Etikettarkiv: Johan Emanuel Wissberg

Sui memores alios fecere merendo – räddningsmedaljen för utlänningar

En av Sveriges mindre kända medaljer är Sui memores alios fecere merendo, vilket är latin och betyder ”åt dem som genom välgärningar befästat sitt minne hos andra”. Denna medalj instiftades 1805 som en belöning för goda gärningar, särskild till de som räddat människoliv. 1832 översattes devisen till För berömliga gärningar, men den äldre latinska medaljen behölls och kom att ges till utlänningar. Formellt så ingår Sui memores fortfarande i regeringens belöningsmedaljer. Den delades senast ut 1973.

I februari 1805 gav Gustav IV Adolf i uppgift åt Vitthetsakademien att ta fram förslag på nya belöningsmedaljer då ”tjenlige Medailler icke finnas för att därmed kunna hugna och upmuntra dem, hvilka utmärka sig på hvarjehanda sätt”. Formuleringen är lite märklig. Vid denna tid fanns ett stort antal kungliga belöningsmedaljer. Både sådana med ett mycket specifikt syfte, till exempel medaljen Till heder för den qvinna som fint och snält kan spinna, och mer generella användningsområden som Illis quorum meruere labores vars latinska devis är hämtad från Propertius elegier och betyder ”åt dem vilkas verksamhet gjort dem därav förtjänta”.

Akademin lämnade den 21 maj en redogörelse över det befintliga medaljväsendet och gav förslag på ett antal nya medaljer, bland annat medaljen för berömliga gärningar med inskriften Sui memores alios fecere merendo inom en eklövskrans. Devisen var hämtad ur Aeneiden av Vergilius. Som jag beskrivit i ett tidigare inlägg användes eklövskransen under antiken som belöning till den som räddat liv. Medaljen godkändes av kungen den 30 maj 1805 och präglades i 12:e storleken avsedd att bäras på bröstet i kedja eller band.

Medaljens första tid

Den förste att få motta den nya medaljen var skeppsgossen Johan Emanuel Wissberg i Karlskrona. Han fick medaljen i silver den 1 oktober 1805 efter att han ”med fara för eget liv räddat ett i sjön fallet tre års gammalt barn från att drunkna”. Wissberg var född 1788 och borde alltså inte varit äldre än 18 år gammal. Just räddningsinsatser för människor i drunkningsfara eller sjönöd kom att löpa som en röd tråd i medaljens historia.

Nästa förläning skedde 1806 till skepparen Olof Hammarsten. Om denne skrev Karl Löfström att han medaljerats för att ha ”överfört en del gevär och bajonetter som under kriget mot Napoleon varit i franska arméns våld, alltså meriter av en helt annan art”. Denna beskrivning gör dock inte Hammarstens bragd rättvisa. I hård vind och under beskjutning av såväl preussare som fransmän hade han försökt rädda de retirerande svenska trupperna ur Lübeck på sitt skepp Wänskapen. Försöket misslyckades, svenskarna blev krigsfångar och Hammarsten fick sitt skepp sönderskjutet, plundrat och sålt. Han lyckades dock köpa tillbaka det och efter några nödtorftiga reparationer seglade han mot Sverige i skydd av mörkret med hela lasten av krigsmateriel ombord. Väl hemma hyllades han som hjälte och mottog medaljen Sui memores i guld.

1830 belönades två kvinnor, bondhustrun Anna Jonsdotter Tjernlund och protonotarien Sadélens änka (något annat namn står dessvärre inte), med medaljen i guld att bäras i vitt band på bröstet efter att de räddat livet på tio barnhusbarn i sjönöd. Medaljen överlämnades av landshövdingen efter söndagsgudstjänsten i Hässjö kyrka i Medelpad. Samma år gavs medaljen åt uppsalastudenten Sven Johan Lindgren som vid två tillfällen räddat människor från att drunkna. Året därpå belönades bonden Hans Larsson i Näsby som räddat en man och två barn undan en brand.

Svenska vs latin

Karl XIV Johan blev den förste kung som delade ut Sui memores både i 18:e och 12:e storlekarna i likhet med Illis quorum. 1832 beslutade han också att de medaljer som hittills delats ut med latinsk inskrift nu skulle få en svensk sådan. Illis quorum blev För medborgerlig förtjänst och Sui memores blev För berömliga gärningar. De gamla stamparna med latinsk skrift skulle dock bevaras för att användas i särskilda fall. De äldre latinska medaljerna blev därmed inte avskaffade utan räknades som separata utmärkelser.

En tradition som levt vidare in i våra dagar är att en medalj med latinsk inskrift även har kungens namn och titel på latin. På medaljen Illis quorum bär åtsidan med kungens bild texten Carolus XVI Gustavus Rex Sveciae medan medaljen För medborgerlig förtjänst bär texten Carl XVI Gustaf Sveriges Konung.

1841 införde Karl XIV Johan en ny utformning av de kungliga belöningsmedaljerna. De skulle som huvudregel delas ut i den mindre 5:e storleken med krona och högblått band med gula kantränder. På frånsidan skulle mottagarens namn graveras in under en liten eklövskrans (som blev likadan för samtliga medaljer). Denna förändring tycks dock inte ha genomförts avseende Sui memores före kungens död 1844.

Nya ändamål

Efter att den nya För berömliga gärningar införts 1832 och börjat delas ut till livräddare så var det inte självklart vad Sui memores skulle användas till. I praktiken tycks den ha använts som tackgåva till utländska vetenskapsmän och författare som skänkt gåvor till Sverige. 1840 mottog professor Ciampi i Florsen den mindre medaljen i guld efter att ha skänkt en samling brev och manuskript rörande den svenska historien till Kungl. Biblioteket och Vitterhetsakademin. 1841 fick den danske greve Sponnek den större medaljen i guld för sitt arbete Om tullväsendet i allmänhet och det danska i synnerhet. 1847 fick den preussiske hovtandläkaren medaljen för en odontoplastisk modellsamling till Karolinska institutet.

1852 ansökte guvernören för den svenska kolonin Saint-Barthélemy i Karibien om en medalj för handelsmannen Joseph de Gout från ön Saint-Thomas som bistått nödlidande efter en förödande brand i huvudstaden Gustavia. Han belönades av Oscar I med medaljen Sui memores i guld av 8:e storleken, vilket är det tidigaste exemplet jag känner till av att medaljen delats ut i en mindre storlek i enlighet med Karl XIV:s nya utformning. Detta innebar ett skifte tillbaka mot medaljens ursprungliga syfte att belöna räddningsbragder, nu med inriktning mot utlänningar.

Ett undantag är den svenske skådespelaren Wilhelm Svenson som fick medaljen av 8:e storleken i guld 1873 efter en lång karriär vid de kungliga teatrarna där han bland annat varit bibliotekarie vid dramatiska biblioteket utan att uppbära lön. Dessutom testamenterade han sina tillgångar till en fond till förmån för skådespelares änkor och barn. Här var det behjärtansvärda gärningar snarare än personligt mod som låg till grund för belöningen. Det finns flera exempel. 1890 motto Jenny Meijer medaljen i guld av 5:e storleken för att hon under många år bespisat fattiga skolbarn i Stockholm.

Räddningsmedalj för utlänningar

Från och med 1880-talet användes Sui memores ofta som räddningsmedalj till utlänningar som räddat svenskar. I de allra flesta fall rör det sig om de som kommit till undsättning när svenska handelsfartyg råkat i sjönöd i olika delar av världen. Medaljen delades då vanligt ut i 5:e storleken i guld eller 8:e storleken i silver. Undantagsvis kunde 8:e storleken av guld förlänas. Det är alltså samma principer som gällde För berömliga gärningar. Uppgiften att medaljen delats ut i 6:e storleken, som uppges i boken Utmärkelsetecken på militära uniformer (2007) av Christian Braunstein, är felaktig.

Under 1900-talet minskade antalet förläningar. Sista gången silvermedaljen av 8:e storleken var till den ryske högbåtsmannen Vjatjeslav Sergejev som under ett örlogsbesök i Stockholm sommaren 1965 räddade en man som fallit i Strömmen. Samma höst mottogs Sergejev på den svenska ambassaden i Moskva där han fick motta medaljen av Sveriges ambassadör. I november 1973 ägde den allra senaste förläningen rum. Efter att maskinchefen på ett svenskt fartyg 1972 drabbats av en hjärtattack skickades sergeanterna i amerikanska sjöräddningen Gerald J Kipp och Joseph E Moore till fartyget för att ge vårt. På grund av hårt väder kunde de inte använda helikopter utan de fick istället hoppa fallskärm till en livräddningsbåt för att komma fram. De fick medaljen av guld av 5:e storleken.

Trots att det snart gått 50 år sedan den senaste förläningen är medaljen Sui memores alios fecere merendo fortfarande formellt aktiv. Dess utseende fastställdes senast 1974 tillsammans med de andra kungliga medaljerna. Ändå saknas den i regeringens förteckning över sina belöningsmedaljer (SB PM 2006:1) en brist som påpekades så sent som 2011 av Statens försvarshistoriska muséer. En förhoppning är att medaljen som resultat av Förtjänstutredningens arbete snart kommer att börja delas ut igen.

1 kommentar

Under Belöningsmedaljer