Etikettarkiv: Livrustkammaren

Drottning Victorias uniform och ordnar

Drottning Victoria iförd sin tyska översteuniform med Serafimerorden.

Ikväll sänds det sista avsnittet i serien Drottningarna på TV4. Det handlar om drottning Victoria (1862–1930) och går redan nu att se på nätet. Serien presenteras som en dramatiserad dokumentär men har fått hård kritik för att ta sig friheter med historiska fakta. I gruppfotot på de åtta drottningar som porträtteras sticker Victoria ut eftersom hon till skillnad från de andra bär uniform och ordnar. Det finns en intressant bakgrund till detta som inte utvecklas i programmet.

Drottning Victoria föddes prinssessa av Baden och gifte sig 1881 med kronprins Gustaf (V) av Sverige. Vid Oscar II:s död 1907 blev hon drottning och utnämndes samma år till tysk hedersöverste. Med denna följde en praktfull uniform som drottningen gärna bar. Hon hade ett stort intresse för det militära, innehade många utländska ordnar och var den första svenska drottningen är bära Serafimerorden.

Drottning Victoria i TV:s Drottningarna.

De uniformer och ordnar som visas i serien är dock rena fantasikreationer som inte har något med verkligheten att göra. Drottningen bär en civil uniformsfrack med påsydda epåletter/axeltränsar, en svensk officerskask och ett antal plastiga dekorationer.

Drottningarnas regemente

Hösten 1908 fick det nyblivna kungaparet Gustaf V och Victoria besök av drottningens kusin kejsar Wilhelm II av Tyskland. Ett antal hedersbetygelser utväxlades. Kejsaren, som blivit riddare av Serafimerorden 1878, mottog Vasaordens storkors med kedja. Han utnämnde i sin tur kung Gustaf till amiral i tyska flottan och drottningen till hedersöverste för det 34. Pommerska fysiljärregementet.

Detta regemente var särskilt utvalt eftersom det ursprungligen var svenskt och inrättats i Stralsund i svenska Pommern av drottning Ulrika Eleonora år 1720. Det fick heta Drottningens livregemente till fots efter henne och behöll namnet under fem svenska drottningar. Regementet deltog i flera krig, bland annat mot Preussen. När Sverige avträdde sina tyska besittningar 1815 övergick regementet till det forna motståndarna och förlades till Stettin. Det fortsatte dock att vårda sina svenska kontakter och traditioner vilket 1908 alltså kröntes med Sveriges drottning som hedersöverste.

Regementet bytte därmed namn till Das Füsilier Regiment Königin Viktoria von Schweden, Pommersches nr 34, Stettin och drottningens monogram, ett krönt V med Sveriges tre kronor, blev dess nya förbandstecken. Regementschefen överste von der Beckel som medföljt kejsaren till Stockholm fick med sig en hälsning från drottningen en hälsning till hennes nya regemente:

Sedan h. m:t kejsaren i nåder behagat utnämna mig till chef för Pommerska Fusilierregementet nr 34 hälsar jag med rördt hjärta för första gången mitt regemente. Det uppfyller mig såsom dotterdotter till den store kejsaren, med stolthet och glädje att tillhöra den armé som han fört från seger till seger. Mitt regementes historia förhöjer ytterligare för mig betydelsen af den mig tilldelade utmärkelsen genom de historiska minnen som äro fästa vid regementet, hvilket en gång var de svenska drottningarnas namn.

Mina innerligaste välönskningar till mina tappra, pommerska fusilierer!

Victoria, Drottning af Sverige

Drottningen besökte regementet i Stettin första gången den 17 juni 1909 och bar då regementets paraduniform, särskilt uppsydd för henne av skrädderifirman J. D. W. Lampe i Frankfurt. Den består av en blå vapenrock med röda uppslag och vita axelklaffar (som efter 1908 pryddes av drottningens monogram i guld för officerare och rött tyg för meniga) samt pickelhuva med den tyska örnen. Utöver paraduniformen hade drottningen dessutom en grå vardagsuniform. Sedan 2019 ingår uniformen i Livrustkammarens basutställning.

Vid ett senare besök 1911 spelade regementets musikkår en marsch som flera svenskar fann bekant. Det visade sig att den kallades ”Svenska marschen” och hade spelats vid regementet sedan 1700-talet. Musikdirektören Erik Högberg som var med på resan insåg senare att den var oerhört lik Fredmans epistiel nr 33, Stolta stad. Sannolikt hade Bellman, som gärna lånade musik från olika håll, inspirerats av en svensk militärmarsch som fallit i glömska i Sverige men levt vidare i Pommern. Högberg såg till att åter införliva marschen i svensk repertoar som Drottning Viktorias Präsentiermarsch vilken sedan 1999 är den svenska Försvarsmaktens officiella paradmarsch.

Victorias ordnar och medaljer

Under den senare delen av 1800-talet var de flesta europeiska ordnar enbart för män. Vissa, till exempel franska Hederslegionen, kunde undantagsvis förlänas kvinnor. Däremot fanns det ett antal exklusiva damordnar som kunde tillfalla kungliga och högadliga damer samt ett par renodlat kvinnliga förtjänstordnar och dekorationer.

Ett exempel på det sistnämnda är den preussiska Louiseorden instiftad 1814 av drottning Victorias morfars far Fredrik Vilhelm III för att belöna kvinnor av alla samhällsgrupper efter kriget mot Napoleon. Den tillföll bland annat den judiska salongsvärdinnan Amalie Beer som bidragit till vården av sårade soldater. Efter trolovningen med kronprins Gustaf 1881 tilldelades prinsessan Victoria denna orden av sin morfar kejsar Wilhelm II, något som uppmärksammades i svensk press så till den milda grad att tidningen Arbetaren sarkastiskt kallade det för ”veckans stora politiska tilldragelse”.

Badiska husorden Fidelitas prinsesskors (miniatyr).

Som svensk kronprinsessa mottog Victoria ett antal antal damordnar från olika kunga- och furstehus: portugisiska Isabellaorden (1881), spanska Maria-Lovisaorden (1886) och ryska Katarinaorden med briljanter (1892). 1902 instiftade hennes far storhertig Fredrik I av Baden ett särskilt prinsesskors inom den badiska husorden Fidelitas (Troheten). Detta fick bäras av alla prinsessor inom huset Zähringen. Som drottning mottog hon även österrikiska Elisabethorden (1908) och i Livrustkammarens samlingar finns även österrikiska Stjärnkorsorden och nederländska Oranienhusorden som ska ha tillhört henne.

Drottning Victoria blev även den första svenska kvinnan att bära Serafimerorden. Gustaf V införde nämligen en ny bestämmelse i de svenska ordnarnas stadgar: ”Serafimerorden bäres av Sveriges Drottning”. Den 14 juni samma år bar drottning Victoria orden för första gången. Sannolikt var det Victoria själv som tog initiativ till förändringen. Det vore besynnerligt om Sveriges drottning endast bar utländska ordenstecken. Dock hade hon endast rätt att bära orden och hon togs inte upp i matrikeln, trots att kejsarinnan Katarina II av Ryssland mottagit Serafimerorden redan 1763. Först 1952 lyckades drottning Louise driva igenom att kvinnor kunde göras till fullvärdiga medlemmar av de svenska ordnarna, vilket jag skrivit om här.

1913 blev både Gustaf V och drottning Victoria utnämnda till hedersledamöter av den preussiska Johanniterorden. När orden bildade en separat underavdelning (ridderskap) i Sverige 1920 blev kungaparet gemensamt dess beskyddare. Detta ridderskap utvecklades sedan till den självständiga Johanniterorden i Sverige.

Drottningens uniform utställd i Livrustkammaren.

Drottningens många ordnar och medaljer förvaras idag i Livrustkammaren. Några kan beskådas på den utställda uniformen: Serafimerordens axelband och kraschan. På bröstet bar hon ett spänne med det badiska Prinsesskorset (saknas på bilden ovan), preussiska Louiseorden samt svenska och utländska minnestecken, samt under kraschanen Vilhelm II:s och kejsarinnan Auguste Viktorias silverbröllopsminnestecken (tack Christian för rättelsen!).

Resten är magasinerat men skulle i framtiden kunna utgöra en utmärkt för en utställning om damordnar och kvinnliga dekorationer.

Lämna en kommentar

Under Ordnar

När Karl XII avböjde Strumpebandsorden

Strumpebandsordens tecken föreställande Sankt Göran och draken.

Strumpebandsorden grundades av Edvard III av England år 1348 och är idag en av världens mest prestigefulla ordnar.

Varför strumpebandet fick ge namn åt orden är omtvistat. En vanlig förklaring är att kung Edvard ska ha dansat med grevinnan av Salisbury när hon tappade sitt strumpeband. När omgivningen skrattade lär kungen själv tagit på sig strumpebandet och yttrat orden: Honi soit qui mal y pense. Tel qui s’en rit aujourd’hui, s’honorera de la porter (”Skam den som tycker illa därom. Den som skrattar åt det idag, ska senare med stolthet bära [det].”)

Idag talar det mesta för att detta är en efterhandskonstruktion och att strumpebandet vid ordens grundande sågs som ett manligt attribut. Oavsett hur det ligger till med den saken så har Strumpebandsorden varit hett eftertraktad i snart 700 år. Två av Kalmarunionens kungar, Erik av Pommern och Hans, var Strumpebandsriddare och 1627 blev Gustav II Adolf den förste svenske kung att ta emot orden.

1653 erbjöd Karl II orden till tronföljaren Karl (X) Gustav men detta nekades av drottning Kristina som lär ha sagt ”jag kan ej tåla, att en främmande herre sätter sitt märke på mina får”. Detta var en politisk klok inställning. Att bära en annan furstes orden sågs som ett tecken på ett förbund, och Karl II var vid denna tid landsflyktig i Frankrike medan Oliver Cromwell hade makten i England. Efter att Karl II återtagit den engelska tronen erbjöd han Strumpebandsorden till sin svenske namne den 13-årige Karl XI som accepterade och dubbades till riddare i Rikssalen av den engelske ambassadören Charles Howard den 29 juli 1669.

Efter Karl XI:s död 1697 blev det en av sonen Karl XII:s första uppgifter att återlämna faderns insignier och ordensdräkt till England. Frakten ombesörjdes av Carl Bonde som fått instruktioner att avböja om den engelske kungen skulle få för sig att erbjuda orden till Karl XII, med hänvisning till att kungen planerade att inrätta egen orden. Likt drottning Kristina ville han inte känna sig ”stämplad” av någon utländsk kung.

Det är okänt huruvida någon utnämning var tilltänkt redan då, men 1707 anlände hertigen av Marlborough med ett formellt erbjudande från drottning Anna till Karl XII att få motta Strumpebandsorden. Kungen, som då stod på höjden av sin makt, avböjde. Enligt vissa källor ska det ha varit för att han inte ville underkasta sig en tidsödande dubbningsceremoni. Vi får anta att beskedet framfördes mer diplomatiskt, men det dämpade knappast harmen vid det brittiska hovet där det hela sågs som en grov förolämpning.

Efter nederlaget vid Poltava 1708 verkar kungen ha visat ett visst intresse för att inrätta en egen orden. I ett brev till rådet den 12 december 1712 skrev hans sekreterare Casten Feif från Bender att ”Hans M:t discuterat om Riddare orden och flere heders tecken, hvarmed de skulle kunna benådas, som giorde några särdeles bedrifter, så väl i krigz- som andra beställningar.” Det skulle dock dröja till 1748 innan de svenska ordnarna inrättades.

Strumpebandsriddare iförda den traditionella ordensdräkten.

I London glömde man dock inte oförrätten och det skulle dröja mycket länge innan någon svensk kung erbjöds ta emot Strumpebandsorden. Gustav III lär förgäves ha försökt få till en ordensutväxling med britterna i syfte att få bära strumpebandet. Inom utrikesdepartementet upprättades 1853 en dossier med beteckningen ”Karl XII:s avböjande av Strumpebandsorden” vilket skvallrar om de diplomatiska följderna,

Först 1881 blev Oscar II utnämnd till strumpebandsriddare av drottning Viktoria, 175 år efter att Karl XII avböjt samma ära. Enligt uppgift ska de ha berott på kungens nära vänskapen med den brittiske prins Edvard (VII). Därefter har alla svenska kungar fått motta orden: Gustaf V (1905), Gustaf VI Adolf (1954) och Carl XVI Gustaf (1983).

I sammanhanget kan nämnas att Oscar II:s magnifika strumpebandsordensdräkt fortfarande finns i Livrustkammaren på Stockholms slott och är en av få bevarade kompletta uppsättningar av denna dräkt. Den har tidvis stått utställd i Ordenssalarna.

Lämna en kommentar

Under Ordnar

August Béen – den okände tapperhetsmedaljören

August Béen 18551893.

Medaljerna För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss anses numera endast kunna utdelas då Sverige är i krig. Mellan 1814 och 1915 har dock flera av dessa medaljer utdelats till svenskar i utländsk tjänst. Den främsta källan till information om dessa mottagare är Karl Löfströms artikel Tapperhetsmedaljen efter 1814 i Meddelanden från armémuseum 1953 som upptar 40 av dem. Artikeln är emellertid inte komplett vilket visade sig när jag hittade en hittills ouppmärksammad mottagare av sjömedaljen: August Béen.

August Béen föddes 1855 i Stockholm och var son till grosshandlare C. A. Béen och Nicoline Béen. Han blev löjtnant i flottan och fick 1881 tjänstledigt för att utbilda sig i fransk tjänst. Han genomgick minskolan i Boyardville (känd för Fort Boyard där ”Fångarna på fortet” spelas in) och tjänstgjorde sedan i den franska Medelhavsflottan. 1883 reste han till Tonkin i nuvarande Vietnam och blev där ordonnans vid den franske överbefälhavaren amiral Courbets stab. När det fransk-kinesiska kriget bröt ut i augusti 1884 befann sig Béen mitt i händelsernas centrum.

Konflikten handlade om huruvida Kina eller Frankrike skulle kontrollera Tonkin. Béen deltog i striderna både till land och till sjöss. I slaget vid Futscheu kommenderade han förbatteriet på pansarkryssaren Triomphante och efter intagningen av Sontay 1884 blev han på amiral Courbets rekommendation utnämnd till riddare av Hederslegionen. Samma år påbörjade han sin resa hem till Sverige och återvände till Stockholm på faderns 70-årsdag. Han hade då varit i fransk tjänst i fyra år och ådragit sig stora skador.

Den franska pansarkryssaren Triomphante.

Kriget, som pågick till april 1885, skulle August Béen skildra med egna ord efter hemkomsten. En föreläsning om hans upplevelser i den ”yttersta östern” refererades såhär:

Talaren framställde ämnet konicist och med lefvande färger, som endast den kan måla, hvilken sjelf varit en af de handlande personerna. Efter en kort politisk inledning beskrefvos alla de olika skeden den franska flottan hade att genomgå under den så hufvudlöst uttänkta ockupationen af Formosa. Först segrarne vid Kelung, sedan nederlaget vid Tam-Sui, »denna point noir på amiral Courbets annars så ärorika väg», så alla de lidanden, den franska flottan hade hatt genomgå, dels genom stormar och brist på skyddande hamnar, då oftast enda räddningen var att bege sig till sjös, dels genom usel och skämd proviant, så väl för officerare som manskap, dels genom kolera och andra svåra sjukdomar. Ungefär hälften af den franska styrka dukade under för alla dessa hemsökelser, och när freden ändtligen slöts och den franska trikoloren ströks på Formosa, lemnades der endast qvar »en vidsträckt kyrkogård».

Tonkinmedaljen.

I februari 1886 meddelade regeringen att två löjtnanter som tjänstgjort utomlands skulle belönas med medaljen För tapperhet till sjöss i guld. Den ene var Gustaf Dyrssen som utmärkt sig i brittisk tjänst vid bombardemanget av Alexandria 1882. Den andre var August Béen. Detta är den senast kända utdelningen av sjömedaljen. Samma år utdelades en fransk fälttågsmedalj, Tonkinmedaljen, för alla som deltagit i kriget och dessutom instiftades annamitiska Drakorden, formellt tillhörande det franska protektoratet Annam söder om Tonkin, men i praktiken en fransk kolonial utmärkelse. August Béen mottog både medaljen och Drakordens riddartecken.

Annamitiska Drakorden.

August Béen befordrades till kapten och placerades vid Karlskrona station. Han var en kunnig officer, särskilt när det kom till minkrigföring. Han plågades dock av sina skador från kriget och under en vistelse på Växjö hotell den 13 mars 1893 avled han hastigt och oväntat bara 37 år gammal. Vid hans militärbegravning i Amiralitetskyrkan i Karlskrona paraderade 100 sjömän och det sköts sorgesalut från Kungsholms batteri med nio skott. Vissa vapen han hade med sig som minnen från kriget ingår idag i Livrustkammarens samlingar.

3 kommentarer

Under Personer

Ordnar och medaljer i Livrustkammaren

Livrustkammaren har öppnat igen! Ett och ett halvt år har det tagit att sätta upp den nya basutställningen som tar upp sex stora källarvalv på Stockholms slott. Varje valv är fyllt av spännande föremål som får representera en tidsepok i den svenska monarkins historia. Bland det som plockats fram ur samlingarna finns ett stort antal ordenstecken och medaljer som tillhört svenska kungligheter.

Självständighet och maktkamp 1521–1611

Det första valvet fokuserar på Vasaätten. Här kan man bland annat beskåda Karl IX:s Jehovaorden instiftad inför hans kröning 1607. Den var ett av flera försök av Vasakungarna att instifta en svensk kunglig orden. Ingen av dessa blev långlivad, men insignierna är enastående vackra.

Ordenskedjan (till vänster) är utförd av guldsmeden Antonji Groot den äldre. Det gyllene ordenstecknet föreställer en stjärna med åtta spetsar och åtta strålar med gudsnamnet Jehova ingraverat i mitten. Kedjan består av 23 länkar av guld, emalj och är besatt med bergkristall och granater. Tolv av länkarna föreställer grönemaljerade vasar som fattas av två händer – en manlig och en kvinnlig – som kommer fram ur blåa moln.

Ett mindre påkostat ordenstecken (längst ned till vänster) utan kristaller, utfört av Ruprecht Miller, bars sannolikt av en av Karl IX:s söner.

Sverige expanderar – militärt och kulturellt 1611–1654

I detta rum, som bland annat innehåller föremål från drottning Kristina, lyckades jag inte hitta någon orden eller medalj. Frågan om en riddarorden lyftes i rådet under Kristinas tid men ledde inte till något beslut.

De stora krigens tid 1654–1720

Drottning Kristinas kusin och Pfalzättens förste kung Karl X Gustav gjorde även han ett försök att instifta en svensk orden – Jesu namns orden – år 1656. Ordenstecknet, utfört av Gregorius Schick, var ett kors bestående ett fyra vasar och i mitten bokstäverna IHS (Iesus Hominum Salvator).

I utställningen har ordenstecknet fästs i ett ljusblått band på den kolt som den blått fyraårige Karl XI bar när han år 1660 hyllades som kung efter faderns död.

Frihetstid och revolutioner 1720–1818

Det var först under frihetstiden som Sverige fick ett bestående ordensväsende när Fredrik I år 1748 på riksdagens förslag instiftade Serafimerorden, Nordstjärneorden och Svärdsorden. Dessa förtjänstordnar var uppdelade i flera grader och mycket moderna för sin tid.

Bland de utställda föremålen finner vi den kolt som bars av prins Gustav (III) år vid ordnarnas instiftande. Den var en motsvarighet till de ordensdräkter som bars av Serafimerriddarna. Som kung skulle Gustav III själv instifta Vasaorden vid sin kröning 1778.

Utställd är också en av Serafimerordens kedjor av den ursprungliga modellen. Att kedjan pryds med blå patriarkalkors lär ha berott på att man hämtade inspiration från äldre ordenskedjor, till exempel Karl IX:s Jehovaorden. Man utgick dock från en fransk avbildning där konstnären misstolkat kedjans vasar som kors. Serafimerordens härskri IHS som pryder ordenstecknets mitt är på samma sätt hämtat från Karl X Gustavs Jesu namns orden.

Gustav IV Adolfs uniformer visar hur Svärds- och Nordstjärneordens band kunde fästas vid knapparna – en föregångare till dagens släpspännen, samt hur kraschanerna under lång tid broderades direkt på livrocken. Ovanför Serafimerordens kraschan ser vi Malteserordens bröstkors som kungen mottog av den ryske kejsaren Paul I vid ett besök i Sankt Petersburg år 1800. Denne hade blivit ordens beskyddare 1797 och när Napoleon invaderade Malta året därpå lyckades kejsaren bli vald till stormästare. Efter hans död 1801 avvecklades det ryska engagemanget i ordens styre.

Nationalism och nya ideal 1818–1918

1818 kröntes Karl XIV Johan till kung i Sverige och Norge och inledde ätten Bernadottes långa regeringsperiod.

Vid kröningen i Trondheim fick de närvarande riksdagsmännen ta emot en minnesmedalj av guld med kungens bild och kunglig krona avsedd att bäras (till höger). Åskådarna kunde om de hade tur få tag på en kastpenning eller rentav en hästsko av silver från kortegen som avsiktligt satts lös (till vänster).

1800-talet var uniformernas århundrade. År 1860 blev Karl XV den förste att låta sig krönas i uniform och den generalsuniform han använde vid tillfället står utställd med kedjorna för de fyra kungliga riddarordnarna samt Carl XIII:s orden i band om halsen.

Ett senare men lika praktfullt exempel är drottning Victorias uniform komplett med pickelhuva som hedersöverste för tyska 34:e fysiljärregementet i Stettin. Hon hade utnämnts av sin kusin kejsar Vilhelm II då han besökte Sverige 1908. Året därpå inspekterade drottningen sitt regemente iförd denna uniform.

Ännu i början på 1900-talet förlänade de flesta stater inte ordnar till kvinnor. 1908 bestämde visserligen Gustaf V att Sveriges drottning skulle bära Serafimerorden, men det skulle dröja nästan ett halvsekel innan ordnarna började delas ut till kvinnor. I vissa länder fanns dock särskilda ordnar eller ordensgrader för kvinnor. Två sådana bar drottningen på sin uniform: prinsesskorset av badiska husorden Fidelitas (själva dekorationen saknas dock) samt preussiska Louiseorden. Bredvid dem ett antal svenska och tyska minnesmedaljer.

Monarki i demokratins tid

I den sista salen som fokuserar på 1900-talet och framtiden finns den klassiska uniformen för Livregementet till häst som den 3-årige prins Carl Gustaf bar på julafton 1949 hos sin farfarsfar Gustaf V. På bröstet bar han miniatyren av kungens jubileumsminnestecken med anledning av 90-årsdagen året innan. De ytterligare medaljer som kung Carl XVI Gustaf mottagit sedan dess visas av naturliga skäl inte i Livrustkammaren.

Däremot finns ett monter benämnd ”En regent för alla”, med medaljer, föreningsnålar och klubbmärken med mera som mottagits av andra kungligheter, längst bak i utställningen. Bland annat Gustaf V:s olympiska medalj som tillhört drottning Victoria, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbunds guldmedalj som tillhört prinsessan Sibylla, Norrköpings stads Sankt Olofsmedalj som tillhört Gustaf VI Adolf, och mycket annat.

Sammanfattningsvis är faleristiken mycket väl representerad i Livrustkammarens nya basutställning. Besökaren kan följa hur ordenskedjornas utseende utvecklats, hur bärandet av utmärkelser förändrats, samt vilken betydelse ordnar och medaljer haft för kungligheter av alla åldrar i alla tider. Ett besök rekommenderas varmt!

Lämna en kommentar

Under Bärande, Faleristik, Medaljer, Ordnar

Prins Oscar

Kungen har precis tillkännagivit namn och titel för Kronprinsessans och Prins Daniels nyfödde son:

Hans Kunglig Höghet Oscar Carl Olof, Prins av Sverige, Hertig av Skåne

Han kommer att kallas Oscar. Enligt vad som gällt sedan de kungliga ordnarnas instiftande 1748 kommer prinsen att räknas som riddare av Serafimerorden från födseln och skrivas in i matrikeln som nr. 873. På dopet kommer kungen att fästa ordenstecknet i mindre format på dopklänningen. En tradition från 1778 som återupplivades till Prinsessan Estelles dop 2012.

Dopband (2)

Prinsessan Estelle med Serafimerorden vid sitt dop den 22 maj 2012.

Insignierna i originalstorlek bärs dock först efter myndighetsdagen då de högtidligen överlämnas. Då kommer prinsen även att bära Nordstjärneordens kommendörstecken i svart band om halsen, något som återinfördes av Kungen 2013. Fram till 1975 fick prinsarna även Svärdsorden automatiskt.

Stora riksvapnet

Carl XIII:s orden.

Ytterligare en orden som med automatik tillfaller de kungliga prinsarna (i detta fall inte prinsessorna) är Carl XIII:s orden. Instiftad 1811 som belöning för Frimurarordens högsta ämbetsmän. Orden har en grad: riddare, som bär ordenstecknet om halsen och ett mindre kors på bröstet. Antalet är begränsade till 33, vilket inte innefattar de kungliga innehavare som prins Oscar nu tillhör. Sedan 1826 tillfaller den prinsar vi födseln men bärs först efter att de blivit frimurare och erhållit den högsta graden. Den siste kunglige frimuraren i Sverige var Prins Bertil som dessutom var stormästare 1973-1997.

Dopordnar

Dopordnar i Livrustkammaren.

För att markera alla de ordnar som en kunglig prins föddes som innehavare av fästes förr ett antal kokarder i respektive ordensband vid det Serafimerband som användes vid dopet. Dessa används inte längre och förvaras idag i Livrustkammaren tillsammans med ett antal miniatyrkraschaner.

3 kommentarer

Under Ordnar

Ordensvaktmästaren på slottet

I Livrustkammarens bildarkiv kan man söka bland 40 000 fotografier av olika föremål. Samtliga är märkta med Creative Commons-licenser, vilket ger stor frihet till den som vill använda eller bearbeta bilderna. Väl investerade skattemedel! Bland föremålen finns välkända utmärkelser från hela världen , men också helt unika föremål från det svenska ordensväsendet. Tillåt mig att presentera föremål 19417 – ordensvaktmästarens livré:

 

Ordensvaktmästarens livré

Livréet framifrån.

 

Ordensvaktmästaren tjänstgjorde vid Kungl. Maj:ts Orden, den gemensamma beteckningen och organisationen för de kungliga ordnarna som instiftats 1748. Den finns fortfarande kvar i sina lokaler på Stockholms slott, om än med färre ämbetsmän än under ordensväsendets glansdagar.

Då fanns det ordensbiskop, banerförare och härolder som skulle ge ceremonierna en praktfull inramning. Vaktmästarens roll var praktisk snarare än praktfull. Hans uppgift var bl. a. att springa med kallelser inför sammankomsterna. Redan 1755 bestämdes att vaktmästaren skulle bära ett särskilt livré.

Och vilket livré sen! Det på bilden är från 1800-talet och är helt olikt de som bars av andra hovanställda. Det mest prominenta draget är de stora patriarkalkors, bildade av breda silvergaloner, som framträder på fram- och bakstyckena. Ordensvaktmästaren måste verkligen ha dragit ögonen till sig.

Varför patriarkalkors? Det är ett av Serafimerordens symboler. Man ville knyta an till äldre svenska riddartraditioner och i läste i franska böcker att riddarkedjor prytts med patriarkalkors på Erik XIV:s tid. Idag vet vi att det författarna trodde var patriarkalkors egentligen var en annan symbol, helt okänd för dem men välkänd för oss, nämligen vasar.

Lämna en kommentar

Under Övrigt