Etikettarkiv: Finska fortsättningskriget

Mannerheim – riddare med stora korset av Svärdsorden

Fältmarskalk Gustaf Mannerheim 1942 med riddartecknet om halsen och svärdet på bröstet.

Den 17 mars 1942 under det pågående Fortsättningskriget mot Ryssland reste den svenske arvprinsen Gustaf Adolf till Finland för att överlämna Sveriges främsta militära utmärkelse, riddare med stora korset av Svärdsorden 1. klass, till den finske överbefälhavaren och fältmarskalken Gustaf Mannerheim. Det var första gången sedan 1861 som denna utmärkelse delats ut och ingen förläning har hittills ägt rum därefter.

Denna speciella ordensvärdighet instiftades av Gustav III år 1788 som ”en ypperlig belöning för utmärkt tapperhet” som aldrig skulle utdelas ”utan då Sveriges Rike uti örlog stadt är, eller kunna vinnas utan genom värkeliga Krigs bedrifter uti rikets tjänst”. Jag har tidigare beskrivit denna utmärkelse i Sveriges främsta tapperhetsdekorationer. Den siste svenske riddaren Bror Cederström, som belönades 1813 efter segern vid Bornhöft, avled 1877.

1861 mottog Napoleon III utmärkelsen av Karl XV vid ett besök Frankrike. Det väckte viss uppmärksamhet eftersom utlänningar endast kunde motta den för förtjänster som Sveriges allierade under krig. Genom 1902 års ordensstadgar infördes möjligheten att belöna även ”utländska fältherrar och befälhavare, som på synnerligen framstående sätt utmärkt sig under krig”. Gustaf Mannerheim är det enda exemplet på att bestämmelsen utnyttjats.

Mannerheims ordenstecken idag utställda på Mannerheim-museet i Helsingfors.

Ordenstecknen för 1:a klass består av Svärdsordens riddarkors i större format att bäras om halsen samt ett upprättstående svärd av silver att bäras på bröstet. Enligt Gustav III:s bestämmelser skulle riddare dubbas ”helst under bar himmel och framför fronten”. För andra ordensgrader avskaffades dubbningen redan på 1860-talet men för denna värdighet behölls den i ordensstadgarna ända till 1974.

Just denna bestämmelse iakttogs dock inte 1942 när prins Gustaf Adolf överlämnade ordenstecknen. Prinsen överlämnade helt enkelt halstecknet och fäste svärdet på marskalkens bröst med orden: Candida pro causa, ense candido (‘för en ren sak med ett rent svärd’) vilket var Mannerheims eget valspråk. Därefter höll prinsen ett anförande som är värt att återges i sin helhet:

Herr fältmarskalk!

När ni 1918 ställde eder till den finska försvarsmaktens förfogande att leda det finska frihetskriget följde vi i Sverige kapens gång med spänt intresse. Många voro de svenska officerare som frivilligt deltogo i och jag tror även med heder skilde sig från sina uppdrag under – detta krig. Insatsen från den svenska frivilliga trupp som därvid kämpade under edert befäl tror jag också uppskattades i Finland.

Under den tid av fred och återuppbyggande som därefter förunnades Finland ställde ni, herr fältmarskalk, edra stora insikter och erfarenheter i fosterlandets tjänst för att främja det mål ni satt eder före, att ena Finlands folk och öka den finska försvarsmaktens styrka. Att detta edert arbete lett till stora resultat blev uppenbart för oss alla när Finland 1939 ånyo måste värna sin frihet.

Ni tvekade då icke att åter ställa eder i spetsen för edra finska soldater, de soldater som vi i Sverige vetat att uppskatta som värdiga och goda krigare, icke endast under de senaste åren utan långt dessförinnan under våra brödrafolks gemensamma strider. Vi ha med aldrig minskat intresse följt det tappra finska folkets och edra, herr fältmarskalks, bragder och öden under de gångna åren.

Vi ha försökt att på det sätt vi kunnat visa vår uppskattning för vad ni gjort, och det är för att på ett synbart sätt visa denna vår uppskattning som jag har fått min höge farfaders, Hans Majestät konung Gustafs uppdra att till eder, herr fältmarskalk, överlämna riddarvärdigheten med Svärdsordens stora kors av första klass. Hans Majestät har särskilt bett mig frambära att denna utmärkelse till den finska krigsmaktens främste representant i lika hög grad utgör ett tecken på Sveriges beundran för den finske soldaten.

Därefter sade prinsen ett par ord om ordensvärdighetens historia och dess särskilda koppling till Finland:

Denna utmärkelse instiftades 1788 av Gustav III före avresan till krigsskådeplatsen i Finland för att tilldelas fältherrar och befälhavare som på synnerligen framstående sätt utmärkt sig under krig. Trenne svenska konungar – Gustav III, Karl XIII och Karl XIV Johan – ha burit första klassen av detta vårt förnämsta militära utmärkelsetecken.

Bland de därmed utmärkta finna vi många av de hjältar som Runeberg besjungit i Fänrik Ståls Sägner, såsom Sandels, von Döbeln och Adlercreutz. Den siste innehavaren var generalmajoren friherre Bror Cederström, som belönades för den lysande ryttarsegern vid Bornhöft den 7 december 1813. Han avled 1877 och därmed gick den hittills siste innehavaren av hjältarnas hederstecken i graven.

Herr fältmarskalk! Det är för mig en stör ära och glädje att få på den främste finske soldatens bröst fästa det upprättstående svärdet i silver, tillhörande Svärdsorden stora kors av första klass.

Sedan blev det Mannerheims tur att hålla ett anförande:

Eders Kunglig Höghet!

Jag ber att till Eders Kunglig höghet få frambära uttrycket för min djupa tacksamhet för den höga utmärkelse H. M. Konung Gustaf behagat förläna mig och i vilken jag med stolthet ser ett erkännande av den finske soldatens bragder under detta krig.

Vår med Sverige månghundraåriga gemensamma historia ger vid handen att det finska folket aldrig velat krig, men heller aldrig tvekat att gripa till vapen, då det gällt hela rikets eller landets försvar. Vi kämpa nu för rätten att få leva, men vi hoppas att den dag skall gry, då vi få återgå till fredligt arbete och uppbygga de utpost i öster, som försynen en gång i tiden anvisat oss.

Det är med rörelse jag mottar detta åldriga utmärkelsetecken mitt uppe i en kamp i samma ödebygder, där tre sekler tidigare svenska och finska män under sin store konung kämpade för samma mål, som i dag den finska armén – skapandet av en tryggande riksgräns

Må det vara mig tillåtet bedja Eders Kunglig Höghet till Hans Majestät Konungen framföra mitt vördsamma djupt kända tack för det märkliga historiska utmärkelsetecken Hans Majestät behagat tilldela den finska arméns överbefälhavare. Jag behöver väl knappast tillägga att värdet av denna utmärkelse alldeles särskilt förhöjts genom att Hans Majestät givit Sveriges rikes arvprins i uppdrag att personligen överlämna detta.

Svärd för vardagsbruk med ingraverat motto.

Mannerheims ordenstecken och ordensbrev finns idag utställda på Mannerheim-museet i Helsingfors. Att han satte värde på Svärdsorden illustreras av att han hos den finske ordensjuveleraren Tillander beställde en kopia av svärdet för vardagsbruk graverat med valspråket som prinsen citerat vid överlämnandet.

Där finns även tecknen för kommendör med stora korset av Svärdsorden som han mottog av Gustaf V personligen på Stockholms slott den 6 juni 1918. Mannerheim återvände på statsbesök året därpå i egenskap av Finlands riksföreståndare. Han skulle då få motta Serafimerorden och enligt en känd berättelse var Mannerheim så mån om att bära Svärdsordens band vid ankomsten till Stockholm att han var iförd iklädd endast vapenrock utan ytterplagg och därefter insjuknade i feber.

6 kommentarer

Under Krigsdekorationer

Mannerheimkorset – Finlands högsta tapperhetsdekoration

Frihetskorsets Mannerheimkors av 2:a klass. Foto: Vapaudenristin ritarikunta.

Idag flaggar den finska Försvarsmakten på halv stång för att hedra Tuomas Gerdt, den siste Mannerheimriddaren, som avled igår i en ålder av 98 år.

Finlands högsta tapperhetsutmärkelse Mannerheimkorset, vars innehavare kallas Mannerheimriddare, kan tilldelas militärer oberoende av grad ”såsom belöning för utmärkt tapperhet, uppnådda särskilt viktiga kamphandlingar eller synnerligen förtjänstfullt ledda operationer”. Det infördes den 16 december 1940 som en del av Frihetskorsets orden på initiativ av marskalk Carl Gustaf Mannerheim. Samtidigt bestämdes han skulle vara ordens stormästare under sin livstid.

Trots att Mannerheimkorset kom till kort efter vinterkrigets slut så var det under fortsättningskriget 1941–1944 som det kom att förlänas. Den 20-årige Tuomas Gerdt tjänstgjorde som stridsbud under kriget och sårades inte mindre än tre gånger. På sjukhuset fick han motta Mannerheimkorsets 2:a klass. I motiveringen stod:

I många svåra situationer har han kallblodigt, och utan att spara på sig själv, genomfört uppdrag vars värde endast en sådan person kan förstå som själv har tvingats leda trupper i lägen då alla förbindelser varit brutna och då endast manskapets kondition och tapperhet kunnat förmedla de givna meddelandena och uppmaningarna.

Mannerheimkorset har inte delats ut sedan 1945. Däremot har Frihetskorset fortfarande förlänas för tapperhet under fredstida insatser.

Ordenstecken

1:a klassen av Mannerheimkorset har endast förlänats två gånger: till Mannerheim själv (1941) och till general Erik Heinrichs (1944). Ordenstecknet består av ett svaremaljerat georgskors med ett innefattat hakkors av guld en blå mittglob med en vit ros. Det bärs om halsen i ett rött band med vita kantränder. Bäranordningen har formen av två svärdsbärande händer inom en lagerkrans.

2:a klassen av Mannerheimkorset har förlänats 191 personer. Ordenstecknet liknar 1:a klassens men bärs på bröstet utan band likt en kraschan. Kransen med de svärdsbärande armarna omsluter mittgloben. De som belönats två gånger bär även ett par korslagda marskalksstavar ovanför brösttecknet. Endast fyra personer har blivit dubbelt dekorerade med Mannerheimkorset.

Sveriges närmsta motsvarighet till Mannerheimkorset är riddarvärdigheten med stora korset av Svärdsorden. Även denna utmärkelse har halstecken och bröstdekoration utan band, är indelad i två grader och har tilldelats marskalk Mannerheim. Den stora skillnaden är att Svärdsorden varit knuten till grad, vilket Mannerheimkorset inte är. Enligt mig vore det dock en naturlig utveckling om Svärdsorden justerades enligt finsk förebild vilket jag utvecklat här.

Mannerheimriddarna

Vid Mannerheims begravning i februari 1951 var 143 av Mannerheimriddarna i livet och hela 117 av dem deltog vid jordfästningen. Det var första gången de samlades och de beslutade att bilda en kamratförening som senare blev en stiftelse med uppgift att understöda riddarna och deras anhöriga, att hålla traditionerna levande och att belöna tapperhet både inom det militära och det civila.

1994 beslutade president Martti Ahtisaari att samtliga Mannerheimriddare skulle bjudas till presidentens årliga bal. När portarna öppnades var de de första att gå in till tonerna av Jägarmarschen. Tuomas Gerdt var sedan 2004 den siste kvarlevande Mannerheimriddaren och hade privilegiet att vara den förste att tas emot av presidentparet.

Vila i frid.

1 kommentar

Under Krigsdekorationer

Stig Möllerswärd – med järnkorset i Jerusalem

Stig Möllerswärd (1900–1967).

På Armémuseum finns en samling kläder och utmärkelser som tillhört en av svenska arméns ”mest legendariska officerare”. Han var dekorerad med Svärdsorden, finska Frihetskorset, tyska Järnkorset och flera FN-medaljer. I hans garderob fanns röda ridbyxor för en major i det finska kavalleriet, vita paradbyxor för en svensk generalkonsul samt en kappa för riddare av den Heliga gravens orden. Officeren i fråga hette Stig Möllerswärd.

Stig Möllerswärds miniatyrspänne.
Stig Möllerswärds bandspänne.

Stig Mauritz Möllerswärd föddes den 5 augusti 1900 i Uppsala. Han inledde sin militära bana i småländska Eksjö där han blev en av de sista officerarna att utbildas vid Smålands husarregemente (K 4) under överste Gilbert Hamilton. Redan som ung löjtnant gjorde han sig känd för sin färgstarka personlighet och originalitet. Författarinnan Birgit Th. Sparre som kände honom under Eksjötiden skrev: ”Ingen tillställning i Eksjö ansågs lyckad om inte Stig Möllerswärd var närvarande och med sin slagfärdighet gav extra krydda åt samvaron.” Efter att ha lämnat Eksjö tjänstgjorde han vid Norrlands dragoner (K 4) och Livregementets husarer (K 3).

Frivillig i Finland

Stig Möllerswärd var bland de många svenskar som stred frivilligt på den finska sidan under både vinterkriget 1939–40 och fortsättningskriget 1941–43.

1942 blev Möllerswärd chef för det svenska frivilligkompaniet vid Svirfronten där han gjorde sig känd för att orädd rida längsmed fronten på sin häst Putte iförd de röda ridbyxor som idag finns på Armémuseum. I december samma år dekorerades han med Frihetskorsets 4:e klass med svärd och eklöv för ”visat personligt mod vid avvärjandet av fientliga anfall på sitt avsnitt”. När han lämnade chefskapet 1943 belönades han med Frihetskorsets 3:e klass.

Frihetskorsets orden hade instiftats 1918 under finska inbördeskriget på initiativ av Gustaf Mannerheim. Utdelandet upphörde 1919 men återupptogs igen 1939. Militärer förlänas frihetskorset med svärd. Eklöven utgjorde en särskild utmärkelse. Stig Möllerswärd mottog frihetskorset tre gånger vilket i rullorna förkortades: FFrK3klmsv o. 4klmsv o. ekl. Han mottog även ett antal finska minneskors och -medaljer.

Efter att ha lämnat Finland skrev han till sin gamle chef och vän Gilbert Hamilton i syfte att få till stånd några tyska utmärkelser till de frivilliga svenskarna. Hamilton hade varit frivillig på den tyska sidan under första världskriget och sedermera blivit hedersgeneral i tyska reservarmén. I sitt brev skrev Möllerswärd:

Det svenska frivilligkompaniet, är som sagt, mycket litet, une quantité négligeable militärt sett, ehuruväl dess tapperhet ofta omvittnas och dess förluster ingalunda äro få, men symboliskt besitter det likväl en viss betydelse såsom ett synligt tecken på, att ”mandom mod och morske män finns i gamla Sverige än” – trots allt.

Det vore därför dessa helhjärtade svenska soldater av oskattbart värde, om även bland den lilla svenska truppenhet, som kämpar på Finlands och därmed även på Tysklands sida, detta senare land ville utdela ett antal av den tyska arméns hederstecken.

När Möllerswärd skrev om förluster visste han vad han talade om. Under hans chefskap hade brodern Carl-Johan stupat vid fronten och begravts i Uppsala med militära hedersbetygelser. Brevet resulterade i att tre svenska frivilliga dekorerade med tyska Järnkorset av 2:a klass. Sannolikt var det i samband med detta som Möllerswärd själv mottog sitt eget järnkors.

Vid denna tid pryddes Järnkorset av den förhatliga svastikan, men det tåls att påminnas att utmärkelsen instiftades redan 1813 under Napoleonkrigen av kung Fredrik Vilhelm III. 1957 fick Järnkorsets mottagare byta in sina kors mot nya där hakkorset bytts ut motett eklöv. Möllerswärds blev dock aldrig ersatt.

Medlare i farozoner

Eter hemkomsten till Sverige utnämndes Möllerswärd till riddare av Svärdsorden för sina 20 år som officer. Han gick snart i FN-tjänst och påbörjade en karriär som framgångsrik medlare och observatör. Det första uppdraget gick tillsammans med Folke Bernadotte till Palestina 1948–51, därefter till Kashmir 1951–54, till Korea 1954–56, åter till Palestina 1956–59 med avstickare till Libanon och slutligen 1960–61 i Kongo bland annat som stabschef hos general Carl von Horn.

Dessa uppdrag har kallats hans främsta livsinsats och det har sagts att:

Få var som han skickade att medla i tillspetsade situationer. Han förenade den borne truppofficerens resoluta handlag och praktiska syn på problemen med diplomatisk takt och koncilians jämte en personlig pondus, som inte kunde undgå att göra intryck.

1955 instiftade FN en bronsmedalj att delas ut till dem som tjänstgjort i FN-operationer. Stig Möllerswärd måste ha varit bland de första mottagarna och fick sammanlagt fyra, varav en för tjänstgöring i Pakistan (UNMOGIP) och en för tjänstgöring Kongo (ONUC).

Det finns spridda notiser i svensk och internationell press om Möllerswärds medlaruppdrag. Inte sällan meddelas det att han är en få kvarvarande befäl sedan huvuddelen av styrkan evakuerats från en farozon av säkerhetsskäl. Det hade varit intressant att läsa en mer djupgående skildring av hans internationella uppdrag men någon sådan har jag inte hittat.

Diplomat i Jerusalem

Som pensionerad överste återvände Stig Möllerswärd till Jerusalem som Sveriges generalkonsul. Tjänsten var nog mestadels symbolisk, men Möllerswärd såg ändå till att skaffa sig en diplomatuniform komplett med vita byxor, paradvärja och hatt med strutsplym. Det är en skrämmande tanke Järnkorset av 1939 års modell burits till denna uniform i Jerusalem av alla platser!

Den tidigare så omskrivne Möllerswärd levde ett tillbakadraget liv i Jersusalem men förekom då och då i tidningarna, bland annat berättades att han brukade vandra utanför sitt hus på Via Dolorosa i en ”egenhändigt komponerad vit uniform”. Denna uppgift berodde sannolikt på okunskap. Även om Möllerswärd hade en fäbless för uniformer rör det sig knappast om hans egen komposition utan snarare om äkta riddarmantel. I unga år hade Möllerswärd konverterat till katolicismen och kom att upptas i den Heliga Gravens Orden. Den 3 augusti 1958 meddelade Svenska Dagbladet:

Till riddare av Heliga Gravens Orden har dubbats överstelöjtnanten Stig Maurtiz Möllerswärd […]. Investituren ägde rum 30 juli i den Heliga Gravens Kyrka. Officiant var den latinske patriarken i Jerusalem Alberto Gori. Dubbningen skedde med Gottfrids av Bouillon svärd.

Slutligen kan nämnas att Stig Möllerswärd hade kontakter även med Suveräna Malteserorden. 1967 tilldelades han nämligen dess förtjänstorden med svärd. Vid denna tid var han dock mycket sjuk och förberedde sin hemresa till Sverige där han avled den 10 oktober samma år.

Malteserordens förtjänstkors med svärd.

Stig Möllerswärd var mytomspunnen i sin samtid. Svenska Dagbladet fick in så många ”Möllerswärds-historier” att de fick spridas ut över flera veckor. Jan von Konow, sedermera chef för Armémuseum, skrev att Möllerswärd:

gestaltade en säregen blandning av krävt disciplinerad karolin och levnadsglad musketör, en nordisk gascognare. I en tid av tilltagande slätstrukenhet var han en personlighet av inspirerande mått.

En bok om den originelle Stig Möllerswärd och hans äventyr världen över skulle vara oerhört intressant läsning. Tills en sådan skrivs får vi nöja oss med hans kvarlåtenskap på Armémuseum som kan beskådas här.

3 kommentarer

Under Finland, Personer