Etikettarkiv: Ordensreformen

Riksdagens medalj – ett onödigt förslag

Riksdagens medalj monterad i rosett.

I juni 2019 tillsatte riksdagsstyrelsen en parlamentarisk kommitté under talmannens ledning med uppdrag att utreda olika praktiska frågor kring riksdagens arbete. Förra veckan lämnade kommittén sitt betänkande: 2019 års riksdagsöversyn.

Bland de många förslagen finns ett som förvånade mig. Riksdagens medalj föreslås nämligen utökas för att kunna delas ut till ledamöterna i två storlekar beroende på tjänstgöringstid och uppdrag, samt även till personer utanför riksdagen. Därmed föregår man på ett olyckligt sätt den översyn av det offentliga belöningssystemet som riksdagen beslutade om i maj 2018 och som just nu utreds av Förtjänstutredningen.

Utmärkelser till riksdagsledamöter

Sedan 2010 får avgående riksdagsledamöter som suttit motsvarande en hel mandatperiod ta emot Riksdagens medalj av förgyllt silver att bäras på bröstet i blått och gult band. Åtsidans motiv är riksdagshusets karakteristiska runda fönster med de tre kronorna. Medaljen verkar vara uppskattad att döma av de foton på leende medaljbehängda ledamöter som läggs upp i sociala medier varje gång det är avtackning i riksdagen.

Medaljen ersatte de minnesgåvor som givits till avgående ledamöter sedan 70-talet. Det är knappast en slump att dessa gåvor infördes kort efter ordensreformen 1975 som innebar att svenska medborgare inte längre kunde tilldelas kungliga ordnar. Tidigare kunde en riksdagsledamot efter sin tredje påbörjade mandatperiod få motta Nordstjärneorden. Riksdagsöversynen tar upp reformen och dess konsekvenser men utan att nämna att det var riksdagen själv som tog initiativ till den och att det slutliga beslutet fattades i kammaren.

Mellan 1986 och 2018 avslog riksdagen närmast rutinmässigt alla motioner med förslag om att utreda ett mer omfattande belöningssystem som kunde täcka in fler förtjänta människor. Det ligger därför nära till hands att tala om hyckleri när att riksdagen 2010 fick en egen medalj att delas ut till avgående ledamöter efter minst fyra års tjänstgöringstid. Det kan jämföras med de 25 till 30 år som en statligt anställd måste arbeta för att få medalj.

Vill man vara välvilligt inställd kan man istället tänka att riksdagsmedaljen fick ledamöterna att få upp ögonen för det stora värdet i en utmärkelse som man får bära, vilket kanske bidrog till den breda majoriteten bakom 2018 års beslut att se över det offentliga belöningssystemet.

Förtjänstutredningens uppdrag

1975 upphörde utdelningen av de kungliga ordnarna till svenska medborgare. Kungen och regeringen fortsatte visserligen att dela ut vissa medaljer men i betydligt mindre omfattning. För att uppmärksamma sådana insatser som tidigare belönats med en orden eller en medalj instiftades flera nya utmärkelser av myndigheter och andra. Resultatet är att Sverige idag har ett stort lapptäcke av halvofficiella och inofficiella utmärkelser vilket innebär stora inkonsekvenser i hur olika samhällsinsatser belönas.

2018 beslutade riksdagen om en översyn av det offentliga belöningssystemet med ett återupptagande av de kungliga ordnarna. En allmän utgångspunkt skulle vara ”att statligt anställda inte bör tilldelas belöning på det automatiska sätt som skedde före 1974”. Detta är viktigt. Frånvaron av automatik är en förutsättning för att ordnarna och medaljerna ska kunna upprätthålla ett högt anseende och en bred förankring.

Riksdagen tillkännagav sitt beslut för regeringen som 2019 tillsatte Förtjänstutredningen med uppdrag att utreda hur ett modernt och sammanhängande offentligt belöningssystem skulle se ut. Arbetet ska redovisas senast den 15 juni 2021. Det finns mycket goda förutsättningar för att skapa ett ordens- och medaljväsende som omfattar människor från alla samhällsområden.

En naturlig konsekvens av ett sådant system är att många av de utmärkelser som tillkommit efter 1975 blir obsoleta ersätts med möjligheten att nominera till officiella ordnar och medaljer. Det är inte alltid lätt att göra sig av med bestämmanderätten över något, särskilt inte en utmärkelse. Det kommer att krävas en hel del arbete för att alla ska bli nöjda med systemet, men i slutändan är jag övertygad om att det kommer bli bra.

En förutsättning för att det nya belöningssystemet ska kunna fylla sin funktion är givetvis att det backas upp av den centrala statsledningen – kungen, talmannen och statsministern med flera. Om inte de utnyttjar möjligheten att nominera till utmärkelser och respekterar de beslut som fattas, vem ska då göra det?

Därför tog jag för givet att riksdagen, som tagit initiativ till reformen, skulle rätta sig efter sitt eget ställningstagande, förklara sin egen medalj vilande och sluta upp bakom det nya belöningssystemet. Oj, så fel jag hade! Det finns tydligen inga planer på att de förmånliga regler som gäller för riksdagens ledamöter ska läggas åt sidan. Tvärtom.

Riksdagsöversynens förslag

Förslaget om riksdagens medaljer lämnades på direkt uppdrag av riksdagsstyrelsen enligt ett tilläggsdirektiv från december 2019. I riksdagsöversynens betänkande tar förslaget upp sidorna 246 till 268. Kommittén inleder:

Att vara ledamot av Sveriges riksdag är det viktigaste förtroendeuppdrag man kan ha i Sverige. Det är rimligt att den som lämnar riksdagen efter förrättat värv uppmärksammas med en riksdagens medalj.

Uppgiften att uppmärksamma dessa Sveriges viktigaste förtroendevalda är alltså för viktig att anförtro åt det offentliga belöningssystem som ska gälla för resten av samhället. Den måste skötas av riksdagen själv.

Förslaget lyder i korthet:

Riksdagens medalj i åttonde storleken tilldelas en ledamot som lämnar riksdagen efter minst sex års tjänstgöring i följd. Medaljen i tolfte storleken tilldelas en ledamot som lämnar riksdagen efter minst tolv års tjänstgöring i följd. Medalj i tolfte storleken tilldelas också en ledamot som tjänstgjort minst sex år i följd men inte tolv år, och som under minst fyra år av denna tid varit gruppledare, utskottsordförande, talman eller vice talman. Riksdagens medalj kan också tilldelas andra än ledamöter som har gjort särskilt eller synnerligen förtjänstfulla insatser för riksdagen.

En automatik i utdelandet eller gradering utifrån uppdrag är alltså inget som riksdagen är främmande för när det kommer till de egna ledamöterna. Att det ska krävas sex års tjänstgöring som ledamot för att kunna ta emot riskdagens medalj motiveras med att det är minimigränsen för att en gåva från arbetsgivaren ska vara skattefri enligt Skatteverkets regler.

När det kommer till möjligheten att belöna andra personer än ledamöter så skriver kommittén att detta förvisso kan ske på annat sätt (min fetning):

Om Förtjänstutredningen kommer fram till att talmannen bör kunna nominera personer till utmärkelser inom ordensväsendet bör en utgångspunkt vara att personer som gjort riksdagen synnerligen stora tjänster föreslås få en sådan utmärkelse. Skulle en person – mot förmodan – i något fall inte tilldelas en ordensutmärkelse, trots talmannens nominering, bör personen i stället kunna tilldelas riksdagens medalj.

Jag var tvungen att läsa stycket fler gånger innan det sjönk in. Skulle riksdagen kringgå det officiella belöningssystemet om detta fattar fel beslut!?

För att nämna en sista märklig del av förslaget så vill riksdagsöversynen att talmannens rätt att dela ut medalj ska skrivas in i Riksdagsordningen. Det skulle i så fall vara första gången som någon kommit på tanken att lagstifta om behörigheten att dela ut en medalj.

Risker med förslaget

Jag anser att förslaget om riksdagens medalj riskerar att undergräva det offentliga belöningssystem som just nu utreds. En medalj som utdelas av riksdagens talman med stöd av lag skulle utgöra ett separat offentligt belöningssystem i direkt strid mot den uttalade ambitionen att svenska officiella belöningar ska vara sammanhängande.

Enligt de förslagna reglerna skulle riksdagens ledamöter få ta emot medalj enligt förmånligare principer än andra, vilket inte är ägnat att skapa förtroendet för statens belöningssystem som helhet. Riksdagen har dessutom uttalat att utmärkelser inte ska delas ut per automatik. Då måste riksdagens medalj som en konsekvens av detta läggas vilande. Man kan dock diskutera om inte ledamöterna borde kunna tillgodoräkna sig åren i riksdagen för medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst enligt samma villkor som statsanställda.

Behovet att belöna lång tjänstgöring, tunga uppdrag och särskilda insatser kommer med säkerhet att kunna tillgodoses av det framtida belöningsväsendet. Självklart kommer talmannen att kunna nominera till officiella utmärkelser för samhällsinsatser som sker inom och för riksdagen. Redan idag är talmannen involverad i nomineringsprocessen för H.M. Konungens medalj. Behovet av en särskild riksdagsmedalj av 12:e storleken finns alltså inte.

Givetvis ska det även fortsättningsvis finnas olika typer av utmärkelser vid sidan av det officiella systemet. Till exempel gåvor till avgående riksdagsledamöter eller andra när en officiell utmärkelse inte kan komma ifråga. Men om riksdagen har ett eget belöningssystem med samma former som de offentliga belöningarna, det vill säga med bärbara utmärkelser, varför ska då inte myndigheter, regioner och kommuner göra likadant?

Uppmaning

Jag vädjar till Sveriges riksdag att inte gå vidare med förslaget om riksdagens medaljer utan istället invänta det förslag till modernt, sammanhängande offentligt belöningssystem som Förtjänstutredningen kommer att presentera i juni.

Phaleristica

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

När ordnarna nästan återinfördes

Vasaror

Kungl. Vasaorden.

Liberalernas motion om att återinföra möjligheten att dela ut ordnar till svenska medborgare har gett nytt liv i en segdragen fråga. Finns det överhuvudtaget en chans att en sådan motion kan gå igenom? Nej, menar motståndarna som anser att ordnar är otidsenliga och att inget sådant förslag kan samla en majoritet i riksdagen, även om det så bara handlar om att utreda saken.

Envisa rykten gör dock gällande att det varit nära. Jag gick igenom riksdagens handlingar för att se om ett återinfört ordensväsende någonsin samlat något större stöd. Det visade sig att det låg en hel del i ryktena. Här är historien om när ordnarna nästan återinfördes.

Först lite bakgrund. Riksdagen beslutade 1973 att utdelningen av ordnar till svenska medborgare skulle upphöra efter att systemet länge varit impopulärt. För många ordnar delades ut, och de flesta utifrån faktorer som lönegrad och tjänsteår i staten. De flesta kunde räkna ut vilken grad de skulle få och när, vilket förtog utmärkelsens värde. 1969 bad riksdagen regeringen att utreda ordensväsendets avskaffande.

Regeringen Palme frågade personalorganisationerna (LO, TCO och SACO) huruvida de tyckte att ordnar var en god personalpolitik från statens sida. Svaret blev ett samstämmigt ”nej”. Därmed drog regeringen slutsatsen att ordensutmärkelser till svenska medborgare helt borde upphöra, trots att flera remissinstanser (däribland SACO) ställt sig positiva till en begränsad utdelning av ordnar för samhällsförtjänster. Det var inget som regeringen Palme utredde närmre.

Ordenskanslersämbetet förstod vartåt det barkade och tog på eget initiativ fram ett förslag om hur ett reformerat ordensväsende kunde se ut. Ordensförläningarna skulle enligt förslaget bli färre och ha till syfte att:

hedra sådana medborgerliga insatser som sträcker sig utöver tjänstens, befattningens, yrkets eller verksamhetens i och för sig plikttrogna och samvetsgranna handhavande. Utmärkelsen bör avse antingen en speciell gärning av stor nytta för nationen, samhället eller mänskligheten eller ett alldeles ovanligt mått av duglighet och initiativkraft i fullgörandet av långvarig verksamhet av krävande art.

Det var dock försent. Endast moderaterna argumenterade för kompromissförslaget. Övriga partier var ointresserade. Omröstningen i riksdagen utföll med 243 röster för ett avskaffande. Endast 51 röstade emot. Med utgången av 1974 upphörde utdelandet av de statliga ordnarna till svenskar.

Med åren började fler och fler tvivla på riktigheten i beslutet. Inga andra länder hade hängt på idén att sluta belöna de egna medborgarna med ordnar. Tvärtom instiftades nya ordnar runt om i världen som aldrig förr. De officiella utmärkelser Sverige hade kvar i form av kungens och regeringens medaljer kunde inte fylla det tomrum som uppstått. Många såg behov av en översyn.

1987 blev ”rekordmotionären” Marianne Karlsson (C) den första riksdagsledamoten att motionera om ett återinfört reformerat ordensväsende. Även om motionen stannade i konstitutionsutskottet (KU) där den bara fick stöd av moderater så hade frågan återigen hamnat på dagordningen.

Efter sitt tillträde 1991 började regeringen Bildt på allvar undersöka förutsättningarna för att införa ett reformerat ordensväsende. Försvarsminister Anders Björck (M) var drivande. I KU-ordföranden Thage G. Peterson (S) fann han en oväntad bundsförvant. Det visade sig att socialdemokraterna visserligen skulle rösta emot av princip, men om de borgerliga skulle få majoritet så skulle de inte sätta käppar i hjulen.

1992 lämnade Birger Hagård (M) in en motion om att ett reformerat ordensväsende borde utredas. Eftersom den hade stöd i regeringen var det skarpt läge och KU beredde frågan på allvar. Moderaterna stödde förslaget och det gjorde även Kristdemokraterna och Ny Demokrati. Oväntat nog lyckades man få med Folkpartiet på båten. Man behövde bara övertyga Centerpartiet så var saken i hamn.

Där gick man bet. Centern var mot och motionen röstades ned i utskottet med åtta röster mot sju, och i kammaren med 168 röster mot 139. Utskottsmajoriteten formulerade emellertid sitt beslut så att det antydde en öppning för framtiden:

Enligt utskottets mening har de argument som låg till grund för reformen fortfarande viss tyngd. En översyn av det offentliga belöningssystemet bör mot denna bakgrund avvaktas intill dess det tydligare visats att ett mer utvecklat belönings­system skulle kunna fylla sin uppgift.

Trots denna öppning lyckades man inte bredda stödet. Ett nytt försök 1993 gav samma resultat. Sedan blev det val och maktskifte på nytt.

Nya motioner lämnades in 1994 och M, FP samt KD stod fast vid sitt stöd. Motionerna avslogs nu i utskottet med elva röster mot sex, och i kammaren med 199 röster mot 98. Formuleringen att en utredning borde avvaktas behölls dock. 1997 gjordes ett sista försök under mandatperioden. Den röstades ned i kammaren utan att någon brydde sig om att begära rösträkning.

Efter valet 1998 gav FP upp sitt stöd och motståndet hårdnade. M och KD fortsatte att motionera men utskottet ville inte längre tala om att avvakta utan började nu kategoriskt avvisa motionerna. Man hänvisade dels till 1973 års beslut, men också till den grundliga beredningen 1991.

I februari ska konstitutionsutskottet behandla Liberalernas motion. Finns det en chans att den går igenom? Sannolikt inte, men även om den går samma öde till mötes som de tidigare motionerna så är det inte så hopplöst fall som förslagets belackare vill göra det till. 1991 saknades bara 29 röster.

4 kommentarer

Under Ordnar

Försvarets utmärkelser – ett förslag

Sverige har länge varit en krigförande nation med långa militära traditioner. Många ordnar och medaljer har instiftats sedan 1700-talet för att belöna allt från tapperhet till långvarig tjänst. Även efter freden 1814 tog kungen och senare regeringen beslut att dela ut krigsdekorationer om det gällde krigsliknande situationer.

Sedan kom 60-talet. Regeringen beslutade att reservera krigsdekorationerna för ”riktiga krig”. När svenska FN-soldater skulle belönas för sin tapperhet fick det bli den civila Vasamedaljen. Kort därefter inledes processen att avskaffa ordensväsendet. Vid denna tid var ordensväsendets huvudsakliga uppgift att ösa riddartecken över de militära och civila tjänstemän över viss lönegrad som tjänstgjort i 20 år. Högre ämbetsmän fick högre ordensgrader. Lägre anställda som ex. soldater fick bara medalj.

Systemet ansågs odemokratiskt och hade så skamfilat rykte bland allmänheten att utdelningen till svenska medborgare helt upphörde. Bara en liten majoritet i riksdagen förordade ett reformerat system (utan automatisk tilldelning). Alla i statens tjänst skulle få medalj För nit och redlighet efter 30 år, och så fick det vara bra. Svärdsordens alla utmärkelser, däribland dess krigsdekorationer, lades vilande.

I det militära finns dock en stark tradition av bärbara utmärkelser och avsaknaden blev påtaglig. På 90-talet började Försvarsmakten att ta fram egna medaljer för insatser inom den egna myndigheten, och steg för steg instiftades nya belöningar med samma syfte som de äldre men efter mer demokratiska principer. Dagens system omfattar fem medaljer och den sjätte är som bekant på väg.

Försvarsmaktens förtjänstmedalj i silver med svärd.

Försvarsmaktens förtjänstmedalj i silver med svärd.

Den finaste utmärkelsen är Försvarsmaktens förtjänstmedalj. Den finns i guld och silver varav båda kan tilldelas med svärd. Svärdet förutsätter ”strid eller under krigsliknande situation”. Medaljen täcker in ett brett spektrum av insatser och det är omöjligt att veta om ex. guldmedaljen utan svärd tilldelats för mod i fältet eller god projektledning. Andra medaljer tilldelas för mer specifika fall som sårade eller internationella insatser.

Internationellt och historiskt är systemet som helhet klent. Internationellt är ordenstecken den högre formen av belöning och medaljen den lägre. En utmärkelse har dessutom högre status när den tilldelas av en statschef och bär dennes porträtt eller emblem (krona), och inte som i detta fall rent myndighetsintern med den egna symbolen. Någon anknytning till de anrika och hävdvunna utmärkelserna finns överhuvudtaget inte.

Bloggaren Holmamiralen har med inlägget Väck Svärdsorden! argumenterat mot det historielösa och lägger flera konkreta förslag om hur de äldre utmärkelserna kan tas i bruk. Mycket läsvärt och grundinställningen håller jag givetvis med om. Jag vill inte gå så långt som att återgå till äldre tiders grad- och tjänstetidsbundna system som blev ordensväsendets undergång. Inte heller är jag övertygad om att Försvarsmakten behöver belöna mer än det nuvarande systemet redan omfattar.

Däremot är jag övertygad om att belöningarna får högre status och större effekt om man istället för Försvarsmaktens medaljen använder kungliga ordnar och medaljer. I förslaget vill jag visa hur man kan ersätta förtjänstmedaljen helt med redan befintliga ordnar och medaljer som instiftats för samma syfte. Motiveringarna inom citationstecken är tagna direkt från förtjänstmedaljens statuter.

Riddare av Svärdsorden 1 kl.

Riddare av Svärdsorden 1 kl.

Svärdsorden

Svärdsorden instiftades 1748 som en allmän belöning för officerare inom krigsmakten. Under 1800-talet blev det praxis att samtliga officerare fick riddartecknet (1 kl.) efter ett visst antal år. Överstar och generalspersoner fick kommendörstecken av olika grader.

Jag förslår att Svärdsorden tilldelas för förtjänstfull/a insats/er inom Försvarsmakten. Den ersätter då Förtjänstmedaljen utan svärd enligt följande:

  • Kommendör med stora korset – ”mycket förtjänstfull insats som gagnat Försvarsmakten”
  • Kommendör 1 kl. – ”förtjänstfulla insatser som gagnat Försvarsmakten”
  • Riddare 1 kl. – ”förtjänstfull insats som gagnat Försvarsmakten”

Svärdsordens ordinarie grader blir en militär förtjänstorden utan avseende på grad eller tjänstetid. Hög grad och lång tjänstetid kan förstås antas påverka möjligheten att göra gagnande insatser. Riddare och kommendör (ej 1 kl.) tilldelas utlänningar för motsvarande insatser.

Bröstdekoration för riddare med stora korset.

Bröstdekoration för riddare med stora korset.

Riddare med stora korset av Svärdsorden

Instiftades 1788 av Gustaf III för högre officerare vilkas dåd betydligt inverkat på krigets förlopp. Delades 1814 i en 1 kl.  (för generalspersoner) och en 2 kl. (för övriga officerare, dock minst bataljonsbefäl).

Jag föreslår att värdigheten ersätter Förtjänstmedaljen med svärd enligt följande:

  • Riddare med stora korset 1 kl. – ”mycket förtjänstfull ledning av förband under svåra förhållanden, eller mycket förtjänstfull insats under svåra förhållanden”
  • Riddare med stora korset – ”förtjänstfull insats under svåra förhållanden”

”Ledning av förband” förutsätter förstås hög grad och befattning.

För tapperhet i fält.

För tapperhet i fält.

För tapperhet

Medaljerna För tapperhet i fält respektive För tapperhet till sjöss i silver instiftades av Gustaf III 1789 som belöning för underofficerare och manskap. 1804 tillkom en medalj i guld för officerare. Senaste utdelningen var 1915.

Jag föreslår att man slår ihop medaljerna till För tapperhet. Den ersätter Förtjänstmedaljen med svärd enligt följande:

  • Guld – ”stort personligt mod med fara för eget liv under strid eller stridsliknande situation”
  • Silver – ”stort personligt mod under strid eller stridsliknande situation”

För berömliga gärningar

Instiftad 1804 som livräddningsmedalj med den latinska devisen Sui memores alios fecere merendo. 1832 instiftades varianten med svensk inskription som räknas som en separat medalj. Medaljen tilldelas fortfarande, men ytterst sällan.

Jag föreslår att används för att ersätta Förtjänstmedaljen i guld respektive silver utan svärd enligt följande:

  • Guld – ”stort personligt mod med fara för eget liv”
  • Silver – ”stort personligt mod”

Utlänningar tilldelas motsvarande medaljen med den latinska devisen.

Övriga utmärkelser

Medaljen för sårade i strid, Medaljen för internationella insatser, Värnpliktsmedaljen, Reservofficersmedaljen och Tjänstgöringsmedaljen bibehålls oförändrade.

Svärdstecknet, Svärdsmedaljen samt Svärdsordens krigskors förblir vilande.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer, Ordnar