Etikettarkiv: Gustaf V

Utmärkelser till smoking

Kung Carl XVI Gustaf i smoking och utmärkelser vid statsbesök till Australien 2005.

Det är inte ofta man ser någon bära utmärkelser till smoking, men det förekommer och är fullt korrekt förutsatt att det angetts på inbjudan. Så har det inte alltid varit.

Först några ord om smokingens historia. Den kom till Sverige från England mot slutet av 1800-talet som en alternativ aftonklädsel till fracken. En tidig bild finns att beskåda på Tullgarns slott där Oscar Björck målat ett stiligt porträtt av kronprins Gustaf (V) iförd smoking. Om kronprinsens hovliv vid Tullgarns slott berättades att:

herrarna vid större middagar uppträda i frack och hvit halsduk, vid mindre i svart halsduk och i djupaste hvardagslag i smoking. Ordenstecken begagnas aldrig.

Tidigare hade man alltså varierat frackens beståndsdelar utifrån formalitetsgrad. Svart väst och fluga var mindre högtidliga än vita. Om ordenstecken bars till ”frack med svart halsduk” så var det utan band, d.v.s. att innehavare av högre ordensgrader endast bar kraschan. Under början av 1900-talet tog smokingen över de svarta persedlarna och än idag idag hör vit väst och vit fluga till frack, samt svart väst och svart fluga till smoking.

Professor Erik Lundberg leder ett sammanträde i Vetenskapsakademien 1973 iförd frack med svart väst och Nordstjärneordens kommendörskraschan.

Inom universitetsvärlden kom frack med svart väst (och ibland även svart fluga) att leva kvar, vilket ibland lett till förvirring. 1947 ledde Archibald Douglas ett sammanträde inom Krigsvetenskapsakademien, och som akademiens styresman bar han traditionsenligt svart väst och svart fluga samt Svärdsordens storkorskraschan. Tidningarna skrev att generalen uppträtt i smoking med ordnar, vilket ansågs mycket lustigt eftersom smokingen fortfarande ansågs mycket informell. Idag har den svarta flugan till frack så gott som försvunnit. Kungl. Fysiografiska Sällskapet i Lund är det enda undantaget jag känner till.

Men åter till smokingen. Den sågs länge som ett vardagsplagg olämpligt för ex. kyrkbröllop och än mindre att bära ordnar på. Det var först 1948 i smokingens hemland som Georg VI beslutade att miniatyrordnar kunde bäras till smoking av den som inte ägde en högtidsdräkt. Halskors eller kraschan tilläts ännu inte. Bestämmelsen var tillfällig och sågs nog som ett nödvändigt ont mot bakgrund av krigsransoneringen. Den bidrog dock till att höja smokingens status och öka acceptansen för ordnar till andra kläder än frack och uniform. 1964 gjorde drottning Elizabeth II faderns bestämmelser permanenta och tillät utöver miniatyrerna en halsdekoration och en kraschan. Detta gäller än idag inom det brittiska samväldet.

I Sverige ansågs det länge onödigt att bära utmärkelser till något annat än högtidsdräkt annat än utomlands. Det var först 1998 som Riksmarskalksämbetet meddelade att utmärkelser i form av miniatyrer kunde bäras till smoking i högtidliga sammanhang. Denna möjlighet utnyttjas i flera privata kretsar, men dock inte av kungafamiljen. Vid smokingmiddagar på slottet nöjer sig kungen och prinsarna med bouton, och drottningen och prinsessorna porträttagraff. Det finns dock ett par undantag som är värda att belysa.

När kungaparet var på statsbesök i Australien 2005 bars smoking till statsbanketten. Kungen bar då sina utmärkelser enligt samma principer som de brittiska, en kraschan (Serafimerorden), ett halskors (Nordstjärneorden) samt fyra kungliga minnestecken i miniatyr. Se bilden överst. Samma utmärkelser som kungen brukar bära till frack tillsammans med Serafimerordens axelband och Vasaordens kraschan. En stilig anpassning efter lokala förhållanden.

Kungen i USA 2013.

2013 deltog kungaparet på en galamiddag i USA med vicepresident Biden närvarande. Denna gång valde kungen en mer informell variant med endast miniatyrer: två svenska minnestecken, Serafimerorden, Svärdsorden, Nordstjärneorden och Vasaorden. Inte desto mindre stiligt.

Så vad gäller för en smokingmiddag i Sverige när ”dekorationer” har angetts på inbjudan? Enligt Kungl. Maj:ts Ordens anvisningar från 2019 kan man bära en utmärkelse i band om halsen och miniatyrer på slaget. Kraschan nämns inte. Till den militära motsvarigheten liten mässdräkt bars ursprungligen släpspänne, men från 1996 miniatyrer och från 2012 även kraschan. Dock ej halstecken. Här finns alltså en civil variant och en militär variant. Eftersom smokingen verkar vara på frammarsch som högtidsplagg kunde det kanske vara lämpligt att i framtiden gå över helt till den brittiska modellen och tillåta både kraschan och halsdekoration.

Historien har visat att ordnar och smoking är en värdig och elegant kombination!

2 kommentarer

Under Bärande

Ordnar och medaljer i Livrustkammaren

Livrustkammaren har öppnat igen! Ett och ett halvt år har det tagit att sätta upp den nya basutställningen som tar upp sex stora källarvalv på Stockholms slott. Varje valv är fyllt av spännande föremål som får representera en tidsepok i den svenska monarkins historia. Bland det som plockats fram ur samlingarna finns ett stort antal ordenstecken och medaljer som tillhört svenska kungligheter.

Självständighet och maktkamp 1521–1611

Det första valvet fokuserar på Vasaätten. Här kan man bland annat beskåda Karl IX:s Jehovaorden instiftad inför hans kröning 1607. Den var ett av flera försök av Vasakungarna att instifta en svensk kunglig orden. Ingen av dessa blev långlivad, men insignierna är enastående vackra.

Ordenskedjan (till vänster) är utförd av guldsmeden Antonji Groot den äldre. Det gyllene ordenstecknet föreställer en stjärna med åtta spetsar och åtta strålar med gudsnamnet Jehova ingraverat i mitten. Kedjan består av 23 länkar av guld, emalj och är besatt med bergkristall och granater. Tolv av länkarna föreställer grönemaljerade vasar som fattas av två händer – en manlig och en kvinnlig – som kommer fram ur blåa moln.

Ett mindre påkostat ordenstecken (längst ned till vänster) utan kristaller, utfört av Ruprecht Miller, bars sannolikt av en av Karl IX:s söner.

Sverige expanderar – militärt och kulturellt 1611–1654

I detta rum, som bland annat innehåller föremål från drottning Kristina, lyckades jag inte hitta någon orden eller medalj. Frågan om en riddarorden lyftes i rådet under Kristinas tid men ledde inte till något beslut.

De stora krigens tid 1654–1720

Drottning Kristinas kusin och Pfalzättens förste kung Karl X Gustav gjorde även han ett försök att instifta en svensk orden – Jesu namns orden – år 1656. Ordenstecknet, utfört av Gregorius Schick, var ett kors bestående ett fyra vasar och i mitten bokstäverna IHS (Iesus Hominum Salvator).

I utställningen har ordenstecknet fästs i ett ljusblått band på den kolt som den blått fyraårige Karl XI bar när han år 1660 hyllades som kung efter faderns död.

Frihetstid och revolutioner 1720–1818

Det var först under frihetstiden som Sverige fick ett bestående ordensväsende när Fredrik I år 1748 på riksdagens förslag instiftade Serafimerorden, Nordstjärneorden och Svärdsorden. Dessa förtjänstordnar var uppdelade i flera grader och mycket moderna för sin tid.

Bland de utställda föremålen finner vi den kolt som bars av prins Gustav (III) år vid ordnarnas instiftande. Den var en motsvarighet till de ordensdräkter som bars av Serafimerriddarna. Som kung skulle Gustav III själv instifta Vasaorden vid sin kröning 1778.

Utställd är också en av Serafimerordens kedjor av den ursprungliga modellen. Att kedjan pryds med blå patriarkalkors lär ha berott på att man hämtade inspiration från äldre ordenskedjor, till exempel Karl IX:s Jehovaorden. Man utgick dock från en fransk avbildning där konstnären misstolkat kedjans vasar som kors. Serafimerordens härskri IHS som pryder ordenstecknets mitt är på samma sätt hämtat från Karl X Gustavs Jesu namns orden.

Gustav IV Adolfs uniformer visar hur Svärds- och Nordstjärneordens band kunde fästas vid knapparna – en föregångare till dagens släpspännen, samt hur kraschanerna under lång tid broderades direkt på livrocken. Ovanför Serafimerordens kraschan ser vi Malteserordens bröstkors som kungen mottog av den ryske kejsaren Paul I vid ett besök i Sankt Petersburg år 1800. Denne hade blivit ordens beskyddare 1797 och när Napoleon invaderade Malta året därpå lyckades kejsaren bli vald till stormästare. Efter hans död 1801 avvecklades det ryska engagemanget i ordens styre.

Nationalism och nya ideal 1818–1918

1818 kröntes Karl XIV Johan till kung i Sverige och Norge och inledde ätten Bernadottes långa regeringsperiod.

Vid kröningen i Trondheim fick de närvarande riksdagsmännen ta emot en minnesmedalj av guld med kungens bild och kunglig krona avsedd att bäras (till höger). Åskådarna kunde om de hade tur få tag på en kastpenning eller rentav en hästsko av silver från kortegen som avsiktligt satts lös (till vänster).

1800-talet var uniformernas århundrade. År 1860 blev Karl XV den förste att låta sig krönas i uniform och den generalsuniform han använde vid tillfället står utställd med kedjorna för de fyra kungliga riddarordnarna samt Carl XIII:s orden i band om halsen.

Ett senare men lika praktfullt exempel är drottning Victorias uniform komplett med pickelhuva som hedersöverste för tyska 34:e fysiljärregementet i Stettin. Hon hade utnämnts av sin kusin kejsar Vilhelm II då han besökte Sverige 1908. Året därpå inspekterade drottningen sitt regemente iförd denna uniform.

Ännu i början på 1900-talet förlänade de flesta stater inte ordnar till kvinnor. 1908 bestämde visserligen Gustaf V att Sveriges drottning skulle bära Serafimerorden, men det skulle dröja nästan ett halvsekel innan ordnarna började delas ut till kvinnor. I vissa länder fanns dock särskilda ordnar eller ordensgrader för kvinnor. Två sådana bar drottningen på sin uniform: prinsesskorset av badiska husorden Fidelitas (själva dekorationen saknas dock) samt preussiska Louiseorden. Bredvid dem ett antal svenska och tyska minnesmedaljer.

Monarki i demokratins tid

I den sista salen som fokuserar på 1900-talet och framtiden finns den klassiska uniformen för Livregementet till häst som den 3-årige prins Carl Gustaf bar på julafton 1949 hos sin farfarsfar Gustaf V. På bröstet bar han miniatyren av kungens jubileumsminnestecken med anledning av 90-årsdagen året innan. De ytterligare medaljer som kung Carl XVI Gustaf mottagit sedan dess visas av naturliga skäl inte i Livrustkammaren.

Däremot finns ett monter benämnd ”En regent för alla”, med medaljer, föreningsnålar och klubbmärken med mera som mottagits av andra kungligheter, längst bak i utställningen. Bland annat Gustaf V:s olympiska medalj som tillhört drottning Victoria, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbunds guldmedalj som tillhört prinsessan Sibylla, Norrköpings stads Sankt Olofsmedalj som tillhört Gustaf VI Adolf, och mycket annat.

Sammanfattningsvis är faleristiken mycket väl representerad i Livrustkammarens nya basutställning. Besökaren kan följa hur ordenskedjornas utseende utvecklats, hur bärandet av utmärkelser förändrats, samt vilken betydelse ordnar och medaljer haft för kungligheter av alla åldrar i alla tider. Ett besök rekommenderas varmt!

Lämna en kommentar

Under Bärande, Faleristik, Medaljer, Ordnar

Statsministrar och deras utmärkelser

Att Fredrik Reinfeldt nu får Konungens medalj ”för mångåriga och betydelsefulla insatser som statsminister” ger mig tillfälle att skriva om hur statsministrar genom tiderna belönats för sitt arbete. Inte oväntat handlar det om politik.

Dagens statsministerämbete räknar sitt instiftande till 1876. Då var det självklart att innehavaren skulle bli Serafimerriddare. Serafimerorden var ju instiftad:

”som belöning för dem, vilka genom sina tjänster till konung och fädernesland gjort sig högst förtjänta och således blivit värdiga att bekläda rikets högsta ämbeten.”

Det centrala kravet var just att bekläda ämbetet. Mångåriga eller betydelsefulla insatser behövdes inte. Så fick samtliga statsministrar från Louis De Geer d.ä. (1876-80) till Christian Lundeberg (1905) ta emot Serafimerorden. Det sista exemplet är belysande. Lundeberg tog emot orden dagen före sin avgång. Hans period som statsminister skulle inte sträcka sig över hundra dagar.

Louis De Geer 1884

Sveriges förste statsminister Louis De Geer 1884.

Samma utdelningsprinciper återfanns även bland de lägre och mer vanligt förekommande ordensgraderna. Ämbete, inte förtjänster, avgjorde om man fick en orden. Detta, tillsammans med att förläningarna sågs som ett uttryck för kungamakten, skapade ett motstånd mot ordnar bland liberaler och socialdemokrater som ofta nekade att ta emot dem.

Den förste liberale statsministern blev också den förste att avstå Serafimerorden, nämligen Karl Staaff (1905-06 och 1911-14). Staaff såg förtjänster med ordensväsendet och försvarade det t.o.m. inför riksdagen. Den pågående konflikten med Gustaf V om parlamentarismen gjorde det dock omöjligt får honom att ta bli Serafimerriddare. Ett så nära förbund kunde han inte ingå med kungen. Han blev istället kommendör med stora korset av Nordstjärneorden den 6 juni 1912.

Inga efterföljande liberala eller socialdemokratiska statsministrar tog emot ordnar. Det gjorde dock de som tillhörde högern eller bondeförbundet. Den opolitiske Louis De Geer d.y. (1920-21) blev sannolikt inte erbjuden någon då han fick avgå efter förödande kritik från sin egen expeditionsministär. Axel Pehrsson-Bramstorp blev den siste statsministern att bli Serafimerriddare. Dock först 1949 för sina många år i riksdagen, långt efter hans s.k. ”semesterregering” juni-september 1936.

Under 1900-talet dominerade socialdemokraterna politiken, och få av dem tog emot ordnar. När rörelsen på 60-talet kunde se tillbaka på över 40 år i regeringsställning tänkte man på sina håll att det ändå var synd att så många fick gå utan synliga hedersbevisningar. Planer på en ”socialdemokratisk Serafimerorden” tog form. Lyckligtvis förfogade regeringen redan över en belöningsmedalj, den av Gustav III instiftade Illis quorum meruere labores. Inte olikt ordensväsendet var medaljen uppdelad i fyra storlekar, varav den högsta bars i kedja om halsen och var särskilt exklusiv.

Rickard Sandler

Rickard Sandler (1925-26) tog emot Illis quorum.

1962 kunde Tage Erlander dela ut Illis quorum av 18:e storleken till sin ende företrädare som var i livet: Rickard Sandler (1925-26), samt till statsråden Axel Gjöres och Gustav Möller. Därtill var de mycket väl förtjänta efter många i poltiken. Den stora skillnaden mellan medaljen och de ordnar de avstått från var att medaljerna skulle de få behålla medan ordenstecknen hade varit till låns.

1984 blev det dags igen. Då skulle Tage Erlander själv belönas, denna gång med statsråden Gunnar Sträng och Torsten Nilsson. För att inte ge utmärkelsen en alltför socialdemokratisk prägel var även de borgerliga partiledarna Gunnar Hedlund och Jarl Hjalmarsson inbjudna. Det blev sammanlagt fem medaljer av 18:e storleken. Inför utdelningen hade man enats om att mottagarna skulle få samma rang som Serafimerriddare, vilket även gällde Konungens medalj av 12:e storleken med kedja.

Konungens medalj hade efter ordensreformen utökats från att vara en ren hovmedalj till att även belöna samhällsförtjänster. Sett till vilka den tilldelats har den högsta graden (12:e storleken med kedja) visat sig vara närmast identisk med Serafimerorden och tillfallit ärkebiskopar, överbefälhavare, samt givetvis statsministrar. Därför kan det tyckas märkligt att samtliga statsministrar efter Olof Palme tagit emot den: Thorbjörn Fälldin (1986), Ingvar Carlsson (1996), Carl Bildt (2003), Göran Persson (2009) och nu senast Fredrik Reinfeldt.

Till skillnad från ordensväsendet (som ursprungligen infördes av riksdagen) har Konungens medalj visat sig vara helt okontroversiell. För statsministrarnas del kan det delvis förklaras att de tilldelas den först när de lämnar riksdagen, och inte när de befinner sig i den politiska hetluften som var fallet med Serafimerorden. Bland mottagarna finns många andra socialdemokrater, liberaler och miljöpartister, t.o.m. vänsterpartister (!). Det verkar finnas en bred politisk uppslutning för utmärkelser som tilldelas restriktivt och efter individuell prövning.

Det bådar gott för framtiden.

3 kommentarer

Under Belöningsmedaljer, Ordnar