I Sverige är det möjligt för enskilda organisationer att ansöka hos kungen om att få pryda sina belöningsmedaljer med hans porträtt och kunglig krona. Sådana medaljer räknas som halvofficiella och bärs före medaljer utan kungligt tillstånd. Svenska Jägareförbundet delar ut en sådan halvofficiell belöningsmedalj sedan 1857 och är bland de organisationer som innehaft sitt tillstånd längst.
Svenska Jägareförbundet grundades 1830 med kronprins Oscar (I) som beskyddare. 1833 instiftade förbundet en prismedalj utan band som kunde vinnas av goda skyttar. Den var av 11:e storleken (41 mm i diameter) visade på frånsidan kronprinsens bild och titel, och på åtsidan en eklövskrans på samt texten BELÖNINGS MEDAILLE AF SVENSKA JÄGARE FÖRBUNDET STIFT. D. 3 APRIL 1830. Efter Oscar I:s trontillträde 1844 uppdaterades medaljen med hans nya porträtt och kungatitel som den skulle behålla länge. Det var först under Gustaf V som medaljen började visa den regerande kungens porträtt.
Den 24 mars 1857 ansökte Jägareförbundet hos kung Oscar att få dela ut en medalj som kunde bäras i silver om halsen eller i brons på bröstet till:
personer som genom rofdjurs och roffoglars utdödande eller för serdeles nit i jagtlagarnes stränga efterlefvnad och jagtens vård gjort sig förtjänte av belöning och uppmuntran.
Kungen svarade inom några dagar. Förbundet fick tillstånd att dela ut silver- och bronsmedaljer i grönt band med gula kanter men med ändringen att båda skulle bäras på bröstet. Den nya belöningsmedaljer blev likadan som prismedaljen men minskad till 8½:e storleken (34 mm i diameter) samt försedd med kunglig krona.
Den 6 juli samma år blev hovjägmästaren Herman Adolph Falk den förste att motta silvermedaljen. Han var en av sin tids mest framstående jägare och Bengt Hildebrands beskrivning av honom i Svensk Biografiskt Lexikon belyser inte bara mannen utan även jakten i Sverige under tidigt 1800-tal:
I jakttraditioner var han uppfödd på faderns och farfaderns gård Risäter i Värmland. Det anges, att redan på farfaderns tid åt man i detta hus huvudsakligen kött av älg och björn. När F. tröttnat på militärtjänsten och blivit överjägmästare efter sin far, bosatte han sig 1817 på Risäter, där fadern (d. 1823) då ännu levde. Här fick han också tillfälle till jägarliv och satte sig framför allt grundligt in i björnens levnadsvanor. Vid denna tid voro rovdjuren, särskilt björn och varg, ännu en landsplåga, och utrotandet av dem blev således ej blott ett jaktnöje utan också en gärning i odlingens tjänst.
Silvermedaljen blev en sällsynt utmärkelse som endast tilldelades framstående jägare Oscar Dickson 1875, Tage Tott 1895, Herman af Petersens och Patrick Seton 1896 samt Oscar II 1889. Kronprins Gustaf (V) som var förbundets förste hedersledamot fick den 13 november 1889 ta emot medaljen i ett specialutförande av 11:e storleken att bäras på bröstet. Bronsmedaljen delades ut mer frikostigt och kunde tillfalla förtjänta jägare och skogvaktare för vilka det var en uppskattad utmärkelse.
1941 beslutade Jägarförbundet att börja dela ut medaljen i guld för utomordentligt riksgagnande jaktvårdsinsatser. Samtidigt upphörde bronsmedaljen att delas ut medan silvermedaljen behölls som en hög utmärkelse. Kanske tyckte man inte att det var passande för en medalj med kunglig krona och porträtt att delas ut i brons. Synd kan jag tycka. En bronsmedalj är ett gott komplement till medaljer i guld och silver och halvofficiella bronsmedaljer är mycket ovanliga.
Svenska Jägareförbundets medalj delas idag ut med kung Carl XVI Gustafs porträtt. Under sin historia har man även delat ut jubileumsmedaljer med kungliga porträtt samt hedersmärken. Dessa får jag återkomma till.
Phaleristica 