessorna porträttagraff. Det finns dock ett par undantag som är värda att belysa.
När kungaparet var på statsbesök i Australien 2005 bars smoking till statsbanketten. Kungen bar då sina utmärkelser enligt samma principer som de brittiska, en kraschan (Serafimerorden), ett halskors (Nordstjärneorden) samt fyra kungliga minnestecken i miniatyr. Se bilden överst. Samma utmärkelser som kungen brukar bära till frack tillsammans med Serafimerordens axelband och Vasaordens kraschan. En stilig anpassning efter lokala förhållanden.
Kungen i USA 2013.
2013 deltog kungaparet på en galamiddag i USA med vicepresident Biden närvarande. Denna gång valde kungen en mer informell variant med endast miniatyrer: två svenska minnestecken, Serafimerorden, Svärdsorden, Nordstjärneorden och Vasaorden. Inte desto mindre stiligt.
Så vad gäller för en smokingmiddag i Sverige när ”dekorationer” har angetts på inbjudan? Enligt Kungl. Maj:ts Ordens anvisningar från 2019 kan man bära en utmärkelse i band om halsen och miniatyrer på slaget. Kraschan nämns inte. Till den militära motsvarigheten liten mässdräkt bars ursprungligen släpspänne, men från 1996 miniatyrer och från 2012 även kraschan. Dock ej halstecken. Här finns alltså en civil variant och en militär variant. Eftersom smokingen verkar vara på frammarsch som högtidsplagg kunde det kanske vara lämpligt att i framtiden gå över helt till den brittiska modellen och tillåta både kraschan och halsdekoration.
Historien har visat att ordnar och smoking är en värdig och elegant kombination!
Riksmarskalken har idag släppt en kommuniké gällande förändringar inom kungahuset:
H.M. Konungen har beslutat om förändringar i Det Kungl. Huset. Syftet med dessa förändringar är att klargöra vilka personer inom Den Kungl. Familjen som kan förväntas tas i anspråk för sådana officiella uppdrag som åligger statschefen eller anknyter till statschefsämbetet.
Resultatet är att prins Carl Philips och prinsessan Madeleines barn inte längre kommer att räknas till Kungl. Huset och bära titeln Kunglig Höghet. Istället räknas de till Kungl. Familjen och behåller titeln prins/prinsessa samt sina hertig- och hertiginnetitlar.
Med detta beslut föregriper kungen en fråga som diskuterats av riksdagen. I det betänkande från maj 2018 där Konstitutionsutskottet slog fast att ordensväsendet skulle utredas stod även:
I flera andra monarkier i Europa har förts och förs en diskussion om ifall det är motiverat att på något sätt avgränsa den krets av personer av kunglig börd som förväntas utföra officiella uppdrag för landet och som därmed kan göra anspråk på att få tillgång till åtgärder finansierade via statsbudgeten. Det är rimligt att en sådan diskussion även förs i Sverige.
Den parlamentariska kommittén ska därför, i samråd med hovet, överväga hur utformningen av riksdagens anslag till hovet kan bidra till att det Kungliga Husets officiella åtaganden främst utförs av ett begränsat antal av dess medlemmar samt med avseende på denna fråga utarbeta principer för anslagets utformning.
Den parlamentariska utredning som ska utreda dessa frågor har ännu inte tillsatts. Kanske kan kungens beslut underlätta för en utredning att komma till stånd.
Uppsala universitet har en lång tradition av att prägla minnesmedaljer över sina välgörare och mest framstående forskare. I kategorin välgörare dominerar Gustav II Adolf som på 1620-talet skänkte omfattande egendomar till universitetet och fastställde dess nya privilegier. Hans porträtt pryder många av Uppsala universitets medaljer.
Några av dessa minnesmedaljer har under 1900-talet försetts med band och är idag bärbara belöningsmedaljer för förtjänster om universitetet och olika vetenskapsområden. De delas vanligtvis ut av rektor under promotionshögtiden i januari. Historien bakom de olika medaljerna är lite snårig, de äldre medaljerna förväxlas ofta. Detta är ett försök att kronologiskt beskriva hur Uppsala universitets medaljer uppstått.
Först kan nämnas att sedan Nordstjärneorden instiftades 1748 som belöning för bland annat så har den förlänats professorerna i Uppsala. Från Carl von Linné som blev riddare 1753 till Stig Strömholm som blev det 1974. Universitetskanslern som efter 1859 var gemensam för landets universitet hörde till dem som brukade förlänas Serafimerorden.
Uppsala universitets förtjänstmedalj
Uppsala universitets äldsta bärbara medalj är nog den minst kända: förtjänstmedaljen med inskriften För trohet och nit från 1928.
Det var rektor Ludvig Stavenow som 1926 väckte frågan i konsistoriet om en medalj för nit och redlighet i universitets tjänst. Professorerna kunde förlänas Nordstjärneorden för ”vittra, lärda och nyttiga arbeten”, men för lägre befattningshavare fanns inga utmärkelser. Eftersom universiteten vid denna tid inte räknades till statsmyndigheterna kunde den statliga medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst inte komma ifråga.
Universitetet utarbetade förslag till bestämmelser och uppdrog åt medaljgravören Erik Lindberg att ta fram skisser. Man valde Gustav II Adolfs bild till åtsidan och på frånsidan en vase och inskriptionen För trohet och nit. Medaljkronan var särskilt formgiven för att likna den som kungen själv använt. Medaljen skulle bäras på bröstet i ett band kluvet i blått och gult vilket kom att kritiseras eftersom medaljerna För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss har samma band.
Förslaget skickades till kanslern för rikets universitet som i sin tur skickade det till Vitterhetsakademien och Riksheraldikerämbetet för att granskas. Sedan dessa givit klartecken kunde förslaget läggas fram för Kungl. Maj:t som godkände medaljens bestämmelser och utformning den 16 oktober 1928.
Enligt bestämmelserna skulle medaljen delas ut av kanslern på förslag av konsistoriet till a) vaktmästare, preparator med flera efter 25 års väl vitsordad tjänster, och b) arrendatorer av universitetets jordbruksfastigheter, de egendomar som en gång skänkts av Gustav II Adolf).
Tre trotjänare som mottog medaljen För trohet och nit 1942.
När universitetet började räknas till de statliga myndigheterna fick de universitetsanställda motta För nit och redlighet i rikets tjänst. Medaljen för Trohet och nit delades ut så sent som 1988 men är idag vilande. Den upptas fortfarande i officiella listor som Kungl. Universitetets i Uppsala förtjänstmedalj (UUGM).
Gustaf Adolfsmedaljer
Den äldre Gustaf Adolf-medaljen
Denna medalj var ursprungligen en minnesmedalj utan band. Den graverades 1733 av den framstående gravören Johann Carl Hedlinger och kallas därför även för Hedlinger-medaljen. Den visar Gustav II Adolfs lagerkrönta huvud på frånsidan och en kvinnofigur med en lyra och ett ymnighetshorn på frånsidan med texten: FELICITAS MVSARVM VPSAL, vilket betyder ”de upsaliensiska musernas lycka”.
Den 19 december 1966 beslutade man att åter ta medaljen i bruk. Den skulle tilldelas ”person som genom betydande gåvor till Uppsala universitet eller genom sådan tjänstgöring vid universitetet, som varit förenad med särskilt ansvar och förtroende, eller eljest inlagt utomordentliga förtjänster om universitetet”. Medaljen skulle delas ut i guld, silver och brons och verkar inte ha varit avsedd att bäras.
1990 beslutades att medaljen skulle utdelas mer flitigt. Det betonades att den inte skulle vara en belöning för insatser inom vetenskap eller pedagogik, utan snarare för de ”ganska otacksamma administrativa och ledande insatser”. Medaljen utdelas idag i guld och silver i samma band som medaljen För trohet och nit.
1924 års Gustav Adolfs-medalj
Vid 300-årsminnet av Gustav II Adolfs donation lät universitetet Erik Lindberg gravera denna medalj av 15:e storleken (51 millimeter i diameter). Den är tydligt inspirerad av Hedlingers medalj med kungen krönt av en lagerkrans. Kvinnofiguren på åtsidan sitter denna gång på en tron.
Den 13 mars 1990 inrättades den särskilda värdigheten om hedersledamot av Uppsala universitet. Tecknet för denna värdighet skulle vara 1924 års Gustav Adolfs-medalj i guld, krönt med kunglig krona och buren i dubbel kedja. Antalet hedersledamöter får högst vara tio åt gången, och bland dess räknas Carl XVI Gustaf, kejsar Akihito av Japan och Anders Wall.
Medaljen delas även ut att bäras i blå-gult band om halsen. Några särskilda bestämmelser tycks inte vara utfärdade, men av praxis tilldelas den avgående rektorer (i enkel kedja), prorektorer, universitetsdirektörer och andra höga befattningshavare (i blått och gult band).
Man får anta att universitetet inhämtat vederbörligt tillstånd för att förse och dela ut denna medalj med kunglig krona.
Övriga medaljer
Den sista kategorin utgörs av sådana medaljer som instiftats för vetenskapliga framsteg, som fått namn efter framstående professorer vid Uppsala universitet och som bärs i universitets eget band – rött med gula kantränder. Dessa är universitetets vapenfärger sedan 1990.
Segerstedt-medaljen
Instiftad den 2 maj 1988 och uppkallad efter professor Torgny Segerstedt som var rektor i hela 23 år. Medaljen utdelas vartannat år ”för särskilt framstående insatser inom humaniora och samhällsvetenskaperna”. Fram till sin död fick Segerstedt själv delta i beslutet om tilldelning.
Medaljen togs fram till Segerstedts 75-årsdag (då utan band av 16:e storleken) och blev en bärbar utmärkelse av 8:e storleken till hans 80-årsdag. Gravör var Léo Holmgren som prydde frånsidan med Segerstedts porträtt och frånsidan med universitetets sigill. Bäranordningen utgörs av en lagerkrans. En mycket elegant och stilren medalj.
Rudbeck-medaljen
Instiftad den 17 september 2002 och uppkallad efter professor Olof Rudbeck d.ä. som avlidit på dagen 300 år tidigare. Den utdelas årligen ”för utomordentligt framstående insatser inom vetenskapen” i första hand för sådana förtjänster eller resultat vunna vid Uppsala universitet.
Medaljen är av guld av 8:e storleken. Porträtter är utfört av Ernst Nordin efter förlaga av Jean Cavailler som var samtida med Rudbeck. Frånsidan är det gamla universitetshuset Carolina Rediviva som domineras av Rudbecks anatomiska teater. I samma hus tillkännagavs på instiftansdagen de första mottagarna av medaljen.
Linné-medaljen
Instiftad den 23 maj 2006 och uppkallad efter professor Carl von Linné, universitetets och kanske Sveriges mest kände vetenskapsman. Medaljen delas ut i guld för ”utomordentligt framstående vetenskaplig gärning särskilt inom de linneanska vetenskapsområdena men också för synnerligt befrämjande av Linnéminnet eller Uppsala universitet”, och i silver ”för synnerliga administrativa förtjänster i anslutning till Linnéjubileet”. Den första utdelningen ägde rum den 23 maj 2007 – på dagen 300 år efter Linnés födelse.
Även denna medalj är av 8:e storleken och utförd av Ernst Nordin. Frånsidan visar orangeriet i Linnéträdgården efter förlaga från 1700-talet med en linnéablomma ovanför.
Sammanfattning
Uppsala universitet har under de senaste 100 åren delat ut medaljer med Gustav II Adolf bild att bäras i blå-gult band för insatser inom universitetets administration, medan insatser inom vetenskaperna belönats med medaljer visande bilder av framstående professorer att bäras i rött band med gula kantränder. En variationsrikedom som man vanligtvis inte finner inom en och samma organisation.
Av medaljerna med Gustav Adolfs bild är det bara den vilande För trohet och nit som räknas till de officiella medaljerna (grupp I). Kanske vore det bättre att låta denna medalj i guld och silver ersätta den så kallade ”äldre Gustav Adolfmedaljen” som trots sin kungliga bild är en inofficiell medalj (grupp L). Den större 1924 års Gustav Adolfs-medalj som delas ut till rektorer och andra högre befattningshavare lär bli överflödig när det nya officiella belöningssystemet kommer på plats och universitetet för större möjligheter att nominera till Nordstjärneorden och andra officiella utmärkelser.
För de nya medaljer som kan komma att instiftats i universitetets band för framstående forskning kan man hoppas att den vackra akademiska lagerkransen åter kommer i bruk som bäranordning.
Livrustkammaren har öppnat igen! Ett och ett halvt år har det tagit att sätta upp den nya basutställningen som tar upp sex stora källarvalv på Stockholms slott. Varje valv är fyllt av spännande föremål som får representera en tidsepok i den svenska monarkins historia. Bland det som plockats fram ur samlingarna finns ett stort antal ordenstecken och medaljer som tillhört svenska kungligheter.
Självständighet och maktkamp 1521–1611
Det första valvet fokuserar på Vasaätten. Här kan man bland annat beskåda Karl IX:s Jehovaorden instiftad inför hans kröning 1607. Den var ett av flera försök av Vasakungarna att instifta en svensk kunglig orden. Ingen av dessa blev långlivad, men insignierna är enastående vackra.
Ordenskedjan (till vänster) är utförd av guldsmeden Antonji Groot den äldre. Det gyllene ordenstecknet föreställer en stjärna med åtta spetsar och åtta strålar med gudsnamnet Jehova ingraverat i mitten. Kedjan består av 23 länkar av guld, emalj och är besatt med bergkristall och granater. Tolv av länkarna föreställer grönemaljerade vasar som fattas av två händer – en manlig och en kvinnlig – som kommer fram ur blåa moln.
Ett mindre påkostat ordenstecken (längst ned till vänster) utan kristaller, utfört av Ruprecht Miller, bars sannolikt av en av Karl IX:s söner.
Sverige expanderar – militärt och kulturellt 1611–1654
I detta rum, som bland annat innehåller föremål från drottning Kristina, lyckades jag inte hitta någon orden eller medalj. Frågan om en riddarorden lyftes i rådet under Kristinas tid men ledde inte till något beslut.
De stora krigens tid 1654–1720
Drottning Kristinas kusin och Pfalzättens förste kung Karl X Gustav gjorde även han ett försök att instifta en svensk orden – Jesu namns orden – år 1656. Ordenstecknet, utfört av Gregorius Schick, var ett kors bestående ett fyra vasar och i mitten bokstäverna IHS (Iesus Hominum Salvator).
I utställningen har ordenstecknet fästs i ett ljusblått band på den kolt som den blått fyraårige Karl XI bar när han år 1660 hyllades som kung efter faderns död.
Frihetstid och revolutioner 1720–1818
Det var först under frihetstiden som Sverige fick ett bestående ordensväsende när Fredrik I år 1748 på riksdagens förslag instiftade Serafimerorden, Nordstjärneorden och Svärdsorden. Dessa förtjänstordnar var uppdelade i flera grader och mycket moderna för sin tid.
Bland de utställda föremålen finner vi den kolt som bars av prins Gustav (III) år vid ordnarnas instiftande. Den var en motsvarighet till de ordensdräkter som bars av Serafimerriddarna. Som kung skulle Gustav III själv instifta Vasaorden vid sin kröning 1778.
Utställd är också en av Serafimerordens kedjor av den ursprungliga modellen. Att kedjan pryds med blå patriarkalkors lär ha berott på att man hämtade inspiration från äldre ordenskedjor, till exempel Karl IX:s Jehovaorden. Man utgick dock från en fransk avbildning där konstnären misstolkat kedjans vasar som kors. Serafimerordens härskri IHS som pryder ordenstecknets mitt är på samma sätt hämtat från Karl X Gustavs Jesu namns orden.
Gustav IV Adolfs uniformer visar hur Svärds- och Nordstjärneordens band kunde fästas vid knapparna – en föregångare till dagens släpspännen, samt hur kraschanerna under lång tid broderades direkt på livrocken. Ovanför Serafimerordens kraschan ser vi Malteserordens bröstkors som kungen mottog av den ryske kejsaren Paul I vid ett besök i Sankt Petersburg år 1800. Denne hade blivit ordens beskyddare 1797 och när Napoleon invaderade Malta året därpå lyckades kejsaren bli vald till stormästare. Efter hans död 1801 avvecklades det ryska engagemanget i ordens styre.
Nationalism och nya ideal 1818–1918
1818 kröntes Karl XIV Johan till kung i Sverige och Norge och inledde ätten Bernadottes långa regeringsperiod.
Vid kröningen i Trondheim fick de närvarande riksdagsmännen ta emot en minnesmedalj av guld med kungens bild och kunglig krona avsedd att bäras (till höger). Åskådarna kunde om de hade tur få tag på en kastpenning eller rentav en hästsko av silver från kortegen som avsiktligt satts lös (till vänster).
1800-talet var uniformernas århundrade. År 1860 blev Karl XV den förste att låta sig krönas i uniform och den generalsuniform han använde vid tillfället står utställd med kedjorna för de fyra kungliga riddarordnarna samt Carl XIII:s orden i band om halsen.
Ett senare men lika praktfullt exempel är drottning Victorias uniform komplett med pickelhuva som hedersöverste för tyska 34:e fysiljärregementet i Stettin. Hon hade utnämnts av sin kusin kejsar Vilhelm II då han besökte Sverige 1908. Året därpå inspekterade drottningen sitt regemente iförd denna uniform.
Ännu i början på 1900-talet förlänade de flesta stater inte ordnar till kvinnor. 1908 bestämde visserligen Gustaf V att Sveriges drottning skulle bära Serafimerorden, men det skulle dröja nästan ett halvsekel innan ordnarna började delas ut till kvinnor. I vissa länder fanns dock särskilda ordnar eller ordensgrader för kvinnor. Två sådana bar drottningen på sin uniform: prinsesskorset av badiska husorden Fidelitas (själva dekorationen saknas dock) samt preussiska Louiseorden. Bredvid dem ett antal svenska och tyska minnesmedaljer.
Monarki i demokratins tid
I den sista salen som fokuserar på 1900-talet och framtiden finns den klassiska uniformen för Livregementet till häst som den 3-årige prins Carl Gustaf bar på julafton 1949 hos sin farfarsfar Gustaf V. På bröstet bar han miniatyren av kungens jubileumsminnestecken med anledning av 90-årsdagen året innan. De ytterligare medaljer som kung Carl XVI Gustaf mottagit sedan dess visas av naturliga skäl inte i Livrustkammaren.
Däremot finns ett monter benämnd ”En regent för alla”, med medaljer, föreningsnålar och klubbmärken med mera som mottagits av andra kungligheter, längst bak i utställningen. Bland annat Gustaf V:s olympiska medalj som tillhört drottning Victoria, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbunds guldmedalj som tillhört prinsessan Sibylla, Norrköpings stads Sankt Olofsmedalj som tillhört Gustaf VI Adolf, och mycket annat.
Sammanfattningsvis är faleristiken mycket väl representerad i Livrustkammarens nya basutställning. Besökaren kan följa hur ordenskedjornas utseende utvecklats, hur bärandet av utmärkelser förändrats, samt vilken betydelse ordnar och medaljer haft för kungligheter av alla åldrar i alla tider. Ett besök rekommenderas varmt!
Minnesmedaljen. Foto: Svenska Medalj AB / Manu Heiskanen
Igår den 5 februari var det 200 år sedan Karl XIII dog och efterträddes av sin adoptivson Karl XIV Johan som inledde ätten Bernadottes tid på tronen. Detta högtidlighölls med ett seminarium i Rikssalen på Stockholms slott i närvaro av kungaparet, kronprinsessparet och 300 gäster. Ett program bestående av musik och föredrag om Bernadotterna avslutades med några ord från kungen. Han sade bland annat:
Min önskan är att slottet också ska vara en levande plats; en plats för samtal. En länk mellan vår historia och vår samtid. Jag vågar tro att det också skulle ha varit min förfader Karl XIV Johans önskan.
En symbol för jubileumsåret, som bland annat dekorerade talarstolen under seminariet, är den särskilt präglade minnesmedaljen. Inte en bärbar sådan, utan en bordsmedalj av 12:e storleken (43 mm. i diameter) med Karl XIV Johans och Carl XVI Gustafs bilder vända mot varandra. Medaljen har skulpterats av Ernst Nordin och tillverkats av Svenska Medalj. Från och med idag kan man köpa den i Slottsboden.
1818 års medalj.
Minnesmedaljen är inspirerad av den medalj som Rikets ständer lät prägla 1818 över både den avlidne kungen och den nytillträdde. Den utfördes av Carl Enhörning och Gustaf Adolf Enegren. Väldigt roligt och passande val som knyter an till kungens ord om historia och samtid. Mer om medaljen står att läsa i Svensk Numismatisk Tidskrift som jag tyvärr inte haft tillfälle att bläddra i än.
Under jubileumsåret hålls flera aktiviteter för att uppmärksamma Bernadotterna på olika sätt spelat roller i Sveriges historia. Ett föredrag som man inte får missa är Tom Bergroths med titeln Från fransk marskalk till kung av Sverige – Ordnar och medaljer till belöning som handlar om hur Karl XIV Johan utvecklade det svenska belöningsväsendet. Föredraget hålls den 12 september på Stockholms slott. Mer information och biljetter här.
Den 3-6 oktober är det kyrkomöte i Uppsala. Den kyrkligt engagerade undrar vilka teologiska frågor som de nyvalda ledamöterna ska besluta om, men själv undrar jag om ärkebiskop Antje Jackelén kommer ta tillfället i akt att dela ut Stefansmedaljen, vilket ofta skett när kyrkofolket varit samlat i ärkestiftsstaden.
Stefansmedaljen är den enda bärbara utmärkelse som delas ut av Svenska kyrkan centralt. Den instiftades 1990 av ärkebiskop Bertil Werkström och fick sina stadgar fastställda av kungen i hovprotokoll. Konstnären Bengt Olof Kälde gav medaljen en tydlig kyrklig prägel med formen av Uppsalas förste ärkebiskops sigill, fästanordning i form av en mitra, samt band i den lila biskopsfärgen. Det sistnämnda ska ha varit kungens personliga förslag.
Av de 30 exemplar som färdigställts av silversmeden Olof Sundqvist skänktes tre till museer och 23 har delats ut till förtjänta medlemmar av kyrkan. Senast den delades ut var 2013 till avgående kyrkomötesordföranden Gunnar Sibbmark och missionsdirektorn Hilda Lind. Antje Jackelén har ännu inte delat ut någon medalj, men har alltså fyra på lager om någon förtjänt skulle dyka upp.
UPPDATERING 2018-10-05
Det skulle dröja till nästa kyrkomöte, men den 2 oktober 2018 överlämnade ärkebiskop Antje Jackelén sina både första Stefansmedaljer till kyrkohistorikern Ragnar Norrman och till Johannes Söderberg som är präst och TV-producent.
Stefansmedaljens statuter
1 §
Stefansmedaljen är instiftad av Ärkebiskopen och stadgarna fastställda av Hans Majestät Konungen (Riksmarskalksämbetet) den 1 oktober 1900. Ärkebiskopen utdelas medaljen till företrädare för och medlemmar av Svenska kyrkan för förtjänstfulla insatser i kyrka och samhälle.
§ 2
Stefansmedaljen är en medalj av förgyllt silver i form av en spetsoval. Medaljen är uppkallad efter förste ärkebiskopen av Uppsala, Stefan (1164-1185). Åtsidan är belagd med ärkebiskop Stefans sigillbild, visande honom iförd tunika, mässhake, pallium, manipel och mitra, i högra handen hållande en uppslagen evangeliebok och i den vänstra en balkvis ställd kräkla, åtföljd av den upptill från ett manutanskt kors utgående omskriften SIGILLV’ I D’I GR’A VPSALENSIS ARCHIEP’L.* Frånsidan är belagd med Svenska kyrkans vapenbild, visande ett genomgående kors, i korsmitten belagt med en öppen krona. Spetsovalen är upptill försedd med en förgylld mitra, vid vilkens övre spets medaljbandet fästes genom en i en ögla fästad förgylld ring. Medaljen bäres i ett purpurfärgat band på vänstra bröstet, för dam monterat i rosett.
§ 3
Stefansmedaljen utdelas i ett antal som bestäms av Ärkebiskopen, dock högst tre per år.
§ 4
Stefansmedaljen bör överlämnas under högtidliga former.
§ 5
Stefansmedaljen beskostas av medel som står till Ärkebiskopens förfogande.
§ 6
Förteckning över tilldelade medaljer förs vid ärkebiskopsämbetet.
I tisdags var det medaljutdelning på kungliga slottet. I Lovisa Ulrikas matsal samlades mottagarna som skulle belönas för sina insatser på skilda områden. Medan fotoblixtarna smattrade fick de ta emot en medalj av kungen och ett diplom av drottningen. De flesta hade tilldelats H. M. Konungens medalj. Denna medalj finns i olika band och storlekar och delas ut till dem som utmärkt sig på olika sätt inom samhället. Idag ska jag gå igenom medaljens historia.
Medaljen, som länge kallade Hovmedaljen, instiftades under tidigt 1800-tal av Karl XIII som belöning för trotjänare som arbetat vid hovet i 30 år eller längre. Medaljen bar kungens bild och på frånsidan mottagarens namn och tjänstetid. Detta var den första svenska medalj som regelbundet kom att bära mottagarens namn. Även Karl XIV Johan och Oscar I delade ut medaljen. Vid sitt silverbröllop sänkte Oscar I kvalifikationstiden till 25 år, men ändå kom medaljen inte att delas ut så ofta. Något strikt regelverk fanns heller inte.
Under Karl XV kom medaljen vid några tillfällen även att ges till personer utanför hovet samt till utlänningar, t. ex. en tysk professor på besök i Stockholm. Redan som kronprins hade han inrättat konstnärsmedaljen Litteris et Artibus som vid trontillträdet kom att bli den andra av kungens enskilda medaljer, d. v. s. som han själv beslutade om och betalade för.
Oscar II.
Med Oscar II fick medaljen fasta former och började utdelas flitigt. Den 13 november 1876 utfärdades ett regelverk för ”H. M. Konungens medalj”. Bandet ändrades till högblått för att skilja den från regeringsmedaljerna. 20 års anställning vid hovstaterna skulle krävas för att få en av medaljens fem klasser:
I guld av 8:e storleken med krona
I guld av 5:e storleken med krona
I guld av 5:e storleken
I silver av 8:e storleken med krona
I silver av 8:e storleken
Åldfruar och hovfurirer hörde till den finaste personalkategorin och fick den högsta klassen. Slottets vedbärare utgjorde tillsammans den lägsta, men kunde efter ett ytterligare antal år få sin medalj försedd med krona. Också här bröt hovmedaljen ny mark. Inom en orden var det vanligt att avancera till en högre grad, men att få en finare variant av en medalj man redan fått var mycket ovanligt.
Utöver dessa delade Oscar II även ut ett antal unika varianter vid särskilda tillfällen inom och utanför hovet: 12:e och 8:e storlekarna i kedja, 8:e storleken i högblått band om halsen, samt i Serafimerordens band på bröstet. Samtliga i guld.
Gustaf V förenklade faderns system så att medaljen kom i tre standardutföranden, samtliga i guld med krona. För 20 års hovtjänst fick man 5:e storleken, efter 30 år 8:e storleken, och efter 40 år 8:e storleken om halsen i smalt band. Dessa regler gällde dock endast vid hovstaterna. När kungen var på resa var han mycket generös med sin medalj till betjänter, chaufförer och andra. Medaljen fick nästan dubbelt så många utländska mottagare som svenska. De fick den dock endast i förgyllt silver.
Gustaf V och Torsten Nothin (mitten).
För insatser utanför hovet delade Gustaf V ut ett fåtal specialvarianter: 12:e och 8:e storlekarna i kedja, samt ett antal i Serafimerordens band. Av de sistnämnda delades en ut med briljanterad krona till överståthållare Torsten Nothin. Denne socialdemokrat kunde av politiska skäl inte ta emot ordnar, även om han gärna velat. Därav specialmedaljen. Först vid pensioneringen kunde han ta emot Serafimerorden. En specialmedalj i andra änden av skalan var 8:e storleken i silver som 1942 tilldelades hovillusionisten Max Hofzinser.
Gustaf VI Adolf började dela ut 8:e storleken i guld till framgångsrika idrottare. Under hans sista år påbörjade riksdagen processen att Sverige helt skulle sluta att förläna ordnar till de egna medborgarna. Då delades cirka 1 300 ordnar ut varje år. Genom ordenskanslersämbetet lämnade kungen ett kompromissförslag. Inga ordnar skulle förlänas för statlig anställning, men tre grader av Vasaorden skulle behållas för att delas ut till förtjänta svenskar efter en fri prövning. Förslagsvis runt 200 om året. Det välavvägda förslaget fick kalla handen från riksdagen. Från politiskt håll sågs inget behov av att fylla det tomrum ordensväsendet skulle lämna efter sig.
Medaljutdelning 2007.
Den gamla ordensväsendet hann leva kvar ett drygt år under Carl XVI Gustaf innan det slutligen upphörde med utgången av 1974. Den 14 februari 1975 beslutade kungen om nya bestämmelser för Konungens medalj som nu skulle ta ordnarnas plats och regelbundet delas ut för insatser för det svenska samhället. Tre äldre varianter återinfördes:
I guld av 12:e storleken med kedja
I guld av 12:e storleken med Serafimerordens band
I guld av 8:e storleken med Serafimerordens band
Sedan 1975 delas medaljen ut till omkring 5o personer årligen, hovstaternas personal medräknad. Bland mottagarna kan nämnas Ingvar Kamprad (12:e storleken i Serafimerordens band 2004), Anne Ramberg (12:e storleken i högblått band 2006), Helge Skoog (8:e storleken i Serafimerordens band 2008) och Alice Bah Kuhnke (8:e storleken i högblått band 2013).
Vissa likheter med ordnarna kan anas. De som får 12:e storleken i kedja är nästan uteslutande de som tidigare skulle ha fått Serafimerorden, och de som får 12:e storleken i Serafimerordens band hade nog före 1975 kunnat bli kommendörer med stora korset av Nordstjärneorden. Detta till trots är medaljen mycket uppskattad. Socialdemokratiska statsministrar, som tidigare kategoriskt avböjt ordnar, infinner sig nu mangrant för att ta emot den. Detsamma gäller liberaler, miljöpartister och t. o. m. vänsterpartister.
Några mindre justeringar ägt rum. Sedan 1981 delas 8:e storleken i högblått band om halsen inte längre ut. Samtidigt fasades 5:e storleken ut för att senare återkomma under 2000-talet, och 1997 infördes 12:e storleken i högblått band. Tidigare gjordes åtskillnad mellan medaljen ”av guld” och ”gyllene” (alltså förgyllt finsilver). Idag är alla medaljer utom den i kedja förgyllda. En enda gång har medaljen delats ut med briljanterad krona. Till prins Bertil på hans 75-årsdag 1987.
Med Konungens medalj har kung Carl Gustaf visat hur en gammal utmärkelse, tvärtemot vad man trodde på 70-talet, kan fylla en uppskattad funktion även idag. Som jag tidigare skrivit har jag förslag på hur ett ännu bättre belöningssystem kunde se ut, men det får bli ett annat inlägg.
Phaleristica 