När ordnarna nästan återinfördes

Liberalernas motion om att återinföra möjligheten att dela ut ordnar till svenska medborgare har gett nytt liv i en segdragen fråga. Finns det överhuvudtaget en chans att en sådan motion kan gå igenom? Nej, menar motståndarna som anser att ordnar är otidsenliga och att inget sådant förslag kan samla en majoritet i riksdagen, även om det så bara handlar om att utreda saken.

Envisa rykten gör dock gällande att det varit nära. Jag gick igenom riksdagens handlingar för att se om ett återinfört ordensväsende någonsin samlat något större stöd. Det visade sig att det låg en hel del i ryktena. Här är historien om när ordnarna nästan återinfördes.

Först lite bakgrund. Riksdagen beslutade 1973 att utdelningen av ordnar till svenska medborgare skulle upphöra efter att systemet länge varit impopulärt. För många ordnar delades ut, och de flesta utifrån faktorer som lönegrad och tjänsteår i staten. De flesta kunde räkna ut vilken grad de skulle få och när, vilket förtog utmärkelsens värde. 1969 bad riksdagen regeringen att utreda ordensväsendets avskaffande.

Regeringen Palme frågade personalorganisationerna (LO, TCO och SACO) huruvida de tyckte att ordnar var en god personalpolitik från statens sida. Svaret blev ett samstämmigt ”nej”. Därmed drog regeringen slutsatsen att ordensutmärkelser till svenska medborgare helt borde upphöra, trots att flera remissinstanser (däribland SACO) ställt sig positiva till en begränsad utdelning av ordnar för samhällsförtjänster. Det var inget som regeringen Palme utredde närmre.

Ordenskanslersämbetet förstod vartåt det barkade och tog på eget initiativ fram ett förslag om hur ett reformerat ordensväsende kunde se ut. Ordensförläningarna skulle enligt förslaget bli färre och ha till syfte att:

hedra sådana medborgerliga insatser som sträcker sig utöver tjänstens, befattningens, yrkets eller verksamhetens i och för sig plikttrogna och samvetsgranna handhavande. Utmärkelsen bör avse antingen en speciell gärning av stor nytta för nationen, samhället eller mänskligheten eller ett alldeles ovanligt mått av duglighet och initiativkraft i fullgörandet av långvarig verksamhet av krävande art.

Det var dock försent. Endast moderaterna argumenterade för kompromissförslaget. Övriga partier var ointresserade. Omröstningen i riksdagen utföll med 243 röster för ett avskaffande. Endast 51 röstade emot. Med utgången av 1974 upphörde utdelandet av de statliga ordnarna till svenskar.

Med åren började fler och fler tvivla på riktigheten i beslutet. Inga andra länder hade hängt på idén att sluta belöna de egna medborgarna med ordnar. Tvärtom instiftades nya ordnar runt om i världen som aldrig förr. De officiella utmärkelser Sverige hade kvar i form av kungens och regeringens medaljer kunde inte fylla det tomrum som uppstått. Många såg behov av en översyn.

1987 blev ”rekordmotionären” Marianne Karlsson (C) den första riksdagsledamoten att motionera om ett återinfört reformerat ordensväsende. Även om motionen stannade i konstitutionsutskottet (KU) där den bara fick stöd av moderater så hade frågan återigen hamnat på dagordningen.

Efter sitt tillträde 1991 började regeringen Bildt på allvar undersöka förutsättningarna för att införa ett reformerat ordensväsende. Försvarsminister Anders Björck (M) var drivande. I KU-ordföranden Thage G. Peterson (S) fann han en oväntad bundsförvant. Det visade sig att socialdemokraterna visserligen skulle rösta emot av princip, men om de borgerliga skulle få majoritet så skulle de inte sätta käppar i hjulen.

1992 lämnade Birger Hagård (M) in en motion om att ett reformerat ordensväsende borde utredas. Eftersom den hade stöd i regeringen var det skarpt läge och KU beredde frågan på allvar. Moderaterna stödde förslaget och det gjorde även Kristdemokraterna och Ny Demokrati. Oväntat nog lyckades man få med Folkpartiet på båten. Man behövde bara övertyga Centerpartiet så var saken i hamn.

Där gick man bet. Centern var mot och motionen röstades ned i utskottet med åtta röster mot sju, och i kammaren med 168 röster mot 139. Utskottsmajoriteten formulerade emellertid sitt beslut så att det antydde en öppning för framtiden:

Enligt utskottets mening har de argument som låg till grund för reformen fortfarande viss tyngd. En översyn av det offentliga belöningssystemet bör mot denna bakgrund avvaktas intill dess det tydligare visats att ett mer utvecklat belönings­system skulle kunna fylla sin uppgift.

Trots denna öppning lyckades man inte bredda stödet. Ett nytt försök 1993 gav samma resultat. Sedan blev det val och maktskifte på nytt.

Nya motioner lämnades in 1994 och M, FP samt KD stod fast vid sitt stöd. Motionerna avslogs nu i utskottet med elva röster mot sex, och i kammaren med 199 röster mot 98. Formuleringen att en utredning borde avvaktas behölls dock. 1997 gjordes ett sista försök under mandatperioden. Den röstades ned i kammaren utan att någon brydde sig om att begära rösträkning.

Efter valet 1998 gav FP upp sitt stöd och motståndet hårdnade. M och KD fortsatte att motionera men utskottet ville inte längre tala om att avvakta utan började nu kategoriskt avvisa motionerna. Man hänvisade dels till 1973 års beslut, men också till den grundliga beredningen 1991.

I februari ska konstitutionsutskottet behandla Liberalernas motion. Finns det en chans att den går igenom? Sannolikt inte, men även om den går samma öde till mötes som de tidigare motionerna så är det inte så hopplöst fall som förslagets belackare vill göra det till. 1991 saknades bara 29 röster.