Valéry Giscard d’Estaing iförd de franska akademiernas uniform med Malteserorden om halsen och miniatyrordnar i kedja.
Frankrikes tidigare president Valéry Giscard d’Estaing har avlidit i en ålder av 94. Han begravs idag vid en mindre ceremoni i Authon, Loir-et-Cher. Eftersom han var riddare av Serafimerorden kommer hans serafimersköld att föras från Stockholms slott till Riddarholmskyrkan där klockan ringer en timslång serafimerringning idag mellan klockan 12 och 13.
Valéry Giscard d’Estaing föddes den 2 februari 1926 i tyska Koblenz där hans far var stationerad. Under andra världskriget deltog han redan som 17-åring i motståndsrörelsen mot den tyska ockupationen och under de sista krigsåren tjänstgjorde han i armén. För sin tapperhet dekorerades han med franska Krigskorset (franska: Croix de Guerre).
Han gjorde karriär inom finansdepartementet och blev 1952 finansminister under Charles de Gaulle. 1974 valdes han till Frankrikes president endast 48 år gammal. Med ämbetet medföljde även titeln furste av Andorra (som delas med biskopen av Urgell) och stormästarskapet över Hederslegionen och Nationalförtjänstorden.
I juni 1980 tog han emot kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia på statsbesök i Versailles. Vid detta tillfälle mottog han Serafimerorden som riddare nr 791. Fjorton franska presidenter har mottagit den högsta svenska orden. På hans serafimersköld målades det franska nationalemblemet (se bild längst ned).
Efter att ha lämnat presidentskapet deltog Valéry Giscard d’Estaing aktivt i det franska samhällslivet. 2003 blev han invald i på stol 16 i Franska akademien och fick rätt att bära den karaktäristiska gröna uniformen (franska: L’habit vert). Till denna bar han sina miniatyrordnar i en mycket elegant kedja. Inom Suveräna Malteserorden var han riddare av ära och hängivenhet.
Frankrikes förre president, Valéry Giscard d’Estaing, riddare av Serafimerorden, har avlidit. Begravningen äger rum i morgon lördag. Sedvanlig Serafimerringning kommer att ske i Riddarholmskyrkan kl. 12. På grund av pandemin kommer kyrkan inte att vara öppen för allmänheten. pic.twitter.com/qxCephWC0r
På Armémuseum finns en samling kläder och utmärkelser som tillhört en av svenska arméns ”mest legendariska officerare”. Han var dekorerad med Svärdsorden, finska Frihetskorset, tyska Järnkorset och flera FN-medaljer. I hans garderob fanns röda ridbyxor för en major i det finska kavalleriet, vita paradbyxor för en svensk generalkonsul samt en kappa för riddare av den Heliga gravens orden. Officeren i fråga hette Stig Möllerswärd.
Stig Mauritz Möllerswärd föddes den 5 augusti 1900 i Uppsala. Han inledde sin militära bana i småländska Eksjö där han blev en av de sista officerarna att utbildas vid Smålands husarregemente (K 4) under överste Gilbert Hamilton. Redan som ung löjtnant gjorde han sig känd för sin färgstarka personlighet och originalitet. Författarinnan Birgit Th. Sparre som kände honom under Eksjötiden skrev: ”Ingen tillställning i Eksjö ansågs lyckad om inte Stig Möllerswärd var närvarande och med sin slagfärdighet gav extra krydda åt samvaron.” Efter att ha lämnat Eksjö tjänstgjorde han vid Norrlands dragoner (K 4) och Livregementets husarer (K 3).
Frivillig i Finland
Stig Möllerswärd var bland de många svenskar som stred frivilligt på den finska sidan under både vinterkriget 1939–40 och fortsättningskriget 1941–43.
1942 blev Möllerswärd chef för det svenska frivilligkompaniet vid Svirfronten där han gjorde sig känd för att orädd rida längsmed fronten på sin häst Putte iförd de röda ridbyxor som idag finns på Armémuseum. I december samma år dekorerades han med Frihetskorsets 4:e klass med svärd och eklöv för ”visat personligt mod vid avvärjandet av fientliga anfall på sitt avsnitt”. När han lämnade chefskapet 1943 belönades han med Frihetskorsets 3:e klass.
3:e klassen med svärd.4:e klassen med svärd och eklöv.Finska Frihetskorset orden.
Frihetskorsets orden hade instiftats 1918 under finska inbördeskriget på initiativ av Gustaf Mannerheim. Utdelandet upphörde 1919 men återupptogs igen 1939. Militärer förlänas frihetskorset med svärd. Eklöven utgjorde en särskild utmärkelse. Stig Möllerswärd mottog frihetskorset tre gånger vilket i rullorna förkortades: FFrK3klmsv o. 4klmsv o. ekl. Han mottog även ett antal finska minneskors och -medaljer.
Efter att ha lämnat Finland skrev han till sin gamle chef och vän Gilbert Hamilton i syfte att få till stånd några tyska utmärkelser till de frivilliga svenskarna. Hamilton hade varit frivillig på den tyska sidan under första världskriget och sedermera blivit hedersgeneral i tyska reservarmén. I sitt brev skrev Möllerswärd:
Det svenska frivilligkompaniet, är som sagt, mycket litet, une quantité négligeable militärt sett, ehuruväl dess tapperhet ofta omvittnas och dess förluster ingalunda äro få, men symboliskt besitter det likväl en viss betydelse såsom ett synligt tecken på, att ”mandom mod och morske män finns i gamla Sverige än” – trots allt.
Det vore därför dessa helhjärtade svenska soldater av oskattbart värde, om även bland den lilla svenska truppenhet, som kämpar på Finlands och därmed även på Tysklands sida, detta senare land ville utdela ett antal av den tyska arméns hederstecken.
När Möllerswärd skrev om förluster visste han vad han talade om. Under hans chefskap hade brodern Carl-Johan stupat vid fronten och begravts i Uppsala med militära hedersbetygelser. Brevet resulterade i att tre svenska frivilliga dekorerade med tyska Järnkorset av 2:a klass. Sannolikt var det i samband med detta som Möllerswärd själv mottog sitt eget järnkors.
Vid denna tid pryddes Järnkorset av den förhatliga svastikan, men det tåls att påminnas att utmärkelsen instiftades redan 1813 under Napoleonkrigen av kung Fredrik Vilhelm III. 1957 fick Järnkorsets mottagare byta in sina kors mot nya där hakkorset bytts ut motett eklöv. Möllerswärds blev dock aldrig ersatt.
Medlare i farozoner
Eter hemkomsten till Sverige utnämndes Möllerswärd till riddare av Svärdsorden för sina 20 år som officer. Han gick snart i FN-tjänst och påbörjade en karriär som framgångsrik medlare och observatör. Det första uppdraget gick tillsammans med Folke Bernadotte till Palestina 1948–51, därefter till Kashmir 1951–54, till Korea 1954–56, åter till Palestina 1956–59 med avstickare till Libanon och slutligen 1960–61 i Kongo bland annat som stabschef hos general Carl von Horn.
Dessa uppdrag har kallats hans främsta livsinsats och det har sagts att:
Få var som han skickade att medla i tillspetsade situationer. Han förenade den borne truppofficerens resoluta handlag och praktiska syn på problemen med diplomatisk takt och koncilians jämte en personlig pondus, som inte kunde undgå att göra intryck.
1955 instiftade FN en bronsmedalj att delas ut till dem som tjänstgjort i FN-operationer. Stig Möllerswärd måste ha varit bland de första mottagarna och fick sammanlagt fyra, varav en för tjänstgöring i Pakistan (UNMOGIP) och en för tjänstgöring Kongo (ONUC).
Stig Möllerswärds FN-medaljer.
Det finns spridda notiser i svensk och internationell press om Möllerswärds medlaruppdrag. Inte sällan meddelas det att han är en få kvarvarande befäl sedan huvuddelen av styrkan evakuerats från en farozon av säkerhetsskäl. Det hade varit intressant att läsa en mer djupgående skildring av hans internationella uppdrag men någon sådan har jag inte hittat.
Diplomat i Jerusalem
Som pensionerad överste återvände Stig Möllerswärd till Jerusalem som Sveriges generalkonsul. Tjänsten var nog mestadels symbolisk, men Möllerswärd såg ändå till att skaffa sig en diplomatuniform komplett med vita byxor, paradvärja och hatt med strutsplym. Det är en skrämmande tanke Järnkorset av 1939 års modell burits till denna uniform i Jerusalem av alla platser!
Svensk diplomatuniform med tillhörande värja.
Den tidigare så omskrivne Möllerswärd levde ett tillbakadraget liv i Jersusalem men förekom då och då i tidningarna, bland annat berättades att han brukade vandra utanför sitt hus på Via Dolorosa i en ”egenhändigt komponerad vit uniform”. Denna uppgift berodde sannolikt på okunskap. Även om Möllerswärd hade en fäbless för uniformer rör det sig knappast om hans egen komposition utan snarare om äkta riddarmantel. I unga år hade Möllerswärd konverterat till katolicismen och kom att upptas i den Heliga Gravens Orden. Den 3 augusti 1958 meddelade Svenska Dagbladet:
Till riddare av Heliga Gravens Orden har dubbats överstelöjtnanten Stig Maurtiz Möllerswärd […]. Investituren ägde rum 30 juli i den Heliga Gravens Kyrka. Officiant var den latinske patriarken i Jerusalem Alberto Gori. Dubbningen skedde med Gottfrids av Bouillon svärd.
Slutligen kan nämnas att Stig Möllerswärd hade kontakter även med Suveräna Malteserorden. 1967 tilldelades han nämligen dess förtjänstorden med svärd. Vid denna tid var han dock mycket sjuk och förberedde sin hemresa till Sverige där han avled den 10 oktober samma år.
Malteserordens förtjänstkors med svärd.
Stig Möllerswärd var mytomspunnen i sin samtid. Svenska Dagbladet fick in så många ”Möllerswärds-historier” att de fick spridas ut över flera veckor. Jan von Konow, sedermera chef för Armémuseum, skrev att Möllerswärd:
gestaltade en säregen blandning av krävt disciplinerad karolin och levnadsglad musketör, en nordisk gascognare. I en tid av tilltagande slätstrukenhet var han en personlighet av inspirerande mått.
En bok om den originelle Stig Möllerswärd och hans äventyr världen över skulle vara oerhört intressant läsning. Tills en sådan skrivs får vi nöja oss med hans kvarlåtenskap på Armémuseum som kan beskådas här.
En av Sveriges mest kunniga och produktiva faleristiker Leif Påhlsson har avlidit i en ålder av 84 år. Han delade med sig av sitt vetande i en stor mängd artiklar i olika tidskrifter. Omfattande kunskaper, ett förfinat språk och en bergfast noggrannhet var hans kännetecken.
1957 skrev den 22-årige Leif Påhlsson en insändare till Svenska Dagbladet med ett bidrag till en pågående diskussion om en serafimerskraschan som påträffats i Kanada. Hans återkom ofta som skribent i SvD och efterträdde så småningom Karl Löfström (1881–1964) som tidningens ordensexpert under vinjetten ”Bakom stjärnorna” vilket han var ända in på 70-talet. Han skrev även om ordnar och medaljer för Svensk Numismatisk Tidskrift, Meddelande från Armémuseum, Skandinavisk Numismatik, Heraldisk Tidsskrift med mera.
Hans arbete Europas ordnar i färger, en utvidgad och omarbetad version av Europæiske ordner i farver (1966) av P. O. Hieronymussen, publicerades dessvärre aldrig. Text- och bildmaterialet har dock kunnat utnyttjas i andra sammanhang. För sitt idoga arbete att sprida information om ordnar tilldelades han Malteserordens förtjänstkors år 1981.
Författaren till dessa rader hade tyvärr aldrig möjligheten att träffa Leif Påhlsson personligen. Vår kontakt begränsades till en handfull utbyten över e-post. Jag är glad att jag då utnyttjade möjligheten att uttrycka min djupa tacksamhet för hans ovärderliga bidrag till den svenska faleristiken. Phaleristica hade varit ett mycket svårare och fattigare projekt utan hans skrifter i ämnet.
För ett mer utförlig beskrivning av Leif Påhlssons livsgärning se Jonas Arnells minnesord.
Livrustkammaren har öppnat igen! Ett och ett halvt år har det tagit att sätta upp den nya basutställningen som tar upp sex stora källarvalv på Stockholms slott. Varje valv är fyllt av spännande föremål som får representera en tidsepok i den svenska monarkins historia. Bland det som plockats fram ur samlingarna finns ett stort antal ordenstecken och medaljer som tillhört svenska kungligheter.
Självständighet och maktkamp 1521–1611
Det första valvet fokuserar på Vasaätten. Här kan man bland annat beskåda Karl IX:s Jehovaorden instiftad inför hans kröning 1607. Den var ett av flera försök av Vasakungarna att instifta en svensk kunglig orden. Ingen av dessa blev långlivad, men insignierna är enastående vackra.
Ordenskedjan (till vänster) är utförd av guldsmeden Antonji Groot den äldre. Det gyllene ordenstecknet föreställer en stjärna med åtta spetsar och åtta strålar med gudsnamnet Jehova ingraverat i mitten. Kedjan består av 23 länkar av guld, emalj och är besatt med bergkristall och granater. Tolv av länkarna föreställer grönemaljerade vasar som fattas av två händer – en manlig och en kvinnlig – som kommer fram ur blåa moln.
Ett mindre påkostat ordenstecken (längst ned till vänster) utan kristaller, utfört av Ruprecht Miller, bars sannolikt av en av Karl IX:s söner.
Sverige expanderar – militärt och kulturellt 1611–1654
I detta rum, som bland annat innehåller föremål från drottning Kristina, lyckades jag inte hitta någon orden eller medalj. Frågan om en riddarorden lyftes i rådet under Kristinas tid men ledde inte till något beslut.
De stora krigens tid 1654–1720
Drottning Kristinas kusin och Pfalzättens förste kung Karl X Gustav gjorde även han ett försök att instifta en svensk orden – Jesu namns orden – år 1656. Ordenstecknet, utfört av Gregorius Schick, var ett kors bestående ett fyra vasar och i mitten bokstäverna IHS (Iesus Hominum Salvator).
I utställningen har ordenstecknet fästs i ett ljusblått band på den kolt som den blått fyraårige Karl XI bar när han år 1660 hyllades som kung efter faderns död.
Frihetstid och revolutioner 1720–1818
Det var först under frihetstiden som Sverige fick ett bestående ordensväsende när Fredrik I år 1748 på riksdagens förslag instiftade Serafimerorden, Nordstjärneorden och Svärdsorden. Dessa förtjänstordnar var uppdelade i flera grader och mycket moderna för sin tid.
Bland de utställda föremålen finner vi den kolt som bars av prins Gustav (III) år vid ordnarnas instiftande. Den var en motsvarighet till de ordensdräkter som bars av Serafimerriddarna. Som kung skulle Gustav III själv instifta Vasaorden vid sin kröning 1778.
Utställd är också en av Serafimerordens kedjor av den ursprungliga modellen. Att kedjan pryds med blå patriarkalkors lär ha berott på att man hämtade inspiration från äldre ordenskedjor, till exempel Karl IX:s Jehovaorden. Man utgick dock från en fransk avbildning där konstnären misstolkat kedjans vasar som kors. Serafimerordens härskri IHS som pryder ordenstecknets mitt är på samma sätt hämtat från Karl X Gustavs Jesu namns orden.
Gustav IV Adolfs uniformer visar hur Svärds- och Nordstjärneordens band kunde fästas vid knapparna – en föregångare till dagens släpspännen, samt hur kraschanerna under lång tid broderades direkt på livrocken. Ovanför Serafimerordens kraschan ser vi Malteserordens bröstkors som kungen mottog av den ryske kejsaren Paul I vid ett besök i Sankt Petersburg år 1800. Denne hade blivit ordens beskyddare 1797 och när Napoleon invaderade Malta året därpå lyckades kejsaren bli vald till stormästare. Efter hans död 1801 avvecklades det ryska engagemanget i ordens styre.
Nationalism och nya ideal 1818–1918
1818 kröntes Karl XIV Johan till kung i Sverige och Norge och inledde ätten Bernadottes långa regeringsperiod.
Vid kröningen i Trondheim fick de närvarande riksdagsmännen ta emot en minnesmedalj av guld med kungens bild och kunglig krona avsedd att bäras (till höger). Åskådarna kunde om de hade tur få tag på en kastpenning eller rentav en hästsko av silver från kortegen som avsiktligt satts lös (till vänster).
1800-talet var uniformernas århundrade. År 1860 blev Karl XV den förste att låta sig krönas i uniform och den generalsuniform han använde vid tillfället står utställd med kedjorna för de fyra kungliga riddarordnarna samt Carl XIII:s orden i band om halsen.
Ett senare men lika praktfullt exempel är drottning Victorias uniform komplett med pickelhuva som hedersöverste för tyska 34:e fysiljärregementet i Stettin. Hon hade utnämnts av sin kusin kejsar Vilhelm II då han besökte Sverige 1908. Året därpå inspekterade drottningen sitt regemente iförd denna uniform.
Ännu i början på 1900-talet förlänade de flesta stater inte ordnar till kvinnor. 1908 bestämde visserligen Gustaf V att Sveriges drottning skulle bära Serafimerorden, men det skulle dröja nästan ett halvsekel innan ordnarna började delas ut till kvinnor. I vissa länder fanns dock särskilda ordnar eller ordensgrader för kvinnor. Två sådana bar drottningen på sin uniform: prinsesskorset av badiska husorden Fidelitas (själva dekorationen saknas dock) samt preussiska Louiseorden. Bredvid dem ett antal svenska och tyska minnesmedaljer.
Monarki i demokratins tid
I den sista salen som fokuserar på 1900-talet och framtiden finns den klassiska uniformen för Livregementet till häst som den 3-årige prins Carl Gustaf bar på julafton 1949 hos sin farfarsfar Gustaf V. På bröstet bar han miniatyren av kungens jubileumsminnestecken med anledning av 90-årsdagen året innan. De ytterligare medaljer som kung Carl XVI Gustaf mottagit sedan dess visas av naturliga skäl inte i Livrustkammaren.
Däremot finns ett monter benämnd ”En regent för alla”, med medaljer, föreningsnålar och klubbmärken med mera som mottagits av andra kungligheter, längst bak i utställningen. Bland annat Gustaf V:s olympiska medalj som tillhört drottning Victoria, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbunds guldmedalj som tillhört prinsessan Sibylla, Norrköpings stads Sankt Olofsmedalj som tillhört Gustaf VI Adolf, och mycket annat.
Sammanfattningsvis är faleristiken mycket väl representerad i Livrustkammarens nya basutställning. Besökaren kan följa hur ordenskedjornas utseende utvecklats, hur bärandet av utmärkelser förändrats, samt vilken betydelse ordnar och medaljer haft för kungligheter av alla åldrar i alla tider. Ett besök rekommenderas varmt!
Malteserordens nye stormästare Giacomo dalla Torre del Tempio di Sanguinetto.
Giacomo dalla Torre del Tempio di Sanguinetto har idag valts till Malteserordens 80:e stormästare vid det s. k. fullständiga statsrådets sammanträde i Rom. I ett år har han tjänat som stormästarens ställföreträdare och är nu vald till ämbetet på livstid. Imorgon avlägger han den högtidliga eden inför påvens representant och tar över styret över den 900-åriga katolska riddarorden.
Den nye stormästaren är italienare, 73 år gammal och konsthistoriker. 1985 blev han medlem av Malteserorden och 1993 avlade han löftena för att ingå i ordens religiösa kärna – rättsriddarna. Därefter har han innehaft flera höga positioner, bland annat som storkommendör d. v. s. rättsriddarnas ledare och stormästarens ställföreträdare.
Det blir nu Giacomos uppdrag att fortsätta det förnyelsearbete av orden som påve Franciskus initierat. Det talas bland annat om att släppa kravet på adelskap för höga grader och ämbeten. Kanske blir han den siste stormästaren att behöva uppfylla de högt ställda kravet på adliga anor för att vara valbar till stormästare. Andra reformer som övervägs är det styrande rådet ska få större inflytande och att insynen ska bli bättre.
Stormästaren ska också leda det viktiga biståndsarbetet, inte minst i Medelhavsområdet där orden t. ex. bistår många flyktingar från Syrien. Trots de konflikter som skakat ordens inre liv de senaste året har dess utåtriktade verksamheter inte påverkats nämnvärt. Förra året inledde man dessutom diplomatiska förbindelser med Tyskland.
Bland statsrådets 54 ledamöter har det för första gången ingått kvinnor. Två kvinnliga presidenter för nationella associationer, varav en från Asien, deltog i överläggningarna. Det kan nämnas att den skandinaviska associationen sedan förra året leds av en kvinnlig president, Benedicta Lindberg från Sverige.
En artikel i The Sun pekar ut Suveräna Malteserordens pass som världens mest sällsynta. Malteserordens behörighet att utfärda pass härstammar från tiden då orden styrde Malta. Sedan Napoleon invaderade Malta 1798 har Malteserorden inte haft större territorium än sina båda fastigheter i Rom, men fortsatt att uppträda som en suverän entitet. Endast tre personer; stormästaren, storkommendören och storkanslern, ska inneha passet.
Artikeln har fått stor spridning och när den dök upp i Expressen delade jag den själv på Facebook. Uppgiften om antalet pass visade sig dock vara föråldrad. Orden har gått ut med en rättelse och berättat att bara under 2016 utfärdades 155 pass och cirka 500 är i cirkulation.
Uppgiften om de tre passen tycks härröra från boken Report from Practically Nowhere av den amerikanske journalisten John Sack. En skojfrisk skildring av hans besök i tretton mikronationer, däribland Malteserorden. Den skrevs dock 1959. Då hade orden 3 000 medlemmar, 33 storpriorat, underpriorat och nationella associationer, samt diplomatiska relationer med 25 länder. Idag har man över 12 000 medlemmar, 59 organisationer världen över, samt relationer med över hundra länder. Tre pass räcker inte längre.
Att en felaktig halvsekelgammal uppgift kan leda till tidningsartiklar i flera olika länder får tjäna som en påminnelse att vara lite källkritisk till uppgifter som rör riddarordnar. Kunskaperna om dem är inte så utbredd, och det material som finns tenderar att fokusera på deras långa historia snarare än om deras nuvarande organisation och verksamhet. Hatten av till Malteserorden som rättar när det blir fel.
Stormmolnen hopar sig inför Suveräna Malteserordens stormästarval som ska äga rum i Rom på lördag. Från ordens högkvarter har utgått en uppmaning till valförsamlingens medlemmar att de ska utse en tillfällig ledare för ett år. Under denna tid ska författningen ses över. Detta går i linje med påve Franciskus uttalade ambition att reformera orden som stöds av flera i dess ledande skikt. Ärkebiskop Angelo Becciu är påvens särskilde delegat i denna fråga.
Alla håller dock inte med om att det finns ett förändringsbehov och avsatte stormästaren Matthew Festing är alltjämt populär bland många medlemmar. Han ställt sig till förfogande för att bli återvald och påven ska ha sagt till honom att han inte motsäger sig detta. Det skulle dock innebära allt annat än förändring och i ett brev har Becciu skrivit att påven önskar att Festing håller sig borta från valet på lördag eftersom det ”skulle riva upp sår som just har läkt”.
Nu ser det ut som att Festing ämnar att trotsa denna uppmaning. Reuters rapporterar att han planerar att infinna sig i Rom och delta i valet. En oväntad utveckling. Därmed ser konflikten inom Malteserorden inte ut att vara över än.
Uppdatering
Enligt uppgift ska påven inte längre motsätta sig Festings närvaro. Bland annat eftersom hans röst behövs för att valet ska bli giltigt.
Malteserordens villa i Rom där valet kommer att hållas.
Den 29 april ska Malteserorden välja en ny stormästare efter Matthew Festing som tvingades avgå tidigare i år. Den nye stormästaren – den 80:e i ordningen – kommer att leda orden igenom den förändringsprocess som påve Franciskus initierat. Som ett led i detta har ordens 13 000 riddare och damer världen över uppmanats att senast idag komma med förslag om ordens framtid. Beroende på hur omfattande förändringsbehovet är kommer stormästarvalet möjligtvis att skjutas på framtiden så att författningen hinner revideras.
Påvens ingripande har fått mycket kritik och liknats vid att annektera en annan stat. Formellt är Malteserorden helt fristående från Vatikanen och har egna diplomatiska förbindelser med över hundra stater som erkänner den som ett internationellt rättssubjekt. I praktiken är orden dock beroende av Vatikanens stöd. Dess nuvarande konstitution fastställdes 1961 efter en segdragen konflikt där påven vägrade godkänna någon ny stormästare förrän orden hade reformerats på flera punkter. Det dröjde ett decennium innan påven och riddarna kommit överens. Förhoppningsvis blir processen inte lika lång denna gång.
Ett av de återkommande tvisteämnena är ordens långa tradition av att kräva adliga stamtavlor för inträde. Under 1900-talet har medlemskapet gradvis öppnats upp, men alltjämt krävs adliga anor för högre ämbeten, ex. stormästare. Vissa anser att detta är viktigt att behålla det historiska sambandet med ordens ursprung i korstågens adliga deltagare. Andra menar att en växande organisation inte kan hämta sitt ledarskap från en krympande krets adliga riddare. Av 55 rättsriddare lär det endast finns tolv som uppfyller kraven för att bli vald till stormästare.
Det återstår att se vad de 13 000 medlemmarna tycker i dessa frågor. Malteserorden har en spännande tid framför sig.
Den senaste tiden har Malteserorden skakats av en konflikt rörande dess ledarskap som fått den att hamna i kollisionskurs med Vatikanen. Reuters rapporterar nu att påven bett stormästaren Matthew Festing att avgå, vilket denne accepterat. Detta är något unikt i ordens långa historia.
Malteserorden har sina rötter i korstågen men är idag en internationell välgörenhetsorganisation som verkar i fattiga och sjukdomsdrabbade områden världen över. Matthew Festing tillhörde orden kärna – rättsriddarna – som består av ett fåtal adliga män som avgett munklöften. Utöver dessa finns ett stort antal damer och riddare, samt tiotusentals volontärer. Sedan 1959 finns en skandinavisk association.
Konflikten som krävt stormästarens avgång bottnar i en maktkamp mellan olika delar av orden. Den drevs till sin spets när ordens andlige ledare, kardinalen Raymond Burke, drev igenom att trotjänaren Albrecht von Boeselager skulle skiljas från sin post som storkansler sedan det uppdagats att orden delat ut kondomer under dennes tid som chef för hjälpverksamheten. von Boeselager protesterade högljutt vilket fick påven att tillsätta en kommission för att utreda omständigheterna kring avskedet. Detta markerade Matthew Festing emot eftersom Malteserorden i världsligt hänseende är helt självständig från Vatikanen.
Nu avgår alltså Festing, och det blir intressant att se hur detta påverkar Malteserorden framöver. Orden erkänns av flera stater som ett internationellt rättssubjekt – en stat utan territorium – och har egna diplomater och utfärdar egna pass. I praktiken har orden begränsade möjligheter att utnyttja denna särställning. Enligt en överenskommelse med Italien får orden endast utfärda tre pass och dessa erkänns inte överallt, exempelvis inte i Sverige. Den senaste tidens händelser lär inte gynna ordens ställning.
Phaleristica 