Idag firar marinen sin 500:e födelsedag. Det var den 7 juni 1522 som Sveriges tog emot de tio bestyckade fartyg som riksföreståndaren Gustav Vasa köpt från Lübeck som skulle utgöra stommen i den svenska flottan. 1902 inrättades kustartilleriet som tillsammans med flottan fick utgjorde försvarsgrenen marinen. Firandet har pågått under flera dagar med bal på Stadshuset i Stockholm och örlogsbesök från ett stort antal länder. Idag avslutas det med avtäckandet av två minnesstenar: en på fjärden Slätbaken utanför Söderköping, där de första fartygen anlände, och en på Skeppsholmen i Stockholm.
Dagen till ära följer här en beskrivning av marinens första egna utmärkelse: distinktionstecknet För tapperhet till sjöss.
Tanken på en särskild marin utmärkelse väcktes under kriget mot Ryssland 1788–1790 då de svenska och ryska flottorna inledningsvis utkämpat ett hårt sjöslag vid Hogland. Prins Karl, hertig av Södermanland (sedermera kung Karl XIII) var storamiral och befälhavare över den svenska örlogsflottan. I början av 1789 skrev han till sin bror Gustav III och bad om tillåtelse att instifta ett hederstecken för örlogsflottans underofficerare och manskap. Officerarna kunde dekoreras med den år 1748 instiftade Svärdsorden. Den 6 april gav kungen sin tillåtelse åt hertigen att ta fram ett hederstecken och tog samtidigt själv initiativet till de båda kungliga medaljerna För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss.
Distinktionstecknet av andra klass med grön lagerkrans.
På sitt flaggskepp Hedvig Elisabet Charlotta som låg utanför flottans högkvarter i Karlskrona instiftade hertig Karl den 18 juni 1789 distinktionstecknet För tapperhet till sjöss i två grader. Den underofficer eller sjöman som under strid antingen blivit sårad eller särskilt utmärkt sig kunde tilldelas den första (lägre graden). Denna utgjordes av två korslagda svärd över ett ankare av silver. Innehavare av första graden som vid ytterligare en strid visat ”Oförskräckthet, Mannamod och Rådighet” kunde motta även den andra (högre graden). Detta tecken var detsamma som det lägre men inom en lagerkrans prydd med orden Trohet och Tapperhet på ena sidan och Ära och Dygd på den andra.
Tecknets form gjorde att det ibland kallades ”Distinktionstecknet af Anckaret” eller bara ”Anckaret för Tapperhet till Sjöss”. Det bars i ett gult band med svarta kantränder – ”Färgorne af et Vapen” som det heter i statuterna. Vapnet som åsyftas är Södermanlands, en svart grip i guldfält, som utgjorde prins Karls hertigdöme.
Ett femtiotal utdelningar av distinktionstecknet är kända mellan 1789 och 1797 då storamiralsämbetet upphörde. Därefter ersattes tecknet av medaljen För tapperhet till sjöss. Så sent som 1974 konstaterades dock att ”Örlogsflottans hederstecken” formellt inte upphävts. Det omnämns även i Förtjänstutredningens betänkande där står att det ”kunde delas ut till [sic!] innehavare av ämbetet storamiral”. Rätt är förstås att det var storamiralen som delade ut tecknet.
Hertig Karl hade hoppats att hans distinktionstecken skulle fortsätta att delas ut. De av honom utfärdade statuterna avslutas nämligen med dessa ord:
Och då en gång den Hand kalnadt, som i dag detta Tecken utdelar, då en annan Befälhafvare, jag hoppas med samma Ära, jag önskar med lika varma Känslor för sit Fädernesland, skal anföra Rikets Flottor, skal han på de Grunder, som dess Statuter utsätta, och til Min Åminnelse detta Förtjenst-Tecken utdela.
Måtte det til evärdeliga Tider hos Svenske Under-Officerare, Svenska Gemenskapen blifva och bibehålla Minnet af en Befälhafvare, som kände det rätta Värdet af deras Stånds-Dygder, och hos dem ingjuta samma brinnande Åtrå til vackra Gerningar, som hos dem, under mit Anförande, så ärorikt bidragit til de Svenska Vapnens Seger och til Svenska Flaggans åter uprättade Aktning hos främmande Nationer.
Igår högtidlighölls veterandagen för att hedra alla svenskar som deltagit i fredsbevarande och humanitära insatser världen över. Ett stående inslag sedan 2011 är överlämning av Försvarsmaktens medaljer För förtjänstfull insats och För sårade i strid. Medaljceremonin hölls traditionsenligt vid veteranmonumentet på Djurgården i Stockholm där kungen lämnade över medaljen till de åtta mottagarna.
För förtjänstfulla insatser med svärd
Försvarsmaktens förtjänstmedalj För förtjänstfulla insatser instiftades 2008. Den delas ut med svärd för insatser under strid eller under krigsliknande situationer och räknas då som krigsdekoration. I år tillföll medaljen en person.
Irak 2020
Major Max Ulleberg tilldelades medaljen i silver med svärd ”för att med stort personligt mod och med hög integritet förtjänstfullt lett förbandet under svåra förhållanden i samband med attacken mot Camp Taji”.
Den internationella koalitionens Camp Taji norr om Bagdad attackerades med raketer den 11 och 14 mars 2020. Två amerikanska soldater och en brittisk stupade och 19 sårades.
För sårade i strid
Två personer tilldelades Försvarsmaktens medalj För sårade i strid i silver. Medaljen instiftades 2011 och kan tilldelas Försvarsmaktens personal ”som blivit skadad till följd av stridshandlingar eller situationer som uppfattas som stridshandlingar”. I båda fallen för händelser som ligger mer än 60 år tillbaka i tiden.
Gaza 1957
Menig Kjell Jonsson tilldelades medaljen För sårade i strid ”med anledning av striden i Gaza 1957”. Som 21-åring tjänstgjorde han i den svenska FN-bataljonen i Suez och Gaza, en del av UNEF.
Den 4 januari 1957 färdades Kjell Jonsson i en bil som gick på en mina. I explosionen blev furir Göte Enquist av med ena underbenet. De var mitt ute i öknen och hade ingen radio att tillkalla hjälp med. Efter att de lyckats stoppa blödningen gav sig Kjell Jonsson iväg över minfältet och tack vare honom kunde två sjukvårdare ta sig till Enquist och rädda hans liv. Kjell Jonsson har berättat om händelsen i en intervju i Veteranförbundets medlemstidning Fredsbaskern nr 4, 2017.
De båda kanadensiska sjukvårdarna E. J. Johnson och R. G. McCallum belönades senare av regeringen med belöningsmedaljen Sui memores alios fecere merendo av 5:e storleken i guld för att ”snabbt och rådigt och med fara för eget liv ingripit och bringat hjälp”. De svenska FN-soldaterna som suttit i bilden fick dock inget erkännande. Efter några dagars sjukhusvistelse fick Kjell Jonsson vandra tillbaka ensam till den svenska förläggningen.
Det skulle dröja till 2012 innan Göte Enquist mottog medaljen För sårade i strid. Igår blev det alltså Kjell Jonssons tur. 13 svenskar omkom i UNEF.
Kongo 1961
Menig Kenneth Nyberg tilldelades medaljen För sårade i strid ”med anledning av striden i Kongo 1961”. Som 20-åring tjänstgjorde han i Kongo som en del av ONUC. Den 20 september 1961 under de våldsamma oroligheterna i Elisabethville träffades Kenneth Nyberg av en kula i högra armen under en patrull i KP-bil. 16 svenskar omkom i ONUC.
För förtjänstfulla insatser
Mali 2019
Sergeant Ann Fernström och korpral William Stålhök tilldelades förtjänstmedaljen i silver för att de ”med stort personligt mod på ett förtjänstfullt sätt under pressade förhållanden möjliggjort förhandling av en fredlig lösning med en beväpnad och fientlig milis Timbuktu, Mali september 2019”.
Sverige 2020–21
Tre personer mottog Försvarsmaktens förtjänstmedalj i silver
Löjtnant Nils Bergqvist tilldelades förtjänstmedaljen i silver ”för sina förtjänstfulla och mångåriga insatser inom bildunderrättelse, fototolkningsförmåga och bildalstrande sensorer att genom sin expertis och outtröttliga strävan gagnat Försvarsmakten i såväl nationella operationer som internationella insatser”.
Två personer mottog förtjänstmedaljen i silver för insatser ”till gagn för Försvarsmakten och samhället under rådande pandemi”:
Kommendörkapten Philip Bacchus ”för sina förtjänstfulla initiativ och avgörande insatser under pandemins inledning genom att utveckla nytt koncept Gloria för provtagning” och avdelningschef Maritha Küller ”för förtjänstfullt ledarskap och insatser under pressade förhållanden inom logistik och upphandling, vilket varit betydande för att Sverige kunnat öka kapaciteten på materiel och utrustning vilket sannolikt har räddat liv och ökat sjukvårdens uthållighet”.
Avslutande reflexion
Det var roligt att se att medaljceremonin kunde genomföras på traditionsenligt vid veteranmonumentet, även om större delen av firande fick flyttas till Berga och ske under anpassade former. Särskilt roligt var att kungen tog sig tid att byta några ord med varje medaljör, och att sedan prins Carl Philip, talmannen och försvarsministern kom fram och gjorde likadant.
För några år sedan brukade Försvarsmakten publicera medaljörernas namn och motiveringar veckan innan veterandagen vilket var ett bra sätt att skapa medvetande inför själva dagen. De senaste åren har det inte gjorts, vilket jag tycker är synd.
Idag den 14 maj 2021 avled den brittiske krigsveteranen Kenneth Mayhew i en ålder av 104 år. Han var den äldste levande innehavaren av Militära Wilhelmsorden, Nederländernas högsta utmärkelse för tapperhet. Dessutom var han den siste av de som mottagit orden för insatser under andra världskriget.
Kenneth Mayhew föddes i Suffolk den 18 januari 1917. Vid andra världskrigets utbrott blev han inkallad och utbildades till arméofficer vid Sandhurst. Han tjänstgjorde i landstigningen i Nordmandie som kompanichef och deltog senare i befrielsen av det ockuperade Nederländerna där han sårades vid två tillfällen. Den 24 april 1946 utnämndes han av drottning Vilhelmina till riddare av 4 klass av Wilhelmsorden.
Det nederländska försvarsdepartementet har lagt ut en minnesvideo här.
Ordens historia
Militära Wilhelmsorden (ibland Wilhelms militärorden) är Nederländernas äldsta och främsta orden. Den instiftades 1815 av kung Vilhelm I som belöning förtjänstfulla insatser i krig och förlänades första gången efter slagen vid Quatre Bras och Waterloo under Napoleonkrigen. Därefter har den delats ut under Nederländernas olika krig, särskilt efter stridigheter i Nederländska Ostindien (i nuvarande Indonesien). I några fall har den delats ut under fredstid eller till civila.
Under andra världskriget, när Nederländerna var ockuperat av Tyskland, förlänades orden av drottningen och exil-regeringen i London bland annat till medlemmar av motståndsrörelsen. För att behålla utmärkelsens exklusivitet instiftades även ett antal andra krigsdekorationer som Motståndskorset och Bronslejonet. För insatser under kriget förlänades knappt 200 värdigheter inom Wilhelmsorden. Därefter förlänades orden fyra gånger under Koreakriget. Drottning Vilhelmina och motståndsrörelsens Jos Gemmeke är de enda kvinnor som mottagit orden.
Från vänster: Marco Kroon, Gijs Tuinman och Roy de Ruiter (2018).
Från 1955 ägde inga nya förläningar rum fram till 2009 då kapten Marco Kroon blev den förste på 50 år att dekoreras efter insatser i Afghanistan. Därefter har även majorerna Gijs Tuinman (2014) och Roy de Ruiter (2018) mottagit orden, även de för tjänstgöring i Afghanistan.
Insignier och grader
Ordenstecknet består av ett vitemaljerats malteserkors lagd på på två gröna kvistade grenar (ett burgundiskt kors) och med ett gyllene eldstål på korsmitten. Dessa två symboler erinrar om huset Burgund som styrde Nederländerna under 1400-talet. Eldstålet förekommer även i kedjan för Gyllene skinnets orden som grundades 1430 av Filip den gode av Burgund. Korsarmarna pryds av orden VOOR MOED BELEID TROUW vilket betyder ”För mod, ledarskap och trohet”. Bandet är orange (för huset Orange) med blå kantränder (för Nassau). Utformningen av både ordenstecknet och bandet ändrades år 2000 för att bättre följa de ursprungliga intentionerna.
Orden är indelad i fyra grader: riddare av 1 klass (storkors) som endast förlänas statschefer, fältherrar och motsvarande; riddare av 2 klass (kommendör) som förlänas segerrika befälhavare; riddare av 3 klass som förlänas framgångsrika högre officerare; riddare av 4 klass som förlänas för tapperhet. Även om indelningen kan tyckas hierarkisk så var den demokratisk för sin tid. De tre högre graderna förlänades för militära framgångar, medan en personlig insats belönades med 4 klassen oberoende av grad. Orden kan även förlänas militära förband.
Ceremoni
Wilhelmsorden har en särskild utdelningsceremoni som äger rum utanför Binnenhof i Haag där parlamentet har sitt säte. Den nye riddaren får först svära en ed som förestavas av monarken. Därefter fäster monarken ordenstecknet på riddarens bröst och ger denne ett slag på axeln (en variant av riddarslaget). Riddaren går sedan fram till de äldre riddarna och får motta ett slag på axeln från var och en av dem. Därmed bildas en obruten kedja mellan riddarna som sträcker sig ända tillbaka till ordens grundande.
Från vänster: Kenneth Mayhew, Marco Kroon och Gijs Tuinman (2014).
Vid ceremonin 2009 kunde sex äldre riddare delta. Kenneth Mayhew var inte en av dem. Ordenskansliet hade nämligen tappat kontakten med honom efter en flytt och antagit att han var avliden. Vid en minnesceremoni 2011 fick dock en nederländsk faleristiker Mayhews ordenstecken och lyckades återetablera kontakten mellan honom och orden. Upptäckten av en åttonde Wilhelmsriddare sågs som en mindre sensation och fick stor uppmärksamhet. 2012 togs Mayhew emot av drottning Beatrix och 2014 var han en av dem som gav major Tuinman riddarslaget.
Han deltog även 2016 då specialförbandet Korps Commandotroepen blev det första förbandet i modern tid att dekoreras med Wilhelmsorden och kung Willem-Alexander fäste riddartecknet på dess fälttecken. Närmaste svenska motsvarighet till denna heder är det båda hedersstandaren med Svärdsordens stora kors.
Nederländska militära Wilhelmsorden är ett fantastiskt exempel på att en utmärkelse kan vara så mycket mer än överlämnandet av en medalj. Den historiska kopplingen, den värdiga ceremonin och inte minst deltagandet av de äldre riddarna och det symboliska upptagandet i deras krets visar att en orden är en dekoration med många dimensioner.
Det nederländska försvarsdepartementet har lagt ut små filmklipp från ceremonierna 2009, 2014, 2016 och 2018.
Fältmarskalk Gustaf Mannerheim 1942 med riddartecknet om halsen och svärdet på bröstet.
Den 17 mars 1942 under det pågående Fortsättningskriget mot Ryssland reste den svenske arvprinsen Gustaf Adolf till Finland för att överlämna Sveriges främsta militära utmärkelse, riddare med stora korset av Svärdsorden 1. klass, till den finske överbefälhavaren och fältmarskalken Gustaf Mannerheim. Det var första gången sedan 1861 som denna utmärkelse delats ut och ingen förläning har hittills ägt rum därefter.
Denna speciella ordensvärdighet instiftades av Gustav III år 1788 som ”en ypperlig belöning för utmärkt tapperhet” som aldrig skulle utdelas ”utan då Sveriges Rike uti örlog stadt är, eller kunna vinnas utan genom värkeliga Krigs bedrifter uti rikets tjänst”. Jag har tidigare beskrivit denna utmärkelse i Sveriges främsta tapperhetsdekorationer. Den siste svenske riddaren Bror Cederström, som belönades 1813 efter segern vid Bornhöft, avled 1877.
1861 mottog Napoleon III utmärkelsen av Karl XV vid ett besök Frankrike. Det väckte viss uppmärksamhet eftersom utlänningar endast kunde motta den för förtjänster som Sveriges allierade under krig. Genom 1902 års ordensstadgar infördes möjligheten att belöna även ”utländska fältherrar och befälhavare, som på synnerligen framstående sätt utmärkt sig under krig”. Gustaf Mannerheim är det enda exemplet på att bestämmelsen utnyttjats.
Mannerheims ordenstecken idag utställda på Mannerheim-museet i Helsingfors.
Ordenstecknen för 1:a klass består av Svärdsordens riddarkors i större format att bäras om halsen samt ett upprättstående svärd av silver att bäras på bröstet. Enligt Gustav III:s bestämmelser skulle riddare dubbas ”helst under bar himmel och framför fronten”. För andra ordensgrader avskaffades dubbningen redan på 1860-talet men för denna värdighet behölls den i ordensstadgarna ända till 1974.
Överlämningsceremonin den 17 mars 1942 i Mannerheims högkvarter i S:t Michel.
Just denna bestämmelse iakttogs dock inte 1942 när prins Gustaf Adolf överlämnade ordenstecknen. Prinsen överlämnade helt enkelt halstecknet och fäste svärdet på marskalkens bröst med orden: Candida pro causa, ense candido (‘för en ren sak med ett rent svärd’) vilket var Mannerheims eget valspråk. Därefter höll prinsen ett anförande som är värt att återges i sin helhet:
Herr fältmarskalk!
När ni 1918 ställde eder till den finska försvarsmaktens förfogande att leda det finska frihetskriget följde vi i Sverige kapens gång med spänt intresse. Många voro de svenska officerare som frivilligt deltogo i och jag tror även med heder skilde sig från sina uppdrag under – detta krig. Insatsen från den svenska frivilliga trupp som därvid kämpade under edert befäl tror jag också uppskattades i Finland.
Under den tid av fred och återuppbyggande som därefter förunnades Finland ställde ni, herr fältmarskalk, edra stora insikter och erfarenheter i fosterlandets tjänst för att främja det mål ni satt eder före, att ena Finlands folk och öka den finska försvarsmaktens styrka. Att detta edert arbete lett till stora resultat blev uppenbart för oss alla när Finland 1939 ånyo måste värna sin frihet.
Ni tvekade då icke att åter ställa eder i spetsen för edra finska soldater, de soldater som vi i Sverige vetat att uppskatta som värdiga och goda krigare, icke endast under de senaste åren utan långt dessförinnan under våra brödrafolks gemensamma strider. Vi ha med aldrig minskat intresse följt det tappra finska folkets och edra, herr fältmarskalks, bragder och öden under de gångna åren.
Vi ha försökt att på det sätt vi kunnat visa vår uppskattning för vad ni gjort, och det är för att på ett synbart sätt visa denna vår uppskattning som jag har fått min höge farfaders, Hans Majestät konung Gustafs uppdra att till eder, herr fältmarskalk, överlämna riddarvärdigheten med Svärdsordens stora kors av första klass. Hans Majestät har särskilt bett mig frambära att denna utmärkelse till den finska krigsmaktens främste representant i lika hög grad utgör ett tecken på Sveriges beundran för den finske soldaten.
Därefter sade prinsen ett par ord om ordensvärdighetens historia och dess särskilda koppling till Finland:
Denna utmärkelse instiftades 1788 av Gustav III före avresan till krigsskådeplatsen i Finland för att tilldelas fältherrar och befälhavare som på synnerligen framstående sätt utmärkt sig under krig. Trenne svenska konungar – Gustav III, Karl XIII och Karl XIV Johan – ha burit första klassen av detta vårt förnämsta militära utmärkelsetecken.
Bland de därmed utmärkta finna vi många av de hjältar som Runeberg besjungit i Fänrik Ståls Sägner, såsom Sandels, von Döbeln och Adlercreutz. Den siste innehavaren var generalmajoren friherre Bror Cederström, som belönades för den lysande ryttarsegern vid Bornhöft den 7 december 1813. Han avled 1877 och därmed gick den hittills siste innehavaren av hjältarnas hederstecken i graven.
Herr fältmarskalk! Det är för mig en stör ära och glädje att få på den främste finske soldatens bröst fästa det upprättstående svärdet i silver, tillhörande Svärdsorden stora kors av första klass.
Sedan blev det Mannerheims tur att hålla ett anförande:
Eders Kunglig Höghet!
Jag ber att till Eders Kunglig höghet få frambära uttrycket för min djupa tacksamhet för den höga utmärkelse H. M. Konung Gustaf behagat förläna mig och i vilken jag med stolthet ser ett erkännande av den finske soldatens bragder under detta krig.
Vår med Sverige månghundraåriga gemensamma historia ger vid handen att det finska folket aldrig velat krig, men heller aldrig tvekat att gripa till vapen, då det gällt hela rikets eller landets försvar. Vi kämpa nu för rätten att få leva, men vi hoppas att den dag skall gry, då vi få återgå till fredligt arbete och uppbygga de utpost i öster, som försynen en gång i tiden anvisat oss.
Det är med rörelse jag mottar detta åldriga utmärkelsetecken mitt uppe i en kamp i samma ödebygder, där tre sekler tidigare svenska och finska män under sin store konung kämpade för samma mål, som i dag den finska armén – skapandet av en tryggande riksgräns
Må det vara mig tillåtet bedja Eders Kunglig Höghet till Hans Majestät Konungen framföra mitt vördsamma djupt kända tack för det märkliga historiska utmärkelsetecken Hans Majestät behagat tilldela den finska arméns överbefälhavare. Jag behöver väl knappast tillägga att värdet av denna utmärkelse alldeles särskilt förhöjts genom att Hans Majestät givit Sveriges rikes arvprins i uppdrag att personligen överlämna detta.
Svärd för vardagsbruk med ingraverat motto.
Mannerheims ordenstecken och ordensbrev finns idag utställda på Mannerheim-museet i Helsingfors. Att han satte värde på Svärdsorden illustreras av att han hos den finske ordensjuveleraren Tillander beställde en kopia av svärdet för vardagsbruk graverat med valspråket som prinsen citerat vid överlämnandet.
Tecknen för riddare av Serafimerorden, kommendör med stora korset av Svärdsorden samt riddare med stora korset av Svärdsorden (vänster), ordensbrev (höger).
Där finns även tecknen för kommendör med stora korset av Svärdsorden som han mottog av Gustaf V personligen på Stockholms slott den 6 juni 1918. Mannerheim återvände på statsbesök året därpå i egenskap av Finlands riksföreståndare. Han skulle då få motta Serafimerorden och enligt en känd berättelse var Mannerheim så mån om att bära Svärdsordens band vid ankomsten till Stockholm att han var iförd iklädd endast vapenrock utan ytterplagg och därefter insjuknade i feber.
Frihetskorsets Mannerheimkors av 2:a klass. Foto: Vapaudenristin ritarikunta.
Idag flaggar den finska Försvarsmakten på halv stång för att hedra Tuomas Gerdt, den siste Mannerheimriddaren, som avled igår i en ålder av 98 år.
Finlands högsta tapperhetsutmärkelse Mannerheimkorset, vars innehavare kallas Mannerheimriddare, kan tilldelas militärer oberoende av grad ”såsom belöning för utmärkt tapperhet, uppnådda särskilt viktiga kamphandlingar eller synnerligen förtjänstfullt ledda operationer”. Det infördes den 16 december 1940 som en del av Frihetskorsets orden på initiativ av marskalk Carl Gustaf Mannerheim. Samtidigt bestämdes han skulle vara ordens stormästare under sin livstid.
Trots att Mannerheimkorset kom till kort efter vinterkrigets slut så var det under fortsättningskriget 1941–1944 som det kom att förlänas. Den 20-årige Tuomas Gerdt tjänstgjorde som stridsbud under kriget och sårades inte mindre än tre gånger. På sjukhuset fick han motta Mannerheimkorsets 2:a klass. I motiveringen stod:
I många svåra situationer har han kallblodigt, och utan att spara på sig själv, genomfört uppdrag vars värde endast en sådan person kan förstå som själv har tvingats leda trupper i lägen då alla förbindelser varit brutna och då endast manskapets kondition och tapperhet kunnat förmedla de givna meddelandena och uppmaningarna.
Mannerheimkorset har inte delats ut sedan 1945. Däremot har Frihetskorset fortfarande förlänas för tapperhet under fredstida insatser.
Ordenstecken
1:a klassen av Mannerheimkorset har endast förlänats två gånger: till Mannerheim själv (1941) och till general Erik Heinrichs (1944). Ordenstecknet består av ett svaremaljerat georgskors med ett innefattat hakkors av guld en blå mittglob med en vit ros. Det bärs om halsen i ett rött band med vita kantränder. Bäranordningen har formen av två svärdsbärande händer inom en lagerkrans.
2:a klassen av Mannerheimkorset har förlänats 191 personer. Ordenstecknet liknar 1:a klassens men bärs på bröstet utan band likt en kraschan. Kransen med de svärdsbärande armarna omsluter mittgloben. De som belönats två gånger bär även ett par korslagda marskalksstavar ovanför brösttecknet. Endast fyra personer har blivit dubbelt dekorerade med Mannerheimkorset.
Sveriges närmsta motsvarighet till Mannerheimkorset är riddarvärdigheten med stora korset av Svärdsorden. Även denna utmärkelse har halstecken och bröstdekoration utan band, är indelad i två grader och har tilldelats marskalk Mannerheim. Den stora skillnaden är att Svärdsorden varit knuten till grad, vilket Mannerheimkorset inte är. Enligt mig vore det dock en naturlig utveckling om Svärdsorden justerades enligt finsk förebild vilket jag utvecklat här.
Mannerheimriddarna
Vid Mannerheims begravning i februari 1951 var 143 av Mannerheimriddarna i livet och hela 117 av dem deltog vid jordfästningen. Det var första gången de samlades och de beslutade att bilda en kamratförening som senare blev en stiftelse med uppgift att understöda riddarna och deras anhöriga, att hålla traditionerna levande och att belöna tapperhet både inom det militära och det civila.
1994 beslutade president Martti Ahtisaari att samtliga Mannerheimriddare skulle bjudas till presidentens årliga bal. När portarna öppnades var de de första att gå in till tonerna av Jägarmarschen. Tuomas Gerdt var sedan 2004 den siste kvarlevande Mannerheimriddaren och hade privilegiet att vara den förste att tas emot av presidentparet.
Det svenska ordens- och medaljväsendet grundades år 1748. Den då instiftade Svärdsorden var avsedd att tilldelas officerare både för tapperhet i krig och långvarig tjänst i fred. Senare under 1700-talet skapades våra första renodlade krigsdekorationer för såväl officerare som manskap som uppvisat tapperhet, mod eller ledarskap. Dessa utmärkelser fortsatte att utvecklas och delas ut under de krig som Sverige deltog i fram till 1814 och ett antal delades även ut i fredstid ända in på 1900-talet.
Eftersom Sverige sedan 1956 skickat trupper till olika fredsbevarande insatser har det införts nya utmärkelser avsedda för insatser strid eller under krigsliknande situationer. Det har diskuterats om inte de anrika krigsdekorationerna, som delats ut kontinuerligt under 1700-, 1800- och 1900-talen, kunde anpassas för moderna behov och åter tas i bruk för detta ändamål.
Med anledning av den pågående Förtjänstutredningen är frågan mer aktuell än någonsin.
1788 –1790 års krigsdekorationer
Under kriget mot Ryssland 1788–1790 instiftades inte mindre än fyra nya utmärkelser. Två av dem skulle utgöra kärnan bland svenska krigsdekorationer under lång tid framöver.
Riddare med stora korset av Svärdsorden
Strax före krigsutbrottet på midsommarafton den 23 juni 1788 sammankallade Gustav III ordenskapitlet och förklarade att han beslutat att inrätta en den nya ordensvärdigheten – riddare med stora korset av Svärdsorden (RmstkSO) ämnad som:
en ypperlig belöning för utmärkt tapperhet, aldrig må utdelas utan då Sveriges Rike uti örlog stadt är, eller kunna vinnas utan genom värkeliga Krigs bedrifter uti rikets tjänst.
Samma dag avseglade kungen mot den blivande krigsskådeplatsen Finland. Enligt de närmare bestämmelser som senare meddelades skulle värdigheten förlänas som ”ett hedrande bewis af mannamod” och den belönade skulle vara regementsofficer samt riddare av Svärdsorden sedan tidigare.
Ordenstecknen utgjordes av Svärdsordens riddartecken i samma storlek som kommendörstecknet att bäras i band om halsen, samt ett enkelt eller ett par korslagda svärd av silver som skulle bäras på bröstet under kraschanen om mottagaren blev upphöjd till högre grader inom Svärdsorden eller Serafimerorden. Senare skulle dessa bäras oavsett.
Efter segern vid Hogland 1788 blev hertig Carl (XIII) och sex sjöofficerare de första att upphöjas till riddare med stora korset av Svärdsorden. Efter slaget vid Valkeala 1790 anlade Gustav III själv ordenstecknet. Totalt 25 svenskar fick utmärkelsen under kriget.
Medaljer och distinktionstecken
För underofficerare och manskap vid armén och arméns flotta instiftade Gustav III den 28 maj 1789 medaljerna För tapperhet i fält respektive För tapperhet till sjöss. De var av silver med kungens porträtt och bars på bröstet i blått (senare gul-blått) band. Beslut om utdelning fattades av kungen själv.
Den 18 juni samma år instiftades storamiralen hertig Carl (XIII) med kungens tillstånd en motsvarande utmärkelse inom örlogsflottan nämligen distinktionstecknet För tapperhet till sjöss. Tecknet var av silver och delades ut i en högre och en lägre grad som båda bars på bröstet i ett gult och svart band vilket var hertigens vapenfärger. Tecknet var knutet till storamiralsämbetet och upphörde att delas ut när ämbetet avskaffades 1797. Formellt distinktionstecknet inte avskaffats och finns upptaget i Försvarsmaktens uniformsbestämmelser som Örlogsflottans hederstecken.
Slutligen kan nämnas de särskilda tapperhetsmedaljer för segrarna vid Svensksund och Fredrikshamn som delades ut till såväl officerare som underofficerare.
Sveriges sista krig
Under Sveriges fem återstående större krig utdelades ett stort antal tapperhetsmedaljer. Dessa kunde sedan 1808 även utdelas i guld för officerare vilket innebar att Svärdsordens ordinarie riddargrad inte utdelades lika ofta som krigsdekoration. Även värdigheten riddare med stora korset delades flitigt ut:
Pommerska kriget, 1805–1807: 5 RmstkSO
Dansk-svenska kriget, 1808–1809: 2 RmstkSO
Finska kriget, 1808–1809: 30 RmstkSO, varav 3 utlänningar
Sjätte koalitionskriget, 1813–1814: 26 RmstkSO, varav 14 utlänningar
Fälttåget mot Norge, 1814: 0 RmstkSO
Georg Carl von Döbeln.
Bland mottagarna finns såväl svenska legendarer som Curt von Stedingk (segern vid Porrassalmi 1789), Gustaf Mauritz Armfelt (segern vid Savitaipal 1790) och Georg Carl von Döbeln (segern vid Lappo 1808), som utländska t.ex. hertigen av Wellington, Arthur Wellesley (1814).
Eftersom värdigheten på kronprins Karl (XIV) Johans initiativ tilldelats ett antal allierade fältherrar beslutades 1814 att graden skulle delas i en första och en andra klass. För första klassen krävdes generalmajors grad och för den andra majors. Förändringen blev till många mottagares stora förtret retroaktiv. Riddare av första klassen fick bära det upprätta silversvärdet på bröstet och riddare av andra klassen (sedan 1844) de korslagda silversvärden.
Medan RmstkSO endast kunde tillfalla högre officerare så var tilldelningen av tapperhetsmedaljer friare. Bland de som fick ta emot den finns civila, kvinnor, och till och med barn som utmärkt sig för tapperhet i krig.
De tre kända kvinnorna är pigan Anna Maria Engsten som belönades med medaljen För tapperhet till sjöss för sitt mod under Viborgska gatloppet 1790, Brita Hagberg som tog värvning under namnet Petter och mottog samma medalj efter att ha sårats under slaget vid Svensksund, samt Elisa Servenius som följde med sin man till Finska kriget och bland annat vårdade sjuka och samlade ihop ammunition under slaget vid Ratan varefter hon mottog För tapperhet i fält.
Åtminstone sex 16-åringar har mottagit tapperhetsmedalj men rekordet innehas av 13-åringen Karl Annerstedt fick medalj som frivillig vid slaget vid Bornhöft 1813. Skeppsgossen Karl Johan af Wirsén hade fått ta emot tapperhetsmedalj redan som 10-åring (!) efter slaget vid Svensksund men det avstyrdes av hans far. Han mottog den dock 1809 efter att ha utmärkt sig själv i vuxen ålder.
Exemplen ovan illustrerar varför För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss kallats våra mest demokratiska medaljer.
I fredstid
Efter freden 1814 utdelades värdigheten riddare med Svärdsordens stora kors ett till hertig Eugen av Leuchtenberg (1823) och kejsar Napoleon III av Frankrike (1861). Dessa förläningar var inte helt enligt regelboken så 1902 infördes möjligheten att dela ut graden till ”utländska fältherrar och befälhavares, som på synnerligen framstående sätt utmärkt sig under krig”. Denna utnyttjades 1942 den finske marskalken Gustaf Mannerheim tilldelades värdigheten.
Marksalk Gustaf Mannerheim iförd halstecken och svärd för RmstkSO1kl.
Tapperhetsmedaljerna har perioden 1814 till 1915 utdelats inte mindre än 43 gånger till svenska officerare och soldater, med vederbörligt tillstånd, tjänstgjort hos andra stater. När de dekorerats av sitt värdland tilldelades de även svensk tapperhetsmedalj. Dessa medaljer har vunnits över hela världen, t.ex. under Amerikanska inbördeskriget 1861–1865, Andra Opiumkriget 1856–1860 och senast till medlemmar av det persiska gendarmeriet i början av 1900-talet. Tapperhetsmedalj har dock inte förlänats när krigsdeltagandet inte varit sanktionerat som i fallet med Robert Wållgren.
På 60-talet nominerades ett antal svenskar som tjänstgjort i Kongo till tapperhetsmedalj. Frågan utreddes inom regeringskansliet som sade nej. Sent omsider fick de istället Vasamedaljen.
Krigsdekorationskommittéer
Mellan 1940 och 1952 utredde tre olika kommittéer hur Sveriges krigsdekorationerna skulle se ut i framtiden. Dessa var 1940 års militära ordenskommitté, 1944 års utredning (ej bevarad) och 1951 års krigsdekorationskommitté. Deras förslag innebar att vissa äldre utmärkelser skulle anpassas och att ett antal nya skulle instiftas. Trots att förslagen var genomtänkta så genomförde se endast i liten omfattning.
Ett resultat av utredningarna var att man helt skilde på krigs- och fredsdekorationer. Genom 1952 års ordensstadgar gjordes Svärdsordens riddartecken (för officerare), Svärdstecknet (för underofficerare) och Svärdsmedaljen (för manskap) till utmärkelser för långvarig tjänst i fred. Tidigare hade dessa i teorin även kunnat förlänas för tapperhet och andra förtjänster i krigstid.
Tapperhetsmedaljer
Utredningarna kunde konstatera att begreppet tapperhet utvecklats sedan 1700-talet. De var då ett brett begrepp som omfattade bland annat krigsskador, rådighet i farliga situationer, erövrande av segertecken med mera. I modern tid hade det dock kommit att innebära mod under strid. Kommittéerna var överens om att det skulle finnas särskilda utmärkelser för sådan tapperhet och att 1789 års kungliga medaljer För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss skulle anpassas för ändamålet. Den tidigare uppdelningen med guldmedalj till officerare och silvermedalj för underofficerare och manskap skulle tas bort.
1940 års kommitté föreslog att medaljerna skulle sammanfogas till medaljen För tapperhet att utdelas av kungen i guld eller silver på förslag av överbefälhavaren ”till svenska män och kvinnor såsom belöning för utmärkt mod och rådighet mot rikets fiender”. Medaljens gamla utseende med Svärdsordens riddarkors på åtsidan och lagerkrans på frånsidan skulle behållas och den skulle bäras i gul-blått band som tidigare.
Den förslagna medaljen För tapperhet i krig. Teckning av Sven Sköld.
1951 års kommitté var inne på en annan linje och föreslog inskriptionen För tapperhet i krig att utdelas i guld ”utomordentlig personlig tapperhet under direkt stridskontakt med risk för eget liv samt utöver vad normal pliktuppfyllelse fordrar”. Bedriften borde även bidra till stridskrafternas framgång eller uthållighet i striden. Medaljen skulle utdelas av Kungl. Maj:t (regeringen). Den skulle likt de andra kungliga belöningsmedaljerna förses med kunglig krona och visa kungens porträtt på åtsidan. Det gul-blåa bandet skulle dock behållas.
Medaljen För tapperhet i krig skulle kompletteras med en ny medalj Mod och vilja inför fienden i silver. Även den för personlig tapperhet (inte ”utomordentlig”) men utan kravet på att ha påverkat striden. Även denna medalj skulle ha kunglig krona och porträtt men bäras i mellanblått band. Utdelandet skulle delegeras av Kungl. Maj:t till överbefälhavaren.
Riddare med stora korset av Svärdsorden
Varken 1940 års eller 1951 års kommitté föreslog några förändringar gällande RmstkSO. Första och andra klassen skulle även fortsättningsvis vara knuten till generalmajors respektive regementsofficers grad och endast kunna vinnas av den som med heder kommenderat en större trupp mot fienden.
1951 års kommitté undvek på ett elegant sätt frågan om tapperhetsmedaljen eller RmstkSO skulle anses finast och bäras främst. Till paraddräkt skulle Svärdsorden bäras om halsen och tapperhetsmedaljen på bröstet, och till daglig dräkt skulle tapperhetsmedaljens band bäras på släpspänne medan riddare av Svärdsordens stora kors endast skulle bära sitt silversvärd på bröstet.
Oviljan att anpassa RmstkSO skulle dock kritiseras vilket jag återkommer till.
Utmärkelser för välförhållande och förtjänst
I och med att tapperhet gavs en snävare betydelse och Svärdsordens dekorationer reserverades för fredstid uppstod ett behov av utmärkelser för mer generella förtjänster under krigstid som inte innebar mod under strid. Sådana skulle ha vagare kriterier för att kunna anpassas efter krigets verklighet. För detta ändamål föreslog 1940 års kommitté en försvarsmedalj med inskriptionen För Sverige. 1951 års kommittés förslog istället ett krigskors inom Svärdsorden i tre klasser (guld, silver och brons) vilket faktiskt kom att införas i 1952 års ordensstadgar.
En vanlig missuppfattning är att det var tänkt som en tapperhetsutmärkelse, eller rentav som Sveriges högsta krigsdekoration. Det var det inte. Krigskorset var avsett som belöning för ”välförhållande och förtjänst” med vilket kommittén avsåg:
sådan berömvärd bedrift, som utföres inom ramen för väl fullgjorda plikter. Detta vare sig bedriften utförts inför fienden eller på grund av andra av kriget påkallade förhållanden och vare sig den utförts med risk för eget liv eller icke.
Till skillnad från tapperhetsmedaljerna och ordnarna skulle utdelandet av krigskorset delegeras till militära befälhavare. Det har därför betraktats som en fristående del av Svärdsorden. Krigskorset var alltså en underordnad utmärkelse och dess första klass i guld skulle bäras efter silvermedalj för tapperhet.
Framtiden
I skrivande stund arbetar en parlamentarisk utredning med brett mandat för att se över Sveriges offentliga ordens- och medaljväsende. En uttalad ambition är att ta i bruk de ordnar och medaljer som lagts vilande, särskilt med avseende på internationella insatser.
Något som konstaterades redan för 80 år sedan är att gränsen mellan krig och fred inte längre är skarp och att en utmärkelse för tapperhet eller dylikt inte nödvändigtvis behöver vara beroende av att en formell krigsförklaring utfärdats. Flera länder delar idag ut samma utmärkelser för internationella insatser som de gjort under krig, och den svenska Försvarsmakten räknar numera sina förtjänstmedaljer som krigsdekorationer om de delas ut för insatser under strid eller under krigsliknande situationer.
Det finns alltså ingen anledning att lägga undan utmärkelser för ”riktiga krig”. Skulle ett sådant bryta ut kommer vi oavsett behöva anpassa krigsdekorationerna, vilket utredningarna konstaterade redan för 80 år sedan. Det är lönlöst att förutspå krigstida behov i det avseendet. Det är vår tids modiga handlingar som bör ligga till grund för hur utmärkelser utformas.
Förslag
Något som jag tycker borde vara en självklarhet är att 1789 års tapperhetsmedaljer i guld och silver återinförs. Dessa kan enkelt ersätta Försvarsmaktens förtjänstmedaljer med svärd i samma valörer. Tapperhet ska belönas med en kunglig utmärkelse, inte en myndighetsmedalj. Proveniensen hos denna medalj som utdelats under 1700-, 1800- och 1900-talen ska utnyttjas och komma vår tids hjältar till del.
Uppdelningen guldmedalj till officerare och silvermedalj till soldater har spelat ut sin roll, och man kan fundera på om inte samma princip ska tillämpas på riddare med stora korset av Svärdsorden. Även om denna utmärkelse i praktiken delats ut till höga officerare så har talar dess urkunder redan vid stiftandet om ”utmärkt tapperhet” och i 1952 års ordensstadgar och ”tapperhet eller framstående tjänster”. De flesta länders högsta krigsutmärkelse har formen av ett kors eller liknande: USA:s hedersmedalj, Storbritanniens Victoriakors, Norges Krigskors, Danmarks Tapperhetskors och så vidare. Kunde inte RmstkSO bli Sveriges?
Tanken har kastats fram tidigare av Leif Påhlsson som föreslog att värdigheten kunde användas på samma sätt som finska Mannerheimkorset med den högre graden reserverad för fältherrar och den lägre utdelas för tapperhet oavsett grad. De närmare kriterierna kan diskuteras, men RmstkSO är onekligen passande som högsta krigsdekoration utifrån sitt ursprungliga syfte, sin proveniens och inte minst sin form: halstecken i form av ett kors vid högtidligheter och Gustav III:s lilla silversvärd på bröstet till vardags.
Jag vet att flera vill se att Svärdsordens krigskors tas i bruk, men det är inte en åsikt jag delar. När det finns utmärkelser med kontinuitet tillbaka till 1700-talet menar jag att man ska använda dem, inte oanvända skrivbordsprodukter från 50-talet. Kanske kan den fylla sin tänkte funktion som belöning för ”välförhållande och förtjänst”, men då finns det flera andra utmärkelser som kan anpassas för ändamålet. Då tänker jag till exempel på den kungliga medaljen För mod och rådighet till sjöss under farofylld tid som i praktiken delades ut som en civil krigsdekoration under andra världskriget. Man kan också tänka sig att återuppta hertig Carls distinktionstecken för marinen med nya motsvarigheter för armén och flygvapnet.
Sammanfattningsvis så har Sverige många historiska utmärkelser som delats ut för stort personligt mod under krigssituationer till militärer och civila, kvinnor och män, unga och gamla. Dessa ordnar och medaljer är båda vackra och praktiska. Det värde som de representerar genom alla de som fått ta emot dem sedan 1700-talet borde få komma våra moderna hjältar till del.
Firandet av Veterandagen den 29 maj fick i år genomföras i en nedskalad version. Den medaljceremoni som brukar ingå ägde rum dagen innan på Karlbergs slott. Major Anders Westberg mottog då Försvarsmaktens medalj För sårade i strid. Westberg var FN-observatör i Kuwait 1992 när han träffades av ett skott i vaden vid ett besök till gränszonen mot Irak. Dessutom medaljerades fyra personer på hemlig tjänsteförteckning.
Försvarsmaktens medaljer För förtjänstfull insats (med svärd) och För sårade i strid räknas till kategorin krigsdekorationer. De instiftades 2008 respektive 2011 som ett led i regeringens nya veteranpolitik. Krigsdekorationerna har nu blivit ämnet för en doktorsavhandling: Personligt mod – Om krigsdekorationer som mjuk normstyrning under insatsen i Afghanistan åren 2008–2012 av Magna Robertsson.
Officiellt har 72 svenska soldater och officerare mottagit Försvarsmaktens medalj För förtjänstfull insats med anledning av insatsen i Afghanistan 2008–2012. Det är dessa förläningar som Robertsson har studerat.
Varför är medaljen så intressant för dig som forskare? – Just krigsdekorationer är principiellt intressanta eftersom de bygger på en känslomässigt grundad och värdebaserad logik, till skillnad från klassiska belöningssystem med produktionsmål och ekonomiska ersättningar som ofta används inom det privata näringslivet. Den här logiken kan säga oss något om hur värdesystem och institutioner utvecklas.
Avhandlingen är skriven på en akademisk nivå som inte är alldeles lättillgänglig. Det är dock glädjande att en såpass ny utmärkelse blivit föremål för vetenskapliga studier. Förhoppningsvis kan det leda till mer forskning om utmärkelser.
Avhandlingen presenteras här och kan läsas i sin helhet här.
Överbefälhavaren har beslutat om utdelning av Försvarsmaktens medaljer till tretton mottagare, varav merparten kommer att överlämnas vid medaljceremonin på Veterandagen den 29 maj.
Fem personer medaljeras för insatser i Mali under 2017. Tre tilldelas medaljen För förtjänstfull insats (Försvarsmaktens förtjänstmedalj) i silver med svärd. Svärdet anger att insatsen skett under strid eller under krigsliknande situationer. Det rör sig om en som ”under pågående strid bistått civila att sätta sig i säkerhet”, en som ”snabbt och rådigt genomfört livräddande åtgärder på liberiansk kollega samt bekämpat och begränsat en eldsvåda under pågående beskjutning”, samt en för ”sitt förtjänstfulla ledarskap vid svåra förhållanden”. Ytterligare en som bidragit till att rädda liv och materiel vid en brand på ett fältsjukhus tilldelas medaljen utan svärd, och en annan tilldelas medaljen För sårade i strid.
Försvarsmaktens förtjänstmedalj i silver med svärd.
I mars 2017 ägde en bandvagnsolycka rum i Boden som krävde en soldats liv. Denne tilldelas nu medaljen För förtjänstfull insats i guld (postumt) för dödsfall i tjänsten. Två personer som ”med stort personligt mod samt med fara för eget liv kämpat i det iskalla vattnet under trettio minuter i den gemensamma ansträngningen att försöka rädda liv” tilldelas samma medalj. Tre andra som också kämpat i vattnet samt en som ”med stor sinnesnärvaro tagit ett ledande ansvar” tilldelas medaljen i silver.
Slutligen tillfaller För förtjänstfull insats i silver en person för”stort personligt mod, med fara för eget liv samt för mycket förtjänstfull insats under svåra förhållanden” 2012 i Uganda.
Det är bra att Försvarsmakten inte dröjt med att belöna dessa viktiga insatser!
Brittiska Georgskorset har för första gången på 40 tilldelats en civil person. Det utdelas för stort mod under livsfara. Utmärkelsen går tillbaka till 1940 då många civila visade mod och rådighet under blitzen. George VI instiftade då Georgskorset och bestämde att det skulle vara Storbritanniens näst högsta utmärkelse. Bara Victoriakorset, som utdelas för tapperhet i strid, är finare.
Årets mottagare är den pensionerade majoren Dominic Troulan som i september 2013 befann sig i köpcentret Westgate i Nairobi när det angrepps av Al-Shabab. 67 dödades och 175 skadades under attacken. Troulan hade möjlighet att sätta sig i säkerhet men valde istället att bege sig in i det beskjutna köpcentret för att rädda liv. Inte mindre än tolv gånger trotsade han faran för att undsätta överlevande och lyckades få med sig ett dussintal personer.
För sitt mod fick Troulan ta emot Georgskorset av drottning Elizabeth.
Purpurhjärtats medalj, en av världens mest omtalade krigsutmärkelser, delas ut av den amerikanske presidenten till militärer som sårats eller dödats i strid. Traditionen går tillbaka till George Washington som gav lila tyghjärtan till sårade soldater under revolutionskriget. Medaljen fick sin nuvarande form efter första världskriget.
BBC har skrivit ett långt och rörande reportage om Zachariah Fike i den amerikanska armén som fick ett gammalt Purpurhjärta som hans mor köpt. Det hade tilldelats familjen till en stupad soldat i andra världskriget. Fike kände inte att den hörde hemma i hans antiksamling. Istället började han spåra soldatens familj och kunde efter många mödor hitta dennes systrar om lämna medaljen till dem. De blev mycket glada och rörda och när hans initiativ uppmärksammades började andra höra av sig om Purpurhjärtan de ägde och som borde återbördas.
Så startades Purple Hearts Reunited, en organisation som hjälper till att återbörda krigsmedaljer som kommit på avvägar. Ursprungligen var det Zachariah Fike som satt själv vid sin dator på nätterna för att spåra medaljerna, men nu engagerar det många andra. På detta sätt har många familjer fått tillbaka en bit av sin historia och ett minne av släktingar som dött eller sårats världen över.
Phaleristica 