Kategoriarkiv: Okategoriserade

En storslagen samling föremål har i dagarna gått under klubban på Stockholms Auktionshus. Det rör sig om kvarlåtenskapen av den svenske sjöofficeren och upptäcktsresanden Louis Palander (1842–1920), adlad Palander af Vega, mest känd som befälhavare på S/S Vega under Adolf Erik Nordenskiölds nästan två år långa expedition genom nordostpassagen 1878–79. Ett av sin tids mest uppmärksammade och hyllade forskningsresor

Bland föremålen finns brev, fotografier och loggböcker från Palanders resor, samt många ordentecken och medaljer som han fick ta emot för sina upptäckter.

Louis Palander och hans resor

Louis Palander föddes 1842 i Karlskrona. Han kom från en sjöofficerssläkt och blev kadett i flottan redan vid 14 års ålder. 1868 deltog han för första gången i en av Adolf Erik Nordenskiölds expeditioner som sekond på ångaren Sofia under dess resa till Spetsbergen. 1872–73 gjorde han en ny resa med Nordenskiöld till Spetsbergen, denna gång som befälhavare på ångaren Polhem. Expeditionen blev en stor framgång och vid hemkomsten 1874 utnämndes Palander till riddare av både Vasaorden och italienska Kronorden.

1878 blev det dags för Nordenskiölds största expedition. Han skulle resa genom nordostpassagen på skeppet Vega. Det var ett mycket stort och uppmärksammat företag. Huvudfinansiär var kung Oscar II tillsammans med affärsmännen Oscar Dickson och Aleksandr Sibirjakov. Palander utsågs till fartygets befälhavare och fick ett stort ansvar för resans planering och genomförande. Den 22 juni 1878 avseglade Vega från Karlskrona och påbörjade sin resa norrut längs med den norska kusten. Ombord fanns ett antal vetenskapsmän och en besättning om 21 man.

Färden genom ishavet blev både lång och mödosam. Vega frös fast och kunde inte röra sig på tio månader. Detta möjliggjorde dock vetenskapliga undersökningar. När Vega äntligen nådde Berings sund i juli 1879 var både passagerare och besättning välbehållna. Via telegram från Yokohama i Japan fick världen veta expeditionen blivit lyckad och återstoden av resan blev ett enda långt segertåg som kröntes med ankomsten till Stockholm den 24 april 1880.

Oscar II hade förberett ett antal förnäma utmärkelser till de hemvändande hjältarna. Redan den 27 januari 1880 hade han utnämnt Nordenskiöld till kommendör med stora korset av Nordstjärneorden och Palander till riddare av samma orden. Kungen beslutade att ordenstecknen skulle förlänas med briljanter, en både förnäm och dyrbar utmärkelse. Dessa tecken blev mottagarnas egendom och skulle bäras även om de erhöll en högre ordensgrad. Hov- och ordensjuveleraren Christian Hammer fick i uppdrag att färdigställa de briljanterade tecknen i tid till Vegas ankomst.

När Vega kom till Stockholm den 24 april överlämnades inte bara ordnar. Nordenskiöld upphöjdes till friherre och både Dickson och Palander adlades, den sistnämnde med det passande namnet Palander af Vega. Adlandet hade vid denna tid blivit mycket sällsynt och förläningen av både adelskap och briljanterade ordnar visar vilken oerhörd sensation den genomförda expeditionen var.

Det var dock inte slut där. Kung Oscar hade låtit instifta en särskild belöningsmedalj med inskriptionen Väg bruten genom norra Polarhafvet 1878–79. Kungen överlämnade medaljen själv ombord på Vega till alla besättningsmän. Medaljen pryddes på åtsidan av kungens bild och på frånsidan av Nordstjärneordens tecken. Den utdelades i silver att bäras i ett blå-svart-gult band. Det svarta syftade på Nordstjärneorden. Uppgifterna går isär om det blå-gula skulle syfta på Sverige eller på tapperhetsmedaljernas band.

Denna medalj har kallats Nordstjärnemedaljen med anledning av Vegaexpeditionen eller bara Vegamedaljen. Den ska dock inte förväxlas med medaljen För geografisk forskning som instiftades samma år av Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi. Den går idag under namnet Vegamedaljen och utdelas årligen.

Efter expeditionen återgick Palander till flottan. 1884 blev han riddare av Svärdsorden och innehade då alltså redan Nordstjärneordens och Vasaordens riddartecken. Han krönte sin långa karriär som amiral, sjöminister och kommendör med stora korset av Svärdsorden.

Louis Palanders utmärkelser

Först i Louis Palanders utauktionerade kvarlåtenskap finner vi hans medaljspänne i original och miniatyr. Båda med sex utmärkelser monterade i klassisk svensk montering med U-formade band. Dessa är:

1. Konung Oscar II:s och Drottning Sofias guldbröllopsminnestecken (1907)
2. Konung Oscar II:s jubileumsminnestecken (1897)
3. Nordstjärneordens riddartecken (1880)
4. Nordstjärnemedaljen med anledning av Vegaexpeditionen (1880)
5. Vasaordens riddartecken (1874)
6. Änkedrottning Josefinas enskilda belöningsmedalj av 5:e storleken (1873)

Den riktiga rariteten här är den sistnämnda medaljen som jag skrivit mer om här.

De båda spännena värderades till 20 000–25 000 kr och såldes för 48 000 kr.

Palanders riddartecken av Nordstjärneorden med briljanter är ett konstverk i sig och en mycket sällsynt utmärkelse. Bland de som mottagit samma heder kan nämnas Sven Hedin. Det värderades till 40 000–50 000 kr men såldes för 165 000 kr.

Palanders kraschan som kommendör med stora korset av Svärdsorden, utförd av hov- och ordensjuvelerare C. F. Carlman, har av någon anledning blivit kvar inom familjen trots att den egentligen borde ha återlämnats vid hans död. Den värderades till 15 000–20 000 kr och såldes också för 17 000 kr.

Intressant för en faleristiker är Palanders olika ordenband, släpspännen, boutoner och rosetter vilka han bar till vardags. Trots att han innehade många utländska ordnar är det nästan bara svenska och norska utmärkelser representerade på dessa. Detta är helt i enlighet med vad en svensk militär skulle bära på Palanders tid. Det är först på senare år som det blivit vanligt att alltid bära banden för utländska utmärkelser på släpspänne.

Banden värderades till 1 000–1 500 kr men såldes för hela 10 000 kr. Roligt att deras värde uppskattas.

Så till en elegant kedja med miniatyrutmärkelser att bäras till civil dräkt. Från höger ses:

1. Konung Oscar II:s jubileumsminnestecken (1897)
2. Nordstjärneordens riddartecken (1880)
3. Nordstjärnemedaljen med anledning av Vegaexpeditionen (1880)
4. Vasaordens riddartecken (1874)
5. Änkedrottning Josefinas enskilda belöningsmedalj (1873)
6. Franska Hederslegionen (1880)
7. Italienska Kronorden (1880)
8. Portugisiska Sankt Jakobs orden (1880)
9. Ryska Sankt Annas orden (1880)
10. Badiska Zähringska Lejonorden (1881)
11. Preussiska Röda Örns orden (1888)

Eftersom bröllopsminnestecknet från 1907 saknas måste kedjan ha färdigställts före detta år. Att Svärdsorden, såväl som norska Sankt Olavs orden och danska Dannebrogorden saknas, måste förklaras av att Palander innehade dessa ordnar med kraschan och att han på kedjan endast medtagit de tecken som bars på bröstet.

Kedjan med sina tecken värderades till 20 000–25 000 kr och såldes för strax över 30 000 kr.

Avslutningsvis kan nämnas att några av Palanders många utländska ordnar ingick i auktionen, ofta med sina mycket vackra originaletuier. Palander mottog dessa ordnar för sina upptäcktsfärder, dels som senare under karriären som militär, hovman och statsråd. Jag vill särskilt lyfta fram brittiska Victoriaordens storkors som han förlänades 1908 av Edvard VII när Palander formellt kungjorde Gustaf V:s trontillträde. Den är intressant inte minst för att Palander redogjorde för audiensen på Buckingham Palace i sin dagbok vilket går att läsa här.

Slutord

Även om det varit roligt att ta del av de olika auktionsposterna som presenterats mycket stiligt och kunnigt av Stockholms Auktionsverk så förtjänar det att sägas att det inte är mindre än en tragedi att denna magnifika och vetenskapshistoriskt mycket betydelsefulla samling nu skingras. Dessa föremål bär vittne om viktiga händelser i Sveriges och polarforskningens historia och borde ha hållits ihop och helst överlåtits till ett museum för att där vara tillgänglig för forskare och allmänhet. Förhoppningsvis har några föremål hittat sin väg till museisamlingar där de kan beskådas framöver.

TILLÄGG: Louis Palanders ordensspänne med tillhörande släpspännen och etuier har köpts in av Kungl. Maj:ts Orden och finns nu att beskåda i en monter i Ordenssalarna på Stockholms slott.

Europaparlamentet har tillkännagivit vilka som blir de första att få ta emot den europeiska förtjänstorden som instiftades förra året. Framstående europeiska ledare som Angela Merkel, Volodymyr Zelenskyj och Sauli Niinistö samt medlemmarna i bandet U2 hör till de som hedras med den nya utmärkelsen.

Förtjänstorden instiftades den 5 maj 2025 på 75-årsdagen av Schumandeklarationen som ledde till bildandet av den europeiska kol- och stålgemenskapen. Beslutet fattades av Europaparlamentets presidium som består av talmannen Roberta Metsola och fjorton vice talmän. Beslutet motiverades:

Utmärkelser i form av nationella ordnar och liknande hedersbetygelser som tilldelas av medlemsstaterna återspeglar ett gemensamt åtagande i hela unionen att erkänna framstående prestationer och belöna bidrag som berikar samhället.

Inrättandet av en orden på unionsnivå som på liknande sätt erkänner exceptionella bidrag till den europeiska integrationen och de europeiska värdena skulle främja en känsla av enighet och gemensam identitet och gemensamt syfte bland unionsmedborgarna. I detta syfte bör det inrättas en europeisk förtjänstorden.

Orden förlänas i tre grader till enskilda personer som på ett väsentligt sätt har bidragit till den europeiska integrationen eller till främjandet och försvaret av de värden som fastställs i fördragen. Högst 20 mottagare om året får utses. Ledamöter och personal vid EU:s olika organ kan inte motta orden under sin tjänstgöringstid. Medlemskap i orden berättigar till tillträde till plenisalens officiella läktare.

De tre graderna är:

1. Exceptionellt meriterad ledamot, bär ordenstecken (50 mm i diameter) i förgyllt silver om halsen i ett 40 mm brett blått band med tre gula ränder.
2. Hedersledamot, bär ordenstecken (40 mm i diameter) i förgyllt silver på bröstet i ett 37 mm brett blått band med två gula ränder.
3. Ledamot, bär ordenstecken (40 mm i diameter) i silver på bröstet i ett 37 mm brett blått band med en gul rand.

Någon bild på ordenstecknet har ännu inte publicerats, men i det grafiska materialet (se ovan) visas en sex-uddig stjärna med kluvna korsarmar, påminnande om franska Nationalförtjänstorden, med EU-flaggans stjärnor placerade på och mellan korsarmarna.

Orden förlänas av en urvalskommitté bestående av sju personer: talmannen, två vice talmän och fyra framstående europeiska personer. En liten glidning kan noteras i pressmeddelandet om förläningarna där framstående personer blivit ”framstående politiker”, närmare bestämt Michel Barnier, José Manuel Barroso, Josep Borrell och Enrico Letta. Man kan även notera att majoriteten av de första mottagarna är just politiker.

Bland de mottagare som inte tillhör EU-länder märks förutom president Zelenskyj den ukrainska människorättsadvokaten Oleksandra Matvijtjuk, Moldaviens president Maia Sandu och kardinal Pietro Parolin (som dock är italienare även om han tjänstgör i Vatikanen).

Även om andra internationella organisationer delar ut priser och medaljer av olika slag så har förtjänstordnar traditionellt räknats som suveräna staters attribut. Den orden som Europaparlamentets presidium instiftat är inte bara en orden på pappret utan delar många av de historiska förtjänstordnarnas traditionella kännetecken. Den får ses som en liten indikation på den långvariga trenden att EU:s självbild går från mellanstatlighet till överstatlighet.

Ordenstecknen kommer att överlämnas vid en ceremoni under sessionen den 18–21 maj i Strasbourg.

För mod och rådighet till sjöss under farofylld tid är en mycket ovanlig svensk belöningsmedalj som instiftades 1940 för sjömän under andra världskriget. Fram till krigsslutet 1945 delades den endast ut sexton gånger. Denna medalj och de personer som mottog den har nu förärats en egen bok författad av Stefan Haasmark och Simon Olsson. Den bygger på omfattande efterforskningar i litteratur och arkiv samt samtal med mottagarnas släktingar.

Boken inleds med en introduktion till handelsflottans viktiga roll under kriget. De så kallade krigsseglarnas arbete var förenat med oerhörda faror i form av minor, torpederingar och flyganfall. I maj 1940 hade Sverige förlorat inte mindre än 49 fartyg och 321 sjömän. Mot bakgrund av detta föreslogs en medalj av Sveriges allmänna sjöfartsförening. I motiveringen nämndes att det förvisso fanns en medalj för räddande av människoliv (För berömliga gärningar) men att den inte täckte in andra svåra och farliga uppgifter som utfördes till sjöss.

Efter att Kommerskollegium tillstyrkt förslaget fick Riksheraldikerämbetet i uppdrag att ta fram en ritning. Medaljgravören Erik Lindberg läste om ämbetets förslag i tidningarna och såg till att Myntverket fick frågan på remiss så att han fick komma med egna förslag. I boken får vi se alla skisser som lämnades in av RHÄ och Lindberg. I slutändan valdes den senares förslag med Gustaf V:s porträtt på åtsidan, en enkel tross på frånsidan och en bandhållare dekorerad med vågor. I likhet med medaljen För berömliga gärningar delades För mod och rådighet till sjöss under farofylld tid ut av Kungl. Maj:t. Den bars i ett blått band med gula kantränder belagt med ett ankare.

Totalt åtta händelser till sjöss mellan 1940 och 1944 ledde till att medaljen delades ut. I boken redogörs detaljerat för dessa händelser. Läsaren får information om fartyget, besättningen och händelseförloppet, samt om nomineringen, beslutet och överlämnande av medaljen. Den sjötekniske konsulenten vid Kommerskollegium Bo Bergström förefaller ha varit den som rekommenderat utdelning i samtliga fall. Slutligen finns biografier av mottagarna med foton av dem och deras individuella medaljer i de fall dessa kunnat spåras.

Författarna nämner i inledningen att det i samtal med släktingar framkommit att medaljens mottagare inte verkar ha varit särskilt stolta över sina utmärkelser. Detta i kombination med att så få medaljer delades ut väcker frågan om medaljen uppfyllde sitt syfte. Det hade varit intressant om författarna resonerat kring detta.

Vissa böcker skrivna om belöningsmedaljer har ett snävt fokus och framstår som skrivna för myntsamlare. I denna bok sätts människorna och deras gärningar i första rummet. Den som är intresserad av medaljen får sitt lystmäte av information och illustrationer men också en god portion sjöhistoria. Den som å andra sidan vill veta mer om krigsseglarna får en introduktion till faleristiken. Med sina 120 sidor är boken inte längre än att den kan läsas från pärm till pärm oavsett läsarens huvudsakliga intresse och den rekommenderas varmt!

”För mod och rådighet till sjöss under farofylld tid” kan köpas på förlaget Milnost här.

Försvarsmakten har instiftat en ny förtjänstmedalj. Den ska utdelas av överbefälhavaren för förtjänstfulla insatser som gagnat myndigheten. Medaljen ska präglas i guld och silver och förses med kungens porträtt och kunglig krona. Bandet blir gult med svarta kantränder.

Sedan Försvarsmakten bilades 1994 har myndigheten haft tre förtjänstmedaljer. Den första delades ut 1995–2009 och den andra 2010–2023. Den nya medaljen ska inte konkurrera med utmärkelser inom de kungliga ordnarna eller regeringens belöningsmedaljer. Utdelningen ska ske på Nationaldagen och Veterandagen.

Beslutet fattades av överbefälhavare Michael Claesson den 19 december 2025.

Tidigare medaljer

Myndigheten Försvarsmakten bildades den 1 juli 1994 genom en sammanslagning av de flesta militära myndigheterna. Året därpå instiftade överbefälhavaren tillika myndighetschefen Owe Wiktorin två medaljer: en i blått band för personligt mod under internationella insatser, och en i gult band som kunde utdelas både för personligt mod och för insatser som gagnat Försvarsmakten. Den ”blå” medaljen kom till efter att en tilltänkt regeringsmedalj för internationella aldrig kom till stånd, och den ”gula” efter Estoniakatastrofen då man insåg att även andra förtjänster behövde belönas.

Mellan 1996 och 2007 delades denna gula förtjänstmedaljen ut till ett knappt tiotal personer för modiga och livräddande insatser, alltså sådant som tidigare belönats med regeringsmedaljen För berömliga gärningar, samt postumt till de åtta besättningsmedlemmarna på den DC3:a som sköts ned över Östersjön den 13 juni 1952.

Från och med 2010 ersattes de båda medaljerna med en ny Försvarsmaktens förtjänstmedalj för såväl nationella som internationella insatser. Denna medalj fick en regelbundenhet och högtidlig inramning i och med att den överlämnades av kungen varje år på Veterandagen vid Sjöhistoriska museet i Stockholm tillsammans med medaljen För sårade i strid som instiftades 2011.

Medaljen delades ut sista gången på Veterandagen 2023 och lades därefter vilande. Riksdagen hade då beslutat om det nya belöningssystemet inom vilket förläningar inom Svärdsorden skulle återupptas. Inom Svärdsorden har sedan dess förlänats fyra värdigheter, en svärdsmedalj och fem militärkors till svenskar.

Den nya medaljen

I beslutet om ny förtjänstmedalj som beretts inom Försvarsmakten under 2025 skriver myndigheten att ”en medalj för förtjänstfulla insatser inom myndigheten inte kan undvaras”. Istället får att återuppväcka medaljen som lades vilande 2023 har man valt att instifta en ny och ansöka hos Riksmarskalksämbetet om tillstånd att få förse medaljen med kungens porträtt och kunglig krona. Eftersom sådant tillstånd beviljats kommer den nya utmärkelsen otvivelaktigt att tillhöra kategorin officiella medaljer och därmed ha en annan status än ”vanliga” myndighetsmedaljer.

Före 1975 ansågs statliga myndigheters behov av utmärkelser tillgodoses helt av de officiella medaljer som utdelades av kungen, regeringen och ordnarna. Tillstånd att förse medaljer med kunglig krona beviljades därför endast akademier, organisationer m.fl. vars medaljer därigenom blev halvofficiella. Efter 1975 har endast tre myndigheter fått sådant tillstånd: Regeringskansliet (UD), Sveriges lantbruksuniversitet och Skogsstyrelsen. Kungl. Maj:ts Orden har dock på senare år framhållit möjligheten att ansöka och Försvarsmakten blir nu den första myndigheten med en ”kunglig medalj” inom det nya systemet.

Förtjänstmedaljens bestämmelser anger uttryckligen att medaljen inte ska konkurrera med ordensväsendet eller regeringens belöningsmedaljer. Insatser ”för Sverige” ska alltjämt prövas mot dessa. Den nya förtjänstmedaljen ska belöna insatser för Försvarsmakten och därtill kommer de olika organisationsenheternas egna förtjänstmedaljer för insatser på förbandsnivå. De anges också yttryckligen att mod i strid ska prövas mot Militärkorset och livräddande insatser mot medaljen För berömliga gärningar.

Medaljens utseende och band

Medaljens åtsida kommer som nämnt att visa Carl XVI Gustafs bild, namn och titel. Frånsidan visar ett svärd belagt med tre kronor omgivet av akantusblad. Ovanför syns texten Försvarsmakten.

Valet av akantusblad framstår som lite överraskande eftersom det finns ett antal träslag med tydlig militär symbolik som lager eller palm (vilket jag skrivit mer om här), medan akantus främst förknippas med dekorativa ornament. Akantus har dock använts i en svensk kunglig medalj nämligen Gustaf V:s postjubileumsmedalj utdelad vid världspostföreningens 50-årsjubileum i Stockholm.

Till bandets färger har man velat knyta an till historiska utmärkelser. Först ville man ha de äldre tapperhetsmedaljernas blå-gula band, men till slut valdes istället det gula band med svarta kantränder som tidigare användes för flottans distinktionstecken För tapperhet till sjöss, instiftat 1789 och utdelat till och med 1797. Distinktionstecknet instiftades av hertig Karl i egenskap av storamiral och bandet bär hans vapenfärger som hertig av Södermanland. Jag har skrivit mer om detta tecken i artikeln: Svenska marinens äldsta utmärkelse. Valet av färger motiveras av att Försvarsmakten består av både militär och civil personal, och att den nya medaljens färger anknyter till den militära Svärdsorden och den civila Nordstjärneorden.

Med medaljen utdelas ett diplom prytt av det stora riksvapnet utan ”mantelhus” (säkert menas vapenmantel), samt miniatyrmedalj och släpspänne. Medalj som utdelas med anledning av väpnad militär insats kommer som tidigare att delas ut under Veterandagen. För medaljer utdelade av andra anledningar kommer att överlämnas på nationaldagen i samband med högvaktsavlösningen på Stockholms slott. Roligt att den traditionen återuppstår!

Avslutande reflexioner

Av Försvarsmaktens tre förtjänstmedaljer under de senaste 30 åren framstår denna som den mest genomtänkta. Särskilt valet att förse den med kunglig krona och definiera hur den förhåller sig till både högre och lägre medaljer.

Säkerligen är Försvarsmaktens beslut fattat på goda grunder. Samtidigt finns det internt inom Försvarsmakten en förvåning över att medaljen instiftats mindre än tre år efter att Sverige återupptagit förläningen av Svärdsorden – en rent militär kunglig orden som inom sig rymmer inte mindre än tretton olika utmärkelser. Myndigheten har tidigare utgått ifrån att Svärdsorden skulle vara den primära utmärkelse, särskilt som den egna medaljen lades vilande. Att de insatser som utförs av Försvarsmaktens personal ska kunna delas in i sådana som utförs för förbandet, för myndigheten eller för Sverige framstår som långt ifrån självklart.

Det nya belöningssystemet är dock nytt och på sikt kommer en praxis kring de kungliga ordnarna att utvecklas och det kommer att bli tydligt vilken typ av insats som belönas med vilken utmärkelse. Tills dess är förhoppningen att den nya medaljen inte till att nomineringarna till Svärdsorden minskar.

Den fruktansvärda attacken mot Chanukka-firarna på Bondi Beach i Australien har i skrivande stund skördat femton oskyldiga människoliv. Dödsfallen hade sannolikt blivit fler om inte den 44-årige frukthandlaren Ahmed al-Ahmed ingripit och avväpnat en av de båda gärningsmännen. I processen träffades han av två kulor och han vårdas nu på sjukhus. Över hela världen hyllas han som en hjälte.

Generalguvernör Sam Mostyn besökte al-Ahmed på sjukhuset. Hon kunde då berätta att han kommer att få motta en utmärkelse och att det redan inkommit ett antal nomineringar från allmänheten. Parlamentsledamoten som representerar Ahmed al-Ahmeds distrikt har föreslagit att han ska få motta Australiens högsta civila utmärkelse för mod – Cross of Valour.

Australiens inhemska belöningssystem lanserades 1975 och har nyligen firat femtio år. Systemet består av ordnar (orders) och utmärkelser (awards) som instiftats av monarken och förlänas av generalguvernören. Med ordnar avses i första hand Australienorden med fyra aktiva grader som främst delas ut för långvariga förtjänster, och med utmärkelser avses de många medaljer och förtjänsttecken som utdelas för särskilda handlingar, till exempel livräddning.

För civila som visat mod och rådighet finns inte mindre än fyra utmärkelser för individer och en för grupper. Cross of Valour som är den högsta har delats ut endast fyra gånger. Star of Courage som är näst högst har delats ut 182 gånger. Senast den 1 september i år, när Australien firade Wattle Day, delade generalguvernören ut 26 utmärkelser för civilt mod.

Tack vare att systemet är så inarbetat kunde generalguvernören redan dagen efter det avskyvärda våldsdådet tillkännage Ahmed al-Ahmeds modiga ingripande skulle belönas med officiell utmärkelse. En fysisk manifestation av det australiska folkets tacksamhet över hans hjältedåd.

Tyvärr måste det konstateras att motsvarande beredskap gällande utmärkelser inte finns i Sverige. Samma år som Australien fick sitt sammanhängande belöningssystem avvecklades det svenska. Under de gångna femtio årens nationella kriser har staten regerat tafatt när det kommit till att uppmärksamma modiga och rådiga människor med en utmärkelse. Vid kriser som stormningen av västtyska ambassaden 1975, Estoniakatastrofen 1994, och skolattacken i Trollhättan 2015 har statens erkännande för visat mod kommit för sent om det ens kommit alls.

Det nya svenska belöningssystemet som omfattar både de kungliga riddarordnarna och regeringens belöningsmedaljer har potential att fylla behovet. I väntan på det har dock Polismyndigheten avskaffat sin egen förtjänstmedalj, som bland annat utdelades efter terrordådet på Drottninggatan 2017, samtidigt som regeringen inte visat någon ansatts till att återuppta utdelandet av medaljen För berömliga gärningar som är den svenska utmärkelsen för räddande av människoliv. Sverige är ensamt bland de nordiska länderna om att sakna en aktiv statlig utmärkelse för livräddare.

Man kan med fog mena att det finns andra saker att fokusera på efter en så förhatlig attack som den vid Bondi Beach när familjer fått sina närmsta ryckta ifrån sig. Ingen utmärkelse i världen återbörda dem eller minska den fruktan för ytterligare antisemitiskt hat och våld som nu sprids över Australien och världen.

Ahmed al-Ahmeds hjältemod förtjänar dock att uppmärksammas och belönas. Eftersom Australien redan har systemet på plats behöver man lägga minimalt med tid på att diskutera frågan. Inga okunniga tjänstemän tvingas gräva i arkiven efter lämpliga utmärkelser och ingen offentlig debatt behöver föras på tidningssidorna. Generalguvernören konstaterar endast att en utmärkelse kommer att delas ut och energin kan läggas på andra ännu viktigare frågor.

Klockan halv tre natten till söndagen föll en ung kvinna i vattnet nedanför Kungliga slottet i Stockholm. En 19-årig högvaktssoldat på permission såg henne och kastade sig det kalla vattnet. Han fick tag på kvinnan och drog henne in till kajen men eftersom den var två meter hög kunde han inte få upp henne själv. Han undsattes snart av sina kollegor från Norrlands dragonregemente (K 4) som larmats till platsen för att få upp den kraftigt nedkylda kvinnan. Kort därefter anlände polis och ambulans. Enligt ambulanspersonalen hade kvinnan troligtvis inte överlevt utan de snabba och rådiga ingripandet.

För modiga livräddande insatser finns sedan 1805 medaljen Sui memores alios fecere merendo. Redan samma år delades den ut till en skeppsgosse som förhindrat en drunkning. 1832 infördes medaljen För berömliga gärningar och sedan dessa har dessa båda medaljer delats ut till de som räddat människoliv; med svensk devis för svenskar och med utländsk devis för utlänningar. Mycket ofta har det gällt drunkningar som förhindrats. Medaljerna igår i regeringens belöningsmedaljer som sedan 2022 räknas till rikets främsta utmärkelser.

Om någon utmärkelse kan komma ifråga för den modige soldaten och hans kollegor så är det just medaljen För berömliga gärningar. En natt i april 1985 föll en äldre man i vattnet på samma plats och räddades av en värnpliktig korpral från högvakten. Han belönades redan samma år med medaljen För berömliga gärningar. Enligt den praxis som utbildats sedan andra världskriget kan soldaten som kastade sig i vattnet komma i fråga för medaljen av 5:e storleken i guld, medan kollegorna som kom till undsättning skulle kunna tilldelas medaljen av 8:e storleken i silver. Faktum är att ett identiskt scenario tidigare resulterat i medalj.

Det har nu gått många år sedan medaljen För berömliga gärningar senast delades ut, men på regeringens hemsida lyfts den fram som en del av det offentliga belöningssystemet. Att den sällan delas ut får antas bero på att det saknas rutiner hos myndigheter och andra för hur en nominering ska gå till. Osäkerhet har inneburit att nomineringar dröjt eller aldrig skickats in. Försvarsmakten och Polismyndigheten har istället instiftat egna förtjänstmedaljer som ibland utdelats för gärningar som borde belönats med en av regeringens medaljer, till exempel livräddning. Efter Förtjänstutredningens genomgång av det offentliga belöningssystemet har regeringen dock uttalat att dess medaljer är aktiva och att myndigheterna inte ska dela ut egna medaljer som kan konkurrera med dem, vilket gjort att både Försvarsmakten och Polismyndigheten lagt sina förtjänstmedaljer vilande.

Regeringen har således ett ansvar att förvalta sin del av det offentliga belöningssystemet och dela ut sina medaljer till de som förtjänat dem. Sverige är idag det enda nordiska landet som inte har en aktiv räddningsmedalj. Sittande regering har visat ett intresse för medaljväsendet. Så sent som i förra veckan överlämnade statsministern medaljen Illis quorum meruere labores vid en ceremoni på Sagerska huset ett stenkast från platsen där den unga kvinnan räddades. Nu är det hög tid att även dela ut För berömliga gärningar.

I det aktuella fallet bör Försvarsdepartementet bereda ärendet. Cheferna för K 4 och Kommendantstaben i Stockholm bör snarast inkomma med utförliga nomineringar, men inget hindrar att departementet redan nu sätter sig in medaljens kriterier för att ett beslut om tilldelning ska kunna fattas och verkställas snabbt.

Idag avlägger kung Charles III och drottning Camilla statsbesök hos påve Leo XIV. I samband med detta har kungaparet mottagit storkorset med kedja av påvliga Piusorden och påven har i sin tur fått storkorset av brittiska Bathorden. Det är första gången ett brittiskt statsöverhuvud mottar en påvlig orden. Vid drottning Elizabeth II:s och prins Philips tre statsbesök hos Johannes XXIII (1961) och Johannes Paulus II (1980 och 2000) utväxlades inga ordnar. Att påven själv tar emot en orden hör i sig till ovanligheterna, även om det förekommit. Allt detta visar vilken betydelse de båda parterna fäster vid detta besök.

Vid drottning Elizabeths statsbesök 1961 och 1980, och kung Carl XVI Gustafs statsbesök 1991 bars högtidsdräkt och ordnar, i den svenske kungens fall frack med svart väst vilket länge var tradition. De påvliga kammarherrarna bär fortfarande denna klädsel. Numera bär påvens gäster oftast mörk kostym, men drottning Camilla bar helsvart och kung Charles svart slips i av respekt för traditionen. Efter audiensen med påven bar drottningen Piusordens miniatyrtecken i en rosett invid axeln.

Som seden är vid statsbesök placeras ordenstecknen i sina etuier på ett gåvobord vid statschefernas första möte, som denna gång ägde rum i det Apostoliska palatset. I ett klipp publicerat av BBC ser man när kungaparet och påven talar om varandras ordenstecken. Kungen förevisar Bathorden med orden ”As a small token of our esteemed appreciation” varpå Påven gör en gest mot Piusorden och säger ”Likewise”.

Under eftermiddagen besökte kungaparet Sankt Paulus basilika utanför murarna där kungen utsetts till kunglig konfrater (medbroder). En särskild karmstol med kungens vapen har tillverkats och getts en permanent plats i kyrkan. På samma sätt har Leo XIV utsetts till påvlig konfrater i Sankt Georges kapell i Windsor, Strumpebandsordens kyrka.

Kungaparet besökte även benediktinerklostret bredvid basilikan som under medeltiden understöddes av de engelska kungarna. Ett synligt tecken på den brittiska kopplingen är att klostrets vapen omges av det brittiska stumpebandet med Strumpebandsordens valspråk Honi soit qui mal y pense.

Det påvliga ordensväsendet har en lång historia. Framstående konstutövare som Bernini eller Mozart kunde belönas med Kristusorden eller Gyllene sporrens orden. 1831 instiftades Gregoriusorden, den första regelrätta förtjänstorden med flera grader, för Påvestatens officerare och ämbetsmän. Den fick efterföljare i Sylvesterorden 1841 och Piusorden 1847.

Efter Påvestatens upplösning 1870 började påven i högre utsträckning förläna ordnar till höga företrädare för andra stater och efter 1925 förlänades Kristusorden och Gyllene sporrens orden nästan uteslutande till statschefer. 1958 utökades Piusorden med en kedja och sedan 1966 är det endast denna värdighet som förlänas utländska statsöverhuvuden som avlägger statsbesök hos påven. Gustaf VI Adolf mottog den 1967 och Carl XVI Gustaf 1991.

Det brittiska kungaparet skulle först ha besökt Vatikanen i april, vilket förhindrades av påve Fransiskus död. Man kan spekulera huruvida den gamle påven, som förespråkade enkelhet i allt, hade valt att utväxla ordnar eller om detta är något som bejakats av hans efterträdare. Leo XIV har visat en större öppenhet mot påveämbetets traditionella symboler, bland annat genom att bära den röda mozzettan vid sitt tillträde, något Fransiskus inte gjorde. Dessutom har det påvliga Schweizergardet nyligen börjat använda en moderniserad version av deras gamla paraduniform som inte setts till på 50 år. Vågar man hoppas att de vilande ordnarna också kommer till heders?

Guillaume V har tillträtt som regerande storhertig av Luxemburg. Hans far storhertig Henri tillkännagav sin abdikation på julafton förra året och idag ägde tronskiftet rum. Vid ceremonin närvarande bland andra Nederländernas kungapar Willem-Alexander och Máxima med prinsessan Catharina-Amalia, samt Belgiens kungapar Philippe och Mathilde med prinsessan Elisabeth.

Tillträdande och avgående storhertig bar uniform samt nassauska husorden Gyllene Lejonets ordenstecken i brandgult axelband med kraschan. Den nya storhertiginnan Stéphanie bar samma orden för första gången. När ceremonin började bar Guillaume faderns monogram, ett krönt H, på kragen. Efter ceremonin togs dessa bort.

Luxemburgs ordnar

Från vänster: Gyllene Lejonet, Adolf av Nassaus förtjänstorden och Ekekroneorden.

Storhertigdömet Luxemburg bildades 1815 och var länge i personalunion med Nederländerna. Det var kung Vilhelm II som 1841 instiftade den första luxemburgska orden Ekkroneorden (ekens symbolik har jag beskrivit här).

År 1858 instiftade Vilhelm III nassauska husorden Gyllene Lejonet tillsammans med sin brylling hertig Adolf av Nassau (halvbror till den svenska drottning Sofia). De båda regenterna var överhuvud över varsin gren av ätten Nassau och skulle vara gemensamma mästare över orden och dela ut dess enda grad riddare (motsvarande storkors) utan att behöva tillfråga den andre.

Adolf instiftade samma år Adolf av Nassaus civil- och militärförtjänstorden, namngiven efter hans förfader som var tysk kung under 1200-talet.

Från vänster: Motståndsorden och Förtjänstorden.

Vid Vilhelm III:s död 1890 ärvdes den nederländska kronan av hans dotter Wilhelmina och den luxemburgska av Adolf (som förlorat sitt gamla hertigdöme 1866). De båda arvtagarna kom överens om att Gyllene Lejonet skulle fortsätta vara gemensam och att Ekkroneorden skulle förbli luxemburgsk.

Tillsammans med Adolf av Nassaus orden förfogade storhertig Adolf över tre ordnar. Storhertiginnan Charlotte utökade dessa med Motståndsorden år 1946, för insatser under ockupationen, och med Förtjänstorden år 1961.

Kontakter med Sverige

Guillaume V är den sjunde av de storhertigar och storhertiginnor som regerat Luxemburg sedan 1890. Fem av dessa har mottagit Serafimerorden: Adolf (1856), Vilhelm IV (1889), Charlotte (1939), Jean (1951) och Henri (1983). De enda undantagen är Marie-Adélaïde som dog ung och den nytillträdde Guillaume.

Den avgångne storhertigen Henri blev riddare av Serafimerorden vid Carl XVI Gustaf statsbesök hos hans far storhertig Jean år 1983. Hans hustru storhertiginnan Maria Teresa blev ledamot av Serafimerorden vid storhertigparets statsbesök i Sverige 2008. Den nye storhertigen Guillaume V var gäst både vid kronprinsessan Victorias och prins Carl Philips bröllop samt vid prinsessan Estelles dop.

Kungen och drottningen innehar båda Gyllene Lejonet. Kronprinsessan Victoria och prinsessan Madeleine innehar Adolf av Nassaus förtjänstorden (civil version) och prins Carl Philip samma orden (militär version).

Det har nu gått sju år sedan den varma sommaren 2018 när Sverige härjades av ett femtiotal skogsbränder. Jag försökte då skapa en överblick över de utmärkelser som delats ut till brandmän eller andra som bistått vid eldsvådor. Det visade sig att det sedan 1700-talet finns ett antal belöningsmedaljer som tagits fram för just för detta ändamål – de så kallade brandmedaljerna.

Min ambition var att beskriva denna tradition, men materialet var omfattande och uppgiften blev mig övermäktig. Det stannade då vid ett par inlägg.

Denna något svalare sommar har jag äntligen haft möjlighet att återkomma till detta intressanta ämne. Efter några efterforskningar har jag kunnat skriva om och utöka såväl publicerade som opublicerade. Detta innebär en viss omstrukturering och det första inlägget från 2018 får tjäna som kort introduktion i ämnet under rubriken Om brandmedaljer.

Kommande vecka kommer jag att presentera de medaljer som delats ut av:

1. Stockholms stads brandförsäkringskontor (Brandkontoret), grundat 1746
2. Allmänna Brandförsäkringsverket för byggnader å landet (Brandverket), grundat 1782
3. Städernas allmänna brandstodsbolag (Brandstodsbolaget), grundat 1828

Sedan Serafimerorden instiftades år 1748 har den stora ordensdagen firats på grundaren kung Fredrik I:s födelsedag den 28 april. Enligt det ursprungliga ceremonielet skulle dagen högtidlighållas i Riddarholmskyrkan med processioner, gudstjänst och dubbning av nya riddare. Firandet kom ganska snart att flyttas till Slottskyrkan.

Under senare delen av 1700-talet komponerades särskild musik till ordensdagen dåtidens stora tonsättare, däribland Christian Friedrich Müller, Abraham Niclas Edelcrantz och framförallt Georg Joseph Vogler.

Georg Joseph Vogler, mer känd som abbé Vogler, var en internationellt beryktad tysk tonsättare som 1786 kallades till Sverige av Gustav III för att leda musiken vid Kungliga operan. Han kom att tjänstgöra i Sverige under två perioder, 1786–91 och 1793–99. Idag är han nog mest ihågkommen för att ha tonsatt den folkkära psalmen ”Hosianna, Davids son”.

Till ordensdagen den 28 april 1795 komponerade Vogler musik för en orkester bestående av två trumpeter, timpani, två valthorn, flöjt, piccolaflöjt, två oboer, två klarinetter, två fagotter, två violiner, viola och basfiol, samt kör. Originalpartituret omfattar inte mindre än 250 sidor och förvaras idag i Musik- och teaterbiblioteket som är en del av Statens musikverk. Där finns även ordensmusiken för en mindre ensemble av pianoforte, violin och harpa som verkar ha använts flitigt. Av ordensmusikens många stycken är det framförallt ett som gått till historien – Serafimermarschen.

Serafimermarschen, eller Marche des Chevaliers de l’Ordre des Seraphims en Suéde, har en lekfull men högtidlig melodi och är avsedd att framföras maestoso, det vill säga majestätiskt. Den var en av femton utvalda stycken som Vogler även arrangerade för cembalo och vars noter trycktes i hans Pieces de Clavecin (1798) tillägnad kung Gustav IV Adolf. Inför att Vogler skulle lämna Sverige höll han ett antal avskedskonserter, bland annat i Lunds domkyrka (31 augusti 1798), Uppsala domkyrka (11 februari 1799) och i Tyska kyrkan i Köpenhamn (20 juli 1799). Vid samtliga dessa tillfällen framförde han sin Serafimermarsch som inledande stycke. Allt tyder på att det var ett verk som uppskattades mycket av sin samtid.

Hur ofta Voglers ordensmusik spelades som det var tänkt på stora ordensdagen är svårt att säga. Sista gången ordensdagen firades med procession och gudstjänst i Slottskyrkan var på drottning Desiderias namnsdag den 23 maj 1840. Serafimermarschen kom dock att användas utanför Sveriges gränser. När den tyske kejsaren, tillika Preussens kung, Vilhelm II upptog nya riddare av Svarta Örns orden 1897 spelades marschen vid intåget i kapitelsalen.

2023 lät Försvarsmusiken ta fram musik för den nya ordensförläningsceremonin, vilket jag skrivit om här. I samband med detta skrevs för Serafimermarschen för att kunna spelas av en blåsensemble. Den har framförts som intågsmusik både 2024 och 2025. Detta var inte endast en kulturgärning. Marschen är rent musikaliskt mycket passande för att inleda ceremonin och ge den en vacker och värdig inramning.

Den svenska ordensmusiken av Vogler och andra tycks aldrig blivit föremål för någon vetenskaplig studie eller artikel. Här finns en uppgift för musikhistoriker! Om man tillåter sig att drömma så vore det fantastiskt om Voglers ordensmusik kunde dokumenteras och sättas upp i sin helhet. Förslagsvis i Slottskyrkan där den ursprungligen var avsedd att framföras.

Innan det kan bli verklighet kan man glädja sig åt att Serafimermarschens klaviaturversion med fyra variationer ur Pieces de Clavecin är mycket spridd och än idag tolkas av musiker i olika länder. Bland dem kan nämnas den tyske organisten Thorsten Pirkl som framfört den på orgel (länk till YouTube) och en inspelning av ett gammalt svenskt flöjtur (länk till Spotify).

Främst måste dock nämnas den kanadensiske pianisten Anders Muskens som specialiserat sig mot 1700- och 1800-talsklaviatur, och som alldeles nyligen släppte sin tolkning av Voglers femton cembalostycken i albumet Georg Joseph Vogler – Travel Souvenirs for Keyboard. Muskens har särskilt vinlagt sig om att spela på instrument liknande de som var vanliga i Sverige på 1790-talet, och har använt en taffel från cirka 1788 och en flygel från 1806. Muskens oerhört vackra tolkning av Voglers serafimermarsch finns på Spotify här. Mer om albumet finns att läsa här och det rekommenderas varmt att lyssna på det i sin helhet.