Igår firades kung Carl XVI Gustafs 75-årsdag under enkla med högtidliga former. Vid en mottagning på slottet presenterade förste vice talman Åsa Lindestam och statsminister Stefan Löfven en gåva från riksdag och regering: en porträttmedaljong som ska hänga i riksdagshuset. Den överlämnades med orden:
Kungen har idag inte bara uppnått den aktningsvärda åldern av 75 år utan är även den svenska regent som har suttit längst på tronen. Det känns därför naturligt att vi från riksdag och regering ger en gåva som knyter an både till kungens tillträde till tronen 1973 och till de nära relationer som finns mellan statschefen och riksdagen.
I riksdagshuset hänger sedan tidigare en medaljong av Gustaf VI Adolf. När den behövde flyttas i samband med en ombyggnation väcktes tanken att komplettera den med en liknande av Carl XVI Gustaf. Nu ska de båda kungaporträtten placeras bredvid varandra.
Den nya medaljongen är tillverkad i gips med en diameter på 65 centimeter med en pärlstav som kantdekor. Kungens porträtt är utfört av Ernst Nordin och medaljongen har tillverkats vid Herman Bergman Konstgjuteri. Nordin är en mycket framstående konstnär och upphovsman till ett stort antal medaljer. Mest känd är han nog som formgivaren bakom de svenska mynten. Om porträttet på medaljongen ser bekant ut för den medaljintresserade så är det för att samma porträtt pryder de kungliga belöningsmedaljerna.
I och med Carl XVI Gustafs trontillträde 1973 fick de kungliga medaljerna ett nytt kungaporträtt utfört av Léo Holmgren. Inför kungens 25-årsjubileum som regent ansåg han att det var dags för ett nytt porträtt och valet föll på Ernst Nordin. Dennes förslag blev färdigt jubileumsåret 1998 och granskades noga av kungaparet innan det godkändes den 20 september samma år. Beslutet gällde då endast de av kungen personligen utdelade medaljerna, men idag används porträttet på i stort sett alla officiella och halvofficiella medaljer. Genom Ernst Nordins skicklighet har medaljernas konstnärliga värde höjts ytterligare.
I juni 2019 tillsatte riksdagsstyrelsen en parlamentarisk kommitté under talmannens ledning med uppdrag att utreda olika praktiska frågor kring riksdagens arbete. Förra veckan lämnade kommittén sitt betänkande: 2019 års riksdagsöversyn.
Bland de många förslagen finns ett som förvånade mig. Riksdagens medalj föreslås nämligen utökas för att kunna delas ut till ledamöterna i två storlekar beroende på tjänstgöringstid och uppdrag, samt även till personer utanför riksdagen. Därmed föregår man på ett olyckligt sätt den översyn av det offentliga belöningssystemet som riksdagen beslutade om i maj 2018 och som just nu utreds av Förtjänstutredningen.
Utmärkelser till riksdagsledamöter
Sedan 2010 får avgående riksdagsledamöter som suttit motsvarande en hel mandatperiod ta emot Riksdagens medalj av förgyllt silver att bäras på bröstet i blått och gult band. Åtsidans motiv är riksdagshusets karakteristiska runda fönster med de tre kronorna. Medaljen verkar vara uppskattad att döma av de foton på leende medaljbehängda ledamöter som läggs upp i sociala medier varje gång det är avtackning i riksdagen.
Medaljen ersatte de minnesgåvor som givits till avgående ledamöter sedan 70-talet. Det är knappast en slump att dessa gåvor infördes kort efter ordensreformen 1975 som innebar att svenska medborgare inte längre kunde tilldelas kungliga ordnar. Tidigare kunde en riksdagsledamot efter sin tredje påbörjade mandatperiod få motta Nordstjärneorden. Riksdagsöversynen tar upp reformen och dess konsekvenser men utan att nämna att det var riksdagen själv som tog initiativ till den och att det slutliga beslutet fattades i kammaren.
Mellan 1986 och 2018 avslog riksdagen närmast rutinmässigt alla motioner med förslag om att utreda ett mer omfattande belöningssystem som kunde täcka in fler förtjänta människor. Det ligger därför nära till hands att tala om hyckleri när att riksdagen 2010 fick en egen medalj att delas ut till avgående ledamöter efter minst fyra års tjänstgöringstid. Det kan jämföras med de 25 till 30 år som en statligt anställd måste arbeta för att få medalj.
Vill man vara välvilligt inställd kan man istället tänka att riksdagsmedaljen fick ledamöterna att få upp ögonen för det stora värdet i en utmärkelse som man får bära, vilket kanske bidrog till den breda majoriteten bakom 2018 års beslut att se över det offentliga belöningssystemet.
Förtjänstutredningens uppdrag
1975 upphörde utdelningen av de kungliga ordnarna till svenska medborgare. Kungen och regeringen fortsatte visserligen att dela ut vissa medaljer men i betydligt mindre omfattning. För att uppmärksamma sådana insatser som tidigare belönats med en orden eller en medalj instiftades flera nya utmärkelser av myndigheter och andra. Resultatet är att Sverige idag har ett stort lapptäcke av halvofficiella och inofficiella utmärkelser vilket innebär stora inkonsekvenser i hur olika samhällsinsatser belönas.
2018 beslutade riksdagen om en översyn av det offentliga belöningssystemet med ett återupptagande av de kungliga ordnarna. En allmän utgångspunkt skulle vara ”att statligt anställda inte bör tilldelas belöning på det automatiska sätt som skedde före 1974”. Detta är viktigt. Frånvaron av automatik är en förutsättning för att ordnarna och medaljerna ska kunna upprätthålla ett högt anseende och en bred förankring.
Riksdagen tillkännagav sitt beslut för regeringen som 2019 tillsatte Förtjänstutredningen med uppdrag att utreda hur ett modernt och sammanhängande offentligt belöningssystem skulle se ut. Arbetet ska redovisas senast den 15 juni 2021. Det finns mycket goda förutsättningar för att skapa ett ordens- och medaljväsende som omfattar människor från alla samhällsområden.
En naturlig konsekvens av ett sådant system är att många av de utmärkelser som tillkommit efter 1975 blir obsoleta ersätts med möjligheten att nominera till officiella ordnar och medaljer. Det är inte alltid lätt att göra sig av med bestämmanderätten över något, särskilt inte en utmärkelse. Det kommer att krävas en hel del arbete för att alla ska bli nöjda med systemet, men i slutändan är jag övertygad om att det kommer bli bra.
En förutsättning för att det nya belöningssystemet ska kunna fylla sin funktion är givetvis att det backas upp av den centrala statsledningen – kungen, talmannen och statsministern med flera. Om inte de utnyttjar möjligheten att nominera till utmärkelser och respekterar de beslut som fattas, vem ska då göra det?
Därför tog jag för givet att riksdagen, som tagit initiativ till reformen, skulle rätta sig efter sitt eget ställningstagande, förklara sin egen medalj vilande och sluta upp bakom det nya belöningssystemet. Oj, så fel jag hade! Det finns tydligen inga planer på att de förmånliga regler som gäller för riksdagens ledamöter ska läggas åt sidan. Tvärtom.
Riksdagsöversynens förslag
Förslaget om riksdagens medaljer lämnades på direkt uppdrag av riksdagsstyrelsen enligt ett tilläggsdirektiv från december 2019. I riksdagsöversynens betänkande tar förslaget upp sidorna 246 till 268. Kommittén inleder:
Att vara ledamot av Sveriges riksdag är det viktigaste förtroendeuppdrag man kan ha i Sverige. Det är rimligt att den som lämnar riksdagen efter förrättat värv uppmärksammas med en riksdagens medalj.
Uppgiften att uppmärksamma dessa Sveriges viktigaste förtroendevalda är alltså för viktig att anförtro åt det offentliga belöningssystem som ska gälla för resten av samhället. Den måste skötas av riksdagen själv.
Förslaget lyder i korthet:
Riksdagens medalj i åttonde storleken tilldelas en ledamot som lämnar riksdagen efter minst sex års tjänstgöring i följd. Medaljen i tolfte storleken tilldelas en ledamot som lämnar riksdagen efter minst tolv års tjänstgöring i följd. Medalj i tolfte storleken tilldelas också en ledamot som tjänstgjort minst sex år i följd men inte tolv år, och som under minst fyra år av denna tid varit gruppledare, utskottsordförande, talman eller vice talman. Riksdagens medalj kan också tilldelas andra än ledamöter som har gjort särskilt eller synnerligen förtjänstfulla insatser för riksdagen.
En automatik i utdelandet eller gradering utifrån uppdrag är alltså inget som riksdagen är främmande för när det kommer till de egna ledamöterna. Att det ska krävas sex års tjänstgöring som ledamot för att kunna ta emot riskdagens medalj motiveras med att det är minimigränsen för att en gåva från arbetsgivaren ska vara skattefri enligt Skatteverkets regler.
När det kommer till möjligheten att belöna andra personer än ledamöter så skriver kommittén att detta förvisso kan ske på annat sätt (min fetning):
Om Förtjänstutredningen kommer fram till att talmannen bör kunna nominera personer till utmärkelser inom ordensväsendet bör en utgångspunkt vara att personer som gjort riksdagen synnerligen stora tjänster föreslås få en sådan utmärkelse. Skulle en person – mot förmodan – i något fall inte tilldelas en ordensutmärkelse, trots talmannens nominering, bör personen i stället kunna tilldelas riksdagens medalj.
Jag var tvungen att läsa stycket fler gånger innan det sjönk in. Skulle riksdagen kringgå det officiella belöningssystemet om detta fattar fel beslut!?
För att nämna en sista märklig del av förslaget så vill riksdagsöversynen att talmannens rätt att dela ut medalj ska skrivas in i Riksdagsordningen. Det skulle i så fall vara första gången som någon kommit på tanken att lagstifta om behörigheten att dela ut en medalj.
Risker med förslaget
Jag anser att förslaget om riksdagens medalj riskerar att undergräva det offentliga belöningssystem som just nu utreds. En medalj som utdelas av riksdagens talman med stöd av lag skulle utgöra ett separat offentligt belöningssystem i direkt strid mot den uttalade ambitionen att svenska officiella belöningar ska vara sammanhängande.
Enligt de förslagna reglerna skulle riksdagens ledamöter få ta emot medalj enligt förmånligare principer än andra, vilket inte är ägnat att skapa förtroendet för statens belöningssystem som helhet. Riksdagen har dessutom uttalat att utmärkelser inte ska delas ut per automatik. Då måste riksdagens medalj som en konsekvens av detta läggas vilande. Man kan dock diskutera om inte ledamöterna borde kunna tillgodoräkna sig åren i riksdagen för medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst enligt samma villkor som statsanställda.
Behovet att belöna lång tjänstgöring, tunga uppdrag och särskilda insatser kommer med säkerhet att kunna tillgodoses av det framtida belöningsväsendet. Självklart kommer talmannen att kunna nominera till officiella utmärkelser för samhällsinsatser som sker inom och för riksdagen. Redan idag är talmannen involverad i nomineringsprocessen för H.M. Konungens medalj. Behovet av en särskild riksdagsmedalj av 12:e storleken finns alltså inte.
Givetvis ska det även fortsättningsvis finnas olika typer av utmärkelser vid sidan av det officiella systemet. Till exempel gåvor till avgående riksdagsledamöter eller andra när en officiell utmärkelse inte kan komma ifråga. Men om riksdagen har ett eget belöningssystem med samma former som de offentliga belöningarna, det vill säga med bärbara utmärkelser, varför ska då inte myndigheter, regioner och kommuner göra likadant?
Uppmaning
Jag vädjar till Sveriges riksdag att inte gå vidare med förslaget om riksdagens medaljer utan istället invänta det förslag till modernt, sammanhängande offentligt belöningssystem som Förtjänstutredningen kommer att presentera i juni.
Medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst, en av många utmärkelser som Förtjänstutredningen utreder.
Senast den 15 juni 2021 ska vi få ett förslag om det svenska ordensväsendet ska återinföras och ingå i ett reformerat offentligt belöningssystem. Den parlamentariska kommitté med representanter från alla riksdagspartier som jobbar med frågan har tagit namnet Förtjänstutredningen. Dess arbete går framåt och jag får många positiva signaler!
I slutet på förra året fick vi veta vilka riksdagsledamöter som ingår i utredningen. I januari utsågs Nils Fransson till sekreterare och i februari knöts sex person till utredningen som experter: advokat Jan-Mikael Bexhed, statsvetaren Hans Hegeland, förvaltare Patrik Laestadius vid Högkvarteret, överintendent Jan Lindman vid Hovstaterna, rättssakunnige Petter Löfdahl och f. d. vice ordenskansler Staffan Rosén. De borgar för att såväl konstitutionella som praktiska frågor kommer att bli väl utredda. Sedan april är Frida-Louise Göransson kommitténs huvudsekreterare.
En av utredningens uppgifter är att ”kartlägga formerna för tilldelande av regeringens och förvaltningsmyndigheternas olika offentliga belöningar och ta ställning till om dessa bör ändras”. Kommittén har därför bett ett stort antal myndigheter att redogöra för om de har egna utmärkelser och hur dessa i så fall är utformade och på vilka grunder de delas ut. Denna kartläggning kommer att bli en guldgruva för framtida forskning inom svensk faleristik.
Detta grundliga förarbetet ger en fingervisning om hur omfattande det framtida belöningsväsendet kan komma att bli. Det vore mycket positivt om myndigheterna i framtiden inte behöver förvalta egna utmärkelser, vilket på många håll visat sig vara en svår uppgift, utan istället kan skicka nomineringar till lämpliga medaljer på statschefs- eller regeringsnivå.
Något som utredningen verkar fundera över är medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst som delas ut i guld till statligt anställda efter 30 år. Här kan förändringar vara på sin plats eftersom det numera är mindre vanligt att arbeta så länge för samma arbetsgivare. Med det sagt så tycker jag givetvis att medaljen, som instiftades 1803, ska finnas kvar men den kanske sak delas ut i en mindre storlek redan efter 20 år?
Den som har sådana förslag eller synpunkter på vad Förtjänstutredningens förslag ska bli kan i god demokratisk anda kontakta dess ledamöter som finns listade här och vars kontaktuppgifter finns på Riksdagen.se. Man kan också med fördel göra offentliga inlägg i diskussionen. Det ämnar jag göra.
Torsdagen den 19 december tillsattes ledamöterna i den parlamentariska kommitté (Ju 2019:09) som ska utreda det offentliga belöningssystemet, de allmänna flaggdagarna och utformningen av anslaget till hovet. Utredningen har senare antagit namnet Förtjänstutredningen.
Tidigare talmannen Björn von Sydow (S) är kommitténs ordförande. Ledamöterna är: Tobias Billström (M), Hans Ekström (S), Karin Enström (M), Jonas Eriksson (MP), Ida Karkiainen (S), Kristoffer Löfblad (SD), Caroline Nordengrip (SD), Tuve Skånberg (KD), Helena Vilhelmsson (C), Jessica Wetterling (V) och Allan Widman (L). Tove Axelsson och Anna Åström ingår som sakkunniga.
Ledamöterna representerar riksdagens samtliga partier efter storleksordning och många sitter i antingen konstitutionsutskottet (KU) eller försvarsutskottet. Flera av dem har tidigare lagt förslag som vittnar om ett engagemang för ett statligt belöningssystem med ordnar och medaljer.
Konstitutionsutskottets ordförande, förre försvarsministern Karin Enström, representerar Moderaterna. Hon har en bakgrund som kapten i Amfibiekåren och har motionerat tillsammans med Allan Widman om införandet av en belöningsmedalj för internationella insatser. Hon har sällskap av gruppledare Tobias Billström. Ett återinförande av ordensväsendet har nämnts som en av hans käraste frågor och han motionerade 2003 och 2004 om en reform av Svärdsorden.
Liberalernas Allan Widman, ledamot av Försvarsutskottet (tidigare ordförande), har ett starkt engagemang i frågan om en särskild medalj för internationella insatser. Han har motionerat i frågan tio gånger sedan 2006 vilket 2018 resulterade i ett tillkännagivande till regeringen som nu ska behandlas av kommittén. Han var även en av dem som skrev under Liberalernas motion om att återinföra ordensväsendet 2017.
Från Kristdemokraterna kommer KU-veteranen Tuve Skånberg. Han var den av de som skrev under den ursprungliga ordensuppgörelsen och har tidigare ställt en skriftlig fråga till statsminister Fredrik Reinfeldt om Synliggörande av regeringens belöningsmedaljer.
Om ordföranden, tidigare talmannen, Björn von Sydow har jag skrivit här. Socialdemokraterna representeras dessutom av Hans Ekström, vice ordförande i KU, och Ida Karkiainen, ledamot i samma utskott.
Ledamoten av Försvarsutskottet Caroline Nordengrip är Sverigedemokraternas representant tillsammans med Kristoffer Löfblad. Centerpartiets representant är Helena Vilhelmsson som är suppleant i justitie- och skatteutskotten. Vänsterpartiets är Jessica Wetterling som är suppleant i KU. Miljöpartiet representeras av tidigare gruppledaren Jonas Eriksson som nyligen lämnade riksdagen.
Detta är bara en snabb översikt som visar att kommittén består av flera representanter med förkunskaper och tidigare engagemang i frågan om det offentliga belöningssystemet. Givetvis kommer alla ledamöter att bidra med sina perspektiv i kommitténs arbete vilket förhoppningsvis resulterar i ett väl genomtänkt och förankrat slutresultat.
Riksmarskalken har idag släppt en kommuniké gällande förändringar inom kungahuset:
H.M. Konungen har beslutat om förändringar i Det Kungl. Huset. Syftet med dessa förändringar är att klargöra vilka personer inom Den Kungl. Familjen som kan förväntas tas i anspråk för sådana officiella uppdrag som åligger statschefen eller anknyter till statschefsämbetet.
Resultatet är att prins Carl Philips och prinsessan Madeleines barn inte längre kommer att räknas till Kungl. Huset och bära titeln Kunglig Höghet. Istället räknas de till Kungl. Familjen och behåller titeln prins/prinsessa samt sina hertig- och hertiginnetitlar.
Med detta beslut föregriper kungen en fråga som diskuterats av riksdagen. I det betänkande från maj 2018 där Konstitutionsutskottet slog fast att ordensväsendet skulle utredas stod även:
I flera andra monarkier i Europa har förts och förs en diskussion om ifall det är motiverat att på något sätt avgränsa den krets av personer av kunglig börd som förväntas utföra officiella uppdrag för landet och som därmed kan göra anspråk på att få tillgång till åtgärder finansierade via statsbudgeten. Det är rimligt att en sådan diskussion även förs i Sverige.
Den parlamentariska kommittén ska därför, i samråd med hovet, överväga hur utformningen av riksdagens anslag till hovet kan bidra till att det Kungliga Husets officiella åtaganden främst utförs av ett begränsat antal av dess medlemmar samt med avseende på denna fråga utarbeta principer för anslagets utformning.
Den parlamentariska utredning som ska utreda dessa frågor har ännu inte tillsatts. Kanske kan kungens beslut underlätta för en utredning att komma till stånd.
I onsdags debatterade riksdagen konstitutionsutskottets förslag om att utreda belöningsväsendet m. m.. Debatten visade den breda uppslutningen bakom förslaget, men också att de olika partierna närmat sig frågan från olika håll.
KU:s ordförande Andreas Norlén (M) hade avsatt en längre del av sitt anförande att tala om belöningsväsendet:
Det handlar om ordnar, medaljer och andra utmärkelser som delas ut å Sveriges vägnar i olika former. Detta är viktiga nationella symboler och också viktiga verktyg för att, som jag var inne på inledningsvis, skapa krafter som för oss samman och som visar att vi ser och uppskattar varandra.
Vice ordförande Björn von Sydow (S) uppehöll sig däremot vid andra delar av förslaget och nämnde inte belöningarna. Inte heller ledamöterna från C och MP gick in på denna del.
Det gjorde däremot Tina Acketoft (L) som, efter att hon försäkrat att hennes parti inte förespråkar en tillbakagång till riddartiden, uttryckte sitt stöd för förslaget. Avsaknaden av ett svensk offentligt belöningssystem har lett till ett ”ett virrvarr av olika och svårbegripliga system” menade hon. Hon lyfte fram internationella insatser som ett område där för få belöningar existerar.
Tuve Skånberg (KD) menade att ett belöningssystem där regeringen beslutar om tilldelning av utmärkelser och kungen överlämnar dem blir ytterligare ett sätt att förtydliga och förankra monarkins symboliska roll, vilket är förslagets övergripande syfte.
Mia Sydow Mölleby (V) presenterade kortfattat sitt partis reservation mot förslagets del om att utreda belöningar med motiveringen: ”Det tycker vi är väl mossigt.”
Dagen därpå blev det dags för omröstning i kammaren och utskottets förslag vann bifall med 277 röster för och 18 emot. Vänsterpartiet stod själva för nej-rösterna medan samtliga andra partier röstade för. Inga ledamöter avstod. Redan samma dag skrev talmannen under en riksdagsskrivelse till regeringen (justitiedepartementet) där riksdagens beslut tillkännagavs. Den parlamentariska utredningen ska sättas samman efter valet.
Idag publicerades konstitutionsutskottets betänkande 2017/18:KU28 med fler detaljer om den parlamentariska kommitté som föreslås se över kungahusets anslag, flaggdagarna och det offentliga belöningssystemet. Om förslaget går igenom, vilket man får anta att det gör eftersom det har stöd av en riksdagsmajoritet, ska kommittén tillsättas snarast efter valet i höst.
Gällande belöningssystemet är ambitionsnivån hög och utskottet är redan överens om många detaljer. Kommittén får uppdraget att möjliggöra att Svärdsorden, Nordstjärneorden och Vasaorden åter ska kunna tilldelas svenskar. Den modell som gällt sedan 1975 behålls, nämligen att ordensväsendet regleras i en av regeringen fastställd ordenskungörelse. Beslut om tilldelning av utmärkelser inom ordnarna meddelas av Kungl. Maj:ts Orden (KMO) på förord av regeringen. Det blir alltså i praktiken regeringen som bestämmer vem som får en orden. Ska regeringen ha detta ansvar krävs mycket bättre rutiner än de som finns idag. Ordnarna får inte lida samma öde som de sällan utdelade regeringsmedaljerna.
Positivt är att allmänhetens möjligheter att nominera till utmärkelser ska utökas. Statsanställda ska inte heller få någon orden per automatik på det sätt som gällde före 1975. Politiskt förtroendevalda eller anställda ska inte kunna få en orden under den tid uppdraget eller anställningen pågår.
Även Vasaordens ska kunna tilldelas svenskar framöver.
Närmare bestämmelser om ordnarna ska finnas i ordensstadgan som fastställs av KMO sedan de godkänts av regeringen. Kommittén ska samråda med KMO i syfte att överväga en förändring avseende vilka grader som ska finnas inom ordnarna. Detta kommer sannolikt att innebära en förenkling gentemot systemet som rådde före 1975 som innehöll många olika grader och värdigheter anpassade efter olika kategorier statsanställda. Ett kompromissförslag från ordensreformens tid gick ut på att endast tre grader skulle behållas: kommendör med stora korset, kommendör och riddare. Kanske blir resultatet något liknande.
Serafimerorden ska fortsatt vara förbehållen medlemmar av kungahuset samt utländska statschefer, vilket är lite synd eftersom Serafimerorden är så rik på traditioner. Det blir inga nya serafimersköldar i Riddarholmskyrkan för icke-kungliga svenskar och serafimerklockan kommer inte att ringa på deras begravningsdag. Samtidigt förstår jag att det inte är självklart hur denna orden, som tidigare med automatik tillföll innehavarna av vissa höga ämbeten, skulle kunna inplaceras i ett modernt belöningssystem.
Riksdagens tidigare beslut att ställa sig bakom införandet av en medalj för internationella insatser ska prövas i relation till att utdelandet av utmärkelser inom Svärdsorden återupptas. Man ska även se över möjligheten att dra tillbaka en ordensförläning. En sådan möjlighet finns redan idag, men med anledning av uppståndelsen kring den så kallade ”kulturprofilen” ska det göras lättare.
Så långt är allt gott och väl, men att förslaget genomförs hänger på att man dessutom lyckas enas i den betydligt känsligare frågan om anslaget till kungahuset. Här tycks man ännu inte ha kommit så långt i diskussionerna. Alla sidor har dock att tjäna på att en uppgörelse blir till. De partier som är skeptiska till monarkin vill kunna säga att de hindrar kostnaderna från att skena, och de partier som är positiva kan ta åt sig äran av en uppgörelse som garanterar monarkins framtid. Jag är försiktigt positiv.
Det ska nämnas att Vänsterpartiets ledamot i utskottet reserverade sig mot förslaget:
Det svenska belöningssystemet reformerades 1975 mot bakgrund av att man ansåg att ordensväsendet återspeglade en gången tids samhällssyn genom att ge uttryck för värderingar och samhällsinsatser enbart med hänsyn till tjänsteställning. Vidare motiverades reformen med att ordnarna inte kunde fylla sin uppgift när det gällde att belöna viktiga samhällsinsatser. Förslaget som nu läggs fram om att se över belöningssystemet och återinföra de vilande ordnarna reflekterar inte heller nu behoven i dagens samhälle.
Sex riksdagspartier (S, M, MP, C, L och KD) tillkännagav idag att en parlamentarisk utredning ska tillsättas för att ”analysera vissa frågor som berör kungahuset, de allmänna flaggdagarna och det offentliga belöningssystemet.”
Detta är många och stora frågor och mycket att smälta på en gång. Ambitionen tycks vara en varsam reform av monarkin och kungahuset, föranledd av att antalet yngre medlemmar vuxit så mycket och att alla flaggdagar inte längre ses som så moderna. Jag förutsätter att utspelet skett med kungens goda minne.
Något som är fantastiskt positivt är att partierna samtidigt är överens om att det offentliga belöningssystemet ska ses över! En mycket genomtänkt och ambitiös agenda har annonserats:
Översynen ska omfatta ordensväsendet, regeringens belöningsmedaljer, utmärkelsen Professors namn, utmärkelsen För nit och redlighet i rikets tjänst, Utrikesdepartementets medalj samt Försvarsmaktens och Polismyndighetens medaljer.
Därutöver ställer man sig dessutom tydligt bakom ett återupptagande av ordnar till svenskar:
Några utgångspunkter är att svenska medborgare ska kunna belönas inom ordensväsendet och att tilldelningar av utmärkelser inom Vasaorden och Svärdsorden ska återupptas.
Serafimerorden, Svärdsorden och Nordstjärneorden instiftades 1748 och Vasaorden instiftades 1772. De utdelades tidigare för långvarig verksamhet inom olika samhällsområden. 1974 avskaffades utdelandet till svenskar helt, eftersom man ansåg att utmärkelserna speglade mottagarnas ställning och tjänsteår mer än något annat.
Sedan dess har många av oss hoppats att ett mindre omfattande men desto mer ändamålsenligt ordensväsende kan tas i bruk. För visst vore de bra för 2000-talets svenskar om de kunde hedras på samma sätt som historiska storheter. Serafimerorden förlänades t. ex. ärkebiskopen och fredspristagaren Nathan Söderblom, Svärdsorden mottogs av Axel von Fersen, Nordstjärneorden tilldelades Carl von Linné och Alfred Nobel, och Vasaorden tillföll Astrid Lindgren.
Partierna som står bakom utredningen representerar en betryggande riksdagsmajoritet. Man har till och med kommit överens om hur organisationen för det framtida belöningsväsendet ska se ut:
Beslut om utmärkelser inom ordnarna ska som tidigare meddelas av Kungl. Maj:ts Orden på förord av regeringen. Principer för tilldelning av belöningar ska inkludera jämställdhets- och mångfaldsaspekter. För att stärka den folkliga förankringen ska möjligheterna för enskilda medborgare att nominera någon för belöning utredas.
Nu följer vi utvecklingen med spänning! Läs hela debattartikeln på SvD Brännpunkt här.
Allan Widman visar upp 2010 års medaljförslag i debatten.
Allan Widman stod i riksdagens kammare den 21 mars med en skiss på en officiell medalj avsedd för svenskar som utmärkt sig i internationell tjänst. En sådan medalj har planerats sedan 2010 utan att regeringen fattat beslut. Nu kunde Widman berätta att ett enigt försvarsutskott vill föreslå att regeringen kommer till skott. Han anförde bland annat:
Det är inget mindre än vad jag menar att vi är skyldiga de veteraner – både militära och civila – som än i dag gör hjältemodiga insatser på svenska statens uppdrag, långt borta från sina hem och ofta under mycket riskabla omständigheter.
Jag hoppas, fru talman, att jag ska vara närvarande i politiken den dag då ett antal i mitt tycke viktiga personer kan komma att tilldelas denna medalj. Om jag börjar på den militära sidan hade jag gärna sett att översten av första graden Ulf Henricsson, chef för BA01, hade fått den. På den civila sidan anser jag att det finns flera värdiga företrädare, till exempel Zaida Catalán och Anders Kompass, som har gjort hjältemodiga insatser på det civila området.
Dagen därpå beslutade riksdagen att anta utskottets förslag och ett tillkännagivande skickades till regeringen med en uppmaning att nu införa medaljen.
Redan 1994 hade regeringen Bildt planer på en medalj till svenskar som har gjort berömvärda insatser vid internationella fredsbevarande eller humanitära uppdrag. Ett förslag, medaljen Mod och vilja, togs fram av Statens försvarshistoriska museer (SFHM) men det skrinlades efter valet av regeringen Carlsson. Försvarsmakten fick istället instifta egna belöningsmedaljer.
2008 föreslog Veteransoldatutredningen återigen att en medalj skulle införas och 2010 tillkännagav regeringen Reinfeldt att man ämnade följa utredningens rekommendation. Ännu än gång fick SFHM ta fram ett förslag. Denna gång som en fortsättning på Gustav III:s tapperhetsmedaljer från 1789. Dessutom föreslogs en särskild medaljberedning inom Regeringskansliet. Förslaget fick stöd bland annat av Försvarsmakten men ledde ändå inte till beslut.
Nu återstår att se vad regeringen vidtar för åtgärder efter riksdagens beslut.
Liberalernas motion om att återinföra möjligheten att dela ut ordnar till svenska medborgare har gett nytt liv i en segdragen fråga. Finns det överhuvudtaget en chans att en sådan motion kan gå igenom? Nej, menar motståndarna som anser att ordnar är otidsenliga och att inget sådant förslag kan samla en majoritet i riksdagen, även om det så bara handlar om att utreda saken.
Envisa rykten gör dock gällande att det varit nära. Jag gick igenom riksdagens handlingar för att se om ett återinfört ordensväsende någonsin samlat något större stöd. Det visade sig att det låg en hel del i ryktena. Här är historien om när ordnarna nästan återinfördes.
Först lite bakgrund. Riksdagen beslutade 1973 att utdelningen av ordnar till svenska medborgare skulle upphöra efter att systemet länge varit impopulärt. För många ordnar delades ut, och de flesta utifrån faktorer som lönegrad och tjänsteår i staten. De flesta kunde räkna ut vilken grad de skulle få och när, vilket förtog utmärkelsens värde. 1969 bad riksdagen regeringen att utreda ordensväsendets avskaffande.
Regeringen Palme frågade personalorganisationerna (LO, TCO och SACO) huruvida de tyckte att ordnar var en god personalpolitik från statens sida. Svaret blev ett samstämmigt ”nej”. Därmed drog regeringen slutsatsen att ordensutmärkelser till svenska medborgare helt borde upphöra, trots att flera remissinstanser (däribland SACO) ställt sig positiva till en begränsad utdelning av ordnar för samhällsförtjänster. Det var inget som regeringen Palme utredde närmre.
Ordenskanslersämbetet förstod vartåt det barkade och tog på eget initiativ fram ett förslag om hur ett reformerat ordensväsende kunde se ut. Ordensförläningarna skulle enligt förslaget bli färre och ha till syfte att:
hedra sådana medborgerliga insatser som sträcker sig utöver tjänstens, befattningens, yrkets eller verksamhetens i och för sig plikttrogna och samvetsgranna handhavande. Utmärkelsen bör avse antingen en speciell gärning av stor nytta för nationen, samhället eller mänskligheten eller ett alldeles ovanligt mått av duglighet och initiativkraft i fullgörandet av långvarig verksamhet av krävande art.
Det var dock försent. Endast moderaterna argumenterade för kompromissförslaget. Övriga partier var ointresserade. Omröstningen i riksdagen utföll med 243 röster för ett avskaffande. Endast 51 röstade emot. Med utgången av 1974 upphörde utdelandet av de statliga ordnarna till svenskar.
Med åren började fler och fler tvivla på riktigheten i beslutet. Inga andra länder hade hängt på idén att sluta belöna de egna medborgarna med ordnar. Tvärtom instiftades nya ordnar runt om i världen som aldrig förr. De officiella utmärkelser Sverige hade kvar i form av kungens och regeringens medaljer kunde inte fylla det tomrum som uppstått. Många såg behov av en översyn.
1987 blev ”rekordmotionären” Marianne Karlsson (C) den första riksdagsledamoten att motionera om ett återinfört reformerat ordensväsende. Även om motionen stannade i konstitutionsutskottet (KU) där den bara fick stöd av moderater så hade frågan återigen hamnat på dagordningen.
Efter sitt tillträde 1991 började regeringen Bildt på allvar undersöka förutsättningarna för att införa ett reformerat ordensväsende. Försvarsminister Anders Björck (M) var drivande. I KU-ordföranden Thage G. Peterson (S) fann han en oväntad bundsförvant. Det visade sig att socialdemokraterna visserligen skulle rösta emot av princip, men om de borgerliga skulle få majoritet så skulle de inte sätta käppar i hjulen.
1992 lämnade Birger Hagård (M) in en motion om att ett reformerat ordensväsende borde utredas. Eftersom den hade stöd i regeringen var det skarpt läge och KU beredde frågan på allvar. Moderaterna stödde förslaget och det gjorde även Kristdemokraterna och Ny Demokrati. Oväntat nog lyckades man få med Folkpartiet på båten. Man behövde bara övertyga Centerpartiet så var saken i hamn.
Där gick man bet. Centern var mot och motionen röstades ned i utskottet med åtta röster mot sju, och i kammaren med 168 röster mot 139. Utskottsmajoriteten formulerade emellertid sitt beslut så att det antydde en öppning för framtiden:
Enligt utskottets mening har de argument som låg till grund för reformen fortfarande viss tyngd. En översyn av det offentliga belöningssystemet bör mot denna bakgrund avvaktas intill dess det tydligare visats att ett mer utvecklat belöningssystem skulle kunna fylla sin uppgift.
Trots denna öppning lyckades man inte bredda stödet. Ett nytt försök 1993 gav samma resultat. Sedan blev det val och maktskifte på nytt.
Nya motioner lämnades in 1994 och M, FP samt KD stod fast vid sitt stöd. Motionerna avslogs nu i utskottet med elva röster mot sex, och i kammaren med 199 röster mot 98. Formuleringen att en utredning borde avvaktas behölls dock. 1997 gjordes ett sista försök under mandatperioden. Den röstades ned i kammaren utan att någon brydde sig om att begära rösträkning.
Efter valet 1998 gav FP upp sitt stöd och motståndet hårdnade. M och KD fortsatte att motionera men utskottet ville inte längre tala om att avvakta utan började nu kategoriskt avvisa motionerna. Man hänvisade dels till 1973 års beslut, men också till den grundliga beredningen 1991.
I februari ska konstitutionsutskottet behandla Liberalernas motion. Finns det en chans att den går igenom? Sannolikt inte, men även om den går samma öde till mötes som de tidigare motionerna så är det inte så hopplöst fall som förslagets belackare vill göra det till. 1991 saknades bara 29 röster.
Phaleristica 