Etikettarkiv: Lovisa Ulrika

Adliga jungfrustift och deras dekorationer

Vadstena adliga jungfrustifts tecken.

Ett spännande inslag i ordensvärlden är stiftskorsen som bärs som tecken på medlemskap i ett adligt jungfrustift. Dessa inrättningar var tänkta att ersätta de katolska nunnekloster som lagts ned efter reformationen och ge ogifta adliga kvinnor utbildning, bostad och försörjning. När jungfrustiftet i Joachimstein invigdes år 1728 av August den starke av Sachsen lär de första korsen ha delats ut att bäras av medlemmarna. Bruket spred sig snabbt och snart hade andra stift egna stiftskors och stiftsband. Idag lever jungfrustiften kvar som pensionsstiftelser och några delar fortfarande ut stiftskors till de som är inskrivna. Ett exempel är det svenska Vadstena adliga jungfrustift (VAJS).

Sverige saknade länge egna jungfrustift men sådana fanns i flera av de svenska besittningarna i Nordtyskland. 1726 fick adeln i Barth i Svenska Pommern tillstånd av Fredrik I att inrätta ett jungfrustift i stadens nedgångna slott. Projektet hade drottning Ulrika Eleonoras stöd och efter omfattande renoveringar kunde abbedissan och de tio stiftsfröknarna flytta in i slottet år 1733.

Kort därefter 1734 väckte Carl Wilhelm Cederhielm ett förslag i riksdagen om att ett jungfrustift skulle inrättas även i Sverige. 1739 upplät Fredrik I Vadstena slott för ändamålet och Vadstena adliga jungfrustift kunde formellt bildas och en direktion tillsattes. Slottet var emellertid mycket nedgånget och intresset bland adeln för att finansiera dess upprustning var svalt. Planerna stannade på pappret till 1744 då Sverige fick en ny kronprinsessa, Lovisa Ulrika av Preussen, som engagerade sig i projektet och blev stiftets beskyddarinna. Hon hade storslagna planer på att 200 stiftsfröknar skulle inhysas i Vadstena slott tillsammans med en stor personalstyrka. Detta ska jämföras med jungfrustiften på kontinenten där i genomsnitt 20–30 adelskvinnor bodde samtidigt.

Vadstenas stiftskors fick formen av ett ankarkors i vit emalj med eldslågor i korsarmarna och Lovisa Ulrikas monogram i en krönt blå glob på korsmitten. Det skulle bäras i ett vitt band med blå kanter. Inspirationen kom från Heliga Birgitta. I 1600-talsverket Suecia antiqua et hodierna finns en avbildning av ett ordenstecken för en riddarorden grundad av Heliga Birgitta år 1396. Det består av ett ankarkors med en eldslåga på nedersta korsarmen. Någon sådan orden har aldrig existerat och bilden bygger på missförstånd, men på 1700-talet tog man det för sanning och för jungfrustiftet var det naturligt att hämta inspiration hos det svenska kvinnliga helgonet och klostergrundaren.

Fredrika Charlotta Fredrika CharlottaFredrika Charlotta Insenstierna (1757–1811) med stiftskorset över axeln.

Jungfrustiftets föreståndare, abbedissan, skulle bära stiftskorset i band om halsen och de stiftsfröknar som åtnjöt pension skulle bära det i band över axeln. Lovisa Ulrika tillät dock tidigt även adelsdamerna på väntelistan att bära tecknet i rosett invid axeln då hon ”av åtskilliga förnummit mycken åtrå att bära dessa kors strax efter deras inskrivning”. Reglerna för hur korsen skulle bäras tycks dock inte har tillämpats helt konsekvent.

Lovisa Ulrika vände därefter blicken mot Barths adliga jungfrustift som ännu saknade ett eget stiftskors. Den 30 januari 1749 fastställdes ett sådant i Stockholm enligt samma tre grader i Vadstena. Även Barthtecknet var ett ankarkors med eldsflammor men detta var märkbart påverkat av det svenska riddarordnar som grundats året innan. Jungfrustiftet levde vidare efter att Barth övergått till Preussen 1836 och är idag en välgörenhetsstiftelse. Den sista stiftsjungfrun bar sitt tecken över axeln vid söndagsgudstjänsterna fram till sin död 1982.

Jungfrustiftet i Vadstena kom däremot aldrig i närheten av att infria Lovisa Ulrikas högtflygande ambitioner. 1783 till 1796 existerade dock Norrköpings adliga jungfrustift i betydligt mer blygsam skala. Det verkar som att Vadstenas dekoration utnyttjades även där. Stiftsjungfrurna skulle nämligen vara immatrikulerade i Vadstena, betalat sina avgifter samt ”där löst Ordens Korset”.

Idag finns Vadstena adliga jungfrustift kvar som en pensionsstiftelse förvaltad av Riddarhuset. Ogifta adliga kvinnor kan bli inskrivna och de hundra som varit med längst får en årlig penningsumma. Medlemmarna får bära stiftskorset i rosett (kan köpas här), numera även efter att de gift sig och formellt utträtt. Det är roligt att traditionen lever vidare och bärarna av stiftskorset kan vara stolta över att bära en ordensdekoration som burits av kvinnor under längre tid än de kungliga riddarordnarna.

Lämna en kommentar

Under Övrigt

Var är akademimedaljerna?

Kungl. Vitterhetsakademiens antikvariska prismedalj instiftad 1786 och sedan 1986 utdelad att bäras i band om halsen.

Akademier är lärda samfund under kungligt beskydd som främjar vetenskaplig eller konstnärlig verksamhet inom sina respektive områden. De svenska kungliga akademierna har sedan 1700-talet låtit prägla och dela ut ett stort antal medaljer.

Före mitten av 1900-talet var det mycket sällsynt att någon akademimedalj utdelades att bäras i band. På 1940-talet instiftades dock ett par nya bärbara akademimedaljer och efter ordensreformen 1974 har flera akademier börjat förse gamla medaljer med band. Dessa medaljer har ofta kungligt porträtt och kunglig krona och räknas som officiella.

För att få en översikt över svenska officiella utmärkelser vänder man sig vanligtvis till böckerna Svenska ordnar och medaljer (1987 och 1998) av vice ordenskansler Fredrik Löwenhielm och Utmärkelsetecken på militära uniformer (2007) av Christian Braunstein, samt till de förteckningar över utmärkelser som upprättats av Försvarsmakten. Dessa utgår från en indelning med tolv grupper från A till L.

Vissa akademimedaljer finns upptagna i grupp I (övriga officiella medaljer) men många saknas. Frågan om deras status är snårigare än man kan tro.

Exemplet Vitterhetsakademien

För att visa hur den formella hanteringen av de akademiska medaljerna förändrats över tid är Kungl. Vitterhetsakademien (grundad 1735) ett bra exempel. Bilder på akademiens bärbara medaljerna finns här.

1949 ansökte Vitterhetsakademien hos Kungl. Maj:t (regeringen) om att få inrätta en bärbar medalj – För vaksam vård om svenska minnen (Gustaf Adolfsmedaljen). Vid den här tiden fastställdes akademiernas stadgar av regeringen och instiftandet av en ny bärbar medalj var ett regeringsärende. Efter sedvanlig behandling i departementen kunde medaljen instiftas av Gustaf V i statsrådet den 30 juni 1949. På samma sätt hade Kungl. Musikaliska akademiens medalj För tonkonstens främjande instiftats 1944.

1967 ville Vitterhetsakademien instifta ytterligare en bärbar medalj – För berömvärd gärning. Denna gång ansökte man direkt hos Gustaf VI Adolf via Riksmarskalksämbetet om så kallat ”nådigt tillstånd” att förse medaljen med kungens porträtt och kunglig krona vilket beviljades. Det sågs alltså inte längre som nödvändigt att regeringen fattade beslut i frågan. 

1986 firade Vitterhetsakademien att de gått 200 år sedan akademien återuppväckts av Gustav III. Akademin hade ursprungligen grundats av hans mor Lovisa Ulrika. Man beslutade att de båda prismedaljerna från 1786, med Gustav III och Lovisa Ulrikas gemensamma porträtt, nu skulle förses med kunglig krona och band.

Den antikvariska medaljen skulle delas ut i originalstorlek (12:e storleken) och bäras om halsen som Akademiens stora guldmedalj. Den skulle även förminskas till 8:e storleken och delas ut i silver på bröstet som den nya antikvariska medaljen. Även inskriftsmedaljen skulle förminskas och delas ut på samma sätt. Medaljerna överlämnades första gången av Carl XVI Gustaf vid en högtidssammankomst i Rikssalen samma år.

Officiella eller inte?

Vitterhetsakademiens bärbara medaljer har alltså instiftats i tre omgångar, under tre olika kungar och på tre olika sätt. Hur påverkar detta deras status? Fredrik Löwenhielm har i sin bok endast tagit med Vitterhetsakademiens medaljer från 1949 och 1967. Medaljerna från 1786/1986 saknas och de förekommer inte heller i andra officiella förteckningar, till exempel Försvarsmaktens.

Det är förstås möjligt att Löwenhielm förbisett dem. Han har däremot tagit med Krigsvetenskapsakademiens båda belöningsmedaljer: den större av 15:e storleken som från 1827 och den mindre av 8:e storleken från 1829. De visar Karl XIV Johan på åtsidan och Minerva med akademiens motto Ingenio et Fortitudine på frånsidan. 1987 gjordes den mindre medaljen bärbar och 1995 även den större. Vid det senare tillfället ansökte akademien hos kungen om nådigt tillstånd. 1995 är också de år som Löwenhielm anger i sin förteckning, även om de båda medaljerna placerats utifrån när de instiftats.

Det verkar alltså som att Löwenhielm i sin förteckning endast tagit upp de bärbara akademimedaljer för vilka tillstånd sökts och medgivits av antingen Kungl. Maj:t (regeringen) eller av Riksmarskalksämbetet. Till skillnad från vad som ibland hävdas gör han dock inte skillnad mellan dessa två tillstånd. Båda berättigar till placering i grupp I. 

Andra akademier som gjort äldre medaljer bärbara är Ingenjörsvetenskapsakademien (1987 eller 1989), Vetenskapsakademien (1990 och 1995), Skogs- och lantbruksakademien (1995). Örlogsmannasällskapet (1999) och Gustaf Adolfs akademien (okänt). Av dessa är det bara Örlogsmannasällskapet som jag med säkerhet vet har sökt tillstånd från Riksmarskalksämbetet. Tillsammans med Ingenjörsvetenskapsakademiens medaljer är de enda som finns upptagna i Försvarsmaktens förteckning. Resten saknas.

Slutord

Att tilldelas en medalj av en kunglig akademi är en stor ära. Medaljerna är anrika och mycket vackra. Vanligtvis är det kungen eller någon medlem av kungahuset som överlämnar dem personligen. De är utan tvekan officiella.

Det är önskvärt att luckan beträffande dessa medaljer i officiella förteckningar fylls igen. Webbplatsen Medalj.nu var ett försök att åstadkomma en sådan förteckning med ideella krafter. Den drogs dessvärre med ett antal problem och är numera nedlagd.

En ny vore mycket välkommen.

Lämna en kommentar

Under Bärande, Belöningsmedaljer

Svensk Bergsmans Hedersmärke

Svensk bergsmans hedersmärke för snille och flit (frånsida).

Sveriges geologiska undersökning (SGU) är den statliga myndighet som ansvarar för frågor om berg, jord och grundvatten. SGU delar också ut en av Sveriges äldsta belöningsmedaljer: Svensk bergsmans hedersmärke för snille och flit som instiftades redan 1756. På 1700-talet betydde ”snille” ungefär uppfinningsrikedom och nytänkande och så sent som i förra veckan delades medaljen ut för att belöna just detta:

Hans [Wahlquist] och Mikael [Nyström] har med nytänkande, affärsmässighet och starkt engagemang drivit fram innovativa och högteknologiska lösningar som bidragit till märkbart ökad säkerhet och höjd effektivitet i gruvorna.

Dessa båda blev de senaste av det dryga 80-tal som fått ta emot hedersmärket för insatser inom gruvnäringen. Gruvmedaljen som den numera kallas är en anrik, exklusiv och intressant utmärkelse. Den härrör från det svenska medaljväsendets allra tidigaste år och är en av få medaljer som har delats ut kontinuerligt sedan denna tid.

Det var i ett kungligt brev den 19 november 1756 som Bergskollegium fick uppdraget att främja gruvdriften genom dela ut medaljer till dem som kunde ”wisa någon ny upfinning eller werkelig förbättring”. Kungaparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika hade själva instiftat flera medaljer för olika näringar de ville uppmuntra, allt från spinnslöjd till mullbärsodling, men detta var första gången som ett statligt verk fick uppdraget att ta fram en belöningsmedalj och själv dela ut den.


Svensk bergsmans hedersmärke för snille och flit (åtsida).

Kollegiet gav uppdraget att utforma medaljen åt gravören Daniel Fehrman som tidigare utfört kungaparets näringsmedaljer. Den medalj han formgav åt Bergskollegium har kallats en av Sveriges bästa. Åtsidan visar ett ymnighetshorn ur vilket olika mineraler faller. Den är omgiven av olika bergsmansverktyg som blåsbälg, gruvbloss, hammare, slägga och bergjärn. En urna ur vilken det strömmar vatten och en avbruten gran visar vattnets respektive kolets betydelse för gruvdriften.

Enligt det kungliga brevet skulle medaljen delas ut i silver till ”Arbetare wid Grufwedriften” och skulle alltså tillfalla lägre befattningshavare vid gruvorna. Dessa bestämmelser följdes oftast men redan 1769 gjordes ett undantag då man lät prägla en medalj i guld och dela ut den till vetenskapsmannen Sven Rinman, känd som den svenska bergshanteringens fader. Endast fyra medaljer av guld har delats ut.

I allmänhet delade Bergskollegium ut medalj till den som under lång tid i gruvorna visat sig vara särskilt skickliga i sitt yrke efter nomineringar från bergsmännen. Det krävdes att meriterna var tillräckligt styrkta annars kunde det bli avslag. Mottagarna hade titlar som spiksmedsmästare, översmältare eller gruvfogde. Från den första utdelningen 1767 till att Bergskollegium lades ned 1857 känner man till drygt ett 60-tal utdelningar.

Därefter överfördes medaljen till Bergsbyrån på Kommerskollegium som inte delade ut den lika flitigt. Det kunde dröja decennier mellan utdelningarna. 1973 överfördes medaljen till Mineralbyrån på Statens Industriverk där den blev utdelad ett par gånger. 1982 fördes den vidare till SGU där fyra medaljer delades ut 1991 till 2004. Därefter föll den i glömska.

2012 återfanns det kungliga brevet tillsammans med några medaljer i ett kassaskåp på SGU i Uppsala. Myndigheten såg en möjlighet att utnyttja den till fullo som belöning inom gruvsektorn. Kriterierna uppdaterades, en jury tillsattes och allmänheten uppmuntrades att lämna förslag. Redan samma år kunde generaldirektören dela ut två medaljer.

Vi ser hedersmärket som ett sätt att belysa och belöna enskilda personers goda insatser för en näring i stark utveckling. Det kan handla om innovationer, entreprenörskap, samverkan eller utvecklingsarbete i vid bemärkelse.

Det hedrar myndigheten att man så grundligt tar till vara på denna historiska och uppskattade utmärkelse. Fler myndigheter och privata samfund borde leta igenom sina kassaskåp efter medaljer att återuppväcka.


Byggmästaren Gustaf Hjalmar Jansson tilldelades medaljen 1942 och bär den korrekt i knapphålet.

Svensk bergsmans hedersmärke har den säregen bäranordning. Den bärs inte i band utan i så kallad dubbellänk eller knapphålskedja vilket var det vanliga sättet att bära medaljer under 1700-talet. I ett litet fåtal medaljer har detta skick bevarats in i våra dagar. Mer om detta i kommande inlägg.

Lämna en kommentar

Under Belöningsmedaljer