Kategoriarkiv: Övrigt

Hur stor är en medalj?

Berchs ursprungliga skala från 1773.

När man säger att en medalj är av den och den ”storleken” så använder man en gammal svensk skala enligt vilken en medalj utifrån sin diameter placeras i en storlek mellan den 1:a (minst) och den 26:e (störst). Trots att skalan är till synes godtycklig har den använts från 1700-talet ända in i våra dagar.

I det här fördjupande inlägget ska jag skriva något om hur skalan skapades och hur den har använts dels deskriptivt inom den numismatiska litteraturen för att beskriva hur stor en medalj är, dels normativt i officiella handlingar för att fastställa hur stor en medalj ska vara. Avslutningsvis ska jag nämna ett par problem att se upp för när skalan används.

Medaljernas Linné

Det var riksantikvarien och numismatikern Carl Reinhold Berch (1706–1777) som lanserade skalan 1773 i sitt stora översiktsverk Beskrifning öfwer swenska mynt och kongl. skåde-penningar. Den kallas efter honom ofta för Berchs skala (uttalas berks). Själv betecknade han den Mensura magnitudinis Nummorum vilket är latin och kan uttydas ungefär ‘mätning av storleken på mynt’. I verket presenterades skalan helt enkelt av 26 numrerade cirklar utan tillhörande mått eller beskrivning. Kanske tänkte Berch att det var enklast läsaren själv placerade sina mynt och medaljer på boksidan för att bestämma storleken.

Vi vet inte hur han tog fram sin skala eller varför de olika storlekarna ser ut som de gör. På medaljBlogg finns en intressant teori, att Berch likt den samtide Linné helt enkelt systematiserade det material han kunde hitta och att de 26 storlekarna avspeglar de mynt och medaljer han beskrev i sitt verk. Oavsett så blev skalan snart etablerad inom den svenska numismatiken.

När Gustav III återupplivade Vitterhetsakademien 1786 gav han den i uppdrag att ha översyn över medaljerna som präglades vid Myntverket. 1791 gav akademin ut en instruktion för hur minnesmedaljer skulle utformas författad av dess sekreterare och Berchs efterträdare som riksantikvarie Gudmund Jöran Adlerbeth (1751–1818). I den angavs att en minnesmedalj borde vara mellan 11:e till 22:a storleken och att mindre storlekar skulle reserveras för räknepenningar och jetonger. Dock har långt ifrån alla svenska medaljer präglats utifrån en viss storlek i Berchs skala.

1860 var det dags för en ny riksantikvarie att fatta pennan. Denna gång Bror Emil Hildebrand (1806–1884) som detta år gav ut sitt nya översiktsverk Minnespenningar öfver enskilda svenska män och qvinnor. I förordet skrev författaren angående skalan:

Då denna godtyckliga måttstock är känd endast af dem, som kunna rådfråga Berchs omnämnda arbete, har författaren ansett ändamålsenligare att angifva minnespenningarnes diameter i Svenska decimal linier. Af undseende för samlare, som ännu hänga fast vid gamla vanor, anföres likväl, inom parenthes, storleken efter Berchs skala.

En decimallinje motsvarar 2,969 millimeter och Hildebrand angav måtten med angav diametern med en fjärdedels linjes exakthet. I vissa fall där en medalj befann sig mittemellan två storlekar använde han halvstorlekar t.ex. 7½ storleken. Ovala medaljer mättes på höjden.

Sonen (1842–1916) blev även han riksantikvarie och numismatiker. Efter samma principer som fadern gav han ut Sveriges och svenska konungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer i två band mellan 1874 och 1875. Det omfattar bland annat de svenska kungliga belöningsmedaljerna från Fredrik I till Oscar II. Liksom sin far använde Hans decimallinjer (dock endast med en halv linjes exakthet) och angav Berchs storlek inom parentes. Han angav dock halvstorlekar betydligt oftare.

Man ska vara medveten om att medaljernas placering i storlekar i dessa båda verk inte nödvändigtvis anger att de tillverkats utifrån denna storlek. Snarare är placeringen en produkt av de båda författarnas egna mätningar och avrundningar samt deras tolkning av skalan. Medaljernas faktiska storlek varierar, och det är möjligt att andra metoder skulle ha resulterat i att vissa medaljer placerats i andra storleksgrupper. Vissa av de 26 storlekarna ligger bara ett par millimeter från varandra. Hans Hildebrands klassificering är dock mycket etablerad.

1892 fortsatte Bror Edvard Hyckert (1848–1910) på Hans Hildebrands arbete i Numismatiska meddelanden nr XIII. Han övergick dock till att ange diametern i millimeter och brydde sig inte om att försöka placera in medaljerna i Berchs olika storlekar. Under 1900-talet har medaljer mätts uteslutande i millimeter och hänvisningar till Berchs skala skett endast sporadiskt.

Måttstock för kungliga medaljer

1785 instiftade Gustav III den nya belöningsmedaljen Illis quorum meruere labores och bestämde att den skulle delas ut i 18:e och 12:e storlekarna, i dagligt tal den större och den mindre storleken. Redan innan Vitterhetsakademien återuppväckts kunde alltså Berchs skala användas för att bestämma storleken på nya medaljer.

Under 1800-talet genomfördes flera ändringar gällande Illis quorum: 1842 bestämde Karl XIV Johan att den endast skulle utdelas i 5:e storleken, 1850 införde Oscar I även den 8:e storleken, 1881 återinförde Oscar II den 12:e storleken samt 1883 även den 18:e. Det blev senare standard att alla officiella belöningsmedaljer präglades i någon av dessa fyra storlekar med tillhörande praxis för hur de skulle bäras:

  • 18:e storleken i kedja om halsen,
  • 12:e storleken i band om halsen,
  • 8:e storleken i band på bröstet,
  • 5:e storleken i band på bröstet.

Det finns undantag. 8:e storleken av H.M. Konungens medalj kunde länge delas ut att bäras om halsen och 12:e storleken av samma medalj kan numera delas ut i kedja (se tidigare inlägg). Medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst utdelas endast ut i 6:e storleken. 1947 bestämdes nämligen att medaljen skulle delas ut i samma storlek till samtliga mottagare, och då valdes en storlek mellan de tidigare 8:e och 5:e.

Sedan 1923 delar Kungl. Patriotiska sällskapet in sina medaljer i 1:a, 2:a och 3:e storleken. Detta har inget att göra med Berchs skala utan är ett sätt att beskriva medaljerna i fallande storleksordning. 1:a storleken är här störst, till skillnad från i Berchs skala där den är minst.

Några mätproblem

Jag har hittills undvikt att skriva ut vad varje storlek motsvarar för diamteter i millimeter. Skälet är att Berchs skala inte är utformad utifrån några exakta mått och har tolkats på lite olika sätt. Sedan tidigt 1900-tal finns dock millimetertabell för 1:a till 18:e storleken, publicerad i De nordiska ländernas officiella belöningsmedaljer (1938) av Ernst Areen (1882–1943). Man får dock använda den med viss försiktighet.

Ett försök att översätta Berchs skala till decimallinjer (vänster) och millimeter (höger).

När det gäller de storlekar som använts för de officiella belöningsmedaljerna så stämmer tabellen väl överens med den ”industristandard” som använts vid Myntverket:

  • 18:e storleken = 56 mm.
  • 12:e storleken = 43 mm.
  • 6:e storleken = 27,5 mm.
  • 5:e storleken = 24 mm.

8:e storleken är lite mer komplicerad. Den var ursprungligen 33 mm. men under 1800-talet minskades den till 32 mm. för att sedan tidigt 1900-tal präglas i 31 mm. vilket enligt Berch skala egentligen borde motsvara 7½ storleken. Numera anses dock 8:e storleken vara 31 mm. i diameter.

Gällande övriga storlekar är det mindre säkert att en hävdvunnen storlek alltid motsvarar måtten enligt Areens tabell. Patriotiska sällskapets och Pro Patrias största medaljer brukar t.ex. beskrivas som av 11:e storleken, det vill säga 41 mm. enligt Areens tabell. Under större delen av 1900-talet har dessa medaljer dock varit präglats med drygt 42 mm. i diameter, alltså snarare 11½ eller rentav 12:e storleken. Det finns olika skäl till denna variation.

När medaljgravören Erik Lindberg skulle utföra frånsidorna till Patriotiska sällskapets nya hantverksmedaljer utgick han från 11:e och 9:e storlekarna – de som sällskapets medaljer traditionellt haft. Frånsidorna blev följaktligen 41 respektive 35,5 mm. i diameter, vilket är de exakta måtten enligt Areens tabell. När de färdiga medaljerna kom från Myntverket var de dock 42 respektive 36 mm. Till frånsidan hade man nämligen använt Adolf Lindbergs något större porträtt av Gustaf V.

Det finns givetvis inget som hindrar att man fortsätter att beskriva äldre medaljer med de storlekar som traditionellt använts, så länge man är medveten om den inte nödvändigtvis säger något om deras exakta mått.

Sammanfattningsvis

Även om Berchs 1700-talsskala är både godtycklig och svåranvänd så är den en del av vår rika medaljtradition. Om man instiftar en ny medalj kan man med fördel fortsätta traditionen och välja en storlek ur skalan. Som metod för att klassificera medaljer i efterhand var den dock anakronistisk redan vid 1800-talets mitt och det finns ingen anledning att pressa in en medalj i skalan som inte hör hemma där. När man beskriver en medaljs mått så bör man göra det i millimeter.

Lämna en kommentar

Under Övrigt

Adliga jungfrustift och deras dekorationer

Vadstena adliga jungfrustifts tecken.

Ett spännande inslag i ordensvärlden är stiftskorsen som bärs som tecken på medlemskap i ett adligt jungfrustift. Dessa inrättningar var tänkta att ersätta de katolska nunnekloster som lagts ned efter reformationen och ge ogifta adliga kvinnor utbildning, bostad och försörjning. När jungfrustiftet i Joachimstein invigdes år 1728 av August den starke av Sachsen lär de första korsen ha delats ut att bäras av medlemmarna. Bruket spred sig snabbt och snart hade andra stift egna stiftskors och stiftsband. Idag lever jungfrustiften kvar som pensionsstiftelser och några delar fortfarande ut stiftskors till de som är inskrivna. Ett exempel är det svenska Vadstena adliga jungfrustift (VAJS).

Sverige saknade länge egna jungfrustift men sådana fanns i flera av de svenska besittningarna i Nordtyskland. 1726 fick adeln i Barth i Svenska Pommern tillstånd av Fredrik I att inrätta ett jungfrustift i stadens nedgångna slott. Projektet hade drottning Ulrika Eleonoras stöd och efter omfattande renoveringar kunde abbedissan och de tio stiftsfröknarna flytta in i slottet år 1733.

Kort därefter 1734 väckte Carl Wilhelm Cederhielm ett förslag i riksdagen om att ett jungfrustift skulle inrättas även i Sverige. 1739 upplät Fredrik I Vadstena slott för ändamålet och Vadstena adliga jungfrustift kunde formellt bildas och en direktion tillsattes. Slottet var emellertid mycket nedgånget och intresset bland adeln för att finansiera dess upprustning var svalt. Planerna stannade på pappret till 1744 då Sverige fick en ny kronprinsessa, Lovisa Ulrika av Preussen, som engagerade sig i projektet och blev stiftets beskyddarinna. Hon hade storslagna planer på att 200 stiftsfröknar skulle inhysas i Vadstena slott tillsammans med en stor personalstyrka. Detta ska jämföras med jungfrustiften på kontinenten där i genomsnitt 20–30 adelskvinnor bodde samtidigt.

Vadstenas stiftskors fick formen av ett ankarkors i vit emalj med eldslågor i korsarmarna och Lovisa Ulrikas monogram i en krönt blå glob på korsmitten. Det skulle bäras i ett vitt band med blå kanter. Inspirationen kom från Heliga Birgitta. I 1600-talsverket Suecia antiqua et hodierna finns en avbildning av ett ordenstecken för en riddarorden grundad av Heliga Birgitta år 1396. Det består av ett ankarkors med en eldslåga på nedersta korsarmen. Någon sådan orden har aldrig existerat och bilden bygger på missförstånd, men på 1700-talet tog man det för sanning och för jungfrustiftet var det naturligt att hämta inspiration hos det svenska kvinnliga helgonet och klostergrundaren.

Fredrika Charlotta Fredrika CharlottaFredrika Charlotta Insenstierna (1757–1811) med stiftskorset över axeln.

Jungfrustiftets föreståndare, abbedissan, skulle bära stiftskorset i band om halsen och de stiftsfröknar som åtnjöt pension skulle bära det i band över axeln. Lovisa Ulrika tillät dock tidigt även adelsdamerna på väntelistan att bära tecknet i rosett invid axeln då hon ”av åtskilliga förnummit mycken åtrå att bära dessa kors strax efter deras inskrivning”. Reglerna för hur korsen skulle bäras tycks dock inte har tillämpats helt konsekvent.

Lovisa Ulrika vände därefter blicken mot Barths adliga jungfrustift som ännu saknade ett eget stiftskors. Den 30 januari 1749 fastställdes ett sådant i Stockholm enligt samma tre grader i Vadstena. Även Barthtecknet var ett ankarkors med eldsflammor men detta var märkbart påverkat av det svenska riddarordnar som grundats året innan. Jungfrustiftet levde vidare efter att Barth övergått till Preussen 1836 och är idag en välgörenhetsstiftelse. Den sista stiftsjungfrun bar sitt tecken över axeln vid söndagsgudstjänsterna fram till sin död 1982.

Jungfrustiftet i Vadstena kom däremot aldrig i närheten av att infria Lovisa Ulrikas högtflygande ambitioner. 1783 till 1796 existerade dock Norrköpings adliga jungfrustift i betydligt mer blygsam skala. Det verkar som att Vadstenas dekoration utnyttjades även där. Stiftsjungfrurna skulle nämligen vara immatrikulerade i Vadstena, betalat sina avgifter samt ”där löst Ordens Korset”.

Idag finns Vadstena adliga jungfrustift kvar som en pensionsstiftelse förvaltad av Riddarhuset. Ogifta adliga kvinnor kan bli inskrivna och de hundra som varit med längst får en årlig penningsumma. Medlemmarna får bära stiftskorset i rosett (kan köpas här), numera även efter att de gift sig och formellt utträtt. Det är roligt att traditionen lever vidare och bärarna av stiftskorset kan vara stolta över att bära en ordensdekoration som burits av kvinnor under längre tid än de kungliga riddarordnarna.

Lämna en kommentar

Under Övrigt

Krona eller kraschan? En spännande faleristisk gåta

Sankt Sanislausordens kraschan.

Faleristiska gåtor är spännande! Särskilt när lösningen är svår att hitta. Man hittar så mycket intressant i jakten på svaret.

När bloggen Silvermedaljen skrev ett inlägg om Kustartilleriets chefer och deras utmärkelser dök det upp en fråga om hur förkortningen RRS:tSt2klmkr skulle tolkas. Sådana förkortningar är vanliga i biografiska artiklar, i det här fallet den Herman Wrangel (1859–1938), och rymmer information om land, grad och utmärkelse. I detta fall riddare (R) av ryska (R) Sankt Stanislausorden (S:tSt) av andra klassen (2kl). Det sista ledet (mkr) vållade dock huvudbry. Det kan nämligen tolkas på två sätt: med krona eller med kraschan.

Vid första anblicken borde kraschan kunna uteslutas. Det är osannolikt att en sådan skulle ingå för en riddare av andra klassen. Krona vore mer sannolikt. Ett tidningsurklipp från 1909 i samband med att orden förlänades angav dock att riddartecknet faktiskt kom med en kraschan. Rörde det sig möjligtvis om ett missförstånd?

Sankt Stanislausorden instiftades den 7 maj 1765 av kung Stanisław (Stanislaus) II August av Polen till minne av nationalhelgonet Stanislaus av Kraków (och till minne av kungen själv får man anta). Efter att Polen misslyckats med att slå sig fria från ryskt övervälde genom Novemberupproret 1830–31 blev Stanislausorden en rysk kejserlig orden med fyra grader. Den andra graden bars om halsen och borde kanske kallas kommendör på svenska. 1921 instiftade republiken Polen den nya orden Polonia Restituta inspirerad av den äldre orden.

Ur Staats- und Adreß-Handbuch des Herzogthums Nassau (1866).

På stående fot kunde jag inte hitta något tryckta referensverk om de ryska kejserliga ordnarna på 1800-talet. Enligt ett verk, Staats- und Adreß-Handbuch des Herzogthums Nassau (1866), kunde dock Stanislausordens andra klass förlänas både med krona och med kraschan. Mäkta förvirrande för en svensk! Enligt ryska Wikipedia har dock alla ordenstecken krona sedan 1874.

Ytterligare en ledtråd fann jag i Anton Tjechovs novell ”Sjuksalen N:o 6” från 1892 i översättning av Walborg Hedberg. En av sjuksalens patienter, den f. d. posttjänstemannen, är nämligen mycket intresserad av ordnar:

”Gratulera mig,” säger han ofta till Ivan Dmititsch, ”Jag har blifvit föreslagen till Stanislaus-ordens andra klass med kraschan. Andra klassen med kraschan ges endast åt utlänningar, men af något skäl vill man göra ett undantag för mig,” småler han, i det han tviflande rycker på axlarna. ”Jag får bekänna, att det väntade jag mig inte!”

”Jag förstår ingenting af sådana där saker,” svarar Ivan Dmitritsch dystert.

Nu är inte denne romanfigur någon trovärdig källa, inte minst för att han inlagd på mentalsjukhus med vanföreställningar. Men om det stämmer kan det förklara en del. Tjechovs posttjänsteman fäller även några uppskattande ord om svenska Nordstjärneorden:

”Det är en orden, som lönar mödan att göra sig besvär för. Hvit stjärna och svart band. Det är utmärkt vackert.”

Och det har han ju alldeles rätt i. Tjechov skulle själv få ta emot Stanislausordens tredje klass av tsar Nikolaj II år 1899.

Herman Wrangel (1859–1938).

Åter till Herman Wrangel. Via Krigsarkivets porträttsamlingar går det att hitta foton på svenska officerare från 1800- och 1900-talen och där finns flera på Wrangel. På bilden ovan bär han många utmärkelser varav två kraschaner. Även om den nedre delvis täcks av hans signatur tycker jag att den är mycket lik Sankt Stanislausordens. Jämför med bilden överst.

Någon läsare med större kunskaper om de ryska ordnarna kan ge en mycket bättre bild av Herman Wrangels utmärkelse än den jag pusslat ihop. Jag ville dock visa allt vad man kan hitta när man gräver efter svaret på en faleristisk gåta: tidningsurklipp, porträttfotografier, polska helgon, ryska noveller och mycket mer!

2 kommentarer

Under Övrigt, Riddarordnar

Förändringar inom kungahuset

Riksmarskalken har idag släppt en kommuniké gällande förändringar inom kungahuset:

H.M. Konungen har beslutat om förändringar i Det Kungl. Huset. Syftet med dessa förändringar är att klargöra vilka personer inom Den Kungl. Familjen som kan förväntas tas i anspråk för sådana officiella uppdrag som åligger statschefen eller anknyter till statschefsämbetet.

Resultatet är att prins Carl Philips och prinsessan Madeleines barn inte längre kommer att räknas till Kungl. Huset och bära titeln Kunglig Höghet. Istället räknas de till Kungl. Familjen och behåller titeln prins/prinsessa samt sina hertig- och hertiginnetitlar.

Med detta beslut föregriper kungen en fråga som diskuterats av riksdagen. I det betänkande från maj 2018 där Konstitutionsutskottet slog fast att ordensväsendet skulle utredas stod även:

I flera andra monarkier i Europa har förts och förs en diskussion om ifall det är motiverat att på något sätt avgränsa den krets av personer av kunglig börd som förväntas utföra officiella uppdrag för landet och som därmed kan göra anspråk på att få tillgång till åtgärder finansierade via statsbudgeten. Det är rimligt att en sådan diskussion även förs i Sverige.

Den parlamentariska kommittén ska därför, i samråd med hovet, överväga hur utformningen av riksdagens anslag till hovet kan bidra till att det Kungliga Husets officiella åtaganden främst utförs av ett begränsat antal av dess medlemmar samt med avseende på denna fråga utarbeta principer för anslagets utformning.

Den parlamentariska utredning som ska utreda dessa frågor har ännu inte tillsatts. Kanske kan kungens beslut underlätta för en utredning att komma till stånd.

Lämna en kommentar

Under Övrigt

Svenska Faleristiska Föreningen

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Nordstjärnan, en vetenskaplig och faleristisk symbol. Den vet ej av nedgång.

Den 6 mars 2018 samlades en handfull faleristiskt intresserade i Gamla stan för att bilda en förening som inte har återinförandet av de svenska riddarordnarna som syfte, utan att lyfta fram faleristiken i sig.

Föreningen har haft en långsam och försiktig start, men är nu mer stabilt grundlagd. Målsättningen är att vara en mötesplats för alla som är intresserade av ordnar och medaljer.

I föreningen finns bland annat personerna bakom medalj.nu, samt bloggarna Phaleristica, Silvermedaljen och medaljBlogg. Bloggaren Jonar242 är revisor.

Mer information kommer att följa på http://www.faleristik.se som i skrivande stund är under uppbyggnad.

1 kommentar

Under Övrigt

”Skam den, som tycker illa därom”

stiljournalen

Stiljournalens podcast #56.

I Stiljournalens podcast konverserar Fredrik af Klercker och Filip Strömbäck om allt möjligt som har med stil att göra. Denna vecka kom turen till ordnar och medaljer. Ett ämne som Fredrik af Klercker brinner för och entusiasmen smittar av sig när han berättar. Även om en och annan faktauppgift inte blir helt rätt så är det ett mycket trevligt samtal att lyssna på en söndagseftermiddag som denna.

Stiljournalens podcast

Lämna en kommentar

Under Övrigt

Malteserordens stormästare avgår

matthew-festing

Malteserordens 79:e stormästare Matthew Festing.

Den senaste tiden har Malteserorden skakats av en konflikt rörande dess ledarskap som fått den att hamna i kollisionskurs med Vatikanen. Reuters rapporterar nu att påven bett stormästaren Matthew Festing att avgå, vilket denne accepterat. Detta är något unikt i ordens långa historia.

Malteserorden har sina rötter i korstågen men är idag en internationell välgörenhetsorganisation som verkar i fattiga och sjukdomsdrabbade områden världen över. Matthew Festing tillhörde orden kärna – rättsriddarna – som består av ett fåtal adliga män som avgett munklöften. Utöver dessa finns ett stort antal damer och riddare, samt tiotusentals volontärer. Sedan 1959 finns en skandinavisk association.

Konflikten som krävt stormästarens avgång bottnar i en maktkamp mellan olika delar av orden. Den drevs till sin spets när ordens andlige ledare, kardinalen Raymond Burke, drev igenom att trotjänaren Albrecht von Boeselager skulle skiljas från sin post som storkansler sedan det uppdagats att orden delat ut kondomer under dennes tid som chef för hjälpverksamheten. von Boeselager protesterade högljutt vilket fick påven att tillsätta en kommission för att utreda omständigheterna kring avskedet. Detta markerade Matthew Festing emot eftersom Malteserorden i världsligt hänseende är helt självständig från Vatikanen.

Nu avgår alltså Festing, och det blir intressant att se hur detta påverkar Malteserorden framöver. Orden erkänns av flera stater som ett internationellt rättssubjekt – en stat utan territorium – och har egna diplomater och utfärdar egna pass. I praktiken har orden begränsade möjligheter att utnyttja denna särställning. Enligt en överenskommelse med Italien får orden endast utfärda tre pass och dessa erkänns inte överallt, exempelvis inte i Sverige. Den senaste tidens händelser lär inte gynna ordens ställning.

1 kommentar

Under Övrigt

Ordensmuseum öppnar i Tallinn

tallinn-museum

Inbjudan till invigningen den 27 december.

Idag blev det officiellt. Det estniska ordensmuseet – Tallinn Museum of Order of Knighthood – som varit under uppbyggnad en tid kommer att öppna i Tallinn den 27 december. Dess samling innefattar över hundra ordnar från olika världsdelar, däribland berömda som brittiska Strumpebandsorden, japanska Krysantemumorden och svenska Serafimerorden, men också mindre kända som finska Heliga Lammets orden tillhörande den ortodoxa kyrkan i Finland.

Museet är centralt beläget i Tallinns medeltida stadskärna, bara ett stenkast från Nikolaikyrkan. Det kommer att vara öppet 10:00-18:00 tisdagar till söndagar med undantag för helgdagar. Inträdet ligger på 9 euro för vuxna och 5 euro för pensionärer, barn och studenter. En finsk designbyrå arbetar med att ta fram ett utbud till museets butik baserat på samlingarna. Försäljningen ska börja i januari nästa år. Läs mer om arbetet här.

Ambitionen med museet är tydligen hög. Den nyfikne frågar sig dock vem som ligger bakom hela företaget. Inga namn är utsatt på hemsidan (som för övrigt är helt på engelska). Delar av samlingarna måste härröra från en eller flera statschefer eller andra mycket högt uppsatta människor som varit serafimer- eller strumpebandsriddare en gång i tiden.

Dessa frågor kan förhoppningsvis besvaras vid ett besök på världens nyaste ordensmuseeum. Något jag ser mycket fram emot.

Besök museets webbplats på: www.tallinnmuseum.com

3 kommentarer

Under Övrigt

IAGHS och den nya ordenslistan

Idag publicerade en organisation som kallar sig International Academy for Genealogical and Heraldic Studies (IAGHS) en lista över riddarordnar som av historiska och diplomatiska skäl kan betraktas som äkta. På IAGHS:s hemsida står det dock inte vilka som utgör akademin, vad de har för meriter eller på vilka grunder de fattar sina beslut. Bara namnet på ordföranden och den kunglige beskyddaren, ex-kung Kigeli V av Rwanda.

Kigeli V hann regera i knappt två år innan han avsattes 1961. Han bor idag i USA, men gör fortfarande anspråk på att vara Rwandas rättmätige kung. Det ger honom en viss ställning. Inom diplomatin är det nämligen praxis att inte ifrågasätta sådana anspråk från en tronpretendent eller exilregering. I teorin kan de ju återvända till makten en dag. Kigeli kan alltså hävda att han som exilkung har samma befogenheter som han hade 1961, t. ex. att utdela ordnar.

Idag förlänar Kigeli fyra ordnar som påstås ha grundats av honom själv och hans bror Mutara III medan de regerade. Uppgifterna har ifrågasatts av Pier Felice degli Uberti som är ordförande för den Internationella kommissionen för riddarordnar (ICOC), ett mer betrott organ när det kommer till att bedöma riddarordnar. Han menar att det saknas bevis för att ordnarna skulle ha existerat före 1998 då Kigeli ”bekräftade att de fanns” och anser att de inte bör förlänas.

IAGHS:s lista (”Golden Register”) överensstämmer i huvudsak med ICOC:s lista men innehåller Kigelis rwandiska ordnar samt ett par etiopiska ordnar. Slutligen kan tilläggas att IAGHS, utöver sin lista, erbjuder tjänster som att rita porträtt i träkol och att deras postadress är en revisionsbyrå i Storbritannien.

Vanligtvis brukar jag inte ta i diskussionen om ”äkta riddarordnar” med tång, men när uppgiften om IAGHS och deras lista dök upp kände jag mig nödgad att skriva några kritiska kommentarer. Självklart finns det en nytta och glädje i utmärkelser oavsett om det är officiella eller rent privata, och frågan om äkthet berör relativt få.

UPPDATERING:

Kigeli V drog tillbaka sitt beskyddarskap över IAGHS den 6 oktober 2016. Han avled bara tio dagar senare.

2 kommentarer

Under Övrigt

Ordens- och medaljåret 2016

Under 2016 väntas många spännande ordens- och medaljrelaterade händelser. Allt från återkommande medaljförläningar till ridderliga ceremonier. Här är en preliminär lista över datum att hålla reda på:

  • 17 januari: Kung Harald V av Norge firar 25 år på tronen.
  • 28 januari: Karldagen, Kungen förlänar medaljer.
  • 13 mars: Visning av Ordenssalarna med Svenska Heraldiska Föreningen (länk).
  • 23 april: Stora Amaranterordens högtidssammankomst, Tom Bergroth föreläser om Kungliga jubileumsminnestecken (länk).
  • 19 maj: Kungliga Sällskapet Pro Patrias årsmöte med medaljförläning.
  • 20 maj: Johanniterordens riddardag.
  • 29 maj: Veterandagen med förläning av Försvarsmaktens medaljer.
  • 11 juni: Brittiska drottningens officiella födelsedag med tillhörande ordens- och medaljförläningar.
  • 4 juni: Finska försvarets fanfest med tillhörande ordens- och medaljförläningar.
  • 6 juni: Gustavsdagen, Kungen förlänar medaljer.
  • 21-22 oktober: Påvliga Heliga gravens orden håller investitur i Stockholm.
  • 5 november: Eugendagen, Kungen förlänar Eugen-medaljen.
  • 1 december: Kungen förlänar Carl-medaljen.

Tips på andra dagar som kan vara värda att uppmärksammas mottas tacksamt på phaleristica@gmail.com.

Lämna en kommentar

Under Övrigt