Medaljerna För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss anses numera endast kunna utdelas då Sverige är i krig. Mellan 1814 och 1915 har dock flera av dessa medaljer utdelats till svenskar i utländsk tjänst. Den främsta källan till information om dessa mottagare är Karl Löfströms artikel Tapperhetsmedaljen efter 1814 i Meddelanden från armémuseum 1953 som upptar 40 av dem. Artikeln är emellertid inte komplett vilket visade sig när jag hittade en hittills ouppmärksammad mottagare av sjömedaljen: August Béen.
August Béen föddes 1855 i Stockholm och var son till grosshandlare C. A. Béen och Nicoline Béen. Han blev löjtnant i flottan och fick 1881 tjänstledigt för att utbilda sig i fransk tjänst. Han genomgick minskolan i Boyardville (känd för Fort Boyard där ”Fångarna på fortet” spelas in) och tjänstgjorde sedan i den franska Medelhavsflottan. 1883 reste han till Tonkin i nuvarande Vietnam och blev där ordonnans vid den franske överbefälhavaren amiral Courbets stab. När det fransk-kinesiska kriget bröt ut i augusti 1884 befann sig Béen mitt i händelsernas centrum.
Konflikten handlade om huruvida Kina eller Frankrike skulle kontrollera Tonkin. Béen deltog i striderna både till land och till sjöss. I slaget vid Futscheu kommenderade han förbatteriet på pansarkryssaren Triomphante och efter intagningen av Sontay 1884 blev han på amiral Courbets rekommendation utnämnd till riddare av Hederslegionen. Samma år påbörjade han sin resa hem till Sverige och återvände till Stockholm på faderns 70-årsdag. Han hade då varit i fransk tjänst i fyra år och ådragit sig stora skador.
Kriget, som pågick till april 1885, skulle August Béen skildra med egna ord efter hemkomsten. En föreläsning om hans upplevelser i den ”yttersta östern” refererades såhär:
Talaren framställde ämnet konicist och med lefvande färger, som endast den kan måla, hvilken sjelf varit en af de handlande personerna. Efter en kort politisk inledning beskrefvos alla de olika skeden den franska flottan hade att genomgå under den så hufvudlöst uttänkta ockupationen af Formosa. Först segrarne vid Kelung, sedan nederlaget vid Tam-Sui, »denna point noir på amiral Courbets annars så ärorika väg», så alla de lidanden, den franska flottan hade hatt genomgå, dels genom stormar och brist på skyddande hamnar, då oftast enda räddningen var att bege sig till sjös, dels genom usel och skämd proviant, så väl för officerare som manskap, dels genom kolera och andra svåra sjukdomar. Ungefär hälften af den franska styrka dukade under för alla dessa hemsökelser, och när freden ändtligen slöts och den franska trikoloren ströks på Formosa, lemnades der endast qvar »en vidsträckt kyrkogård».
I februari 1886 meddelade regeringen att två löjtnanter som tjänstgjort utomlands skulle belönas med medaljen För tapperhet till sjöss i guld. Den ene var Gustaf Dyrssen som utmärkt sig i brittisk tjänst vid bombardemanget av Alexandria 1882. Den andre var August Béen. Detta är den senast kända utdelningen av sjömedaljen. Samma år utdelades en fransk fälttågsmedalj, Tonkinmedaljen, för alla som deltagit i kriget och dessutom instiftades annamitiska Drakorden, formellt tillhörande det franska protektoratet Annam söder om Tonkin, men i praktiken en fransk kolonial utmärkelse. August Béen mottog både medaljen och Drakordens riddartecken.
August Béen befordrades till kapten och placerades vid Karlskrona station. Han var en kunnig officer, särskilt när det kom till minkrigföring. Han plågades dock av sina skador från kriget och under en vistelse på Växjö hotell den 13 mars 1893 avled han hastigt och oväntat bara 37 år gammal. Vid hans militärbegravning i Amiralitetskyrkan i Karlskrona paraderade 100 sjömän och det sköts sorgesalut från Kungsholms batteri med nio skott. Vissa vapen han hade med sig som minnen från kriget ingår idag i Livrustkammarens samlingar.
Phaleristica 