Oscar II:s franska räddningsmedalj

På porträtt och fotografier av Oscar II i uniform kan man se en liten guldmedalj med band i de franska färgerna. Denna medalj bar kungen så ofta han kunde. Han hade nämligen inte fått den på grund av sin kungliga börd, utan som belöning för en modig gärning. Medaljen är nämligen den franska Médaille de Sauvetage – livräddningsmedaljen.

Det finns olika versioner av berättelsen om hur Oscar gjorde sig förtjänt av medaljen. Som alltid när det kommer till kungligheter får man se upp för överdrifter och skrönor. De flesta versioner skiljer sig dock inte så mycket från den som återgavs i en fransk tidning kort efter händelsen 1862, och som senare refererades till i svenska tidningar:

Det var den 23 mars då en vagn med tre passagerare färdades på landsvägen från Ventimiglia i Italien mot Nice i södra Frankrike. På väg upp för berget Mont Gros sluttning brast tömmen, varpå hästen skenade och kusken slängdes av. Vagnen störtade ned i ett tre meter djupt dike där den förskräckta hästen började sparka vilt omkring sig. Då störtade en främmande herre fram och ryckte åt sig tyglarna, lugnade hästen och hjälpte sedan passagerarna, en mor och två barn, att sätta sig i säkerhet. Mannen försvann sedan lika snabbt som han dykt upp.

En tidning i Nice kunde kort därefter avslöja att den mystiske hjälten inte var någon mindre än den 33-årige prins Oscar av Sverige, kung Karl XV:s yngre bror, som befunnit sig på resa i området. Tidningen hyllade den unge prinsen för hans hjältemod och skrev att han borde tilldelas medalj för sitt ingripande. Senare samma år mottog han en medalj från kejsar Napoleon III och utnämndes dessutom till hederspresident i den franska livräddarföreningen Société des Sauveteurs de France.

Medaljen ifråga var Médaille d’honneur pour actes de Dévouement et faits de Sauvetage, ‘hedersmedaljen för hängivna handlingar och räddningsgärningar’, vanligtvis endast kallad Médaille de Sauvetage, ‘räddningsmedaljen’. Den instiftades av Ludvig XVIII år 1820, först som en icke-bärbar räddningsmedalj i guld och silver främst avsedd för sjömän, men av Ludvig Filip I försedd med trikolorens band år 1831. Prins Oscar blev alltså en av de allra första att kunna bära denna medalj på bröstet, vilket han också skulle göra livet ut.

Det påstås att Oscar II ansåg att medaljen var den enda han verkligen förtjänat. Huruvida han verkligen uttryckt detta har jag inte lyckats ta reda på. Däremot är det mycket tydligt att han värdesatte medaljen högt. Det framgår dels av att han alltid bar den tillsammans med sina ordnar, och när han bar fler medaljer på bröstet fick räddningsmedaljen oftast hedersplatsen närmas hjärtat.

På en bouton (ordensknapp) som tillhört Oscar II finns de fem svenska ordnarnas band och den franska livräddningsmedaljen. Denna bar kungen för att i informella sammanhang. Rent protokollärt borde den franska medaljen hamnat långt ner i rangordning efter kungens olika utländska ordnar, men har här hamnat bredvid Serafimerorden.

Det finns dessutom ett porträtt målat av Anders Zorn där kungen sitter i en länsstol iklädd frack och endast Serafimerordens axelband. På frackens vänstra sida, som är vänd bortåt, skymtar räddningsmedaljens band fram. Bakgrunden till målningen har skildrats i Albert Engströms biografi över Zorn. Enligt denna propsade konstnären på att måla kungen i ”sällskapsdräkt med Serafimerbandet” istället för uniform som kungen föredragit. Vid själva porträtteringen ska kungen ha kommit ut ”med ett fång ordnar i händerna och frågade om ej några kunde duga för färgens skull” varpå Zorn ”kasserade” alla utom räddningsmedaljen. Senare har denna historia modifierats så att valet av medaljen helt och hållet varit ett estiskt val av Zorn, men för den som känner till kungens förhållande till sin räddningsmedalj är det självklart vem som tog beslutet.

Medaljen finns idag på Livrustkammaren.