Etikettarkiv: Fredrik Löwenhielm

Hur officiell är en medalj? Svenska utmärkelser A till L

1987 utkom boken Svenska ordnar och medaljer på Atlantis förlag. Den är en god introduktion till det svenska ordens- och medaljväsendet och bland det bästa som skrivits i ämnet. Författaren var den svenska faleristikens nestor Fredrik Löwenhielm (1916–2008). Bakom sig hade han en lång karriär inom försvaret vilken han avslutat som generalmajor och rikshemvärnschef. Han var ceremonimästare vid hovet 1979–1987, och 1981–1996 sekreterare vid Kungl. Maj:ts Orden samt från 1982 även vice ordenskansler. Dessutom var han kommendator för svenska Johanniterorden 1972–1994 och ordförande i Svenska nationalkommittén för genealogi och heraldik 1983–1998. Han visste med andra ord vad han skrev om.

Än idag ligger hans bok till grund för hur hur vi ser på svenska utmärkelsers officiella status och därmed också ordningen i vilken de ska bäras. I bilagan Översikt över de svenska ordnarna, viktigare svenska medaljer och andra utmärkelsetecken har Löwenhielm redovisat ett stort antal utmärkelser som han delat in i tolv grupper från A (Serafimerorden) till L (övriga medaljer och förtjänsttecken). Även om denna förteckning inte är officiellt fastställd, och heller inte gör anspråk på att vara fullständig, så utgör den en av den svenska faleristikens viktigaste källor.

Det har emellertid visat sig att det inte är alltid är lätt att tolka de principer som Löwenhielm använde sig av i sin kategorisering vilket lett till svårigheter när man försökt bygga vidare på den, bland annat med den ambitiösa databasen Medalj.nu. Otydligheter rör bland annat gränsdragningen mellan officiella, halvofficiella och inofficiella utmärkelser, något som nyligen uppmärksammats av Jonar242.

Historisk bakgrund

Efter att de svenska kungliga ordnarna och medaljerna införts vid 1700-talets mitt dröjde det länge innan det uppstod ett behov av att reglera i vilken ordning de skulle bäras. Endast en utmärkelse som delats ut av kungen ansågs som officiell och det var ovanligt att motta mer än en sådan. Dekorationer som delades ut inom enskilda sällskap fick endast bäras vid de egna sammankomsterna. Gränsen mellan officiellt och privat var glasklar.

Under 1800-talet instiftade olika organisationer egna belöningsmedaljer. För att dessa skulle få bäras offentligt krävdes kunglig tillåtelse. Vissa, som till exempel Kungl. Patriotiska sällskapet och Kungl. Sällskapet Pro Patria, fick en generell rätt att dela ut bärbara medaljer. Andra, som vissa hushållningssällskap, var tvungna att ansöka hos kungen i varje enskilt fall innan en bärbar medalj fick delas ut. Dessa kom att kallas ”halvofficiella” och var oftast avsedda för specifika samhällsgrupper som inte kunde komma ifråga för de officiella kungliga medaljerna. Under 1800-talets första hälft var det fortfarande ovanligt att bära mer än en medalj.

Mot seklets slut hade antalet officiella och halvofficiella belöningsmedaljer ökat så mycket att man från centralt håll ansåg sig behöva utöva viss tillsyn. Kungliga och enskilda medaljer skulle inte få blandas hursomhelst på kronans uniform. I september 1891 beslutade Kungl. Maj:t att:

då någon af arméns personal, med eller utan tillstånd, af enskilt sällskap eller förening inom riket tilldelas medalj och önskar bära densamma äfven till uniform, särskildt tillstånd skall sökas dertill.

Dervid äfvensom för sådan medaljs bärande skola i tillämpliga dela länd till efterrättelse bestämmelserna angående utländskt ordenstecken, som icke erhållits för bevistadt fälttåg.

Dylika medaljer skola bäras efter norska och framför utländska medaljer och ordenstecken.

Därmed var alla officerare och soldater tvungna att vända sig direkt till Kungl. Maj:t för att får bärandetillstånd för sina halvofficiella medaljer. Därefter kunde tidningarna innehålla notiser som denna:

Svenska Dagbladet 16 april 1912.

Under 1900-talet övergick Kungl. Maj:t till att utfärda generella bärandetillstånd för vissa medaljer så att dessa kunde bäras på uniform utan särskild ansökan. De frivilliga försvarsorganisationernas halvofficiella medaljer, exempelvis Röda korsets eller landstormens, fick alltid bäras. Mer civila medaljer, som jägareförbundets och kennelklubbens, samt försvarsorganisationernas förtjänsttecken, fick endast bäras till paraddräkt och utom tjänsten samt med vissa andra begränsningar. Vissa medaljer fick överhuvudtaget inte bäras till uniform trots att de hade kungens bild, exempelvis Sparbanksföreningens kungliga förtjänstmedalj.

De militära bestämmelserna blev även vägledande för vad civila ansågs kunna bära i offentliga sammanhang, även om det knappast följdes slaviskt. Ernst Areen och Sten Lewenhaupt redovisade vilka medaljer som Kungl. Maj:t tillåtit till uniform i boken När och hur böra ordnar bäras? (1943 och 1953) som riktade sig till en civil läsekrets. 1947 skrev kanslisten vid KMO Karl Löfström om ett inofficiellt minnestecken:

I avsaknad av officiell karaktär får tecknet icke bäras till uniform och ej heller till frack vid officiella tillfällen. Däremot kan det bäras till frack vid inofficiella tillfällen och då även tillsammans med ordnar.

Vilka utmärkelser som fick bäras till uniform framgick av Tjänstereglemente för krigsmakten (TjRK) som fastställdes av Kungl. Maj:t, efter 1975 av regeringen, ända fram till 1983. Den 28 april detta år fastställde regeringen Förordning med tjänsteföreskrifter för försvarsmaktens personal (FFS 1983:31) varigenom det stadgades att:

Till uniform får bäras ordenstecken, medaljer och andra utmärkelsetecken enligt överbefälhavarens bestämmande.

6 kap. 11 §

Sedan dess har beslut om bärandetillstånd till uniform fattats internt inom Försvarsmakten. Överbefälhavarens föreskrifter om utmärkelsetecken till uniform (FFS 1990:37) som trädde ikraft 1991 anslöt sig i huvudsak till den indelning som Löwenhielm publicerat i sin bok några år tidigare. Den är dock inte identisk och ett stort antal nya utmärkelser hade lagts till i den lägsta gruppen L som sedan dess vuxit lavinartat med medaljer från organisationsenheter, försvarsanknutna föreningar med mera. Därigenom har bestämmelserna blivit en intern myndighetsangelägenhet som inte med självklarhet kan översättas till civila förhållanden.

Löwenhielms grupper

Löwenhielms bok riktade sig dock till civila läsare, så hur såg hans förteckning över utmärkelser ut? Som sagt är den indelad i tolv grupper från A till L, men den innehåller även rubriker så att den fullständiga listan ser ut såhär:

1. Officiella utmärkelser
A – Kungl Serafimerorden
B – Krigsdekorationer
C – Kungl Minnestecken
D – I hovprotokollet förlänade Kungl Medaljer
E – De Kungl Riddarordnarna
F – Ordensmedaljer
G – Av regeringen utdelade Kungl Medaljer
H – I hovprotokollet förlänade medaljer (av engångskaraktär)
I – Övriga officiella medaljer

2. Halvofficiella utmärkelser
J – Halvofficiell orden
K – Ett antal halvofficiella medaljer (flertalet med Konungens bild och kungl krona)
L – Några övriga medaljer och förtjänsttecken, som inte har Konungens bild och kungl krona

Utmärkelserna i grupp A till H är sådana som förlänas av kungen i ordenskapitel (ordensvärdigheter) eller i hovprotokoll (kungliga minnestecken och medaljer), samt av regeringen (regeringsmedaljer). Dessa utmärkelser utgör rikets främsta och deras inbördes ordning fastställdes 1978 av kungen. I det följande bortser jag från dessa grupper. Grupp I, J, K och L är en brokigare skara och indelningen av dem bygger på Löwenhielms eget urval.

Grupp I (Övriga officiella medaljer) har beskrivits som ”medaljer som är instiftade eller godkända av Kungl. Maj:t, från 1975 av regeringen, och delas ut av statliga myndigheter och akademier”. Som jag visat i ett tidigare inlägg har emellertid Löwenhielm i denna kategori placerat både medaljer som fastställts av Kungl. Maj:t/regeringen, och medaljer som instiftats med nådigt tillstånd genom Riksmarskalksämbetet. Därutöver tycks kriterierna för denna kategori vara att utdelaren är statlig myndighet (Uppsala universitet), kunglig akademi (Vitterhetsakademin) eller annat offentligt organ (Standardiseringskommissionen). De myndighets- och akademimedaljer som delas ut utan tillstånd från vare sig kungen eller regeringen har utelämnats.

Svenska Röda korsets förtjänsttecken, instiftat 1944 och utfört av Léo Holmgren (grupp L).

Så till grupp J, K och L som ryms under den gemensamma rubriken Halvofficiella utmärkelser. Grupp J består endast av Johanniterorden i Sverige och grupp K består av en nära nog komplett lista över medaljer som fått nådigt tillstånd att förses med kungens bild och kunglig krona ordnade efter instiftansdatum. I grupp L återfinns ett antal övriga utmärkelser, bland annat Friluftsfrämjandets förtjänstmedalj och Röda korsets förtjänsttecken. Ansåg Löwenhielm att även de var halvofficiella och i så fall varför då? I boken tycks han använda ”halvofficiella medaljer” som ett bredare begrepp än endast grupp K. En plansch som visar medaljer ur grupp K och L beskrivs som ”Några halvofficiella medaljer” och om bärande står att:

Som allmän regel gäller att »halvofficiella» medaljer företrädesvis bärs under förhållanden som har samband med den verksamhet medaljen erhållits för. Medalj med Konungens bild bärs före annan medalj [min kursivering].

För att förstå grupp L måste vi hålla oss till de utmärkelser som Löwenhielm själv placerat i denna grupp och bortse från alla de som lagts till efteråt av Försvarsmakten eller Medalj.nu. Den ursprungliga grupp L innehåller nämligen nästan uteslutande sådana medaljer och förtjänsttecken som före 1983 erhållit Kungl. Maj:ts eller regeringens tillstånd att bäras på uniform. Med denna insikt framstår Löwenhielms indelning till tolv kategorier som mycket konsekvent genomförd. Samtliga upptagna utmärkelser har någon form av sanktion från kungen eller regeringen och därmed ett visst mått av officiell prägel. Denna version av grupp L kan med fog kallas halvofficiell.

Sammanfattande kommentarer

Fredrik Löwenhielms system visar hur en central instans är nödvändig för att kunna skapa ett tydligt och enhetligt system av officiella (och halvofficiella) utmärkelser. Före 1975 var kungen den sammanhållande gestalten som i statsrådet (Kungl. Maj:t), i ordenskapitlet, eller i hovprotokollet gav utmärkelser deras officiella status. En fortsättning på den princip som gällt sedan 1700-talet. Efter den nya regeringsformen och ordensreformen trädde i kraft 1975 gick samordningen förlorad samtidigt som många av de officiella utmärkelserna upphörde att delas ut. Det ledde till en ymnig och alltjämt växande flora av halvofficiella och inofficiella medaljer vars status inte alltid är lätt att bedöma. Förslaget om riksdagens medalj skulle göra systemet ännu spretigare och otydligare.

I samband med att Förtjänstutredningen i höst presenterar sitt förslag på ett sammanhängande offentligt belöningssystem är det angeläget att återfå en överordnad instans under vilken de statliga ordnarna och medaljerna samlas. På så vis blir det tydligt vilka utmärkelser som utgör Sveriges officiella tacksamhetsbevis åt förtjänta människor för viktiga samhällsinsatser. En uppgift för denna instans bör vara att utfärda en uppdaterad förteckning över svenska officiella och halvofficiella utmärkelser, förslagsvis med ny kategorisering som ersätter grupperna A till L. Det är en krånglig indelning som beskriver ett krånglig lägesbild, men snart får vi förhoppningsvis ett system som är enklare och bättre.

2 kommentarer

Under Bärande, Belöningsmedaljer

Var är akademimedaljerna?

Kungl. Vitterhetsakademiens antikvariska prismedalj instiftad 1786 och sedan 1986 utdelad att bäras i band om halsen.

Akademier är lärda samfund under kungligt beskydd som främjar vetenskaplig eller konstnärlig verksamhet inom sina respektive områden. De svenska kungliga akademierna har sedan 1700-talet låtit prägla och dela ut ett stort antal medaljer. Före mitten av 1900-talet var det mycket sällsynt att någon akademimedalj utdelades att bäras i band. På 1940-talet instiftades dock ett par nya bärbara akademimedaljer och efter ordensreformen 1974 har flera akademier börjat förse gamla medaljer med band. Dessa medaljer har ofta kungligt porträtt och kunglig krona och räknas som officiella.

För att få en översikt över svenska officiella utmärkelser vänder man sig vanligtvis till böckerna Svenska ordnar och medaljer (1987 och 1998) av vice ordenskansler Fredrik Löwenhielm och Utmärkelsetecken på militära uniformer (2007) av Christian Braunstein, samt till de förteckningar över utmärkelser som upprättats av Försvarsmakten. Dessa utgår från en indelning med tolv grupper från A till L. Vissa akademimedaljer finns upptagna i grupp I (övriga officiella medaljer) men många saknas. Frågan om deras status är snårigare än man kan tro.

Exemplet Vitterhetsakademien

För att visa hur den formella hanteringen av de akademiska medaljerna förändrats över tid är Kungl. Vitterhetsakademien (grundad 1735) ett bra exempel. Bilder på akademiens bärbara medaljerna finns här.

1949 ansökte Vitterhetsakademien hos Kungl. Maj:t (regeringen) om att få inrätta en bärbar medalj – För vaksam vård om svenska minnen (Gustaf Adolfsmedaljen). Vid den här tiden fastställdes akademiernas stadgar av regeringen och instiftandet av en ny bärbar medalj var ett regeringsärende. Efter sedvanlig behandling i departementen kunde medaljen instiftas av Gustaf V i statsrådet den 30 juni 1949. På samma sätt hade Kungl. Musikaliska akademiens medalj För tonkonstens främjande instiftats 1944.

1967 ville Vitterhetsakademien instifta ytterligare en bärbar medalj – För berömvärd gärning. Denna gång ansökte man direkt hos Gustaf VI Adolf via Riksmarskalksämbetet om så kallat ”nådigt tillstånd” att förse medaljen med kungens porträtt och kunglig krona vilket beviljades. Det sågs alltså inte längre som nödvändigt att regeringen fattade beslut i frågan. 

1986 firade Vitterhetsakademien att de gått 200 år sedan akademien återuppväckts av Gustav III. Akademin hade ursprungligen grundats av hans mor Lovisa Ulrika. Man beslutade att de båda prismedaljerna från 1786, med Gustav III och Lovisa Ulrikas gemensamma porträtt, nu skulle förses med kunglig krona och band.

Den antikvariska medaljen skulle delas ut i originalstorlek (12:e storleken) och bäras om halsen som Akademiens stora guldmedalj. Den skulle även förminskas till 8:e storleken och delas ut i silver på bröstet som den nya antikvariska medaljen. Även inskriftsmedaljen skulle förminskas och delas ut på samma sätt. Medaljerna överlämnades första gången av Carl XVI Gustaf vid en högtidssammankomst i Rikssalen samma år.

Officiella eller inte?

Vitterhetsakademiens bärbara medaljer har alltså instiftats i tre omgångar, under tre olika kungar och på tre olika sätt. Hur påverkar detta deras status? Fredrik Löwenhielm har i sin bok endast tagit med Vitterhetsakademiens medaljer från 1949 och 1967. Medaljerna från 1786/1986 saknas och de förekommer inte heller i andra officiella förteckningar, till exempel Försvarsmaktens.

Det är förstås möjligt att Löwenhielm förbisett dem. Han har däremot tagit med Krigsvetenskapsakademiens båda belöningsmedaljer: den större av 15:e storleken som från 1827 och den mindre av 8:e storleken från 1829. De visar Karl XIV Johan på åtsidan och Minerva med akademiens motto Ingenio et Fortitudine på frånsidan. 1987 gjordes den mindre medaljen bärbar och 1995 även den större. Vid det senare tillfället ansökte akademien hos kungen om nådigt tillstånd. 1995 är också de år som Löwenhielm anger i sin förteckning, även om de båda medaljerna placerats utifrån när de instiftats.

Det verkar alltså som att Löwenhielm i sin förteckning endast tagit upp de bärbara akademimedaljer för vilka tillstånd sökts och medgivits av antingen Kungl. Maj:t (regeringen) eller av Riksmarskalksämbetet. Till skillnad från vad som ibland hävdas gör han dock inte skillnad mellan dessa två tillstånd. Båda berättigar till placering i grupp I. 

Andra akademier som gjort äldre medaljer bärbara är Ingenjörsvetenskapsakademien (1987 eller 1989), Vetenskapsakademien (1990 och 1995), Skogs- och lantbruksakademien (1995). Örlogsmannasällskapet (1999) och Gustaf Adolfs akademien (okänt). Av dessa är det bara Örlogsmannasällskapet som jag med säkerhet vet har sökt tillstånd från Riksmarskalksämbetet. Tillsammans med Ingenjörsvetenskapsakademiens medaljer är de enda som finns upptagna i Försvarsmaktens förteckning. Resten saknas.

Slutord

Att tilldelas en medalj av en kunglig akademi är en stor ära. Medaljerna är anrika och mycket vackra. Vanligtvis är det kungen eller någon medlem av kungahuset som överlämnar dem personligen. De är utan tvekan officiella.

Det är önskvärt att luckan beträffande dessa medaljer i officiella förteckningar fylls igen. Webbplatsen Medalj.nu var ett försök att åstadkomma en sådan förteckning med ideella krafter. Den drogs dessvärre med ett antal problem och är numera nedlagd.

1 kommentar

Under Bärande, Belöningsmedaljer

Justering av För nit och redlighet

NOR

Medaljen För nit och redlighet.

Medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst, som tilldelas statsanställda efter 30 års anställning, får sitt utseende aningen justerat efter att Arbetsgivarverket tecknat ett nytt tillverkningsavtal med Svenska medalj AB. Tidigare har medaljen tillverkats av Sporrong. Bland annat kommer eklövsornamentet på frånsidan, som infördes vid Gustaf VI Adolfs trontillträde 1950, att återinföras. Den belönade får också sitt namn på etuiet vilket är en snygg och personlig detalj.

För nit och redlighet har den något ovanliga 6:e storleken (27,5 mm.) vilket kommer av att riksdagen 1946 bad regeringen att demokratisera utdelningen och inte göra skillnad på tjänstemän av olika lönegrad genom att dela ut 8:e eller 5:e storleken av guld eller silver. Resultatet blev att alla fick en ”mellanstorlek” av guld. Efter 1975 är För nit och redlighet den enda medalj som delas ut för statlig tjänst.

Lite överkurs:

På medalj.nu pågår en intressant diskussion om hur För nit och redlighet borde kategoriseras, vilket avgör hur den ska bäras i förhållande till andra medaljer. Före 1975 delades medaljen ut efter beslut av Konungen i statsrådet (Kungl. Maj:t) och därefter av regeringen. De medaljerna räknas idag till kategori G. Regeringsmedaljer. Eftersom utdelandet För nit och redlighet vid samma tid delegerades till myndigheterna har det ansetts medaljen numera hör till kategori I. (medaljer som instiftats av regeringen (Kungl. Maj:t) men som delas ut av myndigheter, samt medaljer de kungl. akademiernas medaljer).

I sin bok Svenska ordnar och medaljer (1987 och 1998) listar vice ordenskansler Fredrik Löwenhielm För nit och redlighet i kategori G. vilket fortfarande är Kungl. Maj:ts ordens ståndpunkt. Det finns dock ett antal felaktigheter i Löwenhielms lista, ex. placeras regeringsmedaljen För omsorgsfull renvård i kategori I. och på flera ställen frångår han anciennitetsprincipen och placerar nyare medaljer före äldre i samma kategori.

Sett till vad de andra kategorierna innehåller så är det logiskt att medaljen flyttas. Kategori G. innehåller sådana medaljer som regeringen själv delar ut efter beslut på regeringssammanträde, medan kategori I. innehåller sådana som regeringen (Kungl. Maj:t) fastställt men inte själv delar ut, ex. Uppsala universitets medalj För trohet och nit från 1928. Frågan är då om en medalj som instiftats i en kategori bör förbli där även om utdelningen förändras.

Oavsett vad man har för åsikter om denna faleristiska exkurs är det en fin medalj.

Lämna en kommentar

Under Bärande, Belöningsmedaljer