Etikettarkiv: Svärdsorden

Fler detaljer om ordensuppgörelsen

Svärdsorden_kommendör

Svärdsordens ska åter kunna tilldelas svenskar.

Idag publicerades konstitutionsutskottets betänkande 2017/18:KU28 med fler detaljer om den parlamentariska kommitté som föreslås se över kungahusets anslag, flaggdagarna och det offentliga belöningssystemet. Om förslaget går igenom, vilket man får anta att det gör eftersom det har stöd av en riksdagsmajoritet, ska kommittén tillsättas snarast efter valet i höst.

Gällande belöningssystemet är ambitionsnivån hög och utskottet är redan överens om många detaljer. Kommittén får uppdraget att möjliggöra att Svärdsorden, Nordstjärneorden och Vasaorden åter ska kunna tilldelas svenskar. Den modell som gällt sedan 1975 behålls, nämligen att ordensväsendet regleras i en av regeringen fastställd ordenskungörelse. Beslut om tilldelning av utmärkelser inom ordnarna meddelas av Kungl. Maj:ts Orden (KMO) på förord av regeringen. Det blir alltså i praktiken regeringen som bestämmer vem som får en orden. Ska regeringen ha detta ansvar krävs mycket bättre rutiner än de som finns idag. Ordnarna får inte lida samma öde som de sällan utdelade regeringsmedaljerna.

Positivt är att allmänhetens möjligheter att nominera till utmärkelser ska utökas. Statsanställda ska inte heller få någon orden per automatik på det sätt som gällde före 1975. Politiskt förtroendevalda eller anställda ska inte kunna få en orden under den tid uppdraget eller anställningen pågår.

Vasaror

Även Vasaordens ska kunna tilldelas svenskar framöver.

Närmare bestämmelser om ordnarna ska finnas i ordensstadgan som fastställs av KMO sedan de godkänts av regeringen. Kommittén ska samråda med KMO i syfte att överväga en förändring avseende vilka grader som ska finnas inom ordnarna. Detta kommer sannolikt att innebära en förenkling gentemot systemet som rådde före 1975 som innehöll många olika grader och värdigheter anpassade efter olika kategorier statsanställda. Ett kompromissförslag från ordensreformens tid gick ut på att endast tre grader skulle behållas: kommendör med stora korset, kommendör och riddare. Kanske blir resultatet något liknande.

Serafimerorden ska fortsatt vara förbehållen medlemmar av kungahuset samt utländska statschefer, vilket är lite synd eftersom Serafimerorden är så rik på traditioner. Det blir inga nya serafimersköldar i Riddarholmskyrkan för icke-kungliga svenskar och serafimerklockan kommer inte att ringa på deras begravningsdag. Samtidigt förstår jag att det inte är självklart hur denna orden, som tidigare med automatik tillföll innehavarna av vissa höga ämbeten, skulle kunna inplaceras i ett modernt belöningssystem.

Riksdagens tidigare beslut att ställa sig bakom införandet av en medalj för internationella insatser ska prövas i relation till att utdelandet av utmärkelser inom Svärdsorden återupptas. Man ska även se över möjligheten att dra tillbaka en ordensförläning. En sådan möjlighet finns redan idag, men med anledning av uppståndelsen kring den så kallade ”kulturprofilen” ska det göras lättare.

Så långt är allt gott och väl, men att förslaget genomförs hänger på att man dessutom lyckas enas i den betydligt känsligare frågan om anslaget till kungahuset. Här tycks man ännu inte ha kommit så långt i diskussionerna. Alla sidor har dock att tjäna på att en uppgörelse blir till. De partier som är skeptiska till monarkin vill kunna säga att de hindrar kostnaderna från att skena, och de partier som är positiva kan ta åt sig äran av en uppgörelse som garanterar monarkins framtid. Jag är försiktigt positiv.

Det ska nämnas att Vänsterpartiets ledamot i utskottet reserverade sig mot förslaget:

Det svenska belöningssystemet reformerades 1975 mot bakgrund av att man ansåg att ordensväsendet återspeglade en gången tids samhällssyn genom att ge uttryck för värderingar och samhällsinsatser enbart med hänsyn till tjänsteställning. Vidare motiverades reformen med att ordnarna inte kunde fylla sin uppgift när det gällde att belöna viktiga samhällsinsatser. Förslaget som nu läggs fram om att se över belöningssystemet och återinföra de vilande ordnarna reflekterar inte heller nu behoven i dagens samhälle.

Läs hela betänkandet här.

2 kommentarer

Under Ordnar

Ordensväsendet ska utredas!

Serafimerorden 2

Serafimerorden.

Sex riksdagspartier (S, M, MP, C, L och KD) tillkännagav idag att en parlamentarisk utredning ska tillsättas för att ”analysera vissa frågor som berör kungahuset, de allmänna flaggdagarna och det offentliga belöningssystemet.”

Detta är många och stora frågor och mycket att smälta på en gång. Ambitionen tycks vara en varsam reform av monarkin och kungahuset, föranledd av att antalet yngre medlemmar vuxit så mycket och att alla flaggdagar inte längre ses som så moderna. Jag förutsätter att utspelet skett med kungens goda minne.

Något som är fantastiskt positivt är att partierna samtidigt är överens om att det offentliga belöningssystemet ska ses över! En mycket genomtänkt och ambitiös agenda har annonserats:

Översynen ska omfatta ordensväsendet, regeringens belöningsmedaljer, utmärkelsen Professors namn, utmärkelsen För nit och redlighet i rikets tjänst, Utrikesdepartementets medalj samt Försvarsmaktens och Polismyndighetens medaljer.

Därutöver ställer man sig dessutom tydligt bakom ett återupptagande av ordnar till svenskar:

Några utgångspunkter är att svenska medborgare ska kunna belönas inom ordensväsendet och att tilldelningar av utmärkelser inom Vasaorden och Svärdsorden ska återupptas.

Serafimerorden, Svärdsorden och Nordstjärneorden instiftades 1748 och Vasaorden instiftades 1772. De utdelades tidigare för långvarig verksamhet inom olika samhällsområden. 1974 avskaffades utdelandet till svenskar helt, eftersom man ansåg att utmärkelserna speglade mottagarnas ställning och tjänsteår mer än något annat.

Sedan dess har många av oss hoppats att ett mindre omfattande men desto mer ändamålsenligt ordensväsende kan tas i bruk. För visst vore de bra för 2000-talets svenskar om de kunde hedras på samma sätt som historiska storheter. Serafimerorden förlänades t. ex. ärkebiskopen och fredspristagaren Nathan Söderblom, Svärdsorden mottogs av Axel von Fersen, Nordstjärneorden tilldelades Carl von Linné och Alfred Nobel, och Vasaorden tillföll Astrid Lindgren.

Partierna som står bakom utredningen representerar en betryggande riksdagsmajoritet. Man har till och med kommit överens om hur organisationen för det framtida belöningsväsendet ska se ut:

Beslut om utmärkelser inom ordnarna ska som tidigare meddelas av Kungl. Maj:ts Orden på förord av regeringen. Principer för tilldelning av belöningar ska inkludera jämställdhets- och mångfaldsaspekter. För att stärka den folkliga förankringen ska möjligheterna för enskilda medborgare att nominera någon för belöning utredas.

Nu följer vi utvecklingen med spänning! Läs hela debattartikeln på SvD Brännpunkt här.

2 kommentarer

Under Ordnar

Ryttarporträttets hemligheter

Karl Johan

Intåget i Leipzig av Fredric Westin.

För att markera det nya året, och för att tagga till efter en tid med låg aktivitet på Phaleristica, letade jag efter en lämplig ny ordensrelaterad omslagsbild till Facebook-sidan. Valet föll på Fredric Westins målning av kronprins Karl (XIV) Johans intåg i Leipzig 1813. Tack vare den lagts upp i hög upplösning på Wikimedia Commons var det lätt att klippa ut kronprinsen och hans stab så att deras ordensprydda uniformsbröst syns tydligt.

Porträttet var en gåva från Karl XIV Johan till hans gode vän Magnus Brahe. De hade lärt känna varandra kort efter att Karl Johan anlänt till Sverige och de deltog båda i slaget vid Leipzig som var det dittills största slag som utkämpats i Europa. I och med det kunde koalitionen bestående av Ryssland, Österrike, Preussen, Sverige m. fl. stoppa Napoleons framfart och skicka honom i exil på Elba.

Jag hade själv inte tittat så noga på vad det var för ordnar som syntes utan utgick från att det mest var ”standard” för svenska kungligheter och militärer. Efter att det kommit några frågor tog jag en närmare titt och det visade sig vara mycket intressantare än jag trott.

Karl Johan 2

Kronprins Karl (XIV) Johan.

De personer som syns på porträttet är avbildade med utmärkelser som har en koppling till slaget vid Leipzig. Efter segern förlänade de segrande staterna militära ordensutmärkelser till varandras generaler och officerare. Då detta var det näst sista krig som Sverige deltog kan det ha varit ett av de sista större militära ordensregn för svenskarnas del.

Utöver sina svenska utmärkelser (Serafimerordens axelband och kraschan, Carl XIII:s ordens halstecken och bröstkors, svärdet för riddare av Svärdsordens stora kors 1 kl. samt på bröstet Svärdsordens, Nordstjärneordens och Vasaordens riddartecken) finns tre utländska ordnar som kronprinsen sannolikt mottog efter slaget. De härrör från tre av koalitionsstaterna som deltog: Ryssland, Österrike och Preussen.

  • Till vänster under Serafimerorden bär kronprinsen ryska Sankt Georgsordens kraschan 1. klass (motsvarande storkors). Orden instiftades 1769 av Katarina den stora som Rysslands högsta militära utmärkelse. Den återupplivades år 2000 och utdelas ännu.
  • Till höger om den syns österrikiska militära Maria Teresiaordens kraschan. Även den ett storkors, och även den instiftad av en kejsarinna nämligen Maria Teresia 1757.
  • Slutligen finner vi om halsen det legendariska preussiska Järnkorset, instiftat 1813 av Fredrik Vilhelm III just för detta krig. Storkorsgraden, som saknade kraschan, delades endast ut till ett litet fåtal och Karl Johan var den ende utlänningen. Denna utmärkelse, vars utseende är inspirerat av Tyska orden, kom sedan att återupptas flera gånger. Användandet av Nazityskland gjorde den ökänd.
Karl Johan 8

Karl Johans stab.

Karl Johan är inte ensam på porträttet. Bakom honom syns en grupp officerare till häst. De är inte anonyma statister utan kronprinsens närmaste män under slaget vid Leipzig. Eftersom de är placerade i rangordning och med de grader, uniformer och utmärkelser de hade vid tillfället var det inte svårt att lista ut vilka de är.

Karl Johan 3

Peter van Suchtelen.

Längst till vänster hittar vi greve Peter van Suchtelen (1751–1836). Han hade fört befälet över artilleriet under belägringen av den svenska fästningen Sveaborg, men blev trots det en omtyckt ambassadör för Ryssland i Sverige och uppehöll sig vid Karl Johans högkvarter under slaget. Han bär här Serafimerorden, vilken han egentligen tilldelades månaderna efter slaget, Malteserordens halstecken (den ryska kejsaren var ordens stormästare en kort tid i början av 1800-talet), Vladimirordens kraschan, samt Georgsordens riddartecken och ytterligare en medalj.

Karl Johan 5

Från höger: Curt von Stedingk, Carl Johan Adlercreutz och Gustaf Löwenhielm.

Därefter kommer tre svenska generaler som avbildats endast med sina finaste svenska utmärkelser. Det var tydligen inte viktigt att måla deras utländska ordnar trots att de fick flera efter slaget.

Längst till vänster av de tre syns fältmarskalken Curt von Stedingk (1746–1837) som var Karl Johans andreman och förde befälet över de svenska styrkorna vid Leipzig. Han bär Serafimerorden samt halstecken och svärd för riddare med stora korset av Svärdsorden. Den sistnämnda hade han fått av Gustav III 1789 som hade instiftat värdigheten året innan.

Sedan ser vi generalen Carl Johan Adlercreutz (1757–1815) som var kronprinsens stabschef. Här avbildad med samma utmärkelser som Stedingk. Efter honom kommer generaladjutant Gustaf Löwenhielm med Svärdsordens stora kors samt halstecken för riddare med stora korset av 2. klass som han tilldelades senare under detta krig.

Karl Johan 7

Från höger: Magnus Brahe och Gustaf Stanislaus von Engeström (?).

Till höger om generalerna kommer två ryttmästare (idag skulle vi säga kaptener). Det hade nog inte tagits med om det inte varit för att en av dem varit mottagaren av porträttet Magnus Brahe. Under slagets sista dag den 19 oktober 1813 mottog han guldmedaljen För tapperhet i fält som här syns längst till höger. Bredvid hänger Svärdsordens riddartecken som han förlänades den 27 december samma år. Om halsen anar man preussiska orden Pour le Mérite som vid denna tid var en militär utmärkelse. Han fick den 12 december 1813.

Ryttmästaren längst till vänster är inte alldeles lätt att identifiera, men eftersom man även på honom skymtar Pour le Mérite går det att gissa. En sökning förde mig till www.pourlemerite.org där det anges att en Gustaf Stanislaus von Engeström erhöll orden samma dag som Magnus Brahe. Det visade sig att denne mycket riktigt deltog i slaget vid Leipzig och då innehade graden ryttmästare. Jag vågar gissa att det är honom vi ser.

Porträttet som jag först tyckt var vackert men ointressant visade sig innehålla mycket historia! Man ska verkligen inte underskatta utmärkelsers roll när det kommer till att identifiera och tolka porträtt av det här slaget. Alldeles säkert finns det hemligheter gömda i målningar av olika slag som han spåras med lite kunskap om ordnar och medaljer.

Lämna en kommentar

Under Ordnar, Personer

Vapensköld med ordenstecken

Frederik Wilhelm Stabell

Fredrik Wilhelm Stabell (1763-1836).

För den som har Twitter så rekommenderar jag Riddarholmskyrkans konto. Idag lade det upp den den norske generalen Fredrik Wilhelm Stabells serafimersköld eftersom det är årsdagen för hans död den 2 juni 1836. Han hade då hunnit inneha orden i mindre än ett år.

1808 hade Stabell utmärkt sig på den danska sidan i kriget mot Sverige och då utnämnts till riddare av Dannebrogorden. Att han skulle sluta som serafimerriddare kunde han då knappast ha anat. Kort efter att Sverige och Norge gått i union blev han adjutant hos kronprins Karl (XIV) Johan och tillades så småningom Svärdsorden. Trots att han avancerade så högt som till generalsgraden var det inte aktuellt med adelskap – det var avskaffat i Norge.

När han så utnämndes till serafimeriddare 1835 hade han alltså inget adligt vapen att anmäla till orden. Istället konstruerades en fyrdelad sköld med det norska lejonet, beväpnad med sabel i stället för yxa, i två fält, och två ordenstecken i de båda andra. Trots att det inte är naturtrogna avbildningar så är det lätt att se på formen att det är Svärdsorden och Dannebrogorden som avses. Att de båda hänger i korsade svärd ska nog tolkas som att han tilldelats värdigheterna för militära bedrifter.

Ordenstecken brukar annars inte förekomma i själva skölden utan omkring den. Det finns dock fler exempel på att det förekommer, vilket jag ska återkomma till.

Lämna en kommentar

Under Personer

Prins Oscar

Kungen har precis tillkännagivit namn och titel för Kronprinsessans och Prins Daniels nyfödde son:

Hans Kunglig Höghet Oscar Carl Olof, Prins av Sverige, Hertig av Skåne

Han kommer att kallas Oscar. Enligt vad som gällt sedan de kungliga ordnarnas instiftande 1748 kommer prinsen att räknas som riddare av Serafimerorden från födseln och skrivas in i matrikeln som nr. 873. På dopet kommer kungen att fästa ordenstecknet i mindre format på dopklänningen. En tradition från 1778 som återupplivades till Prinsessan Estelles dop 2012.

Dopband (2)

Prinsessan Estelle med Serafimerorden vid sitt dop den 22 maj 2012.

Insignierna i originalstorlek bärs dock först efter myndighetsdagen då de högtidligen överlämnas. Då kommer prinsen även att bära Nordstjärneordens kommendörstecken i svart band om halsen, något som återinfördes av Kungen 2013. Fram till 1975 fick prinsarna även Svärdsorden automatiskt.

Stora riksvapnet

Carl XIII:s orden.

Ytterligare en orden som med automatik tillfaller de kungliga prinsarna (i detta fall inte prinsessorna) är Carl XIII:s orden. Instiftad 1811 som belöning för Frimurarordens högsta ämbetsmän. Orden har en grad: riddare, som bär ordenstecknet om halsen och ett mindre kors på bröstet. Antalet är begränsade till 33, vilket inte innefattar de kungliga innehavare som prins Oscar nu tillhör. Sedan 1826 tillfaller den prinsar vi födseln men bärs först efter att de blivit frimurare och erhållit den högsta graden. Den siste kunglige frimuraren i Sverige var Prins Bertil som dessutom var stormästare 1973-1997.

Dopordnar

Dopordnar i Livrustkammaren.

För att markera alla de ordnar som en kunglig prins föddes som innehavare av fästes förr ett antal kokarder i respektive ordensband vid det Serafimerband som användes vid dopet. Dessa används inte längre och förvaras idag i Livrustkammaren tillsammans med ett antal miniatyrkraschaner.

3 kommentarer

Under Ordnar

Levande svenska ordensinnehavare

1975 gav Kungl. Maj:ts orden ut De kungl. svenska riddarordnarna, en förteckning över samtliga 25 ooo levande svenska ordensinnehavare. Listan var definitiv, sedan ordensreformen trätt ikraft vid årsskiftet 1974/75 skulle inga nya namn läggas till. Redaktören C.G.U. Scheffer skrev i förordet att många av innehavarna var så unga att det skulle leva in en bit på 2000-talet. Och visst finns än idag innehavare kvar av de kungliga ordnarna.

I Facebook-gruppen Återinför det svenska ordensväsendet uppmärksammades häromdagen att en av dem, Curt-Steffan Giesecke, gått bort vid en ålder av 94 år. Han blev kommendör av Vasaorden 1970. Detta föranledde frågan om vilka andra ordensinnehavare som finns kvar, en fråga som jag med ledning av ovan nämnda förteckning kan redogöra lite för. Även om redogörelsen blir långt ifrån uttömmande.

Serafimerorden, förlorade sin siste icke-kunglige svenske riddare när Sten Rudholm gick bort 2008. Han blev utnämnd den 3 december 1974 som president i Svea hovrätt och blev sedermera riksmarskalk. Sedan 1995 kan den dock åter tilldelas inom Kungahuset, och ordens ämbetsmän bär ordenstecknet om halsen eller på bröstet.

Nordstjärneorden, hade allra flest innehavare 1975. Jag har inte kunnat hitta någon kommendör med stora korset, men f.d. ambassadören och överceremonimästaren Axel Lewenhaupt som är kommendör av första klass är fortfarande i livet. Ordföranden i Kungl. Patriotiska Sällskapet Johan Nordenfalk är riddare. Inom universitetsvärlden finns förre kanslern Carl-Gustaf Andrén som blev ledamot 1968 (inte riddare eftersom han är präst) och förre Uppsalarektorn Stig Strömholm som blev riddare 1973.

Svärdsorden, har inga levande kommendörer med stora korset. Däremot flera kommendörer av första klass: generalmajorerna Evert Båge, Sven Olof Olson och Carl-Gustaf Ståhl, samtliga utnämnda 1974. Riddare finns det relativt gott om, alla officerare fick ju riddartecknet efter 20 års tjänst. Ett exempel är kungens förre stabschef Bror Stefenson och förre hovstallmästaren Hodder Stjernswärd.

Vasaorden, hade relativt få innehavare. Kommendör med stora korset var en mycket exklusiv utmärkelse och var finast efter Serafimerorden, Irans förre utrikesminister Ardeshir Zahedi är den ende i livet. Någon kommendör av första klass har jag inte kunnat hitta. Däremot finns flera kommendörer, kungens svågrar Niclas Silfverschiöld och Tord Magnuson utnämnda 1966 och 1974, samt P. G. Gyllenhammar. Bland riddarna märks det äkta paret Alice och Hans-Gabriel Trolle Wachtmeister, den förre utnämnde som rikslottachef 1974 och den senare som godsägare 1970. Även direktören Anders Wall samt hovsångerskorna Kerstin Meyer och Margareta Hallin hörde till de sista att motta riddar- och ledamotstecknen, 1973 och 1974.

Lämna en kommentar

Under Ordnar

Drottning Louise slog upp portarna

Kronprinsessan Louise 1925 bärande sina brittiska och franska utmärkelser.

Kronprinsessan Louise 1925 med sina brittiska och franska utmärkelser.

När kronprins Gustaf (VI) Adolf gifte sig med Louise Mountbatten 1923 fick Sverige en chosefri, demokratisk och praktiskt lagt kronprinsessa. Vid denna tid tilldelades kvinnor inga ordnar i Sverige, med det enda undantaget att drottningen bar Serafimerorden. Det gick dock ingen nöd på Louise. Som sjuksköterska i Frankrike under första världskriget hade hon tilldelats brittiska Royal Red Cross, War Medal och Victory Medal, samt franska Médaille de la Reconnaissance (se bild ovan).

Royal_Red_Cross_Medal

Brittiska Royal Red Cross.

För kronprinsessan Louise var jämställdhet mellan könen en självklarhet. Hon uttalade bland annat att:

Kvinnorna äro fullt ut lika intelligenta som männen och, förutsatt att de erhållit en ordentlig utbildning, kunna i lika hög grad ha anspråk på aktning och beundran som männen, om de ägna sig häråt.

När hon blev Sveriges drottning 1950 gjorde hon upp med många äldre sedvänjor. Hovpresentationerna för societetsdamer upphörde och ersattes av damluncher dit yrkesverksamma kvinnor bjöds. Det var också drottning Louise som tog initiativet till att kvinnor skulle tilldelas de kungliga ordnarna. Hon lyfte frågan med sin make och statsminister Tage Erlander redan 1951 men blev sjuk varpå frågan blev vilande

Samtidigt väcktes samma tanke i Danmark av justitieminister Helga Pedersen (Venstre). Efter en lång debatt (som bl. a. rörde hur ordenstecken skulle fästas på urringade klänningar) beslutade Frederik IX den 10 oktober 1951 att Dannebrogorden skulle kunna tilldelas kvinnor. Samma år utnämndes Pedersen till ordens första kvinnliga kommendör. I Sverige konstaterade Erlander i sin dagbok att Sverige blivit omsprungen av dansken.

Först den 22 mars 1952 fastställdes nya ordensstatuter som öppnade de fyra kungliga svenska ordnarna för kvinnor. I likhet med präster skulle de bli ledamöter istället för riddare men själva tecknen var desamma, men skulle bäras i rosett i smalare band.

Ebon Andersson.

Ebon Andersson.

Bland de första 37 kvinnor som utnämndes den 6 juni 1952 finns professor Nanna Svartz (kommendör av Nordstjärneorden), ordföranden i Rädda Barnen Margit Levinson (kommendör av Vasaorden), överläkaren Greta Muhl, riksdagsledamoten Ebon Andersson och skådespelerskan Tora Teje (ledamöter av Nordstjärneorden) samt advokat Sigrid Beckman och godsägaren Brita Bonde (ledamöter av Vasaorden).

Bemärkta kvinnor som utmärkts senare var bl. a. den stridbara samiska lärarinnan Karin Stenberg (ledamot av Vasaorden 1956) och Astrid Lindgren (ledamot av Vasaorden 1968). Inga icke-kungliga kvinnor hann tilldelas Serafimerorden eller Svärdsorden före ordensutdelningarna upphörde efter utgången av 1974.

4 kommentarer

Under Ordnar

En väldekorerad minnessten

En vän, som delar mitt intresse för utmärkelser, skickade denna bild på Måns von Rosensteins (1755-1801) magnifika minnesvård på Uppsala gamla kyrkogård. Som på många gravstenar från 1800-talet har både titlar och utmärkelser givits en framträdande plats. Hur mycket gick sakta upp för mig, steg för steg.

2015-09-21 14.09.24

I unga år tjänstgjorde von Rosenstein i den brittiska flottan som ett led i sin utbildning. När han kom hem efter flera års tjänstgöring i Västindien under det pågående amerikanska frihetskriget fick han chansen att ta tjänst i den franska flottan. Han tog den och skickades tillbaka till Västindien, nu som britternas motståndare. 1782 deltog han i slaget vid Guadeloupe och blev där tillfångatagen av sin tidigare chef amiral Peter Parker och fördes av denne till England. von Rosensteins karriär i utlandet var därmed över.

Av inskriptionen kan vi utläsa att att von Rosenstein var riddare av ”FR. ORDEN POUR LE MERITE”. Det är en uppgift som förekommer i de flesta biografiska verk om honom. Problemet är bara att Pour le Mérite, trots sitt franska namn, är en preussisk orden. Här har man blandat ihop den välkända preussiska orden med den mer obskyra franska Institution du Mérite militaire, instiftad 1759 av Ludvig den XV. De franska ordnarna kunde bara tilldelas katoliker, så för att belöna protestanter i den franske kungens tjänst inrättades en sekulär motsvarighet till den militära Sankt Ludvigsorden med motsvarande grader.

Kopplingen mellan religion och ordensväsendet var stark, och är det fortfarande i många katolska länder. Utmärkelsen fick därför bli en ”institution” och istället riddargrad en ”1:a grad”. Samma tänk fanns när Napoleon inrättade sin hederslegion som också den saknade krav på religion. Till sin form var institutionen närmast identisk med Ludvigsorden, med helgonets bild på åtsidan utbytt mot ett svärd.

Porträtt av Måns von Rosenstein med sina svenska och franska utmärkelser.

Porträtt av Måns von Rosenstein med sina svenska och franska utmärkelser.

Tillbaka i svensk tjänst deltog von Rosenstein i Gustaf III:s ryska krig. Under det första slaget vid Svensksund (det som inte slutade väl för svenskarna) förde han befäl på fregatten Oden. När resten av flottan var i upplösning behöll han sin position och besköt de ryska fartygen till dess all ammunition var slut och han fick ge sig till fånga. Resten av flottan hade dock köpts dyrbar tid och efter krigsslutet utnämndes han till riddare med stora korset av Svärdsorden. Den särskilda krigsutmärkelse som Gustaf III inrättat bara ett par år tidigare. von Rosenstein var en av de första att kunna bära det lilla silversvärdet som hörde utmärkelsen till på bröstet.

Svärdsordens bröstdekoration.

Svärdsordens bröstdekoration.

Krigshjälten von Rosenstein kom senare att bli konteramiral och utnämndes den 16 november 1799 till kommendör av Svärdsorden. Detta fick följder på Riddarhuset. von Rosenstein tillhörde den adliga ätten Rosén von Rosenstein (nr 2055) som hörde hemma i Svenneklassen, den lägsta av tre. Gustaf III hade dock bestämt att den som utnämndes till kommendör av en kunglig orden skulle flyttas upp till den högre Riddarklassen och där blir huvudman för en ny ätt. Således bildades den nya ätten nr 2055 A, som dock slöts av dess stamfader och ende medlem när von Rosenstein avled två år senare.

Denna imponerande levnadsbeskrivning förklarar varför släktingarna valde att resa en sådan storslagen minnessten. Döm då min förvåning när jag insåg att jag bara sett ena sidan av den. Ytterligare en bild följde som visar en antik båtstäv med en tretungad flagga prydd med de tre kronorna i guld. Den som saknar korset på flaggan måste tänka på att von Rosenstein tjänstgjorde i arméns flotta, vars tretungade flagga var helt blå.

Minnesvårdens andra sida.

Minnesvårdens andra sida.

Det som förvånade mig mest är dock det lilla svärdet högst upp. Sannolikt en hänvisning till Svärdsordens stora kors. Något jag aldrig tidigare sett avbildat på ett monument. Plötsligt såg jag även lagerkransen på den andra sidan, som jag först tolkat som en allmän symbol för seger och framgång, i nytt ljus. Den återfinns nämligen i franska Institution du Mérite militaire, vars sidor visar en lagerkrans respektive ett svärd.

Kransar och svärd är förstås vanliga symboler, men i mitt huvud finns inga tvivel om att emblemen på Måns von Rosensteins monument syftar på de utmärkelser han fick under sin strapatsrika levnad. Något som är mindre vanligt, men mycket passande. Inskriptionen på monumentet avslutas så här:

VESTINDS OCH FINLANDS VÅGOR
VITNADE OM HANS MOD
HAN FÖRENADE
ANFÖRARENS SINNESKRAFT
MED HJERTATS GODHET
OCH UMGÄNGETS BEHAG

Lämna en kommentar

Under Övrigt

Försvarets utmärkelser – ett förslag

Sverige har länge varit en krigförande nation med långa militära traditioner. Många ordnar och medaljer har instiftats sedan 1700-talet för att belöna allt från tapperhet till långvarig tjänst. Även efter freden 1814 tog kungen och senare regeringen beslut att dela ut krigsdekorationer om det gällde krigsliknande situationer.

Sedan kom 60-talet. Regeringen beslutade att reservera krigsdekorationerna för ”riktiga krig”. När svenska FN-soldater skulle belönas för sin tapperhet fick det bli den civila Vasamedaljen. Kort därefter inledes processen att avskaffa ordensväsendet. Vid denna tid var ordensväsendets huvudsakliga uppgift att ösa riddartecken över de militära och civila tjänstemän över viss lönegrad som tjänstgjort i 20 år. Högre ämbetsmän fick högre ordensgrader. Lägre anställda som ex. soldater fick bara medalj.

Systemet ansågs odemokratiskt och hade så skamfilat rykte bland allmänheten att utdelningen till svenska medborgare helt upphörde. Bara en liten majoritet i riksdagen förordade ett reformerat system (utan automatisk tilldelning). Alla i statens tjänst skulle få medalj För nit och redlighet efter 30 år, och så fick det vara bra. Svärdsordens alla utmärkelser, däribland dess krigsdekorationer, lades vilande.

I det militära finns dock en stark tradition av bärbara utmärkelser och avsaknaden blev påtaglig. På 90-talet började Försvarsmakten att ta fram egna medaljer för insatser inom den egna myndigheten, och steg för steg instiftades nya belöningar med samma syfte som de äldre men efter mer demokratiska principer. Dagens system omfattar fem medaljer och den sjätte är som bekant på väg.

Försvarsmaktens förtjänstmedalj i silver med svärd.

Försvarsmaktens förtjänstmedalj i silver med svärd.

Den finaste utmärkelsen är Försvarsmaktens förtjänstmedalj. Den finns i guld och silver varav båda kan tilldelas med svärd. Svärdet förutsätter ”strid eller under krigsliknande situation”. Medaljen täcker in ett brett spektrum av insatser och det är omöjligt att veta om ex. guldmedaljen utan svärd tilldelats för mod i fältet eller god projektledning. Andra medaljer tilldelas för mer specifika fall som sårade eller internationella insatser.

Internationellt och historiskt är systemet som helhet klent. Internationellt är ordenstecken den högre formen av belöning och medaljen den lägre. En utmärkelse har dessutom högre status när den tilldelas av en statschef och bär dennes porträtt eller emblem (krona), och inte som i detta fall rent myndighetsintern med den egna symbolen. Någon anknytning till de anrika och hävdvunna utmärkelserna finns överhuvudtaget inte.

Bloggaren Holmamiralen har med inlägget Väck Svärdsorden! argumenterat mot det historielösa och lägger flera konkreta förslag om hur de äldre utmärkelserna kan tas i bruk. Mycket läsvärt och grundinställningen håller jag givetvis med om. Jag vill inte gå så långt som att återgå till äldre tiders grad- och tjänstetidsbundna system som blev ordensväsendets undergång. Inte heller är jag övertygad om att Försvarsmakten behöver belöna mer än det nuvarande systemet redan omfattar.

Däremot är jag övertygad om att belöningarna får högre status och större effekt om man istället för Försvarsmaktens medaljen använder kungliga ordnar och medaljer. I förslaget vill jag visa hur man kan ersätta förtjänstmedaljen helt med redan befintliga ordnar och medaljer som instiftats för samma syfte. Motiveringarna inom citationstecken är tagna direkt från förtjänstmedaljens statuter.

Riddare av Svärdsorden 1 kl.

Riddare av Svärdsorden 1 kl.

Svärdsorden

Svärdsorden instiftades 1748 som en allmän belöning för officerare inom krigsmakten. Under 1800-talet blev det praxis att samtliga officerare fick riddartecknet (1 kl.) efter ett visst antal år. Överstar och generalspersoner fick kommendörstecken av olika grader.

Jag förslår att Svärdsorden tilldelas för förtjänstfull/a insats/er inom Försvarsmakten. Den ersätter då Förtjänstmedaljen utan svärd enligt följande:

  • Kommendör med stora korset – ”mycket förtjänstfull insats som gagnat Försvarsmakten”
  • Kommendör 1 kl. – ”förtjänstfulla insatser som gagnat Försvarsmakten”
  • Riddare 1 kl. – ”förtjänstfull insats som gagnat Försvarsmakten”

Svärdsordens ordinarie grader blir en militär förtjänstorden utan avseende på grad eller tjänstetid. Hög grad och lång tjänstetid kan förstås antas påverka möjligheten att göra gagnande insatser. Riddare och kommendör (ej 1 kl.) tilldelas utlänningar för motsvarande insatser.

Bröstdekoration för riddare med stora korset.

Bröstdekoration för riddare med stora korset.

Riddare med stora korset av Svärdsorden

Instiftades 1788 av Gustaf III för högre officerare vilkas dåd betydligt inverkat på krigets förlopp. Delades 1814 i en 1 kl.  (för generalspersoner) och en 2 kl. (för övriga officerare, dock minst bataljonsbefäl).

Jag föreslår att värdigheten ersätter Förtjänstmedaljen med svärd enligt följande:

  • Riddare med stora korset 1 kl. – ”mycket förtjänstfull ledning av förband under svåra förhållanden, eller mycket förtjänstfull insats under svåra förhållanden”
  • Riddare med stora korset – ”förtjänstfull insats under svåra förhållanden”

”Ledning av förband” förutsätter förstås hög grad och befattning.

För tapperhet i fält.

För tapperhet i fält.

För tapperhet

Medaljerna För tapperhet i fält respektive För tapperhet till sjöss i silver instiftades av Gustaf III 1789 som belöning för underofficerare och manskap. 1804 tillkom en medalj i guld för officerare. Senaste utdelningen var 1915.

Jag föreslår att man slår ihop medaljerna till För tapperhet. Den ersätter Förtjänstmedaljen med svärd enligt följande:

  • Guld – ”stort personligt mod med fara för eget liv under strid eller stridsliknande situation”
  • Silver – ”stort personligt mod under strid eller stridsliknande situation”

För berömliga gärningar

Instiftad 1804 som livräddningsmedalj med den latinska devisen Sui memores alios fecere merendo. 1832 instiftades varianten med svensk inskription som räknas som en separat medalj. Medaljen tilldelas fortfarande, men ytterst sällan.

Jag föreslår att används för att ersätta Förtjänstmedaljen i guld respektive silver utan svärd enligt följande:

  • Guld – ”stort personligt mod med fara för eget liv”
  • Silver – ”stort personligt mod”

Utlänningar tilldelas motsvarande medaljen med den latinska devisen.

Övriga utmärkelser

Medaljen för sårade i strid, Medaljen för internationella insatser, Värnpliktsmedaljen, Reservofficersmedaljen och Tjänstgöringsmedaljen bibehålls oförändrade.

Svärdstecknet, Svärdsmedaljen samt Svärdsordens krigskors förblir vilande.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer, Ordnar