Titt som tätt är det någon som frågar hur medaljer med och utan krona ska bäras i förhållande till varandra. Vanligtvis är det någon som mottagit den officiella medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst efter 30 års anställning inom staten, en halvofficiell medalj med kungens porträtt och kunglig krona från en icke-statlig organisation, samt Försvarsmaktens grundutbildningsmedalj (tidigare värnpliktsmedaljen) som saknar kunglig bild och krona.
Den traditionella ordningen är att medaljer med krona alltid bärs före de som saknar krona, oavsett valör eller storlek. En mindre silvermedalj med krona bärs alltså före en större guldmedalj utan krona. Medaljer med kronor delas idag ut av kungen, regeringen, vissa statliga myndigheter och kungliga akademier samt av ett antal enskilda organisationer som fått särskilt tillstånd. Enligt denna ordning ska i exemplet ovan För nit och redlighet bäras främst, därefter den halvofficiella medaljen och sist Försvarsmaktens medalj.
2012 ändrade dock Försvarsmakten sitt reglemente om bärande av utmärkelser så att statliga myndigheters medaljer som Försvarsmaktens egna ska bäras före halvofficiella medaljer. Även om de saknar kungligt porträtt och kunglig krona. Enligt denna ordning bärs Försvarsmaktens medalj mellan de båda krönta medaljerna i exemplet. Jag har förståelse för denna förändring. Det är naturligt att Försarsmakten vill ha sina egna medaljer framför icke-statliga organisationers.
Jag är dock av uppfattningen att Försvarsmaktens ordning utgör ett undantag från en alltjämt gällande huvudregel att: krönta medaljer ska bäras framför okrönta. Jag utvecklar mina argument nedan.
Historisk bakgrund
Före 1975
Enligt historisk och internationell praxis är statschefen den högsta bestämmande myndigheten över utmärkelser som får bäras offentligt. I Sverige har statens egna utmärkelser länge kännetecknats av att de är krönta med en kunglig krona, till exempel de kungliga ordnarnas tecken. De kungliga belöningsmedaljerna visar den regerande kungens porträtt.
Sedan tidigt 1800-tal har vissa organisationer fått tillstånd att dela ut medaljer med kunglig krona och kungligt porträtt. Mest känt är nog Kungl. Patriotiska Sällskapet som erhöll detta tillstånd redan 1802 och vars medaljer delas ut än idag. Dessa utmärkelser har en särskild status.
Alla krönta utmärkelser kan härleda sin status till ett kungligt beslut som fattats i någon av dessa tre organ:
- Konungen i statsrådet (regeringen)
- Konungen i ordenskapitel
- Konungen i hovprotokoll
I fråga om nådevedermälen som adelskap, ordnar och andra utmärkelser har kungens personliga medverkan ansetts central. Sådana beslut kunde i regel inte fattas av en tillfällig regent. Denna princip har varit viktigt även i republiker. När Finlands president Urho Kekkonen blev sjuk 1981 innebar det att inga finska ordnar kunde delas ut. Utmärkelser ska i regel ha tillkommit med någon medverkan av statschefen för att anses officiella.
I de tre ovannämnda organen fattades även beslut om hur utmärkelser skulle ordnas och bäras. I statsrådet fattades beslut om militärt bärande, i ordenskapitlet fastställdes ordnarnas inbördes ordning samt generella anvisningar för civilt bärande, och i hovprotokollet utfärdades hovstadgan som reglerade hovets bärande. Tack vare centraliseringen av dessa beslut hos kungens person stämde dessa bärandeordningar alltid överens.
Efter 1975
Genom 1974 års regeringsform upphörde kungen att delta i regeringens arbete. De utmärkelser som tidigare delats ut av Konungen i statsrådet delas sedan detta år ut av regeringen, till exempel medaljen Illis quorum meruere labores. Den nya regeringsformen innebar dock inte att regeringen fick förfoga över kungens porträtt. För att få använda detta på sina medaljer måste även regeringen ansöka om kungens tillstånd.
Med den nya ordningen förlorade kungen sin roll som central beslutsfattare i alla frågor rörande statens officiella utmärkelser. Konsekvenserna av detta har utretts av Fredrik Löwenhielm som var vice kansler tillika sekreterare vid Kungl. Maj:ts Orden i hans bok Svenska ordnar och medaljer som kom ut 1987 och 1998. Utifrån sina slutsatser delade han in svenska utmärkelser i tolv grupper från A till L. Denna indelning används alltjämt.
I grupp A till F placerade Löwenhielm de utmärkelser som fortfarande utdelas av kungen i ordenskapitel eller i hovprotokoll, till exempel de kungliga ordnarna. I grupp G placerade han de kungliga medaljer som tidigare delats ut av kungen i statsrådet men som nu övergått till regeringen. Hovmedaljer av engångskaraktär placerades i grupp H.
Intressantast i denna indelning är grupp I ”Övriga officiella medaljer”. Där har Löwenhielm placerat sådana bärbara medaljer som delas ut av statliga myndigheter och kungliga akademier och som erhållit nådigt tillstånd från kungen att förses med kungligt porträtt och krona. I denna grupp finner vi dels Uppsala universitets förtjänstmedalj och Kungl. Musikaliska akademiens medalj För tonkonstens främjande. Dessa båda medaljer instiftades efter beslut av Konungen i statsrådet 1928 respektive 1944. I gruppen finner vi även Kungl. Vitterhetsakademiens och Kungl. Krigsvetenskapsakademiens förtjänstmedaljer. Dessa instiftades efter nådigt tillstånd av Konungen i hovprotokollet 1967 respektive 1995.
Löwenhielm fäster alltså inget avseende vid om utmärkelserna fått porträtt och kunglig krona genom beslut i statsrådet eller i hovprotokollet. Inte heller gör han någon skillnad av om beslutet fattats före eller efter 1974. Det centrala för att ingå i grupp I är om den utdelade organisationen är en statlig myndighet eller en kunglig akademi vars utmärkelse erhållit kungligt tillstånd i någon form. Löwenhielm utelämnar sådana äldre akademimedaljer som på senare år försetts med band utan att först ansöka om tillstånd hos kungen.
Det är uppenbart att Löwenhielm inte anser att det räcker att en statlig myndighet delar ut en medalj för att denna ska räknas till grupp I. Han går nämligen vidare till Halvofficiella utmärkelser med grupp J ”Halvofficiell orden” (Johanniterorden), grupp K ”Ett antal halvofficiella medaljer (flertalet med Konungens bild och kungl krona)” för att först i grupp L ”Några övriga medaljer och förtjänsttecken, som inte har Konungens bild och kungl krona” lista Försvarsmaktens medaljer. Med det sagt innebär det inte att grupp L är helt inofficiella. Jag tolkar Löwenhielm som att denna grupp innehåller sådana tecken som regeringen efter 1974 gett tillstånd att bäras på militär uniform.
Löwenhielms ordning är inte uppställd efter vad han själv tyckte var lämpligt utan utifrån vilka beslut som fattats av kung och regering. Av detta skäl menar jag att ordningen och principerna bakom den fortfarande gäller.
Efter 2012
Löwenhielms användes i princip oförändrad inom Försvarsmakten fram till år 2012 då ovannämnda förändring trädde ikraft. Jag har som sagt förståelse för beslutet att flytta upp de egna medaljerna. Förtjänstutredningens förslag till återuppväckt statlig belöningssystem låg alltjämt långt i framtiden och Försvarsmakten fick laga efter läge och ett stort antal medaljer instiftades på olika nivåer i organisationen. Ur ett internt perspektiv är det naturligt att dessa får en relativt framskjuten plats i bärandeordningen. Överbefälhavaren har enligt regeringsbeslut 1983 rätt att bestämma hur utmärkelser bärs inom myndigheten.
Jag har hört två argument för varför Försvarsmaktens nya ordning med statliga medaljer ska anses tillhöra grupp I även för civila.
Det första argumentet är att det finns en PM utarbetad inom Regeringskansliet (SB PM 2006:1) där Försvarsmaktens medaljer står med under rubriken Statliga medaljer vid sidan av regeringsmedaljerna. Det är dock ingen som ifrågasatt att myndighetens medaljer i någon mån är statliga. Det innebär inte att de har samma status som övriga utmärkelse i grupp I. För övrigt är denna PM skriven av rättschefen och utgör inte ett regeringsbeslut.
Det andra argumentet är att förändringen är en nödvändighet eftersom 1974 års regeringsform i princip gör det omöjligt för nya medaljer att läggas in i grupp I. Detta bygger på antagandet att ett regeringsbeslut krävs för att en utmärkelse ska läggas till gruppen och att regeringen efter 1974 inte längre fattar sådana beslut. Som jag visat ovan har Fredrik Löwenhielm emellertid placerat medaljer i grupp I som inte instiftats av Konungen i hovprotokoll både före efter att 1974 års regeringsform trätt i kraft.
Det finns alltså inget formellt hinder för Försvarsmakten att ansöka hos kungen om nådigt tillstånd att placera sina medaljer i grupp I. Exempel på statliga myndigheter som gjort det är Skogsstyrelsen (2009) och Sveriges lantbruksuniversitet (2011). Kungl. Maj:ts Orden lyfter fram denna möjlighet i sina anvisningar:
Under lång tid har den underliggande principen för medaljers bärande på bröstet varit, att utmärkelser med kunglig krona grupperas närmast hjärtat, och utmärkelser utan kungl. krona och/eller porträtt grupperas därefter. Detta för att understryka att medaljer som genom nådigt tillstånd sanktionerats av statschefen har större dignitet. Myndigheter, lärosäten, akademier m.m. vilka efter 1975 instiftat medaljer tillhöriga grupp I Övriga officiella medaljer och som därför saknar kungl. krona och/eller porträtt kan, precis som för grupp K, ansöka om detsamma hos riksmarskalksämbetet.
Därför menar jag att den traditionella ordningen fortfarande gäller för den som inte bär Försvarsmaktens uniform och att medaljer med krona ska baras framför de som inte har det, även om de senare delats ut av en statlig myndighet.
Framtiden
De senaste åren har inneburit ett antal mycket stora förändringar inom det svenska belöningssystemet. Viktigast är förstås att de svenska riddarordnarna snart kommer att delas ut igen. Därutöver har riksdagen 2022 instiftat ett eget belöningssystem i form av en medalj i olika storlekar. Kungen och regeringen kommer alltjämt att fortsätta dela ut egna medaljer. Inom myndighetsvärden intar Försvarsmaktens medalj För sårade i strid en särställning i och med att den tillkommit genom regeringsbeslut.
Det svenska belöningssystemet är brokigare än någonsin och inom kort lär frågorna om utmärkelsernas inbördes ordning bli fler och fler. Fredrik Löwenhielms arbete har tjänat oss väl, men nu finns ytterligare faktorer som måste vägas in. Vi behöver en ny bärandeordning!
Min uppfattning är att det inte räcker att en ny bärandeordning publiceras i myndighetsföreskrifter eller i en bok utgiven på förlag. Den tidigare ordningen bygger på kungliga beslut och det bör den nya ordningen också göra. Förslagsvis i ett officiellt dokument fastställt av kungen. På så vis kan framtidens mottagare av svenska utmärkelser vara trygga med vad som gäller och bära sina utmärkelser med stolthet.
Phaleristica 