Kategoriarkiv: Personer

Stig Möllerswärd – med järnkorset i Jerusalem

Stig Möllerswärd (1900–1967).

På Armémuseum finns en samling kläder och utmärkelser som tillhört en av svenska arméns ”mest legendariska officerare”. Han var dekorerad med Svärdsorden, finska Frihetskorset, tyska Järnkorset och flera FN-medaljer. I hans garderob fanns röda ridbyxor för en major i det finska kavalleriet, vita paradbyxor för en svensk generalkonsul samt en kappa för riddare av den Heliga gravens orden. Officeren i fråga hette Stig Möllerswärd.

Stig Möllerswärds miniatyrspänne.
Stig Möllerswärds bandspänne.

Stig Mauritz Möllerswärd föddes den 5 augusti 1900 i Uppsala. Han inledde sin militära bana i småländska Eksjö där han blev en av de sista officerarna att utbildas vid Smålands husarregemente (K 4) under överste Gilbert Hamilton. Redan som ung löjtnant gjorde han sig känd för sin färgstarka personlighet och originalitet. Författarinnan Birgit Th. Sparre som kände honom under Eksjötiden skrev: ”Ingen tillställning i Eksjö ansågs lyckad om inte Stig Möllerswärd var närvarande och med sin slagfärdighet gav extra krydda åt samvaron.” Efter att ha lämnat Eksjö tjänstgjorde han vid Norrlands dragoner (K 4) och Livregementets husarer (K 3).

Frivillig i Finland

Stig Möllerswärd var bland de många svenskar som stred frivilligt på den finska sidan under både vinterkriget 1939–40 och fortsättningskriget 1941–43.

1942 blev Möllerswärd chef för det svenska frivilligkompaniet vid Svirfronten där han gjorde sig känd för att orädd rida längsmed fronten på sin häst Putte iförd de röda ridbyxor som idag finns på Armémuseum. I december samma år dekorerades han med Frihetskorsets 4:e klass med svärd och eklöv för ”visat personligt mod vid avvärjandet av fientliga anfall på sitt avsnitt”. När han lämnade chefskapet 1943 belönades han med Frihetskorsets 3:e klass.

Frihetskorsets orden hade instiftats 1918 under finska inbördeskriget på initiativ av Gustaf Mannerheim. Utdelandet upphörde 1919 men återupptogs igen 1939. Militärer förlänas frihetskorset med svärd. Eklöven utgjorde en särskild utmärkelse. Stig Möllerswärd mottog frihetskorset tre gånger vilket i rullorna förkortades: FFrK3klmsv o. 4klmsv o. ekl. Han mottog även ett antal finska minneskors och -medaljer.

Efter att ha lämnat Finland skrev han till sin gamle chef och vän Gilbert Hamilton i syfte att få till stånd några tyska utmärkelser till de frivilliga svenskarna. Hamilton hade varit frivillig på den tyska sidan under första världskriget och sedermera blivit hedersgeneral i tyska reservarmén. I sitt brev skrev Möllerswärd:

Det svenska frivilligkompaniet, är som sagt, mycket litet, une quantité négligeable militärt sett, ehuruväl dess tapperhet ofta omvittnas och dess förluster ingalunda äro få, men symboliskt besitter det likväl en viss betydelse såsom ett synligt tecken på, att ”mandom mod och morske män finns i gamla Sverige än” – trots allt.

Det vore därför dessa helhjärtade svenska soldater av oskattbart värde, om även bland den lilla svenska truppenhet, som kämpar på Finlands och därmed även på Tysklands sida, detta senare land ville utdela ett antal av den tyska arméns hederstecken.

När Möllerswärd skrev om förluster visste han vad han talade om. Under hans chefskap hade brodern Carl-Johan stupat vid fronten och begravts i Uppsala med militära hedersbetygelser. Brevet resulterade i att tre svenska frivilliga dekorerade med tyska Järnkorset av 2:a klass. Sannolikt var det i samband med detta som Möllerswärd själv mottog sitt eget järnkors.

Vid denna tid pryddes Järnkorset av den förhatliga svastikan, men det tåls att påminnas att utmärkelsen instiftades redan 1813 under Napoleonkrigen av kung Fredrik Vilhelm III. 1957 fick Järnkorsets mottagare byta in sina kors mot nya där hakkorset bytts ut motett eklöv. Möllerswärds blev dock aldrig ersatt.

Medlare i farozoner

Eter hemkomsten till Sverige utnämndes Möllerswärd till riddare av Svärdsorden för sina 20 år som officer. Han gick snart i FN-tjänst och påbörjade en karriär som framgångsrik medlare och observatör. Det första uppdraget gick tillsammans med Folke Bernadotte till Palestina 1948–51, därefter till Kashmir 1951–54, till Korea 1954–56, åter till Palestina 1956–59 med avstickare till Libanon och slutligen 1960–61 i Kongo bland annat som stabschef hos general Carl von Horn.

Dessa uppdrag har kallats hans främsta livsinsats och det har sagts att:

Få var som han skickade att medla i tillspetsade situationer. Han förenade den borne truppofficerens resoluta handlag och praktiska syn på problemen med diplomatisk takt och koncilians jämte en personlig pondus, som inte kunde undgå att göra intryck.

1955 instiftade FN en bronsmedalj att delas ut till dem som tjänstgjort i FN-operationer. Stig Möllerswärd måste ha varit bland de första mottagarna och fick sammanlagt fyra, varav en för tjänstgöring i Pakistan (UNMOGIP) och en för tjänstgöring Kongo (ONUC).

Det finns spridda notiser i svensk och internationell press om Möllerswärds medlaruppdrag. Inte sällan meddelas det att han är en få kvarvarande befäl sedan huvuddelen av styrkan evakuerats från en farozon av säkerhetsskäl. Det hade varit intressant att läsa en mer djupgående skildring av hans internationella uppdrag men någon sådan har jag inte hittat.

Diplomat i Jerusalem

Som pensionerad överste återvände Stig Möllerswärd till Jerusalem som Sveriges generalkonsul. Tjänsten var nog mestadels symbolisk, men Möllerswärd såg ändå till att skaffa sig en diplomatuniform komplett med vita byxor, paradvärja och hatt med strutsplym. Det är en skrämmande tanke Järnkorset av 1939 års modell burits till denna uniform i Jerusalem av alla platser!

Den tidigare så omskrivne Möllerswärd levde ett tillbakadraget liv i Jersusalem men förekom då och då i tidningarna, bland annat berättades att han brukade vandra utanför sitt hus på Via Dolorosa i en ”egenhändigt komponerad vit uniform”. Denna uppgift berodde sannolikt på okunskap. Även om Möllerswärd hade en fäbless för uniformer rör det sig knappast om hans egen komposition utan snarare om äkta riddarmantel. I unga år hade Möllerswärd konverterat till katolicismen och kom att upptas i den Heliga Gravens Orden. Den 3 augusti 1958 meddelade Svenska Dagbladet:

Till riddare av Heliga Gravens Orden har dubbats överstelöjtnanten Stig Maurtiz Möllerswärd […]. Investituren ägde rum 30 juli i den Heliga Gravens Kyrka. Officiant var den latinske patriarken i Jerusalem Alberto Gori. Dubbningen skedde med Gottfrids av Bouillon svärd.

Slutligen kan nämnas att Stig Möllerswärd hade kontakter även med Suveräna Malteserorden. 1967 tilldelades han nämligen dess förtjänstorden med svärd. Vid denna tid var han dock mycket sjuk och förberedde sin hemresa till Sverige där han avled den 10 oktober samma år.

Malteserordens förtjänstkors med svärd.

Stig Möllerswärd var mytomspunnen i sin samtid. Svenska Dagbladet fick in så många ”Möllerswärds-historier” att de fick spridas ut över flera veckor. Jan von Konow, sedermera chef för Armémuseum, skrev att Möllerswärd:

gestaltade en säregen blandning av krävt disciplinerad karolin och levnadsglad musketör, en nordisk gascognare. I en tid av tilltagande slätstrukenhet var han en personlighet av inspirerande mått.

En bok om den originelle Stig Möllerswärd och hans äventyr världen över skulle vara oerhört intressant läsning. Tills en sådan skrivs får vi nöja oss med hans kvarlåtenskap på Armémuseum som kan beskådas här.

3 kommentarer

Under Finland, Personer

Leif Påhlsson 1935–2019

En av Sveriges mest kunniga och produktiva faleristiker Leif Påhlsson har avlidit i en ålder av 84 år. Han delade med sig av sitt vetande i en stor mängd artiklar i olika tidskrifter. Omfattande kunskaper, ett förfinat språk och en bergfast noggrannhet var hans kännetecken.

1957 skrev den 22-årige Leif Påhlsson en insändare till Svenska Dagbladet med ett bidrag till en pågående diskussion om en serafimerskraschan som påträffats i Kanada. Hans återkom ofta som skribent i SvD och efterträdde så småningom Karl Löfström (1881–1964) som tidningens ordensexpert under vinjetten ”Bakom stjärnorna” vilket han var ända in på 70-talet. Han skrev även om ordnar och medaljer för Svensk Numismatisk Tidskrift, Meddelande från Armémuseum, Skandinavisk Numismatik, Heraldisk Tidsskrift med mera.

Hans arbete Europas ordnar i färger, en utvidgad och omarbetad version av Europæiske ordner i farver (1966) av P. O. Hieronymussen, publicerades dessvärre aldrig. Text- och bildmaterialet har dock kunnat utnyttjas i andra sammanhang. För sitt idoga arbete att sprida information om ordnar tilldelades han Malteserordens förtjänstkors år 1981.

Författaren till dessa rader hade tyvärr aldrig möjligheten att träffa Leif Påhlsson personligen. Vår kontakt begränsades till en handfull utbyten över e-post. Jag är glad att jag då utnyttjade möjligheten att uttrycka min djupa tacksamhet för hans ovärderliga bidrag till den svenska faleristiken. Phaleristica hade varit ett mycket svårare och fattigare projekt utan hans skrifter i ämnet.

För ett mer utförlig beskrivning av Leif Påhlssons livsgärning se Jonas Arnells minnesord.

Frid över hans minne!

Lämna en kommentar

Under Personer

August Béen – den okände tapperhetsmedaljören

August Béen 18551893.

Medaljerna För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss anses numera endast kunna utdelas då Sverige är i krig. Mellan 1814 och 1915 har dock flera av dessa medaljer utdelats till svenskar i utländsk tjänst. Den främsta källan till information om dessa mottagare är Karl Löfströms artikel Tapperhetsmedaljen efter 1814 i Meddelanden från armémuseum 1953 som upptar 40 av dem. Artikeln är emellertid inte komplett vilket visade sig när jag hittade en hittills ouppmärksammad mottagare av sjömedaljen: August Béen.

August Béen föddes 1855 i Stockholm och var son till grosshandlare C. A. Béen och Nicoline Béen. Han blev löjtnant i flottan och fick 1881 tjänstledigt för att utbilda sig i fransk tjänst. Han genomgick minskolan i Boyardville (känd för Fort Boyard där ”Fångarna på fortet” spelas in) och tjänstgjorde sedan i den franska Medelhavsflottan. 1883 reste han till Tonkin i nuvarande Vietnam och blev där ordonnans vid den franske överbefälhavaren amiral Courbets stab. När det fransk-kinesiska kriget bröt ut i augusti 1884 befann sig Béen mitt i händelsernas centrum.

Konflikten handlade om huruvida Kina eller Frankrike skulle kontrollera Tonkin. Béen deltog i striderna både till land och till sjöss. I slaget vid Futscheu kommenderade han förbatteriet på pansarkryssaren Triomphante och efter intagningen av Sontay 1884 blev han på amiral Courbets rekommendation utnämnd till riddare av Hederslegionen. Samma år påbörjade han sin resa hem till Sverige och återvände till Stockholm på faderns 70-årsdag. Han hade då varit i fransk tjänst i fyra år och ådragit sig stora skador.

Den franska pansarkryssaren Triomphante.

Kriget, som pågick till april 1885, skulle August Béen skildra med egna ord efter hemkomsten. En föreläsning om hans upplevelser i den ”yttersta östern” refererades såhär:

Talaren framställde ämnet konicist och med lefvande färger, som endast den kan måla, hvilken sjelf varit en af de handlande personerna. Efter en kort politisk inledning beskrefvos alla de olika skeden den franska flottan hade att genomgå under den så hufvudlöst uttänkta ockupationen af Formosa. Först segrarne vid Kelung, sedan nederlaget vid Tam-Sui, »denna point noir på amiral Courbets annars så ärorika väg», så alla de lidanden, den franska flottan hade hatt genomgå, dels genom stormar och brist på skyddande hamnar, då oftast enda räddningen var att bege sig till sjös, dels genom usel och skämd proviant, så väl för officerare som manskap, dels genom kolera och andra svåra sjukdomar. Ungefär hälften af den franska styrka dukade under för alla dessa hemsökelser, och när freden ändtligen slöts och den franska trikoloren ströks på Formosa, lemnades der endast qvar »en vidsträckt kyrkogård».

Tonkinmedaljen.

I februari 1886 meddelade regeringen att två löjtnanter som tjänstgjort utomlands skulle belönas med medaljen För tapperhet till sjöss i guld. Den ene var Gustaf Dyrssen som utmärkt sig i brittisk tjänst vid bombardemanget av Alexandria 1882. Den andre var August Béen. Detta är den senast kända utdelningen av sjömedaljen. Samma år utdelades en fransk fälttågsmedalj, Tonkinmedaljen, för alla som deltagit i kriget och dessutom instiftades annamitiska Drakorden, formellt tillhörande det franska protektoratet Annam söder om Tonkin, men i praktiken en fransk kolonial utmärkelse. August Béen mottog både medaljen och Drakordens riddartecken.

Annamitiska Drakorden.

August Béen befordrades till kapten och placerades vid Karlskrona station. Han var en kunnig officer, särskilt när det kom till minkrigföring. Han plågades dock av sina skador från kriget och under en vistelse på Växjö hotell den 13 mars 1893 avled han hastigt och oväntat bara 37 år gammal. Vid hans militärbegravning i Amiralitetskyrkan i Karlskrona paraderade 100 sjömän och det sköts sorgesalut från Kungsholms batteri med nio skott. Vissa vapen han hade med sig som minnen från kriget ingår idag i Livrustkammarens samlingar.

2 kommentarer

Under Personer

Robert Wållgren – den krigsdekorerade stinsen

Foto: Järnvägsmuseet.

Svenska museer har fotograferat stora delar av sina samlingar och publicerat dem på portaler som DigitaltMuseum. Tur är det, för vem hade kommit på tanken att leta på Järnvägsmuseet efter ordnar och medaljer? Av en händelse fick jag syn på flera foton och porträtt av stinsen Robert Wållgren (1840–1930) som bär såväl Vasaorden som en dansk fälttågsmedalj och ett tyskt riddartecken. Dessutom finns etuiet med hans dekorationer bevarat. Vem var han?

Robert Wållgren växte upp under en tid då skandinavismens vindar blåste starka och enighet mellan de nordiska folken hölls högt. Inför en stundande konflikt mellan Danmark och de tyska rikena om det omtvistade hertigdömet Slesvig hade Karl XV lovat danskarna sitt stöd, men när kriget väl bröt ut 1864 hade kungen inte regeringen med sig och det svenska stödet uteblev. 434 svenskar beslutade då att delta frivilligt i kriget på danskarnas sida. En av dem var Wållgren som 24 år gammal tog värvning i Femte infanteriregementet. Han deltog i flera av de viktigaste drabbningarna, däribland det avgörande slaget vid Als den 29 juni där han sårades i benet och togs tillfånga. Wållgrens tid i fångenskap blev dock kort. Efter nederlaget vid Als såg Danmark kriget förlorat och fredsförhandlingar inleddes.

Dannebrogmännens hederstecken. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.

Den 26 september 1864 förlänades Robert Wållgren Dannebrogmännens hederstecken, den lägsta graden inom Dannebrogorden. Den har kallats värdens mest demokratiska ordensgrad eftersom den kunde tilldelas alla ”från kungen ner till den enklaste undersåte”. Endast sex svenskar som deltog i det dansk-tyska kriget 1864 fick ta emot hederstecknet som idag benämns Dannebrogordens hederstecken.

Erindringsmedaljen for Krigen 1864. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.

Vid hemkomsten till Sverige började Wållgren arbeta vid Statens Järnvägar och blev så småningom stationsinspektör (stins) i den viktiga järnvägsknytpunkten Falköping. När det instiftades en särskild fälttågsmedalj för de som deltagit i kriget (Erindringsmedaljen for Krigen 1864) ansökte Wållgren om den och mottog den 1877. Det måste varit anmärkningsvärt att en ung järnvägstjänsteman kunde stoltsera med danska ordenstecken och krigsutmärkelser på SJ:s paraduniform med det bevingade hjulet.

Mecklenburgska Griporden. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.

Wållgrens tyska ordensutmärkelse, riddartecknet av Mecklenburgska Griporden, är svårare att förklara. Har den också att göra med kriget? Svaret är ett annat. Enligt en tidningsnotis från 1895 förlänade storhertig Fredrik Frans III av Mecklenburg-Schwerin Griporden till två tjänstemän vid statsbanorna med anledning av änkehertiginnans besök i Sverige. En av dem var Wållgren. Kanske hade änkehertiginnan passerat genom Falköping på sin resa och övernattat där som de svenska kungarna brukade göra?

Robert Wållgren i SJ:s paraduniform med utmärkelser i originalmontering. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.

Slutligen utnämndes Wållgren på Oscarsdagen den 1 december 1899 till riddare av Vasaorden för sina många år vid järnvägarna och därmed var hans samling dekorationer komplett. Men faleristik är inte bära vilka utmärkelser som tilldelats vem, det handlar också om hur de bärs.

Robert Wållgren i stinsuniform med utmärkelserna i preussisk montering.

För det första kan det noteras att Wållgren bar sina utmärkelser på olika sätt. I ett tidigt porträtt (bild X.) bär han sina båda danska utmärkelser såsom han tilldelats dem. Hederstecknet i dansk kryssband och fälttågsmedaljen i rakt band (bild Y.). På ett senare fotografi har han låtit montera dem båda i U-formad så kallad preussisk montering som var den rådande i Sverige. Slutligen är han porträtterad i civil klädsel med sina fyra utmärkelser i kryssband. Det är i denna montering som de bevarats. Kanske var den danska monteringen ett sätt att hedra de danska kamrater han ofta träffade på minnesfester. Kanske tyckte han bara att det såg snyggt ut.

Wållgren hade dessutom två uppsättningar miniatyrer för de tillfällen då originalen inte skulle bäras. En med utmärkelserna i raka band och en hängande på en guldkedja. Dessa båda är likställda i formalitetsgrad och det finns egentligen inget skäl att ha båda, såvida man inte vill variera sig.

Bandrosetter. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.

Dessutom ägde Wållgren flera små bandrosetter som kunde bäras på rockslaget vid informella tillfällen. Två stycken med Danneborgordens band, och två med alla de fyra utmärkelsernas band. På den ena är Vasaordens band på hedersplatsen i mitten, vilket är korrekt eftersom man bär det egna landets ordnar främst, men på den andra har Gripordens gula band satts i första rummet. Hade Wållberg vid något tillfälle anledning att lyfta fram Mecklenburg särskilt?

Robert Wållgrens ordensetui. Fotograf: Nilsson, Emil / Järnvägsmuseet.

Slutligen får man rikta ett par uppskattande ord till själva etuiet som bär initialerna R.W. på utsidan av locket och på insidan har ett broderat vapen med SJ:s bevingade hjul, ett posthorn och en blixtrande stjärna. Under finns Dannebrogsmännens hederstecken och mottot: Des charges unies. Bakgrunden är oklar men Wållgren var medlem i bland annat Frimurarorden.

3 kommentarer

Under Personer

Rolf Carlman 1932–2019

Hov- och ordensjuveleraren Rolf Carlman har avlidit vid en ålder av 87 år. Han drev firman C F Carlman som tillverkade de svenska kungliga ordenstecknen från 1800-talet, då hans farfars far Carl Fredrik Carlman utnämndes till ordensjuvelerare, ända fram till 1993. Kungl. Maj:ts Orden skriver på Kungahusets webbplats:

Tack vare den Carlmanska firmans konstskicklighet har de svenska ordenstecknens utförande alltid stått på ett högt plan, och de gör så även idag.

Utöver ordenstillverkningen hade Rolf Carlman en omfattande juvelerarverksamhet och han var dessutom en av de som kontrollerade riksregaliernas skick inför Riksdagens högtidliga öppnande varje år fram till 1974. Den 11 november 1972 utnämndes Rolf Carlman till riddare 1. klass av Vasaorden och fick själv rätt att bära ett av sina vackra ordenstecken. 1982 mottog han även H.M. Konungens medalj i 8:e storleken av guld med högblått band.

Jag ska återkomma till firman C F Carlman och deras betydande verksamhet för det svenska ordensväsendet i framtida inlägg.

2 kommentarer

Under Personer

Jean av Luxemburg 1921–2019

Storhertig Jean av Luxemburg.

Storhertig Jean av Luxemburg avled idag vid en ålder av 98 år. Han regerade i Luxemburg från 1964 fram till 2000 då han abdikerade till förmån för sin äldste son Henri.

Jean föddes 1921 på Bergs slott. Han var son till regerande storhertiginnan Charlotte och prins Felix av Bourbon-Parma. När Luxemburg ockuperades av Tyskland 1940 var familjen tvungen att fly till USA. Jean anmälde sig frivillig till den brittiska armén, utbildade sig till officer vid Sandhurst och deltog i landstigningen i Normandie. Efter krigsslutet erhöll han krigsdekorationer från Luxemburg, Belgien, Nederländerna, Frankrike, Storbritannien och USA, varav flera för tapperhet.

Storhertig Jean mottog även flera höga ordnar. 1951 utnämndes han och hans far till riddare av Serafimerorden av Gustaf VI Adolf. Ordenstecknen överlämnades av den svenske ministern i Belgien och Luxemburg. När storhertigen 1983 tog emot Carl XVI Gustaf på statsbesök fick han motta Serafimerordens kedja som särskild utmärkelse. Han var även riddare av brittiska Strumpebandsorden, danska Elefantorden samt såväl den spanska som den österrikiska Gyllene skinnets orden.

Påvliga Gyllene sporrens orden.

Hans mest ovanliga utmärkelse var nog Gyllene sporrens orden, den näst högsta av de påvliga riddarordnarna. Vad jag kunnat utröna utnämndes han 1965 vid ett officiellt besök hos påve Paulus VI. Ett år senare utfärdades nya bestämmelser varigenom de båda högsta påvliga ordnarna, varav Kristusorden är den högre, endast förlänas kristna statsöverhuvuden ”i samband med händelser av största världsomfattande betydelse”. Tidigare hade de protokollärt förlänats statschefer som besökte påven. Efter 1966 blev de mycket sällsynta och vid sin död var Jean den ende riddaren av Gyllene sporren. Idag saknar båda ordnarna levande innehavare.

Premiärminister Xavier Bettel har meddelat att storhertigens statsbegravning kommer att äga rum den 4 maj. Samma dag kommer Serafimerringning att äga rum i Riddarholmskyrkan.

Lämna en kommentar

Under Personer

Carl-Gustaf Andrén 1922–2018

CarlGustafAndren_FotoAndersAndren-800x600

Carl-Gustaf Andrén 1922–2018.

Professor Carl-Gustaf Andrén avled den 18 april vid en ålder av 95 år. Han blev  vid Lunds universitet 1967 och var 1977–1980 även universitetets rektor. 1980 utnämndes han till universitetskansler och gjorde stora insatser för svenskt universitetsväsende.

Andrén tillhörde den krympande skaran av ledamöter av Nordstjärneorden vilket han utnämnts till 1968. 1982 förlänades han dessutom Konungens medalj av 12:e storleken med Serafimerordens band.

Allra finast var dock den sällsynta Serafimermedaljen som Andrén tilldelades 2002. Den instiftades 1748 och delas idag ut av kungen till ”person som genom humanitär eller allmänt samhällsgagnande gärning gjort sig synnerligen förtjänt”. Andréns motivering löd ”för synnerligen förtjänstfull samhällsgagnande gärning”. Han var en av endast fyra levande innehavare.

Lämna en kommentar

Under Personer

Kjerstin Dellert 1925-2018

Kjerstin Dellert

Kjerstin Dellert 1925-2018.

Operasångerskan och teaterchefen Kjerstin Häggbom Dellert har idag avlidit vid en ålder av 92 år. Hon var verksam som sopran vid Stora Teatern i Göteborg och vid Kungl. Operan i Stockholm. Mest känd är hon för sitt brinnande och långvariga engagemang för Ulriksdals slottsteater, Confidencen.

Inför kungaparets bröllop 1976 anordnade  Dellert den stora galaföreställningen på Kungl. Operan inför kungaparets bröllop där bland annat ABBA uppträdde med Dancing Queen och Dellert själv sjöng O, min Carl Gustaf. Hösten samma år belönades hon med H. M. Konungens medalj av 8:e storleken i Serafimerordens band.

1976 var också året hon engagerade sig i Confidencen som byggts 1753 efter ritningar av arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz. Efter mordet på Gustav III förföll byggnaden men under 1900-talet återuppstod intresset för den nedgångna rokokoteatern. Det var dock först med Kjerstin Dellert som arbetet med att samla in pengar och rusta upp byggnaden tog fart. Idag har den återfått stora delar av sin forna glans och kunnat hysa stora teaterproduktioner under Kjerstin Dellers chefskap.

1992 tilldelades hon medaljen För tonkonstens främjande av Kungl. Musikaliska akademien och 1992 medaljen Illis quorum meruere labores av 8:e storleken av regeringen för ”mångåriga och betydelsefulla insatser för svenskt musikliv”. Så sent som den 1 december förra året fick hon ta emot Kungl. Patriotiska Sällskapets medalj För svenskt kulturarv (”Kulturarvsmedaljen”) för sitt mångåriga arbete med Confidencen.

Med anledning av Kjerstin Dellerts bortgång skriver Confidencen i ett pressmeddelande:

Vi kommer att minnas hennes brinnande engagemang, oräddhet och den värme och kärlek hon alltid visat sin omgivning.

Kjerstin Häggbom Dellerts utmärkelser:

  • H. M. Konungens medalj av 8:e storleken i Serafimerordens band (1976)
  • Medaljen Illis quorum meruere labores av 8:e storleken (1994)
  • Medaljen För tonkonstens främjande (1992)
  • Kungl. Patriotiska Sällskapets medalj För svenskt kulturarv (”Kulturarvsmedaljen”, 2017)
  • Drottningholmsteaterns vänners hederstecken (se bild ovan, 1984)

Lämna en kommentar

Under Personer

Prins Henrik 1934-2018

Prins Henrik

Prins Henrik. Foto: Kongehuset

Prins Henrik av Danmark somnade in natten till idag på Fredensborgs slott efter en tids sjukdom. Vid hans sida fanns hans hustru drottning Margrethe och deras båda söner kronprins Frederik och prins Joachim. Prinsen blev 83 år gammal.

Prinsen föddes Henri de Laborde de Monpezat i Talence i Frankrike och träffade dåvarande prinsessan Margrethe när han arbetade som diplomat. De gifte sig 1967 i Köpenhamn och han tog namnet Henrik. Sedan dess har han varit en färgstark medlem av det danska kungahuset.

1970 utnämndes han till av Fredrik IX till ordenskansler och fick ansvaret för det danska ordensväsendet. Han skulle inneha ämbetet i mer än 40 år. Först 2009 lämnade han över det till prins Joachim. 1978 blev prins Henrik dessutom beskyddare för danska Ordenshistorisk Selskab och har deltagit flitigt i dess aktiviteter. Det fick viss uppmärksamhet när prinsen valde bort kung Carl Gustafs 70-årsfirande för att istället delta i sällskapets 50-årsjubileum.

Enligt danska hovet hemsida innehade prins Henrik 20 danska utmärkelser och närmare 50 utländska. På hans högtidsdräkt och uniformer bilade dessa ansenliga rader. Bland ordnarna fanns Serafimerorden som han utnämndes till den 21 december 1972. Den allra siste att utnämnas av Gustaf VI Adolf.

På prinsens begravningsdag kommer hans serafimersköld att bäras i procession till Riddarholmskyrkan där serafimerklockan ringer en timmes serafimerringning.

UPPDATERING:

Det har tillkännagivits att prins Henrik kommer att kremeras. Hälften av askan ska spridas i havet och hälften begravas i Fredensborgs slottspark. En enkel begravningsceremoni kommer att äga Christiansborgs slottskyrka tisdagen den 21 februari. Med anledning av detta ställer det svenska kungaparet in sin planerade resa till vinter-OS i Pyeongchang.

 

Lämna en kommentar

Under Personer

Ätten Bernadotte 200 år på tronen

unnamed

Minnesmedaljen. Foto: Svenska Medalj AB / Manu Heiskanen

Igår den 5 februari var det 200 år sedan Karl XIII dog och efterträddes av sin adoptivson Karl XIV Johan som inledde ätten Bernadottes tid på tronen. Detta högtidlighölls med ett seminarium i Rikssalen på Stockholms slott i närvaro av kungaparet, kronprinsessparet och 300 gäster. Ett program bestående av musik och föredrag om Bernadotterna avslutades med några ord från kungen. Han sade bland annat:

Min önskan är att slottet också ska vara en levande plats; en plats för samtal. En länk mellan vår historia och vår samtid. Jag vågar tro att det också skulle ha varit min förfader Karl XIV Johans önskan.

En symbol för jubileumsåret, som bland annat dekorerade talarstolen under seminariet, är den särskilt präglade minnesmedaljen. Inte en bärbar sådan, utan en bordsmedalj av 12:e storleken (43 mm. i diameter) med Karl XIV Johans och Carl XVI Gustafs bilder vända mot varandra. Medaljen har skulpterats av Ernst Nordin och tillverkats av Svenska Medalj. Från och med idag kan man köpa den i Slottsboden.

Karl Johan medalj

1818 års medalj.

Minnesmedaljen är inspirerad av den medalj som Rikets ständer lät prägla 1818 över både den avlidne kungen och den nytillträdde. Den utfördes av Carl Enhörning och Gustaf Adolf Enegren. Väldigt roligt och passande val som knyter an till kungens ord om historia och samtid. Mer om medaljen står att läsa i Svensk Numismatisk Tidskrift som jag tyvärr inte haft tillfälle att bläddra i än.

Under jubileumsåret hålls flera aktiviteter för att uppmärksamma Bernadotterna på olika sätt spelat roller i Sveriges historia. Ett föredrag som man inte får missa är Tom Bergroths med titeln Från fransk marskalk till kung av Sverige – Ordnar och medaljer till belöning som handlar om hur Karl XIV Johan utvecklade det svenska belöningsväsendet. Föredraget hålls den 12 september på Stockholms slott. Mer information och biljetter här.

Lämna en kommentar

Under Minnestecken, Personer