Etikettarkiv: För berömliga gärningar

Svensk räddningsmedalj till Christian X för räddning på Grönland

Kung Christian och drottning Alexandrine välkomnar de skeppsbrutna svenska sjömännen.

I år är det hundra år sedan den svenska ångaren S/S Bele strandade utanför Grönlands ostkust. Det var den 14 juli 1921 då fartyget slog i klipporna och började ta in vatten. Befälhavaren kapten Sahlström såg genast till att sätta passagerare och besättning i land och skickade en nödsignal över radio, dock utan att få svar.

Vad Sahlström inte visste var att nödsignalen tagits emot av S/S Island på vilket den danska kungafamiljen befann sig under sin Grönlandsresa. Kung Kristian X beordrade omedelbart att man skulle börja söka efter Bele, men på grund av den tjocka dimman dröjde det till den 18 juli innan man fann det grundstötta fartyget och dess skeppsbrutna passagerare i ett improviserat lägger vid stranden. Kung Kristian och drottning Alexandrine gick genast i land för att förhöra sig om deras hälsa.

Eftersom dansk TV var ombord har räddningsinsatsen blivit väldokumenterad. I journalfilmen Kongeparrets Grønlandsrejse (30:36) kan man se såväl den strandade Bele som när den svenska besättningen kommer ombord och välkomnas av kungen och drottningen. Samtliga kunde oskadda föras i säkerhet på det danska kungaskeppet.

Att svenska sjömän blivit undsatta av det danska kungaparet väckte förstås stor uppmärksamhet i Sverige. När Gustaf V besökte Köpenhamn i oktober samma år överlämnade han räddningsmedaljen För berömliga gärningar av 8:e storleken i guld till kung Christian. Han är en av mycket få som mottagit medaljen i detta större format i guld. Vanligtvis delades medaljen ut av 8:e storleken i silver, eller i sällsynta fall av 5:e storleken i guld.

Christian X.

Andra kungligheter som belönats med medalj för personligt mod är Oscar II som var mycket stolt över sin franska räddningsmedalj.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Sui memores alios fecere merendo – räddningsmedaljen för utlänningar

En av Sveriges mindre kända medaljer är Sui memores alios fecere merendo, vilket är latin och betyder ”åt dem som genom välgärningar befästat sitt minne hos andra”. Denna medalj instiftades 1805 som en belöning för goda gärningar, särskild till de som räddat människoliv. 1832 översattes devisen till För berömliga gärningar, men den äldre latinska medaljen behölls och kom att ges till utlänningar. Formellt så ingår Sui memores fortfarande i regeringens belöningsmedaljer. Den delades senast ut 1973.

I februari 1805 gav Gustav IV Adolf i uppgift åt Vitthetsakademien att ta fram förslag på nya belöningsmedaljer då ”tjenlige Medailler icke finnas för att därmed kunna hugna och upmuntra dem, hvilka utmärka sig på hvarjehanda sätt”. Formuleringen är lite märklig. Vid denna tid fanns ett stort antal kungliga belöningsmedaljer. Både sådana med ett mycket specifikt syfte, till exempel medaljen Till heder för den qvinna som fint och snält kan spinna, och mer generella användningsområden som Illis quorum meruere labores vars latinska devis är hämtad från Propertius elegier och betyder ”åt dem vilkas verksamhet gjort dem därav förtjänta”.

Akademin lämnade den 21 maj en redogörelse över det befintliga medaljväsendet och gav förslag på ett antal nya medaljer, bland annat medaljen för berömliga gärningar med inskriften Sui memores alios fecere merendo inom en eklövskrans. Devisen var hämtad ur Aeneiden av Vergilius. Som jag beskrivit i ett tidigare inlägg användes eklövskransen under antiken som belöning till den som räddat liv. Medaljen godkändes av kungen den 30 maj 1805 och präglades i 12:e storleken avsedd att bäras på bröstet i kedja eller band.

Medaljens första tid

Den förste att få motta den nya medaljen var skeppsgossen Johan Emanuel Wissberg i Karlskrona. Han fick medaljen i silver den 1 oktober 1805 efter att han ”med fara för eget liv räddat ett i sjön fallet tre års gammalt barn från att drunkna”. Wissberg var född 1788 och borde alltså inte varit äldre än 18 år gammal. Just räddningsinsatser för människor i drunkningsfara eller sjönöd kom att löpa som en röd tråd i medaljens historia.

Nästa förläning skedde 1806 till skepparen Olof Hammarsten. Om denne skrev Karl Löfström att han medaljerats för att ha ”överfört en del gevär och bajonetter som under kriget mot Napoleon varit i franska arméns våld, alltså meriter av en helt annan art”. Denna beskrivning gör dock inte Hammarstens bragd rättvisa. I hård vind och under beskjutning av såväl preussare som fransmän hade han försökt rädda de retirerande svenska trupperna ur Lübeck på sitt skepp Wänskapen. Försöket misslyckades, svenskarna blev krigsfångar och Hammarsten fick sitt skepp sönderskjutet, plundrat och sålt. Han lyckades dock köpa tillbaka det och efter några nödtorftiga reparationer seglade han mot Sverige i skydd av mörkret med hela lasten av krigsmateriel ombord. Väl hemma hyllades han som hjälte och mottog medaljen Sui memores i guld.

1830 belönades två kvinnor, bondhustrun Anna Jonsdotter Tjernlund och protonotarien Sadélens änka (något annat namn står dessvärre inte), med medaljen i guld att bäras i vitt band på bröstet efter att de räddat livet på tio barnhusbarn i sjönöd. Medaljen överlämnades av landshövdingen efter söndagsgudstjänsten i Hässjö kyrka i Medelpad. Samma år gavs medaljen åt uppsalastudenten Sven Johan Lindgren som vid två tillfällen räddat människor från att drunkna. Året därpå belönades bonden Hans Larsson i Näsby som räddat en man och två barn undan en brand.

Svenska vs latin

Karl XIV Johan blev den förste kung som delade ut Sui memores både i 18:e och 12:e storlekarna i likhet med Illis quorum. 1832 beslutade han också att de medaljer som hittills delats ut med latinsk inskrift nu skulle få en svensk sådan. Illis quorum blev För medborgerlig förtjänst och Sui memores blev För berömliga gärningar. De gamla stamparna med latinsk skrift skulle dock bevaras för att användas i särskilda fall. De äldre latinska medaljerna blev därmed inte avskaffade utan räknades som separata utmärkelser.

En tradition som levt vidare in i våra dagar är att en medalj med latinsk inskrift även har kungens namn och titel på latin. På medaljen Illis quorum bär åtsidan med kungens bild texten Carolus XVI Gustavus Rex Sveciae medan medaljen För medborgerlig förtjänst bär texten Carl XVI Gustaf Sveriges Konung.

1841 införde Karl XIV Johan en ny utformning av de kungliga belöningsmedaljerna. De skulle som huvudregel delas ut i den mindre 5:e storleken med krona och högblått band med gula kantränder. På frånsidan skulle mottagarens namn graveras in under en liten eklövskrans (som blev likadan för samtliga medaljer). Denna förändring tycks dock inte ha genomförts avseende Sui memores före kungens död 1844.

Nya ändamål

Efter att den nya För berömliga gärningar införts 1832 och börjat delas ut till livräddare så var det inte självklart vad Sui memores skulle användas till. I praktiken tycks den ha använts som tackgåva till utländska vetenskapsmän och författare som skänkt gåvor till Sverige. 1840 mottog professor Ciampi i Florsen den mindre medaljen i guld efter att ha skänkt en samling brev och manuskript rörande den svenska historien till Kungl. Biblioteket och Vitterhetsakademin. 1841 fick den danske greve Sponnek den större medaljen i guld för sitt arbete Om tullväsendet i allmänhet och det danska i synnerhet. 1847 fick den preussiske hovtandläkaren medaljen för en odontoplastisk modellsamling till Karolinska institutet.

1852 ansökte guvernören för den svenska kolonin Saint-Barthélemy i Karibien om en medalj för handelsmannen Joseph de Gout från ön Saint-Thomas som bistått nödlidande efter en förödande brand i huvudstaden Gustavia. Han belönades av Oscar I med medaljen Sui memores i guld av 8:e storleken, vilket är det tidigaste exemplet jag känner till av att medaljen delats ut i en mindre storlek i enlighet med Karl XIV:s nya utformning. Detta innebar ett skifte tillbaka mot medaljens ursprungliga syfte att belöna räddningsbragder, nu med inriktning mot utlänningar.

Ett undantag är den svenske skådespelaren Wilhelm Svenson som fick medaljen av 8:e storleken i guld 1873 efter en lång karriär vid de kungliga teatrarna där han bland annat varit bibliotekarie vid dramatiska biblioteket utan att uppbära lön. Dessutom testamenterade han sina tillgångar till en fond till förmån för skådespelares änkor och barn. Här var det behjärtansvärda gärningar snarare än personligt mod som låg till grund för belöningen. Det finns flera exempel. 1890 motto Jenny Meijer medaljen i guld av 5:e storleken för att hon under många år bespisat fattiga skolbarn i Stockholm.

Räddningsmedalj för utlänningar

Från och med 1880-talet användes Sui memores ofta som räddningsmedalj till utlänningar som räddat svenskar. I de allra flesta fall rör det sig om de som kommit till undsättning när svenska handelsfartyg råkat i sjönöd i olika delar av världen. Medaljen delades då vanligt ut i 5:e storleken i guld eller 8:e storleken i silver. Undantagsvis kunde 8:e storleken av guld förlänas. Det är alltså samma principer som gällde För berömliga gärningar. Uppgiften att medaljen delats ut i 6:e storleken, som uppges i boken Utmärkelsetecken på militära uniformer (2007) av Christian Braunstein, är felaktig.

Under 1900-talet minskade antalet förläningar. Sista gången silvermedaljen av 8:e storleken var till den ryske högbåtsmannen Vjatjeslav Sergejev som under ett örlogsbesök i Stockholm sommaren 1965 räddade en man som fallit i Strömmen. Samma höst mottogs Sergejev på den svenska ambassaden i Moskva där han fick motta medaljen av Sveriges ambassadör. I november 1973 ägde den allra senaste förläningen rum. Efter att maskinchefen på ett svenskt fartyg 1972 drabbats av en hjärtattack skickades sergeanterna i amerikanska sjöräddningen Gerald J Kipp och Joseph E Moore till fartyget för att ge vårt. På grund av hårt väder kunde de inte använda helikopter utan de fick istället hoppa fallskärm till en livräddningsbåt för att komma fram. De fick medaljen av guld av 5:e storleken.

Trots att det snart gått 50 år sedan den senaste förläningen är medaljen Sui memores alios fecere merendo fortfarande formellt aktiv. Dess utseende fastställdes senast 1974 tillsammans med de andra kungliga medaljerna. Ändå saknas den i regeringens förteckning över sina belöningsmedaljer (SB PM 2006:1) en brist som påpekades så sent som 2011 av Statens försvarshistoriska muséer. En förhoppning är att medaljen som resultat av Förtjänstutredningens arbete snart kommer att börja delas ut igen.

1 kommentar

Under Belöningsmedaljer

Polisen delar ut Medborgarmedalj i guld

Size1000

Karl Göran Hallqvist mottar Medborgarmedaljen av rikspolischefen. Foto: Polisen.

Polisen har inte bara till uppgift att bekämpa brott och hålla ordning. Enligt en särskild förordning (1988:842) ska polisen dessutom belöna privatpersoner som med särskild rådighet bistår polisen. Som ett led i detta instiftade den nya Polismyndigheten tre nya medaljer 2017. En av dessa, medaljen För rådigt ingripande eller Medborgarmedaljen, är avsedd som belöning för sådan rådighet.

För guldmedalj krävs synnerlig rådighet och utdelning sker endast efter beslut av rikspolischefen. Igår ägde den första utdelningen rum och rikspolischef Anders Thornberg överlämnade medaljen till Karl Göran Hallqvist med följande motivering:

Karl Göran Hallqvist har visat synnerlig rådighet genom att snabbt överta styrningen av en buss i hög hastighet när chauffören svimmat. Bussen, med flera passagerare, färdades på motorvägen när den okontrollerat började åka mot en rastplats. Med stor skicklighet manövrerade Hallqvist bussen och stannade den utan att någon kom till skada. Tack vare sin rådighet räddade Hallqvist flera liv och värdefull egendom i Uppsala den 22 oktober 2017.

Sveriges sju regionpolischefer kan fatta beslut om utdelning av medaljen i silver. Den första utdelningen ägde rum i september i polisregion Väst då fem personer mottog silvermedaljen efter olika typer av ingripanden.

Universitas regia Upsaliensis

Polismyndighetens medalj För rådigt ingripande i guld.

Utdelningen av polisens nya medaljer har fått vänta lite eftersom tillverkningen upphandlats. Under tiden har man sett till att medaljerna För förtjänstfulla insatser och För rådigt ingripande fått bärandetillstånd till militär uniform. De har upptagits i bestämmelserna med förkortningarna PolismGM och PolismMedborgGM.

Som alltid när någon välförtjänt medaljeras för att ha räddat någon annans liv påpekar jag och andra att vi har en mycket förnäm medalj för detta ändamål i Sverige nämligen regeringens belöningsmedalj För berömliga gärningar, instiftad 1832 och avsedd för personer ”som rådigt och modigt räddat en människa i livsfara”. 1991 delades den ut för en närmast identisk händelse där en passagerare förhindrade en bussolycka sedan chauffören somnat:

Hõbeankur

Notis i SvD den 17 augusti 1991.

Tyvärr har medaljen inte delats ut sedan 1998. Kriterierna har inte förändrats. Inte heller har polisens uppdrag att belöna enligt förordningen utökats. Exemplet illustrerar hur ansvaret att belöna privatpersoners hjältedåd flyttats utan att något egentlig beslut verkar ha fattats. Myndighetsmedaljer som borde vara ett komplement till regeringsmedaljerna riskerar att ersätta dem.

Denna utveckling kan dock stoppas. Den parlamentariska utredning, som bland annat ska se över ordensväsendet, ska även omfatta regeringens och Polismyndighetens medaljer. En övergripande översyn vore mycket välkommet och skulle resultera i att fler kan få medalj för modiga och rådiga ingripanden.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Finsk livräddningsmedalj till Åbo-hjälte

Livräddningsmedaljen

Finska Livräddningsmedaljen.

Igår välkomnades svenske Hassan Zubier till den finske ambassadörens residens för att som förste utlänning någonsin få ta emot den finska Livräddningsmedaljen. President Sauli Niinistö förlänade honom medaljen för Zubiers rådiga ingripande i Åbo förra året Finlands ambassad skriver:

Hassan Zubier agerade synnerligen modigt då han den 18 augusti 2017 ingrep för att försöka rädda livet på en knivhuggen kvinna trots att gärningsmannen var kvar på plats. Zubier räddade även en annan kvinna genom att leda gärningsmannens uppmärksamhet mot sig själv och hindra dennes framfart. Zubier mottog flera knivhugg och skadades svårt.

Det var Finlands förste president Kaarlo Juho Ståhlberg som instiftade medaljen 1923. Den delas ut för synnerliga modiga och rådiga handlingar, eller för handlingar som utförts med fara för eget liv och som räddat en annan människas liv. Förslag om tilldelning av medaljen bereds av Regionförvaltningsverket där det finns en särskild Livräddningsmedaljnämndens sekreterare. Detta år kom det in 89 nomineringar varav 12 förordades.

IMG_0982-netti

Hassan Zubier. Foto: Finlands ambassad i Sverige.

Livräddningsmedaljen är mycket vacker och visar en hand som håller i en eldslåga.

I Sverige instiftades en motsvarande medalj av Kungl. Maj:t 1805 med inskriptionen Sui memores alios fecere merendo (”Åt dem som genom välgärningar befästat sitt minne hos andra”) som delades ut för behjärtansvärda räddningsbragder. 1832 ändrades inskriptionen till För berömliga gärningar, men i och med att medaljer som förlänades utländska medborgare försågs med den äldre latinska inskriptionen uppstod i praktiken två medaljer; en för svenskar och en för utlänningar. Som huvudregel delades medaljerna ut till de som räddat människoliv, men flera undantag finns t. ex. när medaljen gick till fotbollslandslaget efter VM 1958.

Praxis efter andra världskriget var att den som riskerat sitt eget liv för att rädda en annan människa tilldelades medalj i guld av 5:e storleken. Den som utan att riskera sitt eget liv bistod med hjälpinsatser fick medalj i silver av 8:e storleken. Sedan 1940-talet har För berömliga gärningar delats ut 116 gånger i guld (senast 1998) och 75 gånger i silver (senast 1966). Sui memores har under samma period delats ut 20 gånger i guld (senast 1973) och åtta gånger i silver (senast 1965).

Det vore mycket glädjande om den parlamentariska utredning som ska se över det offentliga belöningssystemet ser till att dessa medaljer börjar delas ut igen. I Finland har vi en god förebild.

1 kommentar

Under Belöningsmedaljer, Finland

För mod och rådighet till sjöss i farofull tid

Mod och rådighet - kopia
Medaljen För mod och rådighet till sjöss i farofull tid.

För mod och rådighet är det föreslagna namnet på den medalj för berömvärda internationella insatser som riksdagen uppmanat regeringen att införa. För den som är bevandrad i svensk medaljhistoria klingar det bekant, det har nämligen funnits en regeringsmedalj med ett snarlikt namn. Den sällsynta För mod och rådighet till sjöss i farofull tid.

I maj 1940 hade andra världskriget ännu inte pågått ett helt år. Ändå hade 49 svenska handelsfartyg hunnit gå förlorade och med dem 321 sjömän. Sjömännens viktiga och riskfyllda arbete var viktigt för Sverige. Därför vände sig Sveriges allmänna sjöfartsförening till regeringen med ett förslag om en särskild medalj till förtjänta sjömän. ”Hjältemod och pliktuppfyllelse karaktäriserar sjömannens gärning av idag” anförde föreningen.

Man hade flera gånger haft fall där en medalj som erkännande för mod till sjöss hade varit lämpligt, men där den befintliga medaljen För berömliga gärningar inte varit aktuell. Praxis krävde att man räddat en människa i omedelbar livsfara. Sjömännens situation krävde en medalj med mer anpassningsbara kriterier. Medaljen föreslogs även kunna delas ut till förolyckade sjömäns mödrar och änkor. För ovanlighetens skull förordade Handelsdepartementet idén och i augusti 1940 gav Kungl. Maj:t år Riksheraldikerämbetet att utforma medaljen.

Allan Widman
Riksheraldikerämbetets förslag.

Ämbetets förslag var en traditionell kunglig medalj med Gustaf V:s porträtt med samma band som övriga regeringsmedaljer; blått med gula ränder. För att utmärka medaljens särart dekorerade man bandet med ett guldankare och en bård i den nedre kanten i form av ett guldrep. På frånsidan syntes inskriptionen inom en tross istället för den traditionella kransen och ett band på vilket mottagarens namn och årtalet skulle graveras.

Mod och rådighet 2
Erik Lindbergs frånsida.

Myntverkets gravör, professorn vid Konstakademien Erik Lindberg (mest känd för att ha utfört Nobelmedaljerna), såg skissen i tidningen och tyckte både att den var ”tämligen tafatt som komposition”. Han såg till att Myntverket fick förslaget på remiss och skickade in fyra motförslag. Själv ville han att frånsidan skulle prydas av ett figurativt motiv: en viking vid rodret på ett drakskepp under blixtrande moln, men det ansågs vara ett för radikalt avsteg från traditionen. Lindberg fick igenom några av sina synpukter nämligen att inskriptionen skulle löpa längs medaljens kant. Han bytte också hållarens ornament från ett rep till våglinjer.

Ordens- och medaljexperten Karl Löfström kritiserade bandet som han tyckte skulle skilja sig från de andra regeringsmedaljerna. Han föreslog tapperhetsmedaljernas gul-blå band, dock utan att få gehör för sina synpunkter.

Medaljen För mod och rådighet till sjöss i farofull tid fastställdes av Kungl. Maj:t den 10 januari 1941. Beslutet löd:

Kungl. Maj:t finner gott instifta ett utmärkelsetecken i form av medalj i guld av femte storleken att utdelas som belöning åt sjömän, vilka – utan att sådana särskilda förhållanden förelegat, som enligt hittills tillämpad praxis motiverar tilldelande av medaljen »För berömliga gärningar» – genom ådagalagt synnerligt mod i allmänhet i sin tjänsteutövning eller eljest genom hedrande pliktuppfyllelse under särskilt riskfyllda omständigheter eller genom någon behjärtad och rådig handling verksamt bidragit till räddande av svenskt fartyg och last samt därigenom i framträdande grad gjort sig förtjänta om allmänna intressen.

Kriterierna lämnades avsiktligt vaga för omfatta så många typer av bragder som möjligt. Ändå delades endast sexton medaljer ut vid åtta tillfällen från juni 1941 till februari 1945. Samtliga mottagare tillhörde modiga och rådiga sjömän och befäl inom handelsflottan. Tom Bergroth och Torbjörn Dalnäs har gjort en sammanställning av dem och deras bragder som kan läsas här. Den nya medaljen ersatte inte För berömliga gärningar som fortsattes att delas ut jämte medaljen Sui memores alios fecere merendo till utlänningar för motsvarande gärningar.

Trots att inget i bestämmelserna, annat än namnet ”i farofylld tid”, angav att medaljen endast skulle delas ut i krigstid blev medaljen i praktiken vilande efter krigsslutet. För mod och rådighet till sjöss i farofull tid var en av de medaljer vars utseende fastställdes vid Gustaf VI Adolfs trontillträde 1951. Medan de andra medaljerna fick ett delvis nytt utseende behölls Lindbergs modell. På 60-talet utreddes huruvida medaljen skulle utdelas även i fredstid vilket dock inte ledde till något resultat.

4 kommentarer

Under Belöningsmedaljer

Hjältedåd

Blommor

Blomsterhavet utanför Åhléns.

”Delas det ut tapperhetsmedaljer i Sverige?” frågar sig Alex Schulman i en krönika med rubriken: Vanliga människor – extraordinärt mod. Han skriver om den fruktansvärda attacken på Drottninggatan i Stockholm, om polis, sjukvårdare och räddningspersonal som agerade snabbt, samt om de förbipasserande som i farans stund riskerade sina egna liv för att rädda andras.

En av de många hjältarna är föraren i en värdetransportbild som befann sig på Drottninggatan när den kapade lastbilen inledde sin vansinnesfärd. Istället för att sätta sig själv i säkerhet fortsatte föraren mot Sergels torg och tutade för att varna folk. Många människor kunde därför uppfatta faran och fly undan innan hans bil prejades av terroristen. En annan förare försökte spärra vägen med sin bil, men lastbilen väjde åt ett annat håll.

Svaret på Schulmans fråga är ja. Regeringen har en belöningsmedalj – För berömliga gärningar – som tilldelas dem som ”rådigt och modigt räddat en människa i livsfara”. Den har utdelats efter liknande insatser, t. ex. vid spårvagnsolyckan i Göteborg den 12 mars 1992 då en spårvagn skenade och en polisbil körd den farofyllda vägen före spåret med påslagna sirener för att varna. De båda polisassistenterna i bilen Birgitta Apelqvist och Stefan Karlsson fick medaljen samma år. Det kan nämnas att poliser förväntas handla med visst mod och rådighet och att ribban för medalj därför är högre för dem.

Om man vill att hjältarna den 7 april ska få ett offentligt erkännande av sitt hjältemod i form av en medalj så bör man skriva en nominering. Tyvärr visar erfarenheter att Regeringskansliet så gott som kategoriskt avslår medaljnomineringar från privatpersoner. Däremot har länsstyrelserna lättare att få gehör, och därför bör man adressera sitt förslag till landshövdingen i Stockholm Chris Heister. En nominering behöver inte vara lång eller formell. En kortfattad beskrivning av insatsen räcker gott.

Slutligen några delar ur statsminister Stefan Löfvens tal idag vid minnesstunden:

Och så många, har gjort så mycket för sina medmänniskor under de här dagarna. Sveriges modiga poliskår. Vår skickliga räddningstjänst. Vår fantastiska sjukvårdspersonal. Och alla ni, som upptäckte att ni hade en hjälte inom er, som hjälpte och tröstade.

Ni kan inte tackas nog. Ert agerande är en stolthet för Sverige, ett bevis på människans otroliga förmåga i svåra tider.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Får Lavin Eskandar medalj?

Snart är det ett år sedan den fruktansvärda attacken på grundskolan Kronan i Trollhättan, då tre personer mördades. Särskilt uppmärksammad blev elevassistenten Lavin Eskandar som försökt övermanna angriparen när denne svingade sitt svärd mot eleverna, vilket kostade honom livet. Lavin Eskandar blev bara 20 år och har hyllats som en hjälte av eleverna på skolan. Han har föreslagits för medalj men regeringen har ännu inte lämnat besked.

12063488_1615187008734343_4031487562351649709_n

Lavin Eskandar 1995-2015

Bara några dagar efter dådet den höjdes röster för att Lavin Eskandar skulle tilldelas den svenska livräddningsmedaljen För berömliga gärningar. Den delas till de som ”rådigt och modigt räddat en människa i livsfara” efter beslut av regeringen. Ett upprop på startades på Facebook, Ge hjälten Lavin Eskandar medalj, som idag stöds av 5 800 personer. Initiativtagaren Michael Sigge motiverade varför medalj skulle delas ut:

”Det skulle dels vara ett sätt att hylla en verklig hjälte som offrade sig själv för att rädda livet på skolbarn. Men det vore också en politisk markering. Sverige som nation skulle visa vårt avståndstagande från den här typen av rasistdåd, och visa att vi uppskattar en ung människa som gjort sitt yttersta för sina medmänniskor.”

Medaljen har inte delats ut sedan 1998, och aldrig postumt. Initiativet fick dock mycket uppmärksamhet av de rikstäckande tidningarna, och snart fick det dessutom medhåll av Sveriges kanske främste kännare i dessa frågor, ordensintendenten på Kungl. Maj:ts orden Tom Bergroth:

”Tyvärr har medaljen delats ut skamligt sparsamt de senaste årtiondena. Jag ser inga hinder för varför den inte skulle kunna delas ut postumt. Jag tycker dessutom att regeringen nu har chansen att uppmärksamma ett agerande som väl uppfyller kriteriet för Berömliga gärningar.”

I november samma år hade flera nomineringar kommit in och ärendet började beredas inom Utbildningsdepartementet. Beslut om medaljutdelning förbereds alltid inom ett departement innan det diskuteras inom regeringen.  I detta fall ville man av naturliga skäl invänta polisens utredning. Under den första halvan av 1900-talet, när utdelning av medaljen fortfarande var vanlig efter en livräddande insats, brukade handläggningen ta ungefär ett år.

För de som vill se Lavin Eskandar hedrad på detta sätt finns det dock all anledning att ligga på. Att medaljen delats ut ”skamlöst sparsamt”, som Tom Bergroth uttryckte det, är närmast en underdrift. Den har inte delats ut alls på närmare 20 år. Inte för att det saknats förslag. De senaste åren har flera privatpersoner skickat in nomineringar som först mötts av flera månaders tystnad och därefter ett kortfattat avslag. Statliga myndigheter vittnar om hur medaljnomineringar de skickat till Regeringskansliet i bästa fall mötts av förvirring och i sämsta fall av tydligt markerat ointresse.

När en medalj för internationella insatser utreddes 2010 föreslogs en särskild medaljberedning inom Regeringskansliet, så att uppgiften inte ska vara utspridd på de 11 departementen. Det blev varken medalj eller beredning. Modellen har dock fungerat bra i Finland vars Livräddningsmedalj handläggs av en Livräddningsmedaljnämnden som föreslår ett tiotal mottagare varje år. En nordisk förebild finns även i Norge, som ett år efter terrorattentaten 2011 delade ut medaljen For edel dåd, bland annat till dem som med fara för eget liv räddat ungdomar från Utøya. Då hade medaljen inte delats ut på 30 år.

Sveriges regering bör ge medaljen postumt till Lavin Eskandar. Det är ett erkännande han är värd och en symbolisk handling som skulle betyda mycket för många. Gör regeringen inte det lever den inte upp till sitt ansvar. Förvaltar man svenska folkets belöningsmedaljer åtar man sig att förära dem till de som är förtjänta. Kan regeringen inte utföra den enkla uppgiften får de helt enkelt lämna medaljerna ifrån sig.

4 kommentarer

Under Belöningsmedaljer

Fler medaljer till olympier?

Idag har flera av de svenska olympierna kommit hem från Rio och fått motta folkets hyllningar. Däribland damlandslaget i fotboll som kämpat sig till ett välförtjänt silver. I flera länder är det vanligt att segrande idrottare belönas med en orden vid hemkomsten. Jag har tidigare skrivit hur det herrlandslaget belönades med medaljen För berömliga gärningar efter VM-silvret 1958. Nu återstår att se om damlandslaget får något motsvarande.

Damlandslaget

Damlandslaget inför matchen mot Brasilien OS 2016.

Internationellt är det inte ovanligt att belöna hela lag med ordnar. Efter fotbolls-EM tidigare i somras utnämndes hela det portugisiska segrande laget till kommendörer av portugisiska Förtjänstorden, och de framgångsrika islänningarna har utlovats Falkorden av den nytillträdde presidenten. Praxis skiljer sig dock från land till land. I Frankrike krävdes det en seger i VM för att president Jacques Chirac 1998 skulle utnämna landslagsspelarna till riddare av Hederslegionen, och i Storbritannien belönar man bara individuella spelare. De har en egen Wikipedia-artikel i vilken man kan finna Henrik Larsson, riddare av Imperieorden 2006 efter sina framgångar i Celtic FC.

I Sverige sticker 1958 års medaljer ut som ett undantag, inte minst för att just denna medalj är avsedd för livräddning. Endast ett fåtal svenskar har sedan dess fått Konungens medalj för insatser inom fotboll: Sven-Göran ”Svennis” Eriksson fick den av 12:e storleken i högblått band 2005, och 8:e storleken med högblått band har delats ut till Henrik Larsson 2007, Pia Sundhage 2012, och senast Therese Sjögran 2016.

Pia sundhage

Pia Sundhage.

Som damslagets tränare kan Sundhage nu utan problem göra anspråk på samma fina medaljgrad som Svennis, men då får hon först hämta ut sin tidigare medalj. 2012 uteblev hon från utdelningen för att prioritera landslaget. Till Nerikes Allehanda sade hon att hon såg det ”som ett pris mer till damfotbollen än till mig själv”, vilket dock knappast är ett skäl att inte ta emot den. Skulle hela laget, mot förmodan, få en svensk medalj så blir det kanske 5:e storleken i guld av antingen Konungens medalj eller Illis quorum meruere labores.

Det är dock en fråga för framtiden. Idag gläds hela Sverige åt de olympiska medaljer som våra OS-hjältar erövrat i Rio!

2 kommentarer

Under Belöningsmedaljer

Nominera en hjälte till medalj!

hjäl`te, om person som med mod o. viljestyrka kämpar för ett upphöjt mål (för det goda l. rätta) l. som i en viss situation (ofta särsk. under lidanden o. hemsökelser) visar en ovanlig grad av själsstyrka, ädelt sinnelag o. förmåga av oegennyttig självuppoffring. (Svenska Akademiens Ordbok.)

Varje år riskerar människor i Sverige sina egna liv för att rädda andras. Om dem har Aftonbladet en artikelserie: Svenska Hjältar, vilket är mycket berömvärt. Idag kom en artikel om brandmannen Jonas Åkerholm i Övertorneå som med fara för sitt eget liv paddlade ut i Torneälven för att rädda en 12-åring som ramlat i och klamrat sig fast vid ett isflak.

Artikeln är ett välförtjänt erkännande, men det finns andra i Sverige med uppgift att hedra hjältar, och de har på sistone legat på latsidan. Jag tänker här på Sveriges regering som förfogar över medaljen För berömliga gärningar som ska tilldelas den som ”rådigt och modigt räddat en människa i livsfara” och som utgör ett officiellt erkännande av hjältedåd från hela svenska folket. Detta sker tyvärr väldigt sällan.

Detta kan vi ändra på!

För att ta ett beslut behöver regeringen få in nomineringar. En sådan behöver inte vara lång eller formell. En kort beskrivning av vad personen gjort räcker gott. Nomineringen skickas till statsrådet som ansvarar för personens verksamhetsområde. En nominering för Jonas Åkerholm bör t.ex. vara riktad till:

  • Inrikesminister Anders Ygeman (justitiedepartementet.registrator@regeringskansliet.se)

Ett statsråd får mycket post och en medaljnominering prioriteras inte alltid högt. Men det finns lösningar. Om landshövdingen i Norrbottens  län nominerar så väger det lite tyngre. Därför kan man även rikta ett förslag till:

  • Landshövding Sven-Erik Österberg (sven-erik.osterberg
    @lansstyrelsen.se)

Jag uppmuntrar alla som har några minuter till övers att helt kort skriva ett litet förslag till adresserna ovan om hur lämpligt det vore att tilldela Jonas Åkerholm medaljen För berömliga gärningar med anledning av hans räddningsinsats. Ju fler vi är desto mer sannolikt att förslaget går igenom.

Tack Jonas för din modiga insats!

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Blågult fick guld 1958

I och med förslaget att tilldela Lavin Eskandar medaljen För berömliga gärningar postumt har jag grävt lite i medaljens historia och hittat material till flera inlägg.

Sedan instiftandet 1832 har medaljen delats ut till över tusen personer varav majoriteten räddat människoliv. Efter andra världskriget enligt den principen att den som riskerat sitt eget liv i räddningen fått guldmedalj av femte storleken (GMbg5), och övriga fått silvermedalj av åttonde storleken (SMbg8, senast utdelad 1966). Den formellt aktiva guldmedaljen av åttonde storleken (GMbg8) har bara delats ut runt hundra gånger, senast 1927.

Landslagen inför finalmatchen mot Brasilien.

Landslaget inför finalmatchen mot Brasilien 1958.

Elva GMbg5 sticker dock ut rejält från mängden. Nämligen de som tilldelades herrlandslaget i fotboll den 30 juni 1958 – dagen efter att de tagit hem silvret på hemmaplan i fotbolls-VM. Tydligen tyckte regeringen att silverhjältarna förtjänade guldmedalj och tog saken i egna händer. Tränaren, britten George Raynor, blev inte lottlös. Han utsågs samma år till riddare av Vasaorden. Även Brasiliens president, vars eget landslag tagit hem guldet, lät medaljera svenskarna. Tyvärr har jag inte lyckats tar reda på vilken medalj.

Man kan invända att För berömliga gärningar inte är en fotbollsmedalj. Det var dock inte första gången den kom till annan användning än den avsedda, och kanske blir det inte den sista. Själv väljer jag att vara glad över varje bragd eller god gärning som belönas med medalj.

UPPDATERING:

Initiativet till medaljeringen togs av handelsminister Gunnar Lange som även var Svenska Fotbollsförbundets ordförande.

5 kommentarer

Under Belöningsmedaljer