Etikettarkiv: Erik Lindberg

Patriotiska sällskapets trädgårds- och odlingsmedaljer

Medaljörer John Taylor, Inger Palmstierna, Birgitta Svensson. Fotomontage. Utdelningarna skedde vid två olika tillfällen. Foto: Anna-Karin Fallheden

Den årliga utdelningen av Kungl. Patriotiska sällskapets trädgårdsmedaljer ägde rum förra veckan. På fredagen tog hortonomen Birgitta Svensson emot sin medalj vid Läckö slott och på lördagen fick trädgårdsmästaren John Taylor samt hortonomen och författaren Inger Palmstierna sina medaljer på Sofiero.

Det är Riksförbundet Svensk Trädgård som delar ut medaljerna på uppdrag av Patriotiska sällskapet och de hanterar uppgiften föredömligt. Överlämningsceremonierna i slottsträdgårdarna sändes direkt med videolänk och efteråt släpptes ett pressmeddelande med utförliga presentationer av medaljörerna och deras meriter samt foton från ceremonierna. Andra organisationer borde låta sig inspireras och bli lika duktiga på att berätta om sina utmärkelser och de som får ta emot dem.

Vad jag kan sakna är information om själva medaljerna och deras historia. Under Medaljer på Patriotiska sällskapets webbplats står endast:

Medalj för odlingsflit och för förtjänster om trädgårdsodling eller biodling

Dessa medaljer präglas vanligen i silver och utdelas efter förslag av hushållningssällskap eller berörd intresseorganisation.

Bakom denna rubrik döljer sig i själva verket tre olika medaljer som delats ut av Patriotiska sällskapet:

  1. För berömvärd odlingsflit
  2. För förtjänster om biodling
  3. För förtjänster om trädgårdsodling

Var och en av dessa medaljer har en egen historia och jag tycker att de är värda presenteras för sig.

För berömvärd odlingsflit

Kungl. Patriotiska sällskapet fick kunglig stadfästelse 1772 för att främja jordbruk, näringsliv och annan samhällsnyttig verksamhet. Samma år fick sällskapet rätt att prägla en belöningsmedalj med kungens bild och från 1802 får denna medalj delas ut att bäras i grönt och gult band.

Till skillnad från andra svenska belöningsmedaljer hade Patriotiska sällskapets medalj inte någon bestämd inskription. Sällskapet bestämde för varje enskild utdelning vad som skulle graveras på medaljens frånsida. Det kunde se ut såhär:

Till

MICHAEL SAMUELSON

i Blåsmark

för nyttiga

Landtmanna företag

1811

Variationsrikedomen var stor under hela 1800-talet men mot slutet av seklet hade en praxis utvecklat sig så att sällskapets medaljer vanligen delades ut med en av tre handgraverade inskriptioner: För långvarig och trogen tjänst (till arbetare i enskild tjänst), För långvarig gagnande verksamhet (för arbete inom allmän eller kommunal verksamhet), samt För berömvärd odlingsflit (till lantbrukare). Andra inskrifter förekom undantagsvis.

I början medaljerade Patriotiska sällskapet främst lantbrukare och jordbruksarbetare. Mot slutet av 1800-talet började många medaljer delas ut till industriarbetare och fokus skiftades från jordbruket till industrin. Runt år 1900 hade medaljerna För långvarig och trogen tjänst blivit så många att man lät prägla in inskriptionen direkt på medaljen. Först på 1950-talet gjordes likadant med För långvarig gagnande verksamhet.

Medaljerna för berömlig odlingsflit, som förekommit i olika former åtminstone sedan 1800-talets första decennium, verkar inte varit så många att inskriptionen inte kunde fortsätta att graveras in för hand. De delades på förslag av länens hushållningssällskap, ofta till bönder som uppodlat ny åkermark i skogstäta län i norra och mellersta Sverige. Fram till första världskriget delades 20 till 30 medaljer ut årligen. Efter kriget sjönk antalet utdelningar kraftigt.

Odlingsmedaljen kanske hade upphört helt om det inte varit för ett testamente av överste Pehr Alexander Rudbeck som donerade en summa till sällskapet för att vart tredje år kunna dela ut en medalj för odlingsflit till en jordbrukare i Skaraborgs län. Det garanterade medaljen även delades ut under 1900-talets andra hälft, så sent som 1993.

För förtjänster om biodling

Patriotiska sällskapet har främjat biodling sedan 1700-talet. År 1775 gav sällskapet ut en liten handbok ”Om bi”. Huruvida biodling under 1700- eller 1800-talet ingick i inskriptionen på en belöningsmedalj vet jag inte, men under 1900-talet tillkom en egen biodlarmedalj.

Exakt hur medaljen kom till vet jag inte. En kvalificerad gissning är att den första överlämnades till ”bikungen” Alexander Lundgren (1874–1948) som var en pionjär inom svensk biodling. När han fyllde 60 år 1934 utnämndes han till riddare av Vasaorden och mottog en medalj från Patriotiska sällskapet med inskriften För förtjänster om svensk biodling. Jag tror att detta blev starten på biodlarmedaljen.

Denna medalj blev aldrig vanlig och utdelades efter 1934 ungefär vartannat år. Den har bland annat tillfallit Arthur Lundblom 1959 och Gustaf Högsjö 1958.

För förtjänster om trädgårdsodling

Trädgårdsmedaljens historia förtjänar ett eget inlägg, så jag ska bara redogöra för den i korthet.

Svenska Trädgårdsföreningen grundades 1831 och år 1846 började föreningen dela ut en icke-bärbar medalj till personer som verkat för dess ändamål. Dessa bekostades av en givare som ville vara anonym. 1870 gick Hans Adolf Brander bort och det visade sig då att han var den okände välgöraren. I sitt testamente skänkte han 5 000 riksdaler till Patriotiska sällskapet bland annat i syfte att bekosta Trädgårdsföreningens fortsatta utdelning av medaljer.

1911 upplöstes Svenska Trädgårdsföreningen på grund av sviktande ekonomi och dess kvarvarande medel tillföll Patriotiska sällskapet med förhoppningen att medaljutdelningen kunde fortsätta. 1917 instiftade därför sällskapet den nya medaljen För förtjänster om trädgårdsodling. Medaljens frånsida utfördes av gravören Erik Lindgren som satte inskriptionen inom en krans av äppelblom.

Medaljen var ursprungligen 35,5 mm i diameter och bars på bröstet. 1960 infördes även en större medalj (41 mm) att bäras om halsen.

Sammanfattning

Kungl. Patriotiska sällskapet har historiskt delat ut en odlingsmedalj, en trädgårdsmedalj och en biodlarmedalj. Idag sköts utdelningen av Riksförbundet Svensk Trädgård. Huruvida åtskillnaden mellan dessa medaljer fortfarande upprätthålls, eller om de slagits ihop till en ny medalj, går inte att utläsa av den knapphändiga informationen.

Jag hoppas förstås att medaljernas historiska karaktär har bevarats och att belöningarna inom dessa tre olika områden får behålla sin mer än 200 år gamla kontinuitet.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Hur stor är en medalj?

Berchs ursprungliga skala från 1773.

När man säger att en medalj är av den och den ”storleken” så använder man en gammal svensk skala enligt vilken en medalj utifrån sin diameter placeras i en storlek mellan den 1:a (minst) och den 26:e (störst). Trots att skalan är till synes godtycklig har den använts från 1700-talet ända in i våra dagar.

I det här fördjupande inlägget ska jag skriva något om hur skalan skapades och hur den har använts dels deskriptivt inom den numismatiska litteraturen för att beskriva hur stor en medalj är, dels normativt i officiella handlingar för att fastställa hur stor en medalj ska vara. Avslutningsvis ska jag nämna ett par problem att se upp för när skalan används.

Medaljernas Linné

Det var riksantikvarien och numismatikern Carl Reinhold Berch (1706–1777) som lanserade skalan 1773 i sitt stora översiktsverk Beskrifning öfwer swenska mynt och kongl. skåde-penningar. Den kallas efter honom ofta för Berchs skala (uttalas berks). Själv betecknade han den Mensura magnitudinis Nummorum vilket är latin och kan uttydas ungefär ‘mätning av storleken på mynt’. I verket presenterades skalan helt enkelt av 26 numrerade cirklar utan tillhörande mått eller beskrivning. Kanske tänkte Berch att det var enklast läsaren själv placerade sina mynt och medaljer på boksidan för att bestämma storleken.

Vi vet inte hur han tog fram sin skala eller varför de olika storlekarna ser ut som de gör. På medaljBlogg finns en intressant teori, att Berch likt den samtide Linné helt enkelt systematiserade det material han kunde hitta och att de 26 storlekarna avspeglar de mynt och medaljer han beskrev i sitt verk. Oavsett så blev skalan snart etablerad inom den svenska numismatiken.

När Gustav III återupplivade Vitterhetsakademien 1786 gav han den i uppdrag att ha översyn över medaljerna som präglades vid Myntverket. 1791 gav akademin ut en instruktion för hur minnesmedaljer skulle utformas författad av dess sekreterare och Berchs efterträdare som riksantikvarie Gudmund Jöran Adlerbeth (1751–1818). I den angavs att en minnesmedalj borde vara mellan 11:e till 22:a storleken och att mindre storlekar skulle reserveras för räknepenningar och jetonger. Dock har långt ifrån alla svenska medaljer präglats utifrån en viss storlek i Berchs skala.

1860 var det dags för en ny riksantikvarie att fatta pennan. Denna gång Bror Emil Hildebrand (1806–1884) som detta år gav ut sitt nya översiktsverk Minnespenningar öfver enskilda svenska män och qvinnor. I förordet skrev författaren angående skalan:

Då denna godtyckliga måttstock är känd endast af dem, som kunna rådfråga Berchs omnämnda arbete, har författaren ansett ändamålsenligare att angifva minnespenningarnes diameter i Svenska decimal linier. Af undseende för samlare, som ännu hänga fast vid gamla vanor, anföres likväl, inom parenthes, storleken efter Berchs skala.

En decimallinje motsvarar 2,969 millimeter och Hildebrand angav måtten med angav diametern med en fjärdedels linjes exakthet. I vissa fall där en medalj befann sig mittemellan två storlekar använde han halvstorlekar t.ex. 7½ storleken. Ovala medaljer mättes på höjden.

Sonen (1842–1916) blev även han riksantikvarie och numismatiker. Efter samma principer som fadern gav han ut Sveriges och svenska konungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer i två band mellan 1874 och 1875. Det omfattar bland annat de svenska kungliga belöningsmedaljerna från Fredrik I till Oscar II. Liksom sin far använde Hans decimallinjer (dock endast med en halv linjes exakthet) och angav Berchs storlek inom parentes. Han angav dock halvstorlekar betydligt oftare.

Man ska vara medveten om att medaljernas placering i storlekar i dessa båda verk inte nödvändigtvis anger att de tillverkats utifrån denna storlek. Snarare är placeringen en produkt av de båda författarnas egna mätningar och avrundningar samt deras tolkning av skalan. Medaljernas faktiska storlek varierar, och det är möjligt att andra metoder skulle ha resulterat i att vissa medaljer placerats i andra storleksgrupper. Vissa av de 26 storlekarna ligger bara ett par millimeter från varandra. Hans Hildebrands klassificering är dock mycket etablerad.

1892 fortsatte Bror Edvard Hyckert (1848–1910) på Hans Hildebrands arbete i Numismatiska meddelanden nr XIII. Han övergick dock till att ange diametern i millimeter och brydde sig inte om att försöka placera in medaljerna i Berchs olika storlekar. Under 1900-talet har medaljer mätts uteslutande i millimeter och hänvisningar till Berchs skala skett endast sporadiskt.

Måttstock för kungliga medaljer

1785 instiftade Gustav III den nya belöningsmedaljen Illis quorum meruere labores och bestämde att den skulle delas ut i 18:e och 12:e storlekarna, i dagligt tal den större och den mindre storleken. Redan innan Vitterhetsakademien återuppväckts kunde alltså Berchs skala användas för att bestämma storleken på nya medaljer.

Under 1800-talet genomfördes flera ändringar gällande Illis quorum: 1842 bestämde Karl XIV Johan att den endast skulle utdelas i 5:e storleken, 1850 införde Oscar I även den 8:e storleken, 1881 återinförde Oscar II den 12:e storleken samt 1883 även den 18:e. Det blev senare standard att alla officiella belöningsmedaljer präglades i någon av dessa fyra storlekar med tillhörande praxis för hur de skulle bäras:

  • 18:e storleken i kedja om halsen,
  • 12:e storleken i band om halsen,
  • 8:e storleken i band på bröstet,
  • 5:e storleken i band på bröstet.

Det finns undantag. 8:e storleken av H.M. Konungens medalj kunde länge delas ut att bäras om halsen och 12:e storleken av samma medalj kan numera delas ut i kedja (se tidigare inlägg). Medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst utdelas endast ut i 6:e storleken. 1947 bestämdes nämligen att medaljen skulle delas ut i samma storlek till samtliga mottagare, och då valdes en storlek mellan de tidigare 8:e och 5:e.

Sedan 1923 delar Kungl. Patriotiska sällskapet in sina medaljer i 1:a, 2:a och 3:e storleken. Detta har inget att göra med Berchs skala utan är ett sätt att beskriva medaljerna i fallande storleksordning. 1:a storleken är här störst, till skillnad från i Berchs skala där den är minst.

Några mätproblem

Jag har hittills undvikt att skriva ut vad varje storlek motsvarar för diamteter i millimeter. Skälet är att Berchs skala inte är utformad utifrån några exakta mått och har tolkats på lite olika sätt. Sedan tidigt 1900-tal finns dock millimetertabell för 1:a till 18:e storleken, publicerad i De nordiska ländernas officiella belöningsmedaljer (1938) av Ernst Areen (1882–1943). Man får dock använda den med viss försiktighet.

Ett försök att översätta Berchs skala till decimallinjer (vänster) och millimeter (höger).

När det gäller de storlekar som använts för de officiella belöningsmedaljerna så stämmer tabellen väl överens med den ”industristandard” som använts vid Myntverket:

  • 18:e storleken = 56 mm.
  • 12:e storleken = 43 mm.
  • 6:e storleken = 27,5 mm.
  • 5:e storleken = 24 mm.

8:e storleken är lite mer komplicerad. Den var ursprungligen 33 mm. men under 1800-talet minskades den till 32 mm. för att sedan tidigt 1900-tal präglas i 31 mm. vilket enligt Berch skala egentligen borde motsvara 7½ storleken. Numera anses dock 8:e storleken vara 31 mm. i diameter.

Gällande övriga storlekar är det mindre säkert att en hävdvunnen storlek alltid motsvarar måtten enligt Areens tabell. Patriotiska sällskapets och Pro Patrias största medaljer brukar t.ex. beskrivas som av 11:e storleken, det vill säga 41 mm. enligt Areens tabell. Under större delen av 1900-talet har dessa medaljer dock varit präglats med drygt 42 mm. i diameter, alltså snarare 11½ eller rentav 12:e storleken. Det finns olika skäl till denna variation.

När medaljgravören Erik Lindberg skulle utföra frånsidorna till Patriotiska sällskapets nya hantverksmedaljer utgick han från 11:e och 9:e storlekarna – de som sällskapets medaljer traditionellt haft. Frånsidorna blev följaktligen 41 respektive 35,5 mm. i diameter, vilket är de exakta måtten enligt Areens tabell. När de färdiga medaljerna kom från Myntverket var de dock 42 respektive 36 mm. Till frånsidan hade man nämligen använt Adolf Lindbergs något större porträtt av Gustaf V.

Det finns givetvis inget som hindrar att man fortsätter att beskriva äldre medaljer med de storlekar som traditionellt använts, så länge man är medveten om den inte nödvändigtvis säger något om deras exakta mått.

Sammanfattningsvis

Även om Berchs 1700-talsskala är både godtycklig och svåranvänd så är den en del av vår rika medaljtradition. Om man instiftar en ny medalj kan man med fördel fortsätta traditionen och välja en storlek ur skalan. Som metod för att klassificera medaljer i efterhand var den dock anakronistisk redan vid 1800-talets mitt och det finns ingen anledning att pressa in en medalj i skalan som inte hör hemma där. När man beskriver en medaljs mått så bör man göra det i millimeter.

1 kommentar

Under Övrigt

Uppsala universitets medaljer

Uppsala universitet har en lång tradition av att prägla minnesmedaljer över sina välgörare och mest framstående forskare. I kategorin välgörare dominerar Gustav II Adolf som på 1620-talet skänkte omfattande egendomar till universitetet och fastställde dess nya privilegier. Hans porträtt pryder många av Uppsala universitets medaljer.

Några av dessa minnesmedaljer har under 1900-talet försetts med band och är idag bärbara belöningsmedaljer för förtjänster om universitetet och olika vetenskapsområden. De delas vanligtvis ut av rektor under promotionshögtiden i januari. Historien bakom de olika medaljerna är lite snårig, de äldre medaljerna förväxlas ofta. Detta är ett försök att kronologiskt beskriva hur Uppsala universitets medaljer uppstått.

Först kan nämnas att sedan Nordstjärneorden instiftades 1748 som belöning för bland annat så har den förlänats professorerna i Uppsala. Från Carl von Linné som blev riddare 1753 till Stig Strömholm som blev det 1974. Universitetskanslern som efter 1859 var gemensam för landets universitet hörde till dem som brukade förlänas Serafimerorden.

Uppsala universitets förtjänstmedalj

Uppsala universitets äldsta bärbara medalj är nog den minst kända: förtjänstmedaljen med inskriften För trohet och nit från 1928.

Det var rektor Ludvig Stavenow som 1926 väckte frågan i konsistoriet om en medalj för nit och redlighet i universitets tjänst. Professorerna kunde förlänas Nordstjärneorden för ”vittra, lärda och nyttiga arbeten”, men för lägre befattningshavare fanns inga utmärkelser. Eftersom universiteten vid denna tid inte räknades till statsmyndigheterna kunde den statliga medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst inte komma ifråga.

Universitetet utarbetade förslag till bestämmelser och uppdrog åt medaljgravören Erik Lindberg att ta fram skisser. Man valde Gustav II Adolfs bild till åtsidan och på frånsidan en vase och inskriptionen För trohet och nit. Medaljkronan var särskilt formgiven för att likna den som kungen själv använt. Medaljen skulle bäras på bröstet i ett band kluvet i blått och gult vilket kom att kritiseras eftersom medaljerna För tapperhet i fält och För tapperhet till sjöss har samma band.

Förslaget skickades till kanslern för rikets universitet som i sin tur skickade det till Vitterhetsakademien och Riksheraldikerämbetet för att granskas. Sedan dessa givit klartecken kunde förslaget läggas fram för Kungl. Maj:t som godkände medaljens bestämmelser och utformning den 16 oktober 1928.

Enligt bestämmelserna skulle medaljen delas ut av kanslern på förslag av konsistoriet till a) vaktmästare, preparator med flera efter 25 års väl vitsordad tjänster, och b) arrendatorer av universitetets jordbruksfastigheter, de egendomar som en gång skänkts av Gustav II Adolf).

Tre trotjänare som mottog medaljen För trohet och nit 1942.

När universitetet började räknas till de statliga myndigheterna fick de universitetsanställda motta För nit och redlighet i rikets tjänst. Medaljen för Trohet och nit delades ut så sent som 1988 men är idag vilande. Den upptas fortfarande i officiella listor som Kungl. Universitetets i Uppsala förtjänstmedalj (UUGM).

Gustaf Adolfsmedaljer

Den äldre Gustaf Adolf-medaljen

Denna medalj var ursprungligen en minnesmedalj utan band. Den graverades 1733 av den framstående gravören Johann Carl Hedlinger och kallas därför även för Hedlinger-medaljen. Den visar Gustav II Adolfs lagerkrönta huvud på frånsidan och en kvinnofigur med en lyra och ett ymnighetshorn på frånsidan med texten: FELICITAS MVSARVM VPSAL, vilket betyder ”de upsaliensiska musernas lycka”. 

Den 19 december 1966 beslutade man att åter ta medaljen i bruk. Den skulle tilldelas ”person som genom betydande gåvor till Uppsala universitet eller genom sådan tjänstgöring vid universitetet, som varit förenad med särskilt ansvar och förtroende, eller eljest inlagt utomordentliga förtjänster om universitetet”. Medaljen skulle delas ut i guld, silver och brons och verkar inte ha varit avsedd att bäras.

1990 beslutades att medaljen skulle utdelas mer flitigt. Det betonades att den inte skulle vara en belöning för insatser inom vetenskap eller pedagogik, utan snarare för de ”ganska otacksamma administrativa och ledande insatser”. Medaljen utdelas idag i guld och silver i samma band som medaljen För trohet och nit.

1924 års Gustav Adolfs-medalj

Vid 300-årsminnet av Gustav II Adolfs donation lät universitetet Erik Lindberg gravera denna medalj av 15:e storleken (51 millimeter i diameter). Den är tydligt inspirerad av Hedlingers medalj med kungen krönt av en lagerkrans. Kvinnofiguren på åtsidan sitter denna gång på en tron.

Den 13 mars 1990 inrättades den särskilda värdigheten om hedersledamot av Uppsala universitet. Tecknet för denna värdighet skulle vara 1924 års Gustav Adolfs-medalj i guld, krönt med kunglig krona och buren i dubbel kedja. Antalet hedersledamöter får högst vara tio åt gången, och bland dess räknas Carl XVI Gustaf, kejsar Akihito av Japan och Anders Wall.

Medaljen delas även ut att bäras i blå-gult band om halsen. Några särskilda bestämmelser tycks inte vara utfärdade, men av praxis tilldelas den avgående rektorer (i enkel kedja), prorektorer, universitetsdirektörer och andra höga befattningshavare (i blått och gult band).

Man får anta att universitetet inhämtat vederbörligt tillstånd för att förse och dela ut denna medalj med kunglig krona.

Övriga medaljer

Den sista kategorin utgörs av sådana medaljer som instiftats för vetenskapliga framsteg, som fått namn efter framstående professorer vid Uppsala universitet och som bärs i universitets eget band – rött med gula kantränder. Dessa är universitetets vapenfärger sedan 1990.

Segerstedt-medaljen

Instiftad den 2 maj 1988 och uppkallad efter professor Torgny Segerstedt som var rektor i hela 23 år. Medaljen utdelas vartannat år ”för särskilt framstående insatser inom humaniora och samhällsvetenskaperna”. Fram till sin död fick Segerstedt själv delta i beslutet om tilldelning.

Medaljen togs fram till Segerstedts 75-årsdag (då utan band av 16:e storleken) och blev en bärbar utmärkelse av 8:e storleken till hans 80-årsdag. Gravör var Léo Holmgren som prydde frånsidan med Segerstedts porträtt och frånsidan med universitetets sigill. Bäranordningen utgörs av en lagerkrans. En mycket elegant och stilren medalj.

Rudbeck-medaljen

Instiftad den 17 september 2002 och uppkallad efter professor Olof Rudbeck d.ä. som avlidit på dagen 300 år tidigare. Den utdelas årligen ”för utomordentligt framstående insatser inom vetenskapen” i första hand för sådana förtjänster eller resultat vunna vid Uppsala universitet.

Medaljen är av guld av 8:e storleken. Porträtter är utfört av Ernst Nordin efter förlaga av Jean Cavailler som var samtida med Rudbeck. Frånsidan är det gamla universitetshuset Carolina Rediviva som domineras av Rudbecks anatomiska teater. I samma hus tillkännagavs på instiftansdagen de första mottagarna av medaljen.

Linné-medaljen

Instiftad den 23 maj 2006 och uppkallad efter professor Carl von Linné, universitetets och kanske Sveriges mest kände vetenskapsman. Medaljen delas ut i guld för ”utomordentligt framstående vetenskaplig gärning särskilt inom de linneanska vetenskapsområdena men också för synnerligt befrämjande av Linnéminnet eller Uppsala universitet”, och i silver ”för synnerliga administrativa förtjänster i anslutning till Linnéjubileet”. Den första utdelningen ägde rum den 23 maj 2007 – på dagen 300 år efter Linnés födelse.

Även denna medalj är av 8:e storleken och utförd av Ernst Nordin. Frånsidan visar orangeriet i Linnéträdgården efter förlaga från 1700-talet med en linnéablomma ovanför.

Sammanfattning

Uppsala universitet har under de senaste 100 åren delat ut medaljer med Gustav II Adolf bild att bäras i blå-gult band för insatser inom universitetets administration, medan insatser inom vetenskaperna belönats med medaljer visande bilder av framstående professorer att bäras i rött band med gula kantränder. En variationsrikedom som man vanligtvis inte finner inom en och samma organisation.

Av medaljerna med Gustav Adolfs bild är det bara den vilande För trohet och nit som räknas till de officiella medaljerna (grupp I). Kanske vore det bättre att låta denna medalj i guld och silver ersätta den så kallade ”äldre Gustav Adolfmedaljen” som trots sin kungliga bild är en inofficiell medalj (grupp L). Den större 1924 års Gustav Adolfs-medalj som delas ut till rektorer och andra högre befattningshavare lär bli överflödig när det nya officiella belöningssystemet kommer på plats och universitetet för större möjligheter att nominera till Nordstjärneorden och andra officiella utmärkelser.

För de nya medaljer som kan komma att instiftats i universitetets band för framstående forskning kan man hoppas att den vackra akademiska lagerkransen åter kommer i bruk som bäranordning.

3 kommentarer

Under Belöningsmedaljer

Gustaf V:s olympiska medalj

Vinter-OS gick inte till Sverige den här gången heller. De olympiska sommarspelen i Stockholm 1912, ”solskensolympiaden”, förblir de hittills enda som hållits på svensk mark. Den uppmärksammades med en särskild kunglig medalj: Gustaf V:s olympiska medalj.

Vid den tredje olympiaden 1904 i Saint Louis infördes prismedaljer i guld silver och brons, och från och med den fjärde i London 1908 försökte man införa traditionen att åtsidan av medaljerna skulle vara densamma men att frånsidan skulle göras ny inför varje olympiad. Medaljgravören Erik Lindberg fick uppdraget att göra den svenska varianten och ritade en härold med Sveriges tre kronor på bröstet som utropar spelen bredvid en staty av Pehr Henrik Ling – den svenska gymnastikens fader. Prismedaljerna var inte så stora, endast 8:e storleken (33 mm i diameter), och började inte bäras förrän 1960.

Som komplement till dessa ville Gustaf V även ha en bärbar medalj att dela ut till utländska dignitärer, de olympiska kommittéernas ledamöter, representanter för landslagen samt till de svenska deltagarna som vunnit medalj.

Erik Lindberg fick även detta uppdrag och kallades till audiens hos Gustaf V. Lindberg tänkte sig att medaljens åtsida skulle visa entrén till Stockholms nybyggda Olympiastadion och presenterade flera förslag. Kungen föredrog dock ett enklare motiv och ritade själv en grov skiss på två korsade kvistar av palm och oliv (inte lager som ofta påstås) mellan Sveriges tre kronor. Lindberg tog med skissen och ritade medaljen utifrån den. Som fästanordning användes för första gången den så kallade ”Gustafskronan”.

Medaljen instiftades formellt den 26 juli 1912 och utdelades i samband med spelens avslutande dagen därpå. Medaljen på bilderna har tillhört gymnasten Sven Landberg som tog guldmedalj både 1908 och 1912.

Se även: Fler medaljer till olympier?

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

För mod och rådighet till sjöss i farofull tid

Mod och rådighet - kopia

Medaljen För mod och rådighet till sjöss i farofull tid.

För mod och rådighet är det föreslagna namnet på den medalj för berömvärda internationella insatser som riksdagen uppmanat regeringen att införa. För den som är bevandrad i svensk medaljhistoria klingar det bekant, det har nämligen funnits en regeringsmedalj med ett snarlikt namn. Den sällsynta För mod och rådighet till sjöss i farofull tid.

I maj 1940 hade andra världskriget ännu inte pågått ett helt år. Ändå hade 49 svenska handelsfartyg hunnit gå förlorade och med dem 321 sjömän. Sjömännens viktiga och riskfyllda arbete var viktigt för Sverige. Därför vände sig Sveriges allmänna sjöfartsförening till regeringen med ett förslag om en särskild medalj till förtjänta sjömän. ”Hjältemod och pliktuppfyllelse karaktäriserar sjömannens gärning av idag” anförde föreningen.

Man hade flera gånger haft fall där en medalj som erkännande för mod till sjöss hade varit lämpligt, men där den befintliga medaljen För berömliga gärningar inte varit aktuell. Praxis krävde att man räddat en människa i omedelbar livsfara. Sjömännens situation krävde en medalj med mer anpassningsbara kriterier. Medaljen föreslogs även kunna delas ut till förolyckade sjömäns mödrar och änkor. För ovanlighetens skull förordade Handelsdepartementet idén och i augusti 1940 gav Kungl. Maj:t år Riksheraldikerämbetet att utforma medaljen.

Allan Widman

Riksheraldikerämbetets förslag.

Ämbetets förslag var en traditionell kunglig medalj med Gustaf V:s porträtt med samma band som övriga regeringsmedaljer; blått med gula ränder. För att utmärka medaljens särart dekorerade man bandet med ett guldankare och en bård i den nedre kanten i form av ett guldrep. På frånsidan syntes inskriptionen inom en tross istället för den traditionella kransen och ett band på vilket mottagarens namn och årtalet skulle graveras.

Mod och rådighet 2

Erik Lindbergs frånsida.

Myntverkets gravör, professorn vid Konstakademien Erik Lindberg (mest känd för att ha utfört Nobelmedaljerna), såg skissen i tidningen och tyckte både att den var ”tämligen tafatt som komposition”. Han såg till att Myntverket fick förslaget på remiss och skickade in fyra motförslag. Själv ville han att frånsidan skulle prydas av ett figurativt motiv: en viking vid rodret på ett drakskepp under blixtrande moln, men det ansågs vara ett för radikalt avsteg från traditionen. Lindberg fick igenom några av sina synpukter nämligen att inskriptionen skulle löpa längs medaljens kant. Han bytte också hållarens ornament från ett rep till våglinjer.

Ordens- och medaljexperten Karl Löfström kritiserade bandet som han tyckte skulle skilja sig från de andra regeringsmedaljerna. Han föreslog tapperhetsmedaljernas gul-blå band, dock utan att få gehör för sina synpunkter.

Medaljen För mod och rådighet till sjöss i farofull tid fastställdes av Kungl. Maj:t den 10 januari 1941. Beslutet löd:

Kungl. Maj:t finner gott instifta ett utmärkelsetecken i form av medalj i guld av femte storleken att utdelas som belöning åt sjömän, vilka – utan att sådana särskilda förhållanden förelegat, som enligt hittills tillämpad praxis motiverar tilldelande av medaljen »För berömliga gärningar» – genom ådagalagt synnerligt mod i allmänhet i sin tjänsteutövning eller eljest genom hedrande pliktuppfyllelse under särskilt riskfyllda omständigheter eller genom någon behjärtad och rådig handling verksamt bidragit till räddande av svenskt fartyg och last samt därigenom i framträdande grad gjort sig förtjänta om allmänna intressen.

Kriterierna lämnades avsiktligt vaga för omfatta så många typer av bragder som möjligt. Ändå delades endast sexton medaljer ut vid åtta tillfällen från juni 1941 till februari 1945. Samtliga mottagare tillhörde modiga och rådiga sjömän och befäl inom handelsflottan. Tom Bergroth och Torbjörn Dalnäs har gjort en sammanställning av dem och deras bragder som kan läsas här. Den nya medaljen ersatte inte För berömliga gärningar som fortsattes att delas ut jämte medaljen Sui memores alios fecere merendo till utlänningar för motsvarande gärningar.

Trots att inget i bestämmelserna, annat än namnet ”i farofylld tid”, angav att medaljen endast skulle delas ut i krigstid blev medaljen i praktiken vilande efter krigsslutet. För mod och rådighet till sjöss i farofull tid var en av de medaljer vars utseende fastställdes vid Gustaf VI Adolfs trontillträde 1951. Medan de andra medaljerna fick ett delvis nytt utseende behölls Lindbergs modell. På 60-talet utreddes huruvida medaljen skulle utdelas även i fredstid vilket dock inte ledde till något resultat.

4 kommentarer

Under Belöningsmedaljer

Medaljen ”Inventas vitam iuvat excoluisse per artes”

Inventas vitam iuvat excoluisse per artes är inskriptionen på de medaljer som medföljer Nobelprisen i fysik, kemi, medicin och litteratur. Devisen är latin ”lyckligt när människans liv uppfinnarens bragder förädla”. Tillsammans med medaljen Pro pace et fraternitate gentium (”för fred mellan folken och deras förbrödrande”) som tilldelas fredspristagarna utgör de världens kanske mest prestigefulla medaljer. De bärs inte utan tilldelas ”att förvaras”.

I Alfred Nobels testamente från 1895 genom vilket Nobelpriset grudades står inget om att pristagarna skulle få medaljer. Det var först i statuterna för Nobelstiftelsen (§ 9), fastställda av Kungl. Maj:t 1900, som medalj och diplom tillfogades prissumman. Tur var väl det, för annars hade priset kanske saknat en passande världsbekant sinnebild. Det var medaljgravören Erik Lindberg (1873–1966) som fick uppdraget att utföra de medaljer som skulle delas ut i Sverige.

De tre medaljerna, som mäter 66 millimeter i diameter, är högklassiga prov på svensk medaljkonst och följer ett välbekant mönster. Åtsidan representerar givaren och pryds av Alfred Nobels namn, porträtt och levnadsår. Frånsidan bär inskriptionen som är ett citat från Aeneiden av Vergilius och motiven som är valda efter respektive pris:

Kemi och fysik: naturen i from av en gudinna, liknande Isis, stiger upp ur molnen med ett ymnighetshorn i handen. Hennes slöja lyfts upp av vetenskapens genius.

Medicin eller fysiologi: medicinens genius sitter med en uppslagen bok i knät och samlar upp vatten som rinner ur en sten åt en törstig flicka.

Litteratur: en musa sjunger och spelar lyra medan en ung man sitter under ett lagerträd, lyssnar och skriver ned.

Fred: tre män som omfamnar varandra. Medaljen är formgiven av Gustav Vigeland (1869–1943).

Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne har en medalj som sticker ut. Den är formgiven av Gunvor Svensson Lundkvist (1916–2009). Under Alfred Nobels porträtt på frånsidan finns Riksbankens två ymnighetshorn, och på frånsidan Vetenskapsakademiens sigill.

Bilder på medaljerna finns här.

Lämna en kommentar

Under Medaljer