Kransen – den antika förtjänstsymbolen

I Nordisk familjebok från 1905 har uppslagsordet corona en helt annan innebörd än den vi blivit vana vid. Här handlar det istället om de hederstecken i form av olika kransar som romarna delade ut för militära bedrifter. Än idag är kransen en välkänd symbol för förtjänst som används flitigt inom medaljkonsten.

En belöningsmedalj har vanligtvis bild och inskrift både på åtsidan och frånsidan. Åtsidan brukar representera givaren, till exempel kungens porträtt i fråga om officiella medaljer, medan frånsidan illustrerar det som mottagaren belönas för. En mycket vanlig bild på frånsidan är en krans av lager eller ek, motiv som väl fyller ut en rund medalj. Historiskt har även kransar och kvistar av ett eller flera andra träslag använts. Det är omöjligt att beskriva alla, men jag hoppas att de exempel jag valt ska ge en översiktlig bild.

Redan de gamla grekerna

Romarnas hederskransar hade som så mycket annat i romersk kultur grekiska förebilder. En krans av oliv var den ursprungliga belöningen för segrarna i de Olympiska spelen. Det första olivträdet sades ha planterats av visdomsgudinnan Athena i utbyte mot att bli Atens beskyddare och få ge staden sitt namn. Redan 500 före Kristus pryddes de atenska mynten av gudinnans uggla och en olivkvist. Kvisten blev senare en krans.

Ännu mer känd är lagern som var helgad åt skaldekonstens gud Apollon. Han ska enligt legenden ha förälskat sig i nymfen Dafne, men då kärleken inte var besvarad förföljde han henne till dess hennes far flodguden inte såg någon annan utväg än att förvandla henne till ett lagerträd. Om detta berättar den romerske skalden Ovidius i sina Metamorfoser:

Då sade guden: ”Nåväl, om du aldrig får vara min maka,

skall du dock bliva mitt träd, jag städse lagern skall bära,

evigt mig smycka med dig mitt hår, min lyra, mitt koger.”

Lagerkransen blev på så vis Apollons och skaldernas attribut. Den gavs åt segrarna i de Pythiska spelen i Delfi som innehöll tävlingar i musik och poesi. Ovidius bar själv en lagerkrans.

Andra träd och växter i den grekiska mytologin var Zeus ek, skördegudinnan Demeters sädesax, kärleksgudinnan Afrodites myrten, samt palmen som också den var ett segertecken som förknippades med Apollon.

Romarnas kransar

Så till romarnas corona. Under det första århundradet efter Kristus beskrev Plinius den äldre i Naturalis Historia hur segerrika fältherrar och soldater kunde bekransas vid återkomsten till Rom enligt ett särskilt system. Här förekommer de grekiska gudarnas heliga träd, men inte på ett sätt som verkar anknyta till deras olika domäner. Några av dessa kransar eller kronor var:

• Triumfkronan (corona triumphalis) som tillföll en segrande befälhavare i form av en lagerkrans vid stora triumfer och en myrtenkrans vid mindre.
• Gräskronan (corona graminea) av gräs och vilda blommor som var den förnämsta och tillföll den som räddat en hel legion, till exempel genom att bryta en belägring.
• Medborgarkronan (corona civica) av eklöv var näst finast och gavs åt den som räddat livet på en annan medborgare.
• Sjökronan (corona navalis) var prydd med båtstävar och gavs åt den soldat som först bordat ett fiendeskepp.
• Murkronan (corona muralis) utgjordes av en stadsmur och tillföll den som först bestigit muren under belägringen av en stad.

Flera romerska kejsare känns igen på de bladkronor de bar. Julis Caesar bar ständigt den lagerkrans han förtjänat som segerrik fältherre (skälet sägs vara att han var tunnhårig). Detta bidrog till lagerkransens status som symbol för framgång. Augustus bar medborgarkronan av eklöv för de liv han räddat genom att avsluta inbördeskrigen.

Symboler för krig och fred

Efter romarrikets fall levde vissa blad vidare som symboler inom den kristna konsten. Kristus och martyrerna avbildades med Apollons palmblad som fick representera seger över döden. Olivkvisten, som duvan bar tillbaka till Noas ark efter syndafloden, blev en symbol för fred.

Med renässansens intresse för antiken kom kransarna tillbaka med både grekisk och romersk innebörd. Apollons lager användes som symbol för framgång i krig, Gustav II Adolf avbildades till exempel med lagerkrans, men också som lärdomssymbol. Än idag mottar filosofie doktorer i Sverige och Finland en lagerkrans när de promoveras. Zeus ek, som romarna hade i sin medborgarkrona, kom att bli en symbol för statsmakten och för medborgerliga förtjänster. Afrodites myrten blev en vanlig dekoration vid bröllop.

Som symboler för olika slags förtjänster kom kransar till användning i svenska adliga namn och vapen. Adelsnamn som Myrtengren, Olivecrona, Lagercrantz, Palmqvist och Ekehielm skvallrar om detta. Det bästa heraldiska exemplet är nog det vapen som Carl Fredrik Adelcrantz fick när han upphöjdes till friherre år 1766. Det innehåller fyra ädla kransar var olika innebörd beskrivs i sköldebrevet:

• murgröna: ”såsom Trogne Undersåtares Sinnebild”,
• eklöv: ”såsom Gode Medborgares Hedersmärke”,
• lager: ”inwigd åt Lärdom, Wetenskaper och fria Konster”,
• palm: ”Belönings Krantzen af Palmqvistar, som ofelbart fölljer uppå Trohet, Redelighet och Flit”.

I medaljkonsten

Bladsymboliken användes också inom medaljkonsten. Jag ska här begränsa mig till belöningsmedaljer vars ändamål illustrerades av en krans eller en kvist. Särskilda kungliga belöningsmedaljer infördes i Sverige under 1700-talets andra hälft och hade ursprungligen mycket specifika ändamål vilka illustrerades av konkreta illustrationer. En medalj för att uppmuntra kvinnlig spinnslöjd visade en spinnande kvinna på frånsidan, en medalj för förbättringar inom jordbruket illustrerades av en bonde på åkern, och så vidare.

1785 instiftade Gustav III en allmän belöningsmedalj ”hvilken enkom kunde nyttjas at såsom nåde-teckn utdelas åt dem, Kong. Maj:t dertil finner förtjente”. Den fick inskriptionen Illis quorum meruere labores (”åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det”) vilken omgavs av en enkel lagerkrans. Därmed hade denna symbol gjort entré bland de kungliga belöningsmedaljerna. Medaljen delas än idag ut av regeringen för att belöna insatser för kulturella, vetenskapliga och andra allmännyttiga ändamål vilket anknyter väl till medaljens ursprungliga symbol.

1789 instiftade Gustav III även medaljerna För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss. Även till dessa användes lagerkransen men med dess romerska, militära konnotationer. Den förstnämnda visade triumfkronan (lagerkransen) och den sistnämnda sjökronan (en lagerkrans belagd med antika båtstävar).

På många medaljer som instiftats med kungligt tillstånd förekom kransar med blandade blommor och blad: oliv och rosor i För ömsint vård av torftiga barn (1791), eklöv, sädesax och blommor i Finska hushållningssällskapets Kunskap och drift (1799), samt eklöv och sädesax i Pro Patrias Trohet och flit (1826). Några förklaringar av motivvalen har tyvärr sällan bevarats för eftervärlden, men det framstår onekligen som att man ville anknyta till medaljernas ändamål och samtidigt uppnå en viss differentiering mellan dem.

Kungliga kransar av lager och ek

1805 lämnade Vitterhetsakademien en skrivelse till Gustaf IV Adolf med en genomgång av de belöningsmedaljer som delades ut av Kungl. Maj:t. Dessa medaljer utgör idag regeringsmedaljerna. Skrivelsen innehöll ett antal förslag på inskriptioner och bilder till nya medaljer. Bland annat föreslogs en jordbruksmedalj prydd med en plog, en bergsbruksmedalj prydd av ett städ samt en handelsmedalj prydd av olivkvistar eftersom detta träd var ”en sinnebild af friden, nyttig och äfwen oumbärlig för handeln”.

Av förslagen var det bara ett som förverkligades. En medalj för berömliga gärningar med inskriptionen Sui memores alios fecere merendo inom en eklövskrans. Här har nog både inskriptionen och kransen dubbel betydelse. Dels goda goda gärningar i allmänhet representerade av eklöven som symbol för medborgerliga dygder, men också för den främsta av alla goda gärningar – att rädda en annan människas liv – vilket romarna belönat med en eklövskrans. Redan den 1 oktober 1805 år gavs medaljen åt skeppsgossen Johan Emanuel Wissberg i Karlskrona som ”med fara för eget liv räddat ett i sjön fallet tre års gammalt barn från att drunkna”.

1832 beslutade Karl XIV Johan att medaljernas latinska inskriptioner skulle översättas till svenska. Illis quorum blev För medborgerlig förtjänst och Sui memores blev För berömliga gärningar. Det hade varit naturligt att dessa svenska medaljer hade samma utseende som sina latinska motsvarigheter, men istället fick För medborgerlig förtjänst en eklövskrans och För berömliga gärningar en krans till hälften av lager och hälften av ek. Ekens koppling till det ”medborgerliga” var nog så etablerad att man inte gärna kunde pryda med medalj för medborgerliga förtjänster med något annat. Varför den antika livräddarsymbolen på För berömliga gärningar byttes mot en blandkrans är svårare att förstå.

Karl XIV Johans kröningsmedalj från 1818 visade kungens valspråk inom en krans hälften av ek häften av oliv. Medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst som präglades första gången 1830 hade både lager och ek, men dessa blad var blandade i kransen.

Två medaljreformer

Variationsrikedomen skulle inte bli långvarig. Genom ett kungligt brev den 22 december 1841 beslutade Karl XIV Johan om ett antal förändringar för de kungliga belöningsmedaljerna. Bland annat en ny frånsida:

att med olikhet i övrigt mot de nu brukliga medaljerna inskriften anbringas i en cirkel närmas reversens ytterkant om på mitten lämnas tillräckligt rum för att där insätta den belönades namn och stånd under en eklöfskrans

Genom denna bestämmelse blev eklövskransen allenarådande och endast inskriptionen skilde de olika medaljerna åt. Kransen avbildades nu svävande över mottagarens namn till skillnad från det tidigare heraldiska ovanifrånperspektivet. Förändringen gällde inte kungens enskilda medaljer, till exempel Litteris et Artibus.

Detta utseende behöll medaljerna fram till Gustaf VI Adolfs trontillträde. I februari 1951 fastställdes en helt ny frånsida till regeringsmedaljerna utförd av Léo Holmberg. 1800-talets lilla eklövskrans ersattes av en två kraftigare eklövskvistar. Detta utseende har regeringsmedaljerna än idag. I sammanhanget kan nämnas även de båda bladornament som på de mindre medaljerna går upp från kronan till bygeln som banden träs över.

Kanske är en tredje medaljrevolution att vänta efter att Förtjänstutredningens översyn av det statliga medaljväsendet är genomförd. Det kungen vara ett lämpligt sätt att markera förändringen, och en möjlighet att återgå till en emblematisk differentiering av medaljerna. Här är ger både frånsidans krans och bärstångens ornament en möjlighet till symbolisk bladdekor.

Kransar och kvistar

Här är några vanligaste bladen som man kan finna på svenska medaljer.

Lager

Apollons lagerkrans är fortfarande en symbol för framgång och lärdom. Bladen är avlånga, något ojämna och bären är runda.

Lagerkransen pryder den kungliga medaljen Litteris et artibus vars inskription betyder ”vitterhet och konst” och delas ut för konstnärliga insatser inom främst musik, scenisk framställning och litteratur. Flera kungliga akademier pryder sina medaljer med lagerkvistar.

Ek

Eken är en symbol för beständighet och styrka. Eklöv utgör bland annat gradbeteckning för armégeneraler och är ett vanligt tilläggstecken, till exempel på Polismyndighetens medaljer. Bladen och ollonen är mycket karakteristiska och är svåra att ta miste på.

Utöver regeringsmedaljerna är en eklövskrans mycket vanlig på medaljer, till exempel Hushållningssällskapens. I Sverige kopplas eken även till skogsbruket. Som livräddningssymbol förekommer eken i Svenska livräddningssällskapets medalj i form av två eklövskvistar under en livboj.

Oliv

Oliven förväxlas ofta med lagern men känns igen på sina släta blad och avlånga olivfrukter. Eftersom Minerva, Roms motsvarighet till Athena, var konsthantverkarnas beskyddare har oliven förknippats med de bildande konsterna. Prins Eugen-medaljen, instiftad 1945 för framstående konstnärlig verksamhet, pryds på frånsidan av en olivkvist. De franska akademiernas uniform, som nämndes i samband med Valéry Giscard d’Estaings bortgång, är dekorerade med olivkvistar.

Som idrottsymbol förekommer oliven i Gustaf V:s olympiska medalj från 1912 i form av en olivkvist korsad med en palmkvist.

Myrten

Myrten var helgad åt kärleksgudinnan Afrodite och är utseendemässigt svårt att skilja från lager och oliv. Den får ofta symbolisera äktenskap. Under 1900-talets början talade unga kvinnliga studenter om valet mellan ”myrten och lager” det vill säga mellan familj och akademiska studier.

Myrten används vanligen i minnesmedaljer för bröllop. Till exempel tillsammans med lagern på Oscar II och drottning Sofias silverbröllopsmedalj (1882), som delades ut i ett fåtal bärbara exemplar, och tillsammans med blommor i den desto mer utdelade Kronprins Gustafs (V) och Kronprinsessan Victorias silverbröllopsmedalj (1906).

Det tecken som drottning Victoria bar på sin uniform, och som i Livrustkammarens katalog anges vara ett preussiskt tecken för officerstjänst, är i själva verket ett silverbröllopsminnestecken för kejsarparet Wilhelm II och Auguste Viktoria (1906) med XXV inom en myrtenkrans. Jag tackar Christian för den värdefulla upplysningen!

Palm

Palmen avbildas oftare som en kvist än som krans och är nog mest känd för den franska orden Akademiska palmen (Ordre des Palmes académiques) med anor från 1808. I Sverige har den, utöver den ovannämnda olympiska medaljen, dekorerat Gustaf V:s Världspostjubileumsmedalj från 1924 tillsammans med ett posthorn.

Tall

Slutligen ska nämnas ett träd som saknar koppling till antiken, nämligen tallen. En tallkvistkrans pryder bland annat Nordiska museets medalj För hembygdsvårdande gärning. Den utgör en nordisk variant av det klassiska antika motivet.