Etikettarkiv: Karl XIV Johan

Sui memores alios fecere merendo – räddningsmedaljen för utlänningar

En av Sveriges mindre kända medaljer är Sui memores alios fecere merendo, vilket är latin och betyder ”åt dem som genom välgärningar befästat sitt minne hos andra”. Denna medalj instiftades 1805 som en belöning för goda gärningar, särskild till de som räddat människoliv. 1832 översattes devisen till För berömliga gärningar, men den äldre latinska medaljen behölls och kom att ges till utlänningar. Formellt så ingår Sui memores fortfarande i regeringens belöningsmedaljer. Den delades senast ut 1973.

I februari 1805 gav Gustav IV Adolf i uppgift åt Vitthetsakademien att ta fram förslag på nya belöningsmedaljer då ”tjenlige Medailler icke finnas för att därmed kunna hugna och upmuntra dem, hvilka utmärka sig på hvarjehanda sätt”. Formuleringen är lite märklig. Vid denna tid fanns ett stort antal kungliga belöningsmedaljer. Både sådana med ett mycket specifikt syfte, till exempel medaljen Till heder för den qvinna som fint och snält kan spinna, och mer generella användningsområden som Illis quorum meruere labores vars latinska devis är hämtad från Propertius elegier och betyder ”åt dem vilkas verksamhet gjort dem därav förtjänta”.

Akademin lämnade den 21 maj en redogörelse över det befintliga medaljväsendet och gav förslag på ett antal nya medaljer, bland annat medaljen för berömliga gärningar med inskriften Sui memores alios fecere merendo inom en eklövskrans. Devisen var hämtad ur Aeneiden av Vergilius. Som jag beskrivit i ett tidigare inlägg användes eklövskransen under antiken som belöning till den som räddat liv. Medaljen godkändes av kungen den 30 maj 1805 och präglades i 12:e storleken avsedd att bäras på bröstet i kedja eller band.

Medaljens första tid

Den förste att få motta den nya medaljen var skeppsgossen Johan Emanuel Wissberg i Karlskrona. Han fick medaljen i silver den 1 oktober 1805 efter att han ”med fara för eget liv räddat ett i sjön fallet tre års gammalt barn från att drunkna”. Wissberg var född 1788 och borde alltså inte varit äldre än 18 år gammal. Just räddningsinsatser för människor i drunkningsfara eller sjönöd kom att löpa som en röd tråd i medaljens historia.

Nästa förläning skedde 1806 till skepparen Olof Hammarsten. Om denne skrev Karl Löfström att han medaljerats för att ha ”överfört en del gevär och bajonetter som under kriget mot Napoleon varit i franska arméns våld, alltså meriter av en helt annan art”. Denna beskrivning gör dock inte Hammarstens bragd rättvisa. I hård vind och under beskjutning av såväl preussare som fransmän hade han försökt rädda de retirerande svenska trupperna ur Lübeck på sitt skepp Wänskapen. Försöket misslyckades, svenskarna blev krigsfångar och Hammarsten fick sitt skepp sönderskjutet, plundrat och sålt. Han lyckades dock köpa tillbaka det och efter några nödtorftiga reparationer seglade han mot Sverige i skydd av mörkret med hela lasten av krigsmateriel ombord. Väl hemma hyllades han som hjälte och mottog medaljen Sui memores i guld.

1830 belönades två kvinnor, bondhustrun Anna Jonsdotter Tjernlund och protonotarien Sadélens änka (något annat namn står dessvärre inte), med medaljen i guld att bäras i vitt band på bröstet efter att de räddat livet på tio barnhusbarn i sjönöd. Medaljen överlämnades av landshövdingen efter söndagsgudstjänsten i Hässjö kyrka i Medelpad. Samma år gavs medaljen åt uppsalastudenten Sven Johan Lindgren som vid två tillfällen räddat människor från att drunkna. Året därpå belönades bonden Hans Larsson i Näsby som räddat en man och två barn undan en brand.

Svenska vs latin

Karl XIV Johan blev den förste kung som delade ut Sui memores både i 18:e och 12:e storlekarna i likhet med Illis quorum. 1832 beslutade han också att de medaljer som hittills delats ut med latinsk inskrift nu skulle få en svensk sådan. Illis quorum blev För medborgerlig förtjänst och Sui memores blev För berömliga gärningar. De gamla stamparna med latinsk skrift skulle dock bevaras för att användas i särskilda fall. De äldre latinska medaljerna blev därmed inte avskaffade utan räknades som separata utmärkelser.

En tradition som levt vidare in i våra dagar är att en medalj med latinsk inskrift även har kungens namn och titel på latin. På medaljen Illis quorum bär åtsidan med kungens bild texten Carolus XVI Gustavus Rex Sveciae medan medaljen För medborgerlig förtjänst bär texten Carl XVI Gustaf Sveriges Konung.

1841 införde Karl XIV Johan en ny utformning av de kungliga belöningsmedaljerna. De skulle som huvudregel delas ut i den mindre 5:e storleken med krona och högblått band med gula kantränder. På frånsidan skulle mottagarens namn graveras in under en liten eklövskrans (som blev likadan för samtliga medaljer). Denna förändring tycks dock inte ha genomförts avseende Sui memores före kungens död 1844.

Nya ändamål

Efter att den nya För berömliga gärningar införts 1832 och börjat delas ut till livräddare så var det inte självklart vad Sui memores skulle användas till. I praktiken tycks den ha använts som tackgåva till utländska vetenskapsmän och författare som skänkt gåvor till Sverige. 1840 mottog professor Ciampi i Florsen den mindre medaljen i guld efter att ha skänkt en samling brev och manuskript rörande den svenska historien till Kungl. Biblioteket och Vitterhetsakademin. 1841 fick den danske greve Sponnek den större medaljen i guld för sitt arbete Om tullväsendet i allmänhet och det danska i synnerhet. 1847 fick den preussiske hovtandläkaren medaljen för en odontoplastisk modellsamling till Karolinska institutet.

1852 ansökte guvernören för den svenska kolonin Saint-Barthélemy i Karibien om en medalj för handelsmannen Joseph de Gout från ön Saint-Thomas som bistått nödlidande efter en förödande brand i huvudstaden Gustavia. Han belönades av Oscar I med medaljen Sui memores i guld av 8:e storleken, vilket är det tidigaste exemplet jag känner till av att medaljen delats ut i en mindre storlek i enlighet med Karl XIV:s nya utformning. Detta innebar ett skifte tillbaka mot medaljens ursprungliga syfte att belöna räddningsbragder, nu med inriktning mot utlänningar.

Ett undantag är den svenske skådespelaren Wilhelm Svenson som fick medaljen av 8:e storleken i guld 1873 efter en lång karriär vid de kungliga teatrarna där han bland annat varit bibliotekarie vid dramatiska biblioteket utan att uppbära lön. Dessutom testamenterade han sina tillgångar till en fond till förmån för skådespelares änkor och barn. Här var det behjärtansvärda gärningar snarare än personligt mod som låg till grund för belöningen. Det finns flera exempel. 1890 motto Jenny Meijer medaljen i guld av 5:e storleken för att hon under många år bespisat fattiga skolbarn i Stockholm.

Räddningsmedalj för utlänningar

Från och med 1880-talet användes Sui memores ofta som räddningsmedalj till utlänningar som räddat svenskar. I de allra flesta fall rör det sig om de som kommit till undsättning när svenska handelsfartyg råkat i sjönöd i olika delar av världen. Medaljen delades då vanligt ut i 5:e storleken i guld eller 8:e storleken i silver. Undantagsvis kunde 8:e storleken av guld förlänas. Det är alltså samma principer som gällde För berömliga gärningar. Uppgiften att medaljen delats ut i 6:e storleken, som uppges i boken Utmärkelsetecken på militära uniformer (2007) av Christian Braunstein, är felaktig.

Under 1900-talet minskade antalet förläningar. Sista gången silvermedaljen av 8:e storleken var till den ryske högbåtsmannen Vjatjeslav Sergejev som under ett örlogsbesök i Stockholm sommaren 1965 räddade en man som fallit i Strömmen. Samma höst mottogs Sergejev på den svenska ambassaden i Moskva där han fick motta medaljen av Sveriges ambassadör. I november 1973 ägde den allra senaste förläningen rum. Efter att maskinchefen på ett svenskt fartyg 1972 drabbats av en hjärtattack skickades sergeanterna i amerikanska sjöräddningen Gerald J Kipp och Joseph E Moore till fartyget för att ge vårt. På grund av hårt väder kunde de inte använda helikopter utan de fick istället hoppa fallskärm till en livräddningsbåt för att komma fram. De fick medaljen av guld av 5:e storleken.

Trots att det snart gått 50 år sedan den senaste förläningen är medaljen Sui memores alios fecere merendo fortfarande formellt aktiv. Dess utseende fastställdes senast 1974 tillsammans med de andra kungliga medaljerna. Ändå saknas den i regeringens förteckning över sina belöningsmedaljer (SB PM 2006:1) en brist som påpekades så sent som 2011 av Statens försvarshistoriska muséer. En förhoppning är att medaljen som resultat av Förtjänstutredningens arbete snart kommer att börja delas ut igen.

1 kommentar

Under Belöningsmedaljer

Illis quorum med Svärdsordens band

Medaljen Illis quorum meruere labores instiftades 1785 av Gustav III och är en av Sveriges främsta belöningsmedaljer. Idag delas den ut av regeringen för ”insatser för kulturella, vetenskapliga och andra allmännyttiga ändamål”. Senaste utdelningen skedde i september 2018 till Katarina Johansson och Alexandra Charles von Hofsten.

Ursprungligen förlänades medaljen i guld- eller silverkedja att bäras om halsen eller i knapphålet. Senare började medaljen delas ut i blått, grönt eller vitt band. Den 22 december 1841 bestämde kung Karl XIV Johan att alla svenska belöningsmedaljer skulle delas ut att bäras i högblått band med gula kanter och detta har med ytterst få undantag gällt sedan dess. Det mest kända undantaget är Illis quorum av 12:e storleken i Serafimerordens band som Selma Lagerlöf fick motta 1926. Ett desto mindre känt undantag gjordes 1882.

Schwedenstein.

Den 6 november 1882 högtidlighölls 250-årsdagen av slaget vid Lützen vid minnesmärket Schwedenstein som markerar platsen där Gustaf II Adolf stupade. 1837 hade kronprins Fredrik Vilhelm (IV) av Preussen anlagt en minnesplats där och låtit anställa en krigsinvalid att sköta om den. 1882 innehades den sysslan av fältväbeln Ludwig Wilhelm Müller som skadats i det tyska enhetskriget 1866. När det uppmärksammades i svenska tidningar att Müller hade magra inkomster och en familj att försörja så samlades det in pengar till hans understöd. De överlämnades på minnesdagen av den svenske generalkonsuln i Leipzig som samtidigt dekorerade Müller med en medalj från kung Oscar II – Illis quorum meruere labores i guld av 5:e storleken med Svärdsordens band.

Kanske ville man ge Müller en militär dekoration utan att använda de som var avsedda för svenska krigsmän. Endast ett par tillfällen då Illis quorum delats ut med Svärdsordens band är kända. 1815 hade den holländske kaptenen von Kellner mottagit medaljen av 12:e storleken i guld med Svärdsordens band för brobyggnader och andra ingenjörsbefattningar under tyska fälttåget. En ytterst sällsynt medalj således.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer

Ordnar och medaljer i Livrustkammaren

Livrustkammaren har öppnat igen! Ett och ett halvt år har det tagit att sätta upp den nya basutställningen som tar upp sex stora källarvalv på Stockholms slott. Varje valv är fyllt av spännande föremål som får representera en tidsepok i den svenska monarkins historia. Bland det som plockats fram ur samlingarna finns ett stort antal ordenstecken och medaljer som tillhört svenska kungligheter.

Självständighet och maktkamp 1521–1611

Det första valvet fokuserar på Vasaätten. Här kan man bland annat beskåda Karl IX:s Jehovaorden instiftad inför hans kröning 1607. Den var ett av flera försök av Vasakungarna att instifta en svensk kunglig orden. Ingen av dessa blev långlivad, men insignierna är enastående vackra.

Ordenskedjan (till vänster) är utförd av guldsmeden Antonji Groot den äldre. Det gyllene ordenstecknet föreställer en stjärna med åtta spetsar och åtta strålar med gudsnamnet Jehova ingraverat i mitten. Kedjan består av 23 länkar av guld, emalj och är besatt med bergkristall och granater. Tolv av länkarna föreställer grönemaljerade vasar som fattas av två händer – en manlig och en kvinnlig – som kommer fram ur blåa moln.

Ett mindre påkostat ordenstecken (längst ned till vänster) utan kristaller, utfört av Ruprecht Miller, bars sannolikt av en av Karl IX:s söner.

Sverige expanderar – militärt och kulturellt 1611–1654

I detta rum, som bland annat innehåller föremål från drottning Kristina, lyckades jag inte hitta någon orden eller medalj. Frågan om en riddarorden lyftes i rådet under Kristinas tid men ledde inte till något beslut.

De stora krigens tid 1654–1720

Drottning Kristinas kusin och Pfalzättens förste kung Karl X Gustav gjorde även han ett försök att instifta en svensk orden – Jesu namns orden – år 1656. Ordenstecknet, utfört av Gregorius Schick, var ett kors bestående ett fyra vasar och i mitten bokstäverna IHS (Iesus Hominum Salvator).

I utställningen har ordenstecknet fästs i ett ljusblått band på den kolt som den blått fyraårige Karl XI bar när han år 1660 hyllades som kung efter faderns död.

Frihetstid och revolutioner 1720–1818

Det var först under frihetstiden som Sverige fick ett bestående ordensväsende när Fredrik I år 1748 på riksdagens förslag instiftade Serafimerorden, Nordstjärneorden och Svärdsorden. Dessa förtjänstordnar var uppdelade i flera grader och mycket moderna för sin tid.

Bland de utställda föremålen finner vi den kolt som bars av prins Gustav (III) år vid ordnarnas instiftande. Den var en motsvarighet till de ordensdräkter som bars av Serafimerriddarna. Som kung skulle Gustav III själv instifta Vasaorden vid sin kröning 1778.

Utställd är också en av Serafimerordens kedjor av den ursprungliga modellen. Att kedjan pryds med blå patriarkalkors lär ha berott på att man hämtade inspiration från äldre ordenskedjor, till exempel Karl IX:s Jehovaorden. Man utgick dock från en fransk avbildning där konstnären misstolkat kedjans vasar som kors. Serafimerordens härskri IHS som pryder ordenstecknets mitt är på samma sätt hämtat från Karl X Gustavs Jesu namns orden.

Gustav IV Adolfs uniformer visar hur Svärds- och Nordstjärneordens band kunde fästas vid knapparna – en föregångare till dagens släpspännen, samt hur kraschanerna under lång tid broderades direkt på livrocken. Ovanför Serafimerordens kraschan ser vi Malteserordens bröstkors som kungen mottog av den ryske kejsaren Paul I vid ett besök i Sankt Petersburg år 1800. Denne hade blivit ordens beskyddare 1797 och när Napoleon invaderade Malta året därpå lyckades kejsaren bli vald till stormästare. Efter hans död 1801 avvecklades det ryska engagemanget i ordens styre.

Nationalism och nya ideal 1818–1918

1818 kröntes Karl XIV Johan till kung i Sverige och Norge och inledde ätten Bernadottes långa regeringsperiod.

Vid kröningen i Trondheim fick de närvarande riksdagsmännen ta emot en minnesmedalj av guld med kungens bild och kunglig krona avsedd att bäras (till höger). Åskådarna kunde om de hade tur få tag på en kastpenning eller rentav en hästsko av silver från kortegen som avsiktligt satts lös (till vänster).

1800-talet var uniformernas århundrade. År 1860 blev Karl XV den förste att låta sig krönas i uniform och den generalsuniform han använde vid tillfället står utställd med kedjorna för de fyra kungliga riddarordnarna samt Carl XIII:s orden i band om halsen.

Ett senare men lika praktfullt exempel är drottning Victorias uniform komplett med pickelhuva som hedersöverste för tyska 34:e fysiljärregementet i Stettin. Hon hade utnämnts av sin kusin kejsar Vilhelm II då han besökte Sverige 1908. Året därpå inspekterade drottningen sitt regemente iförd denna uniform.

Ännu i början på 1900-talet förlänade de flesta stater inte ordnar till kvinnor. 1908 bestämde visserligen Gustaf V att Sveriges drottning skulle bära Serafimerorden, men det skulle dröja nästan ett halvsekel innan ordnarna började delas ut till kvinnor. I vissa länder fanns dock särskilda ordnar eller ordensgrader för kvinnor. Två sådana bar drottningen på sin uniform: prinsesskorset av badiska husorden Fidelitas (själva dekorationen saknas dock) samt preussiska Louiseorden. Bredvid dem ett antal svenska och tyska minnesmedaljer.

Monarki i demokratins tid

I den sista salen som fokuserar på 1900-talet och framtiden finns den klassiska uniformen för Livregementet till häst som den 3-årige prins Carl Gustaf bar på julafton 1949 hos sin farfarsfar Gustaf V. På bröstet bar han miniatyren av kungens jubileumsminnestecken med anledning av 90-årsdagen året innan. De ytterligare medaljer som kung Carl XVI Gustaf mottagit sedan dess visas av naturliga skäl inte i Livrustkammaren.

Däremot finns ett monter benämnd ”En regent för alla”, med medaljer, föreningsnålar och klubbmärken med mera som mottagits av andra kungligheter, längst bak i utställningen. Bland annat Gustaf V:s olympiska medalj som tillhört drottning Victoria, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbunds guldmedalj som tillhört prinsessan Sibylla, Norrköpings stads Sankt Olofsmedalj som tillhört Gustaf VI Adolf, och mycket annat.

Sammanfattningsvis är faleristiken mycket väl representerad i Livrustkammarens nya basutställning. Besökaren kan följa hur ordenskedjornas utseende utvecklats, hur bärandet av utmärkelser förändrats, samt vilken betydelse ordnar och medaljer haft för kungligheter av alla åldrar i alla tider. Ett besök rekommenderas varmt!

Lämna en kommentar

Under Bärande, Faleristik, Medaljer, Ordnar

Ätten Bernadotte 200 år på tronen

unnamed

Minnesmedaljen. Foto: Svenska Medalj AB / Manu Heiskanen

Igår den 5 februari var det 200 år sedan Karl XIII dog och efterträddes av sin adoptivson Karl XIV Johan som inledde ätten Bernadottes tid på tronen. Detta högtidlighölls med ett seminarium i Rikssalen på Stockholms slott i närvaro av kungaparet, kronprinsessparet och 300 gäster. Ett program bestående av musik och föredrag om Bernadotterna avslutades med några ord från kungen. Han sade bland annat:

Min önskan är att slottet också ska vara en levande plats; en plats för samtal. En länk mellan vår historia och vår samtid. Jag vågar tro att det också skulle ha varit min förfader Karl XIV Johans önskan.

En symbol för jubileumsåret, som bland annat dekorerade talarstolen under seminariet, är den särskilt präglade minnesmedaljen. Inte en bärbar sådan, utan en bordsmedalj av 12:e storleken (43 mm. i diameter) med Karl XIV Johans och Carl XVI Gustafs bilder vända mot varandra. Medaljen har skulpterats av Ernst Nordin och tillverkats av Svenska Medalj. Från och med idag kan man köpa den i Slottsboden.

Karl Johan medalj

1818 års medalj.

Minnesmedaljen är inspirerad av den medalj som Rikets ständer lät prägla 1818 över både den avlidne kungen och den nytillträdde. Den utfördes av Carl Enhörning och Gustaf Adolf Enegren. Väldigt roligt och passande val som knyter an till kungens ord om historia och samtid. Mer om medaljen står att läsa i Svensk Numismatisk Tidskrift som jag tyvärr inte haft tillfälle att bläddra i än.

Under jubileumsåret hålls flera aktiviteter för att uppmärksamma Bernadotterna på olika sätt spelat roller i Sveriges historia. Ett föredrag som man inte får missa är Tom Bergroths med titeln Från fransk marskalk till kung av Sverige – Ordnar och medaljer till belöning som handlar om hur Karl XIV Johan utvecklade det svenska belöningsväsendet. Föredraget hålls den 12 september på Stockholms slott. Mer information och biljetter här.

Lämna en kommentar

Under Minnestecken, Personer

Ryttarporträttets hemligheter

Karl Johan

Intåget i Leipzig av Fredric Westin.

För att markera det nya året, och för att tagga till efter en tid med låg aktivitet på Phaleristica, letade jag efter en lämplig ny ordensrelaterad omslagsbild till Facebook-sidan. Valet föll på Fredric Westins målning av kronprins Karl (XIV) Johans intåg i Leipzig 1813. Tack vare den lagts upp i hög upplösning på Wikimedia Commons var det lätt att klippa ut kronprinsen och hans stab så att deras ordensprydda uniformsbröst syns tydligt.

Porträttet var en gåva från Karl XIV Johan till hans gode vän Magnus Brahe. De hade lärt känna varandra kort efter att Karl Johan anlänt till Sverige och de deltog båda i slaget vid Leipzig som var det dittills största slag som utkämpats i Europa. I och med det kunde koalitionen bestående av Ryssland, Österrike, Preussen, Sverige m. fl. stoppa Napoleons framfart och skicka honom i exil på Elba.

Jag hade själv inte tittat så noga på vad det var för ordnar som syntes utan utgick från att det mest var ”standard” för svenska kungligheter och militärer. Efter att det kommit några frågor tog jag en närmare titt och det visade sig vara mycket intressantare än jag trott.

Karl Johan 2

Kronprins Karl (XIV) Johan.

De personer som syns på porträttet är avbildade med utmärkelser som har en koppling till slaget vid Leipzig. Efter segern förlänade de segrande staterna militära ordensutmärkelser till varandras generaler och officerare. Då detta var det näst sista krig som Sverige deltog kan det ha varit ett av de sista större militära ordensregn för svenskarnas del.

Utöver sina svenska utmärkelser (Serafimerordens axelband och kraschan, Carl XIII:s ordens halstecken och bröstkors, svärdet för riddare av Svärdsordens stora kors 1 kl. samt på bröstet Svärdsordens, Nordstjärneordens och Vasaordens riddartecken) finns tre utländska ordnar som kronprinsen sannolikt mottog efter slaget. De härrör från tre av koalitionsstaterna som deltog: Ryssland, Österrike och Preussen.

  • Till vänster under Serafimerorden bär kronprinsen ryska Sankt Georgsordens kraschan 1. klass (motsvarande storkors). Orden instiftades 1769 av Katarina den stora som Rysslands högsta militära utmärkelse. Den återupplivades år 2000 och utdelas ännu.
  • Till höger om den syns österrikiska militära Maria Teresiaordens kraschan. Även den ett storkors, och även den instiftad av en kejsarinna nämligen Maria Teresia 1757.
  • Slutligen finner vi om halsen det legendariska preussiska Järnkorset, instiftat 1813 av Fredrik Vilhelm III just för detta krig. Storkorsgraden, som saknade kraschan, delades endast ut till ett litet fåtal och Karl Johan var den ende utlänningen. Denna utmärkelse, vars utseende är inspirerat av Tyska orden, kom sedan att återupptas flera gånger. Användandet av Nazityskland gjorde den ökänd.

Karl Johan 8

Karl Johans stab.

Karl Johan är inte ensam på porträttet. Bakom honom syns en grupp officerare till häst. De är inte anonyma statister utan kronprinsens närmaste män under slaget vid Leipzig. Eftersom de är placerade i rangordning och med de grader, uniformer och utmärkelser de hade vid tillfället var det inte svårt att lista ut vilka de är.

Karl Johan 3

Peter van Suchtelen.

Längst till vänster hittar vi greve Peter van Suchtelen (1751–1836). Han hade fört befälet över artilleriet under belägringen av den svenska fästningen Sveaborg, men blev trots det en omtyckt ambassadör för Ryssland i Sverige och uppehöll sig vid Karl Johans högkvarter under slaget. Han bär här Serafimerorden, vilken han egentligen tilldelades månaderna efter slaget, Malteserordens halstecken (den ryska kejsaren var ordens stormästare en kort tid i början av 1800-talet), Vladimirordens kraschan, samt Georgsordens riddartecken och ytterligare en medalj.

Karl Johan 5

Från höger: Curt von Stedingk, Carl Johan Adlercreutz och Gustaf Löwenhielm.

Därefter kommer tre svenska generaler som avbildats endast med sina finaste svenska utmärkelser. Det var tydligen inte viktigt att måla deras utländska ordnar trots att de fick flera efter slaget.

Längst till vänster av de tre syns fältmarskalken Curt von Stedingk (1746–1837) som var Karl Johans andreman och förde befälet över de svenska styrkorna vid Leipzig. Han bär Serafimerorden samt halstecken och svärd för riddare med stora korset av Svärdsorden. Den sistnämnda hade han fått av Gustav III 1789 som hade instiftat värdigheten året innan.

Sedan ser vi generalen Carl Johan Adlercreutz (1757–1815) som var kronprinsens stabschef. Här avbildad med samma utmärkelser som Stedingk. Efter honom kommer generaladjutant Gustaf Löwenhielm med Svärdsordens stora kors samt halstecken för riddare med stora korset av 2. klass som han tilldelades senare under detta krig.

Karl Johan 7

Från höger: Magnus Brahe och Gustaf Stanislaus von Engeström (?).

Till höger om generalerna kommer två ryttmästare (idag skulle vi säga kaptener). Det hade nog inte tagits med om det inte varit för att en av dem varit mottagaren av porträttet Magnus Brahe. Under slagets sista dag den 19 oktober 1813 mottog han guldmedaljen För tapperhet i fält som här syns längst till höger. Bredvid hänger Svärdsordens riddartecken som han förlänades den 27 december samma år. Om halsen anar man preussiska orden Pour le Mérite som vid denna tid var en militär utmärkelse. Han fick den 12 december 1813.

Ryttmästaren längst till vänster är inte alldeles lätt att identifiera, men eftersom man även på honom skymtar Pour le Mérite går det att gissa. En sökning förde mig till www.pourlemerite.org där det anges att en Gustaf Stanislaus von Engeström erhöll orden samma dag som Magnus Brahe. Det visade sig att denne mycket riktigt deltog i slaget vid Leipzig och då innehade graden ryttmästare. Jag vågar gissa att det är honom vi ser.

Porträttet som jag först tyckt var vackert men ointressant visade sig innehålla mycket historia! Man ska verkligen inte underskatta utmärkelsers roll när det kommer till att identifiera och tolka porträtt av det här slaget. Alldeles säkert finns det hemligheter gömda i målningar av olika slag som han spåras med lite kunskap om ordnar och medaljer.

Lämna en kommentar

Under Ordnar, Personer