Bengt Göransson har avlidit i en ålder av 88 år. Mellan 1982 och 1991 var han statsråd i Utbildningsdepartementet med ansvar för kulturfrågorna och kom att göra ett mycket stort avtryck. Han är en av få som runt halsen kunnat bära en medalj från kungen och dessutom en från regeringen.
2001 mottog Göransson medaljen Illis quorum meruere labores i guld av 12:e storleken av regeringen ”för mångåriga och betydelsefulla insatser för folkbildning, kulturliv och demokrati”.
2008 förlänades han även H. M. Konungens medalj i guld av 12:e storleken med högblått band ”för outtröttliga insatser för en fördjupad kultursyn och för att sprida och debattera kultur i vidaste mening”.
Dessa båda medaljmotiveringar får idag tjäna som kortfattade kärnfulla runor över hans liv. Vila i frid.
När man säger att en medalj är av den och den ”storleken” så använder man en gammal svensk skala enligt vilken en medalj utifrån sin diameter placeras i en storlek mellan den 1:a (minst) och den 26:e (störst). Trots indelningar i storlekar är till synes godtycklig har den använts från 1700-talet ända in i våra dagar.
I det här fördjupande inlägget ska jag skriva något om hur skalan skapades och hur den har använts dels deskriptivt inom den numismatiska litteraturen för att beskriva hur stor en medalj är, dels normativt i officiella handlingar för att fastställa hur stor en medalj ska vara. Avslutningsvis ska jag nämna ett par problem att se upp för när skalan används.
Medaljernas Linné
Det var riksantikvarien och numismatikern Carl Reinhold Berch (1706–1777) som lanserade skalan 1773 i sitt verk Beskrifning öfwer swenska mynt och kongl. skåde-penningar. Den kallas efter honom ofta för Berchs skala (uttalas berks). Själv betecknade han den Mensura magnitudinis Nummorum vilket är latin och kan uttydas ungefär ‘mätning av storleken på mynt’. Skalan består av 26 numrerade cirklar utan tillhörande mått eller beskrivningar. Kanske tänkte Berch att det var enklast läsaren själv placerade sina mynt och medaljer på boksidan för att bestämma storleken.
Vi vet inte hur han tog fram sin skala eller varför de olika storlekarna ser ut som de gör. På medaljBlogg finns en intressant teori, att Berch likt den samtide Linné helt enkelt systematiserade det material han kunde hitta och att de 26 storlekarna avspeglar de mynt och medaljer han beskrev i sitt verk. Oavsett så blev skalan snart etablerad inom den svenska numismatiken.
När Gustav III återupplivade Vitterhetsakademien 1786 gav han den i uppdrag att ha översyn över medaljerna som präglades vid Myntverket. 1791 gav akademin ut en instruktion för hur minnesmedaljer skulle utformas författad av dess sekreterare och Berchs efterträdare som riksantikvarie Gudmund Jöran Adlerbeth (1751–1818). I den angavs att en minnesmedalj borde vara mellan 11:e till 22:a storleken och att mindre storlekar skulle reserveras för räknepenningar och jetonger. Dock har långt ifrån alla svenska medaljer präglats utifrån en viss storlek i Berchs skala.
1860 var det dags för en ny riksantikvarie att fatta pennan. Denna gång Bror Emil Hildebrand (1806–1884) som detta år gav ut sitt nya översiktsverk Minnespenningar öfver enskilda svenska män och qvinnor. I förordet skrev författaren angående skalan:
Då denna godtyckliga måttstock är känd endast af dem, som kunna rådfråga Berchs omnämnda arbete, har författaren ansett ändamålsenligare att angifva minnespenningarnes diameter i Svenska decimal linier. Af undseende för samlare, som ännu hänga fast vid gamla vanor, anföres likväl, inom parenthes, storleken efter Berchs skala.
En decimallinje motsvarar 2,969 millimeter och Hildebrand angav måtten med en fjärdedels linjes exakthet. I vissa fall där en medalj befann sig mittemellan två storlekar använde han halvstorlekar till exempel 7½ storleken. Ovala medaljer mättes på höjden.
Mellan 1874 och 1875 gav Hildebrand ut Sveriges och svenska konungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer i två band. Det omfattar bland annat de svenska kungliga belöningsmedaljerna från Fredrik I till Oscar II. Liksom i det tidigare verket angavs måtten i decimallinjer (dock endast med en halv linjes exakthet) med Berchs storlek inom parentes. I detta verk förekommer dock halvstorlekar betydligt oftare.
Hildebrands användning av Berchs skala är ett resultat av hans egna mätningar, avrundningar och tolkning av skalan. Inte nödvändigtvis att medaljerna tillverkats för att passa in i respektive storlek. Medaljernas faktiska mått varierar, och det är möjligt att andra metoder skulle ha resulterat i att vissa medaljer placerats i andra storleksgrupper. Vissa av de 26 storlekarna ligger bara ett par millimeter från varandra. Hildebrands klassificering är dock mycket etablerad.
1892 fortsatte Bror Edvard Hyckert (1848–1910) på Hildebrands arbete i Numismatiska meddelanden nr XIII. Han övergick dock till att ange diametern i millimeter och brydde sig inte om att försöka placera in medaljerna i Berchs olika storlekar. Under 1900-talet har medaljer mätts nästan uteslutande i millimeter och hänvisningar till Berchs skala skett endast sporadiskt.
Måttstock för kungliga medaljer
1785 instiftade Gustav III den nya belöningsmedaljen Illis quorum meruere labores och bestämde att den skulle delas ut i 18:e och 12:e storlekarna. Redan innan Vitterhetsakademien återuppväckts kunde alltså Berchs skala användas för att bestämma storleken på nya medaljer. De kungliga belöningsmedaljerna delades ofta ut i dessa storlekar kallade den större och den mindre storleken. Huruvida de bars om halsen eller på bröstet, med kedja eller band varierade.
1842 beslutade Karl XIV Johan att alla de kungliga belöningsmedaljerna som huvudregel skulle delas ut i den mindre 5:e storleken och bäras på bröstet i högblått band med gula kanter. 1860 infördes även den en 8:e storleken av Oscar I. På 1880-talet återinförde Oscar II de 18:e och 12:e storlekarna och sedan dess har i stort sett alla officiella belöningsmedalj präglads i någon av dessa fyra storlekar och följt samma praxis för hur de ska bäras:
18:e storleken i kedja om halsen
12:e storleken i band om halsen
8:e och 5:e storlekarna i band på bröstet
Det finns undantag. 8:e storleken av H.M. Konungens medalj kunde länge delas ut att bäras om halsen och 12:e storleken av samma medalj kan numera delas ut i kedja (se tidigare inlägg). Sedan 1947 delas medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst endast ut i 6:e storleken. Man ville att samtliga mottagare skulle få medaljen i samma storlek och valör och valde en storlek mellan de tidigare 8:e och 5:e.
Sedan 1923 delar Kungl. Patriotiska sällskapet in sina medaljer i 1:a, 2:a och 3:e storleken. Detta har inget att göra med Berchs skala utan är ett sätt att beskriva medaljerna i fallande storleksordning. 1:a storleken är störst, till skillnad från i Berchs skala där den är minst.
Några mätproblem
Ett försök att översätta Berchs skala till decimallinjer (vänster) och millimeter (höger).
Jag har hittills undvikt att skriva ut vad varje storlek motsvarar för diamteter i millimeter. Skälet är att Berchs skala inte är utformad utifrån några exakta mått och att tolkningarna skiljer sig år. I boken De nordiska ländernas officiella belöningsmedaljer (1938) av Ernst Areen (1882–1943) finns en millimetertabell för 1:a till 18:e storleken. När det gäller de storlekar som använts för de officiella belöningsmedaljerna så stämmer tabellen väl överens med den ”industristandard” som använts vid Myntverket:
18:e storleken = 56 mm.
12:e storleken = 43 mm.
6:e storleken = 27,5 mm.
5:e storleken = 24 mm.
8:e storleken är lite mer komplicerad. Den var ursprungligen 33 mm. men under 1800-talet minskades den till 32 mm. för att sedan tidigt 1900-tal präglas i 31 mm. vilket enligt Berchs skala egentligen borde motsvara 7½ storleken. Numera anses dock 8:e storleken vara 31 mm. i diameter.
Gällande övriga storlekar är det mindre säkert att en storlek alltid motsvarar måtten enligt Areens tabell. Patriotiska sällskapets och Pro Patrias största medaljer brukar utifrån Hildebrands klassificering placeras i den 11:e storleken. Denna mäter 41 mm. i diameter enligt Areen. Under större delen av 1900-talet har dessa medaljer dock präglats med drygt 42 mm. i diameter, alltså närmare 11½ eller rentav 12:e storleken.
Det är inte alltid enkelt att göra rätt. När medaljgravören Erik Lindberg skulle utföra frånsidorna till Patriotiska sällskapets nya hantverksmedaljer i 11:e och 9:e storlekarna följde han de exakta måtten i Areens tabell: 41 mm. respektive 35,5 mm. När de färdiga medaljerna kom från Myntverket var de dock 42 respektive 36 mm. Till frånsidan hade man nämligen använt Adolf Lindbergs något porträtt av Gustaf V som var någon mm. större.
Det finns givetvis inget som hindrar att man fortsätter att beskriva äldre medaljer med de storlekar som traditionellt använts, så länge man är medveten om den inte nödvändigtvis säger något om deras exakta mått.
Sammanfattningsvis
Även om Berchs 1700-talsskala är både godtycklig och svåranvänd så är den en del av vår rika medaljtradition. Om man instiftar en ny medalj kan man med fördel fortsätta traditionen och välja en storlek ur skalan. Som metod för att klassificera medaljer i efterhand var den dock anakronistisk redan vid 1800-talets mitt och det finns ingen anledning att pressa in en medalj i skalan som inte hör hemma där. När man beskriver en medaljs mått så bör man göra det i millimeter.
Medaljen Illis quorum meruere labores instiftades 1785 av Gustav III och är en av Sveriges främsta belöningsmedaljer. Idag delas den ut av regeringen för ”insatser för kulturella, vetenskapliga och andra allmännyttiga ändamål”. Senaste utdelningen skedde i september 2018 till Katarina Johansson och Alexandra Charles von Hofsten.
Ursprungligen förlänades medaljen i guld- eller silverkedja att bäras om halsen eller i knapphålet. Senare började medaljen delas ut i blått, grönt eller vitt band. Den 22 december 1841 bestämde kung Karl XIV Johan att alla svenska belöningsmedaljer skulle delas ut att bäras i högblått band med gula kanter och detta har med ytterst få undantag gällt sedan dess. Det mest kända undantaget är Illis quorum av 12:e storleken i Serafimerordens band som Selma Lagerlöf fick motta 1926. Ett desto mindre känt undantag gjordes 1882.
Schwedenstein.
Den 6 november 1882 högtidlighölls 250-årsdagen av slaget vid Lützen vid minnesmärket Schwedenstein som markerar platsen där Gustaf II Adolf stupade. 1837 hade kronprins Fredrik Vilhelm (IV) av Preussen anlagt en minnesplats där och låtit anställa en krigsinvalid att sköta om den. 1882 innehades den sysslan av fältväbeln Ludwig Wilhelm Müller som skadats i det tyska enhetskriget 1866. När det uppmärksammades i svenska tidningar att Müller hade magra inkomster och en familj att försörja så samlades det in pengar till hans understöd. De överlämnades på minnesdagen av den svenske generalkonsuln i Leipzig som samtidigt dekorerade Müller med en medalj från kung Oscar II – Illis quorum meruere labores i guld av 5:e storleken med Svärdsordens band.
Kanske ville man ge Müller en militär dekoration utan att använda de som var avsedda för svenska krigsmän. Endast ett par tillfällen då Illis quorum delats ut med Svärdsordens band är kända. 1815 hade den holländske kaptenen von Kellner mottagit medaljen av 12:e storleken i guld med Svärdsordens band för brobyggnader och andra ingenjörsbefattningar under tyska fälttåget. En ytterst sällsynt medalj således.
Igår fyllde diplomaten Hans Blix 90 år. Detta uppmärksammade regeringen genom att samma dag tilldela honom medaljen Illis quorum meruere labores av 18:e storleken. Denna utmärkelse, som instiftades av Gustav III 1785 och bärs i en guldkedja om halsen, är den allra finaste som regeringen kan dela ut. Motiveringen löd:
för hans mångåriga, oförtröttliga och världen över uppmärksammade gärning för fred, nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen, både som företrädare för Sverige och för Förenta nationerna och dess institutioner.
Hans Blix är i grunden jurist och gjorde karriär på Utrikesdepartementet. I regeringen Ullsten 1978-79 var han utrikesminister och inledde därefter en karriär inom FN. Han var länge generaldirektör för FN:s atomenergiorgan och fick efter att han frånträtt sin post motta Konungens medalj av 12:e storleken i Serafimerordens band 1998. Därefter blev han chef för FN:s inspektionskommission. I sitt pressmeddelande skriver regeringen: ”Den uppgiften satte honom i ett globalt sökarljus som krävde en osviklig integritet och oväld.” 2004 tilldelade kungen Hans Blix den sällsynta Serafimermedaljen ”för synnerligen förtjänstfull samhällsgagnande gärning”. Samma år utnämndes han till kommendör av franska Hederslegionen.
Illis quorum meruere labores betyder ”Åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det”. Medaljen delas ut i guld i fyra storlekar. Den 18:e storleken är den största och delas ut oerhört sparsamt. Efter 1975 har den, tillsammans med Konungens medalj av 12:e storleken, i praktiken ersatt Serafimerorden som rikets högsta utmärkelse. 1984 likställdes innehavarna av dessa medaljer med serafimerriddarna i hovets placeringslista. Under 2000-talet har medaljen endast delats ut tre gånger. Talmannen Birgitta Dahl mottog den 2003 och diplomaten Jan Eliasson 2016. Andra levande mottagare är centerledaren Olof Johansson och talmannen Thage G. Peterson.
Hans Blix är den förste sedan Jacob Wallenberg d. ä. att motta både denna utmärkelse och Serafimermedaljen.
En utmärkelse lämnar sällan mottagaren oberörd. Det vet alla som fått vara med om att dela ut dem, oavsett om det är Konungens medalj eller ett förtjänsttecken från en lokal förening. Jag har tidigare skrivit om när Statarmuseets chef Barbro Franckié tilldelades medaljen Illis quorum meruere labores av regeringen som beskrev sina känslor såhär:
Det här känns som pricken över i:et. Om familjen och barnen är kronan på mitt liv så är den här medaljen pricken över i för mitt arbetsliv.
Nästan uteslutande är en medaljförläning om mycket positiv överraskning, men det finns förstås undantag.
Konstnären Carl Johan De Geers är ett sådant. För 50 år sedan dömdes han för att ha skändat den svenska flaggan genom sitt (lämpligt namngivna) verk ”Skända flaggan”. Hans förvåning blev stor när han för någon vecka sedan tilldelades Illis quorum av 12:e storleken för ”ett enastående konstnärskap som förnyat och berikat den svenska konstscenen”.
Först blir man gripen av polisen och förhörd som landsförrädare och sen får man femtio år senare medalj av rikets hjältar – det är ju absurt kan man säga.
I en öppenhjärtig intervju med SVT:s Kulturnyheterna berättade han att han omedelbart frågat om det var en kunglig medalj, och tackat ja först efter att han blivit försäkrad om att den inte var det. När han i efterhand fått veta att medaljen bär kungens bild och instiftades av Gustaf III kände han som republikan viss ånger.
Lite vanvördigt talade han om att slipa bort kungens ansikte från medaljen eller försöka betala med den på restaurang – risker som regeringen knappast kan ha varit omedveten om när den valde att lägga medaljen i Carl Johan De Geers händer. Men det är inget att bli upprörd över. Lika lite som svenska flaggan tog skada för 50 år sedan kommer värdet av Illis quorum förändras av lite respektlös konst.
Tillsammans med Sven Wollter, som grävde ned Konungens medalj i sin mors grav eftersom hon hade uppskattat den mer, utgör Carl Johan De Geer en liten majoritet som inte blir ser en officiell utmärkelse som rörande och hedrande. Reaktioner som Barbro Franckiés är de starkaste argument för att inte låta ordnar och medaljer ligga oanvända.
Det ska också tilläggas att Carl Johan De Geer ändå verkade lite glad, om det så bara var av uppmärksamheten som medaljen medförde. Alltid något.
Regeringen har beslutat att tilldela diplomaten Jan Eliasson medaljen Illis quorum meruere labores av 18:e storleken i guld med kedja. Den finaste medaljen som regeringen kan dela ut. Han fick beskedet av utrikesminister Margot Wallström vid ett besök i New York och motiveringen lyder:
För hans livslånga och oförtröttliga arbete i fredens och de mellanstatliga relationernas tjänst, både som företrädare för Sverige och som representant för Förenta nationerna
Eliasson har haft en lång karriär inom diplomatin, bl. a. som kabinettssekreterare 1994–2000, ambassadör i USA 2000-05 och en kort period som utrikesminister 2006. Han avslutar vid årsskiftet sitt arbete vid FN där han varit ordförande i generalförsamlingen 2005–06 och vice generalsekreterare sedan 2012. Han tilldelades Konungens medalj av 12:e storleken i Serafimerordens band 2005.
Medaljen, vars inskrift betyder ”Åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det”, instiftades 1785 av Gustav III som en allmän belöningsmedalj att delas ut i 18:e och 12:e storlekarna. Under mitten av 1800-talet ändrades detta till 8:e och 5:e storlekarna, men Oscar II återinförde de större varianterna för särskilda förtjänster. Sedan dess har dessa två storlekar delats ut sparsamt och endast till dem som gjort betydande insatser under lång tid.
Sedan 1984 har 18:e storleken endast delats ut till statsmän och -kvinnor. Samtidigt bestämdes att innehavarna skulle vara likställda med Serafimerriddare i hovets placeringslista. Detta gäller även innehavarna av Konungens medalj av 12:e storleken med kedja. Medaljen är alltså i princip lika fin som Serafimerorden. Den som senast fick motta medaljen var förra talmannen Birgitta Dahl 2003.
Till Aftonbladet säger Eliasson om medaljen:
Jag är mycket hedrad och tacksam, jag blev överraskad och glädjer mig mycket över detta. Det är många års arbete i både FN:s och Sveriges tjänst som avslutas nu, säger han.
”Postum utmärkelse för Raoul Wallenberg”– så löd Svenska Dagbladets rubrik den 12 november 1952. Dagen innan hade den svenske diplomaten tilldelats medaljen Illis quorum meruere labores i guld av åttonde storleken för hans humanitära arbete i Budapest 1944 och 1945, då han med stort personligt mod räddade tiotusentals judar undan förintelsen i det ockuperade Ungern.
Det fanns bara ett aber med rubriken. Wallenberg var ännu inte dödförklarad. Han hade varit försvunnen sedan han den 17 januari 1945 förts bort av sovjetiska trupper, men hans familj levde fortfarande i hopp om att han skulle återvända hem. När utrikesdepartementet hade föreslagit honom för medaljen betonade man att det inte var en postum utmärkelse. I väntan på Wallenbergs återkomst överlämnades medaljen till hans mor Maj von Dardel.
Först 2016 beslutade Skatteverket att Wallenberg ska ”anses ha dött den 31 juli 1952”.
Raoul Wallenberg hör till Sveriges, för att inte säga mänsklighetens, stora hjältar. Han har hedrats med minnesmärken och postuma utmärkelser från otaliga länder. Medaljen från 1952 är förhållandevis blygsam, men den delades ut med förhoppningen att Raoul Wallenberg själv skulle kunna ta emot den.
Selma Lagerlöf med lettiska Tre Stjärnors ordens kommendörskors.
I en monter på gården Mårbacka där Selma Lagerlöf föddes och växte upp finns hennes många utmärkelser utställda i en monter. Utöver Nobelmedaljen fick hon ta emot flera utländska riddarkors för sitt författarskap. I Sverige, där ordnar skulle öppnas för kvinnor först ett decennium efter hennes död, införde man rentav nya medaljvarianter för att kunna belöna henne ordentligt.
I samband med att Selma Lagerlöf tilldelades nobelpriset i litteratur 1909 fick hon en unik utmärkelse av kung Gustaf V: medaljen Litteris et Artibus med Serafimerordens band. Medaljen delas ut för konstnärliga insatser och nya mottagare utses varje år, dock alltid i det högblå band som visar att den delas ut av kungen personligen. Genom att förläna den i det ljusblå serafimerbandet höjdes Lagerlöfs utmärkelse över alla andra.
1926 blev det aktuellt att åter hedra Selma Lagerlöfs livsgärning och Kungl. Maj:t tilldelade henne medaljen Illis quorum meruere labores av 12:e storleken. Även denna gång med serafimerbandet. Här fanns den större 18:e storleken att tillgå, men den utdelades sparsamt och till de med mycket hög samhällsställning. Man får anta att Selma var nöjd med att vara den enda att någonsin få medaljen i ljusblått band.
Under sitt sista levnadsår startade en kampanj att skänka guldmedaljer som ekonomiskt stöd till Finland under Vinterkriget (mer om detta på medaljBlogg). Lagerlöf kände starkt för Finland och hörsammade uppmaningen. De bärbara behöll hon. Kanske tänkte hon att hon behövde de bärbara om hon skulle bli frisk nog att besöka akademiens högtidssammankomst igen och då kunde hon inte gärna vara utan dem.
Nobelmedaljen och svenska akademiens stora guldmedalj lämnade hon dock till insamlingen. Innan de han smältas ned löstes de ut av Fryksdalens Gille som äger dem än idag. Totalt inbringade de 12 640kr (260 000kr i dagens penningvärde) för den finska saken. Originalen förvaras i bankvalv med detaljerade kopior har tillverkats till montern på Mårbacka.
Selma Lagerlöfs ordnar och medaljer:
Litteris et Artibus med Serafimerordens band
Illis quorum meruere labores av 12:e storleken med Serafimerordens band
Phaleristica 