Etikettarkiv: Gustaf V

31 december, 2021 · 12:23

Gustaf V, Hermann Göring och Svärdsorden

I februari 1939 anlände kung Gustaf V till Berlin på genomresa till Frankrike. På svenska legationen tog han emot en av nazitysklands högst uppsatta män – Hermann Göring – och gav honom en hög utmärkelse: kommendör med stora korset av Svärdsorden. Trots att det är väldokumenterat att kungen handlade på regeringens uppdrag för att undvika en diplomatisk kris har händelsen ofta lyfts fram som bevis på kungens tyskvänlighet. SVT:s nya dramaserie går ett steg längre.

En kunglig affär

Ännu en gång har svensk TV producerat en dramaserie om verkliga händelser som fått hård kritik för sin historieskrivning. Denna gång är det SVT:s serie En kunglig affär om restaurangägaren Kurt Haijby som påstod sig ha en kärleksrelation med Gustaf V, utpressade hovet på pengar och senare togs in på mentalsjukhus. När han blev åtalad och fälld för utpressning på 50-talet blev den så kallade Haijbyaffären mycket uppmärksammad och omdiskuterad.

Seriens mottagande har varit kritiskt. Den svenska kritikerkåren verkar ha lärt av tidigare erfarenheter och ifrågasätter numera hur filmskapare väljer att handskas med historiskt källmaterial. Denna gång anklagas serien för att ge en alltför rosig bild av Haijby, som var dömd för flera brott, och för att ge hans version av händelserna trots att den är kraftigt ifrågasatt. När SVT Nyheter skrev att serien ”fått både positiva recensioner och en hel del kritik” med hänvisning till en recension i DN dröjde det inte länge förrän recensenten själv tillbakavisade att hans recension varit positiv.

Serien har många brister och faktafel varav flera lätt hade kunnat korrigeras om en inläst person fått se manus. Detta inlägg är dock ingen recension av serien eller en genomgång av alla dess fel. Det ska handla om varför Göring fick Svärdsorden samt den omfattande mytbildningen kring denna händelse.

De flesta som intresserar sig för svensk historia har nog sett fotografiet av kungen, Göring och prins Gustaf Adolf på svenska legationen i Berlin när Svärdsorden överlämnades. Det har använts oräkneliga gånger för att illustrera Sveriges relationer med nazityskland, alltid med antydan att kungen och hans familj ska ha varit tyskvänliga.

Få har bemödat sig att sätta sig in i bakgrunden till ordensförläningen. Så varför fick Göring ta emot Svärdsorden?

Göring och Sverige

Riksmarskalk Hermann Göring var en av Hitlers närmsta män. I sitt första äktenskap hade han varit gift med svenskan Carin Fock och han hade ett stort intresse för Sverige. Skälet till att han förlänades Svärdsorden har beskrivits i boken Hermann Göring och Sverige – Från flyghjälte till massmördare (2014) av Lennart Andersson.

Det började 1938 när ett svenskt ambulansflygplan havererade utanför Dorotea. Göring läste om olyckan och erbjöd sig att skänka ett nytt tyskt flygplan till Sverige, en gåva som den svenska regeringen omöjligen kunde ta emot. Frågan var hur man kunde tacka nej utan att förolämpa tyskarna. Det var den svenske envoyén i Berlin Arvid Richert som föreslog att man skulle säga till Göring att han sedan länge var utvald att motta Svärdsordens högsta grad, men att det inte tillkännagivits än eftersom kungen ville överlämna den personligen. Därmed kunde Sverige inte ta emot flygplanet eftersom det kunde ses som en betalning för utmärkelsen.

Regeringen godtog förslaget och Richert fick förklara situationen för Göring. Denne föreföll inte det minsta glad och verkade mycket besviken över att Sverige inte ville ha hans flygplan. Det bestämdes dock att han skulle ta emot orden när Gustaf V passerade Berlin på genomresa till Rivieran. Även prins Gustaf Adolf som befann sig i staden under ryttartävlingarna skulle delta. Efter överlämningen den 2 februari 1939 skrev Richert hem till regeringen och berättade att flygplanet inte nämnts under ceremonin och att Göring föreföll nöjd.

Regeringen hade nog hoppats att både den tilltänkta gåvan och Görings orden inte skulle väcka så mycket uppmärksamhet, men båda ledde till häftig debatt i svenska tidningar. Tyskvänliga Aftonbladet menade att regeringen skulle tagit emot flygplanet medan nazistkritikern Torgny Segerstedt tyckte att det var en skandal att Göring fick en svensk dekoration. Båda sidorna i den infekterade debatten utgick från att ordensutmärkelser varit regeringens försök att försöka släta över situationen.

Gustaf V

Det var mycket vanligt att dela ut Svärdsorden till utländska militärer av protokollära skäl. 1939 fanns 65 utländska kommendörer med stora korset av Svärdsorden varav två (en spansk och en italiensk general) med kedja. Att Tysklands högste militär skulle ta emot samma utmärkelse var ur formell synpunkt ingen konstighet. Även om kungen var den som formellt förlänade ordnarna så fattades dessa beslut på förord av regeringen som ett led i Sveriges utrikespolitik.

Vi vet inte vad Gustaf V tyckte och tänkte när han träffade Göring i Berlin, men det finns inget som tyder på att han var särskilt drivande i frågan om utmärkelsen. I boken Görings Sverige – en hatkärlek (2008) av Björn Fontander beskrivs efterspelet. Göring hade inte fått något ordensbrev, vilket han behövde för att få tillstånd att bära orden i Tyskland. Richert skrev därför i maj 1938 till hovet för att få ut ett sådant. Tre veckor senare var han tvungen att skriva igen och be dem skynda på. På slottet var Görings ordensbrev tydligen ingen prioritet.

Gustaf V:s förhållande till Tyskland före och under andra världskriget är mycket omskriven. Vi vet dock att när han överlämnade Svärdsorden till Göring så handlade han på regeringens uppdrag för att lösa en diplomatisk situation och inte utifrån sina egna preferenser. Detta är något som mycket sällan nämns när fotografiet på dem båda används för att illustrera kungens personliga inställning till nazisterna.

Ers Majestäts olycklige Kurt

Att inte redogöra för hela historien är en sak. En annan sak är att fabulera fritt. Före 2008 var det ingen som hade kommit på tanken att sätta Görings orden i samband med Haijbyaffären. Detta år utkom dock romanen Ers Majestäts olycklige Kurt av Lena Ebervall och Per E Samuelson. Boken handlar om Kurt Haijby och hans påstådda relation med Gustaf V. Även om det är en roman så har författarna ofta betonat att den bygger på deras egna efterforskningar och att den i någon mening är ”sann”. För läsaren är det alltså omöjligt att avgöra var gränsen går mellan fakta och fiktion.

I romanens version av händelseförloppet var Svärdsorden ett sätt för Gustaf V att få ett privat samtal med Göring och be honom att låta Gestapo arrestera Kurt Haijby som gentjänst för utmärkelsen. Vid denna tid befann sig Haijby i Berlin och arresterades för att ha förgripit sig på två unga pojkar. Kopplingen till Svärdsorden är dock helt och hållet författarnas egen. De reducerar dessutom Arvid Richert (som var initiativtagare till hela upplägget) till en passiv figur och den svenska regeringen blir tagen på sängen av kungens tilltag och hittar på flygplanshistorien som efterhandskonstruktion.

Kanske hade man kunnat försvara författarna med att de själva inte visste vilket orimlig scenario de konstruerat, men de uppger själva i en intervju med sitt förlag att de var fullt medvetna om det.

Vad tror ni kommer att uppfattas som mest kontroversiellt i er bok?
– Hela agerandet med tyska Gestapo, där Torsten Nothin lyckades förmå Gustaf V att ge Hermann Göring storkorset av Svärdsorden mot att tyskarna skulle ”ta hand om” Kurt Haijby. […] Säkert finns det någon historiker som kan gå i taket och säga att vi har fel här. Men vi är beredda att ta en diskussion.

De blev sannspådda. I sin kritiska recension Advokater återupplivar myter kring ett av Sveriges mer kända rätts­övergrepp i tidskriften lambda nordica avfärdade docenten Göran Söderström det hela som ”en ytterst osannolik koppling”.

SVT spinner vidare

Så är vi framme vid SVT:s dramaserie En kunglig affär som väljer att använda sig av samma fiktiva händelseförlopp denna gång kryddad med fler spektakulära överdrifter. Vi får se hur Gustaf V reser till Berlin enkom för att dekorera Göring i syfte att få Haijby inspärrad, och inte som ett stopp på en redan planerad resa. Ceremonin ska dessutom äga rum på Luftwaffes högkvarter och inte på svenska legationen. Det hade varit enkelt att kontrollera vad som faktiskt hänt.

Författarna till Ers Majestäts olycklige Kurt har reagerat på att serien använt sig av deras version av händelsen. De lyfter fram det som ett av flera bevis på att manusförfattarna lutat sig kraftigt mot deras roman och kopierat vilt utan att ge dem minsta erkännande. I artikeln SVT har använt vår bok till ”En kunglig affär” utan att ange källa i Sydsvenska Dagbladet skriver de att:

Sambandet mellan Gustaf V:s medaljutdelning till Göring och Gestapos gripande av Kurt Haijby i Tyskland är något som vi har skrivit fram. Ingen annan har gjort denna koppling före oss. Nu dök den upp i tv!

I skrivande stund har varken SVT eller produktionsbolaget svarat på anklagelsen att de använt någon annans fiktion för att gestalta en verklig händelse.

Efter att programmet sänt dröjde det inte länge förrän Gustaf V och Svärdsorden åter reducerades till slagträn i debatten, denna gång slungade av Åsa Linderborg i en kolumn om historierevision. Som så ofta tidigare lutar sig resonemanget på egna tolkningar inte mot historiska fakta. Så går det när man nöjer sig med ett snabbt ögonkast på ett foto.

TILLÄGG 2021-12-31:

I ett svar till bokens författare skriver SVT:s programchef Anna Croneman:

De menar att vi skulle ha tagit en ”framskriven” historia som bara finns i romanen, och använt den i tv-serien. Men teorin att Herman Göring tog emot en medalj av kung Gustav V för att tyskarna hjälpte Hovet att ”ta hand om” Kurt Haijby lanserades av Samuelson själv i en tidningsintervju (DN 2008-08-21). Det är alltså inte en framskriven fantasi unik för romanen, utan en teori lanserad av författarna själva i andra sammanhang än i romanen, för alla att ta del av.

2 kommentarer

Under Övrigt

Taggat som , , , , ,

2 september, 2021 · 12:33

Svensk räddningsmedalj till Christian X för räddning på Grönland

Kung Christian och drottning Alexandrine välkomnar de skeppsbrutna svenska sjömännen.

I år är det hundra år sedan den svenska ångaren S/S Bele strandade utanför Grönlands ostkust. Det var den 14 juli 1921 då fartyget slog i klipporna och började ta in vatten. Befälhavaren kapten Sahlström såg genast till att sätta passagerare och besättning i land och skickade en nödsignal över radio, dock utan att få svar.

Vad Sahlström inte visste var att nödsignalen tagits emot av S/S Island på vilket den danska kungafamiljen befann sig under sin Grönlandsresa. Kung Kristian X beordrade omedelbart att man skulle börja söka efter Bele, men på grund av den tjocka dimman dröjde det till den 18 juli innan man fann det grundstötta fartyget och dess skeppsbrutna passagerare i ett improviserat lägger vid stranden. Kung Kristian och drottning Alexandrine gick genast i land för att förhöra sig om deras hälsa.

Eftersom dansk TV var ombord har räddningsinsatsen blivit väldokumenterad. I journalfilmen Kongeparrets Grønlandsrejse (30:36) kan man se såväl den strandade Bele som när den svenska besättningen kommer ombord och välkomnas av kungen och drottningen. Samtliga kunde oskadda föras i säkerhet på det danska kungaskeppet.

Att svenska sjömän blivit undsatta av det danska kungaparet väckte förstås stor uppmärksamhet i Sverige. När Gustaf V besökte Köpenhamn i oktober samma år överlämnade han räddningsmedaljen För berömliga gärningar av 8:e storleken i guld till kung Christian. Han är en av mycket få som mottagit medaljen i detta större format i guld. Vanligtvis delades medaljen ut av 8:e storleken i silver, eller i sällsynta fall av 5:e storleken i guld.

Christian X.

Andra kungligheter som belönats med medalj för personligt mod är Oscar II som var mycket stolt över sin franska räddningsmedalj.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Taggat som , , , , , ,

17 mars, 2021 · 09:37

Mannerheim – riddare med stora korset av Svärdsorden

Fältmarskalk Gustaf Mannerheim 1942 med riddartecknet om halsen och svärdet på bröstet.

Den 17 mars 1942 under det pågående Fortsättningskriget mot Ryssland reste den svenske arvprinsen Gustaf Adolf till Finland för att överlämna Sveriges främsta militära utmärkelse, riddare med stora korset av Svärdsorden 1. klass, till den finske överbefälhavaren och fältmarskalken Gustaf Mannerheim. Det var första gången sedan 1861 som denna utmärkelse delats ut och ingen förläning har hittills ägt rum därefter.

Denna speciella ordensvärdighet instiftades av Gustav III år 1788 som ”en ypperlig belöning för utmärkt tapperhet” som aldrig skulle utdelas ”utan då Sveriges Rike uti örlog stadt är, eller kunna vinnas utan genom värkeliga Krigs bedrifter uti rikets tjänst”. Jag har tidigare beskrivit denna utmärkelse i Sveriges främsta tapperhetsdekorationer. Den siste svenske riddaren Bror Cederström, som belönades 1813 efter segern vid Bornhöft, avled 1877.

1861 mottog Napoleon III utmärkelsen av Karl XV vid ett besök Frankrike. Det väckte viss uppmärksamhet eftersom utlänningar endast kunde motta den för förtjänster som Sveriges allierade under krig. Genom 1902 års ordensstadgar infördes möjligheten att belöna även ”utländska fältherrar och befälhavare, som på synnerligen framstående sätt utmärkt sig under krig”. Gustaf Mannerheim är det enda exemplet på att bestämmelsen utnyttjats.

Mannerheims ordenstecken idag utställda på Mannerheim-museet i Helsingfors.

Ordenstecknen för 1:a klass består av Svärdsordens riddarkors i större format att bäras om halsen samt ett upprättstående svärd av silver att bäras på bröstet. Enligt Gustav III:s bestämmelser skulle riddare dubbas ”helst under bar himmel och framför fronten”. För andra ordensgrader avskaffades dubbningen redan på 1860-talet men för denna värdighet behölls den i ordensstadgarna ända till 1974.

Överlämningsceremonin den 17 mars 1942 i Mannerheims högkvarter i S:t Michel.

Just denna bestämmelse iakttogs dock inte 1942 när prins Gustaf Adolf överlämnade ordenstecknen. Prinsen överlämnade helt enkelt halstecknet och fäste svärdet på marskalkens bröst med orden: Candida pro causa, ense candido (‘för en ren sak med ett rent svärd’) vilket var Mannerheims eget valspråk. Därefter höll prinsen ett anförande som är värt att återges i sin helhet:

Herr fältmarskalk!

När ni 1918 ställde eder till den finska försvarsmaktens förfogande att leda det finska frihetskriget följde vi i Sverige kapens gång med spänt intresse. Många voro de svenska officerare som frivilligt deltogo i och jag tror även med heder skilde sig från sina uppdrag under – detta krig. Insatsen från den svenska frivilliga trupp som därvid kämpade under edert befäl tror jag också uppskattades i Finland.

Under den tid av fred och återuppbyggande som därefter förunnades Finland ställde ni, herr fältmarskalk, edra stora insikter och erfarenheter i fosterlandets tjänst för att främja det mål ni satt eder före, att ena Finlands folk och öka den finska försvarsmaktens styrka. Att detta edert arbete lett till stora resultat blev uppenbart för oss alla när Finland 1939 ånyo måste värna sin frihet.

Ni tvekade då icke att åter ställa eder i spetsen för edra finska soldater, de soldater som vi i Sverige vetat att uppskatta som värdiga och goda krigare, icke endast under de senaste åren utan långt dessförinnan under våra brödrafolks gemensamma strider. Vi ha med aldrig minskat intresse följt det tappra finska folkets och edra, herr fältmarskalks, bragder och öden under de gångna åren.

Vi ha försökt att på det sätt vi kunnat visa vår uppskattning för vad ni gjort, och det är för att på ett synbart sätt visa denna vår uppskattning som jag har fått min höge farfaders, Hans Majestät konung Gustafs uppdra att till eder, herr fältmarskalk, överlämna riddarvärdigheten med Svärdsordens stora kors av första klass. Hans Majestät har särskilt bett mig frambära att denna utmärkelse till den finska krigsmaktens främste representant i lika hög grad utgör ett tecken på Sveriges beundran för den finske soldaten.

Därefter sade prinsen ett par ord om ordensvärdighetens historia och dess särskilda koppling till Finland:

Denna utmärkelse instiftades 1788 av Gustav III före avresan till krigsskådeplatsen i Finland för att tilldelas fältherrar och befälhavare som på synnerligen framstående sätt utmärkt sig under krig. Trenne svenska konungar – Gustav III, Karl XIII och Karl XIV Johan – ha burit första klassen av detta vårt förnämsta militära utmärkelsetecken.

Bland de därmed utmärkta finna vi många av de hjältar som Runeberg besjungit i Fänrik Ståls Sägner, såsom Sandels, von Döbeln och Adlercreutz. Den siste innehavaren var generalmajoren friherre Bror Cederström, som belönades för den lysande ryttarsegern vid Bornhöft den 7 december 1813. Han avled 1877 och därmed gick den hittills siste innehavaren av hjältarnas hederstecken i graven.

Herr fältmarskalk! Det är för mig en stör ära och glädje att få på den främste finske soldatens bröst fästa det upprättstående svärdet i silver, tillhörande Svärdsorden stora kors av första klass.

Sedan blev det Mannerheims tur att hålla ett anförande:

Eders Kunglig Höghet!

Jag ber att till Eders Kunglig höghet få frambära uttrycket för min djupa tacksamhet för den höga utmärkelse H. M. Konung Gustaf behagat förläna mig och i vilken jag med stolthet ser ett erkännande av den finske soldatens bragder under detta krig.

Vår med Sverige månghundraåriga gemensamma historia ger vid handen att det finska folket aldrig velat krig, men heller aldrig tvekat att gripa till vapen, då det gällt hela rikets eller landets försvar. Vi kämpa nu för rätten att få leva, men vi hoppas att den dag skall gry, då vi få återgå till fredligt arbete och uppbygga de utpost i öster, som försynen en gång i tiden anvisat oss.

Det är med rörelse jag mottar detta åldriga utmärkelsetecken mitt uppe i en kamp i samma ödebygder, där tre sekler tidigare svenska och finska män under sin store konung kämpade för samma mål, som i dag den finska armén – skapandet av en tryggande riksgräns

Må det vara mig tillåtet bedja Eders Kunglig Höghet till Hans Majestät Konungen framföra mitt vördsamma djupt kända tack för det märkliga historiska utmärkelsetecken Hans Majestät behagat tilldela den finska arméns överbefälhavare. Jag behöver väl knappast tillägga att värdet av denna utmärkelse alldeles särskilt förhöjts genom att Hans Majestät givit Sveriges rikes arvprins i uppdrag att personligen överlämna detta.

Svärd för vardagsbruk med ingraverat motto.

Mannerheims ordenstecken och ordensbrev finns idag utställda på Mannerheim-museet i Helsingfors. Att han satte värde på Svärdsorden illustreras av att han hos den finske ordensjuveleraren Tillander beställde en kopia av svärdet för vardagsbruk graverat med valspråket som prinsen citerat vid överlämnandet.

Tecknen för riddare av Serafimerorden, kommendör med stora korset av Svärdsorden samt riddare med stora korset av Svärdsorden (vänster), ordensbrev (höger).

Där finns även tecknen för kommendör med stora korset av Svärdsorden som han mottog av Gustaf V personligen på Stockholms slott den 6 juni 1918. Mannerheim återvände på statsbesök året därpå i egenskap av Finlands riksföreståndare. Han skulle då få motta Serafimerorden och enligt en känd berättelse var Mannerheim så mån om att bära Svärdsordens band vid ankomsten till Stockholm att han var iförd iklädd endast vapenrock utan ytterplagg och därefter insjuknade i feber.

8 kommentarer

Under Krigsdekorationer

Taggat som , , , , , , , , , , , , , , , ,

3 december, 2020 · 01:29

Drottning Victorias uniform och ordnar

Drottning Victoria iförd sin tyska översteuniform med Serafimerorden.

Ikväll sänds det sista avsnittet i serien Drottningarna på TV4. Det handlar om drottning Victoria (1862–1930) och går redan nu att se på nätet. Serien presenteras som en dramatiserad dokumentär men har fått hård kritik för att ta sig friheter med historiska fakta. I gruppfotot på de åtta drottningar som porträtteras sticker Victoria ut eftersom hon till skillnad från de andra bär uniform och ordnar. Det finns en intressant bakgrund till detta som inte utvecklas i programmet.

Drottning Victoria föddes prinssessa av Baden och gifte sig 1881 med kronprins Gustaf (V) av Sverige. Vid Oscar II:s död 1907 blev hon drottning och utnämndes samma år till tysk hedersöverste. Med denna följde en praktfull uniform som drottningen gärna bar. Hon hade ett stort intresse för det militära, innehade många utländska ordnar och var den första svenska drottningen är bära Serafimerorden.

Drottning Victoria i TV:s Drottningarna.

De uniformer och ordnar som visas i serien är dock rena fantasikreationer som inte har något med verkligheten att göra. Drottningen bär en civil uniformsfrack med påsydda epåletter/axeltränsar, en svensk officerskask och ett antal plastiga dekorationer.

Drottningarnas regemente

Hösten 1908 fick det nyblivna kungaparet Gustaf V och Victoria besök av drottningens kusin kejsar Wilhelm II av Tyskland. Ett antal hedersbetygelser utväxlades. Kejsaren, som blivit riddare av Serafimerorden 1878, mottog Vasaordens storkors med kedja. Han utnämnde i sin tur kung Gustaf till amiral i tyska flottan och drottningen till hedersöverste för det 34. Pommerska fysiljärregementet.

Detta regemente var särskilt utvalt eftersom det ursprungligen var svenskt och inrättats i Stralsund i svenska Pommern av drottning Ulrika Eleonora år 1720. Det fick heta Drottningens livregemente till fots efter henne och behöll namnet under fem svenska drottningar. Regementet deltog i flera krig, bland annat mot Preussen. När Sverige avträdde sina tyska besittningar 1815 övergick regementet till det forna motståndarna och förlades till Stettin. Det fortsatte dock att vårda sina svenska kontakter och traditioner vilket 1908 alltså kröntes med Sveriges drottning som hedersöverste.

Regementet bytte därmed namn till Das Füsilier Regiment Königin Viktoria von Schweden, Pommersches nr 34, Stettin och drottningens monogram, ett krönt V med Sveriges tre kronor, blev dess nya förbandstecken. Regementschefen överste von der Beckel som medföljt kejsaren till Stockholm fick med sig en hälsning från drottningen en hälsning till hennes nya regemente:

Sedan h. m:t kejsaren i nåder behagat utnämna mig till chef för Pommerska Fusilierregementet nr 34 hälsar jag med rördt hjärta för första gången mitt regemente. Det uppfyller mig såsom dotterdotter till den store kejsaren, med stolthet och glädje att tillhöra den armé som han fört från seger till seger. Mitt regementes historia förhöjer ytterligare för mig betydelsen af den mig tilldelade utmärkelsen genom de historiska minnen som äro fästa vid regementet, hvilket en gång var de svenska drottningarnas namn.

Mina innerligaste välönskningar till mina tappra, pommerska fusilierer!

Victoria, Drottning af Sverige

Drottningen besökte regementet i Stettin första gången den 17 juni 1909 och bar då regementets paraduniform, särskilt uppsydd för henne av skrädderifirman J. D. W. Lampe i Frankfurt. Den består av en blå vapenrock med röda uppslag och vita axelklaffar (som efter 1908 pryddes av drottningens monogram i guld för officerare och rött tyg för meniga) samt pickelhuva med den tyska örnen. Utöver paraduniformen hade drottningen dessutom en grå vardagsuniform. Sedan 2019 ingår uniformen i Livrustkammarens basutställning.

Vid ett senare besök 1911 spelade regementets musikkår en marsch som flera svenskar fann bekant. Det visade sig att den kallades ”Svenska marschen” och hade spelats vid regementet sedan 1700-talet. Musikdirektören Erik Högberg som var med på resan insåg senare att den var oerhört lik Fredmans epistiel nr 33, Stolta stad. Sannolikt hade Bellman, som gärna lånade musik från olika håll, inspirerats av en svensk militärmarsch som fallit i glömska i Sverige men levt vidare i Pommern. Högberg såg till att åter införliva marschen i svensk repertoar som Drottning Viktorias Präsentiermarsch vilken sedan 1999 är den svenska Försvarsmaktens officiella paradmarsch.

Victorias ordnar och medaljer

Under den senare delen av 1800-talet var de flesta europeiska ordnar enbart för män. Vissa, till exempel franska Hederslegionen, kunde undantagsvis förlänas kvinnor. Däremot fanns det ett antal exklusiva damordnar som kunde tillfalla kungliga och högadliga damer samt ett par renodlat kvinnliga förtjänstordnar och dekorationer.

Ett exempel på det sistnämnda är den preussiska Louiseorden instiftad 1814 av drottning Victorias morfars far Fredrik Vilhelm III för att belöna kvinnor av alla samhällsgrupper efter kriget mot Napoleon. Den tillföll bland annat den judiska salongsvärdinnan Amalie Beer som bidragit till vården av sårade soldater. Efter trolovningen med kronprins Gustaf 1881 tilldelades prinsessan Victoria denna orden av sin morfar kejsar Wilhelm II, något som uppmärksammades i svensk press så till den milda grad att tidningen Arbetaren sarkastiskt kallade det för ”veckans stora politiska tilldragelse”.

Badiska husorden Fidelitas prinsesskors (miniatyr).

Som svensk kronprinsessa mottog Victoria ett antal antal damordnar från olika kunga- och furstehus: portugisiska Isabellaorden (1881), spanska Maria-Lovisaorden (1886) och ryska Katarinaorden med briljanter (1892). 1902 instiftade hennes far storhertig Fredrik I av Baden ett särskilt prinsesskors inom den badiska husorden Fidelitas (Troheten). Detta fick bäras av alla prinsessor inom huset Zähringen. Som drottning mottog hon även österrikiska Elisabethorden (1908) och i Livrustkammarens samlingar finns även österrikiska Stjärnkorsorden och nederländska Oranienhusorden som ska ha tillhört henne.

Drottning Victoria blev även den första svenska kvinnan att bära Serafimerorden. Gustaf V införde nämligen en ny bestämmelse i de svenska ordnarnas stadgar: ”Serafimerorden bäres av Sveriges Drottning”. Den 14 juni samma år bar drottning Victoria orden för första gången. Sannolikt var det Victoria själv som tog initiativ till förändringen. Det vore besynnerligt om Sveriges drottning endast bar utländska ordenstecken. Dock hade hon endast rätt att bära orden och hon togs inte upp i matrikeln, trots att kejsarinnan Katarina II av Ryssland mottagit Serafimerorden redan 1763. Först 1952 lyckades drottning Louise driva igenom att kvinnor kunde göras till fullvärdiga medlemmar av de svenska ordnarna, vilket jag skrivit om här.

1913 blev både Gustaf V och drottning Victoria utnämnda till hedersledamöter av den preussiska Johanniterorden. När orden bildade en separat underavdelning (ridderskap) i Sverige 1920 blev kungaparet gemensamt dess beskyddare. Detta ridderskap utvecklades sedan till den självständiga Johanniterorden i Sverige.

Drottningens uniform utställd i Livrustkammaren.

Drottningens många ordnar och medaljer förvaras idag i Livrustkammaren. Några kan beskådas på den utställda uniformen: Serafimerordens axelband och kraschan. På bröstet bar hon ett spänne med det badiska Prinsesskorset (saknas på bilden ovan), preussiska Louiseorden samt svenska och utländska minnestecken, samt under kraschanen Vilhelm II:s och kejsarinnan Auguste Viktorias silverbröllopsminnestecken (tack Christian för rättelsen!).

Resten är magasinerat men skulle i framtiden kunna utgöra en utmärkt för en utställning om damordnar och kvinnliga dekorationer.

1 kommentar

Under Ordnar

Taggat som , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

14 januari, 2020 · 11:19

Jägareförbundets kungliga belöningsmedalj

I Sverige är det möjligt för enskilda organisationer att ansöka hos kungen om att få pryda sina belöningsmedaljer med hans porträtt och kunglig krona. Sådana medaljer räknas som halvofficiella och bärs före medaljer utan kungligt tillstånd. Svenska Jägareförbundet delar ut en sådan halvofficiell belöningsmedalj sedan 1857 och är bland de organisationer som innehaft sitt tillstånd längst.

Svenska Jägareförbundet grundades 1830 med kronprins Oscar (I) som beskyddare. 1833 instiftade förbundet en prismedalj utan band som kunde vinnas av goda skyttar. Den var av 11:e storleken (41 mm i diameter) visade på frånsidan kronprinsens bild och titel, och på åtsidan en eklövskrans på samt texten BELÖNINGS MEDAILLE AF SVENSKA JÄGARE FÖRBUNDET STIFT. D. 3 APRIL 1830. Efter Oscar I:s trontillträde 1844 uppdaterades medaljen med hans nya porträtt och kungatitel som den skulle behålla länge. Det var först under Gustaf V som medaljen började visa den regerande kungens porträtt.

Den 24 mars 1857 ansökte Jägareförbundet hos kung Oscar att få dela ut en medalj som kunde bäras i silver om halsen eller i brons på bröstet till:

personer som genom rofdjurs och roffoglars utdödande eller för serdeles nit i jagtlagarnes stränga efterlefvnad och jagtens vård gjort sig förtjänte av belöning och uppmuntran.

Kungen svarade inom några dagar. Förbundet fick tillstånd att dela ut silver- och bronsmedaljer i grönt band med gula kanter men med ändringen att båda skulle bäras på bröstet. Den nya belöningsmedaljer blev likadan som prismedaljen men minskad till 8½:e storleken (34 mm i diameter) samt försedd med kunglig krona.

Den 6 juli samma år blev hovjägmästaren Herman Adolph Falk den förste att motta silvermedaljen. Han var en av sin tids mest framstående jägare och Bengt Hildebrands beskrivning av honom i Svensk Biografiskt Lexikon belyser inte bara mannen utan även jakten i Sverige under tidigt 1800-tal:

I jakttraditioner var han uppfödd på faderns och farfaderns gård Risäter i Värmland. Det anges, att redan på farfaderns tid åt man i detta hus huvudsakligen kött av älg och björn. När F. tröttnat på militärtjänsten och blivit överjägmästare efter sin far, bosatte han sig 1817 på Risäter, där fadern (d. 1823) då ännu levde. Här fick han också tillfälle till jägarliv och satte sig framför allt grundligt in i björnens levnadsvanor. Vid denna tid voro rovdjuren, särskilt björn och varg, ännu en landsplåga, och utrotandet av dem blev således ej blott ett jaktnöje utan också en gärning i odlingens tjänst.

Silvermedaljen blev en sällsynt utmärkelse som endast tilldelades framstående jägare Oscar Dickson 1875, Tage Tott 1895, Herman af Petersens och Patrick Seton 1896 samt Oscar II 1889. Kronprins Gustaf (V) som var förbundets förste hedersledamot fick den 13 november 1889 ta emot medaljen i ett specialutförande av 11:e storleken att bäras på bröstet. Bronsmedaljen delades ut mer frikostigt och kunde tillfalla förtjänta jägare och skogvaktare för vilka det var en uppskattad utmärkelse.

1941 beslutade Jägarförbundet att börja dela ut medaljen i guld för utomordentligt riksgagnande jaktvårdsinsatser. Samtidigt upphörde bronsmedaljen att delas ut medan silvermedaljen behölls som en hög utmärkelse. Kanske tyckte man inte att det var passande för en medalj med kunglig krona och porträtt att delas ut i brons. Synd kan jag tycka. En bronsmedalj är ett gott komplement till medaljer i guld och silver och halvofficiella bronsmedaljer är mycket ovanliga.

Svenska Jägareförbundets medalj delas idag ut med kung Carl XVI Gustafs porträtt. Under sin historia har man även delat ut jubileumsmedaljer med kungliga porträtt samt hedersmärken. Dessa får jag återkomma till.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Taggat som , , , , , , , , ,

28 oktober, 2019 · 04:35

Utmärkelser till smoking

Kung Carl XVI Gustaf i smoking och utmärkelser vid statsbesök till Australien 2005.

Det är inte ofta man ser någon bära utmärkelser till smoking, men det förekommer och är fullt korrekt förutsatt att det angetts på inbjudan. Så har det inte alltid varit.

Först några ord om smokingens historia. Den kom till Sverige från England mot slutet av 1800-talet som en alternativ aftonklädsel till fracken. En tidig bild finns att beskåda på Tullgarns slott där Oscar Björck målat ett stiligt porträtt av kronprins Gustaf (V) iförd smoking. Om kronprinsens hovliv vid Tullgarns slott berättades att:

herrarna vid större middagar uppträda i frack och hvit halsduk, vid mindre i svart halsduk och i djupaste hvardagslag i smoking. Ordenstecken begagnas aldrig.

Tidigare hade man alltså varierat frackens beståndsdelar utifrån formalitetsgrad. Svart väst och fluga var mindre högtidliga än vita. Om ordenstecken bars till ”frack med svart halsduk” så var det utan band, d.v.s. att innehavare av högre ordensgrader endast bar kraschan. Under början av 1900-talet tog smokingen över de svarta persedlarna och än idag idag hör vit väst och vit fluga till frack, samt svart väst och svart fluga till smoking.

Professor Erik Lundberg leder ett sammanträde i Vetenskapsakademien 1973 iförd frack med svart väst och Nordstjärneordens kommendörskraschan.

Inom universitetsvärlden kom frack med svart väst (och ibland även svart fluga) att leva kvar, vilket ibland lett till förvirring. 1947 ledde Archibald Douglas ett sammanträde inom Krigsvetenskapsakademien, och som akademiens styresman bar han traditionsenligt svart väst och svart fluga samt Svärdsordens storkorskraschan. Tidningarna skrev att generalen uppträtt i smoking med ordnar, vilket ansågs mycket lustigt eftersom smokingen fortfarande ansågs mycket informell. Idag har den svarta flugan till frack så gott som försvunnit. Kungl. Fysiografiska Sällskapet i Lund är det enda undantaget jag känner till.

Men åter till smokingen. Den sågs länge som ett vardagsplagg olämpligt för ex. kyrkbröllop och än mindre att bära ordnar på. Det var först 1948 i smokingens hemland som Georg VI beslutade att miniatyrordnar kunde bäras till smoking av den som inte ägde en högtidsdräkt. Halskors eller kraschan tilläts ännu inte. Bestämmelsen var tillfällig och sågs nog som ett nödvändigt ont mot bakgrund av krigsransoneringen. Den bidrog dock till att höja smokingens status och öka acceptansen för ordnar till andra kläder än frack och uniform. 1964 gjorde drottning Elizabeth II faderns bestämmelser permanenta och tillät utöver miniatyrerna en halsdekoration och en kraschan. Detta gäller än idag inom det brittiska samväldet.

I Sverige ansågs det länge onödigt att bära utmärkelser till något annat än högtidsdräkt annat än utomlands. Det var först 1998 som Riksmarskalksämbetet meddelade att utmärkelser i form av miniatyrer kunde bäras till smoking i högtidliga sammanhang. Denna möjlighet utnyttjas i flera privata kretsar, men dock inte av kungafamiljen. Vid smokingmiddagar på slottet nöjer sig kungen och prinsarna med bouton, och drottningen och prinsessorna porträttagraff. Det finns dock ett par undantag som är värda att belysa.

När kungaparet var på statsbesök i Australien 2005 bars smoking till statsbanketten. Kungen bar då sina utmärkelser enligt samma principer som de brittiska, en kraschan (Serafimerorden), ett halskors (Nordstjärneorden) samt fyra kungliga minnestecken i miniatyr. Se bilden överst. Samma utmärkelser som kungen brukar bära till frack tillsammans med Serafimerordens axelband och Vasaordens kraschan. En stilig anpassning efter lokala förhållanden.

Kungen i USA 2013.

2013 deltog kungaparet på en galamiddag i USA med vicepresident Biden närvarande. Denna gång valde kungen en mer informell variant med endast miniatyrer: två svenska minnestecken, Serafimerorden, Svärdsorden, Nordstjärneorden och Vasaorden. Inte desto mindre stiligt.

Så vad gäller för en smokingmiddag i Sverige när ”dekorationer” har angetts på inbjudan? Enligt Kungl. Maj:ts Ordens anvisningar från 2019 kan man bära en utmärkelse i band om halsen och miniatyrer på slaget. Kraschan nämns inte. Till den militära motsvarigheten liten mässdräkt bars ursprungligen släpspänne, men från 1996 miniatyrer och från 2012 även kraschan. Dock ej halstecken. Här finns alltså en civil variant och en militär variant. Eftersom smokingen verkar vara på frammarsch som högtidsplagg kunde det kanske vara lämpligt att i framtiden gå över helt till den brittiska modellen och tillåta både kraschan och halsdekoration.

Historien har visat att ordnar och smoking är en värdig och elegant kombination!

3 kommentarer

Under Bärande

Taggat som , , , , , , , , , , , , ,

24 juni, 2019 · 08:45

Ordnar och medaljer i Livrustkammaren

Livrustkammaren har öppnat igen! Ett och ett halvt år har det tagit att sätta upp den nya basutställningen som tar upp sex stora källarvalv på Stockholms slott. Varje valv är fyllt av spännande föremål som får representera en tidsepok i den svenska monarkins historia. Bland det som plockats fram ur samlingarna finns ett stort antal ordenstecken och medaljer som tillhört svenska kungligheter.

Självständighet och maktkamp 1521–1611

Det första valvet fokuserar på Vasaätten. Här kan man bland annat beskåda Karl IX:s Jehovaorden instiftad inför hans kröning 1607. Den var ett av flera försök av Vasakungarna att instifta en svensk kunglig orden. Ingen av dessa blev långlivad, men insignierna är enastående vackra.

Ordenskedjan (till vänster) är utförd av guldsmeden Antonji Groot den äldre. Det gyllene ordenstecknet föreställer en stjärna med åtta spetsar och åtta strålar med gudsnamnet Jehova ingraverat i mitten. Kedjan består av 23 länkar av guld, emalj och är besatt med bergkristall och granater. Tolv av länkarna föreställer grönemaljerade vasar som fattas av två händer – en manlig och en kvinnlig – som kommer fram ur blåa moln.

Ett mindre påkostat ordenstecken (längst ned till vänster) utan kristaller, utfört av Ruprecht Miller, bars sannolikt av en av Karl IX:s söner.

Sverige expanderar – militärt och kulturellt 1611–1654

I detta rum, som bland annat innehåller föremål från drottning Kristina, lyckades jag inte hitta någon orden eller medalj. Frågan om en riddarorden lyftes i rådet under Kristinas tid men ledde inte till något beslut.

De stora krigens tid 1654–1720

Drottning Kristinas kusin och Pfalzättens förste kung Karl X Gustav gjorde även han ett försök att instifta en svensk orden – Jesu namns orden – år 1656. Ordenstecknet, utfört av Gregorius Schick, var ett kors bestående ett fyra vasar och i mitten bokstäverna IHS (Iesus Hominum Salvator).

I utställningen har ordenstecknet fästs i ett ljusblått band på den kolt som den blått fyraårige Karl XI bar när han år 1660 hyllades som kung efter faderns död.

Frihetstid och revolutioner 1720–1818

Det var först under frihetstiden som Sverige fick ett bestående ordensväsende när Fredrik I år 1748 på riksdagens förslag instiftade Serafimerorden, Nordstjärneorden och Svärdsorden. Dessa förtjänstordnar var uppdelade i flera grader och mycket moderna för sin tid.

Bland de utställda föremålen finner vi den kolt som bars av prins Gustav (III) år vid ordnarnas instiftande. Den var en motsvarighet till de ordensdräkter som bars av Serafimerriddarna. Som kung skulle Gustav III själv instifta Vasaorden vid sin kröning 1778.

Utställd är också en av Serafimerordens kedjor av den ursprungliga modellen. Att kedjan pryds med blå patriarkalkors lär ha berott på att man hämtade inspiration från äldre ordenskedjor, till exempel Karl IX:s Jehovaorden. Man utgick dock från en fransk avbildning där konstnären misstolkat kedjans vasar som kors. Serafimerordens härskri IHS som pryder ordenstecknets mitt är på samma sätt hämtat från Karl X Gustavs Jesu namns orden.

Gustav IV Adolfs uniformer visar hur Svärds- och Nordstjärneordens band kunde fästas vid knapparna – en föregångare till dagens släpspännen, samt hur kraschanerna under lång tid broderades direkt på livrocken. Ovanför Serafimerordens kraschan ser vi Malteserordens bröstkors som kungen mottog av den ryske kejsaren Paul I vid ett besök i Sankt Petersburg år 1800. Denne hade blivit ordens beskyddare 1797 och när Napoleon invaderade Malta året därpå lyckades kejsaren bli vald till stormästare. Efter hans död 1801 avvecklades det ryska engagemanget i ordens styre.

Nationalism och nya ideal 1818–1918

1818 kröntes Karl XIV Johan till kung i Sverige och Norge och inledde ätten Bernadottes långa regeringsperiod.

Vid kröningen i Trondheim fick de närvarande riksdagsmännen ta emot en minnesmedalj av guld med kungens bild och kunglig krona avsedd att bäras (till höger). Åskådarna kunde om de hade tur få tag på en kastpenning eller rentav en hästsko av silver från kortegen som avsiktligt satts lös (till vänster).

1800-talet var uniformernas århundrade. År 1860 blev Karl XV den förste att låta sig krönas i uniform och den generalsuniform han använde vid tillfället står utställd med kedjorna för de fyra kungliga riddarordnarna samt Carl XIII:s orden i band om halsen.

Ett senare men lika praktfullt exempel är drottning Victorias uniform komplett med pickelhuva som hedersöverste för tyska 34:e fysiljärregementet i Stettin. Hon hade utnämnts av sin kusin kejsar Vilhelm II då han besökte Sverige 1908. Året därpå inspekterade drottningen sitt regemente iförd denna uniform.

Ännu i början på 1900-talet förlänade de flesta stater inte ordnar till kvinnor. 1908 bestämde visserligen Gustaf V att Sveriges drottning skulle bära Serafimerorden, men det skulle dröja nästan ett halvsekel innan ordnarna började delas ut till kvinnor. I vissa länder fanns dock särskilda ordnar eller ordensgrader för kvinnor. Två sådana bar drottningen på sin uniform: prinsesskorset av badiska husorden Fidelitas (själva dekorationen saknas dock) samt preussiska Louiseorden. Bredvid dem ett antal svenska och tyska minnesmedaljer.

Monarki i demokratins tid

I den sista salen som fokuserar på 1900-talet och framtiden finns den klassiska uniformen för Livregementet till häst som den 3-årige prins Carl Gustaf bar på julafton 1949 hos sin farfarsfar Gustaf V. På bröstet bar han miniatyren av kungens jubileumsminnestecken med anledning av 90-årsdagen året innan. De ytterligare medaljer som kung Carl XVI Gustaf mottagit sedan dess visas av naturliga skäl inte i Livrustkammaren.

Däremot finns ett monter benämnd ”En regent för alla”, med medaljer, föreningsnålar och klubbmärken med mera som mottagits av andra kungligheter, längst bak i utställningen. Bland annat Gustaf V:s olympiska medalj som tillhört drottning Victoria, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbunds guldmedalj som tillhört prinsessan Sibylla, Norrköpings stads Sankt Olofsmedalj som tillhört Gustaf VI Adolf, och mycket annat.

Sammanfattningsvis är faleristiken mycket väl representerad i Livrustkammarens nya basutställning. Besökaren kan följa hur ordenskedjornas utseende utvecklats, hur bärandet av utmärkelser förändrats, samt vilken betydelse ordnar och medaljer haft för kungligheter av alla åldrar i alla tider. Ett besök rekommenderas varmt!

Lämna en kommentar

Under Bärande, Faleristik, Medaljer, Ordnar

Taggat som , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

29 januari, 2016 · 11:28

Statsministrar och deras utmärkelser

Att Fredrik Reinfeldt nu får Konungens medalj ”för mångåriga och betydelsefulla insatser som statsminister” ger mig tillfälle att skriva om hur statsministrar genom tiderna belönats för sitt arbete. Inte oväntat handlar det om politik.

Dagens statsministerämbete räknar sitt instiftande till 1876. Då var det självklart att innehavaren skulle bli Serafimerriddare. Serafimerorden var ju instiftad:

”som belöning för dem, vilka genom sina tjänster till konung och fädernesland gjort sig högst förtjänta och således blivit värdiga att bekläda rikets högsta ämbeten.”

Det centrala kravet var just att bekläda ämbetet. Mångåriga eller betydelsefulla insatser behövdes inte. Så fick samtliga statsministrar från Louis De Geer d.ä. (1876-80) till Christian Lundeberg (1905) ta emot Serafimerorden. Det sista exemplet är belysande. Lundeberg tog emot orden dagen före sin avgång. Hans period som statsminister skulle inte sträcka sig över hundra dagar.

Louis De Geer 1884

Sveriges förste statsminister Louis De Geer 1884.

Samma utdelningsprinciper återfanns även bland de lägre och mer vanligt förekommande ordensgraderna. Ämbete, inte förtjänster, avgjorde om man fick en orden. Detta, tillsammans med att förläningarna sågs som ett uttryck för kungamakten, skapade ett motstånd mot ordnar bland liberaler och socialdemokrater som ofta nekade att ta emot dem.

Den förste liberale statsministern blev också den förste att avstå Serafimerorden, nämligen Karl Staaff (1905-06 och 1911-14). Staaff såg förtjänster med ordensväsendet och försvarade det t.o.m. inför riksdagen. Den pågående konflikten med Gustaf V om parlamentarismen gjorde det dock omöjligt får honom att ta bli Serafimerriddare. Ett så nära förbund kunde han inte ingå med kungen. Han blev istället kommendör med stora korset av Nordstjärneorden den 6 juni 1912.

Inga efterföljande liberala eller socialdemokratiska statsministrar tog emot ordnar. Det gjorde dock de som tillhörde högern eller bondeförbundet. Den opolitiske Louis De Geer d.y. (1920-21) blev sannolikt inte erbjuden någon då han fick avgå efter förödande kritik från sin egen expeditionsministär. Axel Pehrsson-Bramstorp blev den siste statsministern att bli Serafimerriddare. Dock först 1949 för sina många år i riksdagen, långt efter hans s.k. ”semesterregering” juni-september 1936.

Under 1900-talet dominerade socialdemokraterna politiken, och få av dem tog emot ordnar. När rörelsen på 60-talet kunde se tillbaka på över 40 år i regeringsställning tänkte man på sina håll att det ändå var synd att så många fick gå utan synliga hedersbevisningar. Planer på en ”socialdemokratisk Serafimerorden” tog form. Lyckligtvis förfogade regeringen redan över en belöningsmedalj, den av Gustav III instiftade Illis quorum meruere labores. Inte olikt ordensväsendet var medaljen uppdelad i fyra storlekar, varav den högsta bars i kedja om halsen och var särskilt exklusiv.

Rickard Sandler

Rickard Sandler (1925-26) tog emot Illis quorum.

1962 kunde Tage Erlander dela ut Illis quorum av 18:e storleken till sin ende företrädare som var i livet: Rickard Sandler (1925-26), samt till statsråden Axel Gjöres och Gustav Möller. Därtill var de mycket väl förtjänta efter många i poltiken. Den stora skillnaden mellan medaljen och de ordnar de avstått från var att medaljerna skulle de få behålla medan ordenstecknen hade varit till låns.

1984 blev det dags igen. Då skulle Tage Erlander själv belönas, denna gång med statsråden Gunnar Sträng och Torsten Nilsson. För att inte ge utmärkelsen en alltför socialdemokratisk prägel var även de borgerliga partiledarna Gunnar Hedlund och Jarl Hjalmarsson inbjudna. Det blev sammanlagt fem medaljer av 18:e storleken. Inför utdelningen hade man enats om att mottagarna skulle få samma rang som Serafimerriddare, vilket även gällde Konungens medalj av 12:e storleken med kedja.

Konungens medalj hade efter ordensreformen utökats från att vara en ren hovmedalj till att även belöna samhällsförtjänster. Sett till vilka den tilldelats har den högsta graden (12:e storleken med kedja) visat sig vara närmast identisk med Serafimerorden och tillfallit ärkebiskopar, överbefälhavare, samt givetvis statsministrar. Därför kan det tyckas märkligt att samtliga statsministrar efter Olof Palme tagit emot den: Thorbjörn Fälldin (1986), Ingvar Carlsson (1996), Carl Bildt (2003), Göran Persson (2009) och nu senast Fredrik Reinfeldt.

Till skillnad från ordensväsendet (som ursprungligen infördes av riksdagen) har Konungens medalj visat sig vara helt okontroversiell. För statsministrarnas del kan det delvis förklaras att de tilldelas den först när de lämnar riksdagen, och inte när de befinner sig i den politiska hetluften som var fallet med Serafimerorden. Bland mottagarna finns många andra socialdemokrater, liberaler och miljöpartister, t.o.m. vänsterpartister (!). Det verkar finnas en bred politisk uppslutning för utmärkelser som tilldelas restriktivt och efter individuell prövning.

Det bådar gott för framtiden.

3 kommentarer

Under Belöningsmedaljer, Ordnar

Taggat som , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,