Frihetskorsets Mannerheimkors av 2:a klass. Foto: Vapaudenristin ritarikunta.
Idag flaggar den finska Försvarsmakten på halv stång för att hedra Tuomas Gerdt, den siste Mannerheimriddaren, som avled igår i en ålder av 98 år.
Finlands högsta tapperhetsutmärkelse Mannerheimkorset, vars innehavare kallas Mannerheimriddare, kan tilldelas militärer oberoende av grad ”såsom belöning för utmärkt tapperhet, uppnådda särskilt viktiga kamphandlingar eller synnerligen förtjänstfullt ledda operationer”. Det infördes den 16 december 1940 som en del av Frihetskorsets orden på initiativ av marskalk Carl Gustaf Mannerheim. Samtidigt bestämdes han skulle vara ordens stormästare under sin livstid.
Trots att Mannerheimkorset kom till kort efter vinterkrigets slut så var det under fortsättningskriget 1941–1944 som det kom att förlänas. Den 20-årige Tuomas Gerdt tjänstgjorde som stridsbud under kriget och sårades inte mindre än tre gånger. På sjukhuset fick han motta Mannerheimkorsets 2:a klass. I motiveringen stod:
I många svåra situationer har han kallblodigt, och utan att spara på sig själv, genomfört uppdrag vars värde endast en sådan person kan förstå som själv har tvingats leda trupper i lägen då alla förbindelser varit brutna och då endast manskapets kondition och tapperhet kunnat förmedla de givna meddelandena och uppmaningarna.
Mannerheimkorset har inte delats ut sedan 1945. Däremot har Frihetskorset fortfarande förlänas för tapperhet under fredstida insatser.
Ordenstecken
1:a klassen av Mannerheimkorset har endast förlänats två gånger: till Mannerheim själv (1941) och till general Erik Heinrichs (1944). Ordenstecknet består av ett svaremaljerat georgskors med ett innefattat hakkors av guld en blå mittglob med en vit ros. Det bärs om halsen i ett rött band med vita kantränder. Bäranordningen har formen av två svärdsbärande händer inom en lagerkrans.
2:a klassen av Mannerheimkorset har förlänats 191 personer. Ordenstecknet liknar 1:a klassens men bärs på bröstet utan band likt en kraschan. Kransen med de svärdsbärande armarna omsluter mittgloben. De som belönats två gånger bär även ett par korslagda marskalksstavar ovanför brösttecknet. Endast fyra personer har blivit dubbelt dekorerade med Mannerheimkorset.
Sveriges närmsta motsvarighet till Mannerheimkorset är riddarvärdigheten med stora korset av Svärdsorden. Även denna utmärkelse har halstecken och bröstdekoration utan band, är indelad i två grader och har tilldelats marskalk Mannerheim. Den stora skillnaden är att Svärdsorden varit knuten till grad, vilket Mannerheimkorset inte är. Enligt mig vore det dock en naturlig utveckling om Svärdsorden justerades enligt finsk förebild vilket jag utvecklat här.
Mannerheimriddarna
Vid Mannerheims begravning i februari 1951 var 143 av Mannerheimriddarna i livet och hela 117 av dem deltog vid jordfästningen. Det var första gången de samlades och de beslutade att bilda en kamratförening som senare blev en stiftelse med uppgift att understöda riddarna och deras anhöriga, att hålla traditionerna levande och att belöna tapperhet både inom det militära och det civila.
1994 beslutade president Martti Ahtisaari att samtliga Mannerheimriddare skulle bjudas till presidentens årliga bal. När portarna öppnades var de de första att gå in till tonerna av Jägarmarschen. Tuomas Gerdt var sedan 2004 den siste kvarlevande Mannerheimriddaren och hade privilegiet att vara den förste att tas emot av presidentparet.
På Armémuseum finns en samling kläder och utmärkelser som tillhört en av svenska arméns ”mest legendariska officerare”. Han var dekorerad med Svärdsorden, finska Frihetskorset, tyska Järnkorset och flera FN-medaljer. I hans garderob fanns röda ridbyxor för en major i det finska kavalleriet, vita paradbyxor för en svensk generalkonsul samt en kappa för riddare av den Heliga gravens orden. Officeren i fråga hette Stig Möllerswärd.
Stig Mauritz Möllerswärd föddes den 5 augusti 1900 i Uppsala. Han inledde sin militära bana i småländska Eksjö där han blev en av de sista officerarna att utbildas vid Smålands husarregemente (K 4) under överste Gilbert Hamilton. Redan som ung löjtnant gjorde han sig känd för sin färgstarka personlighet och originalitet. Författarinnan Birgit Th. Sparre som kände honom under Eksjötiden skrev: ”Ingen tillställning i Eksjö ansågs lyckad om inte Stig Möllerswärd var närvarande och med sin slagfärdighet gav extra krydda åt samvaron.” Efter att ha lämnat Eksjö tjänstgjorde han vid Norrlands dragoner (K 4) och Livregementets husarer (K 3).
Frivillig i Finland
Stig Möllerswärd var bland de många svenskar som stred frivilligt på den finska sidan under både vinterkriget 1939–40 och fortsättningskriget 1941–43.
1942 blev Möllerswärd chef för det svenska frivilligkompaniet vid Svirfronten där han gjorde sig känd för att orädd rida längsmed fronten på sin häst Putte iförd de röda ridbyxor som idag finns på Armémuseum. I december samma år dekorerades han med Frihetskorsets 4:e klass med svärd och eklöv för ”visat personligt mod vid avvärjandet av fientliga anfall på sitt avsnitt”. När han lämnade chefskapet 1943 belönades han med Frihetskorsets 3:e klass.
3:e klassen med svärd.4:e klassen med svärd och eklöv.Finska Frihetskorset orden.
Frihetskorsets orden hade instiftats 1918 under finska inbördeskriget på initiativ av Gustaf Mannerheim. Utdelandet upphörde 1919 men återupptogs igen 1939. Militärer förlänas frihetskorset med svärd. Eklöven utgjorde en särskild utmärkelse. Stig Möllerswärd mottog frihetskorset tre gånger vilket i rullorna förkortades: FFrK3klmsv o. 4klmsv o. ekl. Han mottog även ett antal finska minneskors och -medaljer.
Efter att ha lämnat Finland skrev han till sin gamle chef och vän Gilbert Hamilton i syfte att få till stånd några tyska utmärkelser till de frivilliga svenskarna. Hamilton hade varit frivillig på den tyska sidan under första världskriget och sedermera blivit hedersgeneral i tyska reservarmén. I sitt brev skrev Möllerswärd:
Det svenska frivilligkompaniet, är som sagt, mycket litet, une quantité négligeable militärt sett, ehuruväl dess tapperhet ofta omvittnas och dess förluster ingalunda äro få, men symboliskt besitter det likväl en viss betydelse såsom ett synligt tecken på, att ”mandom mod och morske män finns i gamla Sverige än” – trots allt.
Det vore därför dessa helhjärtade svenska soldater av oskattbart värde, om även bland den lilla svenska truppenhet, som kämpar på Finlands och därmed även på Tysklands sida, detta senare land ville utdela ett antal av den tyska arméns hederstecken.
När Möllerswärd skrev om förluster visste han vad han talade om. Under hans chefskap hade brodern Carl-Johan stupat vid fronten och begravts i Uppsala med militära hedersbetygelser. Brevet resulterade i att tre svenska frivilliga dekorerade med tyska Järnkorset av 2:a klass. Sannolikt var det i samband med detta som Möllerswärd själv mottog sitt eget järnkors.
Vid denna tid pryddes Järnkorset av den förhatliga svastikan, men det tåls att påminnas att utmärkelsen instiftades redan 1813 under Napoleonkrigen av kung Fredrik Vilhelm III. 1957 fick Järnkorsets mottagare byta in sina kors mot nya där hakkorset bytts ut motett eklöv. Möllerswärds blev dock aldrig ersatt.
Medlare i farozoner
Eter hemkomsten till Sverige utnämndes Möllerswärd till riddare av Svärdsorden för sina 20 år som officer. Han gick snart i FN-tjänst och påbörjade en karriär som framgångsrik medlare och observatör. Det första uppdraget gick tillsammans med Folke Bernadotte till Palestina 1948–51, därefter till Kashmir 1951–54, till Korea 1954–56, åter till Palestina 1956–59 med avstickare till Libanon och slutligen 1960–61 i Kongo bland annat som stabschef hos general Carl von Horn.
Dessa uppdrag har kallats hans främsta livsinsats och det har sagts att:
Få var som han skickade att medla i tillspetsade situationer. Han förenade den borne truppofficerens resoluta handlag och praktiska syn på problemen med diplomatisk takt och koncilians jämte en personlig pondus, som inte kunde undgå att göra intryck.
1955 instiftade FN en bronsmedalj att delas ut till dem som tjänstgjort i FN-operationer. Stig Möllerswärd måste ha varit bland de första mottagarna och fick sammanlagt fyra, varav en för tjänstgöring i Pakistan (UNMOGIP) och en för tjänstgöring Kongo (ONUC).
Stig Möllerswärds FN-medaljer.
Det finns spridda notiser i svensk och internationell press om Möllerswärds medlaruppdrag. Inte sällan meddelas det att han är en få kvarvarande befäl sedan huvuddelen av styrkan evakuerats från en farozon av säkerhetsskäl. Det hade varit intressant att läsa en mer djupgående skildring av hans internationella uppdrag men någon sådan har jag inte hittat.
Diplomat i Jerusalem
Som pensionerad överste återvände Stig Möllerswärd till Jerusalem som Sveriges generalkonsul. Tjänsten var nog mestadels symbolisk, men Möllerswärd såg ändå till att skaffa sig en diplomatuniform komplett med vita byxor, paradvärja och hatt med strutsplym. Det är en skrämmande tanke Järnkorset av 1939 års modell burits till denna uniform i Jerusalem av alla platser!
Svensk diplomatuniform med tillhörande värja.
Den tidigare så omskrivne Möllerswärd levde ett tillbakadraget liv i Jersusalem men förekom då och då i tidningarna, bland annat berättades att han brukade vandra utanför sitt hus på Via Dolorosa i en ”egenhändigt komponerad vit uniform”. Denna uppgift berodde sannolikt på okunskap. Även om Möllerswärd hade en fäbless för uniformer rör det sig knappast om hans egen komposition utan snarare om äkta riddarmantel. I unga år hade Möllerswärd konverterat till katolicismen och kom att upptas i den Heliga Gravens Orden. Den 3 augusti 1958 meddelade Svenska Dagbladet:
Till riddare av Heliga Gravens Orden har dubbats överstelöjtnanten Stig Maurtiz Möllerswärd […]. Investituren ägde rum 30 juli i den Heliga Gravens Kyrka. Officiant var den latinske patriarken i Jerusalem Alberto Gori. Dubbningen skedde med Gottfrids av Bouillon svärd.
Slutligen kan nämnas att Stig Möllerswärd hade kontakter även med Suveräna Malteserorden. 1967 tilldelades han nämligen dess förtjänstorden med svärd. Vid denna tid var han dock mycket sjuk och förberedde sin hemresa till Sverige där han avled den 10 oktober samma år.
Malteserordens förtjänstkors med svärd.
Stig Möllerswärd var mytomspunnen i sin samtid. Svenska Dagbladet fick in så många ”Möllerswärds-historier” att de fick spridas ut över flera veckor. Jan von Konow, sedermera chef för Armémuseum, skrev att Möllerswärd:
gestaltade en säregen blandning av krävt disciplinerad karolin och levnadsglad musketör, en nordisk gascognare. I en tid av tilltagande slätstrukenhet var han en personlighet av inspirerande mått.
En bok om den originelle Stig Möllerswärd och hans äventyr världen över skulle vara oerhört intressant läsning. Tills en sådan skrivs får vi nöja oss med hans kvarlåtenskap på Armémuseum som kan beskådas här.
Idag firar våra vänner i Finland 100 år av självständighet. Som vanligt på självständighetsdagen den 6 december får en stort antal dem ta emot värdigheter inom Frihetskorsets orden, Finlands Vita Ros’ orden samt Lejonorden ”till vedermäle för framstående såväl civila som militära förtjänster för fosterlandet”. Att det är 100-årsdag innebär ingen särskild ökning av förläningar. Man håller sig runt 3 800 utdelade utmärkelsetecken.
Lejonordens riddartecken med olympiskt spänne.
Finlands rika flora av ordnar och medaljer innehåller många intressanta varianter. Bland dem kan nämnas de riddartecken av Lejonorden som förlänats med spänne åt dem som vunnit en olympisk eller paralympisk medalj. Spännet har formen av de olympiska ringarna, i guld för riddare av 1. klass och i silver för riddare. Denna utmärkelse instiftades vid Finlands 50-årsdag 1967 och tillföll 61 idrottare varav några vunnit sina OS-medaljer i Stockholm 1912. Idag tillfaller den 28.
Ordenshistoria.
Den 14 december publiceras Antti Matikkalas bok om Vita Ros’ orden och Lejonordens historia. Perfekt julklapp den den finskspråkige! Ordnarnas historia förklarar vilken roll de har spelat och varför det finska ordensväsendet är så uppskattat än idag. En sammanfattning av Jussi Nuorteva kan läsas på svenska här.
Den omfattande ordenshandbok, med anvisningar om när och hur utmärkelsetecken ska bäras, som kom ut för precis ett år sedan, lanseras nu i en reviderad andra upplaga. Den har utökats med bland annat instruktioner för militära och civila uniformer. Denna intressanta läsning hittas på finska, svenska och engelska här.
Finlands mångfacetterade faleristik kommer jag att återkomma till många gånger. Den har spelat en stor roll i ett mödosamt och framgångsrikt samhällsbygge. Istället för att författa en egen hälsning till våra kära vänner på andra sidan Östersjön citerar jag kungens telegram till president Niinistö:
På 100-årsdagen av Republiken Finlands självständighetsförklaring sänder jag Eder, herr President, mina och det svenska folkets hjärtligaste lyckönskningar.
Våra länder förenas av Östersjön. Mellan våra folk finns en stark samhörighet, skapad ur en lång historisk gemenskap och genom personliga band.
Det är min förhoppning att denna gemenskap skall bestå och fördjupas.
När Ni i dag firar det självständiga Finlands 100-årsdag vill jag samtidigt sända mina varmaste välgångsönskningar till Finlands folk.
Idag begravdes Finlands förre president Mauno Koivisto i Helsingfors domkyrka. Framför kistan, som var svept i den finska presidentflaggan, var hans ordnar och medaljer placerade: storkorset med kedja av Finlands Vita Ros orden, storkorset av Frihetskorsets orden samt storkorset av Finlands Lejons orden. Presidenten är dessa ordnars stormästare.
Koivistos serafimersköld.
Koivisto innehade även flera utländska ordnar, bl. a. svenska Serafimerorden som han tilldelades vid ett statsbesök i Sverige 16 april 1982. När kung Carl Gustaf besökte Finland 1983 tilldelades han även kedjan. Som serafimerriddare fick Koivisto sitt vapen målat på en särskild vapenplåt. Efter hans död har dödsdatumet tillförts och idag på begravningsdagen fördes den med grenadjärvakt från Stockholms slott till Riddarholmskyrkan där serafimerklockan inledde sin timslånga serafimerringning för den avlidne riddaren.
Hans valspråk Valtakunnan parhaaksi betyder ”För rikets bästa”.
Idag på Finlands självständighetsdag har president Sauli Niinistö traditionsenligt förlänat drygt 3 800 ordenstecken och medaljer inom Frihetskorsets orden, Finlands Vita Ros’ orden och Lejonorden till förtjänta finländare. Nytt för i år är att alla mottagarna med sina utmärkelsetecken får ett exemplar av den nya ordenshandboken som ger bakgrund och praktiskt vägledning till det det finska belöningsväsendet. Den går även att läsa på ordnarnas hemsida.
Boken fokuserar främst på Finlands Vita Ros’ orden och Lejonorden och är rikligt illustrerad med fotografier av ordenstecknen och -medaljerna samt teckningar som visar hur dessa bärs till olika klädkoder. Dessutom beskrivs utmärkelsetecknets väg till mottagaren från det att ett förslag lämnats in, och läsaren får t. o. m. tips om hur man syr medaljband.
Också en svensk läsare kan hitta nyttig information i boken. Det finska regelverket ligger nära det svenska, även om det inte är identiskt på alla punkter. I Finland tillåts t. ex. endast två halstecken, i Sverige tre o. s. v. På en uniform placerar finländaren sina medaljer ovanför bröstfickan och kraschaner under, medan svensken låter medaljerna vila på ficklocket och placerar kraschanen mitt på fickan.
Boken innehåller även en intressant artikel ”Riddarordnarnas historia” som även avhandlar Sverige och Ryssland av Antti Matikkala. Han arbetar just nu på ett verk om Finlands Vita Ros’ orden och Lejonorden som ska utkomma under 2017 då Finland firar 100 års självständighet.
Phaleristica 