Serafimerringningens historia

Riddarholmskyrkan i Stockholm har bara en klocka. Enligt en tradition som går tillbaka till 1748 ska den ringa endast då en riddare av Serafimerorden begravs. Detta kallas för serafimerringning och pågår oavbrutet i en hel timme. Samtidigt sätts en kopparplåt med den avlidnes heraldiska vapen (serafimersköld) upp i kyrkan under högtidliga former. Riddarholmskyrkan är då öppen för alla som vill närvara.

Serafimerordens kyrka

När Serafimerorden instiftades 1748 var den tänkt som en belöning för rikets högsta ämbetsmän, men också som en levande orden vars medlemmar skulle samlas till ett årligt ordenskapitel med föregående gudstjänst och riddardubbning. Enligt de äldsta ordensstatuterna skulle denna ceremoni äga rum i Riddarholmskyrkan ”ther någre Swea och Götha Konungar begrafne äro, hwilke ofta til Swea Rikets förswar och heder med blod färgat sine Wapn och kläder”.

Man trodde att Magnus Ladulås hörde till de kungar som låg begravda i kyrkan, och eftersom man gjorde gällande att Serafimerorden var ett återupplivande av en medeltida riddarorden som han grundat blev det ännu mer passande att ha Riddarholmskyrkan som ordenskyrka. Det fanns bara ett problem: det var väldigt kallt och riddarna var klädda i en tunn ordensdräkt. Efter bara några år flyttades ceremonierna till Slottskyrkan.

I de ursprungliga statuterna fanns även en bestämmelse om att riddarnas begravning skulle äga rum i Riddarholmskyrkan. På ordenskapitlet 1754 undrade den åldrige riddaren Herman Cedercreutz om bestämmelsen var tvingande då han ”torde blifwa bland de förste af Herrar Riddare som med döden afgå”. Han fick till svar att bestämmelsen var frivillig och att riddarna själva fick råda över sina begravningar. Cedercreutz avled senare samma år och begravdes i Sankt Jakobs kyrka.

Själaringning

Ett stadgande i statuterna som kom att åtföljas var den som angav att Riddarholmskyrkans klockor skulle ringa för avlidna riddare på begravningsdagen:

Blifwer inländsk Riddare död å andra orter här i Riket, tå skal jemväl uti Riddareholms Kyrkan för honom ringas, samt ett kort åminnelse Tal af Öfwer-Hofpredikanten, på en ther til utsatt dag hållas.

Detta blev grunden till traditionen med serafimerringning. Eftersom få ville begravas i Riddarholmskyrkan kom man att ringa även för dem som begravdes i Stockholm och 1798 började man även ringa för utländska riddare.

Ringning i kyrkklockorna hade länge varit viktigt inslag i adliga begravningar. Det var ett noga reglerat privilegium och den förnämsta tidpunkten kl. 12 (”tolvringning”) var förbehållen kungligheter, biskopar och adeln. Längden på ringningen hade också betydelse. En hel timme var en ansenlig tidsrymd.

Klockorna

När Serafimerorden instiftandes var ingen mindre än hovurmakaren Jean Fredman uppsyningsman för Riddarholmskyrkans tornur och klockor. Han är känd som förebild för figuren med samma namn i Bellmans sånger och epistlar. Riddarholmskyrkan hade vid denna tid fem klockor som skänkts av drottning Kristina inför Gustaf II Adolfs begravning i kyrkan 1634. Den största av dessa kallades först för Storklockan, och senare för Serafimerklockan.

Morgonen den 28 juli 1835 slog blixten ner i kyrkans tornspira och startade en brand som härjade tornet i tre dagar. En stockholmare som blev vittne åt brandens förlopp beskrev klockornas öde:

Seraphimerklockan nedföll snart och man wäntade med förskräckelse det ögonblick då de andra klockorna skulle nedfalla, krossa hvalfvet och itända det under warande rummet. Men dessa klockor besinnade sig så länge på farten att det ingen resa blef af, nämligen på en gång; de smälte och nedrunno i flytande form!

Större delen av kyrkan räddades dock från lågorna. Ett nytt torn restes med en karaktäristisk spira i gjutjärn. Uppdraget att utföra en ny klocka gick till skulptören Axel Magnus Fahlcrantz. Han dekorerade den med Serafimerordens kedja av serafer och patriarkalkors samt försåg manteln med en inskription på latin som berättade om dess historia och syfte. Den lyder i översättning:

Först gjuten år 1634 till minne av den store Gustav II Adolf på befallning av hans dotter, drottningen, ljöd jag, än glatt, än sorgset under hela två århundraden för fromma själar, tills jag år 1835 smälte och tillsammans med det höga tornet föll ned och blev till aska.

Men tack vare Karl XIV Johan, svearnas och norrmännens mäktige och gode konung återuppstod jag efter flera år, och liksom under de 17 föregående lustren skall jag gå mot klagan och fest och även i framtiden följa konungens och de främstes liktåg.

Klockan göts 1839 av Seipel och Liljendahls gjuteri för 1 410 riksdaler. Det har ibland påståtts att klockan är helt eller delvis av silver, men i själva verket är den gjuten av den smälta klockmalmen från de äldre klockorna och består av brons och tenn.

Ringarna

Det krävdes ett helt lag med ringare för att sätta den två och ett halvt ton tunga klockan i rörelse. Den hölls i gungning med tramprörelser som krävde både styrka och skicklighet. För att hålla igång en hel timme var man åtta ringare varav hälften trampade medan de andra vilade. Arbetsledaren som ledde det hela med gester eftersom dånet gjorde allt tal omöjligt och ringarna hade bomull i öronen.

Användningen slet på klockans ställning och kläpp. Mot slutet av 1800-talet var den så illa åtgången att den fick tas ur bruk för att repareras. Under en tid fick serafimerringningen istället ske från Storkyrkan.

Under 1900-talet gick fler och fler kyrkor över till att ringa sina klockor på maskinell väg och man funderade på att göra det även i Riddarholmskyrkan. Det behövde dock godkännas av Riksantikvarieämbetet som starkt motsatte sig en sådan förändring. Man ville värna traditionen med ringare och ansåg det pietetslöst att lämna över arbetet till en motor. Just den traditionella serafimerringningen ansågs särskilt viktigt att skydda från sådana moderniteter.

Ringarna hade vanligen hämtats från gatukontorets renhållningsavdelning, men med tiden blev det allt svårare att hitta folk som ville och kunde ta på sig uppgiften. 1962 fick man ställa in flera serafimerringningar då man inte lyckades uppbåda ett ringarlag i tid. Detta år gav Riksantikvarieämbetet slutligen med sig och en klockringningsmaskin kunde installeras. Tillverkaren Bergholtz gjuteri var arvtagare till Seipel och Liljendahl som gjutit klockan 1839.

När drottning Wilhelmina av Nederländerna begravdes den 8 december 1962 sattes ringningen för första gången igång med en knapptryckning.

Besökare

Samtidigt som traditionen med själaringning avtog under 1800-talet blev Serafimerklockans timslånga klingande att bli ett välkänt inslag i Stockholms ljudbild och omskrevs av flera författare och poeter. August Strindberg nämner den i både Röda rummet och Tal till svenska nationen. Bertil Malmberg kallade den i en dikt för ”dödsklockan” och ”spökringningen” som ingen kunde undgå att höra.

Det var vanligt att man besökte Riddarholmskyrkan vid serafimerringningen för att hedra den avlidne. Särskilt om det gällde en svensk serafimerriddare. Kyrkan som annars hölls stängd annat än på sommaren öppnades under den timme som ringningen pågick. När Marcus Wallenberg begravdes 1982 samlades omkring 400 personer i kyrkan.

Några ceremoniella inslag förekom inte. Serafimerordens gudstjänst hade inte hållits sedan tidigt 1800-tal och ordenskapitlen var nu långt mindre högtidliga tillfällen. Den avlidne riddarens vapenplåt som skulle sättas upp i Riddarholmskyrkan fördes dit av en vaktmästare i en för ändamålet specialtillverkad väska. Det kunde ske före eller efter ringningen beroende på när vapenmålaren hade tid att måla dit dödsdatumet.

Nya inslag

Det är först på senare år som man börjat ge serafimerringningen en ceremoniell inramning. Ett bord ställdes upp i koret med ett fotografi av den avlidne riddaren eller ledamoten med blommor och levande ljus. Bredvid placerades serafimerskölden på en ställning. Inbjudan att närvara utgick till utvalda gäster, till exempel till ambassadören från det aktuella landet om den avlidne var utlänning.

Den siste svenske icke-kunglige riddaren Sten Rudholm dog 2008. Sedan 1975 utdelas Serafimerorden endast till medlemmar av kungahuset samt utländska statschefer och därmed likställda. Vid Rudholms serafimersköld i kyrkan ställdes en hedersvakt bestående av två livdragoner i liten paraddräkt och dragna sablar. Ytterligare två dragoner stod posterade vid kyrkans ingång. Det var då tänkt som en engångshändelse.

2013 införde man ett nytt ceremoniel för Nelson Mandelas serafimerringning. Hans serafimersköld fördes eskorterad av grenadjärer från Västra valvet på slottet, förbi högvakten som stod uppställd på Yttre borggården och längs Storkyrkobrinken till Riddarholmskyrkan. Grenadjärerna är en honnörsstyrka från Livgardet som känns igen på sina björnskinnsmössor. De paraderar bland annat vid statsbesök och riksmötets öppnande och deras medverkan är en hedersbetygelse.

När Mandelas sköld placerats i koret läste vice ordenskanslern, tillika sekreteraren, upp en kort levnadsbeskrivning över den avlidne riddaren på svenska och engelska vilket gav de närvarande lite välbehövlig kontext. Inslaget utgör också ett återupplivande av det minnesord som överhovpredikanten, och senare ordenssekreteraren, enligt de äldre statuterna skulle hålla över döda riddare.

Försöket föll väl ut och har numera blivit standard. Processionen har utökats med trumslagare som spelar sorgmarsch på förstämda trummor. Det sistnämnda innebär att man spänner loss trumskinnet vilket ger en mjuk och dov klang. Antalet grenadjärer har dessutom fördubblats och bakom dem går nu personal från Kungl. Maj:ts Orden, ofta med inbjudna diplomater och andra gäster.

Tack vare att man informerar i god tid är det många som besöker serafimerringningen. Den i särklass mest besökta var den för Thailands kung Bhumibol Adulyadej 2016. Man väntade sig att några hundratal av kungens landsmän skulle sluta upp. Det kom 2 000. Ringningen fick förlängas för att alla skulle kunna ta del av den.

Slutord

När ringningen för avlidna serafimerriddare infördes på 1700-talet var det en fortsättning på en redan gammal tradition. Trots att den ställts inför många utmaningar genom åren är traditionen livaktig än idag och kanske kommer den att utvecklas ännu mer. Jag tror att de som hör klockans klang eller ser processionen gå förbi välkomnar den högtidlighet som tillfälligt tar plats i det offentliga rummet.

Upplägget för tankarna till forna tiders adelsbegravningar, då processioner med den avlidnes vapensköld till ljudet av trummor och kyrkklockor inte var alltför ovanliga. I denna enklare moderna variant får skölden agera som en representation av den avlidne till vilken olika hedersbetygelser kan riktas.

Jag hoppas att många utlänningar kan glädjas åt att deras egna serafimerriddare hedras under dessa former. De mottog orden som en vänskapsgest, och precis som en vänskap är orden inte endast för festliga tillfällen och utgör även ett åtagande i sorg, vilket denna ceremoni är ett ett bevis på.