Etikettarkiv: Gustav III

Serafimerorden och sjukvården

Porten till Serafimerlasarettet.

Svenska folket följer varje dag det viktiga arbete som bedrivs inom hälso- och sjukvården under den rådande corona-epidemin. Vården om sjuka har varit en riksangelägenhet sedan mitten av 1700-talet och då sågs det som en uppgift för ordensväsendet. En tradition som går tillbaka till medeltiden.

Ordensväsendets ursprung har ett nära samband med sjukvården. Den medeltida Johanniterorden uppstod runt år 1180 kring ett hospital i Jerusalem där pilgrimer kunde söka vård hos munkarna. Även efter att orden blivit riddarorden med en huvudsakligen militär funktion fortsatte dess medlemmar att kallas hospitaliter (engelska: Knights Hospitaller). Idag bedriver Johanniterordens olika grenar ett omfattande humanitärt arbete, bland annat inom svenska Johanniterhjälpen.

Kungl. Serafimerordens kedja.

När den svenska Serafimerorden instiftades år 1748 var syftet att skapa ett i första hand symboliskt ordenssamfud genom vilken riddarna kunde förenas i en gemenskap med den svenske kungen. Seraferna som återfinns i ordens namn och emblem är ett bibliskt änglaväsen som markerar närhet till Gud. Redan Erik XIV och hans bröder prydde sina ordenskedjor med serafer. Det ljusblå ordensbandet anspelade på himmelen och ordensmedaljen bar devisen Proceres cum principe nectit (‘den förenar de främste med fursten’). Allt för att markera vilken upphöjd skara riddarna tillhörde.

Den historiska ordensuppgiften att måna om fattiga och sjuka var dock inte bortglömt vid ordens grundande. Ordensstadgarnas 30 § angav att:

Riddares plikt ware, at sielfmante åtaga sig öfwerinseende wid Siuk- och Fattighus …

Serafimerorden var inte en helt symbolisk sammanslutning. Riddarna samlades regelbundet till ordenskapitel i Riddarsalen på Stockholms slott och redan vid kapitlet den 21 november 1748 tog man sig an uppdraget att värna om sjuka och fattiga.

Olof Ström med sin Serafimermedalj i kedja i knapphålet.

För det första beslutade man att dela ut Serafimermedaljen till bryggaren Olof Ström som under många år nitiskt skött fattighuset i Katarina församling. Det beslutades samtidigt att medaljen hädanefter skulle tilldelas personer som oegennyttigt och framgångsrikt verkat i den praktiska människokärlekens tjänst. Alltså inom sjuk- och fattigvård eller annan välgörenhet. Detta blev första gången en svensk medalj fick en specifik uppgift. Efterföljarna skulle bli många.

För det andra bestämde sig ordenskapitlet denna dag att stödja det pågående projektet att anlägga ett sjukhus i Stockholm. Åtta serafimerriddare, varav fyra riksråd och fyra presidenter, uppdrogs att ansvara för sjukhusets anläggning. Året därpå köpte man en tomt på Kungsholmen och den 30 oktober 1752 öppnades Sveriges nya rikssjukhus – Serafimerordenslasarettet. Visserligen hade sjukhuset vid starten endast åtta bäddar men dess betydelse för den svenska sjukvårdens utveckling ska inte underskattas. Med hjälp av Linné anlades en trädgård för medicinalväxter och sedan Karolinska institutet grundades 1810 förlades den praktiska utbildningen av läkare till det växande lasarettet som kom att kallas ”den svenska medicinens högborg”.

Gustav III såg till att formalisera serafimerriddarnas ansvar för sjukvården genom att 1773 överlåta överstyrelsen över rikets alla hospital och barnhus till två serafimerriddare. I ordenskapitlet den 25 november 1787 gick kungen ett steg längre och inrättade

ett Gille, som å Serahimer Ordens vägnar har öfverinseendet och förer styrelsen af Barnhus, Hospitaler och Lazaretter i riket.

Det nya Serafimerordensgillet bestod av ordens kansler, vice kansler, de nya ordensfunktionärerna översteskattmästare och översteombudsman, samt två ytterligare serafimerriddare. Gillet verkade fram till 1877 då dess uppgifter för den alltmer omfattande sjukvården i riket överfördes till Sundhetskollegium som då bytte namn till Medicinalstyrelsen. Styrelsen för Serafimerlasarettet utövades av två serafimerriddare ända fram till 1888 då en direktion inrättades och de båda riddarna blev ordförande och vice ordförande. Därmed var Serafimerordens 100-åriga band till sjukvården formellt klippta. Vid Serafimerlasarettet bedrevs vård inne i centrala Stockholm ända fram till 1980.

Före 1975 kunde svenskar utnämnas till riddare av Serafimerorden, eller Riddare och Kommendör av Kungl. Maj:ts Orden titeln officiellt lyder, som ”belöning för dem, vilka genom sina tjänster till konung och fädernesland gjort sig högst förtjänta och således blivit värdiga att bekläda rikets högsta ämbeten”. Sedan dess har den endast förlänats inom kungahuset, till utländska statschefer och därmed jämställda. Den sista icke-kunglige serafimerriddaren var hovrättspresidenten och riksmarskalken Sten Rudholm som avled 2008.

Det finns idag en bred politisk majoritet som stöder att det svenska ordnarna åter ska kunna tilldelas svenskar och den parlamentariska ordensutredningen arbetar i skrivande stund med att ta fram ett förslag. Tyvärr har man redan på förhand räknat bort Serafimerorden. I KU:s betänkande står:

Serafimerorden ska dock fortsatt vara förbehållen medlemmar av kungahuset samt utländska statschefer.

Jag tror att detta beror på att man missförstått vad Serafimerorden är. Den grundades inte exklusivt för statschefer och kungligheter utan för att ”förena de främsta”. Tidigare har det knutits till höga ämbeten, men med Serafimerordens långa tradition av att värna om fattiga och sjuka kunde den lika gärna vara en belöning extraordinära humanitära insatser. Det skulle bli en oerhört sällsynt utmärkelse och det är svårt att föreställa sig vilka som skulle kunna komma i fråga. Just därför bör vi inte utesluta något.

Vid ordensreformen 1974 uteslöts alla svenska medborgare från att motta Serafimerorden och Nordstjärneorden. Regeringen fick därför skyndsamt ändra ordenskungörelsen inför kronprinsessans myndighetsdag när man insåg att Sveriges blivande drottning inte var behörig att ta emot de ordnar hon en dag själv skulle dela ut. Sådana problem skapar man när man är för kategorisk och bygger formella hinder i onödan.

Vi bör vara öppna för att en dag kunna fortsätta Serafimerordens humanitära tradition genom att förläna den till en förtjänt svensk medborgare.

Lämna en kommentar

Under Serafimerorden

Illis quorum med Svärdsordens band

Medaljen Illis quorum meruere labores instiftades 1785 av Gustav III och är en av Sveriges främsta belöningsmedaljer. Idag delas den ut av regeringen för ”insatser för kulturella, vetenskapliga och andra allmännyttiga ändamål”. Senaste utdelningen skedde i september 2018 till Katarina Johansson och Alexandra Charles von Hofsten.

Ursprungligen förlänades medaljen i guld- eller silverkedja att bäras om halsen eller i knapphålet. Senare började medaljen delas ut i blått, grönt eller vitt band. Den 22 december 1841 bestämde kung Karl XIV Johan att alla svenska belöningsmedaljer skulle delas ut att bäras i högblått band med gula kanter och detta har med ytterst få undantag gällt sedan dess. Det mest kända undantaget är Illis quorum av 12:e storleken i Serafimerordens band som Selma Lagerlöf fick motta 1926. Ett desto mindre känt undantag gjordes 1882.

Schwedenstein.

Den 6 november 1882 högtidlighölls 250-årsdagen av slaget vid Lützen vid minnesmärket Schwedenstein som markerar platsen där Gustaf II Adolf stupade. 1837 hade kronprins Fredrik Vilhelm (IV) av Preussen anlagt en minnesplats där och låtit anställa en krigsinvalid att sköta om den. 1882 innehades den sysslan av fältväbeln Ludwig Wilhelm Müller som skadats i det tyska enhetskriget 1866. När det uppmärksammades i svenska tidningar att Müller hade magra inkomster och en familj att försörja så samlades det in pengar till hans understöd. De överlämnades på minnesdagen av den svenske generalkonsuln i Leipzig som samtidigt dekorerade Müller med en medalj från kung Oscar II – Illis quorum meruere labores i guld av 5:e storleken med Svärdsordens band.

Kanske ville man ge Müller en militär dekoration utan att använda de som var avsedda för svenska krigsmän. Endast ett par tillfällen då Illis quorum delats ut med Svärdsordens band är kända. 1815 hade den holländske kaptenen von Kellner mottagit medaljen av 12:e storleken i guld med Svärdsordens band för brobyggnader och andra ingenjörsbefattningar under tyska fälttåget. En ytterst sällsynt medalj således.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Ordnar och medaljer i Livrustkammaren

Livrustkammaren har öppnat igen! Ett och ett halvt år har det tagit att sätta upp den nya basutställningen som tar upp sex stora källarvalv på Stockholms slott. Varje valv är fyllt av spännande föremål som får representera en tidsepok i den svenska monarkins historia. Bland det som plockats fram ur samlingarna finns ett stort antal ordenstecken och medaljer som tillhört svenska kungligheter.

Självständighet och maktkamp 1521–1611

Det första valvet fokuserar på Vasaätten. Här kan man bland annat beskåda Karl IX:s Jehovaorden instiftad inför hans kröning 1607. Den var ett av flera försök av Vasakungarna att instifta en svensk kunglig orden. Ingen av dessa blev långlivad, men insignierna är enastående vackra.

Ordenskedjan (till vänster) är utförd av guldsmeden Antonji Groot den äldre. Det gyllene ordenstecknet föreställer en stjärna med åtta spetsar och åtta strålar med gudsnamnet Jehova ingraverat i mitten. Kedjan består av 23 länkar av guld, emalj och är besatt med bergkristall och granater. Tolv av länkarna föreställer grönemaljerade vasar som fattas av två händer – en manlig och en kvinnlig – som kommer fram ur blåa moln.

Ett mindre påkostat ordenstecken (längst ned till vänster) utan kristaller, utfört av Ruprecht Miller, bars sannolikt av en av Karl IX:s söner.

Sverige expanderar – militärt och kulturellt 1611–1654

I detta rum, som bland annat innehåller föremål från drottning Kristina, lyckades jag inte hitta någon orden eller medalj. Frågan om en riddarorden lyftes i rådet under Kristinas tid men ledde inte till något beslut.

De stora krigens tid 1654–1720

Drottning Kristinas kusin och Pfalzättens förste kung Karl X Gustav gjorde även han ett försök att instifta en svensk orden – Jesu namns orden – år 1656. Ordenstecknet, utfört av Gregorius Schick, var ett kors bestående ett fyra vasar och i mitten bokstäverna IHS (Iesus Hominum Salvator).

I utställningen har ordenstecknet fästs i ett ljusblått band på den kolt som den blått fyraårige Karl XI bar när han år 1660 hyllades som kung efter faderns död.

Frihetstid och revolutioner 1720–1818

Det var först under frihetstiden som Sverige fick ett bestående ordensväsende när Fredrik I år 1748 på riksdagens förslag instiftade Serafimerorden, Nordstjärneorden och Svärdsorden. Dessa förtjänstordnar var uppdelade i flera grader och mycket moderna för sin tid.

Bland de utställda föremålen finner vi den kolt som bars av prins Gustav (III) år vid ordnarnas instiftande. Den var en motsvarighet till de ordensdräkter som bars av Serafimerriddarna. Som kung skulle Gustav III själv instifta Vasaorden vid sin kröning 1778.

Utställd är också en av Serafimerordens kedjor av den ursprungliga modellen. Att kedjan pryds med blå patriarkalkors lär ha berott på att man hämtade inspiration från äldre ordenskedjor, till exempel Karl IX:s Jehovaorden. Man utgick dock från en fransk avbildning där konstnären misstolkat kedjans vasar som kors. Serafimerordens härskri IHS som pryder ordenstecknets mitt är på samma sätt hämtat från Karl X Gustavs Jesu namns orden.

Gustav IV Adolfs uniformer visar hur Svärds- och Nordstjärneordens band kunde fästas vid knapparna – en föregångare till dagens släpspännen, samt hur kraschanerna under lång tid broderades direkt på livrocken. Ovanför Serafimerordens kraschan ser vi Malteserordens bröstkors som kungen mottog av den ryske kejsaren Paul I vid ett besök i Sankt Petersburg år 1800. Denne hade blivit ordens beskyddare 1797 och när Napoleon invaderade Malta året därpå lyckades kejsaren bli vald till stormästare. Efter hans död 1801 avvecklades det ryska engagemanget i ordens styre.

Nationalism och nya ideal 1818–1918

1818 kröntes Karl XIV Johan till kung i Sverige och Norge och inledde ätten Bernadottes långa regeringsperiod.

Vid kröningen i Trondheim fick de närvarande riksdagsmännen ta emot en minnesmedalj av guld med kungens bild och kunglig krona avsedd att bäras (till höger). Åskådarna kunde om de hade tur få tag på en kastpenning eller rentav en hästsko av silver från kortegen som avsiktligt satts lös (till vänster).

1800-talet var uniformernas århundrade. År 1860 blev Karl XV den förste att låta sig krönas i uniform och den generalsuniform han använde vid tillfället står utställd med kedjorna för de fyra kungliga riddarordnarna samt Carl XIII:s orden i band om halsen.

Ett senare men lika praktfullt exempel är drottning Victorias uniform komplett med pickelhuva som hedersöverste för tyska 34:e fysiljärregementet i Stettin. Hon hade utnämnts av sin kusin kejsar Vilhelm II då han besökte Sverige 1908. Året därpå inspekterade drottningen sitt regemente iförd denna uniform.

Ännu i början på 1900-talet förlänade de flesta stater inte ordnar till kvinnor. 1908 bestämde visserligen Gustaf V att Sveriges drottning skulle bära Serafimerorden, men det skulle dröja nästan ett halvsekel innan ordnarna började delas ut till kvinnor. I vissa länder fanns dock särskilda ordnar eller ordensgrader för kvinnor. Två sådana bar drottningen på sin uniform: prinsesskorset av badiska husorden Fidelitas (själva dekorationen saknas dock) samt preussiska Louiseorden. Bredvid dem ett antal svenska och tyska minnesmedaljer.

Monarki i demokratins tid

I den sista salen som fokuserar på 1900-talet och framtiden finns den klassiska uniformen för Livregementet till häst som den 3-årige prins Carl Gustaf bar på julafton 1949 hos sin farfarsfar Gustaf V. På bröstet bar han miniatyren av kungens jubileumsminnestecken med anledning av 90-årsdagen året innan. De ytterligare medaljer som kung Carl XVI Gustaf mottagit sedan dess visas av naturliga skäl inte i Livrustkammaren.

Däremot finns ett monter benämnd ”En regent för alla”, med medaljer, föreningsnålar och klubbmärken med mera som mottagits av andra kungligheter, längst bak i utställningen. Bland annat Gustaf V:s olympiska medalj som tillhört drottning Victoria, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbunds guldmedalj som tillhört prinsessan Sibylla, Norrköpings stads Sankt Olofsmedalj som tillhört Gustaf VI Adolf, och mycket annat.

Sammanfattningsvis är faleristiken mycket väl representerad i Livrustkammarens nya basutställning. Besökaren kan följa hur ordenskedjornas utseende utvecklats, hur bärandet av utmärkelser förändrats, samt vilken betydelse ordnar och medaljer haft för kungligheter av alla åldrar i alla tider. Ett besök rekommenderas varmt!

Lämna en kommentar

Under Bärande, Faleristik, Medaljer, Ordnar

Cincinnatiorden, Axel von Fersen och Gustav III

Cincinnatiorden 2

Amerikanska Cincinnatiorden.

USA har aldrig haft något ordensväsende av europeiskt snitt. Republikens grundare tog avstånd från vad de ansåg vara rent monarkistiska institutioner och lät sig hellre inspireras av det antika Rom. Vid samma tid bildades dock ett samfund inspirerat av både brittisk och romersk tradition vars medlemmar bar en dekoration i band: The Society of the Cincinnati eller Cincinnatiorden. Den har räknats som en amerikansk orden och existerar än idag. Några av dess första medlemmar var svenskar.

Mot slutet av det amerikanska befrielsekriget beslöt några officerare vid kontinentalarmén att tänka på framtiden. Likt den romerske medborgaren Cincinnatus hade de tagit till vapen när deras land behövde dem, och nu skulle de likt honom återvända hem till sina gårdar. Cincinnatus förkroppsligade de medborgerliga dygder som republiken vilade på och i maj den 1783 grundades Cincinnatiorden (eller Cincinnatusorden) av de officerare som ville fortsätta verka i hans andra. Tillsammans skulle de bevara minnet av kriget och ta vara på de vänskapsband som uppstått dem sinsemellan. I december samma år accepterade George Washington att bli samfundets förste generalpresident. Ett ämbete han innehade till sin död 1799.

Cincinnatiorden

Det äldsta ordenstecknet från 1783.

Medlemmarna bestod av såväl amerikanska som franska officerare. De skulle bära ”en orden” som medlemstecken. Den föreställde en vithövdad havsörn med åtsidan prydd av en glob visande Cincinnatus som tar emot ett svärd av de romerska senatorerna och frånsidan visande honom tillbaka vid plogen. Tecknet var utformat av den franske ingenjören Pierre L’Enfant, som senare skulle rita gatunätet för Washington D. C.  Orden skulle bäras i knapphålet i ljusblått band med vita kanter, symboliserande Amerika och Frankrike.

Ett säreget drag var att både ordenstecknet och medlemskapet skulle gå i arv till äldste sonen generation efter generation. Detta fick snart kritik, bl. a. av Benjamin Franklin som såg det som ett sätt att försöka skapa en amerikansk adel. Washington övervägde att låta upplösa Cincinnatiorden redan det första året, men L’Enfant hade hunnit resa till Frankrike och överlämna ordenstecknet till bl. a. markis Lafayette. Han blev förtjust och fick Ludvig XVI att ta den franska avdelningen under sitt beskydd samt ge medlemmarna tillåtelse att bära dekorationen. Mot denna bakgrund var det inte läge att upplösa orden och kritiken mot det ärftliga inslaget ebbade snart ut.

Cincinnatiorden blev med tiden ett av USA:s mest prestigefulla samfund med livaktiga lokalavdelningar i varje delstat. Allteftersom de ursprungliga medlemmarna gick bort utan att lämna arvingar tunnades dock medlemsskaran ut. 1854 beslöt man att bredda kriterierna för medlemskap genom att tillåta ättlingar till alla officerare under kriget, inte bara de som ursprungligen varit med i orden, samt i vissa fall tillåta arv genom kvinnolinjen. Därefter har orden haft en stabil medlemsbas in i våra dagar.

Den federala staten har aldrig haft någon delaktighet i ordens verksamhet utöver att tillåta ordenstecknet att bäras till militär uniform vid högtidliga tillfällen (vilket gäller än idag). Sådant tillstånd har även andra liknande sammanslutningar, men Cincinnatiordens ålder, kopplingen till George Washington och Ludvig XVI:s beskydd gör sammantaget att orden anses ha en unik närmast halvofficiell status.

Svenska mottagare

Bland Cincinnatiordens första medlemmar fanns två namnkunniga svenska överstar i fransk tjänst: Axel von Fersen och Curt von Stedingk. De hade båda stridit på amerikanernas sida i befrielsekriget och blev mycket stolta över att bli medlemmar i orden vilket i deras ögon framstod som officiell ordensutmärkelse från amerikanska republiken.

Eftersom de båda var riddare av Svärdsorden kunde de inte ta emot och bära en utländsk utmärkelse utan att först inhämta den svenske kungens tillstånd. Där blev det emellertid tvärstopp. Gustav III hade en helt annan inställning än Ludvig XVI och skrev till överstarna om ”denna Amerikanska arméns Orden”:

Detta tecken är instiftadt till åminnelse af en rebellion, som, fast krönt af lyckan, är lika brottslig i en konungs ögon. Det är ej för konungens i England skull, som jag ej vill tillåta mina undersåtar att den bära; det är för min, för alla konungars, hvilkas sak det är. Det är för att ej visa för min nations ögon, att Svenskar kunna pryda sig med ett sådant tecken. Det är i synnerhet för att ej admittera den nyheten att andra än furstar kunna göra riddare, hvilket aldrig förr varit antaget, hvilket aldrig hvarken det mäktiga Venedig eller det högfärdiga Holland i deras välmaktstid trott sig kunna göra.

Svaret är ger en intressant inblick i hur Gustav III och hans europeiska samtid betraktade ordensväsendet. Både von Fersen och von Stedingk blev dock förgrymmade. De såg det som en stor oförrätt att nekas bära det tecken som bars av deras franska officerskollegor. Nu kunde det ju se ut som att de båda svenskarna inte deltagit i det amerikanska kriget. Kompromissen blev att de lovade att aldrig bära tecknet i kungens närhet.

Curt_von_Stedingk

Curt von Stedingk (möjligtvis med Cincinnatiorden på bröstet).

Förbudet kom dock inte att gälla för evigt. Sedan Carl XIII:s tid har Cincinnatiorden från svensk sida räknats som en officiell amerikansk utmärkelse och varit tillåten att bäras. Curt von Stedingks medlemskap gick efter hans död till äldste sonen och vandrade därefter vidare genom generationerna till hans sonsons sonsons son Styrbjörn von Stedingk som idag innehar både medlemskapet och det ursprungliga ordenstecknet.

Axel von Fersen däremot lynchades av en pöbel i Stockholm den 20 juni 1810 och lämnade inte några barn efter sig. Ättens sista medlem var hans brorsdotter Louise von Fersen, gift Gyldenstolpe. Genom hennes ättlingar levde traditionen efter ätten von Fersen vidare, bland annat genom att hennes manliga efterkommande döptes till Fersen i mellannamn. Hennes sonson Nils Gyldenstolpe upptogs 1938 i Cincinnatiorden som Axel von Fersens närmaste manliga släkting. Vid hans död övertogs medlemskapet av dottersonen Gustaf Hamilton.

Även Gustaf VI Adolf och prins Gustaf Adolf var icke-ärftliga hedersledamöter av orden. I svenska matriklar som statskalendern upptogs Cincinnatiorden bland de andra utländska utmärkelserna som AmCO. Tidigare betecknades medlemmar som R för riddare, men numera med det mer rättvisande L för ledamot. De båda nuvarande svenska medlemmarna står upptagna i den senaste adelskalendern som LAmCO.

Om Cincinnatiordens nuvarande verksamhet kan man läsa på: www.societyofthecincinnati.org.

1 kommentar

Under Ordnar

Att förkorta, eller inte förkorta

Ett bra sätt att lära sig om svenskt belöningsväsende är att plöja statskalendrar. Dessa årliga kataloger över statliga ämbetsmän innehöll in på 60-talet var och ens utmärkelser. För att få plats med allt användes ett system med förkortningar, R = riddare, K = kommendör, GM = guldmedalj o. s. v. På de högsta ämbetsinnehavarna kunde det ändå bli långt:

Nathan

Här kan vi bl. a. utläsa att ärkebiskop Nathan Söderblom var Filosofie Doktor (Fil. D.), Riddare av Franska HedersLegionen (RFrHL) och Ledamot av Musikaliska Akademien (LMA). Statskalenderns system för att ordna och förkorta utmärkelser är mycket belysande och jag kommer att återkomma till det flera gånger.

I Nathan Söderbloms fall finns en märklighet. ”En av de 18 i Sv. akad.” avviker från mallen. De sju andra medlemskapen i akademier och lärda samfund är mer förkortade (LVA, LMA et. c.) och kommer dessutom långt efter. Varför denna inkonsekvens?

Jo, i Svenska akademiens stadgar som skrevs 1786 av Gustav III själv finns en bestämmelse om hur ledamöterna ska benämnas då de ”sina öfriga Titlar föra”, nämligen:

XVIII. §. Under alla arbeten som utgifvas af Academiens Ledamöter, uti Fullmagter och Afhandlingar, samt vid alla tilfällen, tå Ledamöterne sina öfriga Titlar föra, mage the äiven skrifva och kalla sig med then Academiske, nämligen: en ibland the Aderton af Svenska Academien, eller ock en af Svenska Academien.

Så sent som 2008 var en akademiledamot, Sten Rudholm, upptagen i Hovkalendern där utmärkelser alltjämt redovisas enligt de gamla principerna. Även han stod som ”En av de 18”.

 

2 kommentarer

Under Ordnar