Fältmarskalk Gustaf Mannerheim 1942 med riddartecknet om halsen och svärdet på bröstet.
Den 17 mars 1942 under det pågående Fortsättningskriget mot Ryssland reste den svenske arvprinsen Gustaf Adolf till Finland för att överlämna Sveriges främsta militära utmärkelse, riddare med stora korset av Svärdsorden 1. klass, till den finske överbefälhavaren och fältmarskalken Gustaf Mannerheim. Det var första gången sedan 1861 som denna utmärkelse delats ut och ingen förläning har hittills ägt rum därefter.
Denna speciella ordensvärdighet instiftades av Gustav III år 1788 som ”en ypperlig belöning för utmärkt tapperhet” som aldrig skulle utdelas ”utan då Sveriges Rike uti örlog stadt är, eller kunna vinnas utan genom värkeliga Krigs bedrifter uti rikets tjänst”. Jag har tidigare beskrivit denna utmärkelse i Sveriges främsta tapperhetsdekorationer. Den siste svenske riddaren Bror Cederström, som belönades 1813 efter segern vid Bornhöft, avled 1877.
1861 mottog Napoleon III utmärkelsen av Karl XV vid ett besök Frankrike. Det väckte viss uppmärksamhet eftersom utlänningar endast kunde motta den för förtjänster som Sveriges allierade under krig. Genom 1902 års ordensstadgar infördes möjligheten att belöna även ”utländska fältherrar och befälhavare, som på synnerligen framstående sätt utmärkt sig under krig”. Gustaf Mannerheim är det enda exemplet på att bestämmelsen utnyttjats.
Mannerheims ordenstecken idag utställda på Mannerheim-museet i Helsingfors.
Ordenstecknen för 1:a klass består av Svärdsordens riddarkors i större format att bäras om halsen samt ett upprättstående svärd av silver att bäras på bröstet. Enligt Gustav III:s bestämmelser skulle riddare dubbas ”helst under bar himmel och framför fronten”. För andra ordensgrader avskaffades dubbningen redan på 1860-talet men för denna värdighet behölls den i ordensstadgarna ända till 1974.
Överlämningsceremonin den 17 mars 1942 i Mannerheims högkvarter i S:t Michel.
Just denna bestämmelse iakttogs dock inte 1942 när prins Gustaf Adolf överlämnade ordenstecknen. Prinsen överlämnade helt enkelt halstecknet och fäste svärdet på marskalkens bröst med orden: Candida pro causa, ense candido (‘för en ren sak med ett rent svärd’) vilket var Mannerheims eget valspråk. Därefter höll prinsen ett anförande som är värt att återges i sin helhet:
Herr fältmarskalk!
När ni 1918 ställde eder till den finska försvarsmaktens förfogande att leda det finska frihetskriget följde vi i Sverige kapens gång med spänt intresse. Många voro de svenska officerare som frivilligt deltogo i och jag tror även med heder skilde sig från sina uppdrag under – detta krig. Insatsen från den svenska frivilliga trupp som därvid kämpade under edert befäl tror jag också uppskattades i Finland.
Under den tid av fred och återuppbyggande som därefter förunnades Finland ställde ni, herr fältmarskalk, edra stora insikter och erfarenheter i fosterlandets tjänst för att främja det mål ni satt eder före, att ena Finlands folk och öka den finska försvarsmaktens styrka. Att detta edert arbete lett till stora resultat blev uppenbart för oss alla när Finland 1939 ånyo måste värna sin frihet.
Ni tvekade då icke att åter ställa eder i spetsen för edra finska soldater, de soldater som vi i Sverige vetat att uppskatta som värdiga och goda krigare, icke endast under de senaste åren utan långt dessförinnan under våra brödrafolks gemensamma strider. Vi ha med aldrig minskat intresse följt det tappra finska folkets och edra, herr fältmarskalks, bragder och öden under de gångna åren.
Vi ha försökt att på det sätt vi kunnat visa vår uppskattning för vad ni gjort, och det är för att på ett synbart sätt visa denna vår uppskattning som jag har fått min höge farfaders, Hans Majestät konung Gustafs uppdra att till eder, herr fältmarskalk, överlämna riddarvärdigheten med Svärdsordens stora kors av första klass. Hans Majestät har särskilt bett mig frambära att denna utmärkelse till den finska krigsmaktens främste representant i lika hög grad utgör ett tecken på Sveriges beundran för den finske soldaten.
Därefter sade prinsen ett par ord om ordensvärdighetens historia och dess särskilda koppling till Finland:
Denna utmärkelse instiftades 1788 av Gustav III före avresan till krigsskådeplatsen i Finland för att tilldelas fältherrar och befälhavare som på synnerligen framstående sätt utmärkt sig under krig. Trenne svenska konungar – Gustav III, Karl XIII och Karl XIV Johan – ha burit första klassen av detta vårt förnämsta militära utmärkelsetecken.
Bland de därmed utmärkta finna vi många av de hjältar som Runeberg besjungit i Fänrik Ståls Sägner, såsom Sandels, von Döbeln och Adlercreutz. Den siste innehavaren var generalmajoren friherre Bror Cederström, som belönades för den lysande ryttarsegern vid Bornhöft den 7 december 1813. Han avled 1877 och därmed gick den hittills siste innehavaren av hjältarnas hederstecken i graven.
Herr fältmarskalk! Det är för mig en stör ära och glädje att få på den främste finske soldatens bröst fästa det upprättstående svärdet i silver, tillhörande Svärdsorden stora kors av första klass.
Sedan blev det Mannerheims tur att hålla ett anförande:
Eders Kunglig Höghet!
Jag ber att till Eders Kunglig höghet få frambära uttrycket för min djupa tacksamhet för den höga utmärkelse H. M. Konung Gustaf behagat förläna mig och i vilken jag med stolthet ser ett erkännande av den finske soldatens bragder under detta krig.
Vår med Sverige månghundraåriga gemensamma historia ger vid handen att det finska folket aldrig velat krig, men heller aldrig tvekat att gripa till vapen, då det gällt hela rikets eller landets försvar. Vi kämpa nu för rätten att få leva, men vi hoppas att den dag skall gry, då vi få återgå till fredligt arbete och uppbygga de utpost i öster, som försynen en gång i tiden anvisat oss.
Det är med rörelse jag mottar detta åldriga utmärkelsetecken mitt uppe i en kamp i samma ödebygder, där tre sekler tidigare svenska och finska män under sin store konung kämpade för samma mål, som i dag den finska armén – skapandet av en tryggande riksgräns
Må det vara mig tillåtet bedja Eders Kunglig Höghet till Hans Majestät Konungen framföra mitt vördsamma djupt kända tack för det märkliga historiska utmärkelsetecken Hans Majestät behagat tilldela den finska arméns överbefälhavare. Jag behöver väl knappast tillägga att värdet av denna utmärkelse alldeles särskilt förhöjts genom att Hans Majestät givit Sveriges rikes arvprins i uppdrag att personligen överlämna detta.
Svärd för vardagsbruk med ingraverat motto.
Mannerheims ordenstecken och ordensbrev finns idag utställda på Mannerheim-museet i Helsingfors. Att han satte värde på Svärdsorden illustreras av att han hos den finske ordensjuveleraren Tillander beställde en kopia av svärdet för vardagsbruk graverat med valspråket som prinsen citerat vid överlämnandet.
Tecknen för riddare av Serafimerorden, kommendör med stora korset av Svärdsorden samt riddare med stora korset av Svärdsorden (vänster), ordensbrev (höger).
Där finns även tecknen för kommendör med stora korset av Svärdsorden som han mottog av Gustaf V personligen på Stockholms slott den 6 juni 1918. Mannerheim återvände på statsbesök året därpå i egenskap av Finlands riksföreståndare. Han skulle då få motta Serafimerorden och enligt en känd berättelse var Mannerheim så mån om att bära Svärdsordens band vid ankomsten till Stockholm att han var iförd iklädd endast vapenrock utan ytterplagg och därefter insjuknade i feber.
Gustaf Wasa hos Sven Elfsson i Isala by år 1520. Målning från 1831 av Johan Gustaf Sandberg.
Det är nu 500 år sedan den unge Gustav Vasa återvände till Sverige för att göra uppror mot Kristian Tyrann. Generationer av svenska skolbarn har fått läsa om den blivande kungens öden och äventyr i Dalarna. Även om sanningshalten i berättelserna får betvivlas så går det inte att förneka att de varit inflytelserika. Redan Gustav III slukade alla historier om sin namne och 1787 gav han en medalj åt ättlingarna till ett bondepar som ska ha räddat den unge Gustav undan danskarna år 1520.
Enligt berättelsen, som var välkänd redan under 1700-talet, befann sig Gustav Vasa på bonden Svens gård i Isala i Svärdsjö socken när den danske kungens män kom och letade efter honom. Han utgav sig då för att vara dräng. För att skingra alla misstankar gav bondens hustru honom ett slag med brödspaden och skickade ut honom i ladan för att tröska hö.
Lada i Isala som alltjämt står kvar.
Bonden Sven i Isala har funnits på riktigt. Han nämns flera gånger i Gustav Vasas brevväxling och kallas långt senare för Sven Elfsson. Huruvida det ligger någon sanning i berättelsen om brödspaden är omöjligt att avgöra. Den bygger på en muntlig tradition som nedtecknades av den lokala prosten först 1667. Då levde Svens sonsons son Anders Hansson. På gården i Isala finns en lada som sägs vara den som den blivande kungen en gång tröskade i. Timret har daterats till sent 1400-tal, så vem vet. Ladan upphöjdes tidigt till historiskt minnesmärke och besöktes av Karl XI redan 1684.
Gustav III vurmade för vasatiden och var mycket stolt över att härstamma från Gustav Vasa och dela hans namn. När han fick veta att den gamla ladan i Isala förfallit skred han omedelbart till verket. Den 16 januari 1787 utfärdade kungen ett brev varigenom bonden Svens ättling i åttonde led Hans Jansson (1728–1808) skulle få medel till att rusta upp den betydelsefulla ladan. Dessutom skulle han få ta emot den unik utmärkelse: en medalj med Gustav Vasas bild som skulle bäras av honom och hans ättlingar så länge gården var i deras ägo. Den kallas därför för Isalamedaljen. Frånsidan visade texten:
Till Sven Elfssons heder som frälste Gamle K. GUSTAF Bär dess afkomma i Isala by Denna penning Gifven af GUSTAF III 1787
För Gustav Vasas bild användes en äldre medaljstamp av Johann Carl Hedlinger. Medaljen präglades i tio exemplar varav en skulle överlämnas till Hans Jansson tillsammans med en avskrift av det kungliga brevet och de övriga nio skickas till olika samlingar. Några bestämmelser om hur medaljen skulle bäras utfärdades inte. Det hela har beskrivits som ett impulsivt beslut typiskt för Gustav III.
På 1820-talet inspekterads ladan av Vitterhetsakademien som till sin förvåning fick veta att vare sig Hans Jansson eller hans son Jan Hansson (1765–1823) fått ta emot eller bära den utlovande Isalamedaljen. Den dåvarande ägaren, sonsonen Saras Hans Jansson (1802–1847), kände inte ens till den. Akademien ansökte då om att han skulle få ett av de övriga nio exemplaren. Detta beviljades av Kungl. Maj:t den 29 oktober 1831 och den 22 december samma år bestämdes att medaljen skulle bäras i blått band. Landshövdingen i Kopparbergs län uppdrogs att hålla reda på medaljens framtida innehavare.
1847 övergick gården till Saras Jan Hansson vars rätt att bära medaljen bekräftades Kungl. Maj:t på landshövdingens begäran 1850. Året därpå övergick gården till den yngre brodern Saras Hans Hansson. Denne sålde gården 1885 och därmed upphörde också rätten att bära medaljen. Eftersom Saras Hans Hansson var barnlös testamenterade han medaljen och brevet till Svartsjö kommun. Vid hans död 1906 ansåg sig kommunen inte kunna ta emot dessa familjeklenoder utan lämnade dem till brorsonen Mattis Johan Svensson i Boda som 1917 tog namnet Elfsson.
Inom familjen Elfsson i Boda kom medaljen och kungabrevet att förvaras bakom glas och ram. Från Mattis Johan (1865–1949) till sonen Sven (1901–1983) till sonsonen Sven Erik (1935–) som fortfarande har den.
UPPDATERING 2021-02-12
Under 2020 har medaljen lämnats in till Dalarnas museum som lagt upp ett par mycket vackra fotografier på medaljen och det tillhörande diplomet. Medaljbandet är monterat i preussisk montering eller ”svensk hovmontering” som det också kallas.
Roligt att denna mycket speciella medalj införlivats i museets samlingar där det kommer att bevaras för eftervärlden!
Strumpebandsordens tecken föreställande Sankt Göran och draken.
Strumpebandsorden grundades av Edvard III av England år 1348 och är idag en av världens mest prestigefulla ordnar.
Varför strumpebandet fick ge namn åt orden är omtvistat. En vanlig förklaring är att kung Edvard ska ha dansat med grevinnan av Salisbury när hon tappade sitt strumpeband. När omgivningen skrattade lär kungen själv tagit på sig strumpebandet och yttrat orden: Honi soit qui mal y pense. Tel qui s’en rit aujourd’hui, s’honorera de la porter (”Skam den som tycker illa därom. Den som skrattar åt det idag, ska senare med stolthet bära [det].”)
Idag talar det mesta för att detta är en efterhandskonstruktion och att strumpebandet vid ordens grundande sågs som ett manligt attribut. Oavsett hur det ligger till med den saken så har Strumpebandsorden varit hett eftertraktad i snart 700 år. Två av Kalmarunionens kungar, Erik av Pommern och Hans, var Strumpebandsriddare och 1627 blev Gustav II Adolf den förste svenske kung att ta emot orden.
1653 erbjöd Karl II orden till tronföljaren Karl (X) Gustav men detta nekades av drottning Kristina som lär ha sagt ”jag kan ej tåla, att en främmande herre sätter sitt märke på mina får”. Detta var en politisk klok inställning. Att bära en annan furstes orden sågs som ett tecken på ett förbund, och Karl II var vid denna tid landsflyktig i Frankrike medan Oliver Cromwell hade makten i England. Efter att Karl II återtagit den engelska tronen erbjöd han Strumpebandsorden till sin svenske namne den 13-årige Karl XI som accepterade och dubbades till riddare i Rikssalen av den engelske ambassadören Charles Howard den 29 juli 1669.
Efter Karl XI:s död 1697 blev det en av sonen Karl XII:s första uppgifter att återlämna faderns insignier och ordensdräkt till England. Frakten ombesörjdes av Carl Bonde som fått instruktioner att avböja om den engelske kungen skulle få för sig att erbjuda orden till Karl XII, med hänvisning till att kungen planerade att inrätta egen orden. Likt drottning Kristina ville han inte känna sig ”stämplad” av någon utländsk kung.
Det är okänt huruvida någon utnämning var tilltänkt redan då, men 1707 anlände hertigen av Marlborough med ett formellt erbjudande från drottning Anna till Karl XII att få motta Strumpebandsorden. Kungen, som då stod på höjden av sin makt, avböjde. Enligt vissa källor ska det ha varit för att han inte ville underkasta sig en tidsödande dubbningsceremoni. Vi får anta att beskedet framfördes mer diplomatiskt, men det dämpade knappast harmen vid det brittiska hovet där det hela sågs som en grov förolämpning.
Efter nederlaget vid Poltava 1708 verkar kungen ha visat ett visst intresse för att inrätta en egen orden. I ett brev till rådet den 12 december 1712 skrev hans sekreterare Casten Feif från Bender att ”Hans M:t discuterat om Riddare orden och flere heders tecken, hvarmed de skulle kunna benådas, som giorde några särdeles bedrifter, så väl i krigz- som andra beställningar.” Det skulle dock dröja till 1748 innan de svenska ordnarna inrättades.
Strumpebandsriddare iförda den traditionella ordensdräkten.
I London glömde man dock inte oförrätten och det skulle dröja mycket länge innan någon svensk kung erbjöds ta emot Strumpebandsorden. Gustav III lär förgäves ha försökt få till en ordensutväxling med britterna i syfte att få bära strumpebandet. Inom utrikesdepartementet upprättades 1853 en dossier med beteckningen ”Karl XII:s avböjande av Strumpebandsorden” vilket skvallrar om de diplomatiska följderna,
Först 1881 blev Oscar II utnämnd till strumpebandsriddare av drottning Viktoria, 175 år efter att Karl XII avböjt samma ära. Enligt uppgift ska de ha berott på kungens nära vänskapen med den brittiske prins Edvard (VII). Därefter har alla svenska kungar fått motta orden: Gustaf V (1905), Gustaf VI Adolf (1954) och Carl XVI Gustaf (1983).
I sammanhanget kan nämnas att Oscar II:s magnifika strumpebandsordensdräkt fortfarande finns i Livrustkammaren på Stockholms slott och är en av få bevarade kompletta uppsättningar av denna dräkt. Den har tidvis stått utställd i Ordenssalarna.
2018 inleddes flytten av Kungl. Myntkabinettet från Slottbacken till Historiska museets lokaler på Narvavägen. Två år senare är museet redo att ta emot besökare igen och återlanserar sig med ett namnbyte. Kungliga myntkabinettet – Sveriges ekonomiska museum blir:
Ekonomiska museet – Kungliga myntkabinettet
Därmed betonar museet sitt ekonomiska fokus ytterligare. En stor basutställning om Sveriges ekonomiska historia väntas kunna öppna först mot slutet av 2022. Från och med den 20 november i år kommer besökarna att kunna se en utställning om hyperinflation. Ett ekonomiskt museum har givetvis sin självklara plats – jag hoppas bara att medaljkonsten inte glöms bort.
Kungl. Myntkabinettet leder sin historia tillbaka till åren kring 1572 då kung Johan III var i tvist med Danmark om vilket land som hade rätt att använda symbolen tre kronor. Det kungliga kansliet samlade in mynt som bevismaterial. Dessa blev de första i den svenska statens mynt- och medaljsamling som skulle komma att växa till dagens 650 000 föremål.
1786 bestämde Gustav III att Vitterhetsakademien skulle ta över myntkabinettet. Akademien fick även överinseende över alla nya medaljer som präglades vid Myntverket. 1793 blev myntsamlingen en del av det nya Kongl. Museum och akademiens sekreterare, som tillika var riksantikvarie, fick titeln garde des médailles (medaljvårdare). Som framgår av min text om medaljstorlekar var många riksantikvarier framstående mynt- och medaljkännare. 1846 såg Bror Emil Hildebrand till att samlingen visades för allmänheten för första gången. Efter att Nationalmuseums nya byggnad på Blasieholmen stod färdig 1866 fanns myntkabinettet där.
Medaljsalen 1942.
År 1930 beslutades att en ny byggnad skulle uppföras på Narvavägen för Statens historiska museum och myntkabinettet. Huset ritat av Bengt Romare och Georg Scherman stod färdigt 1940 men kunde inte tas i bruk på grund av kriget. Först den 12 maj 1942 invigdes den första permanenta utställningen i det nya huset: medaljsalen. Denna utställning bestod av 18 montrar: sju för medaljens konsthistoria i världen, sju för Sveriges medaljhistoria och fyra för svenska belöningsmedaljer. Denna utställning av Bengt Thordeman, Nils Ludvig Rasmussen och Carl Gösta Hesselblad gav en utmärkt översikt över det svenska medaljväsendet.
Museet samlingar växte stadigt och museet växte ur sina tre salar på Narvavägen. 1985 föddes tanken på ett ”ekonomiskt museum” i samarbete med sparbankerna och man började se sig om efter nya lokaler. 1997 invigdes de nya utställningarna på Slottsbacken och museet bytte namn från Kungl. Myntkabinettet – Statens museum för mynt-, medalj- och penninghistoria till Kungl. Myntkabinettet – Sveriges ekonomiska museum. Man glömde dock inte bort sina rötter. Från 1997 till 2016 visades den permanenta utställningen Medaljkonsten.
De senaste åren har myntkabinettet skakats dels av det kontroversiella beslutet att flytta från lokalerna på Slottsbacken, dels av de hårresande stölderna ur myntsamlingen som skildrats i den fenomenala SVT-dokumentären Guldfeber. Med nyinvigningen i november får museet en välbehövlig nystart.
Som konstaterades inledningsvis så visar namnbytet att museet kommer att fokusera ännu mer på den ekonomiska vetenskapen. Jag hoppas som sagt att även mynten och medaljerna får en framträdande plats i det nya museet. De är viktiga kulturbärande föremål som har fyllt en funktion i samhället i över 1 000 år. Få ämnen innehåller sådan glädje över skönheten i metallföremål som numismatiken och jag hoppas att Kungl. Myntkabinettet även i framtiden kommer att vara en samlingspunkt för oss intresserade.
När man säger att en medalj är av den och den ”storleken” så använder man en gammal svensk skala enligt vilken en medalj utifrån sin diameter placeras i en storlek mellan den 1:a (minst) och den 26:e (störst). Trots indelningar i storlekar är till synes godtycklig har den använts från 1700-talet ända in i våra dagar.
I det här fördjupande inlägget ska jag skriva något om hur skalan skapades och hur den har använts dels deskriptivt inom den numismatiska litteraturen för att beskriva hur stor en medalj är, dels normativt i officiella handlingar för att fastställa hur stor en medalj ska vara. Avslutningsvis ska jag nämna ett par problem att se upp för när skalan används.
Medaljernas Linné
Det var riksantikvarien och numismatikern Carl Reinhold Berch (1706–1777) som lanserade skalan 1773 i sitt verk Beskrifning öfwer swenska mynt och kongl. skåde-penningar. Den kallas efter honom ofta för Berchs skala (uttalas berks). Själv betecknade han den Mensura magnitudinis Nummorum vilket är latin och kan uttydas ungefär ‘mätning av storleken på mynt’. Skalan består av 26 numrerade cirklar utan tillhörande mått eller beskrivningar. Kanske tänkte Berch att det var enklast läsaren själv placerade sina mynt och medaljer på boksidan för att bestämma storleken.
Vi vet inte hur han tog fram sin skala eller varför de olika storlekarna ser ut som de gör. På medaljBlogg finns en intressant teori, att Berch likt den samtide Linné helt enkelt systematiserade det material han kunde hitta och att de 26 storlekarna avspeglar de mynt och medaljer han beskrev i sitt verk. Oavsett så blev skalan snart etablerad inom den svenska numismatiken.
När Gustav III återupplivade Vitterhetsakademien 1786 gav han den i uppdrag att ha översyn över medaljerna som präglades vid Myntverket. 1791 gav akademin ut en instruktion för hur minnesmedaljer skulle utformas författad av dess sekreterare och Berchs efterträdare som riksantikvarie Gudmund Jöran Adlerbeth (1751–1818). I den angavs att en minnesmedalj borde vara mellan 11:e till 22:a storleken och att mindre storlekar skulle reserveras för räknepenningar och jetonger. Dock har långt ifrån alla svenska medaljer präglats utifrån en viss storlek i Berchs skala.
1860 var det dags för en ny riksantikvarie att fatta pennan. Denna gång Bror Emil Hildebrand (1806–1884) som detta år gav ut sitt nya översiktsverk Minnespenningar öfver enskilda svenska män och qvinnor. I förordet skrev författaren angående skalan:
Då denna godtyckliga måttstock är känd endast af dem, som kunna rådfråga Berchs omnämnda arbete, har författaren ansett ändamålsenligare att angifva minnespenningarnes diameter i Svenska decimal linier. Af undseende för samlare, som ännu hänga fast vid gamla vanor, anföres likväl, inom parenthes, storleken efter Berchs skala.
En decimallinje motsvarar 2,969 millimeter och Hildebrand angav måtten med en fjärdedels linjes exakthet. I vissa fall där en medalj befann sig mittemellan två storlekar använde han halvstorlekar till exempel 7½ storleken. Ovala medaljer mättes på höjden.
Mellan 1874 och 1875 gav Hildebrand ut Sveriges och svenska konungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer i två band. Det omfattar bland annat de svenska kungliga belöningsmedaljerna från Fredrik I till Oscar II. Liksom i det tidigare verket angavs måtten i decimallinjer (dock endast med en halv linjes exakthet) med Berchs storlek inom parentes. I detta verk förekommer dock halvstorlekar betydligt oftare.
Hildebrands användning av Berchs skala är ett resultat av hans egna mätningar, avrundningar och tolkning av skalan. Inte nödvändigtvis att medaljerna tillverkats för att passa in i respektive storlek. Medaljernas faktiska mått varierar, och det är möjligt att andra metoder skulle ha resulterat i att vissa medaljer placerats i andra storleksgrupper. Vissa av de 26 storlekarna ligger bara ett par millimeter från varandra. Hildebrands klassificering är dock mycket etablerad.
1892 fortsatte Bror Edvard Hyckert (1848–1910) på Hildebrands arbete i Numismatiska meddelanden nr XIII. Han övergick dock till att ange diametern i millimeter och brydde sig inte om att försöka placera in medaljerna i Berchs olika storlekar. Under 1900-talet har medaljer mätts nästan uteslutande i millimeter och hänvisningar till Berchs skala skett endast sporadiskt.
Måttstock för kungliga medaljer
1785 instiftade Gustav III den nya belöningsmedaljen Illis quorum meruere labores och bestämde att den skulle delas ut i 18:e och 12:e storlekarna. Redan innan Vitterhetsakademien återuppväckts kunde alltså Berchs skala användas för att bestämma storleken på nya medaljer. De kungliga belöningsmedaljerna delades ofta ut i dessa storlekar kallade den större och den mindre storleken. Huruvida de bars om halsen eller på bröstet, med kedja eller band varierade.
1842 beslutade Karl XIV Johan att alla de kungliga belöningsmedaljerna som huvudregel skulle delas ut i den mindre 5:e storleken och bäras på bröstet i högblått band med gula kanter. 1860 infördes även den en 8:e storleken av Oscar I. På 1880-talet återinförde Oscar II de 18:e och 12:e storlekarna och sedan dess har i stort sett alla officiella belöningsmedalj präglads i någon av dessa fyra storlekar och följt samma praxis för hur de ska bäras:
18:e storleken i kedja om halsen
12:e storleken i band om halsen
8:e och 5:e storlekarna i band på bröstet
Det finns undantag. 8:e storleken av H.M. Konungens medalj kunde länge delas ut att bäras om halsen och 12:e storleken av samma medalj kan numera delas ut i kedja (se tidigare inlägg). Sedan 1947 delas medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst endast ut i 6:e storleken. Man ville att samtliga mottagare skulle få medaljen i samma storlek och valör och valde en storlek mellan de tidigare 8:e och 5:e.
Sedan 1923 delar Kungl. Patriotiska sällskapet in sina medaljer i 1:a, 2:a och 3:e storleken. Detta har inget att göra med Berchs skala utan är ett sätt att beskriva medaljerna i fallande storleksordning. 1:a storleken är störst, till skillnad från i Berchs skala där den är minst.
Några mätproblem
Ett försök att översätta Berchs skala till decimallinjer (vänster) och millimeter (höger).
Jag har hittills undvikt att skriva ut vad varje storlek motsvarar för diamteter i millimeter. Skälet är att Berchs skala inte är utformad utifrån några exakta mått och att tolkningarna skiljer sig år. I boken De nordiska ländernas officiella belöningsmedaljer (1938) av Ernst Areen (1882–1943) finns en millimetertabell för 1:a till 18:e storleken. När det gäller de storlekar som använts för de officiella belöningsmedaljerna så stämmer tabellen väl överens med den ”industristandard” som använts vid Myntverket:
18:e storleken = 56 mm.
12:e storleken = 43 mm.
6:e storleken = 27,5 mm.
5:e storleken = 24 mm.
8:e storleken är lite mer komplicerad. Den var ursprungligen 33 mm. men under 1800-talet minskades den till 32 mm. för att sedan tidigt 1900-tal präglas i 31 mm. vilket enligt Berchs skala egentligen borde motsvara 7½ storleken. Numera anses dock 8:e storleken vara 31 mm. i diameter.
Gällande övriga storlekar är det mindre säkert att en storlek alltid motsvarar måtten enligt Areens tabell. Patriotiska sällskapets och Pro Patrias största medaljer brukar utifrån Hildebrands klassificering placeras i den 11:e storleken. Denna mäter 41 mm. i diameter enligt Areen. Under större delen av 1900-talet har dessa medaljer dock präglats med drygt 42 mm. i diameter, alltså närmare 11½ eller rentav 12:e storleken.
Det är inte alltid enkelt att göra rätt. När medaljgravören Erik Lindberg skulle utföra frånsidorna till Patriotiska sällskapets nya hantverksmedaljer i 11:e och 9:e storlekarna följde han de exakta måtten i Areens tabell: 41 mm. respektive 35,5 mm. När de färdiga medaljerna kom från Myntverket var de dock 42 respektive 36 mm. Till frånsidan hade man nämligen använt Adolf Lindbergs något porträtt av Gustaf V som var någon mm. större.
Det finns givetvis inget som hindrar att man fortsätter att beskriva äldre medaljer med de storlekar som traditionellt använts, så länge man är medveten om den inte nödvändigtvis säger något om deras exakta mått.
Sammanfattningsvis
Även om Berchs 1700-talsskala är både godtycklig och svåranvänd så är den en del av vår rika medaljtradition. Om man instiftar en ny medalj kan man med fördel fortsätta traditionen och välja en storlek ur skalan. Som metod för att klassificera medaljer i efterhand var den dock anakronistisk redan vid 1800-talets mitt och det finns ingen anledning att pressa in en medalj i skalan som inte hör hemma där. När man beskriver en medaljs mått så bör man göra det i millimeter.
Kungl. Vitterhetsakademiens antikvariska prismedalj instiftad 1786 och sedan 1986 utdelad att bäras i band om halsen.
Akademier är lärda samfund under kungligt beskydd som främjar vetenskaplig eller konstnärlig verksamhet inom sina respektive områden. De svenska kungliga akademierna har sedan 1700-talet låtit prägla och dela ut ett stort antal medaljer. Före mitten av 1900-talet var det mycket sällsynt att någon akademimedalj utdelades att bäras i band. På 1940-talet instiftades dock ett par nya bärbara akademimedaljer och efter ordensreformen 1974 har flera akademier börjat förse gamla medaljer med band. Dessa medaljer har ofta kungligt porträtt och kunglig krona och räknas som officiella.
För att få en översikt över svenska officiella utmärkelser vänder man sig vanligtvis till böckerna Svenska ordnar och medaljer (1987 och 1998) av vice ordenskansler Fredrik Löwenhielm och Utmärkelsetecken på militära uniformer (2007) av Christian Braunstein, samt till de förteckningar över utmärkelser som upprättats av Försvarsmakten. Dessa utgår från en indelning med tolv grupper från A till L. Vissa akademimedaljer finns upptagna i grupp I (övriga officiella medaljer) men många saknas. Frågan om deras status är snårigare än man kan tro.
Exemplet Vitterhetsakademien
För att visa hur den formella hanteringen av de akademiska medaljerna förändrats över tid är Kungl. Vitterhetsakademien (grundad 1735) ett bra exempel. Bilder på akademiens bärbara medaljerna finns här.
1949 ansökte Vitterhetsakademien hos Kungl. Maj:t (regeringen) om att få inrätta en bärbar medalj – För vaksam vård om svenska minnen (Gustaf Adolfsmedaljen). Vid den här tiden fastställdes akademiernas stadgar av regeringen och instiftandet av en ny bärbar medalj var ett regeringsärende. Efter sedvanlig behandling i departementen kunde medaljen instiftas av Gustaf V i statsrådet den 30 juni 1949. På samma sätt hade Kungl. Musikaliska akademiens medalj För tonkonstens främjande instiftats 1944.
1967 ville Vitterhetsakademien instifta ytterligare en bärbar medalj – För berömvärd gärning. Denna gång ansökte man direkt hos Gustaf VI Adolf via Riksmarskalksämbetet om så kallat ”nådigt tillstånd” att förse medaljen med kungens porträtt och kunglig krona vilket beviljades. Det sågs alltså inte längre som nödvändigt att regeringen fattade beslut i frågan.
1986 firade Vitterhetsakademien att de gått 200 år sedan akademien återuppväckts av Gustav III. Akademin hade ursprungligen grundats av hans mor Lovisa Ulrika. Man beslutade att de båda prismedaljerna från 1786, med Gustav III och Lovisa Ulrikas gemensamma porträtt, nu skulle förses med kunglig krona och band.
Den antikvariska medaljen skulle delas ut i originalstorlek (12:e storleken) och bäras om halsen som Akademiens stora guldmedalj. Den skulle även förminskas till 8:e storleken och delas ut i silver på bröstet som den nya antikvariska medaljen. Även inskriftsmedaljen skulle förminskas och delas ut på samma sätt. Medaljerna överlämnades första gången av Carl XVI Gustaf vid en högtidssammankomst i Rikssalen samma år.
Officiella eller inte?
Vitterhetsakademiens bärbara medaljer har alltså instiftats i tre omgångar, under tre olika kungar och på tre olika sätt. Hur påverkar detta deras status? Fredrik Löwenhielm har i sin bok endast tagit med Vitterhetsakademiens medaljer från 1949 och 1967. Medaljerna från 1786/1986 saknas och de förekommer inte heller i andra officiella förteckningar, till exempel Försvarsmaktens.
Det är förstås möjligt att Löwenhielm förbisett dem. Han har däremot tagit med Krigsvetenskapsakademiens båda belöningsmedaljer: den större av 15:e storleken som från 1827 och den mindre av 8:e storleken från 1829. De visar Karl XIV Johan på åtsidan och Minerva med akademiens motto Ingenio et Fortitudine på frånsidan. 1987 gjordes den mindre medaljen bärbar och 1995 även den större. Vid det senare tillfället ansökte akademien hos kungen om nådigt tillstånd. 1995 är också de år som Löwenhielm anger i sin förteckning, även om de båda medaljerna placerats utifrån när de instiftats.
Det verkar alltså som att Löwenhielm i sin förteckning endast tagit upp de bärbara akademimedaljer för vilka tillstånd sökts och medgivits av antingen Kungl. Maj:t (regeringen) eller av Riksmarskalksämbetet. Till skillnad från vad som ibland hävdas gör han dock inte skillnad mellan dessa två tillstånd. Båda berättigar till placering i grupp I.
Andra akademier som gjort äldre medaljer bärbara är Ingenjörsvetenskapsakademien (1987 eller 1989), Vetenskapsakademien (1990 och 1995), Skogs- och lantbruksakademien (1995). Örlogsmannasällskapet (1999) och Gustaf Adolfs akademien (okänt). Av dessa är det bara Örlogsmannasällskapet som jag med säkerhet vet har sökt tillstånd från Riksmarskalksämbetet. Tillsammans med Ingenjörsvetenskapsakademiens medaljer är de enda som finns upptagna i Försvarsmaktens förteckning. Resten saknas.
Slutord
Att tilldelas en medalj av en kunglig akademi är en stor ära. Medaljerna är anrika och mycket vackra. Vanligtvis är det kungen eller någon medlem av kungahuset som överlämnar dem personligen. De är utan tvekan officiella.
Det är önskvärt att luckan beträffande dessa medaljer i officiella förteckningar fylls igen. Webbplatsen Medalj.nu var ett försök att åstadkomma en sådan förteckning med ideella krafter. Den drogs dessvärre med ett antal problem och är numera nedlagd.
Det svenska ordens- och medaljväsendet grundades år 1748. Den då instiftade Svärdsorden var avsedd att tilldelas officerare både för tapperhet i krig och långvarig tjänst i fred. Senare under 1700-talet skapades våra första renodlade krigsdekorationer för såväl officerare som manskap som uppvisat tapperhet, mod eller ledarskap. Dessa utmärkelser fortsatte att utvecklas och delas ut under de krig som Sverige deltog i fram till 1814 och ett antal delades även ut i fredstid ända in på 1900-talet.
Eftersom Sverige sedan 1956 skickat trupper till olika fredsbevarande insatser har det införts nya utmärkelser avsedda för insatser strid eller under krigsliknande situationer. Det har diskuterats om inte de anrika krigsdekorationerna, som delats ut kontinuerligt under 1700-, 1800- och 1900-talen, kunde anpassas för moderna behov och åter tas i bruk för detta ändamål.
Med anledning av den pågående Förtjänstutredningen är frågan mer aktuell än någonsin.
1788 –1790 års krigsdekorationer
Under kriget mot Ryssland 1788–1790 instiftades inte mindre än fyra nya utmärkelser. Två av dem skulle utgöra kärnan bland svenska krigsdekorationer under lång tid framöver.
Riddare med stora korset av Svärdsorden
Strax före krigsutbrottet på midsommarafton den 23 juni 1788 sammankallade Gustav III ordenskapitlet och förklarade att han beslutat att inrätta en den nya ordensvärdigheten – riddare med stora korset av Svärdsorden (RmstkSO) ämnad som:
en ypperlig belöning för utmärkt tapperhet, aldrig må utdelas utan då Sveriges Rike uti örlog stadt är, eller kunna vinnas utan genom värkeliga Krigs bedrifter uti rikets tjänst.
Samma dag avseglade kungen mot den blivande krigsskådeplatsen Finland. Enligt de närmare bestämmelser som senare meddelades skulle värdigheten förlänas som ”ett hedrande bewis af mannamod” och den belönade skulle vara regementsofficer samt riddare av Svärdsorden sedan tidigare.
Ordenstecknen utgjordes av Svärdsordens riddartecken i samma storlek som kommendörstecknet att bäras i band om halsen, samt ett enkelt eller ett par korslagda svärd av silver som skulle bäras på bröstet under kraschanen om mottagaren blev upphöjd till högre grader inom Svärdsorden eller Serafimerorden. Senare skulle dessa bäras oavsett.
Efter segern vid Hogland 1788 blev hertig Carl (XIII) och sex sjöofficerare de första att upphöjas till riddare med stora korset av Svärdsorden. Efter slaget vid Valkeala 1790 anlade Gustav III själv ordenstecknet. Totalt 25 svenskar fick utmärkelsen under kriget.
Medaljer och distinktionstecken
För underofficerare och manskap vid armén och arméns flotta instiftade Gustav III den 28 maj 1789 medaljerna För tapperhet i fält respektive För tapperhet till sjöss. De var av silver med kungens porträtt och bars på bröstet i blått (senare gul-blått) band. Beslut om utdelning fattades av kungen själv.
Den 18 juni samma år instiftades storamiralen hertig Carl (XIII) med kungens tillstånd en motsvarande utmärkelse inom örlogsflottan nämligen distinktionstecknet För tapperhet till sjöss. Tecknet var av silver och delades ut i en högre och en lägre grad som båda bars på bröstet i ett gult och svart band vilket var hertigens vapenfärger. Tecknet var knutet till storamiralsämbetet och upphörde att delas ut när ämbetet avskaffades 1797. Formellt distinktionstecknet inte avskaffats och finns upptaget i Försvarsmaktens uniformsbestämmelser som Örlogsflottans hederstecken.
Slutligen kan nämnas de särskilda tapperhetsmedaljer för segrarna vid Svensksund och Fredrikshamn som delades ut till såväl officerare som underofficerare.
Sveriges sista krig
Under Sveriges fem återstående större krig utdelades ett stort antal tapperhetsmedaljer. Dessa kunde sedan 1808 även utdelas i guld för officerare vilket innebar att Svärdsordens ordinarie riddargrad inte utdelades lika ofta som krigsdekoration. Även värdigheten riddare med stora korset delades flitigt ut:
Pommerska kriget, 1805–1807: 5 RmstkSO
Dansk-svenska kriget, 1808–1809: 2 RmstkSO
Finska kriget, 1808–1809: 30 RmstkSO, varav 3 utlänningar
Sjätte koalitionskriget, 1813–1814: 26 RmstkSO, varav 14 utlänningar
Fälttåget mot Norge, 1814: 0 RmstkSO
Georg Carl von Döbeln.
Bland mottagarna finns såväl svenska legendarer som Curt von Stedingk (segern vid Porrassalmi 1789), Gustaf Mauritz Armfelt (segern vid Savitaipal 1790) och Georg Carl von Döbeln (segern vid Lappo 1808), som utländska t.ex. hertigen av Wellington, Arthur Wellesley (1814).
Eftersom värdigheten på kronprins Karl (XIV) Johans initiativ tilldelats ett antal allierade fältherrar beslutades 1814 att graden skulle delas i en första och en andra klass. För första klassen krävdes generalmajors grad och för den andra majors. Förändringen blev till många mottagares stora förtret retroaktiv. Riddare av första klassen fick bära det upprätta silversvärdet på bröstet och riddare av andra klassen (sedan 1844) de korslagda silversvärden.
Medan RmstkSO endast kunde tillfalla högre officerare så var tilldelningen av tapperhetsmedaljer friare. Bland de som fick ta emot den finns civila, kvinnor, och till och med barn som utmärkt sig för tapperhet i krig.
De tre kända kvinnorna är pigan Anna Maria Engsten som belönades med medaljen För tapperhet till sjöss för sitt mod under Viborgska gatloppet 1790, Brita Hagberg som tog värvning under namnet Petter och mottog samma medalj efter att ha sårats under slaget vid Svensksund, samt Elisa Servenius som följde med sin man till Finska kriget och bland annat vårdade sjuka och samlade ihop ammunition under slaget vid Ratan varefter hon mottog För tapperhet i fält.
Åtminstone sex 16-åringar har mottagit tapperhetsmedalj men rekordet innehas av 13-åringen Karl Annerstedt fick medalj som frivillig vid slaget vid Bornhöft 1813. Skeppsgossen Karl Johan af Wirsén hade fått ta emot tapperhetsmedalj redan som 10-åring (!) efter slaget vid Svensksund men det avstyrdes av hans far. Han mottog den dock 1809 efter att ha utmärkt sig själv i vuxen ålder.
Exemplen ovan illustrerar varför För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss kallats våra mest demokratiska medaljer.
I fredstid
Efter freden 1814 utdelades värdigheten riddare med Svärdsordens stora kors ett till hertig Eugen av Leuchtenberg (1823) och kejsar Napoleon III av Frankrike (1861). Dessa förläningar var inte helt enligt regelboken så 1902 infördes möjligheten att dela ut graden till ”utländska fältherrar och befälhavares, som på synnerligen framstående sätt utmärkt sig under krig”. Denna utnyttjades 1942 den finske marskalken Gustaf Mannerheim tilldelades värdigheten.
Marksalk Gustaf Mannerheim iförd halstecken och svärd för RmstkSO1kl.
Tapperhetsmedaljerna har perioden 1814 till 1915 utdelats inte mindre än 43 gånger till svenska officerare och soldater, med vederbörligt tillstånd, tjänstgjort hos andra stater. När de dekorerats av sitt värdland tilldelades de även svensk tapperhetsmedalj. Dessa medaljer har vunnits över hela världen, t.ex. under Amerikanska inbördeskriget 1861–1865, Andra Opiumkriget 1856–1860 och senast till medlemmar av det persiska gendarmeriet i början av 1900-talet. Tapperhetsmedalj har dock inte förlänats när krigsdeltagandet inte varit sanktionerat som i fallet med Robert Wållgren.
På 60-talet nominerades ett antal svenskar som tjänstgjort i Kongo till tapperhetsmedalj. Frågan utreddes inom regeringskansliet som sade nej. Sent omsider fick de istället Vasamedaljen.
Krigsdekorationskommittéer
Mellan 1940 och 1952 utredde tre olika kommittéer hur Sveriges krigsdekorationerna skulle se ut i framtiden. Dessa var 1940 års militära ordenskommitté, 1944 års utredning (ej bevarad) och 1951 års krigsdekorationskommitté. Deras förslag innebar att vissa äldre utmärkelser skulle anpassas och att ett antal nya skulle instiftas. Trots att förslagen var genomtänkta så genomförde se endast i liten omfattning.
Ett resultat av utredningarna var att man helt skilde på krigs- och fredsdekorationer. Genom 1952 års ordensstadgar gjordes Svärdsordens riddartecken (för officerare), Svärdstecknet (för underofficerare) och Svärdsmedaljen (för manskap) till utmärkelser för långvarig tjänst i fred. Tidigare hade dessa i teorin även kunnat förlänas för tapperhet och andra förtjänster i krigstid.
Tapperhetsmedaljer
Utredningarna kunde konstatera att begreppet tapperhet utvecklats sedan 1700-talet. De var då ett brett begrepp som omfattade bland annat krigsskador, rådighet i farliga situationer, erövrande av segertecken med mera. I modern tid hade det dock kommit att innebära mod under strid. Kommittéerna var överens om att det skulle finnas särskilda utmärkelser för sådan tapperhet och att 1789 års kungliga medaljer För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss skulle anpassas för ändamålet. Den tidigare uppdelningen med guldmedalj till officerare och silvermedalj för underofficerare och manskap skulle tas bort.
1940 års kommitté föreslog att medaljerna skulle sammanfogas till medaljen För tapperhet att utdelas av kungen i guld eller silver på förslag av överbefälhavaren ”till svenska män och kvinnor såsom belöning för utmärkt mod och rådighet mot rikets fiender”. Medaljens gamla utseende med Svärdsordens riddarkors på åtsidan och lagerkrans på frånsidan skulle behållas och den skulle bäras i gul-blått band som tidigare.
Den förslagna medaljen För tapperhet i krig. Teckning av Sven Sköld.
1951 års kommitté var inne på en annan linje och föreslog inskriptionen För tapperhet i krig att utdelas i guld ”utomordentlig personlig tapperhet under direkt stridskontakt med risk för eget liv samt utöver vad normal pliktuppfyllelse fordrar”. Bedriften borde även bidra till stridskrafternas framgång eller uthållighet i striden. Medaljen skulle utdelas av Kungl. Maj:t (regeringen). Den skulle likt de andra kungliga belöningsmedaljerna förses med kunglig krona och visa kungens porträtt på åtsidan. Det gul-blåa bandet skulle dock behållas.
Medaljen För tapperhet i krig skulle kompletteras med en ny medalj Mod och vilja inför fienden i silver. Även den för personlig tapperhet (inte ”utomordentlig”) men utan kravet på att ha påverkat striden. Även denna medalj skulle ha kunglig krona och porträtt men bäras i mellanblått band. Utdelandet skulle delegeras av Kungl. Maj:t till överbefälhavaren.
Riddare med stora korset av Svärdsorden
Varken 1940 års eller 1951 års kommitté föreslog några förändringar gällande RmstkSO. Första och andra klassen skulle även fortsättningsvis vara knuten till generalmajors respektive regementsofficers grad och endast kunna vinnas av den som med heder kommenderat en större trupp mot fienden.
1951 års kommitté undvek på ett elegant sätt frågan om tapperhetsmedaljen eller RmstkSO skulle anses finast och bäras främst. Till paraddräkt skulle Svärdsorden bäras om halsen och tapperhetsmedaljen på bröstet, och till daglig dräkt skulle tapperhetsmedaljens band bäras på släpspänne medan riddare av Svärdsordens stora kors endast skulle bära sitt silversvärd på bröstet.
Oviljan att anpassa RmstkSO skulle dock kritiseras vilket jag återkommer till.
Utmärkelser för välförhållande och förtjänst
I och med att tapperhet gavs en snävare betydelse och Svärdsordens dekorationer reserverades för fredstid uppstod ett behov av utmärkelser för mer generella förtjänster under krigstid som inte innebar mod under strid. Sådana skulle ha vagare kriterier för att kunna anpassas efter krigets verklighet. För detta ändamål föreslog 1940 års kommitté en försvarsmedalj med inskriptionen För Sverige. 1951 års kommittés förslog istället ett krigskors inom Svärdsorden i tre klasser (guld, silver och brons) vilket faktiskt kom att införas i 1952 års ordensstadgar.
En vanlig missuppfattning är att det var tänkt som en tapperhetsutmärkelse, eller rentav som Sveriges högsta krigsdekoration. Det var det inte. Krigskorset var avsett som belöning för ”välförhållande och förtjänst” med vilket kommittén avsåg:
sådan berömvärd bedrift, som utföres inom ramen för väl fullgjorda plikter. Detta vare sig bedriften utförts inför fienden eller på grund av andra av kriget påkallade förhållanden och vare sig den utförts med risk för eget liv eller icke.
Till skillnad från tapperhetsmedaljerna och ordnarna skulle utdelandet av krigskorset delegeras till militära befälhavare. Det har därför betraktats som en fristående del av Svärdsorden. Krigskorset var alltså en underordnad utmärkelse och dess första klass i guld skulle bäras efter silvermedalj för tapperhet.
Framtiden
I skrivande stund arbetar en parlamentarisk utredning med brett mandat för att se över Sveriges offentliga ordens- och medaljväsende. En uttalad ambition är att ta i bruk de ordnar och medaljer som lagts vilande, särskilt med avseende på internationella insatser.
Något som konstaterades redan för 80 år sedan är att gränsen mellan krig och fred inte längre är skarp och att en utmärkelse för tapperhet eller dylikt inte nödvändigtvis behöver vara beroende av att en formell krigsförklaring utfärdats. Flera länder delar idag ut samma utmärkelser för internationella insatser som de gjort under krig, och den svenska Försvarsmakten räknar numera sina förtjänstmedaljer som krigsdekorationer om de delas ut för insatser under strid eller under krigsliknande situationer.
Det finns alltså ingen anledning att lägga undan utmärkelser för ”riktiga krig”. Skulle ett sådant bryta ut kommer vi oavsett behöva anpassa krigsdekorationerna, vilket utredningarna konstaterade redan för 80 år sedan. Det är lönlöst att förutspå krigstida behov i det avseendet. Det är vår tids modiga handlingar som bör ligga till grund för hur utmärkelser utformas.
Förslag
Något som jag tycker borde vara en självklarhet är att 1789 års tapperhetsmedaljer i guld och silver återinförs. Dessa kan enkelt ersätta Försvarsmaktens förtjänstmedaljer med svärd i samma valörer. Tapperhet ska belönas med en kunglig utmärkelse, inte en myndighetsmedalj. Proveniensen hos denna medalj som utdelats under 1700-, 1800- och 1900-talen ska utnyttjas och komma vår tids hjältar till del.
Uppdelningen guldmedalj till officerare och silvermedalj till soldater har spelat ut sin roll, och man kan fundera på om inte samma princip ska tillämpas på riddare med stora korset av Svärdsorden. Även om denna utmärkelse i praktiken delats ut till höga officerare så har talar dess urkunder redan vid stiftandet om ”utmärkt tapperhet” och i 1952 års ordensstadgar och ”tapperhet eller framstående tjänster”. De flesta länders högsta krigsutmärkelse har formen av ett kors eller liknande: USA:s hedersmedalj, Storbritanniens Victoriakors, Norges Krigskors, Danmarks Tapperhetskors och så vidare. Kunde inte RmstkSO bli Sveriges?
Tanken har kastats fram tidigare av Leif Påhlsson som föreslog att värdigheten kunde användas på samma sätt som finska Mannerheimkorset med den högre graden reserverad för fältherrar och den lägre utdelas för tapperhet oavsett grad. De närmare kriterierna kan diskuteras, men RmstkSO är onekligen passande som högsta krigsdekoration utifrån sitt ursprungliga syfte, sin proveniens och inte minst sin form: halstecken i form av ett kors vid högtidligheter och Gustav III:s lilla silversvärd på bröstet till vardags.
Jag vet att flera vill se att Svärdsordens krigskors tas i bruk, men det är inte en åsikt jag delar. När det finns utmärkelser med kontinuitet tillbaka till 1700-talet menar jag att man ska använda dem, inte oanvända skrivbordsprodukter från 50-talet. Kanske kan den fylla sin tänkte funktion som belöning för ”välförhållande och förtjänst”, men då finns det flera andra utmärkelser som kan anpassas för ändamålet. Då tänker jag till exempel på den kungliga medaljen För mod och rådighet till sjöss under farofylld tid som i praktiken delades ut som en civil krigsdekoration under andra världskriget. Man kan också tänka sig att återuppta hertig Carls distinktionstecken för marinen med nya motsvarigheter för armén och flygvapnet.
Sammanfattningsvis så har Sverige många historiska utmärkelser som delats ut för stort personligt mod under krigssituationer till militärer och civila, kvinnor och män, unga och gamla. Dessa ordnar och medaljer är båda vackra och praktiska. Det värde som de representerar genom alla de som fått ta emot dem sedan 1700-talet borde få komma våra moderna hjältar till del.
Svenska folket följer varje dag det viktiga arbete som bedrivs inom hälso- och sjukvården under den rådande corona-epidemin. Vården om sjuka har varit en riksangelägenhet sedan mitten av 1700-talet och då sågs det som en uppgift för ordensväsendet. En tradition som går tillbaka till medeltiden.
Ordensväsendets ursprung har ett nära samband med sjukvården. Den medeltida Johanniterorden uppstod runt år 1180 kring ett hospital i Jerusalem där pilgrimer kunde söka vård hos munkarna. Även efter att orden blivit riddarorden med en huvudsakligen militär funktion fortsatte dess medlemmar att kallas hospitaliter (engelska: Knights Hospitaller). Idag bedriver Johanniterordens olika grenar ett omfattande humanitärt arbete, bland annat inom svenska Johanniterhjälpen.
Kungl. Serafimerordens kedja.
När den svenska Serafimerorden instiftades år 1748 var syftet att skapa ett i första hand symboliskt ordenssamfud genom vilken riddarna kunde förenas i en gemenskap med den svenske kungen. Seraferna som återfinns i ordens namn och emblem är ett bibliskt änglaväsen som markerar närhet till Gud. Redan Erik XIV och hans bröder prydde sina ordenskedjor med serafer. Det ljusblå ordensbandet anspelade på himmelen och ordensmedaljen bar devisen Proceres cum principe nectit (‘den förenar de främste med fursten’). Allt för att markera vilken upphöjd skara riddarna tillhörde.
Den historiska ordensuppgiften att måna om fattiga och sjuka var dock inte bortglömt vid ordens grundande. Ordensstadgarnas 30 § angav att:
Riddares plikt ware, at sielfmante åtaga sig öfwerinseende wid Siuk- och Fattighus …
Serafimerorden var inte en helt symbolisk sammanslutning. Riddarna samlades regelbundet till ordenskapitel i Riddarsalen på Stockholms slott och redan vid kapitlet den 21 november 1748 tog man sig an uppdraget att värna om sjuka och fattiga.
Olof Ström med sin Serafimermedalj i kedja i knapphålet.
För det första beslutade man att dela ut Serafimermedaljen till bryggaren Olof Ström som under många år nitiskt skött fattighuset i Katarina församling. Det beslutades samtidigt att medaljen hädanefter skulle tilldelas personer som oegennyttigt och framgångsrikt verkat i den praktiska människokärlekens tjänst. Alltså inom sjuk- och fattigvård eller annan välgörenhet. Detta blev första gången en svensk medalj fick en specifik uppgift. Efterföljarna skulle bli många.
För det andra bestämde sig ordenskapitlet denna dag att stödja det pågående projektet att anlägga ett sjukhus i Stockholm. Åtta serafimerriddare, varav fyra riksråd och fyra presidenter, uppdrogs att ansvara för sjukhusets anläggning. Året därpå köpte man en tomt på Kungsholmen och den 30 oktober 1752 öppnades Sveriges nya rikssjukhus – Serafimerordenslasarettet. Visserligen hade sjukhuset vid starten endast åtta bäddar men dess betydelse för den svenska sjukvårdens utveckling ska inte underskattas. Med hjälp av Linné anlades en trädgård för medicinalväxter och sedan Karolinska institutet grundades 1810 förlades den praktiska utbildningen av läkare till det växande lasarettet som kom att kallas ”den svenska medicinens högborg”.
Gustav III såg till att formalisera serafimerriddarnas ansvar för sjukvården genom att 1773 överlåta överstyrelsen över rikets alla hospital och barnhus till två serafimerriddare. I ordenskapitlet den 25 november 1787 gick kungen ett steg längre och inrättade
ett Gille, som å Serahimer Ordens vägnar har öfverinseendet och förer styrelsen af Barnhus, Hospitaler och Lazaretter i riket.
Det nya Serafimerordensgillet bestod av ordens kansler, vice kansler, de nya ordensfunktionärerna översteskattmästare och översteombudsman, samt två ytterligare serafimerriddare. Gillet verkade fram till 1877 då dess uppgifter för den alltmer omfattande sjukvården i riket överfördes till Sundhetskollegium som då bytte namn till Medicinalstyrelsen. Styrelsen för Serafimerlasarettet utövades av två serafimerriddare ända fram till 1888 då en direktion inrättades och de båda riddarna blev ordförande och vice ordförande. Därmed var Serafimerordens 100-åriga band till sjukvården formellt klippta. Vid Serafimerlasarettet bedrevs vård inne i centrala Stockholm ända fram till 1980.
Före 1975 kunde svenskar utnämnas till riddare av Serafimerorden, eller Riddare och Kommendör av Kungl. Maj:ts Orden titeln officiellt lyder, som ”belöning för dem, vilka genom sina tjänster till konung och fädernesland gjort sig högst förtjänta och således blivit värdiga att bekläda rikets högsta ämbeten”. Sedan dess har den endast förlänats inom kungahuset, till utländska statschefer och därmed jämställda. Den sista icke-kunglige serafimerriddaren var hovrättspresidenten och riksmarskalken Sten Rudholm som avled 2008.
Det finns idag en bred politisk majoritet som stöder att det svenska ordnarna åter ska kunna tilldelas svenskar och den parlamentariska Förtjänstutredningen arbetar i skrivande stund med att ta fram ett förslag. Tyvärr har man redan på förhand räknat bort Serafimerorden. I KU:s betänkande står:
Serafimerorden ska dock fortsatt vara förbehållen medlemmar av kungahuset samt utländska statschefer.
Jag tror att detta beror på att man missförstått vad Serafimerorden är. Den grundades inte exklusivt för statschefer och kungligheter utan för att ”förena de främsta”. Tidigare har det knutits till höga ämbeten, men med Serafimerordens långa tradition av att värna om fattiga och sjuka kunde den lika gärna vara en belöning extraordinära humanitära insatser. Det skulle bli en oerhört sällsynt utmärkelse och det är svårt att föreställa sig vilka som skulle kunna komma i fråga. Just därför bör vi inte utesluta något.
Vid ordensreformen 1974 uteslöts alla svenska medborgare från att motta Serafimerorden och Nordstjärneorden. Regeringen fick därför skyndsamt ändra ordenskungörelsen inför kronprinsessans myndighetsdag när man insåg att Sveriges blivande drottning inte var behörig att ta emot de ordnar hon en dag själv skulle dela ut. Sådana problem skapar man när man är för kategorisk och bygger formella hinder i onödan.
Vi bör vara öppna för att en dag kunna fortsätta Serafimerordens humanitära tradition genom att förläna den till en förtjänt svensk medborgare.
Medaljen Illis quorum meruere labores instiftades 1785 av Gustav III och är en av Sveriges främsta belöningsmedaljer. Idag delas den ut av regeringen för ”insatser för kulturella, vetenskapliga och andra allmännyttiga ändamål”. Senaste utdelningen skedde i september 2018 till Katarina Johansson och Alexandra Charles von Hofsten.
Ursprungligen förlänades medaljen i guld- eller silverkedja att bäras om halsen eller i knapphålet. Senare började medaljen delas ut i blått, grönt eller vitt band. Den 22 december 1841 bestämde kung Karl XIV Johan att alla svenska belöningsmedaljer skulle delas ut att bäras i högblått band med gula kanter och detta har med ytterst få undantag gällt sedan dess. Det mest kända undantaget är Illis quorum av 12:e storleken i Serafimerordens band som Selma Lagerlöf fick motta 1926. Ett desto mindre känt undantag gjordes 1882.
Schwedenstein.
Den 6 november 1882 högtidlighölls 250-årsdagen av slaget vid Lützen vid minnesmärket Schwedenstein som markerar platsen där Gustaf II Adolf stupade. 1837 hade kronprins Fredrik Vilhelm (IV) av Preussen anlagt en minnesplats där och låtit anställa en krigsinvalid att sköta om den. 1882 innehades den sysslan av fältväbeln Ludwig Wilhelm Müller som skadats i det tyska enhetskriget 1866. När det uppmärksammades i svenska tidningar att Müller hade magra inkomster och en familj att försörja så samlades det in pengar till hans understöd. De överlämnades på minnesdagen av den svenske generalkonsuln i Leipzig som samtidigt dekorerade Müller med en medalj från kung Oscar II – Illis quorum meruere labores i guld av 5:e storleken med Svärdsordens band.
Kanske ville man ge Müller en militär dekoration utan att använda de som var avsedda för svenska krigsmän. Endast ett par tillfällen då Illis quorum delats ut med Svärdsordens band är kända. 1815 hade den holländske kaptenen von Kellner mottagit medaljen av 12:e storleken i guld med Svärdsordens band för brobyggnader och andra ingenjörsbefattningar under tyska fälttåget. En ytterst sällsynt medalj således.
Livrustkammaren har öppnat igen! Ett och ett halvt år har det tagit att sätta upp den nya basutställningen som tar upp sex stora källarvalv på Stockholms slott. Varje valv är fyllt av spännande föremål som får representera en tidsepok i den svenska monarkins historia. Bland det som plockats fram ur samlingarna finns ett stort antal ordenstecken och medaljer som tillhört svenska kungligheter.
Självständighet och maktkamp 1521–1611
Det första valvet fokuserar på Vasaätten. Här kan man bland annat beskåda Karl IX:s Jehovaorden instiftad inför hans kröning 1607. Den var ett av flera försök av Vasakungarna att instifta en svensk kunglig orden. Ingen av dessa blev långlivad, men insignierna är enastående vackra.
Ordenskedjan (till vänster) är utförd av guldsmeden Antonji Groot den äldre. Det gyllene ordenstecknet föreställer en stjärna med åtta spetsar och åtta strålar med gudsnamnet Jehova ingraverat i mitten. Kedjan består av 23 länkar av guld, emalj och är besatt med bergkristall och granater. Tolv av länkarna föreställer grönemaljerade vasar som fattas av två händer – en manlig och en kvinnlig – som kommer fram ur blåa moln.
Ett mindre påkostat ordenstecken (längst ned till vänster) utan kristaller, utfört av Ruprecht Miller, bars sannolikt av en av Karl IX:s söner.
Sverige expanderar – militärt och kulturellt 1611–1654
I detta rum, som bland annat innehåller föremål från drottning Kristina, lyckades jag inte hitta någon orden eller medalj. Frågan om en riddarorden lyftes i rådet under Kristinas tid men ledde inte till något beslut.
De stora krigens tid 1654–1720
Drottning Kristinas kusin och Pfalzättens förste kung Karl X Gustav gjorde även han ett försök att instifta en svensk orden – Jesu namns orden – år 1656. Ordenstecknet, utfört av Gregorius Schick, var ett kors bestående ett fyra vasar och i mitten bokstäverna IHS (Iesus Hominum Salvator).
I utställningen har ordenstecknet fästs i ett ljusblått band på den kolt som den blått fyraårige Karl XI bar när han år 1660 hyllades som kung efter faderns död.
Frihetstid och revolutioner 1720–1818
Det var först under frihetstiden som Sverige fick ett bestående ordensväsende när Fredrik I år 1748 på riksdagens förslag instiftade Serafimerorden, Nordstjärneorden och Svärdsorden. Dessa förtjänstordnar var uppdelade i flera grader och mycket moderna för sin tid.
Bland de utställda föremålen finner vi den kolt som bars av prins Gustav (III) år vid ordnarnas instiftande. Den var en motsvarighet till de ordensdräkter som bars av Serafimerriddarna. Som kung skulle Gustav III själv instifta Vasaorden vid sin kröning 1778.
Utställd är också en av Serafimerordens kedjor av den ursprungliga modellen. Att kedjan pryds med blå patriarkalkors lär ha berott på att man hämtade inspiration från äldre ordenskedjor, till exempel Karl IX:s Jehovaorden. Man utgick dock från en fransk avbildning där konstnären misstolkat kedjans vasar som kors. Serafimerordens härskri IHS som pryder ordenstecknets mitt är på samma sätt hämtat från Karl X Gustavs Jesu namns orden.
Gustav IV Adolfs uniformer visar hur Svärds- och Nordstjärneordens band kunde fästas vid knapparna – en föregångare till dagens släpspännen, samt hur kraschanerna under lång tid broderades direkt på livrocken. Ovanför Serafimerordens kraschan ser vi Malteserordens bröstkors som kungen mottog av den ryske kejsaren Paul I vid ett besök i Sankt Petersburg år 1800. Denne hade blivit ordens beskyddare 1797 och när Napoleon invaderade Malta året därpå lyckades kejsaren bli vald till stormästare. Efter hans död 1801 avvecklades det ryska engagemanget i ordens styre.
Nationalism och nya ideal 1818–1918
1818 kröntes Karl XIV Johan till kung i Sverige och Norge och inledde ätten Bernadottes långa regeringsperiod.
Vid kröningen i Trondheim fick de närvarande riksdagsmännen ta emot en minnesmedalj av guld med kungens bild och kunglig krona avsedd att bäras (till höger). Åskådarna kunde om de hade tur få tag på en kastpenning eller rentav en hästsko av silver från kortegen som avsiktligt satts lös (till vänster).
1800-talet var uniformernas århundrade. År 1860 blev Karl XV den förste att låta sig krönas i uniform och den generalsuniform han använde vid tillfället står utställd med kedjorna för de fyra kungliga riddarordnarna samt Carl XIII:s orden i band om halsen.
Ett senare men lika praktfullt exempel är drottning Victorias uniform komplett med pickelhuva som hedersöverste för tyska 34:e fysiljärregementet i Stettin. Hon hade utnämnts av sin kusin kejsar Vilhelm II då han besökte Sverige 1908. Året därpå inspekterade drottningen sitt regemente iförd denna uniform.
Ännu i början på 1900-talet förlänade de flesta stater inte ordnar till kvinnor. 1908 bestämde visserligen Gustaf V att Sveriges drottning skulle bära Serafimerorden, men det skulle dröja nästan ett halvsekel innan ordnarna började delas ut till kvinnor. I vissa länder fanns dock särskilda ordnar eller ordensgrader för kvinnor. Två sådana bar drottningen på sin uniform: prinsesskorset av badiska husorden Fidelitas (själva dekorationen saknas dock) samt preussiska Louiseorden. Bredvid dem ett antal svenska och tyska minnesmedaljer.
Monarki i demokratins tid
I den sista salen som fokuserar på 1900-talet och framtiden finns den klassiska uniformen för Livregementet till häst som den 3-årige prins Carl Gustaf bar på julafton 1949 hos sin farfarsfar Gustaf V. På bröstet bar han miniatyren av kungens jubileumsminnestecken med anledning av 90-årsdagen året innan. De ytterligare medaljer som kung Carl XVI Gustaf mottagit sedan dess visas av naturliga skäl inte i Livrustkammaren.
Däremot finns ett monter benämnd ”En regent för alla”, med medaljer, föreningsnålar och klubbmärken med mera som mottagits av andra kungligheter, längst bak i utställningen. Bland annat Gustaf V:s olympiska medalj som tillhört drottning Victoria, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbunds guldmedalj som tillhört prinsessan Sibylla, Norrköpings stads Sankt Olofsmedalj som tillhört Gustaf VI Adolf, och mycket annat.
Sammanfattningsvis är faleristiken mycket väl representerad i Livrustkammarens nya basutställning. Besökaren kan följa hur ordenskedjornas utseende utvecklats, hur bärandet av utmärkelser förändrats, samt vilken betydelse ordnar och medaljer haft för kungligheter av alla åldrar i alla tider. Ett besök rekommenderas varmt!
Phaleristica 