Etikettarkiv: Karl Löfström

Sui memores alios fecere merendo – räddningsmedaljen för utlänningar

En av Sveriges mindre kända medaljer är Sui memores alios fecere merendo, vilket är latin och betyder ”åt dem som genom välgärningar befästat sitt minne hos andra”. Denna medalj instiftades 1805 som en belöning för goda gärningar, särskild till de som räddat människoliv. 1832 översattes devisen till För berömliga gärningar, men den äldre latinska medaljen behölls och kom att ges till utlänningar. Formellt så ingår Sui memores fortfarande i regeringens belöningsmedaljer. Den delades senast ut 1973.

I februari 1805 gav Gustav IV Adolf i uppgift åt Vitthetsakademien att ta fram förslag på nya belöningsmedaljer då ”tjenlige Medailler icke finnas för att därmed kunna hugna och upmuntra dem, hvilka utmärka sig på hvarjehanda sätt”. Formuleringen är lite märklig. Vid denna tid fanns ett stort antal kungliga belöningsmedaljer. Både sådana med ett mycket specifikt syfte, till exempel medaljen Till heder för den qvinna som fint och snält kan spinna, och mer generella användningsområden som Illis quorum meruere labores vars latinska devis är hämtad från Propertius elegier och betyder ”åt dem vilkas verksamhet gjort dem därav förtjänta”.

Akademin lämnade den 21 maj en redogörelse över det befintliga medaljväsendet och gav förslag på ett antal nya medaljer, bland annat medaljen för berömliga gärningar med inskriften Sui memores alios fecere merendo inom en eklövskrans. Devisen var hämtad ur Aeneiden av Vergilius. Som jag beskrivit i ett tidigare inlägg användes eklövskransen under antiken som belöning till den som räddat liv. Medaljen godkändes av kungen den 30 maj 1805 och präglades i 12:e storleken avsedd att bäras på bröstet i kedja eller band.

Medaljens första tid

Den förste att få motta den nya medaljen var skeppsgossen Johan Emanuel Wissberg i Karlskrona. Han fick medaljen i silver den 1 oktober 1805 efter att han ”med fara för eget liv räddat ett i sjön fallet tre års gammalt barn från att drunkna”. Wissberg var född 1788 och borde alltså inte varit äldre än 18 år gammal. Just räddningsinsatser för människor i drunkningsfara eller sjönöd kom att löpa som en röd tråd i medaljens historia.

Nästa förläning skedde 1806 till skepparen Olof Hammarsten. Om denne skrev Karl Löfström att han medaljerats för att ha ”överfört en del gevär och bajonetter som under kriget mot Napoleon varit i franska arméns våld, alltså meriter av en helt annan art”. Denna beskrivning gör dock inte Hammarstens bragd rättvisa. I hård vind och under beskjutning av såväl preussare som fransmän hade han försökt rädda de retirerande svenska trupperna ur Lübeck på sitt skepp Wänskapen. Försöket misslyckades, svenskarna blev krigsfångar och Hammarsten fick sitt skepp sönderskjutet, plundrat och sålt. Han lyckades dock köpa tillbaka det och efter några nödtorftiga reparationer seglade han mot Sverige i skydd av mörkret med hela lasten av krigsmateriel ombord. Väl hemma hyllades han som hjälte och mottog medaljen Sui memores i guld.

1830 belönades två kvinnor, bondhustrun Anna Jonsdotter Tjernlund och protonotarien Sadélens änka (något annat namn står dessvärre inte), med medaljen i guld att bäras i vitt band på bröstet efter att de räddat livet på tio barnhusbarn i sjönöd. Medaljen överlämnades av landshövdingen efter söndagsgudstjänsten i Hässjö kyrka i Medelpad. Samma år gavs medaljen åt uppsalastudenten Sven Johan Lindgren som vid två tillfällen räddat människor från att drunkna. Året därpå belönades bonden Hans Larsson i Näsby som räddat en man och två barn undan en brand.

Svenska vs latin

Karl XIV Johan blev den förste kung som delade ut Sui memores både i 18:e och 12:e storlekarna i likhet med Illis quorum. 1832 beslutade han också att de medaljer som hittills delats ut med latinsk inskrift nu skulle få en svensk sådan. Illis quorum blev För medborgerlig förtjänst och Sui memores blev För berömliga gärningar. De gamla stamparna med latinsk skrift skulle dock bevaras för att användas i särskilda fall. De äldre latinska medaljerna blev därmed inte avskaffade utan räknades som separata utmärkelser.

En tradition som levt vidare in i våra dagar är att en medalj med latinsk inskrift även har kungens namn och titel på latin. På medaljen Illis quorum bär åtsidan med kungens bild texten Carolus XVI Gustavus Rex Sveciae medan medaljen För medborgerlig förtjänst bär texten Carl XVI Gustaf Sveriges Konung.

1841 införde Karl XIV Johan en ny utformning av de kungliga belöningsmedaljerna. De skulle som huvudregel delas ut i den mindre 5:e storleken med krona och högblått band med gula kantränder. På frånsidan skulle mottagarens namn graveras in under en liten eklövskrans (som blev likadan för samtliga medaljer). Denna förändring tycks dock inte ha genomförts avseende Sui memores före kungens död 1844.

Nya ändamål

Efter att den nya För berömliga gärningar införts 1832 och börjat delas ut till livräddare så var det inte självklart vad Sui memores skulle användas till. I praktiken tycks den ha använts som tackgåva till utländska vetenskapsmän och författare som skänkt gåvor till Sverige. 1840 mottog professor Ciampi i Florsen den mindre medaljen i guld efter att ha skänkt en samling brev och manuskript rörande den svenska historien till Kungl. Biblioteket och Vitterhetsakademin. 1841 fick den danske greve Sponnek den större medaljen i guld för sitt arbete Om tullväsendet i allmänhet och det danska i synnerhet. 1847 fick den preussiske hovtandläkaren medaljen för en odontoplastisk modellsamling till Karolinska institutet.

1852 ansökte guvernören för den svenska kolonin Saint-Barthélemy i Karibien om en medalj för handelsmannen Joseph de Gout från ön Saint-Thomas som bistått nödlidande efter en förödande brand i huvudstaden Gustavia. Han belönades av Oscar I med medaljen Sui memores i guld av 8:e storleken, vilket är det tidigaste exemplet jag känner till av att medaljen delats ut i en mindre storlek i enlighet med Karl XIV:s nya utformning. Detta innebar ett skifte tillbaka mot medaljens ursprungliga syfte att belöna räddningsbragder, nu med inriktning mot utlänningar.

Ett undantag är den svenske skådespelaren Wilhelm Svenson som fick medaljen av 8:e storleken i guld 1873 efter en lång karriär vid de kungliga teatrarna där han bland annat varit bibliotekarie vid dramatiska biblioteket utan att uppbära lön. Dessutom testamenterade han sina tillgångar till en fond till förmån för skådespelares änkor och barn. Här var det behjärtansvärda gärningar snarare än personligt mod som låg till grund för belöningen. Det finns flera exempel. 1890 motto Jenny Meijer medaljen i guld av 5:e storleken för att hon under många år bespisat fattiga skolbarn i Stockholm.

Räddningsmedalj för utlänningar

Från och med 1880-talet användes Sui memores ofta som räddningsmedalj till utlänningar som räddat svenskar. I de allra flesta fall rör det sig om de som kommit till undsättning när svenska handelsfartyg råkat i sjönöd i olika delar av världen. Medaljen delades då vanligt ut i 5:e storleken i guld eller 8:e storleken i silver. Undantagsvis kunde 8:e storleken av guld förlänas. Det är alltså samma principer som gällde För berömliga gärningar. Uppgiften att medaljen delats ut i 6:e storleken, som uppges i boken Utmärkelsetecken på militära uniformer (2007) av Christian Braunstein, är felaktig.

Under 1900-talet minskade antalet förläningar. Sista gången silvermedaljen av 8:e storleken var till den ryske högbåtsmannen Vjatjeslav Sergejev som under ett örlogsbesök i Stockholm sommaren 1965 räddade en man som fallit i Strömmen. Samma höst mottogs Sergejev på den svenska ambassaden i Moskva där han fick motta medaljen av Sveriges ambassadör. I november 1973 ägde den allra senaste förläningen rum. Efter att maskinchefen på ett svenskt fartyg 1972 drabbats av en hjärtattack skickades sergeanterna i amerikanska sjöräddningen Gerald J Kipp och Joseph E Moore till fartyget för att ge vårt. På grund av hårt väder kunde de inte använda helikopter utan de fick istället hoppa fallskärm till en livräddningsbåt för att komma fram. De fick medaljen av guld av 5:e storleken.

Trots att det snart gått 50 år sedan den senaste förläningen är medaljen Sui memores alios fecere merendo fortfarande formellt aktiv. Dess utseende fastställdes senast 1974 tillsammans med de andra kungliga medaljerna. Ändå saknas den i regeringens förteckning över sina belöningsmedaljer (SB PM 2006:1) en brist som påpekades så sent som 2011 av Statens försvarshistoriska muséer. En förhoppning är att medaljen som resultat av Förtjänstutredningens arbete snart kommer att börja delas ut igen.

1 kommentar

Under Belöningsmedaljer

Hur officiell är en medalj? Svenska utmärkelser A till L

1987 utkom boken Svenska ordnar och medaljer på Atlantis förlag. Den är en god introduktion till det svenska ordens- och medaljväsendet och bland det bästa som skrivits i ämnet. Författaren var den svenska faleristikens nestor Fredrik Löwenhielm (1916–2008). Bakom sig hade han en lång karriär inom försvaret vilken han avslutat som generalmajor och rikshemvärnschef. Han var ceremonimästare vid hovet 1979–1987, och 1981–1996 sekreterare vid Kungl. Maj:ts Orden samt från 1982 även vice ordenskansler. Dessutom var han kommendator för svenska Johanniterorden 1972–1994 och ordförande i Svenska nationalkommittén för genealogi och heraldik 1983–1998. Han visste med andra ord vad han skrev om.

Än idag ligger hans bok till grund för hur hur vi ser på svenska utmärkelsers officiella status och därmed också ordningen i vilken de ska bäras. I bilagan Översikt över de svenska ordnarna, viktigare svenska medaljer och andra utmärkelsetecken har Löwenhielm redovisat ett stort antal utmärkelser som han delat in i tolv grupper från A (Serafimerorden) till L (övriga medaljer och förtjänsttecken). Även om denna förteckning inte är officiellt fastställd, och heller inte gör anspråk på att vara fullständig, så utgör den en av den svenska faleristikens viktigaste källor.

Det har emellertid visat sig att det inte är alltid är lätt att tolka de principer som Löwenhielm använde sig av i sin kategorisering vilket lett till svårigheter när man försökt bygga vidare på den, bland annat med den ambitiösa databasen Medalj.nu. Otydligheter rör bland annat gränsdragningen mellan officiella, halvofficiella och inofficiella utmärkelser, något som nyligen uppmärksammats av Jonar242.

Historisk bakgrund

Efter att de svenska kungliga ordnarna och medaljerna införts vid 1700-talets mitt dröjde det länge innan det uppstod ett behov av att reglera i vilken ordning de skulle bäras. Endast en utmärkelse som delats ut av kungen ansågs som officiell och det var ovanligt att motta mer än en sådan. Dekorationer som delades ut inom enskilda sällskap fick endast bäras vid de egna sammankomsterna. Gränsen mellan officiellt och privat var glasklar.

Under 1800-talet instiftade olika organisationer egna belöningsmedaljer. För att dessa skulle få bäras offentligt krävdes kunglig tillåtelse. Vissa, som till exempel Kungl. Patriotiska sällskapet och Kungl. Sällskapet Pro Patria, fick en generell rätt att dela ut bärbara medaljer. Andra, som vissa hushållningssällskap, var tvungna att ansöka hos kungen i varje enskilt fall innan en bärbar medalj fick delas ut. Dessa kom att kallas ”halvofficiella” och var oftast avsedda för specifika samhällsgrupper som inte kunde komma ifråga för de officiella kungliga medaljerna. Under 1800-talets första hälft var det fortfarande ovanligt att bära mer än en medalj.

Mot seklets slut hade antalet officiella och halvofficiella belöningsmedaljer ökat så mycket att man från centralt håll ansåg sig behöva utöva viss tillsyn. Kungliga och enskilda medaljer skulle inte få blandas hursomhelst på kronans uniform. I september 1891 beslutade Kungl. Maj:t att:

då någon af arméns personal, med eller utan tillstånd, af enskilt sällskap eller förening inom riket tilldelas medalj och önskar bära densamma äfven till uniform, särskildt tillstånd skall sökas dertill.

Dervid äfvensom för sådan medaljs bärande skola i tillämpliga dela länd till efterrättelse bestämmelserna angående utländskt ordenstecken, som icke erhållits för bevistadt fälttåg.

Dylika medaljer skola bäras efter norska och framför utländska medaljer och ordenstecken.

Därmed var alla officerare och soldater tvungna att vända sig direkt till Kungl. Maj:t för att får bärandetillstånd för sina halvofficiella medaljer. Därefter kunde tidningarna innehålla notiser som denna:

Svenska Dagbladet 16 april 1912.

Under 1900-talet övergick Kungl. Maj:t till att utfärda generella bärandetillstånd för vissa medaljer så att dessa kunde bäras på uniform utan särskild ansökan. De frivilliga försvarsorganisationernas halvofficiella medaljer, exempelvis Röda korsets eller landstormens, fick alltid bäras. Mer civila medaljer, som jägareförbundets och kennelklubbens, samt försvarsorganisationernas förtjänsttecken, fick endast bäras till paraddräkt och utom tjänsten samt med vissa andra begränsningar. Vissa medaljer fick överhuvudtaget inte bäras till uniform trots att de hade kungens bild, exempelvis Sparbanksföreningens kungliga förtjänstmedalj.

De militära bestämmelserna blev även vägledande för vad civila ansågs kunna bära i offentliga sammanhang, även om det knappast följdes slaviskt. Ernst Areen och Sten Lewenhaupt redovisade vilka medaljer som Kungl. Maj:t tillåtit till uniform i boken När och hur böra ordnar bäras? (1943 och 1953) som riktade sig till en civil läsekrets. 1947 skrev kanslisten vid KMO Karl Löfström om ett inofficiellt minnestecken:

I avsaknad av officiell karaktär får tecknet icke bäras till uniform och ej heller till frack vid officiella tillfällen. Däremot kan det bäras till frack vid inofficiella tillfällen och då även tillsammans med ordnar.

Vilka utmärkelser som fick bäras till uniform framgick av Tjänstereglemente för krigsmakten (TjRK) som fastställdes av Kungl. Maj:t, efter 1975 av regeringen, ända fram till 1983. Den 28 april detta år fastställde regeringen Förordning med tjänsteföreskrifter för försvarsmaktens personal (FFS 1983:31) varigenom det stadgades att:

Till uniform får bäras ordenstecken, medaljer och andra utmärkelsetecken enligt överbefälhavarens bestämmande.

6 kap. 11 §

Sedan dess har beslut om bärandetillstånd till uniform fattats internt inom Försvarsmakten. Överbefälhavarens föreskrifter om utmärkelsetecken till uniform (FFS 1990:37) som trädde ikraft 1991 anslöt sig i huvudsak till den indelning som Löwenhielm publicerat i sin bok några år tidigare. Den är dock inte identisk och ett stort antal nya utmärkelser hade lagts till i den lägsta gruppen L som sedan dess vuxit lavinartat med medaljer från organisationsenheter, försvarsanknutna föreningar med mera. Därigenom har bestämmelserna blivit en intern myndighetsangelägenhet som inte med självklarhet kan översättas till civila förhållanden.

Löwenhielms grupper

Löwenhielms bok riktade sig dock till civila läsare, så hur såg hans förteckning över utmärkelser ut? Som sagt är den indelad i tolv grupper från A till L, men den innehåller även rubriker så att den fullständiga listan ser ut såhär:

1. Officiella utmärkelser
A – Kungl Serafimerorden
B – Krigsdekorationer
C – Kungl Minnestecken
D – I hovprotokollet förlänade Kungl Medaljer
E – De Kungl Riddarordnarna
F – Ordensmedaljer
G – Av regeringen utdelade Kungl Medaljer
H – I hovprotokollet förlänade medaljer (av engångskaraktär)
I – Övriga officiella medaljer

2. Halvofficiella utmärkelser
J – Halvofficiell orden
K – Ett antal halvofficiella medaljer (flertalet med Konungens bild och kungl krona)
L – Några övriga medaljer och förtjänsttecken, som inte har Konungens bild och kungl krona

Utmärkelserna i grupp A till H är sådana som förlänas av kungen i ordenskapitel (ordensvärdigheter) eller i hovprotokoll (kungliga minnestecken och medaljer), samt av regeringen (regeringsmedaljer). Dessa utmärkelser utgör rikets främsta och deras inbördes ordning fastställdes 1978 av kungen. I det följande bortser jag från dessa grupper. Grupp I, J, K och L är en brokigare skara och indelningen av dem bygger på Löwenhielms eget urval.

Grupp I (Övriga officiella medaljer) har beskrivits som ”medaljer som är instiftade eller godkända av Kungl. Maj:t, från 1975 av regeringen, och delas ut av statliga myndigheter och akademier”. Som jag visat i ett tidigare inlägg har emellertid Löwenhielm i denna kategori placerat både medaljer som fastställts av Kungl. Maj:t/regeringen, och medaljer som instiftats med nådigt tillstånd genom Riksmarskalksämbetet. Därutöver tycks kriterierna för denna kategori vara att utdelaren är statlig myndighet (Uppsala universitet), kunglig akademi (Vitterhetsakademin) eller annat offentligt organ (Standardiseringskommissionen). De myndighets- och akademimedaljer som delas ut utan tillstånd från vare sig kungen eller regeringen har utelämnats.

Svenska Röda korsets förtjänsttecken, instiftat 1944 och utfört av Léo Holmgren (grupp L).

Så till grupp J, K och L som ryms under den gemensamma rubriken Halvofficiella utmärkelser. Grupp J består endast av Johanniterorden i Sverige och grupp K består av en nära nog komplett lista över medaljer som fått nådigt tillstånd att förses med kungens bild och kunglig krona ordnade efter instiftansdatum. I grupp L återfinns ett antal övriga utmärkelser, bland annat Friluftsfrämjandets förtjänstmedalj och Röda korsets förtjänsttecken. Ansåg Löwenhielm att även de var halvofficiella och i så fall varför då? I boken tycks han använda ”halvofficiella medaljer” som ett bredare begrepp än endast grupp K. En plansch som visar medaljer ur grupp K och L beskrivs som ”Några halvofficiella medaljer” och om bärande står att:

Som allmän regel gäller att »halvofficiella» medaljer företrädesvis bärs under förhållanden som har samband med den verksamhet medaljen erhållits för. Medalj med Konungens bild bärs före annan medalj [min kursivering].

För att förstå grupp L måste vi hålla oss till de utmärkelser som Löwenhielm själv placerat i denna grupp och bortse från alla de som lagts till efteråt av Försvarsmakten eller Medalj.nu. Den ursprungliga grupp L innehåller nämligen nästan uteslutande sådana medaljer och förtjänsttecken som före 1983 erhållit Kungl. Maj:ts eller regeringens tillstånd att bäras på uniform. Med denna insikt framstår Löwenhielms indelning till tolv kategorier som mycket konsekvent genomförd. Samtliga upptagna utmärkelser har någon form av sanktion från kungen eller regeringen och därmed ett visst mått av officiell prägel. Denna version av grupp L kan med fog kallas halvofficiell.

Sammanfattande kommentarer

Fredrik Löwenhielms system visar hur en central instans är nödvändig för att kunna skapa ett tydligt och enhetligt system av officiella (och halvofficiella) utmärkelser. Före 1975 var kungen den sammanhållande gestalten som i statsrådet (Kungl. Maj:t), i ordenskapitlet, eller i hovprotokollet gav utmärkelser deras officiella status. En fortsättning på den princip som gällt sedan 1700-talet. Efter den nya regeringsformen och ordensreformen trädde i kraft 1975 gick samordningen förlorad samtidigt som många av de officiella utmärkelserna upphörde att delas ut. Det ledde till en ymnig och alltjämt växande flora av halvofficiella och inofficiella medaljer vars status inte alltid är lätt att bedöma. Förslaget om riksdagens medalj skulle göra systemet ännu spretigare och otydligare.

I samband med att Förtjänstutredningen i höst presenterar sitt förslag på ett sammanhängande offentligt belöningssystem är det angeläget att återfå en överordnad instans under vilken de statliga ordnarna och medaljerna samlas. På så vis blir det tydligt vilka utmärkelser som utgör Sveriges officiella tacksamhetsbevis åt förtjänta människor för viktiga samhällsinsatser. En uppgift för denna instans bör vara att utfärda en uppdaterad förteckning över svenska officiella och halvofficiella utmärkelser, förslagsvis med ny kategorisering som ersätter grupperna A till L. Det är en krånglig indelning som beskriver ett krånglig lägesbild, men snart får vi förhoppningsvis ett system som är enklare och bättre.

2 kommentarer

Under Bärande, Belöningsmedaljer

Leif Påhlsson 1935–2019

En av Sveriges mest kunniga och produktiva faleristiker Leif Påhlsson har avlidit i en ålder av 84 år. Han delade med sig av sitt vetande i en stor mängd artiklar i olika tidskrifter. Omfattande kunskaper, ett förfinat språk och en bergfast noggrannhet var hans kännetecken.

1957 skrev den 22-årige Leif Påhlsson en insändare till Svenska Dagbladet med ett bidrag till en pågående diskussion om en serafimerskraschan som påträffats i Kanada. Hans återkom ofta som skribent i SvD och efterträdde så småningom Karl Löfström (1881–1964) som tidningens ordensexpert under vinjetten ”Bakom stjärnorna” vilket han var ända in på 70-talet. Han skrev även om ordnar och medaljer för Svensk Numismatisk Tidskrift, Meddelande från Armémuseum, Skandinavisk Numismatik, Heraldisk Tidsskrift med mera.

Hans arbete Europas ordnar i färger, en utvidgad och omarbetad version av Europæiske ordner i farver (1966) av P. O. Hieronymussen, publicerades dessvärre aldrig. Text- och bildmaterialet har dock kunnat utnyttjas i andra sammanhang. För sitt idoga arbete att sprida information om ordnar tilldelades han Malteserordens förtjänstkors år 1981.

Författaren till dessa rader hade tyvärr aldrig möjligheten att träffa Leif Påhlsson personligen. Vår kontakt begränsades till en handfull utbyten över e-post. Jag är glad att jag då utnyttjade möjligheten att uttrycka min djupa tacksamhet för hans ovärderliga bidrag till den svenska faleristiken. Phaleristica hade varit ett mycket svårare och fattigare projekt utan hans skrifter i ämnet.

För ett mer utförlig beskrivning av Leif Påhlssons livsgärning se Jonas Arnells minnesord.

Frid över hans minne!

Lämna en kommentar

Under Personer

August Béen – den okände tapperhetsmedaljören

August Béen 18551893.

Medaljerna För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss anses numera endast kunna utdelas då Sverige är i krig. Mellan 1814 och 1915 har dock flera av dessa medaljer utdelats till svenskar i utländsk tjänst. Den främsta källan till information om dessa mottagare är Karl Löfströms artikel Tapperhetsmedaljen efter 1814 i Meddelanden från armémuseum 1953 som upptar 40 av dem. Artikeln är emellertid inte komplett vilket visade sig när jag hittade en hittills ouppmärksammad mottagare av sjömedaljen: August Béen.

August Béen föddes 1855 i Stockholm och var son till grosshandlare C. A. Béen och Nicoline Béen. Han blev löjtnant i flottan och fick 1881 tjänstledigt för att utbilda sig i fransk tjänst. Han genomgick minskolan i Boyardville (känd för Fort Boyard där ”Fångarna på fortet” spelas in) och tjänstgjorde sedan i den franska Medelhavsflottan. 1883 reste han till Tonkin i nuvarande Vietnam och blev där ordonnans vid den franske överbefälhavaren amiral Courbets stab. När det fransk-kinesiska kriget bröt ut i augusti 1884 befann sig Béen mitt i händelsernas centrum.

Konflikten handlade om huruvida Kina eller Frankrike skulle kontrollera Tonkin. Béen deltog i striderna både till land och till sjöss. I slaget vid Futscheu kommenderade han förbatteriet på pansarkryssaren Triomphante och efter intagningen av Sontay 1884 blev han på amiral Courbets rekommendation utnämnd till riddare av Hederslegionen. Samma år påbörjade han sin resa hem till Sverige och återvände till Stockholm på faderns 70-årsdag. Han hade då varit i fransk tjänst i fyra år och ådragit sig stora skador.

Den franska pansarkryssaren Triomphante.

Kriget, som pågick till april 1885, skulle August Béen skildra med egna ord efter hemkomsten. En föreläsning om hans upplevelser i den ”yttersta östern” refererades såhär:

Talaren framställde ämnet konicist och med lefvande färger, som endast den kan måla, hvilken sjelf varit en af de handlande personerna. Efter en kort politisk inledning beskrefvos alla de olika skeden den franska flottan hade att genomgå under den så hufvudlöst uttänkta ockupationen af Formosa. Först segrarne vid Kelung, sedan nederlaget vid Tam-Sui, »denna point noir på amiral Courbets annars så ärorika väg», så alla de lidanden, den franska flottan hade hatt genomgå, dels genom stormar och brist på skyddande hamnar, då oftast enda räddningen var att bege sig till sjös, dels genom usel och skämd proviant, så väl för officerare som manskap, dels genom kolera och andra svåra sjukdomar. Ungefär hälften af den franska styrka dukade under för alla dessa hemsökelser, och när freden ändtligen slöts och den franska trikoloren ströks på Formosa, lemnades der endast qvar »en vidsträckt kyrkogård».

Tonkinmedaljen.

I februari 1886 meddelade regeringen att två löjtnanter som tjänstgjort utomlands skulle belönas med medaljen För tapperhet till sjöss i guld. Den ene var Gustaf Dyrssen som utmärkt sig i brittisk tjänst vid bombardemanget av Alexandria 1882. Den andre var August Béen. Detta är den senast kända utdelningen av sjömedaljen. Samma år utdelades en fransk fälttågsmedalj, Tonkinmedaljen, för alla som deltagit i kriget och dessutom instiftades annamitiska Drakorden, formellt tillhörande det franska protektoratet Annam söder om Tonkin, men i praktiken en fransk kolonial utmärkelse. August Béen mottog både medaljen och Drakordens riddartecken.

Annamitiska Drakorden.

August Béen befordrades till kapten och placerades vid Karlskrona station. Han var en kunnig officer, särskilt när det kom till minkrigföring. Han plågades dock av sina skador från kriget och under en vistelse på Växjö hotell den 13 mars 1893 avled han hastigt och oväntat bara 37 år gammal. Vid hans militärbegravning i Amiralitetskyrkan i Karlskrona paraderade 100 sjömän och det sköts sorgesalut från Kungsholms batteri med nio skott. Vissa vapen han hade med sig som minnen från kriget ingår idag i Livrustkammarens samlingar.

3 kommentarer

Under Personer

Bakom stjärnorna

bakom-stjarnorna-1967

Vinjett 60-tal.

Svenska Dagbladet har lanserat ett historiskt arkiv där man, om man är prenumerant, kan läsa och söka i samtliga nummer sedan starten 1884. Är man intresserad av ordnar och medaljer kan man glädjas åt många bra artiklar i ämnet, även om ordet ”faleristik” ger sammanlagt noll träffar. Förutom de långa listorna på nya riddare och kommendörer efter varje ordensregn hittar man i den s. k. förströelseavdelningen I marginalen flera korta men intressanta artiklar.

bakom-stjarnorna

Vinjett 70-tal.

De återkom så pass ofta att man på 60-talet lanserade rubriken Bakom stjärnorna med en egen vinjett. Under den fanns ordens- och medaljhistoria, svar på frågor från läsarna samt lite historia och kuriosa. De flesta artiklar bar signaturen ”K. L–m.” och bakom den dolde sig ingen mindre än Karl Löfström (1881-1964) kanslist vid Kungl. Maj:ts orden och författare till Svenska ordnar och medaljer samt ett antal medaljhistoriska artiklar. Från 20-talet ända fram till sin död bidrog han regelbundet med sin kunskap i Svenska Dagbladet.

Idag är intresset från dagspressen inte lika stort, så det blir upp till oss bloggare att fylla tomrummet. Med Karl Löfströms artiklar tillgängliga blir det lättare att skriva i hans anda och fortsätta sprida den faleristiska fröjden.

2 kommentarer

Under Litteratur