Etikettarkiv: Tjänstereglemente för Krigsmakten

Hur officiell är en medalj? Svenska utmärkelser A till L

1987 utkom boken Svenska ordnar och medaljer på Atlantis förlag. Den är en god introduktion till det svenska ordens- och medaljväsendet och bland det bästa som skrivits i ämnet. Författaren var den svenska faleristikens nestor Fredrik Löwenhielm (1916–2008). Bakom sig hade han en lång karriär inom försvaret vilken han avslutat som generalmajor och rikshemvärnschef. Han var ceremonimästare vid hovet 1979–1987, och 1981–1996 sekreterare vid Kungl. Maj:ts Orden samt från 1982 även vice ordenskansler. Dessutom var han kommendator för svenska Johanniterorden 1972–1994 och ordförande i Svenska nationalkommittén för genealogi och heraldik 1983–1998. Han visste med andra ord vad han skrev om.

Än idag ligger hans bok till grund för hur hur vi ser på svenska utmärkelsers officiella status och därmed också ordningen i vilken de ska bäras. I bilagan Översikt över de svenska ordnarna, viktigare svenska medaljer och andra utmärkelsetecken har Löwenhielm redovisat ett stort antal utmärkelser som han delat in i tolv grupper från A (Serafimerorden) till L (övriga medaljer och förtjänsttecken). Även om denna förteckning inte är officiellt fastställd, och heller inte gör anspråk på att vara fullständig, så utgör den en av den svenska faleristikens viktigaste källor.

Det har emellertid visat sig att det inte är alltid är lätt att tolka de principer som Löwenhielm använde sig av i sin kategorisering vilket lett till svårigheter när man försökt bygga vidare på den, bland annat med den ambitiösa databasen Medalj.nu. Otydligheter rör bland annat gränsdragningen mellan officiella, halvofficiella och inofficiella utmärkelser, något som nyligen uppmärksammats av Jonar242.

Historisk bakgrund

Efter att de svenska kungliga ordnarna och medaljerna införts vid 1700-talets mitt dröjde det länge innan det uppstod ett behov av att reglera i vilken ordning de skulle bäras. Endast en utmärkelse som delats ut av kungen ansågs som officiell och det var ovanligt att motta mer än en sådan. Dekorationer som delades ut inom enskilda sällskap fick endast bäras vid de egna sammankomsterna. Gränsen mellan officiellt och privat var glasklar.

Under 1800-talet instiftade olika organisationer egna belöningsmedaljer. För att dessa skulle få bäras offentligt krävdes kunglig tillåtelse. Vissa, som till exempel Kungl. Patriotiska sällskapet och Kungl. Sällskapet Pro Patria, fick en generell rätt att dela ut bärbara medaljer. Andra, som vissa hushållningssällskap, var tvungna att ansöka hos kungen i varje enskilt fall innan en bärbar medalj fick delas ut. Dessa kom att kallas ”halvofficiella” och var oftast avsedda för specifika samhällsgrupper som inte kunde komma ifråga för de officiella kungliga medaljerna. Under 1800-talets första hälft var det fortfarande ovanligt att bära mer än en medalj.

Mot seklets slut hade antalet officiella och halvofficiella belöningsmedaljer ökat så mycket att man från centralt håll ansåg sig behöva utöva viss tillsyn. Kungliga och enskilda medaljer skulle inte få blandas hursomhelst på kronans uniform. I september 1891 beslutade Kungl. Maj:t att:

då någon af arméns personal, med eller utan tillstånd, af enskilt sällskap eller förening inom riket tilldelas medalj och önskar bära densamma äfven till uniform, särskildt tillstånd skall sökas dertill.

Dervid äfvensom för sådan medaljs bärande skola i tillämpliga dela länd till efterrättelse bestämmelserna angående utländskt ordenstecken, som icke erhållits för bevistadt fälttåg.

Dylika medaljer skola bäras efter norska och framför utländska medaljer och ordenstecken.

Därmed var alla officerare och soldater tvungna att vända sig direkt till Kungl. Maj:t för att får bärandetillstånd för sina halvofficiella medaljer. Därefter kunde tidningarna innehålla notiser som denna:

Svenska Dagbladet 16 april 1912.

Under 1900-talet övergick Kungl. Maj:t till att utfärda generella bärandetillstånd för vissa medaljer så att dessa kunde bäras på uniform utan särskild ansökan. De frivilliga försvarsorganisationernas halvofficiella medaljer, exempelvis Röda korsets eller landstormens, fick alltid bäras. Mer civila medaljer, som jägareförbundets och kennelklubbens, samt försvarsorganisationernas förtjänsttecken, fick endast bäras till paraddräkt och utom tjänsten samt med vissa andra begränsningar. Vissa medaljer fick överhuvudtaget inte bäras till uniform trots att de hade kungens bild, exempelvis Sparbanksföreningens kungliga förtjänstmedalj.

De militära bestämmelserna blev även vägledande för vad civila ansågs kunna bära i offentliga sammanhang, även om det knappast följdes slaviskt. Ernst Areen och Sten Lewenhaupt redovisade vilka medaljer som Kungl. Maj:t tillåtit till uniform i boken När och hur böra ordnar bäras? (1943 och 1953) som riktade sig till en civil läsekrets. 1947 skrev kanslisten vid KMO Karl Löfström om ett inofficiellt minnestecken:

I avsaknad av officiell karaktär får tecknet icke bäras till uniform och ej heller till frack vid officiella tillfällen. Däremot kan det bäras till frack vid inofficiella tillfällen och då även tillsammans med ordnar.

Vilka utmärkelser som fick bäras till uniform framgick av Tjänstereglemente för krigsmakten (TjRK) som fastställdes av Kungl. Maj:t, efter 1975 av regeringen, ända fram till 1983. Den 28 april detta år fastställde regeringen Förordning med tjänsteföreskrifter för försvarsmaktens personal (FFS 1983:31) varigenom det stadgades att:

Till uniform får bäras ordenstecken, medaljer och andra utmärkelsetecken enligt överbefälhavarens bestämmande.

6 kap. 11 §

Sedan dess har beslut om bärandetillstånd till uniform fattats internt inom Försvarsmakten. Överbefälhavarens föreskrifter om utmärkelsetecken till uniform (FFS 1990:37) som trädde ikraft 1991 anslöt sig i huvudsak till den indelning som Löwenhielm publicerat i sin bok några år tidigare. Den är dock inte identisk och ett stort antal nya utmärkelser hade lagts till i den lägsta gruppen L som sedan dess vuxit lavinartat med medaljer från organisationsenheter, försvarsanknutna föreningar med mera. Därigenom har bestämmelserna blivit en intern myndighetsangelägenhet som inte med självklarhet kan översättas till civila förhållanden.

Löwenhielms grupper

Löwenhielms bok riktade sig dock till civila läsare, så hur såg hans förteckning över utmärkelser ut? Som sagt är den indelad i tolv grupper från A till L, men den innehåller även rubriker så att den fullständiga listan ser ut såhär:

1. Officiella utmärkelser
A – Kungl Serafimerorden
B – Krigsdekorationer
C – Kungl Minnestecken
D – I hovprotokollet förlänade Kungl Medaljer
E – De Kungl Riddarordnarna
F – Ordensmedaljer
G – Av regeringen utdelade Kungl Medaljer
H – I hovprotokollet förlänade medaljer (av engångskaraktär)
I – Övriga officiella medaljer

2. Halvofficiella utmärkelser
J – Halvofficiell orden
K – Ett antal halvofficiella medaljer (flertalet med Konungens bild och kungl krona)
L – Några övriga medaljer och förtjänsttecken, som inte har Konungens bild och kungl krona

Utmärkelserna i grupp A till H är sådana som förlänas av kungen i ordenskapitel (ordensvärdigheter) eller i hovprotokoll (kungliga minnestecken och medaljer), samt av regeringen (regeringsmedaljer). Dessa utmärkelser utgör rikets främsta och deras inbördes ordning fastställdes 1978 av kungen. I det följande bortser jag från dessa grupper. Grupp I, J, K och L är en brokigare skara och indelningen av dem bygger på Löwenhielms eget urval.

Grupp I (Övriga officiella medaljer) har beskrivits som ”medaljer som är instiftade eller godkända av Kungl. Maj:t, från 1975 av regeringen, och delas ut av statliga myndigheter och akademier”. Som jag visat i ett tidigare inlägg har emellertid Löwenhielm i denna kategori placerat både medaljer som fastställts av Kungl. Maj:t/regeringen, och medaljer som instiftats med nådigt tillstånd genom Riksmarskalksämbetet. Därutöver tycks kriterierna för denna kategori vara att utdelaren är statlig myndighet (Uppsala universitet), kunglig akademi (Vitterhetsakademin) eller annat offentligt organ (Standardiseringskommissionen). De myndighets- och akademimedaljer som delas ut utan tillstånd från vare sig kungen eller regeringen har utelämnats.

Svenska Röda korsets förtjänsttecken, instiftat 1944 och utfört av Léo Holmgren (grupp L).

Så till grupp J, K och L som ryms under den gemensamma rubriken Halvofficiella utmärkelser. Grupp J består endast av Johanniterorden i Sverige och grupp K består av en nära nog komplett lista över medaljer som fått nådigt tillstånd att förses med kungens bild och kunglig krona ordnade efter instiftansdatum. I grupp L återfinns ett antal övriga utmärkelser, bland annat Friluftsfrämjandets förtjänstmedalj och Röda korsets förtjänsttecken. Ansåg Löwenhielm att även de var halvofficiella och i så fall varför då? I boken tycks han använda ”halvofficiella medaljer” som ett bredare begrepp än endast grupp K. En plansch som visar medaljer ur grupp K och L beskrivs som ”Några halvofficiella medaljer” och om bärande står att:

Som allmän regel gäller att »halvofficiella» medaljer företrädesvis bärs under förhållanden som har samband med den verksamhet medaljen erhållits för. Medalj med Konungens bild bärs före annan medalj [min kursivering].

För att förstå grupp L måste vi hålla oss till de utmärkelser som Löwenhielm själv placerat i denna grupp och bortse från alla de som lagts till efteråt av Försvarsmakten eller Medalj.nu. Den ursprungliga grupp L innehåller nämligen nästan uteslutande sådana medaljer och förtjänsttecken som före 1983 erhållit Kungl. Maj:ts eller regeringens tillstånd att bäras på uniform. Med denna insikt framstår Löwenhielms indelning till tolv kategorier som mycket konsekvent genomförd. Samtliga upptagna utmärkelser har någon form av sanktion från kungen eller regeringen och därmed ett visst mått av officiell prägel. Denna version av grupp L kan med fog kallas halvofficiell.

Sammanfattande kommentarer

Fredrik Löwenhielms system visar hur en central instans är nödvändig för att kunna skapa ett tydligt och enhetligt system av officiella (och halvofficiella) utmärkelser. Före 1975 var kungen den sammanhållande gestalten som i statsrådet (Kungl. Maj:t), i ordenskapitlet, eller i hovprotokollet gav utmärkelser deras officiella status. En fortsättning på den princip som gällt sedan 1700-talet. Efter den nya regeringsformen och ordensreformen trädde i kraft 1975 gick samordningen förlorad samtidigt som många av de officiella utmärkelserna upphörde att delas ut. Det ledde till en ymnig och alltjämt växande flora av halvofficiella och inofficiella medaljer vars status inte alltid är lätt att bedöma. Förslaget om riksdagens medalj skulle göra systemet ännu spretigare och otydligare.

I samband med att Förtjänstutredningen i höst presenterar sitt förslag på ett sammanhängande offentligt belöningssystem är det angeläget att återfå en överordnad instans under vilken de statliga ordnarna och medaljerna samlas. På så vis blir det tydligt vilka utmärkelser som utgör Sveriges officiella tacksamhetsbevis åt förtjänta människor för viktiga samhällsinsatser. En uppgift för denna instans bör vara att utfärda en uppdaterad förteckning över svenska officiella och halvofficiella utmärkelser, förslagsvis med ny kategorisering som ersätter grupperna A till L. Det är en krånglig indelning som beskriver ett krånglig lägesbild, men snart får vi förhoppningsvis ett system som är enklare och bättre.

2 kommentarer

Under Bärande, Belöningsmedaljer

Utmärkelser till mässdräkt

Kung Carl Gustaf vid prins Carl Philips bröllop 2015 iklädd flottans stora mässdräkt modell 1878.

Mässdräkten är en uppskattad festdräkt inom flera uniformerade yrkeskårer. Den är ursprungligen en sjöofficersuniform som spridit sig till andra försvarsgrenar såväl som polisen, handelsflottan och olika segelsällskap.

För att förstå hur ordnar och medaljer bärs, och har burits, till mässdräkt behöver man känna till dess historia.

Mässdräktens historia

Marinen

Enligt 1878 års uniform för svenska flottan utgjordes officerarnas paraddräkt av rock med guldepåletter, byxor med guldgaloner samt stärkskjorta med svart rosett. Kvällstid kunde rocken bytas mot frack, även den med epåletter. Denna paraddräkt används idag endast vid kungaslupen Vasaorden och finns beskriven i gällande uniformsbestämmelser kapitel 7.3.

1800-taltets officerare, som till vardags rörde sig lätt och smidigt i dubbelknäppt kavaj, klagade på att rocken och fracken var tunga, varma och dyra plagg. Det blev därför tillåtet att vid mindre högtidliga tillfällen kvällstid använda en lättare jacka utan epåletter på samma sätt som i den brittiska flottan. Den nya sällskapsdräkten fastställdes officiellt som mässdräkt genom generalorder nr 152 den 8 mars 1902:

Mässdräkt nr 1, bestående af jacka, mässväst och långbyxor af mörkblått kläde, skall i allmänhet användas ombord af till middagsmåltid i kajut inbjudna samt vid intagande af middagsmåltid i gunrum vid större högtidligheter och då gunrummet inbjudit gäster samt i land, med undantag för hufvudstaden utom flottans stations område eller annan ort såvida konungen där är närvarande, vid deltagande i motsvarande samkväm i militära mässar, allt såvida ej paraddräkt är anbefalld.

Mässdräkt nr 2, bestående af jacka, väst hvit eller blå samt långbyxor af mörkblått kläde, skall i allmänhet användas, ombord vid intagande af middagsmåltid i kajuter och gunrum vid andra än ofvan anförda undantag, vid inbjudning till mindre middagar och aftonsamkväm i militära mässar.

Mässdräkt nr 1 eller 2 bör i allmänhet användas, med iakttagande af ofvan nämnda undantag, då uniform begagnas vid enskilda samkväm, besök å teatrar, konserter m. m. såvida ej samkvämets högtidlighet iordrar paraddräkts användande.

Mässdräkt nr 1 och 2 kom senare att benämnas stor mässdräkt (vit väst, byxor med galoner) respektive liten mässdräkt (vit eller blå väst, byxor utan galoner) vilket gäller idag. Varianten med blå väst betecknades ibland som daglig mässdräkt.

Alla varianterna räknades som informell aftonklädsel. De närmsta civila motsvarigheterna var ”frack med svart halsduk” och smoking (jämför Utmärkelser till smoking). Vid stora högtider som bröllop skulle rock eller frack fortfarande användas. I praktiken började dessa plagg försvinna med mässdräktens intåg och när de formellt avskaffades 1950 användes de knappt längre.

Segelsällskapen och handelsflottan

Gustaf V i seglarparad år 1913.

Den civila sjöfarten var inte sen att följa marinens exempel. Kungl. Svenska Segel Sällskapet (KSSS) och Göteborgs Kungl. Segelsällskap (GKSS) införde egna paraduniformer i stort sett överensstämmande med flottans mässdräkt men med egna sällskapens egna knappar och egna svarta gradbeteckningar. Även Kungliga Motorbåt Klubben (KMK) tycks ha haft sin egen variant.

Kungligheter som Oscar II, Gustaf V, Gustaf VI Adolf och prins Bertil klädde sig gärna i ”seglarparad” som uniformen kallades. Seglarparad kan fortfarande bäras av medlemmarna i KSSS och GKSS och är en vanlig och uppskattad syn vid Kungliga Klubbarnas Fest.

På samma sätt som segelsällskapen har svenska rederier uniformer som utgår från flottans modell med rederiets egna märken, knappar och gradbeteckningar. Detta gäller även mässdräkter.

Flygvapnet

Flygvapnet bildades 1926 av officerare från både armén och flottan. Dessa fick under en övergångsperiod fortsätta bära sina gamla uniformer. När flygvapnets eget uniformssystem växte fram tog man inspiration från flottan och införde en egen modell av mässdräkt. Den betecknades dock sällskapsdräkt eftersom man ville tona ned det marina inslaget. På samma sätt kallades båtkappa för rundskuren krage inom flygvapnet.

Flygvapnets stora sällskapsdräkt motsvarade marinens stora mässdräkt och lilen sällskapsdräkt motsvarade liten mässdräkt. Till den stora sällskapsdräkten kunde bäras stickert med portépe samt utmärkelser i original och kallades då sällskapsparaddräkt. Det är det enda fallet i de svenska mässdräkternas historia som sidogevär burits. I övrigt gällde samma regler för utmärkelser som till marinens uniformer.

Armén

Arméns väg till en egen mässdräkt var längre. Den stora officerskåren gjorde att införandet av en ny uniform var en större ekonomisk fråga. Armén hade inte heller flottans tradition med olika uniformsdräkter utan vårdade ett enhetligare karolinskt ideal. Under en period bars dock särskilda mässvästar vid samkväm. Ett antal finns bevarade och kan beskådas på DigitaltMuseum.

Under 1900-talet tog uniformsutredningar fram förslag på en särskild högtidsdräkt för armén utan att något beslut fattades. 1945 presenterades tre modeller i blått kläde: enkelknäppt kavaj, dubbelknäppt kavaj, samt mässjacka. Förslaget strandade tidigt i processen eftersom meningarna var mycket delade. 1952 var man mer inne på rock med ståndkrage och lade fram sex varianter utan resultat. 1958 återkom man till mässdräkten och enades en modell med sex olika varianter. Denna gång var det nära, man presenterade till och med den föreslagna uniformen för allmänheten, men förslaget stupade på mållinjen.

Först 1986 fastställdes till slut en mässdräkt för armén liknande marinens och flygvapnets modeller. Eftersom de kvinnliga officerarna då hade gjort sitt intåg infördes även kjol och blus till mässdräkten.

1992 infördes polisens högtidsuniform som i stort sett överensstämmer med arméns mässdräkt (enligt vissa källor är det dock flygvapnets modell).

Utmärkelser till mässdräkt

Äldre bestämmelser

Även sättet att bära utmärkelser till mässdräkt har förändrats över tid. När den fastställdes 1902 gällde äldre principer för hur ordnar och medaljer bars till militär uniform som skilde sig från de som gällde för civil uniform:

  1. Ordnar och medaljer som förlänats av kungen skulle alltid bäras.
  2. Miniatyrer och band skulle bäras samma plats som originalen, nämligen på bröstet. Inte på slaget.
  3. Kraschaner kunde bäras samtidigt med miniatyrer eller band. En kvarleva från den tid då de var fastsydda på livplagget. Utmärkelser representerade av kraschan behövde inte bäras som miniatyr eller band.

Eftersom mässdräkten var en informell klädsel skulle original inte bäras. De första bestämmelserna om utmärkelser löd:

Svenska och norska ordensteckens och medaljers band eller miniatyrtecken skola och kraschaner må bäras till mässdräkt af därtill berättigade (ordenskors i band om halsen bäras icke till mässdräkt).

I praktiken bars miniatyrer och eventuell kraschan till stor mässdräkt och släpspänne till liten mässdräkt.

Prins Bertil med miniatyrerna på mässjackans bröst 1955.

Ganska snart blev det vanligt att bära miniatyrerna på mässjackans slag på samma sätt som till den civila fracken. 1923 skrev signaturen B till Tidskrift i sjöväsendet och ondgjorde sig över officerare som bar ”miniatyrorden som en kotiljongsdekoration i jackans uppslag” vilket B ansåg vara ”helt enkelt fult”. Kotiljong var en dans där de uppbjudande delade ut lustiga dekorationer till varandra. B kämpade i motvind och det blev snart regel att bära miniatyrerna på slaget. Det har dock förekommit ända in på 2000-talet att miniatyrer burits på bröstet.

Nu gällande bestämmelser

Mässdräktens anseende växte med tiden. Vid 1900-talets mitt var det möjligt att bära stor mässdräkt när övriga sällskapet bar frack, till exempel vid bröllop och ordenssammankomster vilket tidigare ansetts opassande.

Därmed ändrades också bestämmelserna för vilka utmärkelser som kunde bäras. Med 1945 års Tjänstereglemente för Krigsmakten (TjRK), utfärdat av regeringen genom försvarsministern, blev det tillåtet att till stor mässdräkt bära ordenstecken i band över axeln eller om halsen precis som till den civila fracken.

Till stor mässdräkt är det tillåtet att bära originalutmärkelser på bröstet istället för miniatyrer på slaget. Sedan 2012 gäller att original ska bäras när kungen och drottningen är närvarande.

Flygvapnets mässjacka med reglementsenligt släpspänne på bröstet.

Till liten mässdräkt var släpspänne huvudregel ända till 1996 då det ändrades till miniatyrer. Sedan dess bärs släpspänne inte till mässdräkt. 2012 blev det även tillåtet att bära kraschan till liten mässdräkt, dock inte utmärkelser i band om halsen. Därmed skiljer sig den lilla mässdräkten från sin civila motsvarighet smoking till vilken man kan bära halstecken men inte kraschan.

Till mässdräkt bärs alltid utmärkelser i raka band, även om den utdelats i rosett eller annan montering.

Mässdräkten idag

Idag har mässdräkten fler användningsområden än någonsin tidigare. Den ansågs länge vara för informell för kyrkbröllop, men efter att kungen och prins Carl Philip burit mässdräkt vid de senaste kungliga bröllopen kan den uppfattningen läggas åt sidan.

Enligt Försvarsmaktens nu gällande uniformsbestämmelserna, som får anses vara vägledande även för civila mässdräkter, motsvarar stor mässdräkt (B1) frack enligt civilt bruk. Det ska poängteras att mässdräkt inte kan bäras istället för militär högtidsdräkt (A1) som bärs vid ceremoniella tillfällen. När sällskapet i övrigt bär svart väst, exempelvis vid akademiska högtider eller ordenssammankomster, kan mörkblå väst även bäras till mässdräkt.

Liten mässdräkt (B2) bärs med vit väst när civila bär smoking. Inom marinen och flygvapnet bärs liten mässdräkt med blå väst (daglig mässdräkt) ”i regel vid sammankomst internt på förband eller fartyg”.

Lämna en kommentar

Under Bärande