Etikettarkiv: Handelsflottan

Utmärkelser till mässdräkt

Kung Carl Gustaf vid prins Carl Philips bröllop 2015 iklädd flottans stora mässdräkt modell 1878.

Mässdräkten är uppskattad inom flera uniformerade yrkeskårer. Den är ursprungligen en sjöofficersuniform som spridit sig till andra försvarsgrenar såväl som polisen, handelsflottan och olika segelsällskap.

För att förstå hur ordnar och medaljer bärs, och har burits, till mässdräkt behöver man känna till dess historia.

Mässdräktens historia

Marinen

Enligt 1878 års uniform för svenska flottan utgjordes officerarnas paraddräkt av rock med guldepåletter, byxor med guldgaloner samt stärkskjorta med svart rosett. Kvällstid kunde rocken bytas mot frack, även den med epåletter. Denna paraddräkt används idag endast vid kungaslupen Vasaorden och finns beskriven i gällande uniformsbestämmelser kapitel 7.3.

Officerarna, som till vardags rörde sig lätt och smidigt i kavaj, klagade på att rocken och fracken var tunga, varma och dyra plagg. Det blev därför tillåtet att vid mindre högtidliga tillfällen kvällstid använda en lättare jacka utan epåletter på samma sätt som i den brittiska flottan. Den nya sällskapsdräkten fastställdes officiellt som mässdräkt genom generalorder nr 152 den 8 mars 1902:

Mässdräkt nr 1, bestående af jacka, mässväst och långbyxor af mörkblått kläde, skall i allmänhet användas ombord af till middagsmåltid i kajut inbjudna samt vid intagande af middagsmåltid i gunrum vid större högtidligheter och då gunrummet inbjudit gäster samt i land, med undantag för hufvudstaden utom flottans stations område eller annan ort såvida konungen där är närvarande, vid deltagande i motsvarande samkväm i militära mässar, allt såvida ej paraddräkt är anbefalld.

Mässdräkt nr 2, bestående af jacka, väst hvit eller blå samt långbyxor af mörkblått kläde, skall i allmänhet användas, ombord vid intagande af middagsmåltid i kajuter och gunrum vid andra än ofvan anförda undantag, vid inbjudning till mindre middagar och aftonsamkväm i militära mässar.

Mässdräkt nr 1 eller 2 bör i allmänhet användas, med iakttagande af ofvan nämnda undantag, då uniform begagnas vid enskilda samkväm, besök å teatrar, konserter m. m. såvida ej samkvämets högtidlighet iordrar paraddräkts användande.

Mässdräkt nr 1 och 2 kom senare att utvecklas till stor mässdräkt (vit väst, byxor med galoner) respektive liten mässdräkt (vit eller blå väst, byxor utan galoner) vilket är de benämningar som gäller idag. Varianten med blå väst betecknades ibland som daglig mässdräkt.

Alla varianterna räknades som informell aftonklädsel. De närmsta civila motsvarigheterna var ”frack med svart halsduk” och smoking. Jämför Utmärkelser till smoking. Vid högtider som bröllop skulle rock eller frack fortfarande användas. I praktiken började dessa plagg försvinna med mässdräktens intåg och när de formellt avskaffades 1950 användes de knappt längre.

Segelsällskapen och handelsflottan

Gustaf V i seglarparad år 1913.

Den civila sjöfarten var inte sen att följa marinens exempel. Kungl. Svenska Segel Sällskapet (KSSS) och Göteborgs Kungl. Segelsällskap (GKSS) införde egna paraduniformer i stort sett överensstämmande med flottans mässdräkt men med egna sällskapens egna knappar och egna svarta gradbeteckningar. Kungligheter som Oscar II, Gustaf V, Gustaf VI Adolf och prins Bertil klädde sig gärna i ”seglarparad” som uniformen kallades.

Seglarparad kan fortfarande bäras av medlemmarna i KSSS och GKSS och är en vanlig och uppskattad syn vid Kungliga Klubbarnas Fest.

På samma sätt som segelsällskapen har svenska rederier uniformer som utgår från flottans med rederiets egna märken, knappar och gradbeteckningar. Detta gäller även mässdräkter.

Flygvapnet

Flygvapnet bildades 1926 av officerare från både armén och flottan. Dessa fick under en övergångsperiod fortsätta bära sina gamla uniformer. När flygvapnets eget uniformssystem växte fram tog man inspiration från flottan och införde en egen modell av mässdräkt. Den betecknades dock sällskapsdräkt eftersom man ville tona ned det marina inslaget. På samma sätt kallades båtkappa för rundskuren krage inom flygvapnet.

Flygvapnets stora sällskapsdräkt motsvarade marinens stora mässdräkt och lilen sällskapsdräkt motsvarade liten mässdräkt. Till den stora sällskapsdräkten kunde bäras stickert med portépe samt utmärkelser i original och kallades då sällskapsparaddräkt. Det är det enda fallet i de svenska mässdräkternas historia som sidogevär burits. I övrigt gällde samma regler för utmärkelser som till marinens uniformer.

Armén

Arméns väg till en egen mässdräkt var längre. Den stora officerskåren gjorde att införandet av en ny uniform var en större ekonomisk fråga. Armén hade inte heller flottans tradition med olika uniformsdräkter utan vårdade ett enhetligare karolinskt ideal. Under en period bars dock särskilda mässvästar vid samkväm. Ett antal finns bevarade och kan beskådas på DigitaltMuseum.

Under 1900-talet tog uniformsutredningar fram förslag på en särskild högtidsdräkt för armén utan att något beslut fattades. 1945 presenterades tre modeller i blått kläde: enkelknäppt kavaj, dubbelknäppt kavaj, samt mässjacka. Förslaget strandade tidigt i processen eftersom meningarna var mycket delade. 1952 var man mer inne på rock med ståndkrage och lade fram sex varianter utan resultat. 1958 återkom man till mässdräkten och enades en modell med sex olika varianter. Denna gång var det nära, man presenterade till och med den föreslagna uniformen för allmänheten, men förslaget stupade på mållinjen.

Först 1986 fastställdes till slut en mässdräkt för armén liknande marinens och flygvapnets modeller. Eftersom de kvinnliga officerarna då hade gjort sitt intåg infördes även kjol och blus till mässdräkten.

1992 infördes polisens högtidsuniform som i stort sett överensstämmer med arméns mässdräkt (enligt vissa källor är det dock flygvapnets modell).

Utmärkelser till mässdräkt

Äldre bestämmelser

Även sättet att bära utmärkelser till mässdräkt har förändrats över tid. När den fastställdes 1902 gällde äldre principer för hur ordnar och medaljer bars till militär uniform som skilde sig från de som gällde för civil uniform:

  1. Ordnar och medaljer som förlänats av kungen skulle alltid bäras.
  2. Uniformsreglementet, och i vissa fall ansvarig chef, avgorde om utmärkelser skulle bäras i original, miniatyr eller band (släpspänne). Det var inte upp till individen.
  3. Miniatyrer och band skulle bäras samma plats som originalen, nämligen på bröstet. Inte på slaget.
  4. Kraschaner kunde bäras samtidigt med miniatyrer eller band. En kvarleva från den tid då de var fastsydda på livplagget. Utmärkelser representerade av kraschan behövde inte bäras som miniatyr eller band.

Eftersom mässdräkten var en informell klädsel skulle original inte bäras. De första bestämmelserna om utmärkelser löd:

Svenska och norska ordensteckens och medaljers band eller miniatyrtecken skola och kraschaner må bäras till mässdräkt af därtill berättigade (ordenskors i band om halsen bäras icke till mässdräkt).

I praktiken bars miniatyrer och eventuell kraschan till stor mässdräkt och släpspänne till liten mässdräkt.

Prins Bertil med miniatyrerna på mässjackans bröst 1955

Ganska snart blev det vanligt att bära miniatyrerna på mässjackans slag på samma sätt som till den civila fracken. 1923 skrev signaturen B till Tidskrift i sjöväsendet och ondgjorde sig över officerare som bar ”miniatyrorden som en kotiljongsdekoration i jackans uppslag”. Det ansåg B vara ”helt enkelt fult”. Kotiljong var en dans där de uppbjudande delade ut lustiga dekorationer till varandra. B kämpade i motvind och det blev snart regel att bära miniatyrerna på slaget. Det har dock förekommit ända in på 2000-talet att miniatyrer burits på bröstet.

Nu gällande bestämmelser

Mässdräktens anseende växte med tiden. Vid 1900-talets mitt var det möjligt att bära stor mässdräkt när övriga sällskapet bar frack, till exempel vid bröllop och ordenssammankomster vilket tidigare ansetts opassande.

Därmed ändrades också bestämmelserna för vilka utmärkelser som kunde bäras. Med 1945 års Tjänstereglemente för Krigsmakten (TjRK), utfärdat av regeringen genom försvarsministern, blev det tillåtet att till stor mässdräkt bära ordenstecken i band över axeln eller om halsen precis som till den civila fracken.

Till stor mässdräkt är det tillåtet att bära originalutmärkelser på bröstet istället för miniatyrer på slaget. Sedan 2012 gäller att original ska bäras när kungen och drottningen är närvarande.

Flygvapnets mässjacka med reglementsenligt släpspänne på bröstet.

Till liten mässdräkt var släpspänne huvudregel ända till 1996 då det ändrades till miniatyrer. Sedan dess bärs släpspänne inte till mässdräkt. 2012 blev det även tillåtet att bära kraschan till liten mässdräkt, dock inte utmärkelser i band om halsen. Därmed skiljer sig den lilla mässdräkten från sin civila motsvarighet smoking till vilken man kan bära halstecken men inte kraschan.

Till mässdräkt bärs alltid utmärkelser i raka band, även om den utdelats i rosett eller annan montering.

Mässdräkten idag

Idag har mässdräkten fler användningsområden än någonsin tidigare. Den ansågs länge vara för informell för kyrkbröllop, men efter att kungen och prins Carl Philip burit mässdräkt vid de senaste kungliga bröllopen kan den uppfattningen läggas åt sidan.

Enligt Försvarsmaktens nu gällande uniformsbestämmelserna, som får anses vara vägledande även för civila mässdräkter, motsvarar stor mässdräkt (B1) frack enligt civilt bruk. Det ska poängteras att mässdräkt inte kan bäras istället för militär högtidsdräkt (A1) som bärs vid ceremoniella tillfällen. När sällskapet i övrigt bär svart väst, exempelvis vid akademiska högtider eller ordenssammankomster, kan mörkblå väst även bäras till mässdräkt.

Liten mässdräkt (B2) bärs med vit väst när civila bär smoking. Inom marinen och flygvapnet bärs liten mässdräkt med blå väst (daglig mässdräkt) ”i regel vid sammankomst internt på förband eller fartyg”.

Lämna en kommentar

Under Bärande

För mod och rådighet till sjöss i farofull tid

Mod och rådighet - kopia

Medaljen För mod och rådighet till sjöss i farofull tid.

För mod och rådighet är det föreslagna namnet på den medalj för berömvärda internationella insatser som riksdagen uppmanat regeringen att införa. För den som är bevandrad i svensk medaljhistoria klingar det bekant, det har nämligen funnits en regeringsmedalj med ett snarlikt namn. Den sällsynta För mod och rådighet till sjöss i farofull tid.

I maj 1940 hade andra världskriget ännu inte pågått ett helt år. Ändå hade 49 svenska handelsfartyg hunnit gå förlorade och med dem 321 sjömän. Sjömännens viktiga och riskfyllda arbete var viktigt för Sverige. Därför vände sig Sveriges allmänna sjöfartsförening till regeringen med ett förslag om en särskild medalj till förtjänta sjömän. ”Hjältemod och pliktuppfyllelse karaktäriserar sjömannens gärning av idag” anförde föreningen.

Man hade flera gånger haft fall där en medalj som erkännande för mod till sjöss hade varit lämpligt, men där den befintliga medaljen För berömliga gärningar inte varit aktuell. Praxis krävde att man räddat en människa i omedelbar livsfara. Sjömännens situation krävde en medalj med mer anpassningsbara kriterier. Medaljen föreslogs även kunna delas ut till förolyckade sjömäns mödrar och änkor. För ovanlighetens skull förordade Handelsdepartementet idén och i augusti 1940 gav Kungl. Maj:t år Riksheraldikerämbetet att utforma medaljen.

Allan Widman

Riksheraldikerämbetets förslag.

Ämbetets förslag var en traditionell kunglig medalj med Gustaf V:s porträtt med samma band som övriga regeringsmedaljer; blått med gula ränder. För att utmärka medaljens särart dekorerade man bandet med ett guldankare och en bård i den nedre kanten i form av ett guldrep. På frånsidan syntes inskriptionen inom en tross istället för den traditionella kransen och ett band på vilket mottagarens namn och årtalet skulle graveras.

Mod och rådighet 2

Erik Lindbergs frånsida.

Myntverkets gravör, professorn vid Konstakademien Erik Lindberg (mest känd för att ha utfört Nobelmedaljerna), såg skissen i tidningen och tyckte både att den var ”tämligen tafatt som komposition”. Han såg till att Myntverket fick förslaget på remiss och skickade in fyra motförslag. Själv ville han att frånsidan skulle prydas av ett figurativt motiv: en viking vid rodret på ett drakskepp under blixtrande moln, men det ansågs vara ett för radikalt avsteg från traditionen. Lindberg fick igenom några av sina synpukter nämligen att inskriptionen skulle löpa längs medaljens kant. Han bytte också hållarens ornament från ett rep till våglinjer.

Ordens- och medaljexperten Karl Löfström kritiserade bandet som han tyckte skulle skilja sig från de andra regeringsmedaljerna. Han föreslog tapperhetsmedaljernas gul-blå band, dock utan att få gehör för sina synpunkter.

Medaljen För mod och rådighet till sjöss i farofull tid fastställdes av Kungl. Maj:t den 10 januari 1941. Beslutet löd:

Kungl. Maj:t finner gott instifta ett utmärkelsetecken i form av medalj i guld av femte storleken att utdelas som belöning åt sjömän, vilka – utan att sådana särskilda förhållanden förelegat, som enligt hittills tillämpad praxis motiverar tilldelande av medaljen »För berömliga gärningar» – genom ådagalagt synnerligt mod i allmänhet i sin tjänsteutövning eller eljest genom hedrande pliktuppfyllelse under särskilt riskfyllda omständigheter eller genom någon behjärtad och rådig handling verksamt bidragit till räddande av svenskt fartyg och last samt därigenom i framträdande grad gjort sig förtjänta om allmänna intressen.

Kriterierna lämnades avsiktligt vaga för omfatta så många typer av bragder som möjligt. Ändå delades endast sexton medaljer ut vid åtta tillfällen från juni 1941 till februari 1945. Samtliga mottagare tillhörde modiga och rådiga sjömän och befäl inom handelsflottan. Tom Bergroth och Torbjörn Dalnäs har gjort en sammanställning av dem och deras bragder som kan läsas här. Den nya medaljen ersatte inte För berömliga gärningar som fortsattes att delas ut jämte medaljen Sui memores alios fecere merendo till utlänningar för motsvarande gärningar.

Trots att inget i bestämmelserna, annat än namnet ”i farofylld tid”, angav att medaljen endast skulle delas ut i krigstid blev medaljen i praktiken vilande efter krigsslutet. För mod och rådighet till sjöss i farofull tid var en av de medaljer vars utseende fastställdes vid Gustaf VI Adolfs trontillträde 1951. Medan de andra medaljerna fick ett delvis nytt utseende behölls Lindbergs modell. På 60-talet utreddes huruvida medaljen skulle utdelas även i fredstid vilket dock inte ledde till något resultat.

4 kommentarer

Under Belöningsmedaljer