Kategoriarkiv: Ceremonier

Serafimerringningens historia

Riddarholmskyrkans_tornur_2012
Riddarholmskyrkans tornur.

Riddarholmskyrkan i Stockholm har bara en klocka. Enligt en tradition som går tillbaka till 1748 ska den ringa endast då en riddare eller ledamot av Serafimerorden begravs. Detta kallas för serafimerringning och den pågår oavbrutet i en hel timme. Samtidigt sätts en kopparplåt med den avlidnes vapen upp i kyrkan under högtidliga former.

Idag ringer klockan för prins Henrik av Danmark som begravs i Christiansborgs slottskyrka vid en enkel ceremoni i kretsen av de närmaste. Kl. 11:50 förs hans vapen i procession från Stockholms slott och kl. 12:00 inleds serafimerringningen. Riddarholmskyrkan kommer då att vara öppen för den som vill närvara.

I detta lite längre inlägg vill jag beskriva denna gamla och spännande tradition.

Serafimerordens kyrka

Riddarholmskyrkan_juni_2005
Riddarholmskyrkan.

När Serafimerorden instiftades 1748 var den tänkt som en belöning för rikets högsta ämbetsmän, men också som en levande orden vars medlemmar skulle samlas till ett årligt ordenskapitel med föregående gudstjänst och riddardubbning. Enligt de äldsta ordensstatuterna skulle denna ceremoni äga rum i Riddarholmskyrkan ”ther någre Swea och Götha Konungar begrafne äro, hwilke ofta til Swea Rikets förswar och heder med blod färgat sine Wapn och kläder.”

Man trodde att Magnus Ladulås hörde till de kungar som låg begravda i kyrkan, och eftersom man gjorde gällande att Serafimerorden var ett återupplivande av en medeltida riddarorden som han grundat blev det ännu mer passande att ha Riddarholmskyrkan som ordenskyrka. Det fanns bara ett problem: det var väldigt kallt och riddarna var klädda i en tunn ordensdräkt. Efter bara några år flyttades ceremonierna till Slottskyrkan.

Även från bestämmelsen att riddare skulle begravas i Riddarholmskyrkan gjorde man snart undantag. På ordenskapitlet 1754 lyfte den åldrige Herman Cedercreutz frågan då han ”torde blifwa bland de förste af Herrar Riddare som med döden afgå”. Han fick till svar att bestämmelsen var frivillig och att riddarna själva fick råda över sina begravningar. Cedercreutz avled senare på året och begravdes i Sankt Jakobs kyrka.

Själaringning

Ett stadgande i statuterna som kom att åtföljas var den som angav att Riddarholmskyrkans klockor skulle ringa för avlidna riddare på begravningsdagen:

Blifwer inländsk Riddare död å andra orter här i Riket, tå skal jemväl uti Riddareholms Kyrkan för honom ringas, samt ett kort åminnelse Tal af Öfwer-Hofpredikanten, på en ther til utsatt dag hållas.

Detta blev grunden till traditionen med serafimerringning. Eftersom få ville begravas i Riddarholmskyrkan kom man att ringa även för dem som begravdes i Stockholm, och från 1798 började man även ringa för utländska riddare.

Ringning i kyrkklockorna hade länge varit viktigt inslag i adliga begravningar. Det var ett noga reglerat privilegium och den förnämsta tidspunkten kl. 12 (”tolvringning”) var förbehållen kungligheter, biskopar och adeln. Längden på ringningen hade också betydelse. En hel timme var en ansenlig tidsrymd.

Uppsyningsman för Riddarholmskyrkans tornur och klockor när Serafimerorden instiftandes var ingen mindre än hovurmakaren Jean Fredman, känd som förebild för figuren med samma namn i Bellmans sånger och epistlar.

Klockorna

Riddarholmskyrkan hade vid denna tid fem klockor som skänkts av drottning Kristina inför Gustaf II Adolfs begravning i kyrkan 1634. Den största av dessa kallades först för Storklockan, och senare för Serafimerklockan.

Riddarholmsbranden_1835
Riddarholmskyrkans brand 1835 av Anders Lundquist.

Morgonen den 28 juli 1835 slog blixten ner i kyrkans tornspira och startade en brand som härjade tornet i tre dagar. En stockholmare som blev vittne åt brandens förlopp beskrev klockornas öde:

Seraphimerklockan nedföll snart och man wäntade med förskräckelse det ögonblick då de andra klockorna skulle nedfalla, krossa hvalfvet och itända det under warande rummet. Men dessa klockor besinnade sig så länge på farten att det ingen resa blef af, nämligen på en gång; de smälte och nedrunno i flytande form!

Större delen av kyrkan räddades dock från lågorna. Ett nytt torn restes med en karaktäristisk spira i gjutjärn. Uppdraget att utföra en ny klocka gick till skulptören Axel Magnus Fahlcrantz. Han dekorerade den med Serafimerordens kedja av serafer och patriarkalkors samt försåg manteln med en inskription på latin som berättade om dess historia och syfte. Den lyder i översättning:

Först gjuten år 1634 till minne av den store Gustav II Adolf på befallning av hans dotter, drottningen, ljöd jag, än glatt, än sorgset under hela två århundraden för fromma själar, tills jag år 1835 smälte och tillsammans med det höga tornet föll ned och blev till aska.

Men tack vare Karl XIV Johan, svearnas och norrmännens mäktige och gode konung återuppstod jag efter flera år, och liksom under de 17 föregående lustren skall jag gå mot klagan och fest och även i framtiden följa konungens och de främstes liktåg.

Serafimerklockan (2)
1839 års Serafimerklocka.

Klockan göts 1839 av Seipel och Liljendahls gjuteri för 1 410 riksdaler. Det har ibland påståtts att klockan är helt eller delvis av silver, men i själva verket är den gjuten av den smälta klockmalmen från de äldre klockorna och består således av brons och tenn.

Ringarna

Det krävdes ett helt lag med ringare för att sätta den två och ett halvt ton tunga klockan i rörelse. Den hölls i gungning med tramprörelser som krävde både styrka och skicklighet. För att hålla igång en hel timme var man åtta ringare varav hälften trampade medan de andra vilade. Arbetsledaren som ledde det hela med gester eftersom dånet gjorde allt tal omöjligt och ringarna hade bomull i öronen.

Användningen slet på klockans ställning och kläpp. Mot slutet av 1800-talet var den så illa åtgången att den fick tas ur bruk för att repareras. Under en tid fick serafimerringningen istället ske från Storkyrkan.

Malteserorden
Debattartikel om ringandet 1942.

Under 1900-talet gick fler och fler kyrkor över till att ringa sina klockor på maskinell väg och man funderade på att göra det även i Riddarholmskyrkan. Det behövde dock godkännas av Riksantikvarieämbetet som starkt motsatte sig en sådan förändring. Man ville värna traditionen med ringare och ansåg det pietetslöst att lämna över arbetet till en motor. Just den traditionella serafimerringningen ansågs särskilt viktigt att skydda från sådana moderniteter.

Ringarna hade vanligen hämtats från gatukontorets renhållningsavdelning, men med tiden blev det allt svårare att hitta folk som ville och kunde ta på sig uppgiften. 1962 fick man ställa in flera serafimerringningar då man inte lyckades uppbåda ett ringarlag i tid. Detta år gav Riksantikvarieämbetet slutligen med sig och en klockringningsmaskin kunde installeras. Tillverkaren Bergholtz gjuteri var arvtagare till Seipel och Liljendahl som gjutit klockan 1839.

När drottning Wilhelmina av Nederländerna begravdes den 8 december samma år sattes ringningen igång med en knapptryckning.

Besökare

Samtidigt som traditionen med själaringning avtog under 1800-talet blev Serafimerklockans timslånga klingande att bli ett välkänt inslag i Stockholms ljudbild och omskrevs av flera författare och poeter. August Strindberg nämner den i både Röda rummet och Tal till svenska nationen. Bertil Malmberg kallade den i en dikt för ”dödsklockan” och ”spökringningen” som ingen kunde undgå att höra.

Det var vanligt att man besökte Riddarholmskyrkan vid serafimerringningen för att hedra den avlidne. Särskilt om det gällde en svensk serafimerriddare. Kyrkan som annars hölls stängd annat än på sommaren öppnades under den timme som ringningen pågick. När Marcus Wallenberg begravdes 1982 samlades omkring 400 personer i kyrkan.

Några ceremoniella inslag förekom inte. Serafimerordens gudstjänst hade inte hållits sedan tidigt 1800-tal och ordenskapitlen var nu långt mindre högtidliga tillfällen. Den avlidne riddarens vapenplåt som skulle sättas upp i Riddarholmskyrkan fördes dit av en vaktmästare i en för ändamålet specialtillverkad väska. Det kunde ske före eller efter ringningen beroende på när vapenmålaren hade tid att måla dit dödsdatumet.

Nya inslag

Serafimerringning_i_Riddarholmskyrkan_11_februari_2015c
Bord uppställt vid Richard von Weizsäckers serafimerringning.

Det är först på senare år som man börjat ge serafimerringningen en ceremoniell inramning. Ett bord ställdes upp i koret med ett fotografi av den avlidne riddaren eller ledamoten med blommor och levande ljus. Bredvid placerades serafimerskölden på en ställning. Inbjudan att närvara utgick till utvalda gäster, till exempel till ambassadören från det aktuella landet om den avlidne var utlänning.

Den siste svenske icke-kunglige riddaren Sten Rudholm dog 2008. Sedan 1975 utdelas Serafimerorden endast till medlemmar av kungahuset samt utländska statschefer och därmed likställda. Vid Rudholms serafimersköld i kyrkan ställdes en hedersvakt bestående av två livdragoner i liten paraddräkt och dragna sablar. Ytterligare två dragoner stod posterade vid kyrkans ingång. Det var då tänkt som en engångshändelse.

2013 införde man ett nytt ceremoniel för Nelson Mandelas serafimerringning. Hans serafimersköld fördes eskorterad av grenadjärer från Västra valvet på slottet, förbi högvakten som stod uppställd på Yttre borggården och längs Storkyrkobrinken till Riddarholmskyrkan. Grenadjärerna är en honnörsstyrka från Livgardet som känns igen på sina björnskinnsmössor. De paraderar bland annat vid statsbesök och riksmötets öppnande och deras medverkan är en hedersbetygelse.

Serafimerringning_i_Riddarholmskyrkan_11_februari_2015f
Vice ordenskanslern håller ett minnesord.

När Mandelas sköld placerats i koret läste vice ordenskanslern, tillika sekreteraren, upp en kort levnadsbeskrivning över den avlidne riddaren på svenska och engelska vilket gav de närvarande lite välbehövlig kontext. Inslaget utgör också ett återupplivande av det minnesord som överhovpredikanten, och senare ordenssekreteraren, enligt de äldre statuterna skulle hålla över döda riddare.

Försöket föll väl ut och har numera blivit standard. Processionen har utökats med trumslagare som spelar sorgmarsch på förstämda trummor. Det sistnämnda innebär att man spänner loss trumskinnet vilket ger en mjuk och dov klang. Antalet grenadjärer har dessutom fördubblats och bakom dem går nu personal från Kungl. Maj:ts Orden, ofta med inbjudna diplomater och andra gäster.

serafimerringning 2
Kung Bhumibols serafimersköld buren av en grenadjär.

Tack vare att man informerar i god tid är det många som besöker serafimerringningen. Den i särklass mest besökta var den för Thailands kung Bhumibol Adulyadej 2016. Man väntade sig att några hundratal av kungens landsmän skulle sluta upp. Det kom 2 000. Ringningen fick förlängas för att alla skulle kunna ta del av den.

Slutord

När ringningen för avlidna serafimerriddare infördes på 1700-talet var det en fortsättning på en redan gammal tradition. Trots att den ställts inför många utmaningar genom åren är traditionen livaktig än idag och kanske kommer den att utvecklas ännu mer. Jag tror att de som hör klockans klang eller ser processionen gå förbi välkomnar den högtidlighet som tillfälligt tar plats i det offentliga rummet.

Upplägget för tankarna till forna tiders adelsbegravningar, då processioner med den avlidnes vapensköld till ljudet av trummor och kyrkklockor inte var alltför ovanliga. I denna enklare moderna variant får skölden agera som en representation av den avlidne till vilken olika hedersbetygelser kan riktas.

Jag hoppas att många danskar idag kan glädjas åt att prins Henriks minne hedras under dessa former. Prinsen mottog orden som en vänskapsgest, och precis som en vänskap är orden inte endast för festliga tillfällen och utgör även ett åtagande i sorg, vilket dagens ceremoni är ett ett bevis på.

2 kommentarer

Under Ceremonier, Ordnar

Den 10:e veterandagen

Veterandagen 2017

Kungen överlämnar medaljer under veterandagen.

Igår anordnades den tionde veterandagen i Sverige. Högtidlighållandet av våra civila och militära utlandsveteraner har vuxit sig allt större. Från och med nästa år kommer dagen t. o. m. att vara allmän flaggdag. Beslutet fattades av regeringen i onsdags och motiverades såhär:

Ett högtidlighållande av veterandagen som allmän flaggdag innebär att de svenska veteranerna återkommande uppmärksammas och synliggörs för den bredare allmänheten.

Det är ägnat att öka kunskapen hos befolkningen om veteranernas viktiga insatser och tjäna som en påminnelse om att militära och civila veteraner och deras insatser för fred och säkerhet är av särskild betydelse för Sverige som nation.

Märkligt nog har det gått snabbare för regeringen att hedra veteranerna med en ny flaggdag (något inte hänt sedan flaggdagarna började regleras 1982) än att genomföra det beslut som tagits både 1994 och 2010: att instifta en medalj för berömvärda insatser vid internationella uppdrag. Trots att färdiga förslag framlagts har någon medalj inte fastställts.

Nu tycker jag inte nödvändigtvis att en sådan medalj är nödvändig när det redan finns flera regeringsmedaljer; Illis quorum meruere labores, För berömliga gärningar, För medborgerlig förtjänst, m. fl., men det är talande att medaljförslag behandlas med en sådan tafatthet.

Att medaljer är uppskattade råder det dock inga tvivlet om. Kungens överlämnande av Försvarsmaktens medaljer utgör veterandagens höjdpunkt. Igår var mottagarna fyra: korpral Inge Haraldsson och menige Alexander Sjödin fick ta emot För sårade i strid för strid på Cypern 1967 respektive Afghanistan 2010. Fanjunkare Mats Svensson mottog För förtjänstfull insats i guld för att med stort personligt mod och fara för eget liv ingripit vid en olycka i Karlskrona, och kapten Staffan Bartholdson mottog samma medalj i silver för att med stor sinnesnärvaro och handlingskraft landat en helikopter efter en luftkollision i Sveg.

Jubileumsjetong

Jubileumsjetong för UNEF 1

För att särskilt uppmärksamma att det är 50 år sedan den första insatsen i Gaza (UNEF 1) inleddes fick veteranerna som deltog i denna fått en särskild inbjudan till ceremonin på Djurgården. Gensvaret var stort och över 750 har anmälde sig. De har tilldelades en särskild jubileumsjetong (se bild). Lämpligare hade kanske varit att dela ut Försvarsmaktens bärbara medalj För internationella insatser, som numera tillfaller alla deltagare i en internationell insats som tjänstgjort mer än 30 dagar under en tolvmånadersperiod.

Flera medaljer delas ut retroaktivt, bl. a. För sårade i strid (så långt tillbaka som till 1957) och Grundutbildningsmedaljen/Värnpliktsmedaljen (ända från 1901), men FMintBM har av någon anledning endast delats ut för insatser som ägt rum efter 1991 då den instiftades. Kanske skulle det vara för arbetskrävande att avgöra vilka av veteranerna som uppfyller de formella kraven.

Som under tidigare år bar militär personal daglig dräkt och civila deltagare kavaj. Utmärkelser i band på bröstet uppmuntrades, men alltså inte halstecken m. m.. Det får bli ämnet för ett senare inlägg.

Lämna en kommentar

Under Ceremonier

Riksmötets öppnande

Idag inledde riksdagen sitt verksamhetsår med en ceremoni i Riksdagshuset. Ceremonin har förändrats många gånger sedan det första riksmötet i Arboga 1435. När det hände senaste gången 1975 försvann bl. a. ordens- och medaljprakten.

Numera finns dock alternativ för mindre formella tillfällen. Flera, däribland Veronica Palm (S), noterade till att kungen och prinsarna bar ett märke på rockslaget. Detta är Serafimerordens knapp, en s. k. bouton. Kungen bar en äldre versionen med en miniatyrkraschan på en ljusblå bandrosett. De båda prinsarna bar den nygamla versionen med guldseraf som Jonas Arnell skrivit om.

Kungafamiljen på riksmötets öppnande.

Kungafamiljen på riksmötets öppnande.

Medaljer då? Jo, de kommer ofta tillsammans med en lite rosett i samma band. Idag kunde riksmarskalken Svante Lindqvist samt ett par landshövdingar ses med sådana. Samtliga tre är innehavare av Konungens medalj av 12:e storleken i Serafimerordens band.

Landshövingen i Uppsala, Peter Egardt med medaljrosett. Per Westerberg har en finare medalj, men den bärs i kedja och saknar därför rosett.

T. h: Landshövdingen i Uppsala, Peter Egardt med medaljrosett. T. v: Förre talmannen Per Westerberg har en finare medalj, men den bärs i kedja och saknar därför rosett.

En annan innehavare av samma medalj som bar den i original är hovstallmästaren Mertil Melin som ridit i den kungliga kortegen i tretton år och idag gjorde det för sista gången. På hovstallets paraduniform bärs utmärkelser alltjämt i original och Melin har samlat på sig en del under sina år som arméchef och hovstallmästare.

Mertil Melin vid ett statsbesök 2011.

Mertil Melin vid ett statsbesök 2011.

Men!? Var det inga kvinnor som bar utmärkelser idag? Jo, en dam på läktarens tredje rad bar en liten medalj. Av bandet av döma en av regeringens medaljer. Strikt sett inte helt korrekt, men tanken är helt rätt. Har du medalj – då bär du den. Hoppas att både kvinnor och män såg den och kommer ihåg att plocka fram de egna utmärkelserna till nästa tillfälle.

1 kommentar

Under Ceremonier