Etikettarkiv: Numismatik

Kungl. Myntkabinettet blir Ekonomiska museet

Historiska museet i Stockholm.

2018 inleddes flytten av Kungl. Myntkabinettet från Slottbacken till Historiska museets lokaler på Narvavägen. Två år senare är museet redo att ta emot besökare igen och återlanserar sig med ett namnbyte. Kungliga myntkabinettet – Sveriges ekonomiska museum blir:

Ekonomiska museet – Kungliga myntkabinettet

Därmed betonar museet sitt ekonomiska fokus ytterligare. En stor basutställning om Sveriges ekonomiska historia väntas kunna öppna först mot slutet av 2022. Från och med den 20 november i år kommer besökarna att kunna se en utställning om hyperinflation. Ett ekonomiskt museum har givetvis sin självklara plats – jag hoppas bara att medaljkonsten inte glöms bort.

Kungl. Myntkabinettet leder sin historia tillbaka till åren kring 1572 då kung Johan III var i tvist med Danmark om vilket land som hade rätt att använda symbolen tre kronor. Det kungliga kansliet samlade in mynt som bevismaterial. Dessa blev de första i den svenska statens mynt- och medaljsamling som skulle komma att växa till dagens 650 000 föremål.

1786 bestämde Gustav III att Vitterhetsakademien skulle ta över myntkabinettet. Akademien fick även överinseende över alla nya medaljer som präglades vid Myntverket. 1793 blev myntsamlingen en del av det nya Kongl. Museum och akademiens sekreterare, som tillika var riksantikvarie, fick titeln garde des médailles (medaljvårdare). Som framgår av min text om medaljstorlekar var många riksantikvarier framstående mynt- och medaljkännare. 1846 såg Bror Emil Hildebrand till att samlingen visades för allmänheten för första gången. Efter att Nationalmuseums nya byggnad på Blasieholmen stod färdig 1866 fanns myntkabinettet där.

Medaljsalen 1942.

År 1930 beslutades att en ny byggnad skulle uppföras på Narvavägen för Statens historiska museum och myntkabinettet. Huset ritat av Bengt Romare och Georg Scherman stod färdigt 1940 men kunde inte tas i bruk på grund av kriget. Först den 12 maj 1942 invigdes den första permanenta utställningen i det nya huset: medaljsalen. Denna utställning bestod av 18 montrar: sju för medaljens konsthistoria i världen, sju för Sveriges medaljhistoria och fyra för svenska belöningsmedaljer. Denna utställning av Bengt Thordeman, Nils Ludvig Rasmussen och Carl Gösta Hesselblad gav en utmärkt översikt över det svenska medaljväsendet.

Museet samlingar växte stadigt och museet växte ur sina tre salar på Narvavägen. 1985 föddes tanken på ett ”ekonomiskt museum” i samarbete med sparbankerna och man började se sig om efter nya lokaler. 1997 invigdes de nya utställningarna på Slottsbacken och museet bytte namn från Kungl. Myntkabinettet – Statens museum för mynt-, medalj- och penninghistoria till Kungl. Myntkabinettet – Sveriges ekonomiska museum. Man glömde dock inte bort sina rötter. Från 1997 till 2016 visades den permanenta utställningen Medaljkonsten.

De senaste åren har myntkabinettet skakats dels av det kontroversiella beslutet att flytta från lokalerna på Slottsbacken, dels av de hårresande stölderna ur myntsamlingen som skildrats i den fenomenala SVT-dokumentären Guldfeber. Med nyinvigningen i november får museet en välbehövlig nystart.

Som konstaterades inledningsvis så visar namnbytet att museet kommer att fokusera ännu mer på den ekonomiska vetenskapen. Jag hoppas som sagt att även mynten och medaljerna får en framträdande plats i det nya museet. De är viktiga kulturbärande föremål som har fyllt en funktion i samhället i över 1 000 år. Få ämnen innehåller sådan glädje över skönheten i metallföremål som numismatiken och jag hoppas att Kungl. Myntkabinettet även i framtiden kommer att vara en samlingspunkt för oss intresserade.

Lämna en kommentar

Under Övrigt

Efterlängtad bok om patriotiska medaljer

Från 1700-talet och framåt har Sverige en rik flora av belöningsmedaljer som delats ut för olika ändamål. De officiella som delats ut av kungen har ofta behandlats i litteraturen, men om de halvofficiella som delas ut av enskilda organisationer med kungligt tillstånd finns inte mycket skrivet. Detta trots att hundratusentals svenskar fått ta emot dem.

Därför är Kungl. Patriotiska Sällskapets medaljer och hedersbelöningar (2019) författad av Bengt Gustaf Jonshult och formgiven av Lisa Lanning ett oerhört välkommet tillskott. Kungl. Patriotiska Sällskapet (KPS) som givit ut denna vackra bok har haft godheten att skicka ett recensionsexemplar och efter några dagars trivsam läsning vill jag dela med mig av mina intryck.

Författaren redogör inledningsvis för hur Kung. Patriotiska Sällskapet uppstod ur upplysningsfilosofin, och hur dess idéer och tankesätt satte sina spår i medaljkonsten under 1700-talet. Detta var en tid då fler män och kvinnor tog plats i samhällsbyggandet. Med ordet ”patriot” avsågs någon som med sin verksamhet gynnade samhällsnyttan snarare än sig själv och medaljkonstens bilder och inskriptioner blev ett sätt att gestalta sådana ideal. Det är tänkvärda perspektiv som kan appliceras på hela den svenska medaljtraditionen.

Kung. Patriotiska Sällskapet fick 1772 kungligt uppdrag att främja utvecklingen i riket, främst gällande lantbruket, till exempel genom att belöna och uppmuntra hårt arbetande människor utanför städerna med gåvor. Sällskapet lät samma år prägla sin första medalj och fick 1802 tillstånd att dela ut den i ett gult och grönt band. Det var i första hand husbonden som fick ansöka om och bekosta medaljerna till sina pigor och drängar. I och med industrialiseringen på 1800-talet ville fler arbetsgivare belöna sina anställda vilket ledde till att medaljutdelningen ökade explosionsartat. Under andra halvan av 1900-talet avtog intresset vilket fick KPS att modifiera sina medaljer och införa armbandsur som alternativ.

Återkommande genom hela boken är tidningsurklipp, fotografier och korta texter som beskriver de människor som fick ta emot en medalj eller gåva från KPS. De är allt från lantbrukare och industriarbetare till sjömän och barnmorskor. I de flesta fall belönas de för långvarig och trogen tjänst men även för andra nyttiga verksamheter som odlingsflit, hantverksskicklighet eller fostrargärning. KPS medaljer motsvarade för ”vanligt folk” vad ordensväsendet var för statliga ämbetsmän.

Som författaren framhåller så är boken i första hand är ett numismatiskt referensverk. Huvuddelen utgörs av beskrivningar av de fysiska medaljer som präglats från Gustav III till Carl XVI Gustaf enligt samma principer som Hildebrands och Hyckerts standardverk. Det är en fröjd för ögat att bläddra mellan de rikligt illustrerade sidorna där Sveriges främsta medaljgravörer från 1700-talet till våra dagar passerar i revy: Ljungberger, Fehrman, Enhörning, Enegren, Persson Lundgren, Ahlborn, Lindberg (far och son), Holmgren och Nordin. Med tacksamhet noteras att sådant som vanligtvis förbises, nämligen tillhörande etuier, diplom och stampar, har fått plats i boken.

Alla hedersbelöningar var inte medaljer. Det så kallade belöningssilvret bestående av hattkedjor, halsband, skedar, bägare och dosor delades ut från sent 1700-tal fram till 1859. Dessa graverades likt medaljerna med mottagarens namn och en motivering till gåvan. 1970 beslutade KPS att åter komplettera sina medaljer med andra gåvor i form av armbandsur och ett damarmband utformat som 1700-talets hattkedja. Ett bra exempel på hur man tar historien med sig in i framtiden!

Med ett så omfångsrikt ämne är det oundvikligt att boken på sina ställen lämnar utrymmen för rättelser och förtydliganden. Till exempel anges det att Emmerymedaljen skulle förekomma i en större (11:e) och en mindre (9:e) storlek. Någon mindre storlek förekommer inte tidigare i litteraturen, men däremot har Emmerymedaljen av 11:e storleken burits både i band på bröstet (PatrSEmGM/SM) och i band om halsen (PatrSEmGM/SMmhb) vilket kan ha gett upphov till missförstånd.

Detta förtar givetvis inte bokens värde. Omfattningen och ambitionsnivån kan inte nog berömmas! I framtiden får man hoppas att någon med samma noggrannhet tar sig ann även medaljerna från Pro Patria, Hushållningssällskapen, Brand- och försäkringsbolagen med mera. Hos mig har boken väckt ett ökat intresse för Patriotiska Sällskapets medaljer och jag ser fram emot att nöta bokens pärmar den kommande tiden. Kanske blir det några egna rader i ämnet.

Kungl. Patriotiska Sällskapets medaljer och hedersbelöningar är en utomordentlig genomgång av svenskt medaljväsende i allmänhet och Kungl. Patriotiska Sällskapet i synnerhet. Den rekommenderas varmt för alla med intresse för historia, livsöden och medaljkonst. Boken kan införskaffas genom Kungl. Patriotiska Sällskapet.

1 kommentar

Under Belöningsmedaljer

”Små löften av silver”

Mynt präglat av Olof Skötkonung.

Mynt och medaljer är nära släktingar med en gemensam historia. De är runda eller kantiga metallstycken som präglats med bild och text vilket ger dem ett symbolisk värde. Syftet skiljer dem åt. Myntet används som betalningsmedel och dess åtsida anger dess värde. Medaljen däremot är avsedd som en hedersbelöning eller som minnestecken och åtsidan bär en inskription eller en sinnebild som illustrerar detta. I Sverige har vi en lång tradition av att officiella mynt och medaljer pryds av den regerande kungens porträtt, namn och titel på åtsidan.

Båda sidorna av Olof Skötkonungs mynt.

Denna tradition går tillbaka till de allra första mynt som präglades av Olof Skötkonung i Sigtuna år 995. De hade kungens bild på ena sidan och ett kors på den andra. Om dessa kan man läsa om i Maja Hagermans bok Spåren av kungens män (Prisma 1999). Jag har alltid utgått från att de första mynten var uteslutande betalningsmedel, men Hagerman nyanserar den bilden. Hon visar att även om myntproduktionen var hög så visar arkeologiska att mynten inte cirkulerade på det sätt man kan vänta sig i en penningekonomi. Under rubriken ”Små löften av silver” skriver hon:

När kungarna hanterade dessa mynt kan det alltså tänkas ha varit i andra sammanhang. Det kristna korset och kungabilden var symboliska framställningar med en inneboende kraft som är svår att förstå för oss idag. Men på sin tid var dessa mynt så pass märkvärdiga att de antagligen kunde användas som hjälpmedel i de skandinaviska kungarnas maktpolitiska strävanden. Med deras hjälp kunde trogna män belönas, ingångna allianser få sin bekräftelse, och den kungliga auktoriteten visas upp inför imponerade skaror.

Detta är visserligen Hagermans egna spekulationer, men det är en kittlande tanke att Olof Skötkonung delade ut en rund metallbricka med sin bild, namn och titel som belöning på samma sätt som vår kung mer än tusen år senare överlämnar kungliga belöningsmedaljer till framstående svenskar.

H.M. Konungens medalj. En belöning med tusenåriga anor?

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer