Idag firar marinen sin 500:e födelsedag. Det var den 7 juni 1522 som Sveriges tog emot de tio bestyckade fartyg som riksföreståndaren Gustav Vasa köpt från Lübeck som skulle utgöra stommen i den svenska flottan. 1902 inrättades kustartilleriet som tillsammans med flottan fick utgjorde försvarsgrenen marinen. Firandet har pågått under flera dagar med bal på Stadshuset i Stockholm och örlogsbesök från ett stort antal länder. Idag avslutas det med avtäckandet av två minnesstenar: en på fjärden Slätbaken utanför Söderköping, där de första fartygen anlände, och en på Skeppsholmen i Stockholm.
Dagen till ära följer här en beskrivning av marinens första egna utmärkelse: distinktionstecknet För tapperhet till sjöss.
Tanken på en särskild marin utmärkelse väcktes under kriget mot Ryssland 1788–1790 då de svenska och ryska flottorna inledningsvis utkämpat ett hårt sjöslag vid Hogland. Prins Karl, hertig av Södermanland (sedermera kung Karl XIII) var storamiral och befälhavare över den svenska örlogsflottan. I början av 1789 skrev han till sin bror Gustav III och bad om tillåtelse att instifta ett hederstecken för örlogsflottans underofficerare och manskap. Officerarna kunde dekoreras med den år 1748 instiftade Svärdsorden. Den 6 april gav kungen sin tillåtelse åt hertigen att ta fram ett hederstecken och tog samtidigt själv initiativet till de båda kungliga medaljerna För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss.
På sitt flaggskepp Hedvig Elisabet Charlotta som låg utanför flottans högkvarter i Karlskrona instiftade hertig Karl den 18 juni 1789 distinktionstecknet För tapperhet till sjöss i två grader. Den underofficer eller sjöman som under strid antingen blivit sårad eller särskilt utmärkt sig kunde tilldelas den första (lägre graden). Denna utgjordes av två korslagda svärd över ett ankare av silver. Innehavare av första graden som vid ytterligare en strid visat ”Oförskräckthet, Mannamod och Rådighet” kunde motta även den andra (högre graden). Detta tecken var detsamma som det lägre men inom en lagerkrans prydd med orden Trohet och Tapperhet på ena sidan och Ära och Dygd på den andra.
Tecknets form gjorde att det ibland kallades ”Distinktionstecknet af Anckaret” eller bara ”Anckaret för Tapperhet till Sjöss”. Det bars i ett gult band med svarta kantränder – ”Färgorne af et Vapen” som det heter i statuterna. Vapnet som åsyftas är Södermanlands, en svart grip i guldfält, som utgjorde prins Karls hertigdöme.
Ett femtiotal utdelningar av distinktionstecknet är kända mellan 1789 och 1797 då storamiralsämbetet upphörde. Därefter ersattes tecknet av medaljen För tapperhet till sjöss. Så sent som 1974 konstaterades dock att ”Örlogsflottans hederstecken” formellt inte upphävts. Det omnämns även i Förtjänstutredningens betänkande där står att det ”kunde delas ut till [sic!] innehavare av ämbetet storamiral”. Rätt är förstås att det var storamiralen som delade ut tecknet.
Hertig Karl hade hoppats att hans distinktionstecken skulle fortsätta att delas ut. De av honom utfärdade statuterna avslutas nämligen med dessa ord:
Och då en gång den Hand kalnadt, som i dag detta Tecken utdelar, då en annan Befälhafvare, jag hoppas med samma Ära, jag önskar med lika varma Känslor för sit Fädernesland, skal anföra Rikets Flottor, skal han på de Grunder, som dess Statuter utsätta, och til Min Åminnelse detta Förtjenst-Tecken utdela.
Måtte det til evärdeliga Tider hos Svenske Under-Officerare, Svenska Gemenskapen blifva och bibehålla Minnet af en Befälhafvare, som kände det rätta Värdet af deras Stånds-Dygder, och hos dem ingjuta samma brinnande Åtrå til vackra Gerningar, som hos dem, under mit Anförande, så ärorikt bidragit til de Svenska Vapnens Seger och til Svenska Flaggans åter uprättade Aktning hos främmande Nationer.
Phaleristica 