Mynt och medaljer är nära släktingar med en gemensam historia. De är runda eller kantiga metallstycken som präglats med bild och text vilket ger dem ett symbolisk värde. Syftet skiljer dem åt. Myntet används som betalningsmedel och dess åtsida anger dess värde. Medaljen däremot är avsedd som en hedersbelöning eller som minnestecken och åtsidan bär en inskription eller en sinnebild som illustrerar detta. I Sverige har vi en lång tradition av att officiella mynt och medaljer pryds av den regerande kungens porträtt, namn och titel på åtsidan.
Denna tradition går tillbaka till de allra första mynt som präglades av Olof Skötkonung i Sigtuna år 995. De hade kungens bild på ena sidan och ett kors på den andra. Om dessa kan man läsa om i Maja Hagermans bok Spåren av kungens män (Prisma 1999). Jag har alltid utgått från att de första mynten var uteslutande betalningsmedel, men Hagerman nyanserar den bilden. Hon visar att även om myntproduktionen var hög så visar arkeologiska att mynten inte cirkulerade på det sätt man kan vänta sig i en penningekonomi. Under rubriken ”Små löften av silver” skriver hon:
När kungarna hanterade dessa mynt kan det alltså tänkas ha varit i andra sammanhang. Det kristna korset och kungabilden var symboliska framställningar med en inneboende kraft som är svår att förstå för oss idag. Men på sin tid var dessa mynt så pass märkvärdiga att de antagligen kunde användas som hjälpmedel i de skandinaviska kungarnas maktpolitiska strävanden. Med deras hjälp kunde trogna män belönas, ingångna allianser få sin bekräftelse, och den kungliga auktoriteten visas upp inför imponerade skaror.
Detta är visserligen Hagermans egna spekulationer, men det är en kittlande tanke att Olof Skötkonung delade ut en rund metallbricka med sin bild, namn och titel som belöning på samma sätt som vår kung mer än tusen år senare överlämnar kungliga belöningsmedaljer till framstående svenskar.
Phaleristica 