Ardeshir Zahedi i audiens hos påve Paulus VI. Han bär påvliga Piusordens storkors.
Irans tidigare utrikesminister Ardeshir Zahedi avled idag i en ålder av 93 år. Han var den siste utländske innehavaren av Vasaordens storkors. En värdighet som han mottog i december 1970 då prins Bertil gjorde ett officiellt besök i Iran. Under revolutionen 1978–79 var Zahedi ambassadör i USA. Efter att hans svärfar shahen gått i exil lämnade han sin post.
När Gustaf III instiftade Vasaorden 1778 var den tänkt att vara mer exklusiv än de andra kungliga ordnarna. Detta blev också fallet och antalet storkors av Vasaorden kom att bli färre än Serafimerriddarna. När orden lades vilande med utgången av 1974 hade dess högsta värdighet utdelats endast 338 gånger, varav endast 143 till icke-kungliga svenskar.
Även inom kungahuset var det ingen självklarhet att få motta Vasaorden. Prinsarna (och efter 1952 även prinsessorna) fick automatiskt Serafimerordens, Svärdsordens och Nordstjärneordens högsta grad vid födelsen, men Vasaorden utdelades separat. Dåvarande kronprins Carl Gustaf mottog Vasaordens storkors på sin 27-årsdag den 30 april 1973. Idag är han den ende levande mottagaren och bär Vasaordens kraschan under serafimerkraschanen till uniform och frack.
Ardeshir Zahedi mottog många ordnar under sitt liv. 2016 utnämndes han till exempel till storkors av Malteserordens förtjänstorden.
Bengt Göransson har avlidit i en ålder av 88 år. Mellan 1982 och 1991 var han statsråd i Utbildningsdepartementet med ansvar för kulturfrågorna och kom att göra ett mycket stort avtryck. Han är en av få som runt halsen kunnat bära en medalj från kungen och dessutom en från regeringen.
2001 mottog Göransson medaljen Illis quorum meruere labores i guld av 12:e storleken av regeringen ”för mångåriga och betydelsefulla insatser för folkbildning, kulturliv och demokrati”.
2008 förlänades han även H. M. Konungens medalj i guld av 12:e storleken med högblått band ”för outtröttliga insatser för en fördjupad kultursyn och för att sprida och debattera kultur i vidaste mening”.
Dessa båda medaljmotiveringar får idag tjäna som kortfattade kärnfulla runor över hans liv. Vila i frid.
Prins Philip avporträtterad 2017 av Ralph Heimans i det rum på slottet Windsor där både drottning Victoria och prinsens mor prinsessan Alice föddes. Han bär danska Elefantorden vilket erinrar om att han föddes som prins av Grekland och Danmark.
Prins Philip, hertig av Edinburgh och make till drottning Elizabeth II har idag avlidit i en ålder av 99 år. Han föddes som prins av Grekland och Danmark den 10 juni 1921 på ön Korfu, son till prins Andreas och prinsessan Alice av Battenberg (syster till svenska drottning Louise). Hans farfar var Georg I som fötts prins av Danmark och som 1863 blev Greklands kung.
Efter 1922 års revolution var familjen tvungen att lämna Grekland och enligt berättelsen smugglades den 1-årige Philip ut i en låda apelsiner. Han gick i skolan Gordonstoun i Skottland och utbildade sig senare till sjöofficer sig vi Royal Naval College i Dartmouth. Vid den brittiska kungafamiljens besök 1939 fick han i uppgift att ledsaga prinsessorna Elizabeth och Margaret, vilket lär ha varit första gången han och hans blivande hustru fick upp ögonen för varandra. Efter besöket började de brevväxla.
Philip gick i aktiv tjänst 1940 och skulle tjänstgöra på brittiska örlogsfartyg under hela andra världskriget, bland annat i Medelhavet och Indiska oceanen. Han mottog följande utmärkelser för sin krigstjänstgöring:
1939–1945 Star
Africa Star
Atlantic Star
Burma Star (med spänne)
Italy Star
War Medal 1939–1945 (med eklöv)
1947 avsade sig Philip sina grekiska och danska titlar, blev brittisk medborgare och tog namnet Mountbatten efter sin moders familj. I juli samma år offentliggjordes förlovningen med prinsessan Elizabeth och bröllopet stod i Westminster Abbey i november. I samband med detta upphöjdes Philip av George VI till hertig av Edinburgh och riddare av Strumpebandsorden. Bara några dagar tidigare hade Elizabeth och han mottagit danska Elefantorden av Philips syssling kung Fredrik IX av Danmark under dennes statsbesök i Storbritannien.
Den 23 juni 1954 mottog han även svenska Serafimerorden av Gustaf VI Adolf. Därmed har hans Serafimersköld målats och hängt på Stockholms slott. I samband med begravningen kommer den att flyttas till Riddarholmskyrkan (se Serafimerringning).
Under drottning Elizabeth II:s långa regering har prins Philip alltid stått vid hennes sida som ett förkroppsligande av trofasthet och pliktuppfyllelse. Vid deras 70-åriga bröllopsdag 2017 mottog han Victoriaordens storkors av sin hustru och blev därmed en av få att kunna bära hela fyra brittiska ordenskraschaner tillsammans med sina krigsdekorationer från andra världskriget.
Idag sörjs prins Philip av en hel värld. Från Sverige har kung Carl XVI Gustaf har gjort följande uttalande:
Drottningen och jag har med stor sorg mottagit beskedet om Hans Kunglig Höghet Hertigens av Edinburgh bortgång.
Prins Philip har under många år varit en god vän till vår familj, en vänskap som vi har satt stort värde på.
Hans insats för sitt land är ett föredöme för oss alla.
Vi framför våra kondoleanser till Hennes Majestät Drottningen, den kungliga familjen och Storbritanniens folk.
Thomas ”Tom” Moore (1920–2021) avporträtterad 2020 av Alexander Chamberlin för brittiska armémuseet.
Den brittiske krigsveteranen Thomas Moore har avlidit i en ålder av 100 år. Under andra världskriget tjänstgjorde han som officer i pansartrupperna i Indien och Burma. På äldre dar blev han världskänd som ”Captain Tom” för sin insamling till förmån för sjukvården under coronapandemin och mottog hyllningar av drottning Elizabeth och hela det brittiska folket.
Från vänster: 1939–1945 Star, Burma Star, Defence Medal, War Medal 1939–1945
1940 blev den 20-årige Tom Moore inkallad och placerades i Duke of Wellington’s Regiment (DWR). Han utbildades till officer och skickades 1941 till Indien där han utbildade motorcyklister. Därefter sändes han till Burma där han fick denguefeber men överlevde. Han befordrades till kapten och tjänstgjorde i armén fram till 1946. För sin tjänstgöring under kriget mottog Moore fyra fälttågs- och tjänstgöringsmedaljer: 1939–1945 Star, Burma Star, Defence Medal, War Medal 1939–1945.
Inför sin inför sin 100-årsdag 2020 startade Moore en insamling och lovade att gå hundra varv runt sin trädgård om 1 000 pund skänktes till sjukvården. Bilderna på den 99-årige veteranen som som gick med rollatorn i trädgården iförd sin regementsslips- och blazer med utmärkelserna från andra världskriget på bröstet spreds snabbt över världen. Initiativet fick enorm uppmärksamhet och drog in hela 32 miljoner pund. Captain Tom hyllades som en hjälte och till sin födelsedag fick han ta emot mer än 150 000 gratulationskort.
Uppmärksamma följare noterade att Moore endast bar tre av sina medaljer och det visade sig att han förlorat sin Defence Medal varpå en ersättningsmedalj snabbt skaffades fram. På Twitter undrade någon om man inte kunde bekosta en montering av medaljerna, vilket auktionshuset Spink & Sons snabbt åtog sig att göra. Original, miniatyrer och släpspänne monterades och överlämnades utan kostnad till den tacksamme kaptenen. Man passade på att montera originalen med brittiska hovmontering.
Halstecknet för Knight Bachelor.
Röster höjdes för att Moore skulle få ett officiellt erkännande och över 800 000 namnunderskrifter samlades in för att han skulle bli riddare. Den 19 maj tillkännagavs att Tom Moore utnämnts till Knight Bachelor, den ursprungliga riddarvärdigheten utan koppling till någon särskild orden, och dagen därpå välkomnades han till slottet Windsor där drottning Elizabeth utdelade riddarslaget. Detta var hennes första offentliga framträdande under pandemin. Med värdigheten följer ett ovalt tecken som bärs om halsen.
Yorkshire Regiment Medal.
Sir Thomas, som han därefter titulerades, utnämndes även till hedersöverste vid Army Foundation College och mottog en medalj från Yorkshire Regiment i vilket hans eget regemente DWR uppgått 2006. Det är denna medalj som han bär på högra sidan av bröstet på bilden ovan. Eftersom den inte är officiell får den inte bäras till uniform eller blandas med officiella utmärkelser, men till civil dräkt kan den bäras till höger. Det kan tilläggas att i Storbritannien så är regementsmedaljer både sällsynta och exklusiva.
Captain Tom sörjs idag och miljoner britter. Hans minne kommer att firas över hela landet och hans liv och gärning kommer att fortsätta att inspirera. Vila i frid.
Valéry Giscard d’Estaing iförd de franska akademiernas uniform med Malteserorden om halsen och miniatyrordnar i kedja.
Frankrikes tidigare president Valéry Giscard d’Estaing har avlidit i en ålder av 94. Han begravs idag vid en mindre ceremoni i Authon, Loir-et-Cher. Eftersom han var riddare av Serafimerorden kommer hans serafimersköld att föras från Stockholms slott till Riddarholmskyrkan där klockan ringer en timslång serafimerringning idag mellan klockan 12 och 13.
Valéry Giscard d’Estaing föddes den 2 februari 1926 i tyska Koblenz där hans far var stationerad. Under andra världskriget deltog han redan som 17-åring i motståndsrörelsen mot den tyska ockupationen och under de sista krigsåren tjänstgjorde han i armén. För sin tapperhet dekorerades han med franska Krigskorset (franska: Croix de Guerre).
Han gjorde karriär inom finansdepartementet och blev 1952 finansminister under Charles de Gaulle. 1974 valdes han till Frankrikes president endast 48 år gammal. Med ämbetet medföljde även titeln furste av Andorra (som delas med biskopen av Urgell) och stormästarskapet över Hederslegionen och Nationalförtjänstorden.
I juni 1980 tog han emot kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia på statsbesök i Versailles. Vid detta tillfälle mottog han Serafimerorden som riddare nr 791. Fjorton franska presidenter har mottagit den högsta svenska orden. På hans serafimersköld målades det franska nationalemblemet (se bild längst ned).
Efter att ha lämnat presidentskapet deltog Valéry Giscard d’Estaing aktivt i det franska samhällslivet. 2003 blev han invald i på stol 16 i Franska akademien och fick rätt att bära den karaktäristiska gröna uniformen (franska: L’habit vert). Till denna bar han sina miniatyrordnar i en mycket elegant kedja. Inom Suveräna Malteserorden var han riddare av ära och hängivenhet.
Frankrikes förre president, Valéry Giscard d’Estaing, riddare av Serafimerorden, har avlidit. Begravningen äger rum i morgon lördag. Sedvanlig Serafimerringning kommer att ske i Riddarholmskyrkan kl. 12. På grund av pandemin kommer kyrkan inte att vara öppen för allmänheten. pic.twitter.com/qxCephWC0r
På Armémuseum finns en samling kläder och utmärkelser som tillhört en av svenska arméns ”mest legendariska officerare”. Han var dekorerad med Svärdsorden, finska Frihetskorset, tyska Järnkorset och flera FN-medaljer. I hans garderob fanns röda ridbyxor för en major i det finska kavalleriet, vita paradbyxor för en svensk generalkonsul samt en kappa för riddare av den Heliga gravens orden. Officeren i fråga hette Stig Möllerswärd.
Stig Mauritz Möllerswärd föddes den 5 augusti 1900 i Uppsala. Han inledde sin militära bana i småländska Eksjö där han blev en av de sista officerarna att utbildas vid Smålands husarregemente (K 4) under överste Gilbert Hamilton. Redan som ung löjtnant gjorde han sig känd för sin färgstarka personlighet och originalitet. Författarinnan Birgit Th. Sparre som kände honom under Eksjötiden skrev: ”Ingen tillställning i Eksjö ansågs lyckad om inte Stig Möllerswärd var närvarande och med sin slagfärdighet gav extra krydda åt samvaron.” Efter att ha lämnat Eksjö tjänstgjorde han vid Norrlands dragoner (K 4) och Livregementets husarer (K 3).
Frivillig i Finland
Stig Möllerswärd var bland de många svenskar som stred frivilligt på den finska sidan under både vinterkriget 1939–40 och fortsättningskriget 1941–43.
1942 blev Möllerswärd chef för det svenska frivilligkompaniet vid Svirfronten där han gjorde sig känd för att orädd rida längsmed fronten på sin häst Putte iförd de röda ridbyxor som idag finns på Armémuseum. I december samma år dekorerades han med Frihetskorsets 4:e klass med svärd och eklöv för ”visat personligt mod vid avvärjandet av fientliga anfall på sitt avsnitt”. När han lämnade chefskapet 1943 belönades han med Frihetskorsets 3:e klass.
3:e klassen med svärd.4:e klassen med svärd och eklöv.Finska Frihetskorset orden.
Frihetskorsets orden hade instiftats 1918 under finska inbördeskriget på initiativ av Gustaf Mannerheim. Utdelandet upphörde 1919 men återupptogs igen 1939. Militärer förlänas frihetskorset med svärd. Eklöven utgjorde en särskild utmärkelse. Stig Möllerswärd mottog frihetskorset tre gånger vilket i rullorna förkortades: FFrK3klmsv o. 4klmsv o. ekl. Han mottog även ett antal finska minneskors och -medaljer.
Efter att ha lämnat Finland skrev han till sin gamle chef och vän Gilbert Hamilton i syfte att få till stånd några tyska utmärkelser till de frivilliga svenskarna. Hamilton hade varit frivillig på den tyska sidan under första världskriget och sedermera blivit hedersgeneral i tyska reservarmén. I sitt brev skrev Möllerswärd:
Det svenska frivilligkompaniet, är som sagt, mycket litet, une quantité négligeable militärt sett, ehuruväl dess tapperhet ofta omvittnas och dess förluster ingalunda äro få, men symboliskt besitter det likväl en viss betydelse såsom ett synligt tecken på, att ”mandom mod och morske män finns i gamla Sverige än” – trots allt.
Det vore därför dessa helhjärtade svenska soldater av oskattbart värde, om även bland den lilla svenska truppenhet, som kämpar på Finlands och därmed även på Tysklands sida, detta senare land ville utdela ett antal av den tyska arméns hederstecken.
När Möllerswärd skrev om förluster visste han vad han talade om. Under hans chefskap hade brodern Carl-Johan stupat vid fronten och begravts i Uppsala med militära hedersbetygelser. Brevet resulterade i att tre svenska frivilliga dekorerade med tyska Järnkorset av 2:a klass. Sannolikt var det i samband med detta som Möllerswärd själv mottog sitt eget järnkors.
Vid denna tid pryddes Järnkorset av den förhatliga svastikan, men det tåls att påminnas att utmärkelsen instiftades redan 1813 under Napoleonkrigen av kung Fredrik Vilhelm III. 1957 fick Järnkorsets mottagare byta in sina kors mot nya där hakkorset bytts ut motett eklöv. Möllerswärds blev dock aldrig ersatt.
Medlare i farozoner
Eter hemkomsten till Sverige utnämndes Möllerswärd till riddare av Svärdsorden för sina 20 år som officer. Han gick snart i FN-tjänst och påbörjade en karriär som framgångsrik medlare och observatör. Det första uppdraget gick tillsammans med Folke Bernadotte till Palestina 1948–51, därefter till Kashmir 1951–54, till Korea 1954–56, åter till Palestina 1956–59 med avstickare till Libanon och slutligen 1960–61 i Kongo bland annat som stabschef hos general Carl von Horn.
Dessa uppdrag har kallats hans främsta livsinsats och det har sagts att:
Få var som han skickade att medla i tillspetsade situationer. Han förenade den borne truppofficerens resoluta handlag och praktiska syn på problemen med diplomatisk takt och koncilians jämte en personlig pondus, som inte kunde undgå att göra intryck.
1955 instiftade FN en bronsmedalj att delas ut till dem som tjänstgjort i FN-operationer. Stig Möllerswärd måste ha varit bland de första mottagarna och fick sammanlagt fyra, varav en för tjänstgöring i Pakistan (UNMOGIP) och en för tjänstgöring Kongo (ONUC).
Stig Möllerswärds FN-medaljer.
Det finns spridda notiser i svensk och internationell press om Möllerswärds medlaruppdrag. Inte sällan meddelas det att han är en få kvarvarande befäl sedan huvuddelen av styrkan evakuerats från en farozon av säkerhetsskäl. Det hade varit intressant att läsa en mer djupgående skildring av hans internationella uppdrag men någon sådan har jag inte hittat.
Diplomat i Jerusalem
Som pensionerad överste återvände Stig Möllerswärd till Jerusalem som Sveriges generalkonsul. Tjänsten var nog mestadels symbolisk, men Möllerswärd såg ändå till att skaffa sig en diplomatuniform komplett med vita byxor, paradvärja och hatt med strutsplym. Det är en skrämmande tanke Järnkorset av 1939 års modell burits till denna uniform i Jerusalem av alla platser!
Svensk diplomatuniform med tillhörande värja.
Den tidigare så omskrivne Möllerswärd levde ett tillbakadraget liv i Jersusalem men förekom då och då i tidningarna, bland annat berättades att han brukade vandra utanför sitt hus på Via Dolorosa i en ”egenhändigt komponerad vit uniform”. Denna uppgift berodde sannolikt på okunskap. Även om Möllerswärd hade en fäbless för uniformer rör det sig knappast om hans egen komposition utan snarare om äkta riddarmantel. I unga år hade Möllerswärd konverterat till katolicismen och kom att upptas i den Heliga Gravens Orden. Den 3 augusti 1958 meddelade Svenska Dagbladet:
Till riddare av Heliga Gravens Orden har dubbats överstelöjtnanten Stig Maurtiz Möllerswärd […]. Investituren ägde rum 30 juli i den Heliga Gravens Kyrka. Officiant var den latinske patriarken i Jerusalem Alberto Gori. Dubbningen skedde med Gottfrids av Bouillon svärd.
Slutligen kan nämnas att Stig Möllerswärd hade kontakter även med Suveräna Malteserorden. 1967 tilldelades han nämligen dess förtjänstorden med svärd. Vid denna tid var han dock mycket sjuk och förberedde sin hemresa till Sverige där han avled den 10 oktober samma år.
Malteserordens förtjänstkors med svärd.
Stig Möllerswärd var mytomspunnen i sin samtid. Svenska Dagbladet fick in så många ”Möllerswärds-historier” att de fick spridas ut över flera veckor. Jan von Konow, sedermera chef för Armémuseum, skrev att Möllerswärd:
gestaltade en säregen blandning av krävt disciplinerad karolin och levnadsglad musketör, en nordisk gascognare. I en tid av tilltagande slätstrukenhet var han en personlighet av inspirerande mått.
En bok om den originelle Stig Möllerswärd och hans äventyr världen över skulle vara oerhört intressant läsning. Tills en sådan skrivs får vi nöja oss med hans kvarlåtenskap på Armémuseum som kan beskådas här.
En av Sveriges mest kunniga och produktiva faleristiker Leif Påhlsson har avlidit i en ålder av 84 år. Han delade med sig av sitt vetande i en stor mängd artiklar i olika tidskrifter. Omfattande kunskaper, ett förfinat språk och en bergfast noggrannhet var hans kännetecken.
1957 skrev den 22-årige Leif Påhlsson en insändare till Svenska Dagbladet med ett bidrag till en pågående diskussion om en serafimerskraschan som påträffats i Kanada. Hans återkom ofta som skribent i SvD och efterträdde så småningom Karl Löfström (1881–1964) som tidningens ordensexpert under vinjetten ”Bakom stjärnorna” vilket han var ända in på 70-talet. Han skrev även om ordnar och medaljer för Svensk Numismatisk Tidskrift, Meddelande från Armémuseum, Skandinavisk Numismatik, Heraldisk Tidsskrift med mera.
Hans arbete Europas ordnar i färger, en utvidgad och omarbetad version av Europæiske ordner i farver (1966) av P. O. Hieronymussen, publicerades dessvärre aldrig. Text- och bildmaterialet har dock kunnat utnyttjas i andra sammanhang. För sitt idoga arbete att sprida information om ordnar tilldelades han Malteserordens förtjänstkors år 1981.
Författaren till dessa rader hade tyvärr aldrig möjligheten att träffa Leif Påhlsson personligen. Vår kontakt begränsades till en handfull utbyten över e-post. Jag är glad att jag då utnyttjade möjligheten att uttrycka min djupa tacksamhet för hans ovärderliga bidrag till den svenska faleristiken. Phaleristica hade varit ett mycket svårare och fattigare projekt utan hans skrifter i ämnet.
För ett mer utförlig beskrivning av Leif Påhlssons livsgärning se Jonas Arnells minnesord.
Medaljerna För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss anses numera endast kunna utdelas då Sverige är i krig. Mellan 1814 och 1915 har dock flera av dessa medaljer utdelats till svenskar i utländsk tjänst. Den främsta källan till information om dessa mottagare är Karl Löfströms artikel Tapperhetsmedaljen efter 1814 i Meddelanden från armémuseum 1953 som upptar 40 av dem. Artikeln är emellertid inte komplett vilket visade sig när jag hittade en hittills ouppmärksammad mottagare av sjömedaljen: August Béen.
August Béen föddes 1855 i Stockholm och var son till grosshandlare C. A. Béen och Nicoline Béen. Han blev löjtnant i flottan och fick 1881 tjänstledigt för att utbilda sig i fransk tjänst. Han genomgick minskolan i Boyardville (känd för Fort Boyard där ”Fångarna på fortet” spelas in) och tjänstgjorde sedan i den franska Medelhavsflottan. 1883 reste han till Tonkin i nuvarande Vietnam och blev där ordonnans vid den franske överbefälhavaren amiral Courbets stab. När det fransk-kinesiska kriget bröt ut i augusti 1884 befann sig Béen mitt i händelsernas centrum.
Konflikten handlade om huruvida Kina eller Frankrike skulle kontrollera Tonkin. Béen deltog i striderna både till land och till sjöss. I slaget vid Futscheu kommenderade han förbatteriet på pansarkryssaren Triomphante och efter intagningen av Sontay 1884 blev han på amiral Courbets rekommendation utnämnd till riddare av Hederslegionen. Samma år påbörjade han sin resa hem till Sverige och återvände till Stockholm på faderns 70-årsdag. Han hade då varit i fransk tjänst i fyra år och ådragit sig stora skador.
Den franska pansarkryssaren Triomphante.
Kriget, som pågick till april 1885, skulle August Béen skildra med egna ord efter hemkomsten. En föreläsning om hans upplevelser i den ”yttersta östern” refererades såhär:
Talaren framställde ämnet konicist och med lefvande färger, som endast den kan måla, hvilken sjelf varit en af de handlande personerna. Efter en kort politisk inledning beskrefvos alla de olika skeden den franska flottan hade att genomgå under den så hufvudlöst uttänkta ockupationen af Formosa. Först segrarne vid Kelung, sedan nederlaget vid Tam-Sui, »denna point noir på amiral Courbets annars så ärorika väg», så alla de lidanden, den franska flottan hade hatt genomgå, dels genom stormar och brist på skyddande hamnar, då oftast enda räddningen var att bege sig till sjös, dels genom usel och skämd proviant, så väl för officerare som manskap, dels genom kolera och andra svåra sjukdomar. Ungefär hälften af den franska styrka dukade under för alla dessa hemsökelser, och när freden ändtligen slöts och den franska trikoloren ströks på Formosa, lemnades der endast qvar »en vidsträckt kyrkogård».
Tonkinmedaljen.
I februari 1886 meddelade regeringen att två löjtnanter som tjänstgjort utomlands skulle belönas med medaljen För tapperhet till sjöss i guld. Den ene var Gustaf Dyrssen som utmärkt sig i brittisk tjänst vid bombardemanget av Alexandria 1882. Den andre var August Béen. Detta är den senast kända utdelningen av sjömedaljen. Samma år utdelades en fransk fälttågsmedalj, Tonkinmedaljen, för alla som deltagit i kriget och dessutom instiftades annamitiska Drakorden, formellt tillhörande det franska protektoratet Annam söder om Tonkin, men i praktiken en fransk kolonial utmärkelse. August Béen mottog både medaljen och Drakordens riddartecken.
Annamitiska Drakorden.
August Béen befordrades till kapten och placerades vid Karlskrona station. Han var en kunnig officer, särskilt när det kom till minkrigföring. Han plågades dock av sina skador från kriget och under en vistelse på Växjö hotell den 13 mars 1893 avled han hastigt och oväntat bara 37 år gammal. Vid hans militärbegravning i Amiralitetskyrkan i Karlskrona paraderade 100 sjömän och det sköts sorgesalut från Kungsholms batteri med nio skott. Vissa vapen han hade med sig som minnen från kriget ingår idag i Livrustkammarens samlingar.
Svenska museer har fotograferat stora delar av sina samlingar och publicerat dem på portaler som DigitaltMuseum. Tur är det, för vem hade kommit på tanken att leta på Järnvägsmuseet efter ordnar och medaljer? Av en händelse fick jag syn på flera foton och porträtt av stinsen Robert Wållgren (1840–1930) som bär såväl Vasaorden som en dansk fälttågsmedalj och ett tyskt riddartecken. Dessutom finns etuiet med hans dekorationer bevarat. Vem var han?
Robert Wållgren växte upp under en tid då skandinavismens vindar blåste starka och enighet mellan de nordiska folken hölls högt. Inför en stundande konflikt mellan Danmark och de tyska rikena om det omtvistade hertigdömet Slesvig hade Karl XV lovat danskarna sitt stöd, men när kriget väl bröt ut 1864 hade kungen inte regeringen med sig och det svenska stödet uteblev. 434 svenskar beslutade då att delta frivilligt i kriget på danskarnas sida. En av dem var Wållgren som 24 år gammal tog värvning i Femte infanteriregementet. Han deltog i flera av de viktigaste drabbningarna, däribland det avgörande slaget vid Als den 29 juni där han sårades i benet och togs tillfånga. Wållgrens tid i fångenskap blev dock kort. Efter nederlaget vid Als såg Danmark kriget förlorat och fredsförhandlingar inleddes.
Dannebrogmännens hederstecken. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.
Den 26 september 1864 förlänades Robert Wållgren Dannebrogmännens hederstecken, den lägsta graden inom Dannebrogorden. Den har kallats värdens mest demokratiska ordensgrad eftersom den kunde tilldelas alla ”från kungen ner till den enklaste undersåte”. Endast sex svenskar som deltog i det dansk-tyska kriget 1864 fick ta emot hederstecknet som idag benämns Dannebrogordens hederstecken.
Erindringsmedaljen for Krigen 1864. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.
Vid hemkomsten till Sverige började Wållgren arbeta vid Statens Järnvägar och blev så småningom stationsinspektör (stins) i den viktiga järnvägsknytpunkten Falköping. När det instiftades en särskild fälttågsmedalj för de som deltagit i kriget (Erindringsmedaljen for Krigen 1864) ansökte Wållgren om den och mottog den 1877. Det måste varit anmärkningsvärt att en ung järnvägstjänsteman kunde stoltsera med danska ordenstecken och krigsutmärkelser på SJ:s paraduniform med det bevingade hjulet.
Mecklenburgska Griporden. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.
Wållgrens tyska ordensutmärkelse, riddartecknet av Mecklenburgska Griporden, är svårare att förklara. Har den också att göra med kriget? Svaret är ett annat. Enligt en tidningsnotis från 1895 förlänade storhertig Fredrik Frans III av Mecklenburg-Schwerin Griporden till två tjänstemän vid statsbanorna med anledning av änkehertiginnans besök i Sverige. En av dem var Wållgren. Kanske hade änkehertiginnan passerat genom Falköping på sin resa och övernattat där som de svenska kungarna brukade göra?
Robert Wållgren i SJ:s paraduniform med utmärkelser i originalmontering.Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.
Slutligen utnämndes Wållgren på Oscarsdagen den 1 december 1899 till riddare av Vasaorden för sina många år vid järnvägarna och därmed var hans samling dekorationer komplett. Men faleristik är inte bära vilka utmärkelser som tilldelats vem, det handlar också om hur de bärs.
Robert Wållgren i stinsuniform med utmärkelserna i preussisk montering.
För det första kan det noteras att Wållgren bar sina utmärkelser på olika sätt. I ett tidigt porträtt (bild X.) bär han sina båda danska utmärkelser såsom han tilldelats dem. Hederstecknet i dansk kryssband och fälttågsmedaljen i rakt band (bild Y.). På ett senare fotografi har han låtit montera dem båda i U-formad så kallad preussisk montering som var den rådande i Sverige. Slutligen är han porträtterad i civil klädsel med sina fyra utmärkelser i kryssband. Det är i denna montering som de bevarats. Kanske var den danska monteringen ett sätt att hedra de danska kamrater han ofta träffade på minnesfester. Kanske tyckte han bara att det såg snyggt ut.
Wållgren hade dessutom två uppsättningar miniatyrer för de tillfällen då originalen inte skulle bäras. En med utmärkelserna i raka band och en hängande på en guldkedja. Dessa båda är likställda i formalitetsgrad och det finns egentligen inget skäl att ha båda, såvida man inte vill variera sig.
Bandrosetter. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.
Dessutom ägde Wållgren flera små bandrosetter som kunde bäras på rockslaget vid informella tillfällen. Två stycken med Danneborgordens band, och två med alla de fyra utmärkelsernas band. På den ena är Vasaordens band på hedersplatsen i mitten, vilket är korrekt eftersom man bär det egna landets ordnar främst, men på den andra har Gripordens gula band satts i första rummet. Hade Wållberg vid något tillfälle anledning att lyfta fram Mecklenburg särskilt?
Robert Wållgrens ordensetui. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.
Slutligen får man rikta ett par uppskattande ord till själva etuiet som bär initialerna R.W. på utsidan av locket och på insidan har ett broderat vapen med SJ:s bevingade hjul, ett posthorn och en blixtrande stjärna. Under finns Dannebrogsmännens hederstecken och mottot: Des charges unies. Bakgrunden är oklar men Wållgren var medlem i bland annat Frimurarorden.
Hov- och ordensjuveleraren Rolf Carlman har avlidit vid en ålder av 87 år. Han drev firman C F Carlman som tillverkade de svenska kungliga ordenstecknen från 1800-talet, då hans farfars far Carl Fredrik Carlman utnämndes till ordensjuvelerare, ända fram till 1993. Kungl. Maj:ts Orden skriver på Kungahusets webbplats:
Tack vare den Carlmanska firmans konstskicklighet har de svenska ordenstecknens utförande alltid stått på ett högt plan, och de gör så även idag.
Utöver ordenstillverkningen hade Rolf Carlman en omfattande juvelerarverksamhet och han var dessutom en av de som kontrollerade riksregaliernas skick inför Riksdagens högtidliga öppnande varje år fram till 1974. Den 11 november 1972 utnämndes Rolf Carlman till riddare 1. klass av Vasaorden och fick själv rätt att bära ett av sina vackra ordenstecken. 1982 mottog han även H.M. Konungens medalj i 8:e storleken av guld med högblått band.
Jag ska återkomma till firman C F Carlman och deras betydande verksamhet för det svenska ordensväsendet i framtida inlägg.
Phaleristica 