Etikettarkiv: Svärdsorden

31 december, 2021 · 12:23

Gustaf V, Hermann Göring och Svärdsorden

I februari 1939 anlände kung Gustaf V till Berlin på genomresa till Frankrike. På svenska legationen tog han emot en av nazitysklands högst uppsatta män – Hermann Göring – och gav honom en hög utmärkelse: kommendör med stora korset av Svärdsorden. Trots att det är väldokumenterat att kungen handlade på regeringens uppdrag för att undvika en diplomatisk kris har händelsen ofta lyfts fram som bevis på kungens tyskvänlighet. SVT:s nya dramaserie går ett steg längre.

En kunglig affär

Ännu en gång har svensk TV producerat en dramaserie om verkliga händelser som fått hård kritik för sin historieskrivning. Denna gång är det SVT:s serie En kunglig affär om restaurangägaren Kurt Haijby som påstod sig ha en kärleksrelation med Gustaf V, utpressade hovet på pengar och senare togs in på mentalsjukhus. När han blev åtalad och fälld för utpressning på 50-talet blev den så kallade Haijbyaffären mycket uppmärksammad och omdiskuterad.

Seriens mottagande har varit kritiskt. Den svenska kritikerkåren verkar ha lärt av tidigare erfarenheter och ifrågasätter numera hur filmskapare väljer att handskas med historiskt källmaterial. Denna gång anklagas serien för att ge en alltför rosig bild av Haijby, som var dömd för flera brott, och för att ge hans version av händelserna trots att den är kraftigt ifrågasatt. När SVT Nyheter skrev att serien ”fått både positiva recensioner och en hel del kritik” med hänvisning till en recension i DN dröjde det inte länge förrän recensenten själv tillbakavisade att hans recension varit positiv.

Serien har många brister och faktafel varav flera lätt hade kunnat korrigeras om en inläst person fått se manus. Detta inlägg är dock ingen recension av serien eller en genomgång av alla dess fel. Det ska handla om varför Göring fick Svärdsorden samt den omfattande mytbildningen kring denna händelse.

De flesta som intresserar sig för svensk historia har nog sett fotografiet av kungen, Göring och prins Gustaf Adolf på svenska legationen i Berlin när Svärdsorden överlämnades. Det har använts oräkneliga gånger för att illustrera Sveriges relationer med nazityskland, alltid med antydan att kungen och hans familj ska ha varit tyskvänliga.

Få har bemödat sig att sätta sig in i bakgrunden till ordensförläningen. Så varför fick Göring ta emot Svärdsorden?

Göring och Sverige

Riksmarskalk Hermann Göring var en av Hitlers närmsta män. I sitt första äktenskap hade han varit gift med svenskan Carin Fock och han hade ett stort intresse för Sverige. Skälet till att han förlänades Svärdsorden har beskrivits i boken Hermann Göring och Sverige – Från flyghjälte till massmördare (2014) av Lennart Andersson.

Det började 1938 när ett svenskt ambulansflygplan havererade utanför Dorotea. Göring läste om olyckan och erbjöd sig att skänka ett nytt tyskt flygplan till Sverige, en gåva som den svenska regeringen omöjligen kunde ta emot. Frågan var hur man kunde tacka nej utan att förolämpa tyskarna. Det var den svenske envoyén i Berlin Arvid Richert som föreslog att man skulle säga till Göring att han sedan länge var utvald att motta Svärdsordens högsta grad, men att det inte tillkännagivits än eftersom kungen ville överlämna den personligen. Därmed kunde Sverige inte ta emot flygplanet eftersom det kunde ses som en betalning för utmärkelsen.

Regeringen godtog förslaget och Richert fick förklara situationen för Göring. Denne föreföll inte det minsta glad och verkade mycket besviken över att Sverige inte ville ha hans flygplan. Det bestämdes dock att han skulle ta emot orden när Gustaf V passerade Berlin på genomresa till Rivieran. Även prins Gustaf Adolf som befann sig i staden under ryttartävlingarna skulle delta. Efter överlämningen den 2 februari 1939 skrev Richert hem till regeringen och berättade att flygplanet inte nämnts under ceremonin och att Göring föreföll nöjd.

Regeringen hade nog hoppats att både den tilltänkta gåvan och Görings orden inte skulle väcka så mycket uppmärksamhet, men båda ledde till häftig debatt i svenska tidningar. Tyskvänliga Aftonbladet menade att regeringen skulle tagit emot flygplanet medan nazistkritikern Torgny Segerstedt tyckte att det var en skandal att Göring fick en svensk dekoration. Båda sidorna i den infekterade debatten utgick från att ordensutmärkelser varit regeringens försök att försöka släta över situationen.

Gustaf V

Det var mycket vanligt att dela ut Svärdsorden till utländska militärer av protokollära skäl. 1939 fanns 65 utländska kommendörer med stora korset av Svärdsorden varav två (en spansk och en italiensk general) med kedja. Att Tysklands högste militär skulle ta emot samma utmärkelse var ur formell synpunkt ingen konstighet. Även om kungen var den som formellt förlänade ordnarna så fattades dessa beslut på förord av regeringen som ett led i Sveriges utrikespolitik.

Vi vet inte vad Gustaf V tyckte och tänkte när han träffade Göring i Berlin, men det finns inget som tyder på att han var särskilt drivande i frågan om utmärkelsen. I boken Görings Sverige – en hatkärlek (2008) av Björn Fontander beskrivs efterspelet. Göring hade inte fått något ordensbrev, vilket han behövde för att få tillstånd att bära orden i Tyskland. Richert skrev därför i maj 1938 till hovet för att få ut ett sådant. Tre veckor senare var han tvungen att skriva igen och be dem skynda på. På slottet var Görings ordensbrev tydligen ingen prioritet.

Gustaf V:s förhållande till Tyskland före och under andra världskriget är mycket omskriven. Vi vet dock att när han överlämnade Svärdsorden till Göring så handlade han på regeringens uppdrag för att lösa en diplomatisk situation och inte utifrån sina egna preferenser. Detta är något som mycket sällan nämns när fotografiet på dem båda används för att illustrera kungens personliga inställning till nazisterna.

Ers Majestäts olycklige Kurt

Att inte redogöra för hela historien är en sak. En annan sak är att fabulera fritt. Före 2008 var det ingen som hade kommit på tanken att sätta Görings orden i samband med Haijbyaffären. Detta år utkom dock romanen Ers Majestäts olycklige Kurt av Lena Ebervall och Per E Samuelson. Boken handlar om Kurt Haijby och hans påstådda relation med Gustaf V. Även om det är en roman så har författarna ofta betonat att den bygger på deras egna efterforskningar och att den i någon mening är ”sann”. För läsaren är det alltså omöjligt att avgöra var gränsen går mellan fakta och fiktion.

I romanens version av händelseförloppet var Svärdsorden ett sätt för Gustaf V att få ett privat samtal med Göring och be honom att låta Gestapo arrestera Kurt Haijby som gentjänst för utmärkelsen. Vid denna tid befann sig Haijby i Berlin och arresterades för att ha förgripit sig på två unga pojkar. Kopplingen till Svärdsorden är dock helt och hållet författarnas egen. De reducerar dessutom Arvid Richert (som var initiativtagare till hela upplägget) till en passiv figur och den svenska regeringen blir tagen på sängen av kungens tilltag och hittar på flygplanshistorien som efterhandskonstruktion.

Kanske hade man kunnat försvara författarna med att de själva inte visste vilket orimlig scenario de konstruerat, men de uppger själva i en intervju med sitt förlag att de var fullt medvetna om det.

Vad tror ni kommer att uppfattas som mest kontroversiellt i er bok?
– Hela agerandet med tyska Gestapo, där Torsten Nothin lyckades förmå Gustaf V att ge Hermann Göring storkorset av Svärdsorden mot att tyskarna skulle ”ta hand om” Kurt Haijby. […] Säkert finns det någon historiker som kan gå i taket och säga att vi har fel här. Men vi är beredda att ta en diskussion.

De blev sannspådda. I sin kritiska recension Advokater återupplivar myter kring ett av Sveriges mer kända rätts­övergrepp i tidskriften lambda nordica avfärdade docenten Göran Söderström det hela som ”en ytterst osannolik koppling”.

SVT spinner vidare

Så är vi framme vid SVT:s dramaserie En kunglig affär som väljer att använda sig av samma fiktiva händelseförlopp denna gång kryddad med fler spektakulära överdrifter. Vi får se hur Gustaf V reser till Berlin enkom för att dekorera Göring i syfte att få Haijby inspärrad, och inte som ett stopp på en redan planerad resa. Ceremonin ska dessutom äga rum på Luftwaffes högkvarter och inte på svenska legationen. Det hade varit enkelt att kontrollera vad som faktiskt hänt.

Författarna till Ers Majestäts olycklige Kurt har reagerat på att serien använt sig av deras version av händelsen. De lyfter fram det som ett av flera bevis på att manusförfattarna lutat sig kraftigt mot deras roman och kopierat vilt utan att ge dem minsta erkännande. I artikeln SVT har använt vår bok till ”En kunglig affär” utan att ange källa i Sydsvenska Dagbladet skriver de att:

Sambandet mellan Gustaf V:s medaljutdelning till Göring och Gestapos gripande av Kurt Haijby i Tyskland är något som vi har skrivit fram. Ingen annan har gjort denna koppling före oss. Nu dök den upp i tv!

I skrivande stund har varken SVT eller produktionsbolaget svarat på anklagelsen att de använt någon annans fiktion för att gestalta en verklig händelse.

Efter att programmet sänt dröjde det inte länge förrän Gustaf V och Svärdsorden åter reducerades till slagträn i debatten, denna gång slungade av Åsa Linderborg i en kolumn om historierevision. Som så ofta tidigare lutar sig resonemanget på egna tolkningar inte mot historiska fakta. Så går det när man nöjer sig med ett snabbt ögonkast på ett foto.

TILLÄGG 2021-12-31:

I ett svar till bokens författare skriver SVT:s programchef Anna Croneman:

De menar att vi skulle ha tagit en ”framskriven” historia som bara finns i romanen, och använt den i tv-serien. Men teorin att Herman Göring tog emot en medalj av kung Gustav V för att tyskarna hjälpte Hovet att ”ta hand om” Kurt Haijby lanserades av Samuelson själv i en tidningsintervju (DN 2008-08-21). Det är alltså inte en framskriven fantasi unik för romanen, utan en teori lanserad av författarna själva i andra sammanhang än i romanen, för alla att ta del av.

2 kommentarer

Under Övrigt

Taggat som , , , , ,

17 mars, 2021 · 09:37

Mannerheim – riddare med stora korset av Svärdsorden

Fältmarskalk Gustaf Mannerheim 1942 med riddartecknet om halsen och svärdet på bröstet.

Den 17 mars 1942 under det pågående Fortsättningskriget mot Ryssland reste den svenske arvprinsen Gustaf Adolf till Finland för att överlämna Sveriges främsta militära utmärkelse, riddare med stora korset av Svärdsorden 1. klass, till den finske överbefälhavaren och fältmarskalken Gustaf Mannerheim. Det var första gången sedan 1861 som denna utmärkelse delats ut och ingen förläning har hittills ägt rum därefter.

Denna speciella ordensvärdighet instiftades av Gustav III år 1788 som ”en ypperlig belöning för utmärkt tapperhet” som aldrig skulle utdelas ”utan då Sveriges Rike uti örlog stadt är, eller kunna vinnas utan genom värkeliga Krigs bedrifter uti rikets tjänst”. Jag har tidigare beskrivit denna utmärkelse i Sveriges främsta tapperhetsdekorationer. Den siste svenske riddaren Bror Cederström, som belönades 1813 efter segern vid Bornhöft, avled 1877.

1861 mottog Napoleon III utmärkelsen av Karl XV vid ett besök Frankrike. Det väckte viss uppmärksamhet eftersom utlänningar endast kunde motta den för förtjänster som Sveriges allierade under krig. Genom 1902 års ordensstadgar infördes möjligheten att belöna även ”utländska fältherrar och befälhavare, som på synnerligen framstående sätt utmärkt sig under krig”. Gustaf Mannerheim är det enda exemplet på att bestämmelsen utnyttjats.

Mannerheims ordenstecken idag utställda på Mannerheim-museet i Helsingfors.

Ordenstecknen för 1:a klass består av Svärdsordens riddarkors i större format att bäras om halsen samt ett upprättstående svärd av silver att bäras på bröstet. Enligt Gustav III:s bestämmelser skulle riddare dubbas ”helst under bar himmel och framför fronten”. För andra ordensgrader avskaffades dubbningen redan på 1860-talet men för denna värdighet behölls den i ordensstadgarna ända till 1974.

Överlämningsceremonin den 17 mars 1942 i Mannerheims högkvarter i S:t Michel.

Just denna bestämmelse iakttogs dock inte 1942 när prins Gustaf Adolf överlämnade ordenstecknen. Prinsen överlämnade helt enkelt halstecknet och fäste svärdet på marskalkens bröst med orden: Candida pro causa, ense candido (‘för en ren sak med ett rent svärd’) vilket var Mannerheims eget valspråk. Därefter höll prinsen ett anförande som är värt att återges i sin helhet:

Herr fältmarskalk!

När ni 1918 ställde eder till den finska försvarsmaktens förfogande att leda det finska frihetskriget följde vi i Sverige kapens gång med spänt intresse. Många voro de svenska officerare som frivilligt deltogo i och jag tror även med heder skilde sig från sina uppdrag under – detta krig. Insatsen från den svenska frivilliga trupp som därvid kämpade under edert befäl tror jag också uppskattades i Finland.

Under den tid av fred och återuppbyggande som därefter förunnades Finland ställde ni, herr fältmarskalk, edra stora insikter och erfarenheter i fosterlandets tjänst för att främja det mål ni satt eder före, att ena Finlands folk och öka den finska försvarsmaktens styrka. Att detta edert arbete lett till stora resultat blev uppenbart för oss alla när Finland 1939 ånyo måste värna sin frihet.

Ni tvekade då icke att åter ställa eder i spetsen för edra finska soldater, de soldater som vi i Sverige vetat att uppskatta som värdiga och goda krigare, icke endast under de senaste åren utan långt dessförinnan under våra brödrafolks gemensamma strider. Vi ha med aldrig minskat intresse följt det tappra finska folkets och edra, herr fältmarskalks, bragder och öden under de gångna åren.

Vi ha försökt att på det sätt vi kunnat visa vår uppskattning för vad ni gjort, och det är för att på ett synbart sätt visa denna vår uppskattning som jag har fått min höge farfaders, Hans Majestät konung Gustafs uppdra att till eder, herr fältmarskalk, överlämna riddarvärdigheten med Svärdsordens stora kors av första klass. Hans Majestät har särskilt bett mig frambära att denna utmärkelse till den finska krigsmaktens främste representant i lika hög grad utgör ett tecken på Sveriges beundran för den finske soldaten.

Därefter sade prinsen ett par ord om ordensvärdighetens historia och dess särskilda koppling till Finland:

Denna utmärkelse instiftades 1788 av Gustav III före avresan till krigsskådeplatsen i Finland för att tilldelas fältherrar och befälhavare som på synnerligen framstående sätt utmärkt sig under krig. Trenne svenska konungar – Gustav III, Karl XIII och Karl XIV Johan – ha burit första klassen av detta vårt förnämsta militära utmärkelsetecken.

Bland de därmed utmärkta finna vi många av de hjältar som Runeberg besjungit i Fänrik Ståls Sägner, såsom Sandels, von Döbeln och Adlercreutz. Den siste innehavaren var generalmajoren friherre Bror Cederström, som belönades för den lysande ryttarsegern vid Bornhöft den 7 december 1813. Han avled 1877 och därmed gick den hittills siste innehavaren av hjältarnas hederstecken i graven.

Herr fältmarskalk! Det är för mig en stör ära och glädje att få på den främste finske soldatens bröst fästa det upprättstående svärdet i silver, tillhörande Svärdsorden stora kors av första klass.

Sedan blev det Mannerheims tur att hålla ett anförande:

Eders Kunglig Höghet!

Jag ber att till Eders Kunglig höghet få frambära uttrycket för min djupa tacksamhet för den höga utmärkelse H. M. Konung Gustaf behagat förläna mig och i vilken jag med stolthet ser ett erkännande av den finske soldatens bragder under detta krig.

Vår med Sverige månghundraåriga gemensamma historia ger vid handen att det finska folket aldrig velat krig, men heller aldrig tvekat att gripa till vapen, då det gällt hela rikets eller landets försvar. Vi kämpa nu för rätten att få leva, men vi hoppas att den dag skall gry, då vi få återgå till fredligt arbete och uppbygga de utpost i öster, som försynen en gång i tiden anvisat oss.

Det är med rörelse jag mottar detta åldriga utmärkelsetecken mitt uppe i en kamp i samma ödebygder, där tre sekler tidigare svenska och finska män under sin store konung kämpade för samma mål, som i dag den finska armén – skapandet av en tryggande riksgräns

Må det vara mig tillåtet bedja Eders Kunglig Höghet till Hans Majestät Konungen framföra mitt vördsamma djupt kända tack för det märkliga historiska utmärkelsetecken Hans Majestät behagat tilldela den finska arméns överbefälhavare. Jag behöver väl knappast tillägga att värdet av denna utmärkelse alldeles särskilt förhöjts genom att Hans Majestät givit Sveriges rikes arvprins i uppdrag att personligen överlämna detta.

Svärd för vardagsbruk med ingraverat motto.

Mannerheims ordenstecken och ordensbrev finns idag utställda på Mannerheim-museet i Helsingfors. Att han satte värde på Svärdsorden illustreras av att han hos den finske ordensjuveleraren Tillander beställde en kopia av svärdet för vardagsbruk graverat med valspråket som prinsen citerat vid överlämnandet.

Tecknen för riddare av Serafimerorden, kommendör med stora korset av Svärdsorden samt riddare med stora korset av Svärdsorden (vänster), ordensbrev (höger).

Där finns även tecknen för kommendör med stora korset av Svärdsorden som han mottog av Gustaf V personligen på Stockholms slott den 6 juni 1918. Mannerheim återvände på statsbesök året därpå i egenskap av Finlands riksföreståndare. Han skulle då få motta Serafimerorden och enligt en känd berättelse var Mannerheim så mån om att bära Svärdsordens band vid ankomsten till Stockholm att han var iförd iklädd endast vapenrock utan ytterplagg och därefter insjuknade i feber.

8 kommentarer

Under Krigsdekorationer

Taggat som , , , , , , , , , , , , , , , ,

25 juni, 2020 · 01:58

Sveriges främsta tapperhetsdekorationer

Det svenska ordens- och medaljväsendet grundades år 1748. Den då instiftade Svärdsorden var avsedd att tilldelas officerare både för tapperhet i krig och långvarig tjänst i fred. Senare under 1700-talet skapades våra första renodlade krigsdekorationer för såväl officerare som manskap som uppvisat tapperhet, mod eller ledarskap. Dessa utmärkelser fortsatte att utvecklas och delas ut under de krig som Sverige deltog i fram till 1814 och ett antal delades även ut i fredstid ända in på 1900-talet.

Eftersom Sverige sedan 1956 skickat trupper till olika fredsbevarande insatser har det införts nya utmärkelser avsedda för insatser strid eller under krigsliknande situationer. Det har diskuterats om inte de anrika krigsdekorationerna, som delats ut kontinuerligt under 1700-, 1800- och 1900-talen, kunde anpassas för moderna behov och åter tas i bruk för detta ändamål.

Med anledning av den pågående Förtjänstutredningen är frågan mer aktuell än någonsin.

1788 –1790 års krigsdekorationer

Under kriget mot Ryssland 1788–1790 instiftades inte mindre än fyra nya utmärkelser. Två av dem skulle utgöra kärnan bland svenska krigsdekorationer under lång tid framöver.

Riddare med stora korset av Svärdsorden

Strax före krigsutbrottet på midsommarafton den 23 juni 1788 sammankallade Gustav III ordenskapitlet och förklarade att han beslutat att inrätta en den nya ordensvärdigheten – riddare med stora korset av Svärdsorden (RmstkSO) ämnad som:

en ypperlig belöning för utmärkt tapperhet, aldrig må utdelas utan då Sveriges Rike uti örlog stadt är, eller kunna vinnas utan genom värkeliga Krigs bedrifter uti rikets tjänst.

Samma dag avseglade kungen mot den blivande krigsskådeplatsen Finland. Enligt de närmare bestämmelser som senare meddelades skulle värdigheten förlänas som ”ett hedrande bewis af mannamod” och den belönade skulle vara regementsofficer samt riddare av Svärdsorden sedan tidigare.

Ordenstecknen utgjordes av Svärdsordens riddartecken i samma storlek som kommendörstecknet att bäras i band om halsen, samt ett enkelt eller ett par korslagda svärd av silver som skulle bäras på bröstet under kraschanen om mottagaren blev upphöjd till högre grader inom Svärdsorden eller Serafimerorden. Senare skulle dessa bäras oavsett.

Efter segern vid Hogland 1788 blev hertig Carl (XIII) och sex sjöofficerare de första att upphöjas till riddare med stora korset av Svärdsorden. Efter slaget vid Valkeala 1790 anlade Gustav III själv ordenstecknet. Totalt 25 svenskar fick utmärkelsen under kriget.

Medaljer och distinktionstecken

För underofficerare och manskap vid armén och arméns flotta instiftade Gustav III den 28 maj 1789 medaljerna För tapperhet i fält respektive För tapperhet till sjöss. De var av silver med kungens porträtt och bars på bröstet i blått (senare gul-blått) band. Beslut om utdelning fattades av kungen själv.

Den 18 juni samma år instiftades storamiralen hertig Carl (XIII) med kungens tillstånd en motsvarande utmärkelse inom örlogsflottan nämligen distinktionstecknet För tapperhet till sjöss. Tecknet var av silver och delades ut i en högre och en lägre grad som båda bars på bröstet i ett gult och svart band vilket var hertigens vapenfärger. Tecknet var knutet till storamiralsämbetet och upphörde att delas ut när ämbetet avskaffades 1797. Formellt distinktionstecknet inte avskaffats och finns upptaget i Försvarsmaktens uniformsbestämmelser som Örlogsflottans hederstecken.

Slutligen kan nämnas de särskilda tapperhetsmedaljer för segrarna vid Svensksund och Fredrikshamn som delades ut till såväl officerare som underofficerare.

Sveriges sista krig

Under Sveriges fem återstående större krig utdelades ett stort antal tapperhetsmedaljer. Dessa kunde sedan 1808 även utdelas i guld för officerare vilket innebar att Svärdsordens ordinarie riddargrad inte utdelades lika ofta som krigsdekoration. Även värdigheten riddare med stora korset delades flitigt ut:

  • Pommerska kriget, 1805–1807: 5 RmstkSO
  • Dansk-svenska kriget, 1808–1809: 2 RmstkSO
  • Finska kriget, 1808–1809: 30 RmstkSO, varav 3 utlänningar
  • Sjätte koalitionskriget, 1813–1814: 26 RmstkSO, varav 14 utlänningar
  • Fälttåget mot Norge, 1814: 0 RmstkSO
Georg Carl von Döbeln.

Bland mottagarna finns såväl svenska legendarer som Curt von Stedingk (segern vid Porrassalmi 1789), Gustaf Mauritz Armfelt (segern vid Savitaipal 1790) och Georg Carl von Döbeln (segern vid Lappo 1808), som utländska t.ex. hertigen av Wellington, Arthur Wellesley (1814).

Eftersom värdigheten på kronprins Karl (XIV) Johans initiativ tilldelats ett antal allierade fältherrar beslutades 1814 att graden skulle delas i en första och en andra klass. För första klassen krävdes generalmajors grad och för den andra majors. Förändringen blev till många mottagares stora förtret retroaktiv. Riddare av första klassen fick bära det upprätta silversvärdet på bröstet och riddare av andra klassen (sedan 1844) de korslagda silversvärden.

Medan RmstkSO endast kunde tillfalla högre officerare så var tilldelningen av tapperhetsmedaljer friare. Bland de som fick ta emot den finns civila, kvinnor, och till och med barn som utmärkt sig för tapperhet i krig.

De tre kända kvinnorna är pigan Anna Maria Engsten som belönades med medaljen För tapperhet till sjöss för sitt mod under Viborgska gatloppet 1790, Brita Hagberg som tog värvning under namnet Petter och mottog samma medalj efter att ha sårats under slaget vid Svensksund, samt Elisa Servenius som följde med sin man till Finska kriget och bland annat vårdade sjuka och samlade ihop ammunition under slaget vid Ratan varefter hon mottog För tapperhet i fält.

Åtminstone sex 16-åringar har mottagit tapperhetsmedalj men rekordet innehas av 13-åringen Karl Annerstedt fick medalj som frivillig vid slaget vid Bornhöft 1813. Skeppsgossen Karl Johan af Wirsén hade fått ta emot tapperhetsmedalj redan som 10-åring (!) efter slaget vid Svensksund men det avstyrdes av hans far. Han mottog den dock 1809 efter att ha utmärkt sig själv i vuxen ålder.

Exemplen ovan illustrerar varför För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss kallats våra mest demokratiska medaljer.

I fredstid

Efter freden 1814 utdelades värdigheten riddare med Svärdsordens stora kors ett till hertig Eugen av Leuchtenberg (1823) och kejsar Napoleon III av Frankrike (1861). Dessa förläningar var inte helt enligt regelboken så 1902 infördes möjligheten att dela ut graden till ”utländska fältherrar och befälhavares, som på synnerligen framstående sätt utmärkt sig under krig”. Denna utnyttjades 1942 den finske marskalken Gustaf Mannerheim tilldelades värdigheten.

Marksalk Gustaf Mannerheim iförd halstecken och svärd för RmstkSO1kl.

Tapperhetsmedaljerna har perioden 1814 till 1915 utdelats inte mindre än 43 gånger till svenska officerare och soldater, med vederbörligt tillstånd, tjänstgjort hos andra stater. När de dekorerats av sitt värdland tilldelades de även svensk tapperhetsmedalj. Dessa medaljer har vunnits över hela världen, t.ex. under Amerikanska inbördeskriget 1861–1865, Andra Opiumkriget 1856–1860 och senast till medlemmar av det persiska gendarmeriet i början av 1900-talet. Tapperhetsmedalj har dock inte förlänats när krigsdeltagandet inte varit sanktionerat som i fallet med Robert Wållgren.

På 60-talet nominerades ett antal svenskar som tjänstgjort i Kongo till tapperhetsmedalj. Frågan utreddes inom regeringskansliet som sade nej. Sent omsider fick de istället Vasamedaljen.

Krigsdekorationskommittéer

Mellan 1940 och 1952 utredde tre olika kommittéer hur Sveriges krigsdekorationerna skulle se ut i framtiden. Dessa var 1940 års militära ordenskommitté, 1944 års utredning (ej bevarad) och 1951 års krigsdekorationskommitté. Deras förslag innebar att vissa äldre utmärkelser skulle anpassas och att ett antal nya skulle instiftas. Trots att förslagen var genomtänkta så genomförde se endast i liten omfattning.

Ett resultat av utredningarna var att man helt skilde på krigs- och fredsdekorationer. Genom 1952 års ordensstadgar gjordes Svärdsordens riddartecken (för officerare), Svärdstecknet (för underofficerare) och Svärdsmedaljen (för manskap) till utmärkelser för långvarig tjänst i fred. Tidigare hade dessa i teorin även kunnat förlänas för tapperhet och andra förtjänster i krigstid.

Tapperhetsmedaljer

Utredningarna kunde konstatera att begreppet tapperhet utvecklats sedan 1700-talet. De var då ett brett begrepp som omfattade bland annat krigsskador, rådighet i farliga situationer, erövrande av segertecken med mera. I modern tid hade det dock kommit att innebära mod under strid. Kommittéerna var överens om att det skulle finnas särskilda utmärkelser för sådan tapperhet och att 1789 års kungliga medaljer För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss skulle anpassas för ändamålet. Den tidigare uppdelningen med guldmedalj till officerare och silvermedalj för underofficerare och manskap skulle tas bort.

1940 års kommitté föreslog att medaljerna skulle sammanfogas till medaljen För tapperhet att utdelas av kungen i guld eller silver på förslag av överbefälhavaren ”till svenska män och kvinnor såsom belöning för utmärkt mod och rådighet mot rikets fiender”. Medaljens gamla utseende med Svärdsordens riddarkors på åtsidan och lagerkrans på frånsidan skulle behållas och den skulle bäras i gul-blått band som tidigare.

Den förslagna medaljen För tapperhet i krig. Teckning av Sven Sköld.

1951 års kommitté var inne på en annan linje och föreslog inskriptionen För tapperhet i krig att utdelas i guld ”utomordentlig personlig tapperhet under direkt stridskontakt med risk för eget liv samt utöver vad normal pliktuppfyllelse fordrar”. Bedriften borde även bidra till stridskrafternas framgång eller uthållighet i striden. Medaljen skulle utdelas av Kungl. Maj:t (regeringen). Den skulle likt de andra kungliga belöningsmedaljerna förses med kunglig krona och visa kungens porträtt på åtsidan. Det gul-blåa bandet skulle dock behållas.

Medaljen För tapperhet i krig skulle kompletteras med en ny medalj Mod och vilja inför fienden i silver. Även den för personlig tapperhet (inte ”utomordentlig”) men utan kravet på att ha påverkat striden. Även denna medalj skulle ha kunglig krona och porträtt men bäras i mellanblått band. Utdelandet skulle delegeras av Kungl. Maj:t till överbefälhavaren.

Riddare med stora korset av Svärdsorden

Varken 1940 års eller 1951 års kommitté föreslog några förändringar gällande RmstkSO. Första och andra klassen skulle även fortsättningsvis vara knuten till generalmajors respektive regementsofficers grad och endast kunna vinnas av den som med heder kommenderat en större trupp mot fienden.

1951 års kommitté undvek på ett elegant sätt frågan om tapperhetsmedaljen eller RmstkSO skulle anses finast och bäras främst. Till paraddräkt skulle Svärdsorden bäras om halsen och tapperhetsmedaljen på bröstet, och till daglig dräkt skulle tapperhetsmedaljens band bäras på släpspänne medan riddare av Svärdsordens stora kors endast skulle bära sitt silversvärd på bröstet.

Oviljan att anpassa RmstkSO skulle dock kritiseras vilket jag återkommer till.

Utmärkelser för välförhållande och förtjänst

I och med att tapperhet gavs en snävare betydelse och Svärdsordens dekorationer reserverades för fredstid uppstod ett behov av utmärkelser för mer generella förtjänster under krigstid som inte innebar mod under strid. Sådana skulle ha vagare kriterier för att kunna anpassas efter krigets verklighet. För detta ändamål föreslog 1940 års kommitté en försvarsmedalj med inskriptionen För Sverige. 1951 års kommittés förslog istället ett krigskors inom Svärdsorden i tre klasser (guld, silver och brons) vilket faktiskt kom att införas i 1952 års ordensstadgar.

En vanlig missuppfattning är att det var tänkt som en tapperhetsutmärkelse, eller rentav som Sveriges högsta krigsdekoration. Det var det inte. Krigskorset var avsett som belöning för ”välförhållande och förtjänst” med vilket kommittén avsåg:

sådan berömvärd bedrift, som utföres inom ramen för väl fullgjorda plikter. Detta vare sig bedriften utförts inför fienden eller på grund av andra av kriget påkallade förhållanden och vare sig den utförts med risk för eget liv eller icke.

Till skillnad från tapperhetsmedaljerna och ordnarna skulle utdelandet av krigskorset delegeras till militära befälhavare. Det har därför betraktats som en fristående del av Svärdsorden. Krigskorset var alltså en underordnad utmärkelse och dess första klass i guld skulle bäras efter silvermedalj för tapperhet.

Framtiden

I skrivande stund arbetar en parlamentarisk utredning med brett mandat för att se över Sveriges offentliga ordens- och medaljväsende. En uttalad ambition är att ta i bruk de ordnar och medaljer som lagts vilande, särskilt med avseende på internationella insatser.

Något som konstaterades redan för 80 år sedan är att gränsen mellan krig och fred inte längre är skarp och att en utmärkelse för tapperhet eller dylikt inte nödvändigtvis behöver vara beroende av att en formell krigsförklaring utfärdats. Flera länder delar idag ut samma utmärkelser för internationella insatser som de gjort under krig, och den svenska Försvarsmakten räknar numera sina förtjänstmedaljer som krigsdekorationer om de delas ut för insatser under strid eller under krigsliknande situationer.

Det finns alltså ingen anledning att lägga undan utmärkelser för ”riktiga krig”. Skulle ett sådant bryta ut kommer vi oavsett behöva anpassa krigsdekorationerna, vilket utredningarna konstaterade redan för 80 år sedan. Det är lönlöst att förutspå krigstida behov i det avseendet. Det är vår tids modiga handlingar som bör ligga till grund för hur utmärkelser utformas.

Förslag

Något som jag tycker borde vara en självklarhet är att 1789 års tapperhetsmedaljer i guld och silver återinförs. Dessa kan enkelt ersätta Försvarsmaktens förtjänstmedaljer med svärd i samma valörer. Tapperhet ska belönas med en kunglig utmärkelse, inte en myndighetsmedalj. Proveniensen hos denna medalj som utdelats under 1700-, 1800- och 1900-talen ska utnyttjas och komma vår tids hjältar till del.

Uppdelningen guldmedalj till officerare och silvermedalj till soldater har spelat ut sin roll, och man kan fundera på om inte samma princip ska tillämpas på riddare med stora korset av Svärdsorden. Även om denna utmärkelse i praktiken delats ut till höga officerare så har talar dess urkunder redan vid stiftandet om ”utmärkt tapperhet” och i 1952 års ordensstadgar och ”tapperhet eller framstående tjänster”. De flesta länders högsta krigsutmärkelse har formen av ett kors eller liknande: USA:s hedersmedalj, Storbritanniens Victoriakors, Norges Krigskors, Danmarks Tapperhetskors och så vidare. Kunde inte RmstkSO bli Sveriges?

Tanken har kastats fram tidigare av Leif Påhlsson som föreslog att värdigheten kunde användas på samma sätt som finska Mannerheimkorset med den högre graden reserverad för fältherrar och den lägre utdelas för tapperhet oavsett grad. De närmare kriterierna kan diskuteras, men RmstkSO är onekligen passande som högsta krigsdekoration utifrån sitt ursprungliga syfte, sin proveniens och inte minst sin form: halstecken i form av ett kors vid högtidligheter och Gustav III:s lilla silversvärd på bröstet till vardags.

Jag vet att flera vill se att Svärdsordens krigskors tas i bruk, men det är inte en åsikt jag delar. När det finns utmärkelser med kontinuitet tillbaka till 1700-talet menar jag att man ska använda dem, inte oanvända skrivbordsprodukter från 50-talet. Kanske kan den fylla sin tänkte funktion som belöning för ”välförhållande och förtjänst”, men då finns det flera andra utmärkelser som kan anpassas för ändamålet. Då tänker jag till exempel på den kungliga medaljen För mod och rådighet till sjöss under farofylld tid som i praktiken delades ut som en civil krigsdekoration under andra världskriget. Man kan också tänka sig att återuppta hertig Carls distinktionstecken för marinen med nya motsvarigheter för armén och flygvapnet.

Sammanfattningsvis så har Sverige många historiska utmärkelser som delats ut för stort personligt mod under krigssituationer till militärer och civila, kvinnor och män, unga och gamla. Dessa ordnar och medaljer är båda vackra och praktiska. Det värde som de representerar genom alla de som fått ta emot dem sedan 1700-talet borde få komma våra moderna hjältar till del.

5 kommentarer

Under Förtjänstutredningen, Krigsdekorationer

Taggat som , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

26 mars, 2020 · 10:09

Kosackens Svärdsorden återskapad för museum

Ett tidigt svenskt ordenstecken har återskapats för att kunna ställas ut på museum. Det rör sig om Gregori Orliks kommendörstecken av Svärdsorden som han mottog 1751. Det ska nu visas i Baturin i Ukraina.

Under tidigt 1700-tal var Baturin huvudstad för zaporizja-kosackerna och deras hetman Ivan Mazepa. Under det Stora nordiska kriget allierade han sig med Sverige och Karl XII vilket fick tsar Peter I att bränna ner Baturin till grunden. Mazepa och hans kosacker stred i slaget vid Poltava och han känns igen från målningen av Gustaf Cederström där han står lutad över Karl XII efter slaget. Han skulle kort därefter avlida i Bender.

Ledarskapet över kosackerna övergick till Filip Orlik (även Pylyp Orlyk). Det första den nye hetmanen gjorde var att fastställa en ny författning baserad på Montesquieus maktdelningsprincip. Den har kallats världens första demokratiska konstitution. I praktiken hade dock zaporizja-kosackerna inte längre något eget land och när Karl XII återvände till Sverige 1715 erbjöd han dem att följa med. Orlik, hans familj och ett 40-tal landsmän accepterade inbjudan och bosatte sig i Kristianstad.

Under tiden i Sverige passade den unge sonen Gregori Orlik (även Hryhor Orlyk) på att skaffa sig en ordentlig utbildning vid Lunds universitet där han studerade musik och filosofi. Han skulle behålla kontakten med Sverige hela livet. Efter att familjen Orlik lämnat landet 1720 gick Gregori i den franske kungens tjänst som diplomatiskt sändebud. Vid faderns död 1742 blev han zaporizja-kosackernas inofficielle ledare. I Frankrike lärde han känna filosofen Voltaire och lär ha bistått denne med boken om Karl XII:s liv – Histoire de Charles XII. Nyligen har man dessutom upptäckt omfattande korrespondens mellan Gregori Orlik och kung Ludvig XV.

Orlik skulle senare bli militär och förde befäl över regementet Royal-Suédois som bestod av svenska officerare. Den 4 december 1751 utnämnde kung Adolf Fredrik fyra höga officerare vid regementet till ”Utländske Commendeurer” av Svärdsorden. Gregori Orlik var en av dem och han skrevs in i ordensmatrikeln med titlarna greve och graden maréchal de camp. Han utmärkte sig senare i strid under Sjuårskriget men stupade i slaget vid Minden 1759.

Under senare år har intresset i Ukraina ökat för Ivan Mazepa och zaporizja-kosackerna. 2009 invigdes ett stort museikomplex i Baturin med bland annat återskapade träfästningar. I samband med detta började man på allvar forska kring familjen Orlik. När man fann att Gregori mottagit Svärdsorden ville man gärna ställa ut ett ordenstecken i det nya museet. Svenska ordenstecken från mitten av 1700-talet är dock oerhört sällsynta.

Man vände sig till museet i Tallinn som i sin tur förmedlade kontakt med Kungl. Maj:ts Orden i Sverige. Utifrån ett bevarat kommendörstecken från 1760-talet och Carl Hårlemans originalritningar kunde Henrik och Fredrik Ingemansson vid Atelier Borgila återskapa Svärdsordens kommendörstecken så som det såg ut när orden instiftades 1748 och när Gregri Orlik tog emot det tre år senare. Det överlämnades under en ceremoni i Tallinn där det ställdes ut en tid innan det fördes vidare till Baturin för att ingå i den permanenta utställningen.

Se bilder på: Order of the Sword for Ukraine.

Lämna en kommentar

Under Ordnar

Taggat som , , , , , , , , , ,

11 februari, 2020 · 05:03

Illis quorum med Svärdsordens band

Medaljen Illis quorum meruere labores instiftades 1785 av Gustav III och är en av Sveriges främsta belöningsmedaljer. Idag delas den ut av regeringen för ”insatser för kulturella, vetenskapliga och andra allmännyttiga ändamål”. Senaste utdelningen skedde i september 2018 till Katarina Johansson och Alexandra Charles von Hofsten.

Ursprungligen förlänades medaljen i guld- eller silverkedja att bäras om halsen eller i knapphålet. Senare började medaljen delas ut i blått, grönt eller vitt band. Den 22 december 1841 bestämde kung Karl XIV Johan att alla svenska belöningsmedaljer skulle delas ut att bäras i högblått band med gula kanter och detta har med ytterst få undantag gällt sedan dess. Det mest kända undantaget är Illis quorum av 12:e storleken i Serafimerordens band som Selma Lagerlöf fick motta 1926. Ett desto mindre känt undantag gjordes 1882.

Schwedenstein.

Den 6 november 1882 högtidlighölls 250-årsdagen av slaget vid Lützen vid minnesmärket Schwedenstein som markerar platsen där Gustaf II Adolf stupade. 1837 hade kronprins Fredrik Vilhelm (IV) av Preussen anlagt en minnesplats där och låtit anställa en krigsinvalid att sköta om den. 1882 innehades den sysslan av fältväbeln Ludwig Wilhelm Müller som skadats i det tyska enhetskriget 1866. När det uppmärksammades i svenska tidningar att Müller hade magra inkomster och en familj att försörja så samlades det in pengar till hans understöd. De överlämnades på minnesdagen av den svenske generalkonsuln i Leipzig som samtidigt dekorerade Müller med en medalj från kung Oscar II – Illis quorum meruere labores i guld av 5:e storleken med Svärdsordens band.

Kanske ville man ge Müller en militär dekoration utan att använda de som var avsedda för svenska krigsmän. Endast ett par tillfällen då Illis quorum delats ut med Svärdsordens band är kända. 1815 hade den holländske kaptenen von Kellner mottagit medaljen av 12:e storleken i guld med Svärdsordens band för brobyggnader och andra ingenjörsbefattningar under tyska fälttåget. En ytterst sällsynt medalj således.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Taggat som , , , , , , , , ,

9 december, 2019 · 03:31

Stig Möllerswärd – med järnkorset i Jerusalem

Stig Möllerswärd (1900–1967).

På Armémuseum finns en samling kläder och utmärkelser som tillhört en av svenska arméns ”mest legendariska officerare”. Han var dekorerad med Svärdsorden, finska Frihetskorset, tyska Järnkorset och flera FN-medaljer. I hans garderob fanns röda ridbyxor för en major i det finska kavalleriet, vita paradbyxor för en svensk generalkonsul samt en kappa för riddare av den Heliga gravens orden. Officeren i fråga hette Stig Möllerswärd.

Stig Möllerswärds miniatyrspänne.
Stig Möllerswärds bandspänne.

Stig Mauritz Möllerswärd föddes den 5 augusti 1900 i Uppsala. Han inledde sin militära bana i småländska Eksjö där han blev en av de sista officerarna att utbildas vid Smålands husarregemente (K 4) under överste Gilbert Hamilton. Redan som ung löjtnant gjorde han sig känd för sin färgstarka personlighet och originalitet. Författarinnan Birgit Th. Sparre som kände honom under Eksjötiden skrev: ”Ingen tillställning i Eksjö ansågs lyckad om inte Stig Möllerswärd var närvarande och med sin slagfärdighet gav extra krydda åt samvaron.” Efter att ha lämnat Eksjö tjänstgjorde han vid Norrlands dragoner (K 4) och Livregementets husarer (K 3).

Frivillig i Finland

Stig Möllerswärd var bland de många svenskar som stred frivilligt på den finska sidan under både vinterkriget 1939–40 och fortsättningskriget 1941–43.

Vapenrock.
Ridbyxor.
Lägermössa.
Stig Möllerswärds finska kavalleriuniform m/1935.

1942 blev Möllerswärd chef för det svenska frivilligkompaniet vid Svirfronten där han gjorde sig känd för att orädd rida längsmed fronten på sin häst Putte iförd de röda ridbyxor som idag finns på Armémuseum. I december samma år dekorerades han med Frihetskorsets 4:e klass med svärd och eklöv för ”visat personligt mod vid avvärjandet av fientliga anfall på sitt avsnitt”. När han lämnade chefskapet 1943 belönades han med Frihetskorsets 3:e klass.

3:e klassen med svärd.
4:e klassen med svärd och eklöv.
Finska Frihetskorset orden.

Frihetskorsets orden hade instiftats 1918 under finska inbördeskriget på initiativ av Gustaf Mannerheim. Utdelandet upphörde 1919 men återupptogs igen 1939. Militärer förlänas frihetskorset med svärd. Eklöven utgjorde en särskild utmärkelse. Stig Möllerswärd mottog frihetskorset tre gånger vilket i rullorna förkortades: FFrK3klmsv o. 4klmsv o. ekl. Han mottog även ett antal finska minneskors och -medaljer.

Efter att ha lämnat Finland skrev han till sin gamle chef och vän Gilbert Hamilton i syfte att få till stånd några tyska utmärkelser till de frivilliga svenskarna. Hamilton hade varit frivillig på den tyska sidan under första världskriget och sedermera blivit hedersgeneral i tyska reservarmén. I sitt brev skrev Möllerswärd:

Det svenska frivilligkompaniet, är som sagt, mycket litet, une quantité négligeable militärt sett, ehuruväl dess tapperhet ofta omvittnas och dess förluster ingalunda äro få, men symboliskt besitter det likväl en viss betydelse såsom ett synligt tecken på, att ”mandom mod och morske män finns i gamla Sverige än” – trots allt.

Det vore därför dessa helhjärtade svenska soldater av oskattbart värde, om även bland den lilla svenska truppenhet, som kämpar på Finlands och därmed även på Tysklands sida, detta senare land ville utdela ett antal av den tyska arméns hederstecken.

När Möllerswärd skrev om förluster visste han vad han talade om. Under hans chefskap hade brodern Carl-Johan stupat vid fronten och begravts i Uppsala med militära hedersbetygelser. Brevet resulterade i att tre svenska frivilliga dekorerade med tyska Järnkorset av 2:a klass. Sannolikt var det i samband med detta som Möllerswärd själv mottog sitt eget järnkors.

Vid denna tid pryddes Järnkorset av den förhatliga svastikan, men det tåls att påminnas att utmärkelsen instiftades redan 1813 under Napoleonkrigen av kung Fredrik Vilhelm III. 1957 fick Järnkorsets mottagare byta in sina kors mot nya där hakkorset bytts ut motett eklöv. Möllerswärds blev dock aldrig ersatt.

Medlare i farozoner

Eter hemkomsten till Sverige utnämndes Möllerswärd till riddare av Svärdsorden för sina 20 år som officer. Han gick snart i FN-tjänst och påbörjade en karriär som framgångsrik medlare och observatör. Det första uppdraget gick tillsammans med Folke Bernadotte till Palestina 1948–51, därefter till Kashmir 1951–54, till Korea 1954–56, åter till Palestina 1956–59 med avstickare till Libanon och slutligen 1960–61 i Kongo bland annat som stabschef hos general Carl von Horn.

Dessa uppdrag har kallats hans främsta livsinsats och det har sagts att:

Få var som han skickade att medla i tillspetsade situationer. Han förenade den borne truppofficerens resoluta handlag och praktiska syn på problemen med diplomatisk takt och koncilians jämte en personlig pondus, som inte kunde undgå att göra intryck.

1955 instiftade FN en bronsmedalj att delas ut till dem som tjänstgjort i FN-operationer. Stig Möllerswärd måste ha varit bland de första mottagarna och fick sammanlagt fyra, varav en för tjänstgöring i Pakistan (UNMOGIP) och en för tjänstgöring Kongo (ONUC).

Stig Möllerswärds FN-medaljer.

Det finns spridda notiser i svensk och internationell press om Möllerswärds medlaruppdrag. Inte sällan meddelas det att han är en få kvarvarande befäl sedan huvuddelen av styrkan evakuerats från en farozon av säkerhetsskäl. Det hade varit intressant att läsa en mer djupgående skildring av hans internationella uppdrag men någon sådan har jag inte hittat.

Diplomat i Jerusalem

Som pensionerad överste återvände Stig Möllerswärd till Jerusalem som Sveriges generalkonsul. Tjänsten var nog mestadels symbolisk, men Möllerswärd såg ändå till att skaffa sig en diplomatuniform komplett med vita byxor, paradvärja och hatt med strutsplym. Det är en skrämmande tanke Järnkorset av 1939 års modell burits till denna uniform i Jerusalem av alla platser!

Svensk diplomatuniform med tillhörande värja.

Den tidigare så omskrivne Möllerswärd levde ett tillbakadraget liv i Jersusalem men förekom då och då i tidningarna, bland annat berättades att han brukade vandra utanför sitt hus på Via Dolorosa i en ”egenhändigt komponerad vit uniform”. Denna uppgift berodde sannolikt på okunskap. Även om Möllerswärd hade en fäbless för uniformer rör det sig knappast om hans egen komposition utan snarare om äkta riddarmantel. I unga år hade Möllerswärd konverterat till katolicismen och kom att upptas i den Heliga Gravens Orden. Den 3 augusti 1958 meddelade Svenska Dagbladet:

Till riddare av Heliga Gravens Orden har dubbats överstelöjtnanten Stig Maurtiz Möllerswärd […]. Investituren ägde rum 30 juli i den Heliga Gravens Kyrka. Officiant var den latinske patriarken i Jerusalem Alberto Gori. Dubbningen skedde med Gottfrids av Bouillon svärd.

Riddarkors.
Riddarkappa.
Påvliga Heliga Gravens Orden.

Slutligen kan nämnas att Stig Möllerswärd hade kontakter även med Suveräna Malteserorden. 1967 tilldelades han nämligen dess förtjänstorden med svärd. Vid denna tid var han dock mycket sjuk och förberedde sin hemresa till Sverige där han avled den 10 oktober samma år.

Malteserordens förtjänstkors med svärd.

Stig Möllerswärd var mytomspunnen i sin samtid. Svenska Dagbladet fick in så många ”Möllerswärds-historier” att de fick spridas ut över flera veckor. Jan von Konow, sedermera chef för Armémuseum, skrev att Möllerswärd:

gestaltade en säregen blandning av krävt disciplinerad karolin och levnadsglad musketör, en nordisk gascognare. I en tid av tilltagande slätstrukenhet var han en personlighet av inspirerande mått.

En bok om den originelle Stig Möllerswärd och hans äventyr världen över skulle vara oerhört intressant läsning. Tills en sådan skrivs får vi nöja oss med hans kvarlåtenskap på Armémuseum som kan beskådas här.

5 kommentarer

Under Finland, Personer

Taggat som , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

24 juni, 2019 · 08:45

Ordnar och medaljer i Livrustkammaren

Livrustkammaren har öppnat igen! Ett och ett halvt år har det tagit att sätta upp den nya basutställningen som tar upp sex stora källarvalv på Stockholms slott. Varje valv är fyllt av spännande föremål som får representera en tidsepok i den svenska monarkins historia. Bland det som plockats fram ur samlingarna finns ett stort antal ordenstecken och medaljer som tillhört svenska kungligheter.

Självständighet och maktkamp 1521–1611

Det första valvet fokuserar på Vasaätten. Här kan man bland annat beskåda Karl IX:s Jehovaorden instiftad inför hans kröning 1607. Den var ett av flera försök av Vasakungarna att instifta en svensk kunglig orden. Ingen av dessa blev långlivad, men insignierna är enastående vackra.

Ordenskedjan (till vänster) är utförd av guldsmeden Antonji Groot den äldre. Det gyllene ordenstecknet föreställer en stjärna med åtta spetsar och åtta strålar med gudsnamnet Jehova ingraverat i mitten. Kedjan består av 23 länkar av guld, emalj och är besatt med bergkristall och granater. Tolv av länkarna föreställer grönemaljerade vasar som fattas av två händer – en manlig och en kvinnlig – som kommer fram ur blåa moln.

Ett mindre påkostat ordenstecken (längst ned till vänster) utan kristaller, utfört av Ruprecht Miller, bars sannolikt av en av Karl IX:s söner.

Sverige expanderar – militärt och kulturellt 1611–1654

I detta rum, som bland annat innehåller föremål från drottning Kristina, lyckades jag inte hitta någon orden eller medalj. Frågan om en riddarorden lyftes i rådet under Kristinas tid men ledde inte till något beslut.

De stora krigens tid 1654–1720

Drottning Kristinas kusin och Pfalzättens förste kung Karl X Gustav gjorde även han ett försök att instifta en svensk orden – Jesu namns orden – år 1656. Ordenstecknet, utfört av Gregorius Schick, var ett kors bestående ett fyra vasar och i mitten bokstäverna IHS (Iesus Hominum Salvator).

I utställningen har ordenstecknet fästs i ett ljusblått band på den kolt som den blått fyraårige Karl XI bar när han år 1660 hyllades som kung efter faderns död.

Frihetstid och revolutioner 1720–1818

Det var först under frihetstiden som Sverige fick ett bestående ordensväsende när Fredrik I år 1748 på riksdagens förslag instiftade Serafimerorden, Nordstjärneorden och Svärdsorden. Dessa förtjänstordnar var uppdelade i flera grader och mycket moderna för sin tid.

Bland de utställda föremålen finner vi den kolt som bars av prins Gustav (III) år vid ordnarnas instiftande. Den var en motsvarighet till de ordensdräkter som bars av Serafimerriddarna. Som kung skulle Gustav III själv instifta Vasaorden vid sin kröning 1778.

Utställd är också en av Serafimerordens kedjor av den ursprungliga modellen. Att kedjan pryds med blå patriarkalkors lär ha berott på att man hämtade inspiration från äldre ordenskedjor, till exempel Karl IX:s Jehovaorden. Man utgick dock från en fransk avbildning där konstnären misstolkat kedjans vasar som kors. Serafimerordens härskri IHS som pryder ordenstecknets mitt är på samma sätt hämtat från Karl X Gustavs Jesu namns orden.

Gustav IV Adolfs uniformer visar hur Svärds- och Nordstjärneordens band kunde fästas vid knapparna – en föregångare till dagens släpspännen, samt hur kraschanerna under lång tid broderades direkt på livrocken. Ovanför Serafimerordens kraschan ser vi Malteserordens bröstkors som kungen mottog av den ryske kejsaren Paul I vid ett besök i Sankt Petersburg år 1800. Denne hade blivit ordens beskyddare 1797 och när Napoleon invaderade Malta året därpå lyckades kejsaren bli vald till stormästare. Efter hans död 1801 avvecklades det ryska engagemanget i ordens styre.

Nationalism och nya ideal 1818–1918

1818 kröntes Karl XIV Johan till kung i Sverige och Norge och inledde ätten Bernadottes långa regeringsperiod.

Vid kröningen i Trondheim fick de närvarande riksdagsmännen ta emot en minnesmedalj av guld med kungens bild och kunglig krona avsedd att bäras (till höger). Åskådarna kunde om de hade tur få tag på en kastpenning eller rentav en hästsko av silver från kortegen som avsiktligt satts lös (till vänster).

1800-talet var uniformernas århundrade. År 1860 blev Karl XV den förste att låta sig krönas i uniform och den generalsuniform han använde vid tillfället står utställd med kedjorna för de fyra kungliga riddarordnarna samt Carl XIII:s orden i band om halsen.

Ett senare men lika praktfullt exempel är drottning Victorias uniform komplett med pickelhuva som hedersöverste för tyska 34:e fysiljärregementet i Stettin. Hon hade utnämnts av sin kusin kejsar Vilhelm II då han besökte Sverige 1908. Året därpå inspekterade drottningen sitt regemente iförd denna uniform.

Ännu i början på 1900-talet förlänade de flesta stater inte ordnar till kvinnor. 1908 bestämde visserligen Gustaf V att Sveriges drottning skulle bära Serafimerorden, men det skulle dröja nästan ett halvsekel innan ordnarna började delas ut till kvinnor. I vissa länder fanns dock särskilda ordnar eller ordensgrader för kvinnor. Två sådana bar drottningen på sin uniform: prinsesskorset av badiska husorden Fidelitas (själva dekorationen saknas dock) samt preussiska Louiseorden. Bredvid dem ett antal svenska och tyska minnesmedaljer.

Monarki i demokratins tid

I den sista salen som fokuserar på 1900-talet och framtiden finns den klassiska uniformen för Livregementet till häst som den 3-årige prins Carl Gustaf bar på julafton 1949 hos sin farfarsfar Gustaf V. På bröstet bar han miniatyren av kungens jubileumsminnestecken med anledning av 90-årsdagen året innan. De ytterligare medaljer som kung Carl XVI Gustaf mottagit sedan dess visas av naturliga skäl inte i Livrustkammaren.

Däremot finns ett monter benämnd ”En regent för alla”, med medaljer, föreningsnålar och klubbmärken med mera som mottagits av andra kungligheter, längst bak i utställningen. Bland annat Gustaf V:s olympiska medalj som tillhört drottning Victoria, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbunds guldmedalj som tillhört prinsessan Sibylla, Norrköpings stads Sankt Olofsmedalj som tillhört Gustaf VI Adolf, och mycket annat.

Sammanfattningsvis är faleristiken mycket väl representerad i Livrustkammarens nya basutställning. Besökaren kan följa hur ordenskedjornas utseende utvecklats, hur bärandet av utmärkelser förändrats, samt vilken betydelse ordnar och medaljer haft för kungligheter av alla åldrar i alla tider. Ett besök rekommenderas varmt!

Lämna en kommentar

Under Bärande, Faleristik, Medaljer, Ordnar

Taggat som , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

25 maj, 2018 · 11:16

Fler detaljer om ordensuppgörelsen

Svärdsorden_kommendör

Svärdsordens ska åter kunna tilldelas svenskar.

Idag publicerades konstitutionsutskottets betänkande 2017/18:KU28 med fler detaljer om den parlamentariska kommitté som föreslås se över kungahusets anslag, flaggdagarna och det offentliga belöningssystemet. Om förslaget går igenom, vilket man får anta att det gör eftersom det har stöd av en riksdagsmajoritet, ska kommittén tillsättas snarast efter valet i höst.

Gällande belöningssystemet är ambitionsnivån hög och utskottet är redan överens om många detaljer. Kommittén får uppdraget att möjliggöra att Svärdsorden, Nordstjärneorden och Vasaorden åter ska kunna tilldelas svenskar. Den modell som gällt sedan 1975 behålls, nämligen att ordensväsendet regleras i en av regeringen fastställd ordenskungörelse. Beslut om tilldelning av utmärkelser inom ordnarna meddelas av Kungl. Maj:ts Orden (KMO) på förord av regeringen. Det blir alltså i praktiken regeringen som bestämmer vem som får en orden. Ska regeringen ha detta ansvar krävs mycket bättre rutiner än de som finns idag. Ordnarna får inte lida samma öde som de sällan utdelade regeringsmedaljerna.

Positivt är att allmänhetens möjligheter att nominera till utmärkelser ska utökas. Statsanställda ska inte heller få någon orden per automatik på det sätt som gällde före 1975. Politiskt förtroendevalda eller anställda ska inte kunna få en orden under den tid uppdraget eller anställningen pågår.

Vasaror

Även Vasaordens ska kunna tilldelas svenskar framöver.

Närmare bestämmelser om ordnarna ska finnas i ordensstadgan som fastställs av KMO sedan de godkänts av regeringen. Kommittén ska samråda med KMO i syfte att överväga en förändring avseende vilka grader som ska finnas inom ordnarna. Detta kommer sannolikt att innebära en förenkling gentemot systemet som rådde före 1975 som innehöll många olika grader och värdigheter anpassade efter olika kategorier statsanställda. Ett kompromissförslag från ordensreformens tid gick ut på att endast tre grader skulle behållas: kommendör med stora korset, kommendör och riddare. Kanske blir resultatet något liknande.

Serafimerorden ska fortsatt vara förbehållen medlemmar av kungahuset samt utländska statschefer, vilket är lite synd eftersom Serafimerorden är så rik på traditioner. Det blir inga nya serafimersköldar i Riddarholmskyrkan för icke-kungliga svenskar och serafimerklockan kommer inte att ringa på deras begravningsdag. Samtidigt förstår jag att det inte är självklart hur denna orden, som tidigare med automatik tillföll innehavarna av vissa höga ämbeten, skulle kunna inplaceras i ett modernt belöningssystem.

Riksdagens tidigare beslut att ställa sig bakom införandet av en medalj för internationella insatser ska prövas i relation till att utdelandet av utmärkelser inom Svärdsorden återupptas. Man ska även se över möjligheten att dra tillbaka en ordensförläning. En sådan möjlighet finns redan idag, men med anledning av uppståndelsen kring den så kallade ”kulturprofilen” ska det göras lättare.

Så långt är allt gott och väl, men att förslaget genomförs hänger på att man dessutom lyckas enas i den betydligt känsligare frågan om anslaget till kungahuset. Här tycks man ännu inte ha kommit så långt i diskussionerna. Alla sidor har dock att tjäna på att en uppgörelse blir till. De partier som är skeptiska till monarkin vill kunna säga att de hindrar kostnaderna från att skena, och de partier som är positiva kan ta åt sig äran av en uppgörelse som garanterar monarkins framtid. Jag är försiktigt positiv.

Det ska nämnas att Vänsterpartiets ledamot i utskottet reserverade sig mot förslaget:

Det svenska belöningssystemet reformerades 1975 mot bakgrund av att man ansåg att ordensväsendet återspeglade en gången tids samhällssyn genom att ge uttryck för värderingar och samhällsinsatser enbart med hänsyn till tjänsteställning. Vidare motiverades reformen med att ordnarna inte kunde fylla sin uppgift när det gällde att belöna viktiga samhällsinsatser. Förslaget som nu läggs fram om att se över belöningssystemet och återinföra de vilande ordnarna reflekterar inte heller nu behoven i dagens samhälle.

Läs hela betänkandet här.

6 kommentarer

Under Förtjänstutredningen

Taggat som , , , , , , ,

15 maj, 2018 · 08:30

Ordensväsendet ska utredas!

Serafimerorden 2

Serafimerorden.

Sex riksdagspartier (S, M, MP, C, L och KD) tillkännagav idag att en parlamentarisk utredning ska tillsättas för att ”analysera vissa frågor som berör kungahuset, de allmänna flaggdagarna och det offentliga belöningssystemet.”

Detta är många och stora frågor och mycket att smälta på en gång. Ambitionen tycks vara en varsam reform av monarkin och kungahuset, föranledd av att antalet yngre medlemmar vuxit så mycket och att alla flaggdagar inte längre ses som så moderna. Jag förutsätter att utspelet skett med kungens goda minne.

Något som är fantastiskt positivt är att partierna samtidigt är överens om att det offentliga belöningssystemet ska ses över! En mycket genomtänkt och ambitiös agenda har annonserats:

Översynen ska omfatta ordensväsendet, regeringens belöningsmedaljer, utmärkelsen Professors namn, utmärkelsen För nit och redlighet i rikets tjänst, Utrikesdepartementets medalj samt Försvarsmaktens och Polismyndighetens medaljer.

Därutöver ställer man sig dessutom tydligt bakom ett återupptagande av ordnar till svenskar:

Några utgångspunkter är att svenska medborgare ska kunna belönas inom ordensväsendet och att tilldelningar av utmärkelser inom Vasaorden och Svärdsorden ska återupptas.

Serafimerorden, Svärdsorden och Nordstjärneorden instiftades 1748 och Vasaorden instiftades 1772. De utdelades tidigare för långvarig verksamhet inom olika samhällsområden. 1974 avskaffades utdelandet till svenskar helt, eftersom man ansåg att utmärkelserna speglade mottagarnas ställning och tjänsteår mer än något annat.

Sedan dess har många av oss hoppats att ett mindre omfattande men desto mer ändamålsenligt ordensväsende kan tas i bruk. För visst vore de bra för 2000-talets svenskar om de kunde hedras på samma sätt som historiska storheter. Serafimerorden förlänades t. ex. ärkebiskopen och fredspristagaren Nathan Söderblom, Svärdsorden mottogs av Axel von Fersen, Nordstjärneorden tilldelades Carl von Linné och Alfred Nobel, och Vasaorden tillföll Astrid Lindgren.

Partierna som står bakom utredningen representerar en betryggande riksdagsmajoritet. Man har till och med kommit överens om hur organisationen för det framtida belöningsväsendet ska se ut:

Beslut om utmärkelser inom ordnarna ska som tidigare meddelas av Kungl. Maj:ts Orden på förord av regeringen. Principer för tilldelning av belöningar ska inkludera jämställdhets- och mångfaldsaspekter. För att stärka den folkliga förankringen ska möjligheterna för enskilda medborgare att nominera någon för belöning utredas.

Nu följer vi utvecklingen med spänning! Läs hela debattartikeln på SvD Brännpunkt här.

4 kommentarer

Under Ordnar

Taggat som , , , , , , , , , ,

16 januari, 2018 · 02:05

Ryttarporträttets hemligheter

Karl Johan
Intåget i Leipzig av Fredric Westin.

För att markera det nya året, och för att tagga till efter en tid med låg aktivitet på Phaleristica, letade jag efter en lämplig ny ordensrelaterad omslagsbild till Facebook-sidan. Valet föll på Fredric Westins målning av kronprins Karl (XIV) Johans intåg i Leipzig 1813. Tack vare den lagts upp i hög upplösning på Wikimedia Commons var det lätt att klippa ut kronprinsen och hans stab så att deras ordensprydda uniformsbröst syns tydligt.

Porträttet var en gåva från Karl XIV Johan till hans gode vän Magnus Brahe. De hade lärt känna varandra kort efter att Karl Johan anlänt till Sverige och de deltog båda i slaget vid Leipzig som var det dittills största slag som utkämpats i Europa. I och med det kunde koalitionen bestående av Ryssland, Österrike, Preussen, Sverige m. fl. stoppa Napoleons framfart och skicka honom i exil på Elba.

Jag hade själv inte tittat så noga på vad det var för ordnar som syntes utan utgick från att det mest var ”standard” för svenska kungligheter och militärer. Efter att det kommit några frågor tog jag en närmare titt och det visade sig vara mycket intressantare än jag trott.

Karl Johan 2
Kronprins Karl (XIV) Johan.

De personer som syns på porträttet är avbildade med utmärkelser som har en koppling till slaget vid Leipzig. Efter segern förlänade de segrande staterna militära ordensutmärkelser till varandras generaler och officerare. Då detta var det näst sista krig som Sverige deltog kan det ha varit ett av de sista större militära ordensregn för svenskarnas del.

Utöver sina svenska utmärkelser (Serafimerordens axelband och kraschan, Carl XIII:s ordens halstecken och bröstkors, svärdet för riddare av Svärdsordens stora kors 1 kl. samt på bröstet Svärdsordens, Nordstjärneordens och Vasaordens riddartecken) finns tre utländska ordnar som kronprinsen sannolikt mottog efter slaget. De härrör från tre av koalitionsstaterna som deltog: Ryssland, Österrike och Preussen.

  • Till vänster under Serafimerorden bär kronprinsen ryska Sankt Georgsordens kraschan 1. klass (motsvarande storkors). Orden instiftades 1769 av Katarina den stora som Rysslands högsta militära utmärkelse. Den återupplivades år 2000 och utdelas ännu.
  • Till höger om den syns österrikiska militära Maria Teresiaordens kraschan. Även den ett storkors, och även den instiftad av en kejsarinna nämligen Maria Teresia 1757.
  • Slutligen finner vi om halsen det legendariska preussiska Järnkorset, instiftat 1813 av Fredrik Vilhelm III just för detta krig. Storkorsgraden, som saknade kraschan, delades endast ut till ett litet fåtal och Karl Johan var den ende utlänningen. Denna utmärkelse, vars utseende är inspirerat av Tyska orden, kom sedan att återupptas flera gånger. Användandet av Nazityskland gjorde den ökänd.
Karl Johan 8
Karl Johans stab.

Karl Johan är inte ensam på porträttet. Bakom honom syns en grupp officerare till häst. De är inte anonyma statister utan kronprinsens närmaste män under slaget vid Leipzig. Eftersom de är placerade i rangordning och med de grader, uniformer och utmärkelser de hade vid tillfället var det inte svårt att lista ut vilka de är.

Karl Johan 3
Peter van Suchtelen.

Längst till vänster hittar vi greve Peter van Suchtelen (1751–1836). Han hade fört befälet över artilleriet under belägringen av den svenska fästningen Sveaborg, men blev trots det en omtyckt ambassadör för Ryssland i Sverige och uppehöll sig vid Karl Johans högkvarter under slaget. Han bär här Serafimerorden, vilken han egentligen tilldelades månaderna efter slaget, Malteserordens halstecken (den ryska kejsaren var ordens stormästare en kort tid i början av 1800-talet), Vladimirordens kraschan, samt Georgsordens riddartecken och ytterligare en medalj.

Karl Johan 5
Från höger: Curt von Stedingk, Carl Johan Adlercreutz och Gustaf Löwenhielm.

Därefter kommer tre svenska generaler som avbildats endast med sina finaste svenska utmärkelser. Det var tydligen inte viktigt att måla deras utländska ordnar trots att de fick flera efter slaget.

Längst till vänster av de tre syns fältmarskalken Curt von Stedingk (1746–1837) som var Karl Johans andreman och förde befälet över de svenska styrkorna vid Leipzig. Han bär Serafimerorden samt halstecken och svärd för riddare med stora korset av Svärdsorden. Den sistnämnda hade han fått av Gustav III 1789 som hade instiftat värdigheten året innan.

Sedan ser vi generalen Carl Johan Adlercreutz (1757–1815) som var kronprinsens stabschef. Här avbildad med samma utmärkelser som Stedingk. Efter honom kommer generaladjutant Gustaf Löwenhielm med Svärdsordens stora kors samt halstecken för riddare med stora korset av 2. klass som han tilldelades senare under detta krig.

Karl Johan 7
Från höger: Magnus Brahe och Gustaf Stanislaus von Engeström (?).

Till höger om generalerna kommer två ryttmästare (idag skulle vi säga kaptener). Det hade nog inte tagits med om det inte varit för att en av dem varit mottagaren av porträttet Magnus Brahe. Under slagets sista dag den 19 oktober 1813 mottog han guldmedaljen För tapperhet i fält som här syns längst till höger. Bredvid hänger Svärdsordens riddartecken som han förlänades den 27 december samma år. Om halsen anar man preussiska orden Pour le Mérite som vid denna tid var en militär utmärkelse. Han fick den 12 december 1813.

Ryttmästaren längst till vänster är inte alldeles lätt att identifiera, men eftersom man även på honom skymtar Pour le Mérite går det att gissa. En sökning förde mig till www.pourlemerite.org där det anges att en Gustaf Stanislaus von Engeström erhöll orden samma dag som Magnus Brahe. Det visade sig att denne mycket riktigt deltog i slaget vid Leipzig och då innehade graden ryttmästare. Jag vågar gissa att det är honom vi ser.

Porträttet som jag först tyckt var vackert men ointressant visade sig innehålla mycket historia! Man ska verkligen inte underskatta utmärkelsers roll när det kommer till att identifiera och tolka porträtt av det här slaget. Alldeles säkert finns det hemligheter gömda i målningar av olika slag som han spåras med lite kunskap om ordnar och medaljer.

Lämna en kommentar

Under Ordnar, Personer

Taggat som , , , , , , , , , , , , , , , , , ,