Medaljen Illis quorum meruere labores.
En utmärkelse lämnar sällan mottagaren oberörd. Det vet alla som fått vara med om att dela ut dem, oavsett om det är Konungens medalj eller ett förtjänsttecken från en lokal förening. Jag har tidigare skrivit om när Statarmuseets chef Barbro Franckié tilldelades medaljen Illis quorum meruere labores av regeringen som beskrev sina känslor såhär:
Det här känns som pricken över i:et. Om familjen och barnen är kronan på mitt liv så är den här medaljen pricken över i för mitt arbetsliv.
Nästan uteslutande är en medaljförläning om mycket positiv överraskning, men det finns förstås undantag.
Konstnären Carl Johan De Geers är ett sådant. För 50 år sedan dömdes han för att ha skändat den svenska flaggan genom sitt (lämpligt namngivna) verk ”Skända flaggan”. Hans förvåning blev stor när han för någon vecka sedan tilldelades Illis quorum av 12:e storleken för ”ett enastående konstnärskap som förnyat och berikat den svenska konstscenen”.
Först blir man gripen av polisen och förhörd som landsförrädare och sen får man femtio år senare medalj av rikets hjältar – det är ju absurt kan man säga.
I en öppenhjärtig intervju med SVT:s Kulturnyheterna berättade han att han omedelbart frågat om det var en kunglig medalj, och tackat ja först efter att han blivit försäkrad om att den inte var det. När han i efterhand fått veta att medaljen bär kungens bild och instiftades av Gustaf III kände han som republikan viss ånger.
Lite vanvördigt talade han om att slipa bort kungens ansikte från medaljen eller försöka betala med den på restaurang – risker som regeringen knappast kan ha varit omedveten om när den valde att lägga medaljen i Carl Johan De Geers händer. Men det är inget att bli upprörd över. Lika lite som svenska flaggan tog skada för 50 år sedan kommer värdet av Illis quorum förändras av lite respektlös konst.
Tillsammans med Sven Wollter, som grävde ned Konungens medalj i sin mors grav eftersom hon hade uppskattat den mer, utgör Carl Johan De Geer en liten majoritet som inte blir ser en officiell utmärkelse som rörande och hedrande. Reaktioner som Barbro Franckiés är de starkaste argument för att inte låta ordnar och medaljer ligga oanvända.
Det ska också tilläggas att Carl Johan De Geer ändå verkade lite glad, om det så bara var av uppmärksamheten som medaljen medförde. Alltid något.
Phaleristica 