1987 utkom boken Svenska ordnar och medaljer på Atlantis förlag. Den är en god introduktion till det svenska ordens- och medaljväsendet och bland det bästa som skrivits i ämnet.
Författaren var den svenska faleristikens nestor Fredrik Löwenhielm (1916–2008). Bakom sig hade han en lång karriär inom försvaret vilken han avslutat som generalmajor och rikshemvärnschef. Han var ceremonimästare vid hovet 1979–1987, sekreterare vid Kungl. Maj:ts Orden 1981–1996, samt från 1982 även vice ordenskansler. Dessutom var han kommendator för svenska Johanniterorden 1972–1994. Han visste med andra ord vad han skrev om.
Än idag ligger Löwenhielm bok till grund för hur hur vi ser på svenska utmärkelsers officiella status och därmed också ordningen i vilken de ska bäras. I bilagan Översikt över de svenska ordnarna, viktigare svenska medaljer och andra utmärkelsetecken har han redovisat ett stort antal utmärkelser indelade i tolv grupper från A (Serafimerorden) till L (övriga medaljer och förtjänsttecken). Även om denna förteckning inte är officiellt fastställd, och heller inte gör anspråk på att vara fullständig, så utgör den en av den svenska faleristikens viktigaste källor.
Det har emellertid visat sig svårt att tolka de principer som Löwenhielm använde sig av i sin kategorisering. Detta har lett till problem för de som vidare bygga vidare på den, till exempel i den ambitiösa databasen Medalj.nu. Otydligheter rör bland annat gränsdragningen mellan officiella, halvofficiella och inofficiella utmärkelser, något som nyligen uppmärksammats av Jonar242.
Historisk bakgrund
Efter att de svenska kungliga ordnarna och medaljerna införts vid 1700-talets mitt dröjde det länge innan det uppstod något behov av att reglera i vilken ordning de skulle bäras. Endast en utmärkelse som delats ut av kungen ansågs som officiell och det var ovanligt att ta emot mer än en sådan. Dekorationer som delades ut inom enskilda sällskap fick endast bäras vid de egna sammankomsterna. Gränsen mellan officiellt och privat var skarp.
Under 1800-talet instiftade olika organisationer egna belöningsmedaljer. För att dessa skulle få bäras offentligt krävdes kunglig tillåtelse. Vissa, som till exempel Kungl. Patriotiska sällskapet och Kungl. Sällskapet Pro Patria, fick en generell rätt att dela ut bärbara medaljer. Andra, som vissa hushållningssällskap, var tvungna att ansöka hos kungen i varje enskilt fall innan en bärbar medalj fick delas ut. Dessa kom att kallas ”halvofficiella” och var oftast avsedda för specifika samhällsgrupper som inte kunde komma ifråga för de officiella kungliga medaljerna. Under 1800-talets första hälft var det fortfarande ovanligt att bära mer än en medalj.
Mot seklets slut hade antalet officiella och halvofficiella belöningsmedaljer ökat så mycket att man från centralt håll ansåg sig behöva utöva viss tillsyn. Kungliga och enskilda medaljer skulle inte få blandas hursomhelst på kronans uniform. I september 1891 beslutade Kungl. Maj:t att:
då någon af arméns personal, med eller utan tillstånd, af enskilt sällskap eller förening inom riket tilldelas medalj och önskar bära densamma äfven till uniform, särskildt tillstånd skall sökas dertill.
Dervid äfvensom för sådan medaljs bärande skola i tillämpliga dela länd till efterrättelse bestämmelserna angående utländskt ordenstecken, som icke erhållits för bevistadt fälttåg.
Dylika medaljer skola bäras efter norska och framför utländska medaljer och ordenstecken.
Därmed var alla officerare och soldater tvungna att vända sig direkt till Kungl. Maj:t för att får bärandetillstånd för sina halvofficiella medaljer. Därefter kunde tidningarna innehålla notiser som denna:
Under 1900-talet övergick Kungl. Maj:t till att utfärda generella bärandetillstånd för vissa medaljer så att dessa kunde bäras på uniform utan särskild ansökan. De frivilliga försvarsorganisationernas halvofficiella medaljer, exempelvis Röda korsets eller landstormens, fick alltid bäras. Mer civila medaljer, som jägareförbundets och kennelklubbens, samt försvarsorganisationernas förtjänsttecken, fick endast bäras till paraddräkt och utom tjänsten samt med vissa andra begränsningar. Vissa medaljer fick överhuvudtaget inte bäras till uniform trots att de hade kungens bild, exempelvis Sparbanksföreningens kungliga förtjänstmedalj.
De militära bestämmelserna blev även vägledande för vad civila ansågs kunna bära i offentliga sammanhang, även om det knappast följdes slaviskt. Ernst Areen och Sten Lewenhaupt redovisade vilka medaljer som Kungl. Maj:t tillåtit till uniform i boken När och hur böra ordnar bäras? (1943 och 1953) som riktade sig till en civil läsekrets. 1947 skrev kanslisten vid KMO Karl Löfström om ett inofficiellt minnestecken:
I avsaknad av officiell karaktär får tecknet icke bäras till uniform och ej heller till frack vid officiella tillfällen. Däremot kan det bäras till frack vid inofficiella tillfällen och då även tillsammans med ordnar.
Vilka utmärkelser som fick bäras till uniform framgick av Tjänstereglemente för krigsmakten (TjRK) som fastställdes av Kungl. Maj:t, efter 1975 av regeringen, ända fram till 1983. Den 28 april detta år fastställde regeringen Förordning med tjänsteföreskrifter för försvarsmaktens personal (FFS 1983:31) varigenom det stadgades att:
Till uniform får bäras ordenstecken, medaljer och andra utmärkelsetecken enligt överbefälhavarens bestämmande.
6 kap. 11 §
Sedan dess har beslut om bärandetillstånd till uniform fattats internt inom Försvarsmakten. Överbefälhavarens föreskrifter om utmärkelsetecken till uniform (FFS 1990:37) som trädde ikraft 1991 anslöt sig i huvudsak till den indelning som Löwenhielm publicerat i sin bok några år tidigare. Den är dock inte identisk och ett stort antal nya utmärkelser hade lagts till i den lägsta gruppen L som sedan dess vuxit lavinartat med medaljer från organisationsenheter, försvarsanknutna föreningar med mera. Därigenom har bestämmelserna blivit en intern myndighetsangelägenhet som inte med självklarhet kan översättas till civila förhållanden.
Löwenhielms grupper
Löwenhielms bok riktade sig dock till civila läsare, så hur såg hans förteckning över utmärkelser ut? Som sagt är den indelad i tolv grupper från A till L, men den innehåller även rubriker så att den fullständiga listan ser ut såhär:
1. Officiella utmärkelser
A – Kungl Serafimerorden
B – Krigsdekorationer
C – Kungl Minnestecken
D – I hovprotokollet förlänade Kungl Medaljer
E – De Kungl Riddarordnarna
F – Ordensmedaljer
G – Av regeringen utdelade Kungl Medaljer
H – I hovprotokollet förlänade medaljer (av engångskaraktär)
I – Övriga officiella medaljer2. Halvofficiella utmärkelser
J – Halvofficiell orden
K – Ett antal halvofficiella medaljer (flertalet med Konungens bild och kungl krona)
L – Några övriga medaljer och förtjänsttecken, som inte har Konungens bild och kungl krona
Utmärkelserna i grupp A till H är sådana som förlänas av kungen i ordenskapitel (ordensvärdigheter) eller i hovprotokoll (kungliga minnestecken och medaljer), samt av regeringen (regeringsmedaljer). Dessa utmärkelser utgör rikets främsta och deras inbördes ordning fastställdes 1978 av kungen. I det följande bortser jag från dessa grupper. Grupp I, J, K och L är en brokigare skara och indelningen av dem bygger på Löwenhielms eget urval.
Grupp I (Övriga officiella medaljer) har beskrivits som ”medaljer som är instiftade eller godkända av Kungl. Maj:t, från 1975 av regeringen, och delas ut av statliga myndigheter och akademier”. Som jag visat i ett tidigare inlägg har emellertid Löwenhielm i denna kategori placerat både medaljer som fastställts av Kungl. Maj:t/regeringen, och medaljer som instiftats med nådigt tillstånd genom Riksmarskalksämbetet. Därutöver tycks kriterierna för denna kategori vara att utdelaren är statlig myndighet (Uppsala universitet), kunglig akademi (Vitterhetsakademin) eller annat offentligt organ (Standardiseringskommissionen). De myndighets- och akademimedaljer som delas ut utan tillstånd från vare sig kungen eller regeringen har utelämnats.
Så till grupp J, K och L som ryms under den gemensamma rubriken Halvofficiella utmärkelser. Grupp J består endast av Johanniterorden i Sverige och grupp K består av en nära nog komplett lista över medaljer som fått nådigt tillstånd att förses med kungens bild och kunglig krona ordnade efter instiftansdatum.
I grupp L återfinns ett antal övriga utmärkelser, bland annat Friluftsfrämjandets förtjänstmedalj och Röda korsets förtjänsttecken. Ansåg Löwenhielm att även de var halvofficiella och i så fall varför då? I boken tycks han använda ”halvofficiella medaljer” som ett bredare begrepp än endast grupp K. En plansch som visar medaljer ur grupp K och L beskrivs som ”Några halvofficiella medaljer” och om bärande står att:
Som allmän regel gäller att »halvofficiella» medaljer företrädesvis bärs under förhållanden som har samband med den verksamhet medaljen erhållits för. Medalj med Konungens bild bärs före annan medalj [min kursivering].
För att förstå grupp L måste vi hålla oss till de utmärkelser som Löwenhielm själv placerat i denna grupp och bortse från alla de som lagts till efteråt av Försvarsmakten eller Medalj.nu. Den ursprungliga grupp L innehåller nämligen nästan uteslutande sådana medaljer och förtjänsttecken som före 1983 erhållit Kungl. Maj:ts eller regeringens tillstånd att bäras på uniform. Med denna insikt framstår Löwenhielms indelning till tolv kategorier som mycket konsekvent genomförd. Samtliga upptagna utmärkelser har någon form av sanktion från kungen eller regeringen och därmed ett visst mått av officiell prägel. Denna version av grupp L kan med fog kallas halvofficiell.
Sammanfattande kommentarer
Fredrik Löwenhielms system visar hur en central instans är nödvändig för att kunna skapa ett tydligt och enhetligt system av officiella (och halvofficiella) utmärkelser. Före 1975 var kungen den sammanhållande gestalten som i statsrådet (Kungl. Maj:t), i ordenskapitlet, eller i hovprotokollet gav utmärkelser deras officiella status. En fortsättning på den princip som gällt sedan 1700-talet. Efter den nya regeringsformen och ordensreformen trädde i kraft 1975 gick samordningen förlorad samtidigt som många av de officiella utmärkelserna upphörde att delas ut. Det ledde till en ymnig och alltjämt växande flora av halvofficiella och inofficiella medaljer vars status inte alltid är lätt att bedöma. Förslaget om riksdagens medalj skulle göra systemet ännu spretigare och otydligare.
I samband med att Förtjänstutredningen i höst presenterar sitt förslag på ett sammanhängande offentligt belöningssystem är det angeläget att återfå en överordnad instans under vilken de statliga ordnarna och medaljerna samlas. På så vis blir det tydligt vilka utmärkelser som utgör Sveriges officiella tacksamhetsbevis åt förtjänta människor för viktiga samhällsinsatser. En uppgift för denna instans bör vara att utfärda en uppdaterad förteckning över svenska officiella och halvofficiella utmärkelser, förslagsvis med ny kategorisering som ersätter grupperna A till L. Det är en krånglig indelning som beskriver ett krånglig lägesbild, men snart får vi förhoppningsvis ett system som är enklare och bättre.
Phaleristica 